Ann-Christin Jans Flytta till jobb med familj och barn går det? Den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden har minskat de senaste decennierna i Sverige. Undantag finns dock. Under 1990-talet blev unga människor mer benägna att flytta, och då främst till högskoleorter och storstadsområden. En allt större andel av de långväga flyttningarna sker innan man bildat familj och etablerat sig på arbetsmarknaden. När människor väl skaffat familj, och i synnerhet när de fått barn, minskar viljan att flytta. Att underlätta och stimulera till ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden är ett av den svenska arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Syftet är naturligtvis att stimulera människor till att flytta från regioner med hög arbetslöshet till andra områden med större efterfrågan på arbetskraft. Ändå väljer de flesta att stanna kvar på samma ort år efter år detta trots att de rent ekonomiskt skulle vinna på att flytta. Att bilda familj, få barn och separera är händelser i människors liv som fått allt större betydelse för de regionala flyttningsmönstren de senaste trettio åren. Det visar ny forskning vid Institutet för Framtidsstudier. Medan unga flyttar i högre utsträckning än tidigare har rörligheten minskat bland barnfamiljer. Det är de som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden som är mest rörliga. Flyttningar är vanligast bland människor i åldern 15 30 år och vanligare bland unga kvinnor än bland unga män. Till stor del handlar det om människor som flyttar till högskoleorter runt om i Sverige, och som när utbildningen så småningom är avslutad, om de inte stannar kvar, drar vidare till mer attraktiva och expanderande arbetsmarknader. De breda och diversifierade arbetsmarknaderna i storstadsområdena har fått större dragningskraft. Studier har också visat att sociala faktorer som att flytta ihop eller isär från partner, närhet till släkt och vänner har fått allt större betydelse för beslutet att flytta. Samtidigt finns en annan tendens: av Sveriges befolkning som helhet är det färre människor som flyttar till följd av arbetsmarknadsskäl på 1990-talet än på 1970-talet. Arbetsmarknaden är inte längre det dominerande skälet till att folk flyttar, åtminstone inte när det gäller över kortare avstånd. För flyttningar över längre avstånd tycks dock fortfarande situationen på arbetsmarknaden vara av stor betydelse. ATT UNGA ÄR MER benägna att flytta än äldre är inget nytt fenomen. Unga har flyttat i alla tider, och mestadels har flytten gått till större städer där framtidsutsikterna varit goda. Benägenheten att flytta avtar dock starkt med ökande ålder. Bland människor i familjebildande åldrar, 20 44 år, är den geografiska rörligheten relativt stor, men kanske ändå inte så stor som man skulle 20 Framtider 3/2005
FOTO: ULF PALM/PRESSENS BILD. Ett alternativ till att flytta hela familjen i dag är det drygt en miljon människor som dagligen pendlar till jobbet. Vinterväg mellan Sågmyra och Leksand. Framtider 3/2005 21
Har benägenheten att flytta minskat? På 1970-talet var det fler människor i åldrarna 20 44 år som flyttade minst en gång under en tioårsperiod än på 1980- och 1990-talen. FOTO: ERICH STERING/PRESSENS BILD. kunna tro. Drygt 14 procent av dem flyttade minst en gång under 1970- talet, medan andelen under 1980- och 1990-talen var 11 procent. Och klart färre än en av tio bland dessa flyttare rörde på sig flera gånger under en tioårsperiod. Det är således relativt få som flyttar från en lokal arbetsmarknad till en annan. Under 1990-talet ökade rörligheten i de yngre åldersgrupperna, jämfört med de föregående tjugo åren, samtidigt som den minskade bland de äldre. Ökningen fanns framför allt i åldrarna 20 24 år men även 25 29 år. Att fler unga kvinnor och män bosatt sig i storstadsområden och bildat familj har lett till ett ökat barnafödande i våra storstäder. Befolkningen har blivit allt yngre. I utflyttningsregionerna är situationen den omvända, här finns en minskande andel kvinnor och män i familjebildande åldrar och en ökande andel äldre. Flyttströmmarna har med andra ord lett till påtagliga regionala skillnader i de lokala befolkningarnas åldersstruktur. Enligt den neoklassiska ekonomiska teorin är det framförallt regionala löneskillnader som ger upphov till flyttningar. Det ger människor incitament att flytta från områden med sämre förväntad löneutveckling till områden med bättre utsikter. Individer som flyttar ökar tillgången på arbetskraft i inflyttningsregionerna, lönerna pressas ner och de regionala löneskillnaderna minskar. Därmed avtar incitamenten att flytta och flyttströmmarna minskar. Nationalekonomen Larry Sjaastad utvidgade på 1960-talet den etablerade migrationsteorin genom att betrakta flyttningar som en form av investeringar. Människor flyttar i teorin till platser där de förväntar sig högst avkastning på sitt humankapital eller till platser där de tror att humankapitalet kommer att växa snabbast. Teorin lyckas förklara varför människor flyttar från stagnerande regioner till expanderande regioner med högre löner, lägre arbetslöshet och till platser med attraktiva boendemiljöer. Men den förklarar inte en minst lika viktig fråga som utvecklingen i Sverige aktualiserar: Varför är det, relativt sett, så få som flyttar? Varför väljer så många att stanna kvar i stagnerande regioner trots att de skulle vinna ekonomiskt på en flytt? En faktor som kan ha haft stor betydelse för flyttströmmarna de senaste decennierna är det ökade kvinnliga förvärvsdeltagandet. Sedan mitten av 1960-talet har svenska kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökat snabbt, och i dag arbetar kvinnor i näst- intill samma omfattning som män. Få kvinnor lämnar arbetsmarknaden i samband med att de bildar familj och får barn, och de behåller sin anknytning till arbetsmarknaden även när barnen är små. Deras ökande förvärvsfrekvens har gradvis förändrat försörjningsbördan i familjerna, från hushåll med en försörjare till hushåll där båda arbetar och bidrar till den gemensamma ekonomin. DEN ÖKADE ANDELEN hushåll med två förvärvsarbetande makar kan dock enligt nationalekonomen Jacob Mincer ha lett till en minskad geografisk rörlighet. Att flytta till annan ort blir mer komplicerat när man har familj. Även om en av makarna får ett bra jobberbjudande, behöver inte det leda till att familjen flyttar. En flytt påverkar ju även den andres möjligheter. Om han eller hon får svårt att hitta jobb på den nya orten, eller kanske måste ta ett sämre arbete, är det möjligt att familjen bestämmer sig för att stanna trots allt. Med en enkel modell visade Mincer på 1960-talet att flyttbeslut som tas i familjer med två förvärvsarbetande skiljer sig från beslut som tas i ensamhushåll. Att bilda familj minskar benägenheten att flytta medan separationer ökar den. Mincer utgick från 22 Framtider 3/2005
amerikanska data och fann empiriskt stöd för dessa rön. Liknande resultat kom Bertil Holmlund fram till när han på 1980-talet testade Mincers modell på svenska data. Med barn i familjen blir det fler faktorer att ta hänsyn till vid en eventuell flytt. Flyttkostnaderna ökar med barn i familjen. Varken Holmlund eller Mincer gjorde dock några mer djuplodande undersökningar i ämnet. Empiriskt har det tidigare varit svårt att påvisa att kvinnors intåg på arbetsmarknaden skulle ha resulterat i minskad geografisk rörlighet. Samtidigt är det ett odiskutabelt faktum att människors långväga flyttningar totalt sett har minskat något de senaste decennierna. Det har dessutom saknats studier som belyst hur familjebildning, barnafödande och ökad kvinnlig sysselsättning påverkat rörligheten på arbetsmarknaden. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden fick flertalet anställning inom offentlig sektor. Under perioden 1965 1990 ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn med mer än en miljon personer. Den utbyggda offentliga sektorn skapade därmed en betydande arbetsmarknad i alla delar av Sverige. Kvinnor bör följaktligen ha haft goda möjligheter att få nytt jobb i samband med flyttningar, oavsett om de levde i förhållanden eller inte. ren är den regionala satsningen på högskolor. I slutet av 1970-talet etablerades flera nya högskolor och högskolornas geografiska spridning ökade. Detta kan å ena sidan ha minskat rörligheten bland de yngre åldersgrupperna. Å andra sidan har antalet människor som gått vidare till högre utbildning ökat stadigt i synnerhet under 1990- talet när utbildningsplatserna ökade från 200 000 i årtiondets början till mer än 300 000 vid sekelskiftet. I en ny studie vid Institutet för Framtidsstudier har jag själv undersökt hur benägenheten att flytta mellan lokala arbetsmarknader påverkats av familjebildning, barnafödande och separationer under perioden 1970 2000. FOTO: MIKAEL SJÖBERG/PRESSENS BILD. Det är människor i åldern 20 44 som står i blickpunkten. Undersökningen bekräftar att benägenheten att flytta minskar när människor bildat familj, och fått barn och visar att separationer ökar viljan att flytta. Familjeband tycks därmed ha vital betydelse i sammanhanget. Vad mera är, att flytta till nytt jobb med barn och familj är betydligt mindre vanligt i dag än för trettio år sedan. Förmodligen hänger detta nära samman med det ökade kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden. I studien analyseras även en mängd andra faktorer som kan tänkas påverka människors benägenhet att flytta som ALLT FLER PENDLAR till sina arbeten. Bilism, bättre vägar och kommunikationer har gjort det möjligt att färdas över allt längre avstånd. Samtidigt som benägenheten att flytta har minskat något de senaste decennierna, har antalet pendlare till arbetsplatser i en annan kommun mer än fördubblats, från 500 000 personer i början av 1970-talet till mer än 1 000 000 i slutet av 1990-talet. En annan faktor som förmodligen haft stor betydelse för flyttningsmönst- Bra dagis och andra former av social service är viktiga faktorer för framför allt barnfamiljers funderingar kring att flytta eller stanna kvar. Framtider 3/2005 23
ålder, utbildningsnivå, födelseland, boendeform, hur länge man varit bosatt inom den nuvarande lokala arbetsmarknadens ram samt den lokala arbetslöshetens utveckling. MINA RESULTAT VISAR att yngre är mer rörliga än äldre, att högutbildade flyttar i större utsträckning än lågutbildade, och att den som flyttat en gång är mer benägen att flytta igen. Benägenheten avtar dock med tiden. Ju längre tid en person varit bosatt i den lokala arbetsmarknadens närhet, desto mindre troligt är det att hon eller han flyttar. Folk som köpt en bostadsrätt eller ett småhus är mindre villiga att flytta än de som bor i hyresrätter. Utvecklingen på den lokala arbetsmarknaden tycks fortfarande vara viktig för funderingar kring flytta eller stanna kvar. När arbetslösheten stiger på hemorten jämfört med på andra presumtiva lokala arbetsmarknader blir människor mer flyttbenägna. Storstadsområdenas befolkningsökning hänger nära samman med att arbetsmarknaderna har koncentrerats hit, och att de är tillräckligt diversifierade för att erbjuda möjligheter för både män och kvinnor. Även om en del av inflyttarna senare vänder tillbaka till sina ursprungliga hemorter, minskar sannolikheten för detta om de bildar familj och får barn. Med två förvärvsarbetande i familjen blir tillgången på social service en viktig faktor, och finns barn med i bilden ökar kraven på dagis, skolor och fritidsaktiviteter. Service som storstadsområden har lättare att erbjuda. Den minskade rörligheten bland dagens barnfamiljer kan i kombination med den ökade rörligheten bland de yngre ge upphov till långsiktiga regionala konsekvenser. Flyttströmmarna tenderar snarast att förstärka dagens regionala obalanser. Unga kvinnor och män är mest benägna att flytta, och oftast går flytten från glesbygd och industriorter till högskoleorter och storstadsområden. Regioner som domineras av inflyttning får därmed en allt fördelaktigare befolkningssammansättning, medan glesbygd och industriorter dräneras på yngre arbetskraft. Regioner som domineras av utflyttning hamnar lätt i en negativ spiral. När andelen förvärvsarbetande minskar och andelen äldre ökar, minskar skatteunderlaget och det blir allt svårare att upprätthålla social service i form av daghem, förskolor, skolor, fritidsaktiviteter, vård och omsorg. Social service som är av stor betydelse för om orter inte bara ska kunna locka till sig utan även lyckas med konststycket att behålla sin yngre arbetskraft. Ann-Christin Jans arbetar vid Statistiska centralbyrån, avdelningen Demografisk analys. Hon är även forskare vid Institutet för Framtidsstudier där hon är ansvarig för projektet Rörligheten på arbetsmarknaden. LITTERATURTIPS Garvill, Jörgen, Gunnar Malmberg och Kerstin Westin (2000), Värdet av att flytta och stanna. Bilaga till Regionalpolitiska utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. (SOU 2000:36) Holmlund, Bertil (1984), Labor Mobility. Studies of Labor Turnover and Migration in the Swedish Labor Market. Stockholm: Industrial Institute for Economic and Social Research. Jans, Ann-Christin (2005), Family relations, children and interregional mobility, 1970 to 2000. (Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2005:12) Mincer, Jacob (1978), Family migration decisions. Journal of Political Economy, 86. Statistiska centralbyrån (2005), Storstaden, bostaden och barnafödandet. Stockholm: Statistiska centralbyrån. (Demografiska rapporter) FOTO: LENNART HYSE/PRESSENS BILD. Storstädernas befolkning har föryngrats de senaste trettio åren, medan utflyttningsregionerna dränerats på yngre arbetskraft. 24 Framtider 3/2005