www.tystvittne.com
Henrik P. Molin TYST VITTNE THRILLER Stockholm Publishing
Böcker av HenrikP. Molin Tyst partner, 2003 Fristad, 2004 Domen, 2004 Silent Partner, (engelsk utgåva), 2005 Tyst vittne, 2005 www.stockholmpocket.com Tyst vittne - provläsningsavsnitt Henrik P. Molin 2005 hp.molin@stockholmpocket.com Eboksupplaga, 2005 Stockholm Publishing AB Omslag Stockholm Publishing 2005 Eboksproduktion: Elib AB
TACK Dr. Susan Strogœ-Jakobsen, Rättsmedicinalverket i Umeå, Dr. Per Holmgren på dito i Linköping, Per Nichols på Åklagarmyndigheten i Stockholm. Även tack till: Tobbe och Pia, Alexandre Drabowicz, Dennis Reagan, Francesca och VP på F&W Films, Jonas Andersson, samt den icke-fiktiva världens Partners...ni vet vilka ni är... Samt: C...third palm tree from the left. Denna bok tillägnas T.B. Min lojale vän, medmusketör och vägvisare i livets vindlande katakombtunnlar. Paris i oktober 2005 Henrik P. Molin
Prolog
Jag frågar dig igen: väste hans plågoande mellan sammanbitna tänder. Vad-har-du-sagt? Hans nacke kändes som om den skulle knäckas i den kraftiga rörelsen och smärtan från hårbotten sköt igenom hans system som en pisksnärt. Han kippade efter andan och tvingade sig själv att behålla lugnet, men i samma ögonblick han intalat sig själv att obehaget var hanterbart fick de första smärtsensationerna sällskap av trycket från en pistols kalla stål mot hans tinning. Allvaret i situationen gjorde sig påmint, och han bestämde sig för att försöka tala. Nu var det inte tal om blåmärken och lättare skador längre: det här var på riktigt. Den unkna stanken från källarrummet, en märklig mix mellan jordkällare och saltstänk från Medelhavet utanför, skulle blandas med doften av död. Hans död. Marcus öppnade munnen och försökte frambringa ljud med stämbanden, men han insåg snart att hans struphuvud var så spänt att han var oförmögen att tala. Samtidigt hade adrenalininjektionen i hans system fått hans hjärta dunka allt fortare medan hans synfält började begränsas i kanterna. En svart tunnel hotade att omsluta hela hans värld. J-j-jag, lyckades han stamma fram. Jag ska berätta. Var är hon? väste plågoanden igen. Var är Sofia? J-j-jag, stammade Marcus igen efter att ha kippat efter luft som en vattenvarelse utanför sitt naturliga element. Jag vet inte. Hon var här. Nu vet jag inte. Tårar började rinna nedför hans kinder. Hela hans kropp visste vad som höll på att hända, och det var inget han kunde göra åt saken. Din jävla idiot! skrek John Falck i hans öra medan färgen i hans ansikte och på hans kala huvud skiftade i ytterligare en nyans av rött. Du har förstört allting! 9
Pistolen avlägsnades från hans tinning och höjdes i luften. Marcus kisade för att förbereda sig för smällen. NEJ! skrek en röst, och pistolen hindrades i sista sekund från att nå hans huvud. Falcks arm drogs bakåt av en skuggfigur i svart, och plötsligt hade två personer greppat Falck från två håll. Marcus öppnade ögonen och studerade scenen. Han kände igen de andra männen, trots att de igenom hans begränsade synfält bara såg ut som silhuetter - de massiva kropparna iklädda smokingkostymer, rösterna. Partnerna. De var tillbaka. Marcus blinkade intensivt för att få sin blick att klarna. Hur var det möjligt? De var ju... Ett gurglande ljud från Falcks hals, som stryptes av Joachim Palmroths armveck, avbröt hans tankar. Ljudet fick hans blod att isas. Maaaaarrrrcuuuuuuuus... Han skakade på huvudet för att rensa det från det obehagliga ljudet, allt medan kampen om pistolen, som förvandlats till en makaber dödsdans fortgick framför honom. Joachim Palmroth klämde Falcks hals med sin armbåge medan André Lindvist kämpade för att bryta ned pistolhanden. Maaaaarrrrcuuuuuuuus... Vi måste härifrån innan nästa bomb exploderar, hörde han plötsligt Sofias röst ropa. Hon var precis bredvid honom, på golvet. Hon var iklädd ett nattlinne, och hennes långa, svarta hår var utspritt på betonggolvet runt hennes huvud. Händer och fötter var bundna, precis som hans, men hon verkade inte ha tagit någon notis om de smokingklädda herrarnas dans framför dem. Fort! Hjälp mig! Hon rullade över på sidan och blottade spännbanden i plast runt handlederna. Han visste hur de skulle komma loss. Han hade varit här förut. Han måste använda tänderna... Maaaaarrrrcuuuuuuuus... Hans uppmärksamhet riktades återigen mot de kämpande männen. Deras blickar var på honom. Falck böjde sig framåt, nedåt för att försöka lösgöra pistolen, och plötsligt brann ett skott av. Ljudet ekade mellan betongväggarna i den lilla källaren, och det lät som en 10
kanon som fyrades av. André Lindqvist segnade ned på golvet. Den långa och spensliga Björn Hansson, också iklädd smoking, hade dykt upp i rummet lika plötsligt och oväntat som Sofia, och han satt på huk med ryggen mot en av väggarna med fingrarna i öronen. Maaaaarrrrcuuuuuuuus... Marcus ignorerade Falck, vars ögon tycktes lysa av ondska. André Lindqvists kropp låg på rygg på den kalla betonggolvet. En doft av krutrök trängde igenom luften. Smokingskjortan på hans massiva bröstkorg täcktes i snabb takt av mörkrött blod. Brandbomberna, Marcus, vädjade Sofia. Vi måste ut! Havet är utanför. Marcus började kämpa sig loss. Hans händer var också bundna bakom hans rygg. Det gick dock att få loss dem, han visste att det gick. Han hade varit här förut. Maaaaarrrrcuuuuuuuus... NU, Marcus! skrek Sofia. Rör på dig! Jag kommer inte loss... En explosion skakade rummet, den ensamma glödlampan i taket blinkade till. Han kämpade mot bojorna medan hans hjärta slog fortare. Palmroth hade släppt Falck, som nu satt vid sin döende kollegas sida. Falck tittade roat på honom och började skratta. Ett djupt, vrålande vansinnesskratt. Marcus visste att det hela snart skulle vara över om han inte tog sig ut. Det fanns bara en utväg, genom korridoren, förbi de grekiska statyerna... Ännu en explosion skakade källaren, och plötsligt blev allt kolsvart. Det enda som hördes var Falcks skratt och hans väsande stämma: Maaaaarrrrcuuuuuuuus... 11
I
ÖN MUSTIQUE, GRENADINERNA, 28 APRIL, 02:22 EDT Hans svettdränkta och oroliga sömn avbröts lika hastigt som den kommit. Den kraftiga explosionen fick honom att sätta sig hastigt upp, och det låga taket ovanför sängen träffade hans huvud i ett våldsamt möte. Framför hans ögon passerade en vintergata med stjärnor förbi medan han höjde händerna mot det dunkande området i pannan. Han hindrade sig från att skrika rakt ut i trots mot smärtan, eftersom han inte ville väcka sin sängkamrat. Men skadan var redan skedd. Marcus? frågade hon sömnigt. Vad gör du? Då hans sinnen ägnat sig åt att hantera panikkänslorna och smällen mot huvudet hade han inte uppfattat att båten krängde våldsamt medan regnet piskade mot hyttfönstret. Han kände hur hans balanssinne till slut registrerade rörelserna och skickade impulser till hans hjärna om att han borde känna sig sjösjuk. Han lade sig snabbt ned igen. Det stormar, sade han och försökte låta så avslappnad som möjligt. Åskan väckte mig. Fan, vad det är fuktigt här. Han kände hur han var våt som en nyfångad fisk - panna, bröst, mage och armar var helt täckta med svettdroppar, precis som om han just utfört ett ansträngande träningspass. Även om kroppens temperaturregleringssystem vid det här laget hade vant sig vid det tropiska klimatet så verkade det som om han fortfarande hade svårt att hantera den extrema luftfuktighet som uppstod när regnstormarna drog fram om nätterna. Förmodligen skulle man aldrig vänja sig, tänkte Marcus Ericsson och sträckte sig efter en halvlitersflaska mineralvatten som vilade i det provisoriska nattduksbordet: en flätad korg som hängde ifrån ett fäste i taket. Han suckade och drack. Mardrömmar igen? frågade Sofia och flyttade sig närmare. Hon smekte honom ömt över håret, som mer och mer liknade ett 15
trolls otrimmade kalufs för var dag som gick. Om sänglampan varit tänd hade ljusblonda slingor efter saltvatten och sol starkt kontrasterat mot hans solbrända hy. Öhoppandet och nöjesseglandet hade helt klart avspeglat sig i hans fysiska uppenbarelse. Och i Sofias också. De skador som hon ådragit sig i samband med vansinnesfärden i motorbåten vid Little Cayman drygt åtta veckor tidigare var nu helt osynliga. Läkeprocessen och solbrännans maskering av blåmärkena hade helt klart påskyndats av det avslappnade livet ombord på den vita sextiofotaren Carmen de hyrt i Antigua. Ibland funderade dock Marcus på om beslutet att fly från allt varit det rätta. Kanske hade det varit lättare för honom att gå vidare med livet om han tvingats genomlida efterskalven efter Camelotskandalen på nära håll? Kanske hade han sluppit mardrömmarna som regelbundet plågade honom och som tog honom tillbaka till de mest uppslitande ögonblicken i hans liv? Kanske även tankarna på hur nära det faktiskt varit att både han och Sofia fått sätta livet till? Om han fått se hur de svenska myndigheterna hanterade åtalen mot Camelots partners samt hur Palmroth, Lindqvist, Björn Hansson och John Falck skakade galler på Kronobergshäktet skulle det hela säkert ha lugnat hans nattsömn. Men som det var nu, med tillvaron baserad på ett högst bekvämt liv långt ifrån den kalla och bistra verkligheten i Stockholm, hemsökte händelserna honom natt efter natt. Det var ironiskt, och högst irriterande. Varför berörs du fortfarande? frågade Sofia och kröp än närmare honom. Finansinspektionen och ekobrottsgubbarna har koll på allt. Och du har inget mer att fundera på. Men..., protesterade Marcus. Shhh, hyssjade Sofia och satte ett finger mot hans läppar. Inga men. Det är över nu, och dags för dig att slappna av. Sofia verkade ha en god strategi för att åstadkomma detta. Hon tog tag i Marcus haka och vred hans huvud mot sitt. Innan Marcus hann protestera hade hon pressat sina läppar mot hans, och han kände hur hans kropp välvilligt reagerade. Han log, skakade på huvudet och g1ed upp på sin dam. Hennes bröstkorg var lika varm och fuktig som hans, och han kände hur hans mage omedelbart bubblade till av välvilja, precis som den alltid gjorde när han hade henne så här nära. Han kysste hennes nacke och flyttade sedan sina läppar till hennes öra. 16
Tillräckligt avslappnad för dig? viskade han i hennes öra. Mmmmmm, sade hon och förde honom in i sig. Nu börjar det likna något. Sir? Klockan var halv tre på morgonen och det var dags att stänga. Barmästaren ställde sig bakom den sovande mannen och observerade honom. Det var inte alls ovanligt att gäster slumrade till efter middagen. Maten på Cotton House var känd för sina höga kvalitet och portionerna var rikligt tilltagna. Det hade Alain Ducasse, en av Frankrikes mest kända kockar, sett till när han komponerat menyn och tränat upp kökspersonalen. Gästen hade uppenbarligen, precis som så många andra gäster före honom, bestämt sig för att sluta ögonen bara för ett ögonblick för att njuta av de ljuva eftersmakerna från den delikata femrättersmiddagen. Detta i kombination med de mjuka tonerna från en jazzkvintett hade haft omedelbar verkan. Sömnen hade uppenbarligen inte varit långt borta, och när den väl anlänt hade den hållit mannen i ett kraftfullt grepp i åtskilliga timmar. Han hade suttit bekvämt bakåtlutad i sin chaiselongue, vänd mot havet, sedan strax efter midnatt. I'm sorry, sir, försökte den vitklädde barmästaren, Ricardo som han hette, en rundlagd man i fyrtioårsåldern med mörk hy och svart mustasch. Han skakade försiktigt gästens axel. Ni bör uppsöka ert rum. Det blåser kraftigt, och vi måste sätta upp stormluckorna. Men ni är välkommen hit imorgon bitti igen. När Ricardo gick runt chaiselonguen för att erbjuda mannen hjälp att resa sig upp insåg han att gästen inte alls sov. Mannen, som hade en hudnära maskinrakad hårkrans runt sitt i övrigt kala huvud, stirrade intensivt och koncentrerat på havet ett hundratal meter nedanför huvudbyggnaden. I vattnet var en ensam segelbåt förtöjd. Jag är ledsen, sade gästen utan att ta blicken från stormen. Jag var långt borta i tankarna. Jag ska genast gå. Han sträckte armarna rakt utåt för att väcka kroppen och ställde sig upp. Han bar linnebyxor med en vit button-downskjorta i oxfordbomull utanför byxlinningen, observerade Ricardo. Skjortärmarna uppkavlade till strax under armbågarna, på fötterna 17
ett par sandaler i brunt skinn. Dresscoden på Cotton House var avslappnad, men hotelledningen krävde fortfarande att de manliga gästerna bar överdelar med krage och undvek shorts till middagen. I övrigt var det fritt fram att experimentera fram olika sorters klädsel för middagen. Gästen verkade ha studerat hotellets övriga besökare de första dagarna han tillbringat där och efter att ha burit clubblazer, bomullsbyxor och engelska loafers till middag ett par kvällar hade han lärt sig att slappna av en aning. Med den chica och avspända klädseln han numera bar skulle han inte ha några som helst problem att smälta in bland de övriga gästerna. Om det nu var det han var ute efter, tillade Ricardo för sig själv. Gästens favoritsysselsättning under de sex nätter han bott på Cotton House hade varit att tillbringa vilsam tid med sig själv. Ikväll var första gången Ricardo över huvud taget hört ensamvargen tala. Han hade en knapp urskiljbar brytning, men lät i övrigt precis som en amerikan. Inga problem, sir, sade Ricardo och började rätta till kuddarna på chaiselongen. Jag förstår att ni tycker om att titta på havet när det stormar. Det är något majestätiskt med att se vågorna slå in över stranden med maximal styrka. Trots att jag bott på Mustique hela mitt liv kommer jag aldrig vänja mig. Jag minns... Stormar det så här varje natt? avbröt mannen och nickade mot havet. Det har inte varit en enda natt som vågorna inte gått så höga. Det är vinter, sir, svarade Ricardo och tog hand om en tekopp och en kanna som stått på ett bord bredvid gästen. Det stormar de flesta nätterna, medan dagarna är lugna och något mer kyliga än under sommarmånaderna. Vid den här tiden på året tar vi öbor gärna på oss en extra tröja för att hålla värmen. Då och då är det uppehåll, ibland i flera dygn i sträck, och om ni frågar mig borde det snart vara dags. Så njut av att titta på vågorna medan ni kan, sir. Rätt vad det är så är de borta. God natt, sir. Gästen nickade och började sakta gå mot sin svit. Han släppte motvilligt vattnet och segelbåtarna med blicken, precis som om det var sista gången han såg dem. Ni också, svarade John Falck. Vi ses imorgon. 18
STUREPLAN, STOCKHOLM, 28 APRIL, 08:32 EDT Huvudstaden visade allt mer av sina vackrare sidor ju mindre av april månad som var kvar i almanackan. Solens strålar började sakta lysa upp de delar av Biblioteksgatan som klamrat sig fast vid skuggorna. Resterna efter en händelserik torsdagskväll i hjärtat av Stockholms nöjesdistrikt skulle dröja sig kvar ytterligare några timmar. Genom fönstren till etablissemanget som bland lokalbefolkningen för evigt skulle vara känt som Sophie's Bar syntes tomma champagnebuteljer på bardisken. En ensam städerska var sysselsatt med att flytta på bord, vars positioner ändrats av en publik som tagit för vana att dansa på dem när alkoholintaget blivit lagom högt. Från det ena hornet på ett uppstoppat hjorthuvud på väggen bakom vad som var känt som Sophie's honnörsbord, vanligtvis reserverat för kungabarn eller före detta fotbollsstjärnor, hängde ett par damtrosor. Det verkade gå vilt till i krogvärlden, tänkte Claes Norberg, svenska Finansinspektionens generaldirektör, och skakade på huvudet. Finansinspektionens huvudkontor låg visserligen långt ifrån finans- och nöjesdistriktets hjärta men han riskerade i alla fall inte att behöva bevittna hur finansmarknadens huvudaktörer söp sina huvuden i bitar under arbetsveckorna. Att mäklarna och förvaltarna arbetade med känslig information och hanterade kapitalflöden värda mångmiljardbelopp dagen efter sina fylleturnéer var inget annat än skrämmande. Om generaldirektören fått som han velat hade han gärna satt alkolås på de handlarterminaler som trängdes i de dyrt inredda kontorslokalerna ovanför honom. Men det var inte alltid som man fick som man ville, tänkte Norberg och höll upp sitt passerkort med radiochip framför kortläsaren bredvid porten tillhörande Stureplan 1. Inte ens med utredningar som förväntades fortlöpa helt smärtfritt. Den gyllene skylten med Camelots logotyp ovanför kortläsaren, två korsade svärd bakom en svart sköld, glimmade till i solskenet som för att påminna honom om detta faktum. Norberg suckade, 19
tryckte upp den tunga ekdörren och skyndade sig uppför den mattbelagda trappan. Väl inne i hissen tryckte han på knappen för våning fyra, vilket skulle leda honom till Camelots gamla handlarrum. I ett nyckelhål högst upp i knappraden satt en nyckel som kunde ge honom tillgång till firmans gamla direktörsvåning - Tornet. Numera var det tidigare så privata området tillgänglig för vem som helst. I alla fall så länge FI disponerade lokalerna. I Camelots handlarrum rådde ett bekvämt lugn. Vid en av skrivbordsöarna satt en av FI:s utredare och bläddrade i en diger lunta med dokument. Precis som många av hans tidigare kollegor var utredaren i tjugofemårsåldern, välkammad och klädd som någon som precis klivit ur aktiemäklarfilmen Wall Street. Om Norberg inte helt misstog sig var positionen på FI den unge mannens första äventyr i finansbranschen, och uppenbarligen gjorde han allt han kunde för leva upp till de myter som cirkulerade i universitetens aktieklubbar landet över - Armanislipsen, Hugo Bosskostymen talade sitt klara språk. Karriärsmässigt brukade detta innebära att han stannade i två år som junior tjänsteman vid FI för att sedan med goda meriter i bagaget kunna söka sig till det han egentligen ville göra - mäkla aktier eller jobba på hedgefond. Det var så det brukade gå till, tänkte Norberg, vilket var anledningen till att FI:s personalomsättning höll en konstant hög nivå. Generaldirektörens enda tröst var att han i alla fall inte behövde memorera utredarnas namn, eftersom de ändå försvann nästan lika snabbt som de kommit. Hur har det gått? frågade Norberg, öppnade överrocken och lossade på sin yllehalsduk. Har vi lyckats stänga mer eller var det som igår natt? Den unge mannen ställde sig upp och sträckte på armarna. Han tog en mörkblå och kritstrecksranding Boss-kavaj från skrivbordsstolen och snart hade han dragit den ovanpå en blå-vitrandig skjorta med vita manschetter. Definitivt Wall Street, tänkte Norberg och var en hårsmån från att sucka. När skulle de lära sig? Jag kan ju säga så här, sade mannen avmätt. Om vi realistiskt trodde att vi skulle kunna avveckla den här portföljen på en månad hade vi helt fel. Sentimentet i de asiatiska marknaderna suger, mäklarna frontrunnar oss och många av instrumenten är så obskyra att de nästan inte handlas. För att inte tala om konverterna och lånen. 20
Det är nästan löjligt. Jag sliter mitt hår varje natt, men det blir nästan ingenting. Vi har mer än sjuttio procent kvar. Norberg försökte att inte se besviken ut, men det var svårt. Han hade stor press på sig att avsluta Camelots likvidation. Inte bara FI:s internationella trovärdighet stod på spel, utan även brottsutredningen mot Camelots före detta partners. I avsaknad av en framgångsrik likvidation och en noggrann redovisning av hur stor skadan blivit för fondens investerare skulle det vara omöjligt att räkna ut hur mycket koalitionen av europeiska stater skulle behöva uppbringa i statlig insättargaranti. Den snabbt genomröstade garantin, det senaste och mest kontroversiella greppet i en internationell stödaktion för Camelots investerare och en välbehövlig förtroendeinjektion för en hedgefondmarknad i kris, hotade att falla platt till marken. Och detta för att den svenska Finansinspektionen inte hade någon aning om vad den höll på med. Alright, sade Norberg och tog av sig rocken. Det var i alla fall värt ett försök. Hoppas att det går bättre på måndag. Den unge utredaren harklade sig och tog på sig en svart, enkelknäppt ullrock. Öh, faktum är att idag var min sista arbetsdag, sade han skamset. Jag börjar som privatmäklare på Hagberger & Qvist nästa vecka. Men lycka till ändå. Det var ett nöje att arbeta med dig. Norberg log matt och tog motvilligt utredarens utsträckta hand. Beskedet var, som sagt, inte oväntat, men det hade kunnat komma mer lägligt. Norberg stod nu helt utan interna resurser med tillräcklig kompetens att likvidera Camelots portfölj. Utredaren som precis var på väg ut genom dörren var den siste representanten för det unga garde som efter en påkostad rekryteringskampanj givit FI en viktig injektion av nytt blod. De dammiga byrådirektörer som var kvar i Norrtullspalatset klarade knappt av att skicka email, och externa konsulter hade de redan prövat. Dessa hade tagit hand om den europeiska delen av portföljen, debiterat ett vansinnigt högt arvode och sedan fått sparken efter det att FI:s årsbudget för dylika tjänster mer eller mindre förbrukats. Norberg var nu i praktiken ensam, både bildligen och bokstavligen, med en fråga på sina läppar: vad skulle han göra nu? 21
* * * På ett långbord i ett konferensrum tillfälligt förvandlat till arkiv samsades tusentals utredningsunderlag i mintgröna gaffelpärmar. På en whiteboardtavla vid rummets kortända hade någon tagit sig tid att lista vilka pärmar i den digra samlingen på bordet som tillhörde vilken del av utredningen, vilket gjorde att datamängden kändes än mer överväldigande. Detta var den centrala delen av det material som polisens ekorotel, Ekobrottsmyndigheten och Finansinspektionen samlat på sig inför den initiala delen av förundersökningen mot de fyra delägarna i vad som en gång var känt som Europas största hedgefond - Camelot Investment Management. Trettio tusen sidor, suckade överåklagare Bo Skarp och vägde en av pärmarna i handen. Det här jävla biblioteket kommer att ta dubbelt så lång tid att gå igenom som Trustor. Och då var vi dubbelt så många gubbar. Ekorotelns Sten Pålsson, som fortfarande inte insett att han dragit på sig sin pullover bak-och-fram denna morgon, gick runt bordet med rynkad panna. Han satte tummen under hakan och pekfingret över läpparna som om han ville säga något men inte riktigt vågade. Han tog upp en av de andra pärmarna och bläddrade förstrött igenom den medan den vita tvättlappen framför hans skjortkrage fladdrade till av vinddraget från A4-arken. Överåklagaren hade rätt. Den genomsnittliga tiden för att hantera ett ekobrottsärende som involverade komplexa händelseförlopp på bokföringsnivå var för närvarande tre år. Trustor, som ännu inte hade lett till någon fällande dom, hade hittills varit i hetluften i sex år. Stjärnadvokaternas debiteringsklockor tickade fortfarande efter åtta år för försvarets räkning, medan härvans huvudperson fortfarande gömde sig från rättvisan. Ingen av tjänstemännen uttalade orden, men de visste båda att Camelot var i förhållande till Trustor som en teveserieversion var för en långfilm - innehållande fler karaktärer, intriger, miljöer, samt, framför allt, betydligt många fler spelminuter. I konferensrummet fanns utredningsmaterial som skulle hålla utredarna sysselsatta i åtminstone ett tiotal år, förutsatt att åtalet gick igenom samtliga svenska rättsinstanser. Med en åtalad kvartett som Camelots partners var detta mer eller mindre garanterat - ingen av dem skulle ge sig innan HD hade sagt sitt. 22
Skarp och Pålsson drog båda tyst samma tunga slutsats: segern hade långt ifrån varit vunnen i samband med att huvudpersonerna Hansson, Lindqvist, Palmroth och Falck häktats, den sistnämnda i sin frånvaro. Ja, ja, sade Pålsson till slut medan han omsorgsfullt lade tillbaka pärmen där den hörde hemma. Vi har i alla fall tålamodet och erfarenheten. Det enda jag egentligen är orolig för är vad våra gentlemän på Kronobergshäktet gör under utredningens gång. Med de resurser de har att förfoga över löper vi stor risk att de försvinner ur landet om tingsrätten bestämmer sig för att upphäva häktningen. Ett reseförbud kommer förstås att utfärdas, men i praktiken är det ju en tandlös tiger - framför allt med tanke på partnernas kontaktnät. Men försök att säga det till rätten - rekommenderad maximal häktningstid och så vidare. Skarp nickade tungt och återställde även han sin pärm. Han gick fram till fönstret och tittade ut på trottoaren nedanför. Vid en glaskur bredvid Hantverkargatan väntade en handfull människor på bussen. Alla såg trots vårsolen som värmde dem trötta och uppgivna ut. När överåklagaren tänkte efter var det precis så han själv kände sig. Ja, Silverhjälm kommer att få fullt upp, den saken är klar, sade han och observerade hur SL:s buss 62 kom och gick. Fan, ibland undrar jag om jag inte borde ha blivit advokat, Sten. Jävlar vad det tjänas pengar för ingenting. Jag skulle kunna betala hela min lön bara med de reseersättningar som de debiterar. Vad livet hade sett annorlunda ut. Och nu sitter vi här med fanimej...två-trehundra pärmar med lögner att utreda. För somliga falla ödets lott... Men du, avbröt Pålsson, som inte lyssnat på överåklagarens monolog. Fanns det inte någonting här om ett beställningsmord? Du vet, företagsdoktorn de hittade i en pool i Frankrike. Den unga killen, Ericsson, nämnde ju något om det. Beställningsmord? frågade Skarp och vände sig om. Det har jag inte hört något om. Om det är en skröna... Det vet jag inte, det var något som dök upp i något förhörsprotokoll. Men om det är sant kanske det finns en annan vinkel på det hela. Skarp förstod omedelbart vad kollegan menade och han gned fundersamt sin nyrakade haka med två fingrar. 23
Ja, med ett mordåtal i bagaget finns det något helt annat att gå på, sade han sakta. Det har du rätt i. Det enda problemet är dock att vi inte har sett något av den utredningen. Frankrike, sa du? Pålsson nickade. Ja, då är det fransoserna som har hand om den i så fall. Men det skulle definitivt vara intressant att veta mer. Har vi möjlighet att kontakta Ericsson? Han kan ju vara en bra utgångspunkt. Var det inte Norberg som höll i den kontakten? Så var det, svarade Pålsson. Allt det här startade hos FI, och Norberg tog den här killen litet under sina vingar. Jag kollar med honom på en gång. Det är på tiden att vi får igång processen medan allmänhetens intresse är på topp. Det ökar vårt förtroende. Definitivt, sade Skarp och log dagens första leende. Det kan vi behöva. Det var ytterst ironiskt att han hade tagit sig ända hit, till veritabelt spottavstånd från sin fiende, men utan att vara förmögen att iscensätta den plan som han förfinat i princip dygnet runt de senaste veckorna. Oavsett om han hade befunnit sig på Kingstons ruffiga bakgator, på obekväma frakt- och boskapstransporter via båt och flyg, eller under kniven hos Brasiliens bästa plastikkirurger hade hans tankar varit organiserade. Planen hade förutom att ge honom ett skäl att klamra sig fast vid livet även utgjort det enda som hindrat honom från att bli vansinnig under alla sömnlösa nätter. På flykt från ett internationellt polisuppbåd var det lätt att tappa koncentrationsförmågan och därmed det lugn som var centralt för det illusionsnummer han varit konstant inbegripen i sedan den förödmjukande kvällen för snart nio veckor sedan. Han spelade för sitt inre regelbundet upp scenen från den mörka baren i Kingston, där den grupp personer som utgjort hans enda vänner effektivt förskjutit honom. Hur Joachim Palmroth lyft upp honom från golvet med ett intensivt hat i blicken och därmed skurit av de vänskapsband som varit intakta sedan samarbetet med Camelot startat ett antal år tidigare. Förvisso hade Palmroth i och med sitt agerande räddat honom från att själv möta samma öde som de övriga partnerna, men handlingen hade ändå rört upp känslor i hans kropp som han inte känt sedan han var ung. Känslorna av ensamhet och utanförskap hade omedelbart börjat cirkulera i hans 24
system. Strax därefter, i samband med att en svensk polisstyrka gripit de övriga partnerna på gatan framför puben the Bounty, hade dock dessa ersatts av en intensiv beslutsamhet som riktats åt ett håll. Detta hade lett till en intrikat och genomtänkt plan, vars första del han nu var oförmögen att sätta i handling. Och allt på grund av det förbannade vädret. Medan regnet piskade mot rutorna och palmerna utanför Grenadinsviten böjde sig för vinden kröp han ned i en bekvämt bäddad dubbelsäng. Han täckte ansiktet med en kylmask, tillverkad i en speciell skumplast, som han kylde ned i minibaren och bar närhelst han var ensam. De multipla ansiktslyftningar som plastikkirurgerna utfört smärtade fortfarande, trots fyra veckors konvalescens på tre olika hotell i Rio. Det var som om hans hud kämpade för att komma tillbaka till sin ursprungliga position, och kampen ledde till att ansiktet gjorde ont och hettade. Alla åtgärder han tvingats ta till, från de obekväma transporterna till förödmjukelsen att lägga sig under kniven och de efterföljande smärtorna, skulle de jävlarna få betala dyrt för, tänkte Falck och släckte sänglampan. Om det bara kunde sluta storma. 25
MUSTIQUE, GRENADINERNA, 28 APRIL, 07:15 EDT Strax efter det att gryningsljuset börjat måla ögruppens konturer mot den svarta nattslöjan upphörde regnet. Inom några minuter mojnade västanvinden och ljusblå sprickor började synas genom det tidigare kompakta molntäcket. Marcus skakade på huvudet och drog in det genom kabyssens avtagbara tak. När nattstormarna piskade landskapet tvivlade han ofta på att de överhuvud taget skulle kunna vistas utomhus nästkommande dag. Men han fick samma överraskning varje morgon när han insåg att stormarna lagt sig och de skulle gå ännu en vacker dag till mötes. Och tydligen även idag, femtiosju dagar efter att de lämnat Grand Cayman. Han visste det exakta antalet dagar eftersom Manolo, deras kapten och allt-i-allo, förde en detaljerad loggbok. Han tassade så tyst han kunde över kökets mörkbetsade trägolv i riktning mot kaptenshytten, båtens största sovrum, beläget mitt under fördäck. På vägen plockade han upp en rykande het kopp choklad, tillverkad av pulver blandat i kokande vatten, och en tallrik med färsk frukt. Femtiosju dagar, tänkte han, tryckte in foten i dörrspringan och öppnade dörren till sovrummet. Tiden gick fort när man hade roligt. Eller roligt, förresten. Det här var den mest fantastiska tid han någonsin haft. Trots sporadiskt återkommande sömnproblem var han trots allt tvungen att erkänna att livet aldrig hade varit enklare. Inga deadlines, inget jobb att släpa iväg sig till, och framför allt, inga onda människor att dela sin dag med. Just nu var det bara han och Sofia, och om han fick bestämma skulle det fortsätta vara på det här sättet tills det att de själva kände att det fick vara nog med båtluffarlivet. Han satte sig på Sofias sida av sängen, där hon precis som vanligt hade kurat ihop sig till en liten boll - hennes föredragna sovposition. Hon hade virat in sig i sängens samtliga lakan och var nästan 26