De känner att man bryr sig om dem

Kriminologiska institutionen De känner att man bryr sig om dem En kvalitativ studie om SAFE-trygghetsvärdarnas brottsförebyggande arbete med ungdomar på Sergels Torg Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2014 Ewa Starzomska

2

Författare: Ewa Starzomska Titel: De känner att man bryr sig om dem. En kvalitativ studie om SAFEtrygghetsvärdarnas brottsförebyggande arbete med ungdomar på Sergels Torg. Handledare: Susanne Alm Nyckelord: SAFE, D-makt, E-makt, signifikanta andra, generaliserade andra, trygghetsvärdar, nattvandringar, brottsförebyggande arbete, ungdomar, social utsatthet. ABSTRACT: Social utsatthet bland ungdomar har länge varit en viktig aspekt av det brottsförebyggande arbetet i Sverige. Flera olika verksamheter ägnar sig åt att ta itu med problemet och därmed minska brottsligheten bland ungdomar. En av dem är SAFE ett resultat av samarbetet mellan Skyddsvärnet och Stockholms Stad, som handlar om att ett antal trygghetsvärdar genom konstruktiva samtal försöker hjälpa socialt utsatta ungdomar som befinner sig på Sergels Torg i Stockholm och länka dem vidare till andra offentliga aktörer. Syftet med min kvalitativa pilotstudie är att närmare undersöka trygghetsvärdarnas egna uppfattningar om vad arbetet innebär för dem själva, av ungdomar och även av polisen samt ta reda på vilken typ av makt, utifrån begreppsparen D-makt och E-makt, som utövas av SAFE. Jag ställer SAFE:s arbete mot det arbete polisen gör för ungdomar och försöker besvara frågan om varför SAFE behövs över huvud taget. Ytterligare en företeelse som jag vill ta reda på är huruvida personer i fråga kunde betraktas av ungdomar som signifikanta andra eller generaliserade andra, med tanke på hur deras samtal ser ut och vad de betyder för ungdomarna själva. Jag genomförde kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med fyra manliga trygghetsvärdar. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ tematisk innehållsanalys, som jag anser är relevant för att kunna granska deltagarnas egna uppfattningar om verkligheten. Studien visar att trygghetsvärdarna anser att de framför allt behövs för att det sällan finns offentliga aktörer som kan ta ungdomar på allvar och lyssna på dem med respekt, och/eller att ungdomar tänkbart saknar relevant kunskap om vem de kan vända sig till. Ungdomar saknar ofta förtroendet för polismyndigheten och därför vill/vågar de inte berätta om sina problem för poliser. Samtidigt visar resultatet att trygghetsvärdarna utövar både D-makt och E-makt beroende på vilka ungdomar de pratar med och vad det är de pratar om. När det gäller rollen som trygghetsvärdarna fyller i ungdomarnas liv konstateras att SAFE ofta ersätter förebilder som ungdomar saknar i sina uppväxtmiljöer. Å ena sidan betraktas SAFE som signifikanta andra; å andra sidan som generaliserade andra, beroende på deras relationer med ungdomar och de sociala problem som ungdomar utsätts för hemma. Därför är trygghetsvärdarnas ålder och livserfarenhet viktiga faktorer som underlättar interaktionen med dem och ökar möjligheten att lyckas med det brottsförebyggande arbetet. 3

4

Innehållsförteckning: 1. Inledning... 7 2. Tidigare forskning... 9 2.1 BRÅ:s utvärdering av Lugna Gatan i Stockholm... 9 2.2 Utvärdering av Lugna Gatan i Malmö och Göteborg... 10 2.3 Polisens kontakter med ungdomar... 11 3. Teoretisk bakgrund... 12 3.1 E-makt och D-makt... 12 3.2 Signifikanta och generaliserade andra... 13 3.3 Differentierad förstärkning... 14 4. Metod... 14 4.1 Material och urval... 14 4.2 Etiska överväganden... 16 4.3 Kunskapsteoretiska utgångspunkter... 17 4.4 De kvalitativa intervjuerna... 17 4.5 Den kvalitativa tematiska analysen beskrivning och tillvägagångssätt... 18 4.6 Metodologiska problem... 18 4.7 Validitet och reliabilitet... 20 4.7.1 Validitet... 20 4.7.2 Reliabilitet... 20 5. Resultat och analys... 21 5.1 Varför behövs trygghetsvärdarna och varför det inte räcker med polisens arbete... 21 5.1.1 Varför SAFE behövs på Sergels Torg... 21 5.1.2. Ungdomars kontakter med polisen ur SAFE:s perspektiv: polisens auktoritära förhållningssätt... 22 5.2 Trygghetsvärdarnas ålder, livserfarenhet och utbildning i kontakter med ungdomar... 24 5.2.1 Ålder... 25 5.2.2 Utbildning... 26 5

5.2.3 Livserfarenhet, bakgrund... 26 5.3 Signifikanta andra eller generaliserade andra?... 29 5.4 D-makt eller E-makt?... 30 6. Diskussion... 33 6.1 Metoddiskussion... 33 6.2 Resultatdiskussion... 33 6.3 Slutsatser... 34 Litteraturlista... 35 Bilaga 1: Intervjuguide.... 36 6

1. Inledning Även i relativt trygga städer, som Stockholm, finns det så kallade hot-spots där människor känner sig mindre säkra än i andra delar av staden och där brottsligheten koncentras betydligt mer. Storstadsbrottslighet koncentreras ofta till dessa hot-spots under olika tidsperioder. Sergels Torg är ett exempel på en sådan hot-spot där olika typer av människor möts, vilket speciellt under kvällar, nätter och helger, kan leda till en ökad känsla av otrygghet och utsatthet. På sådana platser kan ibland utsattheten upplevas som större än i andra områden (Uittenbogaard 2014:2, Sarnecki 2009:483). Därför startade Skyddsvärnet i augusti 2013 ett nytt projekt på uppdrag av Stockholms Stad med Sergels Torg som arbetsplats SAFE (Skyddsvärnet Arbetar För Er!). Verksamheten består av åtta trygghetsvärdar och två arbetsledare. Deras huvudmål är att, genom ett konstruktivt samtal, vara förebilder för unga människor som befinner sig på Sergels Torg under kvällar och helger och som på grund av olika faktorer och förutsättningar kan befinna sig i en utsatt situation eller själva utsätter någon annan för fara (Ur avtalet mellan Skyddsvärnet och Stockholms Stad, www.skyddsvarnet.se 1 ). Jag har blivit intresserad av SAFE eftersom projektet är relativt nytt inom Skyddsvärnet och eftersom det därför inte finns någon granskning av just denna verksamhet. Genom att få trygghetsvärdarnas egen uppfattning om sitt jobb vill jag bidra till en ökad kunskap om vilken betydelse jobbet har för trygghetsvärdarna med tanke på att de själva kan befinna sig i en utsatt situation genom att försöka hjälpa andra. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att ta reda på hur samarbetet mellan SAFE och offentliga aktörer ser ut så att man i framtiden kan förbättra verksamheten. Enligt Nils Christie (2005:2,7) kan rättsväsendets och polisens närvaro vara orsaken till att människor hamnar i konflikt med andra människor. Han menar att polisens närvaro kan göra stämningen ännu mer spänd och därför borde man ibland undvika polisens ingripande och först försöka lösa konflikter på egen hand, om det är möjligt. Jag anser att SAFE:s verksamhet kan vara ett sätt att lösa konflikter i första hand utan att offentliga aktörer måste ingripa och kanske bidra till att spänningen i området ökar. I uppsatsen använder jag mig av Randall Collins begreppspar E-makt och D-makt och Tove Petterssons studie om hur detta begreppspar förhåller sig till polisens arbete med ungdomar 1 Avtalet mejlades av Skyddsvärnets ledning för eget bruk så att jag skulle få mer information om vad SAFE:s verksamhet handlar om. Dock innehåller dokumentet ingen datum eller källa. Därför anser jag att Skyddsvärnets hemsida är ett alternativ att referera till. 7

från socialt utsatta områden (Collins 2004; Pettersson 2012b). Jag anknyter även till George H. Meads (1976) teori om signifikanta andra och generaliserade andra samt till Albert Banduras (1977) sociala inlärningsteori om hur människan identifierar sig med personer som har upplevt liknande situationer. Projektet SAFE SAFE vänder sig till unga personer som kan befinna sig i social utsatthet. Trygghetsvärdarnas huvudsakliga uppgift handlar om att, genom samtal, förse dessa ungdomar med kunskap om vilka offentliga aktörer som kan hjälpa dem att lösa sina problem samt motivera dem att vända sig till exempelvis Socialtjänsten, Ungdomsjouren, Migrationsverket eller Polisen. SAFE samarbetar dagligen med dessa myndigheter. SAFE:s tydliga målgrupp är unga individer som bland annat har familjeproblem, hamnat i ett drog- eller alkoholmissbruk eller som utsätts för mobbning. Värdarna försöker även att prata med andra ungdomar som befinner sig på Sergels Torg för att förebygga sociala problem som kan uppstå om ungdomarna fortsätter med en viss destruktiv livsstil eller ett onyttigt beteende. Under vissa omständigheter (som exempelvis vapeninnehav eller droghandel) har värdarna skyldighet att kontakta polisen då de känner att situationen kan bli farlig för individen, värdarna själva eller allmänheten. I de fall då det sker misshandel på Sergels Torg kan vardärna inte ingripa fysiskt. Även i sådana fall måste de kontakta polisen eller tunnelbanevakter. Sergels Torg var tidigare Lugna Gatans arbetsplats men sedan augusti 2013 är det nu SAFE som sköter sin verksamhet där (Källa: intervjuutskrifterna). Undersökningens syfte Jag vill ta reda på hur trygghetsvärdar uppfattar sitt eget brottsförebyggande arbete på Sergels Torg samt på vilket sätt de menar att deras livserfarenhet, utbildning och ålder påverkar kontakten med både ungdomar och polisen. Jag vill också jämföra trygghetsvärdarnas sätt att jobba med de poliser vars jobb också riktar sig mot ungdomar samt ta reda vilken typ av makt, utifrån begreppsparen D- och E-makt, som SAFE använder sig av vid kontakter med ungdomar. Frågeställningar Varför behövs tryggetsvärdarna på Sergels Torg enligt dem själva och varför räcker det inte med polisens arbete? På vilket sätt menar trygghetsvärdarna att deras ålder, utbildning och livserfarenhet påverkar kontakter med ungdomar? 8

Upplever trygghetsvärdarna att de använder sig av makt i sitt arbete, och om så är fallet, vilken typ av makt (utifrån begreppsparet D- respektive E-makt)? 2. Tidigare forskning I det här kapitlet beskriver jag två utvärderingar av Lugna Gatan samt Tove Petterssons studie av polisens arbete med socialt utsatta ungdomar. Jag anser att dessa är relevanta vad gäller SAFE eftersom båda organisationerna strävar efter att vara dels brottsförebyggande, dels att vara förebilder och informationskällor till socialt utsatta ungdomar. Studien om polisens arbete är relevant eftersom den beskriver polisernas förhållningssätt gentemot ungdomar samt ungdomars inställning till polisen. Inställning och attityd mot varandra kan ofta vara avgörande faktorer för ett effektivt brottsförebyggande arbete, vilket jag beskriver nedan. 2.1 BRÅ:s utvärdering av Lugna Gatan i Stockholm Det har gjorts en rapport av BRÅ (2002) där man granskade Lugna Gatans verksamhet. Verksamheten grundades 1994 med syfte att förebygga brott och minska känslan av utanförskap bland ungdomar i Stockholm (BRÅ 2002:6). Ett av organisationens projekt var tunnelbaneverksamheten som startades 1995 och som fortfarande pågår och som omfattar olika tunnelbanestationer runt om i Stockholm samt stadsdelar i förorter. Tanken var att socialt utsatta eller/och arbetslösa individer i ålder 20-25 skulle värvas och förebygga brottsligheten och hjälpa unga människor i liknande ålder och med liknande upplevelser på traven till ett aktivt arbetsliv. Det handlar helt enkelt om att trygghetsvärdarna ska kunna tala gatans språk, det vill säga tala så att ungdomar ser värdarna som förebilder och att de kan känna igen sig i dem (BRÅ 2002:8). Trots sin tydliga målgrupp ungdomar omfattar värdarnas arbete personer i alla åldrar som kan behöva hjälp eller som stör den allmänna ordningen på tunnelbanan (BRÅ 2002:14). Värdarna inom Lugna Gatan har möjlighet och plikt att ingripa fysiskt då det uppstår bråk eller liknande situationer som i förlängningen skulle kunna leda till fängelse utifrån den så kallade envarsrätten, som innebär att man har rätt att ingripa vid brott som kan resultera i fängelse (BRÅ 2002:15). När det gäller SAFE ser möjligheterna helt annorlunda ut. Detta beskriver jag mer i analysdelen. BRÅ:s utvärdering av Lugna Gatan visar att värdarna ofta uppfattar arbetsuppgifterna som oklara och att jobbet riktar sig mindre mot ungdomar i verklighet än på pappret (BRÅ 2002:16/17). Ett av de problem som uppkommer enligt värdarna är att de sällan befinner sig i samma områden flera dagar i sträck vilket försvårar möjligheten att bli igenkända av både ungdomar och andra personer, som till exempel stationspersonal. Samtidigt uppges det att arbetsledningen inte 9

fungerar så som det ska vilket gör värdarna förvirrade i hur de ska utföra sina arbetsuppgifter (BRÅ 2002:17,20). Sammanfattningsvis konstaterar utvärderarna att det är svårt att mäta Lugna Gatans effekt på brottsförebyggande arbete. Dock påpekar de att det som kan vara positivt är att värdarnas närvaro möjligtvis ökar känslan av trygghet bland medborgarna (BRÅ 2002:22). På många sätt påminner Lugna Gatan om det nya projektet SAFE, exempelvis vad gäller målgrupp och syften. 2.2 Utvärdering av Lugna Gatan i Malmö och Göteborg Charlotte Engel (2008:30), som granskade Lugna Gatans verksamhet i Göteborg och Malmö, menar att trygghetsvärdarna ofta möter ett antal problem. De befinner sig någonstans mellan ungdoms- och vuxenvärld, där båda världar har vissa förväntningar på hur de ska bete sig. Även att de är i liknande ålder som de ungdomar de möter har kritiserats, på grund av att värdarna tycks sakna kunskap om vissa företeelser. Å andra sidan kan deras ålder öka förtroendet i området. Det faktum att trygghetsvärdar ofta själva har haft en svår uppväxt kan innebära både risker och fördelar för deras jobb. När det gäller samarbete mellan värdarna och polisen så varierar åsikterna om detta. I Göteborg, finns det å ena sidan poliser som uppfattar samarbete som positivt och givande, å andra sidan finns det andra som anser att värdarna inte bidrar till ökningen av tryggheten i Göteborg eller att de helt enkelt inte behövs. Poliser erkänner dock själva att brist på samarbete delvis är deras fel, trots att det ordnas regelbundna möten som både Lugna Gatan och poliser deltar i. Det handlar också om att polisernas uppgifter inbegriper även andra områden, som till exempel brottsutredning tidsaspekten är alltså en viktig faktor här (Engel 2008:41). Utifrån värdarnas berättelser kan man också konstatera att deras inställning till polisen varierar mellan olika stadsdelar. Det som kan försvåra samarbetet med polisen är några av värdarnas tidigare kopplingar till kriminalitet då de behandlade poliser på ett negativt sätt. Polisernas förutfattade meningar om dessa personer samt övertygelsen bland några att en kriminell förblir kriminell för alltid hjälper inte fallet. Vissa poliser anser att det är olämpligt att före detta kriminella arbetar med ungdomar. Ett annat problem, enligt värdarna, kan vara det faktum att poliser ofta inte har samma livserfarenheter, de är uppvuxna i bättre områden och kan inte tala gatans språk, vilket gör att de inte heller kan förstå socialt utsatta ungdomar. Även det faktum att poliser ofta byter plats under arbetspassen försvagar kontakter med värdarna (Engel 2008:72,80). Lugna Gatans värdar uppger att det finns tre faktorer som underlättar kontakter med ungdomar, som samtidigt skiljer dem från andra offentliga aktörer som fokuserar på ungdomar. Dessa är: ålder, sättet att möta ungdomar samt deras etniska bakgrund. Liknande 10

ålder och livserfarenhet samt faktum att de ofta kan främmande språk gör att ungdomarna de möter känner igen sig i värdarna och på så sätt kan de berätta om väldigt intima upplevelser. Engels utvärdering påvisar många brister i Lugna Gatans verksamhet. Samtidigt finns det några drag i Lugna Gatan som påminner om SAFE:s arbete på Sergels Torg, något som jag senare kommer att återkomma till i diskussionsdelen. 2.3 Polisens kontakter med ungdomar Tove Pettersson (2012a:23/24) undersökte lokalt polisarbete i Stockholms län och granskade polisernas relationer med ungdomar. 2009 och 2010 följde hon med över sammantaget 60 poliser från lokala poliskontor i socialt utsatta områden, främst på kvällar. Pettersson (2012a:14,16) menar att relationen mellan poliser och ungdomar ofta uppfattas som spänd. En av orsakerna till det, i synnerhet när det gäller socialt utsatta områden, är att poliser anklagas för strukturell diskriminering. Andra faktorer som kan bidra till den negativa synen på polisen är den allmänna övertygelsen om att brottsligheten ökar, vilket försämrar polisens rykte. Därför är det av stor betydelse hur poliser utsätter någon för kontroll och inte bara vem det är som kontrolleras. Forskning (Pettersson 2012a:18) visar att poliser som försöker vara mer auktoritära i sina interaktioner med ungdomar sällan blir mer åtlydda. Det betyder alltså att ett auktoritärt sätt att utöva sitt arbete kan få motverkande effekter på själva syftet med dessa relationer att ha bra kontakter med ungdomar. Pettersson (2012a:137) genomför observationer av polisens arbete i socialt utsatta områden, där syftet är att skapa goda relationer med unga och menar att möten mellan poliser och ungdomar är fyllda med både roliga samtal, konflikter och spänning. Poliser måste ofta balansera mellan en maktutövning och ett relationsbyggande som handlar om att upprätthålla en positiv bild av polisen och öka ungdomars förtroende gentemot dem. Interaktioner med polisen kan för många ungdomar innebära att de paradoxalt, för att slippa träffa polisen under vissa omständigheter, måste träffa polisen under andra omständigheter, genom just samtal. Att berätta om sina upplevelser kan för ungdomar innebära risken att de omhändertas av polisen, arresteras eller/och att informationen används mot dem själva. Denna studie är relevant då jag i min undersökning försöker att ställa polisens arbete mot det SAFE gör vad gäller kontakter med ungdomar och brottsförebyggande arbete och ta reda på vad det är som gör att SAFE behövs. Den paradoxala situationen då ungdomar inte alltid vågar berätta om sin upplevelser för just polisen kanske kan lösas genom att de istället berättar för trygghetsvärdarna som är i princip i liknande ålder. Att SAFE över huvud taget 11

finns kan vara ett tecken på att polisiära insatser, av olika skäl, inte alltid räcker vad gäller ungdomsbrottsligheten. Som ovan, kan det handla om polisens ibland auktoritära förhållningssätt gentemot ungdomar och deras brist på förtroende. SAFE:s uppdrag handlar om just ökande av förtroende och detta ska jag jämföra i senare kapitel. Samtidigt, som Pettersson själv påpekar, handlar det i många fall om hur polisen utövar maktutövning, snarare än vem de riktar sig mot. Jag vill därför även ta reda på hur trygghetsvärdarna utövar sitt arbete och om det är ett effektivt verktyg i kampen mot social utsatthet bland ungdomar. 3. Teoretisk bakgrund 3.1 E-makt och D-makt Randall Collins (2005:284) beskriver två typer av makt: D-makt (deference-power eller order-giving power) och E-makt (efficacy-power). Den första innebär att man försöker få individen att lyda, medan den andra betyder att man försöker åstadkomma resultat genom mellanmänskliga relationer och sociala nätverk. Collins betonar att D-makt är alltid av en stor betydelse i sociala sammanhang, då den sker genom direkta, sociala interaktioner. I samhällen där klasskillnader är stora kan D-makt synas speciellt tydligt eftersom den kan förstärka konflikter, det vill säga uppdelningen mellan maktutövare och de som lyder blir synligare. Användningen av E-makt däremot behöver inte leda till samma konsekvenser för samhället eller grupper. Dock, som Collins påpekar, är detta antagande fortfarande bara en hypotes. Även E-makt utövas genom sociala nätverk (Collins 2005:285), men till skillnad från D-makt, fungerar den snarare på en makronivå, det vill säga på distans och gäller stora grupper av människor. E-makt kan ha olika, mildare eller starkare, former. För att lyckas förändra en viss organisation räcker det med den mildare formen. Om det handlar om att förändra en hel social struktur behövs mer E-maktutövning så att förändringar är mer omfattande och är synliga även i framtiden. Collins ( 2005:287) menar också att D-maktutövning generellt har blivit mildare i sin form och nuförtiden är begränsad till exempelvis militära sammanhang, medan E-makt handlar om omfattande hierarkier och nätverk där mindre grupper individer har förutsättningar för att påverka väldigt stora grupper av människor. Media de traditionella och de digitala filmer och generellt hur informationen sprids nuförtiden är exempel på hur E-maktutövning kan spridas och nå miljoner människor och därmed förändra deras inställning till samhällsfrågor. Tove Pettersson (2012b:51,52,56) använder sig av dessa två typer av makt när hon skriver om polisens balansering mellan kontroll och kontakt. Hon menar att båda typer av makt används 12

av polisen i deras arbete med ungdomar i socialt utsatta områden. Att ingripa då det uppstår konflikter kan tolkas som D-makt men när det gäller att förbättra relationer med dessa ungdomar och öka deras förtroende för poliser blir E-makt ett relevant verktyg eftersom, enligt de poliser som intervjuades i Petterssons (2012b:58) studie, blir förmågan att kunna prata med andra människor ett vapen som kan hjälpa organisationen att förbättra polisens rykte. Samtidigt, enligt Pettersson (2012b:51), kan det ibland vara svårt att helt avskilja båda typer av makten då de överlappar varandra. Trots att Pettersson fokuserar främst på polisens relationer med ungdomarna från förorter är denna studie relevant för min undersökning, då jag bland annat ställer polisens arbete mot det som SAFE jobbar med, det vill säga att förebygga brott bland ungdomar. SAFE:s uppdrag är att vara förebilder för dessa ungdomar och hjälpa dem genom att både ge dem råd och lyssna på vad de har att berätta. Samtidigt är målet att länka dessa individer vidare till lämpliga institutioner som kan försöka att lösa deras problem. Det jag vill ta reda på är om någon typ av makt ovan används över huvud taget och på vilket sätt om så är fallet. Är det en tydlig makt SAFE utövar genom att säga till ungdomar vad de ska och inte ska göra (D-makt) eller handlar det snarare om att värdarna försöker att påverka deras beteende genom att antyda att de bör/kan göra något för sitt eget bästa? Är hänvisning till andra offentliga aktörer ett sätt att använda stora sociala nätverk för att uppnå resultatet (E-makt)? Det vilka verktyg trygghetsvärdarna använder sig av kommer jag att belysa senare i uppsatsen utifrån Collins teori och Petterssons studie. 3.2 Signifikanta och generaliserade andra Enligt George H. Mead (1976) är språket en viktig del av hur vi utvecklar vår personlighet och vårt medvetande. Det är alltså sociala interaktioner med andra människor som formar oss. En viktig faktor i dessa sociala samspel är de närstående personer i vår omgivning och andra som vi anser vara viktiga i våra liv genom att vara förebilder genom identifieringen med dessa som liknar dem när det gäller yttre egenskaper. Mead kallar de för signifikanta andra och det är interaktioner med dessa personer som är viktigare än interaktioner med personer som vi kanske träffar bara tillfälligt eller av en slump. Mead (1976) konstaterar också att utöver de signifikanta andra finns även en annan grupp, kallad generaliserade andra alla människor som vi någonsin varit i kontakt med påverkar vår uppfattning om hur vi ser på världen och vilka samhällsnormer vi antar. Det är alltså hela samhället vars attityder och tankesätt vi tar över. Utifrån denna teori skulle jag vilja ta reda på vilken roll trygghetsvärdar egentligen 13

spelar för de ungdomar som de dagligen träffar på Sergels Torg. Kan trygghetsvärdarnas ålder och sättet att prata med dessa ungdomar vara en faktor som gör att kontakten inte bara begränsar sig till tillfälliga samtal? Kan faktum att flera av dessa ungdomar kommer eller återkommer till SAFE för att de saknar signifikanta andra bland sina närstående vara ett tecken på att trygghetsvärdarna kan påverka någons beteende och liv? 3.3 Differentierad förstärkning Utifrån Banduras (1977:16) sociala inlärningsteori är inte människan född med redan bestämda typer av beteende, utan lär sig dem framför allt genom sociala interaktioner med andra individer (dock spelar biologiska faktorer också roll). Alla handlingar resulterar i antingen positiva eller negativa konsekvenser. Handlingar som uppfattas som positiva fortsätter individen med i framtiden medan de som ses som negativa förkastas denna process kallas differentierad förstärkning (1977:17). Andras liknande upplevelser är ofta en viktig faktor i hur individens liv och beteende påverkas medan det är svårare att relatera till människor vars upplevelser inte påminner om de egna. Därför, som Bandura (1977:66) förklarar, är belöningar eller/och de negativa upplevelser i främmande personers liv mindre intressanta för individen än om det hade varit någon närstående eller någon som vi identifierar oss med. Med utgångspunkt i denna teori analyserar jag intervjuutskrifterna med avseende på trygghetsvärdarnas och ungdomars eventuella gemensamma bakgrund och ålder och livserfarenhet. Jag fokuserar på om ungdomar kan identifiera sig med trygghetsvärdarna. 4. Metod Jag genomförde fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Dessa spelades in på min mobil och transkriberades kort därefter. Vidare i metodkapitlet belyser jag etiska och metodologiska problem som kvalitativa intervjuer kan medföra. Vad gäller analysen använder jag mig av en kvalitativ tematisk innehållsanalys, som är relevant i denna studie eftersom jag försöker tolka trygghetsvärdarnas egna uppfattningar om sitt arbete och vad detta innebär för ungdomar. Eftersom tre av deltagarna vill vara anonyma bestämde jag mig för att använda mig av andra namn för samtliga intervjupersoner: IP 1 Peter, IP 2 David, IP 3 Marcus, IP 4 Mikael. För att vara konsekvent gäller detta även den äldsta personen, som inte hade några problem med att hans identitet avslöjades. 4.1 Material och urval Mitt material består av inspelade intervjuer med fyra manliga trygghetsvärdar. Materialet analyseras med utgångspunkt i den kvalitativa tematiska innehållsanalysen, vilket jag belyser 14

senare. Anställda hos SAFE intervjuades i två omgångar, dvs. två intervjuer under en dag och två andra en vecka senare, med en intervjuguide som ett redskap. Samtidigt förde jag även fältanteckningar från ett arbetsmöte samt fältanteckningar från samtliga intervjuer. Precis innan den första intervjun påbörjades blev jag erbjuden att delta i ett arbetsmöte där en arbetsledare och några av trygghetsvärdarna berättade om händelser från gårdagen och sina slutsatser om hur man kan hjälpa de ungdomarna som de fick kontakt med då. Jag upplevde att mötet var en intressant och lärorik händelse eftersom jag fick en möjlighet att skaffa mig mer information om verksamheten och föra fältanteckningar över hur trygghetsvärdarna förhöll sig till varandra samt vilken inställning de hade till de händelser som hade skett dagen innan. Därefter började jag intervjua den första trygghetsvärden. Samtliga intervjuer genomfördes på SAFE:s kontor i Stockholm City, vilket jag ser som positivt både på grund av att trygghetsvärdarna befann sig i en miljö de uppfattar som trygg och för att de var lättare för mig att befinna mig på en plats som ligger i centrala Stockholm. Jag fick kontakt med SAFE genom Skyddsvärnet som bestämmer över verksamheten. Vi träffades för att bestämma hur jag skulle gå tillväga och vad jag vill ta reda på genom mina intervjuer. Därefter kontaktade Skyddsvärnet SAFE:s arbetsledare som därefter kontaktade mig för att bestämma hur och när jag ska genomföra mina intervjuer. Denna process kallar Bryman (2011:433) för bekvämlighetsurval. Han menar att bekvämlighetsurval gäller då forskare inte har någon möjlighet att välja ut sina deltagare utan istället fokuserar på de personer som är tillgängliga för tillfället och som i vanliga fall är svåra att få tag i. Jag bedömer att sannolikheten att jag skulle få intervjua trygghetsvärdarna under andra omständigheter är liten om jag inte hade kommit överens om det först med Skyddsvärnet och sedan med själva SAFE. Som Bryman (2011:433) också påpekar handlar bekvämlighetsurval även om att forskaren i vissa fall inte riktigt har möjlighet att påverka vem som kommer att bli intervjupersonen i den organisationen då organisationen själv vill välja ut deltagare. Detta är relevant i mitt fall då Skyddsvärnet, tillsammans med arbetsledningen i SAFE, har kommit överens vilka som blev mina intervjupersoner. Jag ser inte detta som ett problem då alla personer som deltog i intervjuerna tillhörde just den grupp som jag från början var intresserad av, oavsett deras ålder. I det sistnämna fallet kan man prata om det som Bryman (2011:434) beskriver som ett målstyrt urval, där forskaren intervjuar de individer som är relevanta för studiens ämne. 15

Tre av deltagarna var i liknande ålder: 21, 22 och 23 år, medan en person var 58 år gammal. Jag hade inte förväntat mig att en av personerna skulle vara betydligt äldre än resten av trygghetsvärdarna, men samtidigt ser jag det som en intressant variation och möjlighet till att skaffa mig information om deras jobb ur helt olika perspektiv, i synnerhet vad gäller livserfarenhet. Det som också är intressant när det gäller intervjuprocessen är faktum att intervjun med den äldsta deltagaren varade i över en timme medan de andra intervjuerna varade i respektive 33, 25 och 25 minuter. Vid första anblicken kan detta verka problematiskt då man skulle kunna anta att genom den längsta intervjun fick jag mer relevant information. Jag ser det dock snarare som att de yngre deltagarna var mer konkreta i sina svar och inte gick utanför de ämnen vi pratade om, samtidigt som den äldsta intervjupersonen berättade mer om sin livserfarenhet som med tanke på hans ålder naturligt nog var mycket bredare. Jag fick dock svar på alla mina frågor från samtliga deltagare. 4.2 Etiska överväganden Forskaren ska alltid se till att intervjupersoner inte utsätts för kränkning under hela processen (Vetenskapsrådet 2002:5, 7-14). De ska känna sig trygga i sin roll som deltagare. Ibland kan det däremot vara svårt att ta hänsyn till alla krav. I sådana fall bör man överväga vilket av dem som är viktigast. Under arbetsmötet förde jag fältanteckningar. Den arbetsledare och andra som deltog vid mötet hade inga problem med att jag gjorde det, dock var arbetsledaren väldigt tydlig med att jag absolut inte skulle använda intervjupersonernas riktiga namn i min uppsats. Jag var oroad över att stämningen på mötet skulle påverkas av min närvaro men jag fick ett intryck av att trygghetsvärdarna inte alls brydde sig om att jag var där och lyssnade på deras berättelser om gårdagens händelser. I stället verkade det som om de ville berätta ännu mer så att jag kunde få en bättre uppfattning om deras arbete och om vilken typ av människor de är. Man skulle kunna ställa sig frågan om detta inte påverkar resultatet. Om jag dock utgår från att mycket av det trygghetsvärdarna pratade om under mötet upprepades vid flera tillfällen även under intervjuerna tolkar jag det snarare som en bekräftelse på att dessa historier inte var förvrängda. Inför varje intervju blev samtliga deltagare informerade om undersökningens syfte och upplägg utifrån Vetenskapsrådets (2002) forskningskrav. Kvale & Brinkmann (2009:88) påpekar att det i vissa fall kan vara svårt för forskaren att ange syftet med forskningsprojekt eftersom det ibland kan äventyra resultatet. Risken fanns att om jag hade berättat om studiens syfte och att jag inte är någon erfaren forskare, skulle intervjupersonerna kanske inte ta mig på allvar. Jag upplevde dock att deltagarna tyckte att det 16

var kul att en student ville skriva om deras arbete och att de var öppna för samarbetet redan från början. Jag informerade dem om att de förblir anonyma och att de när som helst får avbryta intervjun utan att ange skäl till detta. Jag frågade också om de godkände att jag ville spela in intervjuerna för eget bruk. Ingen av deltagarna hade någonting emot det, dock ville de förbli anonyma utom den äldsta deltagaren, som inte hade några problem med att jag avslöjade hans identitet, eftersom han ansåg att han inte har något att dölja för eventuella läsare. Det tolkar jag som att han var stolt över sitt arbete och tyckte att ryktet om SAFE ska spridas till allmänheten. För att vara konsekvent under hela min undersökningsprocess väljer jag att inte avslöja den personens namn och istället använda mig av påhittade namn för samtliga intervjupersoner. 4.3 Kunskapsteoretiska utgångspunkter Jag utgår från den postmodernistiska konstruktivistiska synen på verkligheten vilket betyder att det inte går att analysera denna verklighet utan att ta hänsyn till språket. Dessa hänger snarare ihop. Sammanfattningsvis finns det ingen oberoende verklighet utan den verkligheten skapas just igenom språket (Bergström & Boréus 2012:28). Enligt Kvale & Brinkmann (2009:64) har den konstruktivistiska synen på verkligheten att göra med hur kunskapen produceras. Kvalitativa intervjuer kan inte bara leda till att ny information genereras, utan även till att själva intervjuaren påverkas och förändras och får en förståelse för det fenomen hon är intresserad av. Kvale & Brinkmann (2009:68,70) menar också att tonvikten här läggs på kontexten och de språkliga förutsättningar som finns här och nu under själva samtalet. Kunskapen är alltså inte en given företeelse utan skapas genom sociala och språkliga interaktioner. Utifrån detta perspektiv tycker jag att kvalitativ innehållsanalys är en lämplig metod för att kunna analysera hur intervjupersonernas världsbild konstrueras. 4.4 De kvalitativa intervjuerna Jag bestämde mig för semistrukturerade intervjuer och skapade en intervjuguide med ett flertal specifika frågor om tre olika teman som jag, utifrån mina frågeställningar, ville att intervjupersonerna belyser. Bryman (2011:415) påpekar att för forskare som håller sig till sitt schema alldeles för mycket kan detta vara ett hinder för att få så detaljerade och spontana svar som möjligt, vilket resulterar i att intervjupersonens beskrivningar av egna upplevelser kan bli begränsade. Därför försökte jag lyssna noggrant på allt intervjupersonerna berättade för att vara säker på att jag var förberedd på att ställa uppföljningsfrågor när/om sådana behövdes. 17

Bryman (2011:369) belyser den kritik gentemot de kvalitativa intervjuer som innebär att en sådan metod gör generalisering till andra populationer i princip omöjlig. Vad gäller min undersökning konstaterar jag att generalisering inte är relevant. Min undersökning är en pilotstudie och enbart fyra intervjupersoner är alldeles för få för att kunna anta att liknande slutsatser skulle gälla hos en annan grupp. 4.5 Den kvalitativa tematiska analysen beskrivning och tillvägagångssätt Generellt är kvalitativ analys en lämplig metod när man vill granska exempelvis intervjuutskrifter utifrån vissa kategorier eller tematiseringar. En av fördelarna med metoden är att den anses vara mer öppen i jämförelse med kvantitativa undersökningar och att det är ett flexibelt sätt att analysera texter. Det är alltså upp till forskaren hur analysen genomförs beroende på vilka problem eller fenomen som man tycker är relevanta för att besvara forskningsfrågor (Bryman 2011:296, Hsieh & Shannon 2005:1277,1278). En nackdel med den kvalitativa metoden är att man huvudsakligen fokuserar bara på det uttalade, medan det outtalade ibland kan vara ännu viktigare för resultatet (Bergström & Boréus 2012:81). Anita Heber (2011:68) skriver att den kvalitativa tematiska analysen används när man avser att hitta specifika teman, kategorier och uttryck i texten som belyser ett visst ämne. Med utgångspunkt i hennes tillvägagångssätt läste jag först igenom intervjuutskrifterna och sedan försökte jag att markera teman som hade med både mina forskningsfrågor och de teoretiska utgångspunkterna att göra. I ett nästa steg avgränsades texten till de teman som jag ansåg relevanta: trygghetsvärdarnas ålder, utbildning och livserfarenhet i kontakter med ungdomar, deras förhållningssätt under själva samtalen med ungdomar, hur de uttalar sig om sin jobbeffektivitet samt hur de uttalar sig om polisen. Flera av dessa kategorier överlappade varandra vad gäller innehållet medan andra var tydligt avgränsade och enbart gällde vissa bestämda frågor. 4.6 Metodologiska problem Innan intervjuerna genomfördes var jag oroad över att jag inte talar svenska som modersmål vilket skulle kunna försämra min förståelse för vad personer berättar om och därmed även resultera i felaktiga tolkningar under analysen. Å andra sidan kunde det faktum att jag inte är född i Sverige vara en fördel, eftersom en av intervjupersonerna pratade på ett sätt som kanske för svenskfödda personer skulle kunna uppfattas som svårförståeligt. Även jag hade problem med att förstå 100% av det han sa. Samtidigt var det faktum att jag själv har 18

genomgått samma inlärningsprocess en faktor som underlättade mitt jobb under analysen. Det är dock viktigt att påpeka att det kan förekomma problem vid transkriberingen oavsett någons språkliga kunskaper. Om det händer att några andra personer oväntat kommer in i rummet eller avbryter samtalet kan detta skapa kortvariga problem vad gäller inspelningens kvalitet (Kvale & Brinkmann 2009:195). Så hände det i mitt fall under min första intervju när en person kom in i rummet för att fråga var han skulle ställa bröd som just levererades. Pausen tog ungefär en minut utan att jag stoppade inspelningen. Dock kom intervjupersonen snabbt tillbaka och vi kunde återgå till själva intervjun. Vad gäller maktperspektiv så påpekar Skinjar (2003:110) att problem utifrån genusperspektiv ibland kan uppstå när en kvinnlig forskare intervjuar en heterosexuell individ av motsatt kön. Intervjupersonen kan i vissa fall uppfatta forskarens intresse till berättelsen som ett tecken på en sexuell dragning. Trots att alla deltagare var av motsatt kön upplevde jag inte att det fanns någon som helst inställning till mig som sexuellt objekt. Jag tror alltså inte att det skulle bli någon skillnad om intervjuaren var en man. Inte heller uppfattar jag det faktum att en av deltagarna var betydligt äldre än jag själv som en obalans ur ett maktperspektiv. Den äldsta deltagaren intervjuades trots allt i över en timme, vilket jag betraktar som att han inte brydde sig om min ålder utan mer om jag var intresserad av det han berättade. Det faktum att han själv arbetar med de betydligt yngre trygghetsvärdarna och ungdomar över huvud taget kan vara en bekräftelse på att för honom spelar ålder mindre roll. Enligt Kvale & Brinkmann (2009:49) medför kvalitativa intervjuer alltid en viss maktasymmetri mellan intervjuaren och intervjupersonen. Bland annat handlar det om att samtalet i fråga inte är vardaglig konversation mellan två kompisar utan mellan en forskare/student och en deltagare. Det är snarare en enkelriktad dialog där forskaren ställer frågor och intervjupersonen svarar på dessa, ibland kan intervjuaren kort bekräfta att hon förstår vad intervjupersonen menar. Detta kan uppfattas som ett manipulativt sätt att föra ett samtal. Kvale & Brinkmann (ibid.) menar också att denna maktasymmetri kan resultera i att intervjupersonen inte avslöjar vissa fakta. Jag har svårt att bedöma hur mycket information som har undanhållits på grund av min status som intervjuperson. Det faktum att det ännu inte finns så många informationskällor som noggrant beskriver verksamheten gör det också svårare att bedöma detta. Dock är min tolkning av situationen att de frågorna som jag ställde till trygghetsvärdarna inte var intima eller kränkande. Det jag var intresserad av var deras jobb, vilket de gärna berättade om. 19

4.7 Validitet och reliabilitet 4.7.1 Validitet Validitetsfrågan handlar om ifall studien mäter det som forskare avsett att mäta, även när det gäller kvalitativa undersökningar. Bergström & Boréus (2012:41-42) konstaterar att validitetsfrågan gäller även vid undersökningar där meningen inte är att mäta något över huvud taget. I sådana fall handlar det om att man ska kunna svara på förutbestämda frågeställningar samt teoretiska överväganden. Som jag tolkar detta handlar det i själva verket om man använder sig av lämpliga källor i sin undersökning. Om man antar att ett visst dokument inte är relevant kan man inte heller besvara forskningsfrågorna. Jag anser att de intervjuer jag genomförde med de specifika personerna från SAFE möjliggör för mig att besvara frågeställningarna. Å andra sidan skulle resultatet kunna vara mer intressant om jag exempelvis fick chansen att även intervjua poliser för att kunna höra deras uppfattningar om svårigheter med att jobba med ungdomar. Dock, med tanke på tidsbristen samt andra fysiska begränsningar, är det i nuläget inte möjligt att genomföra fler intervjuer med varken polisen eller andra trygghetsvärdar. Samtidigt, som jag skrivit tidigare, handlar denna studie om just trygghetsvärdarnas egna uppfattningar om sitt arbete och jag känner att jag har fått detaljerade svar på alla mina frågor. Bergström & Boréus (2012:42) skriver följande: Om en forskare ökar förståelsen av sin förförståelse, till exempel genom att lära sig mer om sin egen vetenskapskultur och den sociala kontext i vilken undersökningen äger rum, ökar också möjligheten till god validitet i studierna. Jag tolkar dessa ord som att forskaren måste lära sig om sin egen vetenskapskultur genom erfarenhet. Som student håller jag fortfarande på att lära mig om egen vetenskapskultur och därför kan risken finnas till att validiteten i mitt fall fortfarande inte är lika god som hos en forskare som arbetat med liknande frågor under många år. Dock tror jag att så länge jag kan svara på mina frågeställningar och förhålla mig till de teorier jag är intresserad av är chansen stor att min undersökning är valid. 4.7.2 Reliabilitet En annan aspekt i min studie berör frågan om reliabilitet. Bergström & Boréus (2012:42) menar att i de fall när undersökningens syfte inte är att mäta något utan granska en viss företeelse genom en kvalitativ undersökning handlar det snarare om att man ska vara noggrann under hela analysprocessen och se till att eventuella felkällor tas bort. Meningen är att andra personer som läser den analyserade texten kan komma fram till liknande slutsatser genom att kunna rekonstruera den metod jag använde mig av. Bergström & Boéus (2012:42-43) påpekar också att reliabiliteten i stort sett är en tolkningsfråga. Om flera andra personer 20

kommer fram till liknande resultat genom att använda sig av en liknande metod så är chansen för en god reliabilitet stor. Även om det händer att resultatet anses vara problematiskt så är det fortfarande viktigt att forskaren är konsekvent i sina tolkningar och tydligt problematiserar hur hon gick till väga. Därför ska hela analysen präglas av citat så att andra personer kan förstå hur forskaren tänkt. Redan från början har jag planerat att underbygga analysen med ett flertal citat så att läsaren kan få inblick i hur jag tänkt och på vilket sätt jag har kommit fram till mina slutsatser. 5. Resultat och analys Intervjupersonernas respektive åldrar är : Peter 58år, David 22 år, Marcus 21 år, Mikael 23 år. I det här kapitlet presenterar jag deras uppfattningar om ålder, utbildning och livserfarenhet faktorer som antingen möjliggör att dessa kontakter blir bättre eller att de kanske inte spelar någon roll. Jag delade in intervjupersonernas uppfattningar i olika kategorier utifrån mina forskningsfrågor samt teorier som jag använde mig av. Brist på utrymmet i den här uppsatsen ledde till att jag valde de citat som på bästa sätt anger trygghetsvärdarnas uppfattningar. Det som jag inte citerade men som jag ansåg vara relevant försökte jag att beskriva med egna ord. 5.1 Varför behövs trygghetsvärdarna och varför det inte räcker med polisens arbete Citaten representerar de intervjuade trygghetsvärdarnas egna tankar om varför de tycker att en sådan institution som SAFE behövs på Sergels Torg och varför det inte räcker med enbart polisens brottsförebyggande arbete. Jag bestämde mig för att kategorisera trygghetsvärdarnas upplevelser om varför de behövs utifrån två perspektiv: det första handlar om vad SAFE kan göra som polisen inte kan; det andra handlar om trygghetsvärdarnas uppfattning om ungdomarnas och polisernas problematiska förhållningssätt till varandra. Trots att dessa kategorier egentligen kan svara på samma fråga anser jag att den andra gruppen även kan förknippas med Tove Petterssons studie (2012a) om polisens kontakter med socialt utsatta ungdomar, där polisens auktoritära sätt att prata med ungdomar ibland kan minska ungdomars förtroende för polisen generellt. 5.1.1 Varför SAFE behövs på Sergels Torg Trygghetsvärdarna uttrycker sig positivt om polisen och i synnerhet om de poliserna de har kontakt med dagligen. Samtidigt påpekar trygghetsvärdarna att polisiära, brottsförebyggande insatser runt om i Stockholm kräver att poliser ofta byter arbetsplatser och inte har tid att prata 21

med ungdomar eller fokusera på enstaka personer under en längre period. Därför, som värdarna uttrycker det, behövs organisationer som just SAFE, eftersom deras arbete handlar om att prata med unga människor och framför allt lyssna på dem, vägleda dem och vara förebilder för dem som kanske saknar förebilder bland närstående. Det som tydligt framgår i intervjuerna är också att polisens arbete främst handlar om att stoppa brott och inte att leka terapi med ungdomar. Trygghetsvärdarna menar också att deras uppgift inte är att ta någons sida de får alltså inte uttrycka sig negativt om de myndigheter som de samarbetar med eftersom det skulle kunna försvaga ungdomarnas förtroende för offentliga aktörer och därmed skulle det brottsförebyggande arbetet inte få det tänkta resultatet. PETER: Jag måste säga poliser är duktiga på sitt jobb. Jag skulle aldrig...jag litar mycket på myndigheterna faktiskt. (...) Vad vi kan göra istället för polisen, på Plattan - det som vi gör bättre än polisen är att vi har självklart bättre kontakt med ungdomar men det finns också, man måste säga, det finns jobb som polisen kan göra och inte vi. Så vårt vapen...polisen har en pistol men vi har våra ord som är vårt vapen som väger jättemycket och än så länge vi har bättre kontakt med ungdomar på Plattan än någon annan myndighet. självklart (...) Polisen säger att vi har underlättat deras jobb för att de behöver inte springa dit hela tiden för falska tips, sådana grejer. Samtidigt de säger att det har blivit lite lugnare på Plattan, faktiskt. De själva säger det har blivit lite lugnare. DAVID: Vårt starkaste vapen är att vi lyssnar. Vi lyssnar. För då ser de att vi verkligen bryr oss. För visst, en ungdom kan komma fram till en polis och prata. Du vet, vissa poliser är...de kanske har inte den uppgiften, de bryr sig inte, de kanske inte lyssnar tillräckligt bra eller inte alls bryr sig. Men vårat jobb går ut på att lyssna på ungdomarna verkligen. Hjälpa dem. Vi vill verkligen...vi jobbar ju för att hjälpa dem. Poliser jobbar ju mer för allmänheten. Vid flera tillfällen påpekade intervjupersonerna att SAFE behövs för att ungdomarna ska känna att det finns någon som är villig att lyssna på deras problem och upplevelser, då det inte finns någon annan att berätta om det för. Samtidigt menar de att ungdomarna ofta brister i kunskap om hur de kan gå tillväga med sina problem ofta vet de inte ens om att vissa institutioner kan hjälpa dem. De vågar inte och ibland vill de inte ta det steget på grund av sina negativa, förutfattade meningar om alla offentliga aktörer, och i synnerhet då polisen. 5.1.2. Ungdomars kontakter med polisen ur SAFE:s perspektiv: polisens auktoritära förhållningssätt På frågan om ifall polisen skulle kunna åstadkomma samma resultat på Sergels Torg som SAFE svarade intervjupersonerna att en av anledningarna till att det behövs ytterligare en brottsförebyggande verksamhet är ungdomarnas bristande förtroende för polisen generellt. Ungdomar har förutfattade meningar om offentliga aktörer i allmänhet och om polisen i synnerhet - något de har med sig från uppväxtmiljön. Exempelvis David berättade att han 22

växte upp med jämnåriga som negativt påverkade hans syn på polisen, men att han nu mognat och förstått att myndigheter inte finns för att plåga människor utan för att hjälpa dem. PETER: Ungdomar alltid...de gillar inte auktoriteter. När man är ung man kan allt. Man är kaxig, man klarar sig själv, man vill inte lyssna på mamma och pappa (ler) de vet ingenting. (...) Ingen som gillar makten (ironiskt). Alla blir arga. Men det är också vår roll att berätta vad myndigheterna gör. Vi kan inte säga...vi kan inte prata skit om polisen. Nej, nej, nej. (...) Det är inte vår roll att kritisera eller applådera dem. Nej, nej, nej, nej, nej. (...) Vi måste hålla oss till våran roll förebygga, ge rapport och försöka att skapa kontakt med ungdomar. Det är det som är vår tydliga roll. Som det framgår i det första citatet, uttrycker sig Peter ironiskt om unga människors förhållningssätt till det auktoritära, makten. Samtidigt, i senare delen av intervjun, menar han också att han själv, som en person med utländsk bakgrund, alltid har varit väldigt tacksam för allt myndigheterna gjort för honom och att han verkar vara upprörd när han säger att han inte riktigt förstår varför alla klagar på hur systemet fungerar. DAVID: Poliser. Du vet, många är så här: Vi hatar poliser. Jag var ju samma sak när jag var yngre. (...) Men sedan när man mognar till och förstår då är det inte så. Men, absolut, poliser är mer...du vet, alla ungdomar de är mer rädda för det de inte vet. Så är det alltid. Människan också, när man inte vet någonting då är man rädd för det. Jag tror att ungdomarna de har inte riktigt förstått vad polisen gör. De är rädda att de kommer till kontakt med polis och föräldrar och: polis, wow. Det är så här...det är bara därför. MARCUS: Man ser ju på dem att de blir jätteglada när man sitter och lyssnar på vad de säger och det uppskattar de verkligen och så som jag sagt skillnaden mellan oss och polisen kan ju vara att ungdomarna som hänger där...som sagt, vissa är ju kanske på...de har rymt hemifrån eller de har...ja, och sånt, då...alltså polisen är kanske inte de första de pratar med då. Vi är ju mer...vi kan ju sitta och lyssna på dem och vi...alltså jag kan tänka mig att uniformen gör mycket. Alltså vi är ju inga som griper eller som...vi är mer där bara för att lyssna på dem och försöka hjälpa dem på vägen att nå dit de ska eller dit de vill. Från de två sista citaten framgår det att ungdomarnas förtroende för polisen är litet, dels för att de saknar kunskap om vad polisens syfte egentligen är, dels på grund av de fördomar som finns om polisen samt polisers auktoritära förhållningssätt. Uniformen är alltså ett uttryck som Marcus betonar och som jag förstår det, är det just uniformen som kan fungera avskräckande för ungdomar. Intervjupersonerna berättade även om ungdomars rädsla för att vända sig till polisen på grund av att de är rädda att hamna i trubbel om det visar sig att deras information utnyttjas mot de själva. Som jag tidigare skrivit anser Pettersson (2012a) att relationerna mellan polisen och ungdomar uppfattas som spända och att brist på förtroende mot polisen kan förstås som delvis ett resultat av polisens auktoritära förhållningssätt gentemot dem. Detta återspeglas i trygghetsvärdarnas berättelser om ungdomarnas inställning till auktoriteter. Pettersson (2012a) menar också att ungdomar ofta befinner sig i s.k. moment 22 - för att kunna slippa 23