Narkofobi och narkotikapolitik

Lider det norska samhället av narkofobi? Det hävdar i varje fall Juha Partanen, som på NAD:s forskarseminarium om narkotikapolitik (april 1998) gjorde en personlig analys av strävan efter ett narkotikafritt samhälle, sådan den kommer till uttryck i det norska Stortingets narkotikamelding. Juha partanen Narkofobi och narkotikapolitik Vad berättar den norska Stortingsmeldingen (St meld nr 16, daterad 1996-1997) om norsk narkotikapolitik? Mitt allmänna intryck är att den är ett högklassigt arbete som är, kunde man säga, forskningsmässigt gjort. Ja, nästan pedantiskt. Man ger till en början en översikt av narkotikasituationen och trenderna både i Norge och den övriga världen och behandlar sedan tre huvudteman: 1. globaliseringen av narkotikaproblemen 2. nyare ungdomskulturella strömningar och bruksmönster 3. de tyngst belastade missbrukarna och behandlingsapparaten. Jag skall behandla dessa i omvänd ordning. Vad gäller det tredje temat har jag inga speciella kommentarer. Det förefaller att finnas c. 4000-5000 tunga missbrukare i Norge, av vilka de flesta är blandmissbrukare. Jag har ett allmänt intryck av att Norge satsar ganska mycket (säkert mer än man gör i Finland) på att utveckla behandlingssystemet, och därmed följer välfärdssamhällets bästa traditioner. Det kräver stora resurser, och är ett otacksamt uppdrag där man måste vara beredd på upprepade återfall. Jag vill inte gå in på dess mera detaljer, eftersom det skulle kräva bättre kunskaper om det norska politiskt-administrativa systemet än vad jag har. Men det är ju anmärkningsvärt att man har en positiv hållning till skadereduktion, eller harm reduction, och inte ser detta som ett led i strävandena att liberalisera narkotikapolitiken, vilka betraktas som ett hot mot den norska hållningen i narkotikafrågor. (En fråga antecknar jag dock i marginalen: jag hittade ingenting om drogtester på arbetsplatser, och skulle gärna veta hurdan situationen är i dag, och vad man tänker om detta som en preventiv åtgärd.) 324

Trender inom ungdomskulturen Det andra temat är de nya utvecklingstrenderna och bruksmönstren inom ungdomskulturen. Det är ju en fråga som har studerats ganska grundligt i Norge, både med kvantitativa och kvalitativa, etnografiska metoder. Här skall jag bara ta upp ett resultat, som kanske har ett mera allmänt sociologiskt intresse. Det visar sig nämligen att attityderna till och bruket av narkotika har gått i vågor, och att ungdomens intresse har följt introduktionen av nya musikstilar. Från mitten av 1960-talet till början av 1990-talet fanns det tre sådana vågor i Norge, där intresset för narkotika först steg och sedan avmattades. Under samma tid i USA fanns endast en stor våg: bruket växte ända fram till år 1979, och det här gäller praktiskt taget alla befolkningsgrupper och alla substanser. Sedan gick det ner i jämn takt ända till år 1993, men har efter det igen börjat öka. Vågrörelser av det här slaget förefaller att vara typiska för narkotikarelaterade fenomen, både för narkotikabruk och -attityder och för narkotikakontrollen. Vilken kunde orsaken till sådana vågrörelser vara? Jag tror det är nyttigt att betrakta drogfenomenen i ett systemanalytiskt perspektiv. Det handlar om positiva kretslopp, eller feed back-loops. Ett tilltagande bruk ger upphov till mera positiva attityder och mindre informell kontroll, och detta i sin tur ökar bruket, ända tills någon externt betingad faktor kommer med i spelet och vänder utvecklingens riktning. HIV och AIDS var troligen en sådan faktor i början av 1980-talet. På kontrollsidan finns motsvarande processer, där medierna spelar en viktig roll. Det tydligaste exemplet är presidenterna Reagans och Bushs "war against drugs" på 80-talet. Man kan även försöka tolka skillnaden mellan Norge och USA i systemanalytiska termer. Varför var det under en och samma tidsperiod tre mindre vågor i Norge, medan det var bara en stor våg i USA? Jag tror att det beror på att drogkulturen i det norska samhället var ett ganska begränsat och perifert fenomen; gränsen för dess tillväxt kom mycket snart emot. Globaliseringen av narkotikamarknaden Den norska narkotikameldingen ger en bild som motsvarar den information man kan läsa från andra källor, dvs. att narkotika i dag är den näststörsta handelsvaran i världen efter vapnen, större än t.ex. oljan. De årliga vinsterna uppskattas vara av samma storleksordning som den federala budgeten i USA (som bl.a. upprätthåller den amerikanska militära apparaten). Det görs också några antydningar om hur det blivit så. Bilagan innehåller en massa uppgifter om produktionens omfattning och om beslag av olika substanser, om internationella kontrollorgan, samt om Norges deltagande i deras verksamhet. En massa uppgifter alltså, men utan att man drar några som helst slutsatser av det. Det som saknas är ett erkännande av att den internationella narkotikapolitiken totalt har misslyckats i sina strävanden (med barbituratförbudet som det enda undantaget). Detsamma gäller det amerikanska kriget mot narkotika. Det finns inte heller någon som helst analys av den internationella narkotikapolitiken. Det här betyder, åtminstone för mig, att hela frågan när man behandlar Norges åtgärder på det internationella fältet liksom hänger i luften och förefaller lite patetisk. Det är fråga om fromma förhoppningar, moraliskt agerande och diplomati snarare än seriöst politiskt handlande. Men kanske Norges roll i världen är just sådan. Jag har nyligen läst en fin bok. Den är skriven av Manuel Castells, ursprungligen en spansk sociolog. Han behandlar i tre volymer, med sammanlagt nästan 1 500 sidor, det globala informationssamhället på ett förvånans NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 14, 1997 ( 4 ) 325

värt mångsidigt sätt. Han gör det med hjälp av en systematisk jämförande metod, och beaktar både politisk-ekonomiska och sociokulturella aspekter (Castells 1996; 1997; 1998). Nätverkssamhället, the network society, fick sin början i Silicon Valley på 1970-talet, och börjar nu småningom bestämma hur världen i allmänhet fungerar: affärsföretagen, staterna och andra organisationer. Det har också delat in människorna i dem som tillhör nätet och dem som står utanför, "in the black holes of humanity". Det börjar även omforma våra grundläggande uppfattningar om tid och rum. I den tredje volymen (Castells 1998) ägnar Castells ett långt kapitel åt den internationella narkomaffian, som enligt honom har blivit helt försummad i de ekonomiska och sociologiska analyserna av världssystemet. Denna maffia består av flera nationellt baserade ligor och av deras strategiska allianser, vilka tillsammans omspänner hela jordklotet. Han konstaterar att den organiserade narkotikakriminaliteten faktiskt har blivit en strukturellt viktig faktor i världsekonomin och att den har ett signifikant ekonomiskt och politiskt inflytande i flera u-länder. Den kritiska faktorn i hela processen är ju penningtvätten som möjliggörs av det internationella finansnätet. Det är just analyser av det här slaget som behövs om vi vill att den internationella narkotikakontrollen skall bli något mer än enbart diplomati och moraliskt fäktande. Narkofobin i den nordiska narkotikapolitiken Låt mig efter dessa anmärkningar reflektera lite mer allmänt över den restriktiva nordiska narkotikapolitiken. Den norska meldingen säger ju explicit (s. 9) om dess målsättningar och principer, att "det langsiktige overordnete politiske målet er å arbeide fram emot et samfunn fritt for misbruk av narkotika", och att huvuduppgifterna under de närmaste åren är " at opprettholde og styrke de negative holdningerne til narkotika bland det store flertallet av ungdom og i befolkningen generelt." Detta innebär att man bör motstå alla försök till liberalisering av lagstiftningen och rättspraxis, eftersom det skulle ge en "oheldig" signal till befolkningen. Det betyder också att man bör kritisera nästan allting som pågår i länder som Holland. Jag har tre saker att säga om den här målsättningen: För det första tycker jag att det är både rimligt, rationellt och ändamålsenligt att försöka att inte nämnvärt liberalisera narkotikapolitiken i Norden just nu. Det första argumentet för detta påstående är att resultatet skulle vara en ökning av narkotikabruket, ofta tillsammans med alkohol, och speciellt bland de tyngst belastade missbrukarna. Jag tror på additionshypotesen, alltså att det är fråga om addition mera än substitution när nya substanser kommer in på marknaden. Det andra argumentet är att en liberalisering i dag inte är politiskt möjlig. Siffror från den samnordiska surveyundersökningen visar att det stora flertalet nordbor inte skulle pröva på droger även om det var tillåtet. De flesta tror heller inte att det är möjligt att använda cannabis eller andra droger utan att bli beroende av dem (Hakkarainen 1996). Min tolkning av dessa resultat är att det stora flertalet, dvs. två tredjedelar eller mer, av befolkningen är verkligt rädd för narkotika, medan över 90 % säger att de inte har någon lust eller något intresse att pröva. Det finns få saker här i världen som folk är såpass ense om. Politikerna vet detta, och tar det i beaktande. Det rätta ordet för detta fenomen är narkofobi. Narkofobin är ett strukturellt betingat fenomen i våra samhällen, och den genomsyrar både de enskilda människornas och be 326

slutsfattarnas, och ofta även vårdpersonalens, uppfattningar om narkotika. Den genomsyrar därmed också både narkotikapolitiken och mediainnehållet. Narkofobin är ett intressant fenomen som också borde studeras och analyseras som sådant. Den borde inte utan vidare och okritiskt godkännas och applåderas som en god grundval för den restriktiva narkotikapolitiken. Det finns visserligen gradskillnader i olika länder, och det har funnits historiska variationer, men i grund och botten är narkofobin ett universellt fenomen som härrör sig från själva naturen hos de psykoaktiva substanserna: de är till sitt väsen tveeggade. Att bruka dem ger både njutning och risker. De är tabuladdade substanser som både lockar och väcker avsky. Därför är narkofobin ett socialt faktum (i Durkheims mening) och ger upphov till både kollektiva reaktioner, institutionaliserad social kontroll och olika kulturella uttryck. Narkofobin kan motiveras på olika sätt, och anknytas till andra saker i samhället. Anknytningen till kriminalitet ligger nära till hands, och olika xenofobiska och rasistiska argument har också ofta förekommit i sammanhanget. På ett mera allmänt plan har den amerikanska sociologen Craig Reinarman (1994) i sina analyser av narkofobins periodiska uttryck (s.k. drug scares) tolkat det så att man i det amerikanska samhället betraktar individens frihet som det högsta sociala värdet. Det innebär att narkofobin grundar sig på fruktan över att man genom ett narkotikaberoende förlorar självkontrollen. Eric van Ree (1997), en holländsk sociolog, går ännu längre. Han baserar sina funderingar på Georges Batailles idéer om människans artväsen; ett fysiskt svagt djur, vars enda vapen i kampen för tillvaron är förnuftet, tar alltid en risk när hon uppger vardagsmedvetandet. Narkofobin har förvisso en rationell kärna. Psykoaktiva substanser är riskfyllda, åtminstone för en del människor. Men kring den här rationella kärnan fastnar det ofta irrationella element. Jag tycker om att citera den italienska filmregissören Lina Wertmüller: "Fear is like a drug, it prevents from seeing the truth" (från filmen Mimi Metallurgico, 1972). För det andra tycker jag att narkofobin inte är någon bra grund för en rationell narkotikapolitik. Narkofobin framkallar nämligen flera (för att använda meldingens språk) oheldiga konsekvenser. Låt mig här peka på sex stycken: 1) Den traditionella samhälleliga strategin när det har gällt att förhålla sig till tabubelagda psykoaktiva substanser har varit att liksom adoptera en substans och fördöma alla andra. Mestadels har den accepterade substansen varit alkohol, som från hälsosynpunkt sett inte varit det bästa tänkbara. Det betyder att det uppstår en skarp gräns mellan den accepterade substansen, som inte bara normaliseras utan också idoliseras, och de illegala substanserna, som fruktas och avfärdas. Det blir svårt att betrakta fältet som en helhet, vilket gör att uppfattningarna om de olika substansernas problematiska aspekter blir förvridna. 2) Den samhälleliga strategin har varit att göra en skillnad mellan medicinskt och ickemedicinskt bruk. Den grundläggande idén bakom narkotikapolitiken under de senaste hundra åren har varit att inte helt förbjuda de psykoaktiva substanserna. Den har i stället varit att ge läkarkåren dvs. den medicinska professionen, som får sina befogenheter av staten monopol på att ordinera alla psykoaktiva substanser utom alkohol, alltså att fatta beslut om hur de används. Detta har betraktats som relativt oproblematiskt, åtminstone i jämförelse med användningen av illegala substanser. Under denna tid har medikaliseringen utvidgats, och det har utvecklats en omfattande psykokemisk teknologi. Dess samhälleliga effekter lämnas obeaktade, då uppmärksamheten riktas mot de illegala substanserna. Å andra sidan förbises att en del människor kanske använder olagliga substanser som självbehandling. Det kan här 327

nämnas att den norska meldingen faktiskt tar upp läkemedel, och även behandlar dopingen, men enbart diskuterar behovet av och möjligheterna att förstärka kontrollen. 3) Den skarpa gränslinjen mellan alkoholen och de illegala substanserna medför också att man i det rådande allmänna medvetandet har en tendens att bunta ihop alla illegala substanser och inte beakta skillnaderna mellan dem i fråga om effekter och beroenderisker. 4) Narkofobin gör det svårt att bemöta de problem som narkotikabruket förorsakar, och att behandla dessa inom normala sociala sammanhang. Tendensen är att så snabbt som möjligt skjuta över problemen till polisen, eller specialterapeuter. 5) Narkofobin leder till att missbrukarna lätt kan stämplas och diskrimineras. Detta torde inte heller vara helt okänt bland behandlingspersonalen. 6) Narkofobin producerar skrämselpropaganda och leder till oändamålsenliga preventionsstrategier. Därför tycker jag att narkofobin inte borde förstärkas genom att, som det står i meldingen, "oppretholde og styrke de negative holdningene til narkotika bland det store flertallet av ungdom og i befolkningen generelt". Det som behövs är saklig information om olika substansers effekter och risker. Till sist, och för det tredje, vill jag säga att ett narkotikafritt samhälle som ett allmänt långtidsmål för narkotikapolitiken inte bara är orealistiskt utan också falskt. Man kommer oundvikligen till denna slutsats, om man betänker hurdan situationen i dag är ifråga om såväl utbudet och efterfrågan som kontrollen. Utbudet sköts med hjälp av ett världsomfattande produktions- och distributionssystem, som ger enorma vinster. Efterfrågan föds i sin tur genom de värderingar som råder i konsumtionssamhället, med stor vikt på hedonism, dvs. njutning. Varukonsumtionen har blivit det viktigaste sättet för människorna att uttrycka sig själva och förstärka sina identiteter. I våra nordiska samhällen, där medelklassen försöker bli vinconnaisseurer, skulle det vara obegripligt om en del av ungdomen inte ville bygga upp sin identitet med hjälp av andra substanser, och därigenom skilja sig från de vuxnas kulturella värden. Och vad gäller narkotikakontrollen vill jag upprepa att syftet med narkotikapolitiken faktiskt inte är ett narkotikafritt samhälle, utan ett samhälle där användningen av narkotika regleras av läkarkåren, och i sista hand staten. Så varför upprepa sådana dumheter? Det förstår jag inte alls. REFERENSER Castells, Manuel (1996): The Rise of the Network Society (The Information Age: Economy, Society and Culture, Volume I). Malden, Mass.: Blackwell Publishers Castells, Manuel (1997): The Power of Indentity (The Information Age: Economy, Society and Culture, Volume II). Malden, Mass.: Blackwell Publishers Castells, Manuel (1998): End of Millenium (The Information Age: Economy, Society and Culture, Volume III). Malden, Mass.: Blackwell Publishers Hakkarainen, Pekka & Laursen, Lau & Tigerstedt, Christoffer (1996): Discussing drugs and control policy. Helsinki: NAD Publication No. 31 van Ree, Erik (1997): Fear of drugs. The International Journal of Drug Policy, 8 (2): 93-100 Reinarman, Craig (1994): The social construction of drug scares. In: Adler, Patricia & Adler, Peter (1994): Constructions of Deviance. Belmont, Cal.: Wadsworth Publishing Company, 92-104. 328