D-UPPSATS 2007:014 Reparativ rättvisa inom medling vid brott Kan förlåtelse uppnå en läkande effekt? Angela Lambis Luleå tekniska universitet D-uppsats Rättsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2007:014 - ISSN: 1402-1552 - ISRN: LTU-DUPP--07/014--SE
Sammanfattning Huvudsyftet med detta arbete var att utreda innebörden av reparativ rättvisa och förlåtelse inom medling vid brott. Arbetet skulle även utreda hur medling vid brott kan underlätta bearbetningen av den kriminella handlingen för de berörda parterna. Vidare skulle arbetet förklara vilka psykiska och fysiska följder som kan uppstå på grund av en kriminell handling som har drabbat den brottsutsatte. Uppsatsen bygger främst på en rättsvetenskaplig utredning vilken grundas på litteratur gällande medling vid brott, reparativ rättvisa och förlåtelse. Arbetet behandlar främst hur reparativ rättvisa påverkar de berörda parterna samt förlåtelsens innebörd vid medling vid brott. Medling vid brott ger de berörda parterna en möjlighet att ha en direkt dialog med varandra som två medmänniskor. Parterna skall tillsammans, med en oberoende och opartisk medlare, försöka att finna en lösning på deras konflikt. Medling är alltid frivillig för båda parter och mötet skall hjälpa parterna att lägga händelsen bakom sig för att sedan kunna gå vidare med sina liv. Medling sker på parternas villkor, där även rättsväsendets förväntningar beaktas. Parternas medverkan kan ge förståelse för varandra och för den kriminella handlingen för vad som har hänt, varför det hände och för de konsekvenser som det har medfört. Medling vid brott är en del av den reparativa rättvisans filosofi och fokus ligger på att reparera skadan istället för att konstatera vilken lagstiftning som gärningspersonen brutit mot. Det läggs stor vikt vid att gärningspersonerna skall hållas direkt ansvariga för deras handlingar gentemot de brottsutsatta och mot samhället. Reparativ rättvisa sätter fokus på de brottsutsattas, men även på gärningspersonernas behov, eftersom dessa behov lätt kan förbises i rätten. Att kunna ge förlåtelse innebär att den drabbade har läkt de sår som uppstått då denne blev skadad och att denne förlåter för sin egen skull, eftersom han eller hon inte har någon skuld till det kriminella övergreppet. Förlåtelse handlar om att släppa de starka känslor som varit förknippade med brottet och kunna leva vidare utan att ha glömt eller låtit gärningspersonen undkomma sitt ansvar. 2
Innehållsförteckning 1 Inledning... 4 1.1 Syfte... 6 1.2 Metod... 6 1.3 Avgränsning... 6 1.4 Disposition... 6 2 Reparativ Rättvisa... 7 2.1 Principer inom Reparativ rättvisa... 8 2.2 Grundpelare inom reparativ rättvisa... 9 2.3 Reparativa rättvisans innebörd... 11 2.3.1 Reparativ rättvisa contra retributiv rättvisa... 11 2.4 Reparativ rättvisa tar hänsyn till de brottsutsattas behov... 12 2.4.1 Reparativ rättvisa tar hänsyn till gärningspersonernas behov... 13 2.5 Fängelse som alternativ till reparativ rättvisa... 13 3 Olika följder som kan uppstå på grund av en kriminell handling... 15 3.1 Följder hos den brottsutsatte... 15 3.2 Olika reaktioner hos den brottsutsatte... 16 3.2.1 Försvarsmekanismer... 17 3.2.2 Behov av hjälp... 18 3.3 Den brottsutsattes omgivning... 18 3.3.1 Den närmaste omgivningen... 19 4 Förlåtelse... 20 4.1 Vad är förlåtelse?... 21 4.2 Vad förlåtelse inte är... 21 4.3 Förlåtelsens läkningsprocess... 22 4.4 Läkningsprocessens sex stadier... 23 4.4.1 Förnekelse... 25 4.4.2 Självanklagelse... 26 4.4.3 Offerstadium... 26 4.4.4 Indignationsstadiet... 27 4.4.5 Överlevnad... 27 4.4.6 Helhet... 27 4.5 Förlåtelse ur gärningspersonens perspektiv... 28 5 Medling vid brott... 30 5.1 Hur skall man överföra reparativ rättvisa till medling?... 30 5.2 Vad är medling vid brott?... 31 5.3 Medling som interaktiv process... 32 5.4 Varför välja medling vid brott?... 32 5.5 Medlingsprocessen - från begånget brott till medlat ärende... 33 5.5.1 Några exempel på varför medling kan bli inställd... 35 5.5.2 Mindre lämpliga brottstyper för medling... 35 6 Avslutande analys... 37 7 Källförteckning... 40 3
1 Inledning Ett brott definieras utifrån den rådande rättsuppfattningen i ett samhälle vid en viss tidpunkt. Rättegångsbalken reglerar noggrant förutsättningarna för att ingripa mot olika misstänkta gärningspersoner, att väcka åtal, att föra brottmålsprocess med mera. En brottsutsatt känner sig många gånger främmande och osäker inför det som händer eller vad som kommer att hända med dennes ärende. Det är viktigt för den brottsutsatte att denne upplever sig ha kontroll över vad som sker då detta gör det möjligt att kunna påverka händelseförloppet. Kriminella handlingar är en realitet som existerar i samtliga samhällsklasser och vars utövare är människor inom skilda sociala grupperingar, det vill säga det finns överallt och alla kan drabbas. Utövarna av de kriminella handlingarna representerar de destruktiva krafter som är verksamma i samhället. Kriminalitet kan tolkas som ett nederlag för rättssamhället och en utsatt bör hållas skadelös så långt det är möjligt. 1 Medling vid brott regleras av medlingslagen 2 det vill säga lag (2002:445) om medling med anledning av brott, som trädde i kraft den 1 juli år 2002 och som inte är införd som en del i det svenska påföljdssystemet. Lagen är en ramlag och omfattar medling som organiseras av stat eller kommun. Lagen avser i första hand unga lagöverträdare samt att brottet måste vara polisanmält och gärningspersonen skall ha erkänt handlingen eller delaktighet i denna för att medling ska kunna ske. Medling är alltid frivilligt, för båda parter, vilket är en förutsättning för att medlingsmötet ska lyckas. Det betyder att medling inte är en påföljd för brott eller ett alternativ till det ordinarie rättssystemet, utan ett komplement, det vill säga att det kan beaktas inom ramen för det straffrättsliga systemet. 3 Idag finns det ingen kommunal skyldighet att tillhandahålla medling vid brott, även om det finns en viss rättslig reglering av statlig och kommunal medlingsverksamhet. Det är helt frivillighet och upp till varje kommun att avgöra om medling ska finnas. 4 Men vid årsskiftet 2008 skall medling finnas tillgängligt i Sverige och kommunerna är skyldiga att erbjuda medling vid brott till alla gärningspersoner under 21 år. 5 Medling skall också kunna ske under rättsprocessens alla stadier och utgöra ett alternativ eller komplement till den ordinarie rättsprocessen. 6 Reparativ rättvisa innehåller värdefull potential för att kunna ändra det fundamentala synsättet av hur samhället uppfattar och reagerar på brottslighet. 7 Medling handlar inte om att vårda, förbättra eller straffa, utan parterna träffas i medlares närvaro och diskuterar vad som har skett och dess följder, även på det känslomässiga planet. Parternas medverkan kan ge bättre förståelse för varandra och över den kriminella handlingen. En lyckad medling kan leda till att parterna möter varandra i framtiden utan att känna agg eller skam. Gärningspersonen kan på detta sätt ta ansvar för sin gärning och den brottsutsatte får tillfälle att uppleva att detta ansvarstagande har skett. 8 Personer som är främmande inför medlingsprocessen ställer sig vanligtvis frågor som varför skulle någon brottsutsatt vilja möta den kriminella personen? Vad får den brottsutsatte ut av själva medlingen? 9 Varför skulle gärningspersonen vilja träffa den brottsutsatte? Vad finns det att medla eller förhandla om över huvudtaget? Trots 1 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 10 ff. 2 Bilaga 1 3 Prop. 2005/06:165, s. 102; Brå, Rapport 2005:14, s. 6 ff. 4 Brå, Rapport 2005:14, s. 29 5 Prop. 2005/06:165, s. 1f. 6 Brå, Rapport 2005:14, s. 29 7 Umbreit, Victim meets offender, s. 6 8 Stakes, Handbok för medlare, i brott- och tvistemål, s. 13 9 Umbreit, Mediating Internpersonal Conflicts, s. 135 4
tveksamheter så möts många brottsutsatta och deras gärningspersoner för att reda ut olika frågor som till exempel Varför hände det just mig? och Har du iakttagit mig?. 10 Detta arbete kommer förhoppnings kunna ge svar på hur fördelaktig medling vid brott kan vara för både den brottsutsatte och gärningspersonen. Genom att de berörda parterna träffas i en opartisk och icke dömande miljö kan det möjliggöra ett äkta ansvarstagande från gärningspersonens sida. Den brottsutsatte har större möjligheter att på allvar kunna förlåta det som har hänt och gärningspersonen, samtidigt som vederbörande kan förändra sin syn på den gärningspersonen och inse att denne också är en människa. Detta arbete kommer vidare att beskriva vikten av att parterna känner delaktighet i sina ärenden under en rättsprocess, vilket ger en mer mänsklig relation och stärker förtroendet till varandra samt till rätten. 10 Umbreit, Mediating Internpersonal Conflicts, s. 136 5
1.1 Syfte Huvudsyftet med detta arbete är att utreda innebörden av reparativ rättvisa och förlåtelse inom medling vid brott. Arbetet skall även utreda hur medling vid brott kan underlätta bearbetningen av den kriminella handlingen för de berörda parterna. Vidare skall arbetet förklara vilka psykiska och fysiska följder som kan uppstå på grund av en kriminell handling som har drabbat den brottsutsatte. 1.2 Metod Arbetet består främst i en rättsvetenskaplig utredning, vilken grundas på relevant litteratur gällande medling vid brott, reparativ rättvisa, förlåtelse samt litteratur från Brottsförebyggande rådet. Materialet har främst bestått av utländsk litteratur eftersom det är brist med svenskt material inom området reparativ rättvisa. 1.3 Avgränsning Reparativ rättvisa är en stor filosofi som används runt om i världen i olika förebyggande åtgärder mot kriminalitet, men denna uppsats avgränsar sig främst till hur reparativ rättvisa påverkar och vad den innebär vid medling vid brott avseende de berörda parterna det vill säga gärningspersonerna och de brottsutsatta. Arbetet berör även förlåtelsens innebörd vid medling vid brott. Arbetet består främst av en litteraturstudie. 1.4 Disposition Jag har valt att behandla området reparativ rättvisa och dess innebörd samt dess påverkan på medling vid brott i kapitel 2. Kapitel 3 behandlar vilka olika påverkan som kan uppstå hos den brottsutsatte på grund av en kriminell handling. Härefter redogörs i kapitel 4 innebörden av begreppet förlåtelse och processen till förlåtelse. I kapitel 5 redogörs allmänt om medling vid brott, medlingsprocessen samt medlingens fördelar. Avslutningsvis analyseras i kapitel 6 det teoretiska materialet i arbetet. 6
2 Reparativ Rättvisa Hur bör samhället och dess medborgare reagera på lagbrott? Vad behöver hända efter brottet och vid orättvisa? Vad kräver rättvisan? Brottsutsatta, gärningspersoner och samhället känner oftast att rättvisan inte möter deras behov tillräckligt. Sådan frustration känner även ofta den juridiska professionalismen. Många känner att rättviseprocessen grundar sig på sociala smärtor och konflikter och inte på helande samt sinnesfrid. Reparativ rättvisa, restorative justice på engelska, är en filosofi som ger möjligheten att tillmötesgå några av dessa personers behov och intressen. Denna filosofi förmedlar en alternativ stomme för hur man kan uppfatta lagbrott utifrån samhällets normer och rättens synvinkel. 11 Filosofins rötter härstammar sen lång tid tillbaka, de har funnits lika länge som människan har funnits, samt är vidare än det som marknadsförs runt om i världen. 12 Reparativ rättvisa ger möjlighet till ett helt nytt sätt att betrakta kriminalitet och viktimisering. 13 Tankarna om reparativ rättvisa har sitt ursprung bland vissa urinvånare i deras sätt att hantera konflikter bland annat i Nya Zeeland och Tanzania. Filosofin för reparativ rättvisa har börjat från motsatt håll jämfört med många andra vetenskapliga teorier. Den praktiserades först ute i olika samhällen och först senare har den fått vissa teoretiska inriktningar där flera av dessa kan skilja sig en del sinsemellan. Reparativ rättvisa har alltså inte först börjat med en teori som man har försökt tillämpa på verkliga förhållanden. I västvärlden började reparativ rättvisa växa fram under 1960- och 1970-talet och finns nu i stora delar av världen, både inom och utanför Europa. Reparativ rättvisa påbörjades som ett försök att lösa inbrott och andra egendomsbrott som oftast ansågs som mindre lagbrott. Idag är dock reparativ rättvisa möjlig för de flesta kriminella handlingar. Grundförutsättningen handlar inte om förlåtelse eller försoning, men det kan dock möjliggöra att det ena eller andra sker eller kanske båda två. På många ställen runt om i världen anses reparativ rättvisa som ett tecken för hopp och framtidens direktiv för det traditionella rättssystemet. 14 Medling vid brott är en del av den reparativa rättvisans filosofi där fokus ligger på vad som har hänt, gärningen och konsekvenserna för de berörda parterna den brottsutsatte, gärningspersonen och andra medborgare i samhället. 15 Medling vid brott är ett nytt tillvägagångssätt att uppnå rättvisa i vårt retributiva (bestraffande) rättssystem. 16 Den grundläggande värderingen inom reparativ rättvisa är respekt mot dina medmänniskor, även mot dem som är annorlunda jämfört med den sociala normen, samt även mot dem som anses vara dina fiender. Respekt påminner oss om vår mänskliga sammanlänkning men också om vår individualitet. 17 Reparativ rättvisa baseras även på värderingar som betonar vikten att det skall tillhandahållas gott aktivt stöd och hjälp för de brottsutsatta. Samtidigt betonar reparativ rättvisa vikten av att gärningspersonerna skall hållas direkt ansvariga för deras gärningar gentemot de brottsutsatta samt samhället de har agerat i. 18 Fokus i den reparativa rättvisan ligger på att reparera skadan istället för att hitta vilken lag som gärningspersonen har brutit mot. 19 Inom denna filosofi får gärningspersonen berätta om varför brottet skedde, vilka tankar 11 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 3 ff. 12 A.a., s. 11 f. 13 Umbreit, The Handbook of Victim Offender Mediation, s. xxviii 14 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 4 ff. 15 Umbreit, The Handbook of Victim Offender Mediation, s. xxv 16 Umbreit, Victim meets offender, s. 1 17 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 35 18 Umbreit, The Handbook of Victim Offender Mediation, s. xxvii 19 Umbreit, Facing Violence, s. 7 7
som uppstod innan händelsen och vad han eller hon kan göra för att reparera skadan. Filosofin anser det vara viktigare att söka försoning än att straffa gärningspersonen. Den brottutsatte får möjlighet att ställa frågor och möjlighet att berätta för gärningspersonen hur brottet påverkat honom eller henne och vilka konsekvenser det fått i dennes vardag. 20 Metoden med reparativ rättvisa fungerar olika bra beroende på gärningspersonens och den brottsutsattes egenskaper, det vill säga kön, ålder, bakgrund samt personliga och sociala egenskaper, samt brottstyp, sociala och kulturella omständigheter. 21 En grundförutsättning inom reparativ rättvisa bygger på förtroende och tillit och inte på skuld och skam. Medling lockar oftast fram det bästa i människor och huvudprincipen är att om du behandlar människor med respekt och förtroende så respekterar de dig och ger sitt förtroende. 22 2.1 Principer inom Reparativ rättvisa Filosofin grundar sig på en gammal tradition av vad som är rätt och fel. Beroende på hur de olika samhällena och den rådande uppfattningen ser ur under olika tider och platser är dessa traditioner individuella. Eftersom vi människor är varandras medmänniskor, är vi sammanlänkade oberoende hur rättsstaten fungerar och reagerar mot brott och andra typer av kränkningar. 23 Kriminella handlingar representerar en skada mot samhället och staten samt konflikter i relationer. Dessa handlingar river upp ett sår i samhället och förstör det som är sammanlänkat mellan oss människor, vilket påverkar oss alla, oberoende vilken social status man tillhör. En skadad relation är både orsaken till och effekten av ett brott. Sammanhållningen i samhället innebär ömsesidiga skyldigheter och ansvarstagande från alla medborgare. Det skall dock påpekas att trots att vi är sammanlänkande till varandra betyder det inte att vi är likadana, vi är alla olika. Reparativ rättvisa respekterar varje människans individualitet samt människovärde. 24 Lagbrott är oftast symptom på att det råder obalans i samhällets sammanhållning. Därför är det ännu viktigare för alla dem som har brutit mot lagen att få möjligheten att ställa allt tillrätta. I klartext innebär det att ett försök till gottgörelse är varje medborgares skyldighet. Det är en fundamental uppfattning inom reparativ rättvisa att gottgöra och möjliggöra helande för alla berörda parter, det vill säga den brottsutsatte, gärningspersonen samt samhället. 25 20 http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=18&module_instance=6, 061010 21 Brå, Rapport 2005:14, s. 17 22 http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=7&id=223, 061010 23 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 19 24 A,a., s. 20 ff. 25 A.a., s. 20 f. 8
Tabellen nedan är ett försök att beskriva skillnaden mellan den reparativa och retributiva rättvisan enligt Howard Zehr: 26 Retributiv Rättvisa Reparativ Rättvisa Brott är ett övergrepp mot staten och Brott är ett övergrepp mot individer dess rådande lagar. och relationer. Brott och övergrepp skapar skuld. Brott och övergrepp skapar ansvarstagande. Rättvisan kräver att staten utdömer Rättvisan inkluderar de brottsutsatta, straff på grund av skuld. gärningspersonerna och medborgarna i samhället där de skall gottgöra och Centrala fokus ligger i att gärningspersonerna skall få vad de förtjänar. ställa allt till rätta. Centrala fokus ligger i den brottsutsattes behov och gärningspersonens ansvarstagande för att reparera den uppstådda skadan. Genom att ställa tre snarlika frågor mot varandra utifrån de olika perspektiven kan ännu en skillnad klargöras enligt Howard Zher: 27 Retributiv rättvisa Reparativ rättvisa Vilket lagbrott har skett? Vem har blivit skadad/sårad? Vem är skyldig? Vilka behov finns och hur skall man gottgöra dessa? Vad förtjänar gärningspersonen? Hos vem ligger ansvaret? 2.2 Grundpelare inom reparativ rättvisa Konflikter är dynamiska enligt denna filosofi och det läggs större vikt vid problemlösningar på längre sikt än på straff. 28 Filosofin har tre grundpelare som fokuserar på skadan och behovet, på ansvar samt engagemang. Reparativ rättvisa grundar sig på dessa tre enkla pelare vilka har en klar fokusering på alla berörda parter under hela rättsprocessen. Den första pelaren innebär att reparativ rättvisa definierar skadan som ett övergrepp mot människor och samhället. Ett reparativt rättssystem skiljer sig från det gällande, det vill säga det som faktiskt tillämpas det retributiva. Det skiljer bland annat genom att de inblandade parterna blir huvudpersoner i processen istället för att få en sekundär roll i en process som sköts av deras ombud. I ett retributivt rättssystem förs dialogen mellan parternas ombud till exempel åklagare, advokater och domare som representerar det samhälleliga rättssystemet. Gärningspersonens skuld är till staten eftersom staten definieras som offret, medan skulden i den reparativa synsättet är till den brottsutsatte. Gärningspersonen erkänner sin skuld till den brottsutsatte genom en direkt dialog och ges en möjlighet att reparera den skada han eller hon har orsakat den brottsutsatte genom någon form av gottgörelse. Denna uppgörelse tillkommer genom den direkta dialog och förhandling som gärningspersonen och den brottsutsatte för med varandra. Det betyder att det inte handlar om att bevisa gärningspersonens skuld och 26 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 20 f. 27 A.a., s. 20 f. 28 http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=18&module_instance=6, 061010 9
utmäta straff utifrån vissa givna påföljdsbestämmelser. 29 I det straffrättsliga systemet läggs fokus på gärningspersonerna eftersom det ofta handlar om en filosofi där man skall döma dem, sätta åt dem och fängsla dem. 30 Det straffrättsliga rättssystemet förbiser oftast att övergreppet riktar sig mot både människan och samhället, eftersom den fokuserar på de rådande lagstiftningarna och normer. Den reparativa rättvisan fokuserar på att ta hänsyn till de brottsutsatta och deras behov eftersom det söker att reparera skadan så mycket som möjligt, både konkret och symboliskt, det vill säga både materiellt och mentalt. Det innebär att den retributiva rättvisan behöver lägga mer tid till att ta hänsyn till de brottsutsattas behov och intressen även då inte någon gärningsperson har identifierats eller anhållits. Målet är att möjliggöra bearbetning och helande för alla berörda parter på grund av ett lagbrott. 31 Den andra grundpelaren lägger tonvikten på att gärningspersonens ansvarstagande. Den retributiva rättvisan definierar ansvarstagandet genom att gärningspersonen tilldöms bestraffning, medan den reparativa rättvisan definierar samma moment som att förstå den åsamkande skadan. Gärningspersonen måste först av allt börja med att förstå konsekvenserna som har uppstått. Det betyder att de har ett ansvar att gottgöra så mycket som möjligt, i både konkret och symboliskt mening. 32 Den tredje pelaren innebär att de centrala parterna, det vill säga den brottsutsatte, gärningspersonen samt samhället, skall få möjligheten till en aktiv roll i deras egna fall. Det betyder att de skall få vara engagerade eller delaktiga under rättsprocessen eftersom de behöver information om varandras inblandning under processen och hur rätten ser på deras fall. I många fall behövs det en direkt dialog mellan gärningspersonen och den brottsutsatte där de kan dela varandras versioner och bestämma om vad som behöver gottgöras. Det traditionella rättssystemet grundar sig oftast på olika professionella aktörer som tar över och försvarar eller åtalar parterna under rättsprocessen. Åklagaren åtar sig att föra den brottsutsattes talan eftersom den kriminella handlingen har varit ett övergrepp mot staten enligt rådande definition. Den reparativa rättvisan betonar vikten av att de direkta berörda parterna skall få möjligheten att vara delaktiga under rättsprocessen, vilket kan ske med enkla medel till exempel genom medling. Genom en direkt dialog kan parterna öka sin förståelse för varandra och ställa direkta frågor som bara den andra parten sanningsenligt kan svara på. Det ger även möjligheten att inse vilka skador som har uppstått och vad som kan gottgöras enligt parternas möjligheter och behov. 33 Istället för att definiera staten som den brottsutsatte fokuserar reparativ rättvisa på den infekterade konflikten mellan olika individer. Personen som har blivit utsatt för brott är den primära brottsutsatta och staten kommer först på en sekundär plats. Den retributiva rättssystemet fokuserar på gärningspersonens förseelser och förbiser lätt den brottsutsattes vilja till delaktighet och kräver enbart en passiv delaktighet av gärningspersonen. Gärningspersonen står i skuld direkt till den brottsutsatte och skall därför återställa på en konkret väg istället för att återbetala abstrakt till staten genom olika bestraffningar. 34 29 Brå, Rapport 2005:14, s. 12 30 Umbreit, Mediating Internpersonal Conflicts, s. 138 31 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 22 ff. 32 A.a., s. 22 ff. 33 A.a., s. 22 ff. 34 Umbreit, Victim meets offender, s. 2 10
2.3 Reparativa rättvisans innebörd Teorin om reparativ rättvisa är ett relativt nytt regelverk och synsätt för att bemöta brottslighet. Det ger en praktisk möjlighet där den brottsutsatte och gärningspersonen placeras i en aktiv roll i konfliktlösningen för att återställa individuella materiella och mentala förluster. Då möjligheten finns är en direkt dialog och förhandling centrala faktorer inom reparativ rättvisa. Det börjar bli mer aktuellt i dagens samhälle att lösa framtida konflikter än att skuldbelägga en person för tidigare kriminella handlingar. 35 Filosofin handlar inte främst om förlåtelse eller försoning, vilket många brottsutsatta och andra personer kan tro och som är okunniga gällande reparativ rättvisa. En viss nivå av förlåtelse eller försoning kan dock ske, vilket även sker mer frekvent jämfört med det retributiva rättssystemet. Men hur och om så sker är det dock ett eget val från parternas sida, eftersom reparativ rättvisa bygger på frivillighet. De berörda parterna skall aldrig känna sig tvingande att förlåta eller att söka efter försoning. Reparativ rättvisa har i många fall marknadsförts som ett alternativ till reducering av brott för att vinna mark och acceptans i samhället, fast det är inte det främsta målet med filosofin. Reducering av återfallsbrott är enbart en positiv biprodukt jämte filosofins olika grundpelare. 36 Reparativ rättvisa är inte någon universalmetod eller ersättande moment till det straffrättsliga rättssystemet som ger svaret till alla konflikter. Det är inte på något sätt en självklarhet att filosofin skall ersätta det straffrättsliga systemet, inte ens om världen befinner sig i utopi. Filosofin kan implementeras i de flesta rättssystem runt om i världen, men den retributiva systemet är ändock nödvändig som reserv och garanti samt upprättande för de mänskliga rättigheterna. Brottsliga handlingar har både en samhällelig och privat dimension, men även ur ett socialt perspektiv, såsom personlig och lokal dimension. Det rättsliga systemet fokuserar på den offentliga dimensionen, det vill säga samhällets intressen och statens skyldigheter. Det leder till att den personliga aspekten förbises, bortglömmes och lätt ignoreras. Genom att fokusera på det privata perspektivet av en kriminell handling söker reparativ rättvisa en balans i hur vi som medborgare upplever rättvisa i generell mening. 37 2.3.1 Reparativ rättvisa contra retributiv rättvisa Den reparativa och retributiva rättvisan är inte varandras motsatser vilket kan tänkas i många fall, utan de har mycket gemensamt. De har en ömsesidig växelverkan, men skiljer sig i hur de skall återställa balansen som har rubbats. Båda dessa teorier erkänner en grundläggande moraluppfattning då balansen har rubbats i och med den kriminella handlingen. Det betyder med andra ord att den brottsutsatte förtjänar att återfå något och gärningspersonen är skyldig något. De skiljer sig dock om hur dessa handlingar skall uppnås. Den retributiva rättvisan anser att känna smärta till exempel genom olika bestraffningar, skall gottgöra men i praktiken motarbetas denna gottgörelse för de båda direkta parterna. Den reparativa rättvisan argumenterar att den mest ärliga gottgörelsen är att ta hänsyn till den brottsutsattes behov. Samtidigt som gärningspersonen uppmuntras till ansvarstagande, återställa saker till rätta och inse konsekvenserna av dennes handling. Genom att positivt uppmuntra till ett ansvarstagande finns det goda framtida utsikter för båda parter att bearbeta händelsen och få sina liv tillbaka. 38 35 Umbreit, Victim meets offender, s. 2 36 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 8 ff. 37 A.a., s. 12 38 A.a., s. 58 f. 11
Reparativ rättvisa vill behålla kärnan i straffrätten men också ha möjligheten att tillämpa en särskild reparativ rättvise-modell. Modellen är mer civilrättslig till sin natur och fokuserar på både skadliga handlingar och konsekvenserna som uppkommer på grund av kriminella handlingar. Modellen inriktar sig, till skillnad från det straffrättsliga systemet, även på den skada som den brottutsatte har lidit. Det innebär inte bara en reaktion mot gärningspersonen utan även att rättssystemets agerande sker på uppdrag av den brottsutsatte och av samhället i stort. När gärningspersonen erkänner sin skyldig till en brottslig handling eller misstänks vara skyldig, erbjuds vederbörande att delta i en process för att reparera den skada som har uppstått. 39 Reparativ rättvisa måste bygga på förtroende och tillit och inte på skuld och skam. Medling lockar oftast fram det bästa i människor och huvudprincipen är att om du behandlar människor med respekt och förtroende respekterar så de dig och ger dig sitt förtroende. 40 Den retributiva rättvisan med dess straffrättsliga system, är nödvändig i en rättsstat, eftersom samhället behöver ett system för att sortera ut vad som är sant eller inte, då det finns gärningspersoner som nekar till ett brott. Rätten får ej heller förlora kvalitén på det som rättssystemet är bäst på, det vill säga upprätthållandet av lagen, visa stort hänsynstagande till människans rättigheter samt lagstiftningsmekanismen. 41 2.4 Reparativ rättvisa tar hänsyn till de brottsutsattas behov Reparativ rättvisa lägger fokus vid de brottsutsattas behov eftersom dessa behov lätt förbises i rätten, trots att dessa personer har specifika behov som bör uppfyllas. De brottsutsatta känner sig ofta ignorerade, försummade och ibland även utnyttjade av rätten, eftersom staten övertar deras roll som offer. Övertagandet grundar sig på att brottet definieras som ett brott mot staten. Det finns enligt reparativ rättvisa några grundläggande behov som bör eftersträvas att uppfyllas under den rättsliga processen. Den brottsutsatte behöver få svar på sina frågor gällande det begångna brottet varför det hände och vad som har hänt därefter. De behöver sanningsenliga svar och information, inte olika spekulationer eller teorier som grundar sig på information som har kommit från rätten. De mest ärliga och sanningsenliga svaren brukar vanligtvis komma från den direkta gärningspersonen, eftersom det är denne som sitter med denna information. Det är även viktigt för den brottsutsatte att kunna få möjligheten att få berätta sin version av händelsen, vilket kan betyda att vederbörande kan behöva återberätta versionen ett flertal gånger. Återberättandet är ur en terapeutisk synpunkt ett viktigt element i den utsattes bearbetning av den kriminella handlingen. Det är även viktigt att få möjligheten att kunna få berätta sin version till gärningspersonen som har åsamkat dem skada och upplysa honom eller henne om brottets konsekvenser. 42 De brottsutsatta känner att deras kontroll över deras eget liv har ifråntagits på grund av den brottsliga gärningen. Det kan handla om den utsattes egendom, egna känslor, egna drömmar och till och med sin kropp. Att få vara delaktig i sitt eget fall under rättsprocessen ger den utsatte möjligheten att återfå sin borttagna kontroll. Detta kallas för empowerment. Då gärningspersonen gör ett försök att ställa allt tillrätta genom sitt erkännande, även om det enbart är delvis, signalerar det att Jag tar mitt ansvar och det är inte ditt fel. Upprättelsen är lika viktig som de andra ovannämnda behoven, det är 39 Brå, Rapport 2005:14, s. 14 40 http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=7&id=223, 061010 41 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 60 42 A.a., s. 14 f. 12
dock individuellt för varje brottsutsatt. Att få en förlåtelse från gärningspersonen underlättar känslan av rättfärdigande för den utsatte. 43 2.4.1 Reparativ rättvisa tar hänsyn till gärningspersonernas behov Gärningspersonen kan också i vissa fall vara ett offer genom sin kanske traumatiska uppväxt och andra destruktiva omständigheter som denne befinner sig i. 44 Reparativ rättvisa lägger fokus på gärningspersonens ställningstagande till ansvar. Det traditionella rättssystemet grundar sig på att gärningspersoner tar sitt ansvar i och med att de får olika typer av sanktioner. Det ges inte någon större uppmuntran till förståelse av konsekvenserna av deras gärningar samt till empati för deras brottsutsatta. Gärningspersonerna får inte möjligheten att erkänna sitt ansvar samt ges inte någon större möjlighet till att visa sin ansvarighet på ett konkret sätt. Myten att gärningspersoner distanserar sig från de personer som de har åsamkat skada utmanas aldrig vilket stärker bilden av stereotypen av gärningspersonerna. Det traditionella rättssystemet förstärker gärningspersonernas allians mot samhället i och med dess sanktioner samt fängelse. Reparativ rättvisa har påvisat straffets begränsning och negativa bifaktorer. Det innebär att en gärningsperson enbart kan ta äkta ansvar då denne står för vad han eller hon har gjort, vilket förbises under den rättsliga processen. Genom att förstå vikten av vilka konsekvenser deras gärning har åsamkat och uppmuntrande att ställa allt tillrätta genom små steg i taget. Det leder till ett bättre och en mer äkta ansvarsfullhet som är enbart fördelaktig för den brottsutsatte, samhället och gärningspersonen själv. Gärningspersonen har andra behov vilka de kan få av rätten förutom ansvartagande mot den brottsutsatte och samhället. Det handlar om uppmuntran till att erfara personlig förvandling vilket inkluderar att bearbeta egna och tidigare skador som har lett till en kriminell karriär. De behöver även möjligheten att bearbeta olika typer av missbruk och/eller andra problem som de kan ha sen tidigare. Samhället måste även ge gärningspersoner möjlighet och uppmuntran till att integreras tillbaka till samhället. 45 2.5 Fängelse som alternativ till reparativ rättvisa Reparativ rättvisa är inte nödvändigtvis ett alternativ för fängelse, men om filosofin togs mer 46 på allvar skulle mängden av fängelsekunder kanske reduceras avsevärt. Straffmyndighetsåldern är 15 år i Sverige, vilket innebär att personer under 15 år inte kan dömas till brott samt att det är sällsynt att ungdomar mellan 15-17 år döms till olika sanktioner. Ungdomar mellan 15-17 år skall i första hand dömas till sluten ungdomsvård istället för fängelse, vilket är ett tidsbestämt straff, utan möjlighet till villkorlig frigivning. 47 Vad sker med en gärningsperson under en fängelsevistelse? Är fängelse alltid bra som påföljd i alla brott? Rätten måste i de flesta fall motivera en alternativ påföljd istället för fängelse för en gärningsperson, vilket leder till att fängelse är den vanligaste påföljden i västvärlden. Det kan i många fall vara det första valet som påföljd, även vid andra brott än våldsbrott. 48 När en gärningsperson döms till fängelse är det oftast i förhoppning att denne skall lära sig ett icke våldsamt beteende genom att han eller hon avskräcks av den tuffa miljön under 43 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 15 44 http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=7&id=223, 061010 45 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 16 f. 46 A.a., s. 12 f. 47 http://www.kvv.se/templates/kvv_infopagegeneral 2371.aspx, 061202 48 Zehr, Changing Lenses, s. 34 13
fängelsevistelsen. Men stämmer detta i alla lägen? I fängelset lär sig gärningspersonen att konflikter tillhör vardagen och att våld är den universella lösningen till alla konflikter. Förutom detta lär sig även gärningspersonen mest troligtvis att våld är en bra kommunikationsmetod samt att det är en bra överlevnadsmetod för att klara av den tuffa miljön. Många unga gärningspersoner, dock även äldre, har hamnat snett och påbörjat sin kriminella karriär på grund av dålig självkänsla och självkontroll. Att hamna i ett fängelse kommer att bidra till sämre möjligheter att få tillbaka sin självrespekt och identitet som en självständig person och dennes personliga resurser kommer att minskas ytterligare. 49 Grundtanken i svensk kriminalpolitik är att undvika att låsa in människor, eftersom inlåsning kan leda till skadliga följder för den enskilde individen, samtidigt som fängelse är samhällets sätt att straffa en person som har begått ett allvarligt brott. En individ som döms till fängelse berövas sin frihet och det är kriminalvårdens uppgift att främja den intagnes anpassning i samhället samt motverka de skadliga påföljderna av inlåsningen. Detta görs genom att utbildning, arbete och behandling i form av samtal och olika program, vilket även är åtgärder för att förebygga återfall i brott. 50 Hela fängelsesystemet är dock uppbyggd på att avpersonifiera individen där de intagna ges så litet personligt utrymme som möjligt samt likadana kläder som övriga intagna. De fråntas och nekas nästan alla möjligheter till personliga beslut och kontroll över sina privatliv. Fängelsets fokus ligger i att uppnå lydnad bland de intagna samt att de skall bli undergivna genom att lära sig att ta order, vilket begränsar till valmöjligheter hos dem som individer. En vanlig reaktion mot att anpassa sig till konformitet är revolt då den intagne vill återfå sin självständighet som individ. Det behöver nödvändigtvis inte innebära något negativt att revoltera. Ur ett positivt perspektiv leder revolt till en bättre anpassning i samhället efter fängelsevistelsen, så länge revolten inte har varit för våldsam eller långdragen. 51 Vanligtvis lär sig den intagne att manipulation är ett bra sätt att påvisa att denne har tagit ansvar för sin gärning, det vill säga att de låtsas att de har anpassat sig, så att de kan få personlig frihet. Genom att manipulera kommer den intagne att överleva under fängelsevistelsen. Eftersom den intagne sällan kommer få möjligheten och uppmuntran att göra egna val och ta egna beslut kommer denne mest troligtvis i slutändan ha lärt sig att bli beroende av staten. Den intagne kommer inte att behöva bekymra sig över att betala hyra, förfoga över sin egen ekonomi eller ha ansvar över någon annan än sig själv. Den dagen denne släpps ut i samhället kommer han eller hon inte ha en aning om hur man behåller ett jobb, sparar pengar eller betalar räkningar. Den intagne behöver lära sig att denne har ett mänskligt värde och att denne har styrkan och ansvaret över att göra goda val, samtidigt som denne lär sig att hantera frustration och olika konflikter. Frågan återstår om fängelsevistelsen kan avskräcka en gärningsperson och förebygga återfall i brottslighet? Svaret är tveksamt eftersom den intagne mest troligtvis kommer att lära sig mer kriminella handlingar och bli mer maktbenägen än före fängelsevistelsen. Gärningspersonen kommer att ha lärt sig ett beteende för överlevnad i fängelse, vilket kan leda till svårigheter för anpassningen i samhället efter frihetsberövningens slut. 52 49 Zehr, Changing Lenses, s. 35 f. 50 http://www.kvv.se/templates/kvv_portaltargets 1950.aspx, 061202 51 Zehr, Changing Lenses, s. 37 52 A.a., s. 38 f. 14
3 Olika följder som kan uppstå på grund av en kriminell handling Det kan vara svårt att leva sig in och förstå erfarenheten att vara en brottsutsatt så länge man inte har upplevt ett brott direkt. Denna erfarenhet är inget som en person vill ställa upp på helt frivilligt utan vidare. 53 En kriminell handling gentemot en individ leder till emotionella störningar och praktiska problem som kan förstärka de psykosomatiska symtomen. Det kan skapas en stark och stor sorg samt otrygghet i och med att en person har utsatts för en kriminell handling. 54 3.1 Följder hos den brottsutsatte Den första vanliga reaktionen hos en brottsutsatt är vanligtvis Detta kan inte hända mig. Det har påtalats hos vissa brottsutsatta att de har blivit paralyserade, oförmögna till aktiv handling, då de har råkat ut för en kriminell handling. Enligt psykologer är det en vanlig reaktion att individerna fryser till is det vill säga blir paralyserade av handlingsförlamning då de råkar ut för ett kriminellt övergrepp av olika slag. En person som utsätts för ett brott, vilket upplevs som en mycket skrämmande och överväldigande situation, brukar samarbeta med deras gärningsperson. Detta kan i vissa fall missuppfattas av rätten som att de har frivilligt samarbetat med gärningspersonen. Men detta samarbete grundar sig enbart på fruktan av den utsatte och det är ett sätt att försöka lugna ner gärningspersonen så att inget mer hemskt händer. Under den initiala fasen efter ett brott brukar den brottsutsatte känna sig förvirrad, hjälplös, skräckslagen och sårbar. Dessa känslor avtar ju mer tiden passerar efter gärningen, men de stannar ändock kvar i flera veckor. Samtidigt som dessa känslor avtar i intensitet dyker andra känslor upp som till exempel raseri, skuld, misstänksamhet, depression, meningslöshet, tvivel på sig själv och ånger. Under denna fas med de nya känslorna kan den brottsutsattes känsloliv variera starkt. Ena dagen kan denne känna sig optimistisk och kan ha återhämtat sig någorlunda efter brottet, medan andra dagar kan bestå av depression och/eller aggressivitet. 55 Den brottsutsatte blir ofta misstänksam gentemot andra personer, speciellt mot främmande människor, och är lättskrämd. Den brottsutsatte kan även få intensiva mardrömmar och fantasier samtidigt som vederbörande kan känna oro och skuld för att känna dessa känslor. Under vaken tid kan den brottsutsatte analysera mycket varför denne hade reagerat och handlat som denne hade gjort under gärningspersonens attack, och vad denne kunde ha gjort annorlunda. Många brottsutsatta brottas med känslor av skam och skuld. De frågar sig frekvent under bearbetningen av händelsen varför gärningen hände just honom eller henne, vad som kunde ha gjorts annorlunda under attacken, varför de reagerade som de gjorde och om gärningen var på något sätt var deras eget fel. I och med gärningen har någon annan tagit kontroll över den brottsutsattes liv, gjort vederbörande maktlös, sårbar och hjälplös. Den största känslomässiga bearbetning är att återfå tillit gentemot andra personer i sin omgivning, mot omvärlden, samtidigt som den brottsutsatte skall återfå självrespekt och återfå kontroll över sitt eget liv. 56 53 Zehr, Changing Lenses, s. 15 54 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 9 55 Zehr, Changing Lenses, s. 19 f. 56 A.a., s. 19 ff. 15
Gärningspersonen har kränkt den brottsutsatte och dennes värld vilket har lett till att det blir svårt att återfå tryggheten att umgås med andra personer i en bekväm miljö. Många brottsutsatta upplever en intensiv ilska mot den person som har kränkt honom eller henne, det vill säga gärningspersonen, och mot alla andra som kunde ha gjort något för att förhindra gärningen. Efter ett brott genomgår många brottsutsatta ett sorgearbete där de skall anpassa sig till sitt nya liv efter gärningen, vilket kan inkludera en ny självinsikt om sig själv och omvärlden. De ser omvärlden som en potentiell farlig miljö som har svikit dem och sin trygghet. Det är viktigt att den brottsutsattes vänner och familj låter henne eller honom känna alla intensiva känslor som kan uppkomma efter en brottsgärning. Erfarenheten av brottsgärningen berör alla områden, till exempel arbete, sömn, umgänge med andra människor, i den brottsutsattes liv med olika nivåer av intensitet. 57 3.2 Olika reaktioner hos den brottsutsatte Man kan fråga sig varför det uppstår så många intensiva och traumatiska känslor hos den brottsutsatte? Varför är brott så förödande, så svårt att återhämta sig ifrån? Olika brott är förödande eftersom det raserar två fundamentala förutsättningar som vi alla människor baserar vårt liv på: vår tro att världen är en lugn, meningsfull plats samt vår tro på mänsklig självständighet. Vi som medborgare tror generellt att vi bor i en lugn, förutsägbar och förstående plats. Saker och ting kanske inte alltid händer enligt våra önskemål, men känslan att kunna ge svar till det som sker runt omkring oss dominerar. Vi vet generellt vad vi har att vänta oss. Hur skall vi annars kunna leva i tron om trygghet? Brott upprör alla i samhället och den brottsutsatte vill ha svar på sina frågor. Svaren är viktiga eftersom de kan återge rätt och ordning i de brottsutsattas liv igen. Genom att få svar kan de återfå relevans och förståelse till omvärlden. Den utsatte behöver återfå sin självständighet och sluta med att beskylla sig själv för den kriminella handlingen för att kunna återfå kontroll över sitt liv igen och känna sig hel som person. Den mentala förlusten är oftast större än den materiella i en kriminell handling. 58 Den brottsutsatte har ingen skuld till det kriminella övergreppet. Många brottsutsatta som har råkat ut för ett kriminellt övergrepp upplever skuldkänslor på grund av det inträffade, vilket har en negativ inverkan på det redan instabila psykiska tillståndet. Därför är det viktigt att klargöra varför skuldkänslan kan uppstå. En person som drabbas av en plötsligt oväntad negativ händelse som till exempel en kriminell handling, har ett starkt psykiskt behov att få kontroll över framtida händelser så snart som möjligt. Sökandet efter kontrollen sker samtidigt med sökandet efter en förklaring till varför gärningen har skett. I denna fas skuldbelägger den utsatte sig själv genom olika tankar till exempel Om jag inte hade eller Om jag istället. Det är aldrig den brottsutsattes fel att denne har råkat ut för en kriminell handling. 59 Istället för att skuldbelägga den brottsutsatte anser jag att man kan vända på myntet och tolka det istället som ett nederlag för rättsstaten och samhället. Det har misslyckats att upprätthålla den mest grundläggande mänskliga rättigheten vilket är varje medborgares rätt till grundtrygghet - i sitt hem, arbete, fritid osv. 57 Zehr, Changing Lenses, s. 21 ff. 58 A.a., s. 24 f. 59 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 6 f. 16
Olika emotionella tillstånd kan uppstå efter en kriminell handling vilka är helt naturliga och individuella på grund av att varje individ har sin egen psykologiska bakgrund. Olika tillstånd, vilka ges som exempel här nedan, är bara några få exempel och de kan uppträda var för sig eller i blandat tillstånd: Känslan av övergivenhet men även behov av isolering, svårigheter med koncentration samt att tänka klart, overklighetskänsla och förvirrningstillstånd. Rubbning av det selektiva perspektivet, det vill säga svårighet att förstå och tolka information, blandning av starka känslor som gråt. Vrede och allmän upprymdhet, förlorad självsäkerhet. Panikkänsla. Ökad misstänksamhet mot allt och alla samtidigt som det finns behov av närhet och ömhet. I vilken styrka ovanstående reaktioner uppstår är beroende av om individen har en tidigare oarbetad kris, vilket kan leda till mindre kraft att ta itu med den nya krisen eller också förstärker dessa kriser varandra. Individens aktuella livssituation är en annan viktig faktor som påverkar hur denne upplever en plötslig och oväntad negativ händelse. En kriminell handling kan även ha en symbolisk innebörd för den brottsutsatte. Det innebär att en individs reaktion på övergreppet avgörs av den nuvarande och tidigare livssituationen. 60 Psykiska reaktioner som är en följd av en kriminell handling kan i sin tur gestaltas i olika fysiska rektioner, till exempel sömnsvårigheter, tryck över bröstet, hjärtklappning, aptitlöshet, gråtattacker, fysisk svaghet men även diffusa smärtupplevelser. Dessa reaktioner kan medföra ett ändrat beteende hos den brottsutsatte. Beteendet som kan uppstå hos en brottsutsatt kan kännas främmande många gånger då lugnet och den känslomässiga balansen har ersatts med lynnighet och känslostarka gråt- och skrattattacker. Beteendet förändras som följd av den traumatiska upplevelsen och individen försöker med alla psykiska resurser att hålla invanda beteendemönster i schack. 61 3.2.1 Försvarsmekanismer För att mildra det upplevda använder den utsatte sig av olika försvarsmekanismer, vilket kräver psykisk energi, vilket oftast leder till en låg prestation under en kortare eller längre tid. Intresset för det vardagliga kan minskas markant vilket kan uppfattas som störande och besvärande av vänner och arbetskamrater. 62 En individ har olika individuella psykiska försvarsmekanismer i krisreaktioner till exempel chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfas. Direkt efter den kriminella handlingen initieras chockfasen och kan, beroende på styrkan av det inträffande, pågå under någon eller några timmar upp till några dygn. Det skall dock påpekas att alla faser är individuella och alla människor reagerar olika. I chockfasen kan det handla om upprepade gråtattacker, tomhetskänsla, panik samt overklighetskänslor. Människans psyke nyttjar olika försvarsmekanismer i reaktionsfasen för att skydda sig mot den traumatiska händelsens totala innebörd. Det kan handla om förnekande eller undanträngande av upplevelserna för att lindra smärtan i den aktuella händelsen. För att hålla sorgen, smärtan, vrede med mera under 60 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 7 61 A.a., s. 8 62 A.a., s. 11 17
kontroll genom olika psykiska försvar leder till att en liten psykisk kraft återstår för att upprätthålla de vardagliga aktiviteterna. I nästa fas, bearbetningsfasen, bearbetas upplevelserna i den takt och med den omfattning som en individ orkar möta dennes smärta vilket i regel frigör ny energi att på nytt återgå till tidigare användningsområden. Individen blir samtidigt medveten om att denne har större inneboende resurser än vad denne insåg från början. Nyorienteringsfasen innebär att krisen kan medföra en mental tillväxt som kan vara tillgodo i framtida krissituationer, om den bearbetas framgångsrikt. 63 3.2.2 Behov av hjälp En kriminell handling och bearbetningen av denna brukar leda till två starka förändringar hos många individer varav den ena är minskad grundtrygghet och den andra är en utveckling av större misstänksamhet mot alla andra i omgivningen. Kriser och krisreaktioner följer av vissa allmänna lagar men varje individ är ändock unik i sin tolkning av den kriminella händelsen som drabbar vederbörande. Detta leder även till att dennes hjälp från omgivningen varierar. Att vara i behov av hjälp är helt naturligt efter att ha utsatts för en så pass hög stress vilket leder till att det är mer svårt att hantera den nya situationen som har uppkommit med hjälp av sina egna resurser. Det betyder att en person inte är onormal då denne är i behov av hjälp. Om inte den brottsutsatte får möjligheten att bearbeta sin sorg efter gärningen kan det medföra att psykisk energi binds upp för att hålla sorgen på ett behagligt avstånd. Genom att förneka kan det medföra att en lägre psykisk energinivå står till förfogande i dennes vardagsliv vilket med största sannolikhet leder till en sämre livskvalitet. 64 3.3 Den brottsutsattes omgivning En kriminell handling drabbar inte enbart den brottsutsatte utan även alla i dennes omgivning, i mindre eller större omfattning. Den utsattes behov och reaktioner handlar generellt om en sekundär traumatisering, det vill säga ett trauma som uppstår till följd av att omgivningen reagerar på ett för offret negativt sätt efter den kriminella handlingen. Det är därför viktigt för den brottsutsattes omgivning oavsett deras relation till den utsatte, att denna är medvetna om hur man sitt beteende kan underlätta eller försvåra den utsattes väg tillbaka till ett tidigare normalt liv. Kriminalitet berör alla i samhället, vare sig vi har blivit direkt eller indirekt drabbade. Alla individer får betala ett pris för kriminalitetens existens, vilket är en utmaning för alla i samhället. Det är en fördel för de brottsutsatta om de kan bli medvetna om sina reaktioner vilka är naturliga. 65 Den brottsutsattes omgivning kan vara tillhands genom att aktivt lyssna och inte döma den utsatte vilket kan underlätta bearbetningen av gärningen. Omgivningen bör ha ork att lyssna eftersom den utsattes återberättande kommer mest troligtvis ske upprepade gånger. Det är dennes sätt att bearbeta händelsen genom att återberätta händelsen ett flertal gånger för sig själv och även för andra. En viktig faktor gällande den utsattes omgivning är att de hjälper till och förstärker vikten av att det inte var den brottsutsattes fel att gärningen skedde, vilket kan ske genom att inte vara dömande när det gäller hur den utsatte reagerade under gärningen. Det är dock vanligt att den brottsutsattes omgivning undviker själva ämnet och tycker att den utsatte bör glömma hela händelsen och gå vidare i sitt liv. 66 63 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 8 64 A.a., s. 6 ff. 65 A.a., s. 5 f. 66 Zehr, Changing Lenses, s. 22 18
I och med en sådan reaktion dömer omgivningen den brottsutsatte indirekt att det var dennes fel att gärningen skedde. Denna vanliga reaktion kallas secondary victimization inom psykologin. Det innebär att en åhörare också börjar känna viktimisering i och med att denne får brottshändelsen återberättad av den brottsutsatte. Det kan väcka smärtsamma känslor hos åhöraren vilket vanligtvis denne vill undvika, vilket leder till att denne undviker brottsämnet. Det är lättare att försöka hitta orsaker till varför händelsen skedde, till exempel att den utsatte har bidragit på något sätt så att denne hade råkat ut för brottet. Det är en vanlig och normal reaktion hos åhörare för att försöka distansera sig från den brottsutsattes situation. Det är en vanlig förekommande tanke att sådant händer bara andra och inte mig, vilket förstärker tron om trygghet och säkerhet. Åhörarens viktimisering kan dock leda till att den brottsutsatte får kämpa för sin rättighet att sörja över hela brottshändelsen. 67 3.3.1 Den närmaste omgivningen Då en nära anförvant drabbas av en gärning kan det, beroende på brottets art, utgöra ett allvarligt trauma även för den drabbades familj. Rädslan, ångesten och vreden finns även i den större gruppen i den utsattes närhet. Den vrede som familjen känner mot gärningspersonen kan lätt omvandlas till olika förebråelser som riktas mot den utsatte Du borde ha tänkt på. I sådana lägen är det svårt att acceptera att var och en av oss är en presumtivt brottsutsatt. Det är lättare och enklare att tro att den utsatte har på något sätt genom sitt uppträdande, medverkat till det kriminella övergreppet. Det är ett sätt att skapa en förklaring till det inträffade och tro att risken blir minimal till att vi själva råkar ut för samma sak. Det psykiska försvaret spelar oss dock ett spratt. En nära anförvant bör i sådana lägen, avstå från att klandra den utsatte, erkänna dennes egen sorg, vrede, smärta etcetera. Det gäller generellt för alla människor, att erkänna sina egna känslor för att kunna börja bearbeta dem. Som anförvant är det också viktigt att försöka förstå och ge direkt stöd till den utsatte, samtidigt som denne avstår från att ömka och passivisera hela händelsen. Genom att vara lyhörd till olika känslomässiga förändringar kan en anförvant göra en ovärderlig insats hos den brottsutsatte. 68 En person som stöder bör vara psykiskt stabil, vara en god lyssnare, kunna ta emot och hantera den lidande människans vrede, sorg, aggression med mera, ha medkänsla och ändå kunna sätta gränser för att inte själv uppslukas av den utsattes lidande och svårigheter. Den kriminella handlingen kommer att påverka den brottsutsattes vardagsliv i mer eller mindre utsträckning oberoende hur deras rådande livssituation ser ut. Man skall aldrig bemöta den utsattes aggressivitet som kan uppkomma med egen aggressivitet. Man skall istället försöka förstå och tillmötesgå den utsattes underliggande behov vilka oftast handlar om att få sitt lidande eller problem accepterat. 69 67 Zehr, Changing Lenses, s. 23 68 Lagerbäck, Om brottsoffer och deras reaktioner, s. 11 69 A.a., s. 11 ff. 19
4 Förlåtelse Vad innebär förlåtelse? Existerar den verkligen och behöver vi den? Är det möjligt att förlåta oberoende av situation och ämne, eller kan det vara lika omöjligt som möjligt? Är det möjligt för alla människor att förlåta? Konsten att förlåta innebär att förlåta de personer som har sårat en, inte för att göra dem lyckliga utan istället för att du som person skall kunna bli av med smärtan. Att förlåta är ett sätt att kunna tycka om sig själv och bli kvitt alla de känslor som man släpar på och trycker ner en samtidigt som det håller en person tillbaka. Vanlig reaktion hos en brottsutsatt efter en skada är aggression, bitterhet och en stark vilja att slå tillbaka mot gärningspersonen. Förlåtelse kan lösa upp sådana impulser och istället bidra till fred i samhället. Det vanligaste sättet att få utlopp för vrede är genom hämnd vilket rättssystemet gör åt oss och den brottsutsatte på ett säkert och reglerat sätt. Det kan dock anses som ett mindre lyckat sätt att hjälpa den brottsutsatte att komma över sin skada. Förlåtelse kan vara en betydligt mer effektivt sätt samtidigt som det även kan hjälpa gärningspersonen. 70 Förlåtelse kan definieras som en pusselbit som många människor saknar men också det som de desperat letar efter för att kunna få sinnesfrid. Att förlåta innebär att man läker såren som uppstod då man blev skadad på något sätt till exempel misshandlad eller kränkt. Det handlar om att släppa efter och leva vidare. 71 Förlåtelse är något som en individ gör för sin egen skull, inte för att tillfredsställa någon annan. Individen inser att denne har viktigare saker att syssla med i livet. Inre frid finner man genom att ändra på sig själv för sin egen skull, inte på de personer som har sårat eller skadat en. Det kan tänkas att förlåtelse framställs som en enkel process, vilket är helt fel, det är snarare tvärtom. Det finns inga genvägar eller sätt att komma runt det faktum att förlåtelse är enbart möjligt om en person ger sig i kast med en lång och svår läkningsprocess. Det är ett långt och svårt arbete att låta såren läkas och sluta fred med det förgångna. 72 Förlåtelse är inget nytt påfund utan sker dagligen i vår omgivning under hela vårt liv. Enligt kristendomen är det gudomligt att förlåta och mänskligt att fela. Trots att det är positivt och moraliskt ärofyllt att förlåta en person, är det samtidigt störande att verkligen förlåta de människor som på allvar har vållat oss smärta. Det händer ett flertal gånger att i stunden då en person skall förlåta blir illvillig och tänker Stopp ett tag! Det är ju jag som har lidit, varför ska jag förlåta dem? Det är de som borde be mig om förlåtelse!. Vissa människor känner att förlåtelse är detsamma som att glömma, att frikänna, att försonas, att låta de onda människorna komma undan trots allt de har gjort. För andra personer är förlåtelse liktydigt med att ge sig, att avstå, att utplåna sig själv och att erkänna sig nedslagen. 73 De flesta människorna brukar känna att de som har skadat oss ska få betala för den smärta som de har åsamkat oss och att de förtjänar att straffas, istället för att förlåtas. Straffet utmäter vi som har blivit skadade eftersom det är vi som är lidande, vilket vi gör genom att inte förlåta och vägra erkänna att motparten också är en människa. När en person har denna destruktiva uppfattning om förlåtelsens innebörd är förlåtelse inget som prioriteras högt i dennes liv. 74 70 Brå, Rapport 2005:14, s. 13 f. 71 Simon, Att förlåta, s. 11 ff. 72 A.a., s. 31 ff. 73 A.a., s. 17 ff. 74 A.a., s. 22 20
Förlåtelse handlar om både då- och framtid, eftersom dåtiden har sitt grepp om framtiden. 75 Så när den drabbade är villig att förlåta kommer denne kastas ner i en känslomässig avgrund, tvingas återuppleva obehagliga händelser och erkänna hur svårt sårad ursprungligen han eller hon blev och riskera att bli sårad på nytt. Genom att erkänna att man har blivit sårad måste man i detalj ta reda på hur, när och varför det hände, vilket kan vara en oerhört smärtsam upplevelse. 76 Det är dock en stor skillnad mellan att inse att man mår bättre om man förlåter de personer som har skadat oss, och själva handlingen att på allvar förlåta. Det kräver förståelse, förmågan att acceptera livets villkor och ha tilltro för att kunna släppa taget om den smärta som den drabbade har känt under en längre tid. Samtidigt skall den drabbade erkänna att de människor som har skadat, tillhör faktiskt den mänskliga rasen som har både känslor och egna problem. 77 4.1 Vad är förlåtelse? Förlåtelse är en produkt under en pågående helande process samt belöningen som en person får efter att ha klarat av sin läkningsprocess. Denna belöning finns i slutet av läkningsprocessen då en person upptäcker att denne inte längre förväntar sig att de ska få betalt för vad de har gjort eller att de på något sätt skall gottgöra oss. Då den drabbade förlåter innebär det också att dennes skador som har åsamkats har läkt. Förlåtelse är ett inre händelseförlopp som sker inom varje individ. Det är en känsla av välbefinnande, frihet och tillförsikt. Förlåtelse är även ett tecken på positiv självuppfattning, vilket betyder att den drabbade inte längre bygger hela sin identitet kring den händelse som har skadat honom eller henne. Individen inser istället att denne har andra kvaliteter och andra saker att göra än att vara ett offer. Förlåtelse innebär att släppa alla de starka känslor som är förknippade med de skadliga händelserna i det förflutna. Den drabbade kan fortfarande minnas vad som har hänt, men personen blir inte längre arg, rädd, bitter, ångestfylld eller sårad. Den dagen smärtan inte längre dirigerar individens vardag och påverkar det som skall ske i framtiden, blir det möjligt att välja att förlåta den person som har åsamkat skada. Förlåtelse betyder även att man inte vill straffa de människor som har gjort oss illa, det vill säga få dem att lida lika mycket som vi har gjort. Det betyder även att man förstår att man inte mår bättre av att straffa de personer vilka har gjort oss illa. Den energi som man har lagt ner på att hysa agg, känna ilska och slicka oläkta sår, kan genom förlåtelse bli fri och energin kan istället nyttjas till något bättre. Det innebär att den drabbade återupptäcker sin styrka som denne alltid har haft och använda kraften till att försöka förstå och acceptera andra människor och sig själv. I enklare ord betyder det att den drabbade har tagit sig ur smärtans och övergreppets onda cirkel. 78 4.2 Vad förlåtelse inte är Förlåtelse är inte detsamma som att glömma. Minnet av smärtsamma upplevelser går inte att utplåna genom förlåtelse. Det går inte att glömma och det skall inte heller glömmas. Minnet av den bittra erfarenheten och smärtan kan lära en individ mycket, till exempel att undvika att bli skadad på nytt och hur denne skall göra för att inte skada andra. Förlåtelse är inte heller detsamma som att ursäkta, det vill säga att det var acceptabelt, betydelselöst eller inte spelade någon roll, eftersom det var och är hemskt. Genom att förlåta kan det minska inflytandet som det förflutna har på en individs liv idag och i framtiden. Men det förändrar 75 Leer-Salvesen, Tilgivelse, s. 178 76 Simon, Att förlåta, s. 23 77 A.a., s. 254 78 A.a., s. 29 ff. 21
inte det faktum att den smärta och de orättvisor som den drabbade upplevde i realiteten åsamkade skada och det gjorde ont. Händelsen ändrade den drabbades liv och det går inte att radera bort det som har hänt. Det är omöjligt att kunna förlåta så länge en person på något sätt förnekar, förringar, försvarar eller ursäktar de händelser som en gång har skadat denne. Genom att förlåta låter man inte personen som har åsamkat skada och smärta, att komma undan. De är fortfarande ansvariga för det dem har gjort och måste själva sluta fred med det förflutna. 79 Förlåtelse är inte heller något som innebär att förlåtaren offrar sig själv. Det är inte detsamma som att bita ihop och tolerera de personer som har gjort oss illa. Att ha ett påklistrat leende, vänlig attityd gentemot dem, tvinga sig själv att stå ut med någon trots att det gör ont är inte förlåtelse. Verklig förlåtelse är något man gör helhjärtat, det vill säga antingen förlåter man eller så gör man det inte. Det går inte att göra det halvhjärtat eftersom det bidrar till att livet blir mindre glädjefullt och svårare att leva. Det är bättre att öppet erkänna att man inte kan eller vill förlåta än att låtsas göra det. Förlåtelse innebär inte heller att en person bestämmer sig en gång för alla att han eller hon skall förlåta alla personer som har skadat vederbörande. Det kan vara lockande och skaka av sig det förflutna och leva vidare genom att en morgon vakna och tänka idag skall jag förlåta någon. Men det fungerar inte på det sättet eftersom det inte är något man kan tvinga fram. Förlåtelse kommer naturligt när en person känner sig redo att möta de plågsamma upplevelser som denne har upplevt och dennes smärta har värkt ut. 80 4.3 Förlåtelsens läkningsprocess Alla individer har en individuell läkningsprocess som fungerar oberoende på vilket sätt personen har blivit skadad eller vad vederbörande har gjort efteråt på grund av skadan. Det finns en inbyggd kunskap och tillräcklig själslig styrka för att klara av att läka de sår som har uppstått och skapa sig ett bättre liv. 81 Läkning är en inre process och det är något som sker inombords vilket inte kan mätas eller kontrolleras med yttre hjälpmedel. Läkningen tar den tid den behöver vilket förutsätter tålamod från den förlåtande personen. Han eller hon bör ta hänsyn till sin egen läkningsprocess och sin egen inre klocka. 82 Förutsättningen för läkning och förlåtelse är individens självkänsla, det är möjligt för honom eller henne att återigen uppskatta sig själv igen efter att ha tappat självrespekt. 83 79 Simon, Att förlåta, s. 25 f. 80 A.a., s. 26 f. 81 A.a., s. 14 82 A.a., s. 101 83 A.a., s. 187 f. 22
Om den drabbade är villig att engagera och arbeta sig igenom hela läkningsprocessen kan den hjälpa personen att: 84 Erkänna att han eller hon har blivit skadad och hur det har påverkat denne. Befria personen från skuldkänslor och skam och samtidigt få personen att sluta med att ta skulden för allting som har hänt denne. Sluta agera som offer som vältrar sig i självömkan, ge efter för dåliga vanor, anklaga oskyldiga, gå igenom sitt liv och vänta sig hela tiden att det värsta skall inträffa eller upprepa samma misstag som innan. Få personen att bli kvitt med sin ilska och vrede. Få personen att inse att han eller hon faktiskt överlevde trots allt och att vederbörande har fått en inre styrka och förmåga att känna medlidande tack vare sina tidigare erfarenheter. Ge perspektiv på det förflutna, så att personen varken ger det för stor betydelse eller förtränger det, utan istället ser det för vad det är, det vill säga en del av personens liv och inte vederbörandes personlighet. Genom läkningsprocessen får den drabbade goda möjligheter att finna sinnesfrid, glädje, hopp och en framtid som kan bli hur denne person än väljer att göra den till. Det skall dock påpekas att förlåtelse och läkningsprocessen inte är en universalmedicin mot allt som tynger en individ. Läkningsprocessen är snarare en lång, svår och ibland smärtsam process. Det tar tid att knyta samman alla trådar och bli kvitt smärtsamma upplevelser som man har erfarit. 85 Förlåtelse som en aktiv handling är ingen lätt sak att genomföra och det kan vara lika svårt att enbart acceptera tanken att genomföra det. Genom att inte förlåta kan en person bibehålla dennes illusion till exempel att om inte den skadliga händelsen hade skett, hade dennes liv varit perfekt i nuläget, det vill säga se sig själv som ett offer. Individen har på detta sätt kvar sin makt och vederbörande kan inte bli skadad igen i framtiden genom att alltid hålla garden uppe. 86 4.4 Läkningsprocessens sex stadier Processen är individuell och påverkas av sättet individen har blivit skadad, när och av vem. Det påverkas även av hur den drabbade reagerade på händelsen och orättvisorna som denne blev utsatt för hur det fick individen att se på sig själv, och vad denne gjorde när denne blev sårad. Processen påverkas även av hur individen lever i dagens läge, både av de positiva och negativa faktorerna, de problem som uppstår och vilket känslomässigt stöd som finns att få. Till sist men inte minst påverkas processen även av hur den drabbade föreställer sig att sinnesfrid skall kännas och hur denne vill att dennes liv skall gestalta sig i framtiden. 87 Läkningsprocessen börjar i samma ögonblick som skadan uppstod. Syftet med läkningen är lika för alla människor, det vill säga att uppnå sinnesfrid och ökad livskvalitet, men vägen dit är olika på grund av att alla har olika tomrum att fylla. Förlåtelse kommer att resultera i att den förlåtande kommer att känna sig som en hel människa, tillfreds med sig själv och med andra, till och med de personer som har skadat dem. Trots att varje individ genomgår processen på sitt eget sätt och i sin egen takt finns det sex stadier av läkning som passeras. Under hela processen känner den drabbade mestadels hopplöshet och hjälplöshet. Läkningen 84 Simon, Att förlåta, s. 15 85 A.a., s. 15 86 A.a., s. 24 f. 87 A.a., s. 33 23
sker i etapper där en dag står man stilla och andra dagar kan man ha tagit ett jättekliv framåt eller fallit bakåt under en kortare period: 88 Förnekelse i detta stadium försöker de drabbade förringa inflytandet och innebörden av det svåra som har skett och begrava deras innersta känslor, tankar och det som har hänt. Självanklagelse här försöker de drabbade att förklara vad som har hänt genom att inbilla sig att denne på något sätt bär skuld till det inträffade. Det är ett effektivt sätt att undergräva sin självkänsla genom att intala sig att om de hade agerat eller varit annorlunda så hade händelsen aldrig hänt. Offerstadiet de drabbade anser inte att de förtjänade att råka illa ut som de gjorde eftersom det inte var något de bad om. De drabbade är medvetna om att de tog skada av händelsen och de vältrar sig i självmedlidande. De drabbade har inte längre några krav på sig själva utan ger efter för sina egna behov och struntar i andra människor. Det kan även ske att de drabbade avreagerar sig aggressivt mot den första bästa som råkar komma i deras väg. Indignation de drabbade är förbittrade på de människor som har skadat dem, och på alla andra människor också. De drabbade vill att de som har skadat dem skall få betala för det dem har gjort lika mycket som de har gjort. De tolererar ingenting och de är självrättfärdiga. Överlevnadsstadiet de drabbade inser att de har lyckats överleva trots att de har skadats svårt. Allt det hemska som de har gått igenom har berövat dem mycket värdefullt i livet men i gengäld fick de många nyttiga erfarenheter. De är nu medvetna om deras egen styrka och håller på att få tillbaka förmågan att känna medlidande, skratta och börjar intressera sig för annat än deras egen smärta. De kan njuta av vetskapen att de trots allt har gjort så gott de har kunnat. Helhet när de drabbade har lyckat komma till detta stadium kan de erkänna att de personer som har skadat dem kanske trots allt har gjort vad de har kunnat. De drabbade inser även att de inte enbart består av deras plågor samt att deras gärningspersoner har andra och positiva egenskaper. Den insikten gör att de kan släppa ut gärningspersonerna från det känslomässiga fängelset där de har blivit placerade och använda samma energi som har hållit kvar dem där till något annat. Det innebär att de drabbade har fått perspektiv på det som har hänt och lyckats befria sig från smärtan utan att de på något sätt glömt den. Det betyder att de drabbade kan fortsätta med sina liv utan att tyngas ner av ett onödigt stort känslomässigt bagage. Man kan fastna i ett visst stadium tillfälligt och glida tillbaka till ett annat som man trodde sig ha passerat av olika orsaker. När man har glidit tillbaka ett steg betyder det inte nödvändigtvis att det arbete som har lagts ner har varit förgäves. Det är istället tack vare de framsteg som man har gjort som gör en medveten om tillbakagången. Till slut tröttnar man att vara i det stadiet för att ta sig vidare till nästa stadium. 89 Genom att inte förlåta de personer som har skadat oss har man heller inte lämnat smärtan bakom sig och därmed har den inte heller lämnat oss. Genom att släpa med sig negativt inflytande på grund av sina smärtsamma upplevelser i nuet hindrar det oss från att bli och uträtta allt det vi skulle kunna. De smärtsamma upplevelserna belastar även en person med kanske ännu värre problem till 88 Simon, Att förlåta, s. 34 ff. 89 A.a., s. 103 24
exempel psykiska sjukdomar, olika former av beroende, relationsproblem, utbrändhet på arbetet, negativ livsinställning, modlöshet och depression. 90 Under läkningsprocessen har man behov att få tid till att sörja över det som man har förlorat, det kan jämföras med sorgearbetet då en älskad person har dött, vilket är helt naturligt och måste få äga rum. Den tydligaste skillnaden mellan ett sorge- och läkningsprocess är att de personer som har skadat en annan person fortsätter att leva. 91 För att kunna gå vidare i en läkningsprocess är det viktigt att vända uppmärksamheten till vad den drabbade behöver just nu och fundera över hur dessa behov kan tillfredsställas. Vederbörande kommer att tvingas till att göra olika val under hela läkningsprocessen. När denne börjar göra medvetna och genomtänka val ger dessa val möjligheten att tillfredsställa behoven och förbättra hans eller hennes självkänsla. Det underlättar till en ny riktning mot förlåtelse och ett bättre liv. 92 4.4.1 Förnekelse Att erkänna att man har blivit skadad och namnge händelsen, att beskriva hur det gick till och att berätta hela historien är en viktig del av läkningsprocessen, trots att det är smärtsamt. Att sätta ett namn på någonting är detsamma som att erkänna att händelsen har ägt rum. I förnekelsestadiet vill man inte tro att man verkligen har råkat ut för en hemsk händelse. När en människa blir skadad försvarar hon sig instinktivt mot allt som kan förstöra hennes trygghet, säkerhet och hälsa. Det sker med automatik och omedvetet samt av praktiska skäl. Det sker på grund av att individen helt enkelt inte är beredd att erkänna, förstå eller göra någonting konstruktivt av de smärtsamma erfarenheterna. Som självförsvar går en individ in i förnekelse i samma stund som denne blir skadad. Det är en psykologisk försvarsmekanism som träder i kraft omedvetet. Förnekelse har uppgiften att hjälpa en individ att handskas med olika situationer som denne inte är redo att klara av och skydda vederbörande mot känslor som annars kanske skulle bli för övermäktiga och krossa denne. När en individ väl har börjat förneka verkligheten är det svårt för denne att sluta med det. Men om förnekelsen får ett fäste hos individen kommer, det som var till hjälp i början, att bli ett destruktivt beteende. Det kommer att hindra möjligheten att sluta fred med det förgångna och göra det bästa av den aktuella situationen och inför framtiden. 93 Det finns fyra olika sätt att förneka plågsamma upplevelser där den första är att man inbillar sig att man inte har blivit skadad över huvud taget. Det uppstår vanligtvis vid extremt traumatiska händelser till exempel fysiska övergrepp eller misshandel. Det innebär att personen har ett låst minne vilket betyder att vederbörande kommer enbart ihåg vissa scenarier fram till en viss punkt och sen är det svart, de kommer inte ihåg mer. Det andra sättet att förneka smärtsamma erfarenheter innebär att man blundar för det som har hänt och inbillar sig att det inte gjorde någonting. Att orättvisan och smärtan inte har påverkat den drabbade. Individen lurar sig själv genom att hitta på olika anledningar till att inte ta reda på hur denne har blivit skadad eller vad vederbörande har gjort på grund av det. Det tredje sättet att förneka innebär att den drabbade erkänner att den skadliga händelsen och dess påverkan. Förnekandet består av att intala sig själv att upplevelsen inte var så smärtsam och obehaglig som den i verkligheten var genom att göra det betydelselös. 94 Det fjärde sättet att förneka är genom att den drabbade intalar sig att händelsen har påverkat förr i tiden men inte längre, eftersom denne har kommit över smärtan och orättvisan. Han eller hon intalar sig att de har 90 Simon, Att förlåta, s. 61 f. 91 A.a., s. 88 f. 92 A.a., s. 91 f. 93 A.a., s. 107 ff. 94 A.a., s. 116 ff. 25
bearbetat alla ouppklarade händelser. Det är en enkel och lättkomlig väg att ta till eftersom man vill väldigt gärna tro att de smärtsamma erfarenheterna inte har någon påverkan på ens liv längre. Det handlar i regel mer om att den drabbade döljer sin smärta skickligt bakom en mur av förnekelse. 95 4.4.2 Självanklagelse När den drabbade kan lämna förnekelsestadiet tar denne ett kliv framåt i läkningsprocessen och rakt in i olika sanningar som är plågsamma och ibland totalt obegripliga. När en person befinner sig i detta stadium så är han eller hon övertygad att det som har hänt är på grund av att vederbörande har gjort något så att det hände. Att den drabbade inte gjorde allt som kunde ha gjorts för att förhindra händelsen samt att vederbörande utsatte sig själv för risken att bli skadad. Den drabbade ger alltså sig själv skulden för andra personers handlingar och låter dem slippa ta sitt ansvar. Tvånget är så starkt att ge sig själv skulden att brottsutsatta för våldsbrott ger sig vanligtvis skulden för de har råkat ut för den kriminella handlingen. Påståendet Detta skulle inte ha hänt, om uppstår frekvent hos brottsutsatta. Så vad har man för nytta av att anklaga sig själv? Det gör ont att se saker ur en ny synvinkel, men det ger en förklaring till vad den drabbade har råkat utför. 96 Det är ett tillfälligt sätt att handskas med smärta och förvirring, men det kan lätt uppstå en ond cirkel av skuld, skam och självbestraffning om den drabbade fastnar i detta stadium. 97 Genom att sluta anklaga sig själv inser den drabbade att denne var maktlös och kunde inte förhindra det som hände, han eller hon bär inte skuld eller något ansvar till det skedda. Genom att inse detta faktum är den drabbade redo att gå in i nästa stadium i läkningsprocessen. 98 4.4.3 Offerstadium Detta stadium är oftast det mest självdestruktiva stadiet i läkningsprocessen där individen känner sig som ett offer och kan i många fall falla längre bort från den önskade sinnesfriden. Offerstadiet speglas utifrån den drabbades handlingar till exempel att bli en mästare på bortförklaringar och försvara sina självdestruktiva handlingar. Att känna sig och uppföra sig som ett offer är naturligt i många fall. Men den vanan är farlig eftersom vanan blir starkare för varje gång den får överhanden över den drabbades liv. 99 Läkningsprocessen fortgår trots att offerstadiet är smärtsamt, känslomässigt utmattande och fysiskt försvagande. I detta stadium är det möjligt att ge skulden för det som har hänt på någon annan eftersom den drabbade har ett mer realistiskt perspektiv nu. För att kunna gå vidare måste den drabbade vara medveten om att han eller hon är offer för någonting och därmed kunna uttrycka det. Det är viktigt att samtidigt ge sig själv tid att sörja över det som den drabbade har gått miste om på grund av skadan. 100 Den drabbade har ett val om vederbörande vill fortsätta vara kvar i offerstadiet eller gå vidare i läkningsprocessen. Alla handlingar som höjer den drabbades självkänsla, vidgar hans eller hennes värld och förbättrar den psykiska statusen samt hindar den drabbade att se sig själv som ett offer räknas till de läkande aktiviteterna. 101 Det absolut snabbaste sättet att ta sig ur offerstadiet är att bli arg över det som har hänt en själv eftersom ilska ger all den 95 Simon, Att förlåta, s. 119 ff. 96 A.a., s. 136 ff. 97 A.a., s. 146 98 A.a., s. 160 99 A.a., s. 160 ff. 100 A.a., s. 171 ff. 101 A.a., s. 180 ff. 26
energi och lite till som den drabbade saknade som offer. 102 fördelaktigt och negativt, vidare om detta här nedan. Att bli arg kan vara både 4.4.4 Indignationsstadiet När den drabbade har kommit in i indignationsstadiet känner sig vederbörande inte längre hjälplös och hopplös. Individen inser äntligen att han eller hon förtjänar att bli fri från smärtan och eländet och gå vidare. Den gamla ilskan kommer tillbaka i detta stadium och den drabbade känner sig som en tidsinställd bomb. Ilskan kan uttryckas på ett mindre konstruktivt och sunt sätt vilket i många fall kan förorsaka mer skada än nytta. I detta stadium inser den drabbade att han eller hon vägrar vara ett offer för andras handlingar. Vreden har kraften nog att motivera den drabbade att göra förändringar till det bättre. 103 Trygga människor är också ofta generösa människor. Den person som känner sig säker på sitt eget värde har lättare att möta gärningspersonen och förlåta densamme om den känner för att göra det. En person som är i kamp med sin självrespekt och eget värde har lättare att söka tillflykt i form av vrede. Tillflykten involverar den drabbades ifråntagna makt i och med den kriminella handlingen vilket innebär att det blir lättare för den utsatte att hålla tillbaka sin förlåtelse. Vreden kan i många fall kännas som en lättare väg att bibehålla den lilla styrka för att hålla sig upprest efter gärningen. 104 Konsten att ta sig igenom detta stadium är att bli sams med sin ilska och inte låta den få kontroll över ens personlighet så att det blir ett destruktivt beteende. Den dagen den drabbade kan bemästra sin vrede och ilska och använda som en positiv styrka kan denne gå vidare till förlåtelse och läkning. 105 4.4.5 Överlevnad Den drabbade kan för första gången under läkningsprocessen se en ljus framtid och inse att den är inom räckhåll. Det finns bara ett sätt att bli en överlevare, det finns inga genvägar hit, och det är att överleva all den smärta och orättvisa som den drabbade har fått utstå. I detta stadium har den drabbade blivit fri från skuld, skam och ånger. 106 Som överlevare upplever den drabbade styrkan av att vara en vanlig människa precis som alla andra, trots att denne har blivit skadad. 107 4.4.6 Helhet När den drabbade har nått helhet har vederbörande slutat integrera de tidigare smärtsamma upplevelserna med dennes nuvarande liv, utan har istället fått perspektiv på dem. Den drabbade har även fått styrkan att släppa de intensiva känslorna som är förknippade med de smärtsamma minnena. Det innebär att det är möjligt att kunna förlåta de människor som en gång har skadat en individ och leva vidare på ett mer rikt och helt sätt. 108 Den dagen den drabbade har blivit medveten om de nya möjligheterna i livet inkluderat dennes förmåga att förlåta de människor som har skadat vederbörande, har han eller hon blivit en hel människa. Helheten behöver inte innebära dramatiska och stora kliv åt rätt riktning, 102 Simon, Att förlåta, s. 188 103 A.a., s. 189 f. 104 Leer-Salvesen, Tilgivelse, s. 75 105 Simon, Att förlåta, s. 209 106 A.a., s. 220 ff. 107 A.a., s. 241 108 A.a., s. 250 27
utan små steg framåt är lika betydelsefulla och framgångsrika. Allt som händer under läkningsprocessen hjälper den drabbade att helas med hjälp av alla misstag och missförstånd under hela processen. De har inneburit små personlighetsförändringar åt rätt riktning och fått den drabbade att tänka över sin situation. Till slut faller alla pusselbitar på plats och den drabbade kan till slut se helheten och läkningsprocessen går in i ett stadium av integration. Integration innebär i detta fall att den drabbade inte längre intar försvarsinställning när någon annan pratar om händelsen som har skadat denne. Dagen blir inte heller längre förstörd eftersom de intensiva känslostormarna har försvunnit. Det främsta beviset att en individ har nått slutstadiet i sin läkningsprocess är då den drabbades känslor inte tar överhand av hans eller hennes liv. Den drabbade kan fortfarande känna starka och intensiva känslor när denne tänker tillbaka på sina smärtsamma minnen, men denne fruktar inte längre över hur han eller hon reagerar eller att tappa kontrollen över ilskan. 109 Den drabbade inser att de smärtsamma upplevelserna är en del av dennes liv och minnena har präglat honom eller henne. Det betyder inte på något sätt att den drabbade skall ha bagatelliserat sin skada eller sin smärta eller glömt bort vad som har hänt. Insikten innebär att de skadliga minnena är kontrollerbara och betydligt mindre känsloladdade. När en individ söker helhet inser vederbörande även att denne inte längre har någon glädje av att gräva ner sig i sorgliga minnen och vara oförsonlig mot dem som har skadat vederbörande. Sist men inte minst inser den drabbade att allt som denne har gjort för att straffa har inte gett något eller fått vederbörande att må bättre. 110 4.5 Förlåtelse ur gärningspersonens perspektiv Förlåtelse och skuld går hand i hand, eftersom då den ena yttrar sig, yttrar sig den andra samtidigt, antingen konkret eller i ens föreställning. Hur definieras förlåtelse för gärningspersonerna? Begreppet förlåtelse kan vara mycket specifikt för många av dessa individer. De har ofta tankar som varför ska den person jag har skadat förlåta mig, när jag inte kan förlåta mig själv?. De kan i många fall placera förlåtelse i en dimension mellan jag du samtidigt som det finns ett undermedvetet jag mig själv. Mellan dessa två olika relationer till förlåtelse finns det ett samband där det i många fall är den brottsutsatte som har den främsta rätten att förlåta. Många gärningspersoner känner att om deras brottsutsatta inte har förlåtit dem eller kan förlåta dem, är vägen till att självförlåtelse sluten. 111 Det egna jaget blir lätt det som dominerar när man skall förlåta sig själv, eftersom det är det som anklagar, dömer och förlåter. Men är det möjligt att kunna förlåta sig själv trots att ingen annan förlåter en? Enligt Leer-Salvesen är det fullt möjligt fast det är svårt och kan jämföras som en händelse utan några konstigheter, eftersom förlåtelse förutsätter oftast två parter i de flesta fall. Det går inte att förneka en individ möjligheten att kunna finna fred i ensamhet och med sig själv. 112 Skuldens historia är oftast en lång historik av bortförklaringar och lögner. Vanligtvis sker förnekelse, förträngning och projicering av den kriminella handlingen för att undfly verkligheten. Det leder till att det blir lättare med övertygelsen eftersom det inte har hänt är jag oskyldig. En ursäkt är kraftlös så länge den inte yttras samtidigt med en ärlig och klar bekännelse om att vederbörande har betett sig fel. Enligt Leer-Salvesen förutsätter förlåtelse 109 Simon, Att förlåta, s. 250 f. 110 A.a., s. 251 ff. 111 Leer-Salvesen, Tilgivelse, s. 9 112 A.a., s. 160 28
någon form av skuld vilket innebär att det är enbart skyldiga personer som kan bli förlåtna. 113 Skuld och förlåtelse är två begrepp som används och beskriver relationen mellan två personer. 114 Skuldkänslan kan även betraktas som en social känsla, då den kan vara lömsk, eftersom den är starkt påverkad av individens omgivning. Vissa samhällen utvecklar skuldkänslan som gör människor ångestfulla och kuvade utan grund. Det leder till att den utsatte plågas mer än nödvändigt. 115 Det är en fundamental moralisk uppfattning att gärningspersonen ser med sina egna ögon vad han eller hon har gjort och förnimma den smärta som har uppkommit hos den brottsutsatte vid den kriminella handlingen. Det är en viktig sida av skuldkänslan. Då en brottsutsatt inte har ett ansikte blir den mänskliga relationen mellan gärningspersonen och den brottsutsatte opersonlig. Det gör det omöjliga möjligt, det kan till och med medföra att en gärningsperson kan utföra en våldshandling utan att känna någon som helst skuldkänsla. En opersonlig relation kräver inte skuldkänslor, vilket innebär att en personlig relation kräver motsatsen. 116 Det är smärtsamt att känna skuld, och smärta ligger nära till hands med den smärta som man upplever i sorg. Trots att det gör ont att känna skuld är den viktig och nödvändig för att kunna bearbeta vad som har hänt, för att kunna gå vidare i sitt liv. Det gäller både för gärningspersonen och för den brottsutsatte. Genom att ha skuldkänsla blir det möjligt att bli förlåten. Om man inte tror på den möjligheten så blir skuldkänslan något negativt och destruktivt för individen. Det blir i så fall bara ännu ett straff som individen skall uthärda. Skuldkänslan som är förknippad med den skedda kriminella handlingen innebär en moralisk resurs, eftersom gärningspersonen kan se och bekräfta den brottsutsatte. Genom att erkänna gärningen visar det att gärningspersonen ser det ansikte som han eller hon har skadat, kränkt eller sårat. Det visar att gärningspersonen erkänner och tar ansvar för sina handlingar. 117 113 Leer-Salvesen, Tilgivelse, s. 11 ff. 114 A.a., s. 79 115 A.a., s. 85 116 A.a., s. 88 f. 117 A.a., s. 93 ff. 29
5 Medling vid brott Jag anser att medling har en stark påverkan eftersom det humaniserar det straffrättsliga rättssystemet, för både gärningspersonerna och de brottsutsatta. Medling är betydelsefullt genom att det reducerar rädslan och ängslan hos de brottsutsatta, vilket leder till att de kan återgå till sina vardagsliv och återfå känslan av kontroll för vad som sker i deras liv. Medling bidrar även till att betydligt fler avtal gällande gottgörelse fullföljs, som parterna själva har kommit överens om. Detta kan vara en signifikant skillnad från de gärningspersoner som har dömts till ersättning av rätten, vilka oftast har låg prioritering hos kronofogden. 5.1 Hur skall man överföra reparativ rättvisa till medling? Många olika typer av medlingsverksamheter är utvecklade utifrån möjligheten till ett möte mellan de berörda centrala parterna, vilket har lett till att termen medling har tidigt adopterats inom reparativ rättvise-området. Det finns inget program eller verksamhet inom reparativ rättvisa som är den riktiga som kan efterföljas såsom ideal eller som kan implementeras i vilket samhälle som helst. Filosofin är än idag i ett utvecklingsstadium som får växa och formas utefter behov och intresse eftersom det är till samhällets kultur och traditioner. Det finns inget färdigt schema över hur ett program eller en verksamhet inom reparativ rättvisa skall utvecklas, men det finns ett flertal huvudprinciper som kan agera som direktiv. 118 De filosofiska tankarna bakom reparativ rättvisa kan vara svåra att förena med de juridiska grundprinciperna som det svenska rättssystemet vilar på. Ett mer realistiskt förhållningssätt, enligt Brå, är att uppmärksamma den förväntande nyttan som medling vid brott kan medföra för de berörda parterna inom ramen för det svenska samhälls- och rättssystemet. 119 Det bör fokuseras på vilken skada som har uppstått istället för att fokusera på vilken eller vilka lagar som har brutits. Det bör visas jämn delaktighet och åtagande för alla parter som är berörda av den kriminella handlingen, genom att involvera dem mer i rättsprocessen. Arbeta för återställande för de brottsutsatta, ge dem möjligheten att återfå den tidigare fråntagna kontrollen och ta hänsyn till deras behov. Det bör även ges stöd till gärningspersonerna under tiden som de uppmuntras till förståelse, acceptans och genomförandet av deras ansvarstagande. Det bör finnas en medvetenhet om att gärningspersonernas ansvarstagande skall vara genomförbart och i vissa fall kan skada dem då det kan vara svårt att genomföra. Erbjuda passande tillfällen för en direkt eller indirekt dialog mellan den brottsutsatte och gärningspersonen. Det bör finnas meningsfulla sätt att involvera samhället och ta hänsyn till deras definition av brott. Det bör ges uppmärksamhet för icke menade konsekvenser som kan uppstå genom medling. Det skall visas respekt för alla parter det vill säga den brottsutsatte, gärningspersonen samt de professionella juridiska aktörerna. 120 118 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 9 f. 119 Brå, Rapport 2005:14, s. 15 120 Zehr, The little book of Restorative Justice, s. 40 30
5.2 Vad är medling vid brott? Vilka resultat kan medling vid brott leda till? När man diskuterar medlingens effekter är det viktigt att se till syftet med medling och vad man förväntar sig av den. Det är lätt att bli inriktad på återfallseffekten vilket innebär att gärningspersonen hamnar i fokus och den brottsutsatte åsidosätts. 121 Medling vid brott ger båda parter möjligheten att ha en direkt dialog med varandra som två medmänniskor istället för två stereotyper eller objekt, trots att det i regel känns obehagligt för båda två till en början. 122 Medling kan beskrivas som en konfliktslösningsmetod, där de tvistande parterna försöker tillsammans, med en oberoende och opartisk medlare, finna en lösning på konflikten. Medling vid brott bygger på samma principer som traditionell medling, men grundförutsättningarna skiljer sig, då det handlar om en person som har begått brott mot någon annan, det vill säga privatperson, företag, offentlig inrättning eller dylikt. Det handlar inte om två oense parter eller en konflikt i konventionell bemärkelse som ska lösas. Detta betyder i sin tur att syftet med brottsmedling blir annorlunda, genom att parterna skall genom medlingsförfarandet uppnå förståelse för vad som har hänt, varför det hände och vilka konsekvenser brottet medfört. Det handlar inte nödvändigtvis om någon försoning utan det handlar om att rätta till efter den skada som brottet har orsakat. 123 Medling vid brott har en brottsförebyggande effekt, men även en läkande inverkan för den brottsutsatte eftersom denne kan sätta ord på händelsen. Medling är ett möte mellan gärningspersonen och den brottsutsatte där kommunikationen mellan parterna skall hjälpa dem att lägga händelsen bakom sig och gå vidare i sina liv. 124 Medling vid brott är till för båda parterna, i likhet med andra former av medling och syftet är enligt medlingslagen 3 - att gärningspersonen skall få ökad insikt om brottets konsekvenser och att den brottsutsatte skall ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser. Det är medlarens uppgift att bedöma om ett fall är medlingsbart eller inte, vilket normalt görs vid ett eller flera förmöten, före själva medlingsmötet. Medlarens roll är att hjälpa parterna att kommunicera med varandra vilket ökar förståelsen mellan den brottsutsatte och gärningspersonen. Medlaren skall också se till att båda parterna kommer till tals samt att ingen av parterna kränks. Medling vid brott är ingen domstolsförhandling där gärningsmannen står som anklagad och skall straffas, eftersom medling alltid bygger på frivillighet, från bägge parter. Förutsättningen för att medling vid brott skall komma till stånd skall gärningspersonen ha erkänt brottet eller delaktigheten i denna. Det krävs en ångerfull inställning hos gärningspersonen för att medlingsmötet skall bli konstruktivt samt att den brottsutsatte inte skall känna sig kränkt ännu en gång. Det är också av betydelse att den brottsutsatte förstår syftet med medlingen, vad mötet med gärningspersonen innebär och inte känner sig pressad att delta. 125 Det är till allas fördel om alla deltagande i medlingen försöker vara varandras medparter och inte motparter. 126 Den undre åldersgränsen för gärningspersonen är vid 12 år om inte synnerliga skäl föreligger, eftersom parterna måste vara kapabla att förstå meningen med själva medlingen. Det finns dock inte något motsvarande rekvisit för den brottsutsatte, utan principen anses vara densamma utan att det anges direkt i medlingslagen. Det finns ingen övre åldergräns, men det betonas att ungdomar mellan 15 till 17 år skall prioriteras för brottsmedling. Orsaken är bland 121 Brå, Rapport 2005:14, s. 15 122 Umbreit, Victim meets offender, s. 9 123 Brå, Rapport 2005:14, s. 11 124 http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=7&id=210, 061010 125 Brå, Rapport 2005:14, s. 11 126 Norman, Medling och andra typer av ADR, s. 26 31
annat att medling underlättas gällande denna åldersgrupp av ett särskilt påföljdssystem och handläggningssystem. Unga gärningspersoner under 15 år får vård och stöd genom socialtjänsten. Orsaken till att göra brottsmedling ungdomsinriktad är på grund av rehabiliterandesyften då det anses lättare att påverka samt att de brottsutsatta är mer villiga att möta yngre än äldre gärningspersoner. 127 5.3 Medling som interaktiv process Medling är ett av verktygen i en bred konfliktlösningsarena ADR Alternative Dispute Resolution, vilket betyder alternativ konfliktlösning. ADR innebär ett sätt att lösa sina konflikter utanför domstolen där metoden är mindre formbunden. Parterna har kontroll över förloppet och själva utgången i konflikten. 128 Medling sker på parternas villkor där även rättsväsendets förväntningar beaktas, samtidigt som det är en problemlösning. Centralt fokus ligger i parternas mänskliga relationer och de skador som har uppstått i samband med gärningen och på vilket sätt den kränkta partens materiella och andliga förluster skall kunna ersättas. Syftet är att mildra eller avlägsna de andliga och materiella men som gärningen har åsamkat den brottsutsatte. Främsta målet inom medling vid brott är att utveckla ansvarskänsla hos unga lagöverträdare och att underlätta omställningen för den brottsutsatte. 129 Medling har karaktär av interaktiv process, det vill säga parternas sammanträffande, det personliga ansvarstagandet och utredningen av konfliktsituationen. Medling kan vara en lyckad process trots att ingen överenskommelse har träffats och parterna endast har enats om en del av kraven. Medling har varit till hjälp om parterna har fått en liten förståelse för varandra fastän de inte har nått överenskommelse om alla frågor eller om medlingsmötet har avbrutits. Interaktion innebär att diskussionen och kommunikationen mellan parterna påverkar varandra i och med deras åsikter. Deras egna åsikter påverkas av att den ena parten lyssnar till den andra och på så sätt utvecklas frågorna. En förutsättning för interaktionen är att parterna är jämställda och respekterar varandra. Interaktionens betydelse ligger i att parterna ökar den ömsesidiga förståelsen av den känsla av obehag som gärningen har medfört. Tanken är att gärningspersonen ska ta ett äkta ansvar för sin handling med detta sätt. Det är av större vikt för unga lagöverträdare att förstå ansvaret över sina handlingar och inte se medling som ett sätt att undgå straff, utan att lära sig hur en motsvarande gärning i framtiden kan undvikas. 130 5.4 Varför välja medling vid brott? Det finns olika fördelar med medling vid brott till exempel att det kan vara att förhindra nya brott, ger positiva förändringar i den brottsutsattes känsloliv utöver de materiella ersättningarna, ökad saklig information och minskad onödig fruktan samt positiv återverkan av interna diskussioner i gärningspersonens familj. 131 Medling ger en möjlighet för ungdomar, barn och vuxna att utveckla deras ansvarskänsla och eventuellt förhindra en kriminell karriär, det vill säga en ond cirkel av brott. Medling erbjuder gärningspersonen att möta de följder som har drabbat den brottsutsatte och denne blir tvungen att själv ta ansvar för sina gärningar. Medling ger förutom möjligheten att hantera sina förorsakade problem på ett godtagbart sätt även möjligheten att lära sig något. Den unga gärningspersonen får möjligheten att gottgöra, ersätta och rätta till den skada eller orättvisa som har åsamkats av brottet. Detta har en positiv 127 Brå, Rapport 2005:14, s. 27 f. 128 Norman, Medling och andra typer av ADR, s. 11 129 Stakes, Handbok för medlare, i brott- och tvistemål, s. 12 130 A.a., s. 14 131 A.a., s. 12 f. 32
betydelse med tanke på den unges självkänsla. Det är dock viktigt att ett riktigt ansvarstagande inte skall få gärningspersonen att känna sig skyldig på ett sätt som är onödigt och skapa bitterhet eller genom att stämpla någon och skrämma med straff. Om den brottsutsatte deltar i medlingen skall denne uttömmande få berätta om de känslor och de förluster som gärningen har medfört. Medling vid brott koncentrerar sig på att utreda den problemsituation som har vållats av brottet. Målet är att parterna själva skall finna en lösning som båda parter är tillfredsställda med och ansvariga för. Huvudansvaret ligger på parterna själva att hitta lösningen. 132 Det finns många olika typer av gärningspersoner. En mycket förenklad kategorisering kan till exempel visa en grupp som är tillfälleskriminella, det vill säga ungdomar som inte kommer att återfalla i brott oavsett vilken typ av behandling eller annan åtgärd de blir föremål för. En annan grupp kan vara personer som är på väg in i eller redan är inne i en kriminell karriär. De sistnämnda är svårbehandlade och har hög risk att återfalla oavsett vilken typ av åtgärd de utsätts för. En tredje grupp kan utgöras av personen som är i riskzonen och olika typer av åtgärder kan få en återfallspreventiv effekt. Medling kan ha en gynnsam effekt på den tredje gruppen samtidigt som andra kan svara bättre på andra metoder. Det innebär att medling vid brott inte bör betraktas som en brottspreventiv universalmetod. Trots att olika forskningsresultat har mer entydiga resultat gällande positiva effekter för de brottsutsatta skall man komma ihåg att de inte heller är någon enhetlig grupp. Det är viktigt att försöka identifiera vilken typ av brottsutsatta som kan ha mest nytta av medling. 133 Medling vid brott har visat gynnsamma effekter för de brottsutsatta i Sverige. De har upplevt medlingsmötena som positiva samt att mötena reducerade de känslomässiga negativa konsekvenserna av den kriminella handlingen. Medling ger störst effekt där den brottsutsatte har blivit personligen kränkt. 134 5.5 Medlingsprocessen - från begånget brott till medlat ärende Innan ett brottsärende skall bli aktuellt för medling ska det vara polisanmält enligt medlingslagen 5. Gärningspersonen skall ha erkänt gärningen eller delaktighet i denna. 135 Vanligtvis är det polisen, oftast den som utrett brottet, som frågar gärningspersonen om denne vill delta vid medling. 136 Polisen skall i sin förundersökning utreda vem som har förorsakat skada och mot vem. I och med detta har polisen en stor nyckelposition när det gäller att styra brottmål till medling. Detta gäller även åklagare i de olika fallen. 137 Efter att den unge lagöverträdaren har blivit tillfrågad och visat intresse för brottsmedling, skall ärendet lämnas vidare till, vanligen kommunala, medlingsverksamheten, där medlaren återigen tillfrågar gärningspersonen om intresse finns. Gärningspersonen blir även informerad om syftet med brottsmedling och hur det hela går till. Ett samråd med polis och åklagare skall enligt medlingslagen ske innan medling kan äga rum. Om gärningspersonen har fortsatt intresse för medling kontaktas härefter den brottsutsatte som också blir tillfrågad om intresse finns för att möta gärningspersonen. Om inte den brottsutsatte är en privatperson kontaktas istället någon ansvarig i företaget och en representant får då istället företräda brottsoffret. 138 Enligt 132 Stakes, Handbok för medlare, i brott- och tvistemål, s. 13 ff. 133 Brå, Rapport 2005:14, s. 18 134 A.a., s. 6 f. 135 A.a., s. 29 f. 136 A.a., s. 7 137 Stakes, Handbok för medlare, i brott- och tvistemål, s. 27 138 Brå, Rapport 2005:14, s. 30 33
medlingslagen 6 skall samråd ske med förundersökningsledaren, i regel åklagare, om medling skall ske innan förundersökningen är klar. Om medlingen skall ske efter förundersökningen, men före rättegång, skall medlaren alltid samråda med åklagaren, där denne uttalar sig om det är lämpligt eller ej med medling innan själva rättegången. 139 Åklagaren har möjlighet, dock inte någon skyldighet, att ta hänsyn till att medling har skett vid åtal av unga lagöverträdare enligt 17 LuL (lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). 140 Domstolen skall såväl vid val av påföljd som vid straffmätning i skälig omfattning beakta, utöver brottets straffvärde, om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet, enligt 29:5 och 30:4 BrB. 141 Medling framskrider i etapper vars mål är att nå fram till ett avtal som tillfredsställer båda parter. Medlaren möter parterna öppet och styr processen målmedvetet från början till slut, men en välfungerande medlingsprocess initierar förändringar hos parterna. Dessa förändringar ökar ömsesidig förståelse och respekt gentemot varandra. Dessa förändringar kan även ske då medlingen har avbrutits av någon anledning och parterna inte har nått fram till någon överenskommelse. 142 139 Brå, Rapport 2005:14, s. 52 140 A.a., s. 28 141 Prop. 2005/06:165, s. 102 142 Stakes, Handbok för medlare, i brott- och tvistemål, s. 26 34