KUNGL ÖRLOGSMANNA SÄLLSKAPET

KUNGL ÖRLOGSMANNA SÄLLSKAPET N:r 5 1965

KOMMENOCRKAPTENEN GUNNAR GRANDIN Kostnad och effekt hos marina vapensystem - några refexioner inför dagens tekniska och ekonomiska utvecking Föredrag hået av kommendörkapten 1 gr Gunnar Grandin vid Kung örogsmannasäskapets extra sammanträde vid Kung sjökrigsskoan den 10 februari 1965. I. Inedning Vi står nu inför en omdaning av marinen enigt principerna i Marinpan 60, som börjat omsättas i praktiken i ansutning ti 1963 års försvarsbesut. En av huvudpunkterna i denna utvecking är övergång ti fera, mindre enheter för att öka segheten, motståndskraften. sagkraften fördeas atså på fera, mindre pattformar. Den pågående ökningen av räckvidd och precision hos vapen med inbyggd drivkraft - torpeder, robotar - gynnar detta. En annan huvudpunkt i Försvarsbesutet är tyngdpunktsförskjutning mot undervattensvapen, ubåtar och minor. Kustartieristridskrafterna ges ökad rörighet och fexibiitet. Försvarsbesutet innehåer mycket mer, men dessa är de faktorer som kanske är viktigast och tidrager sig ett mera amänt intresse. Den fotta som nu växer fram kommer att bestå av torpedbåtar, kanonbåtar, enheter anpassade för ubåtsjakt, ubåtar, minfartyg och minsvepare. Så småningom kommer robotarna. Kustartieriet kommer i huvudsak att bestå av kustrobot, fasta och röriga spärrförband samt kustjägare. Komponenter i spärrförbanden är tungt artieri men med mindre kaiber an det nuvarande, ätta kanon- och robotbatterier samt minspärr- 15

troppar. Heikoptern kommer att kompettera fartygen och andförbanden i oika avseenden. Overgången från en fotta, vars största enheter utgjorts av pansarskepp och kryssare på omkring 8000 ton och jagare på 2000-3000 ton ti fartyg i storek några hundra ton som störst samt minskning i kaiber och anta tunga batterier inom KA kan mahända få mången att tviva på om sagkraften verkigen kan bibehåas. Förr var det möjigt att bygga stora enheter med stor sagkraft per enhet för reativt åga kostnader. Man kunde atså skaffa dessa större enheter i sådant anta att även segheten kunde tigodoses. I sutet av 1930-taet kostade en stadsjagare på 1200 ton omkring O mkr medan en stor motortorpedbåt på 170 ton i dag kostar närmare det dubba. Kostnaderna för en ubåt har på 25 år tiodubbats, ett ätt 7,5 cm kustartieribatteri kostar i dag ika mycket som ett 30,5 cm batteri för 50 år sedan o s v. Det är stor skinad på vad man fick för pengarna då och nu. Förhåandet kan tagas som utgångspunkt för refexioner av mån g:1. oika sag. Innan man drar atför många sutsatser av denna och iknande jämföreser så måste man emeertid underkasta siffrorn;j. en närmare anays. Den föjande framstäningen kommer huvudsakigen att röra sig kring frågan om möjigheterna att med den pågående kostnadsutveckingen hos krigsmaterie bibehåa och ev. öka sagkraften hos marinen. II. Index och teknisk utvecking Ett första förhåande, som måste karäggas, är inverkan av penningvärdesförsämringen. Denna kan vä bäst iustreras av hur generaindex utveckats. Kurvan kan exempifieras med att pansarskeppet Sverige kostade för något mer än 50 år sedan c:a 12 mkr. Skue prisskinaden enbart hängt på penningvärdesförsämringen så borde priset på Sverige i dag ha varit fyra gånger så stort, d v s omkring 50 mkr. Aa vet emeertid att det inte går att bygga ett pansarskepp på omkring 8000 ton för 50 mkr. Kostnaden skue egat mean 200 och 300 mkr. Anedning ti denna skinad är den tekniska utveckingen. Des är det numera möjigt att i vapensystemen bygga in högre och mera kostnadskrä- 202 Hdt:x( öp ;.nd (') 400 JOO 200 100 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1910 vande prestanda och des kräver utveckingen av vapensystemen i omvärden att våra system förbättras. Att försöka räkna ut hur faktorn för teknisk utvecking förhåit sig sedan 1914 är vä omöjigt. Rent strukturmässigt borde det vara så att fram ti andra värdskriget ökar den ångsamt för att vid tidpunkten för detta öka språngartat och därefter fortsätta reativt brant. I OB-62 beräknades att den f n borde vara omkring 3 1 2 o om året. Försvarsbesutet 1963 gav 2 1 2 Ofo. Hur den i praktiken har bivit beträffande en de marina vapensystem kommer att framgå av en de kurvor i det föjande. III. Anskaffningskostnader för oika marina vapensystem sedan 1935. (Biderna redovisas efter texten.) För att en sakig diskussion kring utveckingen av vår marin ska kunna göras, är det såedes nödvändigt att stäa kostnadsuppgifter för de marina vapensystemen i reation ti utveckingen i övrigt. 203

Med utgångspunkt i de verkiga kostnaderna kommer i det fö jande aa prisuppgifter att återföras ti ett gemensamt baså r. Som sådant har vats 1935, vä före andra värdskriget. För örogsfartyg beräknas därefter kiopriset i det gemensamma prisäget. Utveckingen av detta kan tagas som ett mått på den tekniska utveckingen. Det riktiga i förfaringssättet kan naturigtvis diskuteras, men det torde vara svårt att hitta något bättre mått än detta, som ju beyser kvaiteten per viktsenhet. Man måste emeertid observera, att fartyg, som man på detta sätt jämför, bör vara av någorunda samma storekskass och huvudtyp. För kustartieristridskrafter har ett annat förfaringssätt måst tigripas. Kiopris har ju inte samma reevans för fasta anäggningar där en stor de av kostnaderna - iband huvuddeen - går ti befästningar. Beträffande röriga kustartie.-istridskrafter kompicerar drag- och andra trängfordon biden. På grund av den successiva utbyggnaden av oika KA-enheter har inte heer samma distinkta everans- och kostnadsuppgifter kunnat erhåas som för örogsfartygen. Därför har i stäet totakostnaderna för vissa ti sammansättning och uppgift framkonstruerade typförband jämförts. Studeras först de oika fartygstyperna finner man föjande. Under 12 år stiger kostnaderna för en jagare från drygt 10 mkr ti över 50 mkr (bid 1). Reducerar vi det hea ti samma prisäge framstår kostnadsstegringen som åtskiigt måttigare (bid 2). Kiopriset, hänfört ti samma prisäge, uppvisar en ökning av 3,5 o per år. Det är den procent för teknisk utvecking som ansågs erforderig i OB-62. Göta Lejon igger något under jagarna i kiopris. Det är ju vad som är att vänta för ett fartyg som är mycket större. De små attackfartygen redovisas på två bider. Stora torpedbåtar behåer sin huvudtyp vid övergången från T 102 ti T 121 (bid 3). Samma gäer de små torpedbåtarna vid övergång från T 32 ti T 42. Kanonbåten K har däremot ingen direkt föregångare. Ti sin utrustning motsvaras den närmast av vedettbåtarna av Jägar-kassen och minsvepare av Bremö-kass (bid 4). Dessa fartyg avsågs visserigen främst för ubåtsjakt, minsvepnings-, minerings- och eskorttjänst, men hade väsentiga uppgifter som artierifartyg i marinkommandonas okastyrkor. Jågaren-båtarnas 2-75 mm och 2-25 mm kanoner samt Bremöminsveparnas 2-10,5 cm och 1-40 mm kanon var fartygens ur kostnads- och viktsynpunkt het övervägande beväpning. Med sitt 204 depacement av 450 ton är Bremö-minsveparna om än större så dock i samma storekskass som kanonbåtarna. Därför kan det inte vara rayeket fe att sammanföra den gama stora minsveparen och kanonbåten i samma grupp. Bremöbåtens funktion som minsvepare och ubåtsjaktfartyg återkommer jag ti senare. Betraktar vi sedan kiopriset, så finner vi att samtiga tre fartygsgrupper utveckats med c:a 3,5 Ofo per år (bid 5). Föjer man utveckingen av a-priset på ubåtar finner man att de senaste båtarna, de av Sor-kass som nu är under byggnad, är ganska dyra (bid 6). Reducerar vi priserna ti samma prisäge så framstår kostnadsutveckingen som betydigt mer regemässig. Kioprisets utvecking kommer även här på OB-62 procenten (bid 7). A v minsvepare har vi ett anta ganska oikartade fartygstyper att jämföra. Som första fartyg har vi de samtida stora minsveparna av Arhoma-kass och de små träminsveparna av M 15-kass (bid 8). Det kan vara tveksamt om viken av dessa som man borde ta som utgångspunkt för jämföresen. Bekymret bortfaer genom att de har samma kiopris. Utveckingsprocenten fram ti Arkö bir c:a 2,5 atså ägre än OB-62 procenten och samma som försvarsbesutets (bid 9). Anedningen härti är nog främst att söka i att konstruktions- och byggnadstiderna för Arkö-minsveparna av oika skä bev ganska ånga. Utändska minsvepare av samma modernitetskass fanns i sjön åtminstone fem år tidigare. A v särskit intresse kan vara Hanö-kassen, som faer ångt under kurvan och ur den synpunkten borde vara attraktiv. Förkaringen är emeertid föjande. Hanö byggdes av stå. Den bev ur många synpunkter en bra båt. Som minsvepare bev den emeertid snabbt av begränsat värde, när inverkan av de moderna magnetminorna bev fut kar för oss. Måhända iustrerar detta vådan av att komma atför ångt under den genomsnittiga tekniska utveckingsnivån. Efter denna översikt av hur de oika fartygstyperna utveckats kan det vara ämpigt att jämföra oika fartygstyper sinsemean. Om det gäer att satsa en fixerad summa pengar på oika fartygstyper så erhåes föjande ungefäriga reationsta för det anta, som erhåes, om samma prisäge och tekniska utveckingsnivå användes. Kryssare GLj................. 1 Jagare, Og d.................. 3 Ubåt Sor..................... 6 205

Torpedbåt T 121.............. 15 Kanonbåt K................ 30 Minsvepare Arkö.............. 28 Mkr Nybyggnadskostnader för kryssare och jagare 1940-65. Ex: En kryssare Göta Lejon = 30 st kanonbåtar K. Dessa reationsta ger inte hea sanningen, det tikommer oika kringkostnader som måste tas med i räkningen vid en noggrann kaky. Med hänsyn ti att anskaffningskostnaderna för örogsfartyg är så stora och utsagsgivande räcker det emeertid att i detta sammanhang diskutera endast dessa. Jämföresen ger en uppfattning 0 111 de kostnadsmässiga reationstaen mean enheter i den nuvarande fottan och den som växer fram enigt FB-63. Som nämnts, så föreigger inte samma exakta underag för bedömning av kustartieristridskrafternas utvecking som beträffande örogsfartygen, men det är ändock möjigt att få fram en tiräckigt noggrann bid. Som jämföreseobjekt för fasta spärrförband har tagits en spärrbatajon bestående av ett tungt och två ätta battener samt visst ika anta minspärrtroppar. A v des sekretesskä och de s emedan aa batajonerna är skräddarsydda för sin pats kan detajer inte redovisas här. Anskaffningskostnaden för batajonen under så ika förhåanden som möjigt har tagits fram vid tre oika tidpunkter. Återföres kostnadsuppgifterna ti samma prisäge så visar det sig att vad vi kan kaa teknisk utvecking bir c:a 3 o per år (bid 10). Som jämföreseobjekt för rörigt kustartieri har des tagits 15 cm batt m37 och des - i brist på färdiga moderna batterier - ett kostnadsberäknat projekt ti rörigt batteri med 15 cm bandpjäse r. Aven här bir procenten för teknisk utvecking c:a 3,5 o (bid 11). 80 70 60 50 40 30 20 '!( Gj - X--X Ögd Ögd Verkiga kostnader I prisäge 1935. 10 o Vby 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 Är Bid 1 206 207

Utvecking av kiopriset på kryssare och jagare 1940-65. Nybyggnadskostnader för torpedbåtar 1950-65 1. Priserna hänförda ti prisäge 1935 2. Den faktiska procenten för teknisk utvecking bir 3,5. Mkr --... " )( )( )( ---e Torpedbåt, större, Torpedbåt, större, Torpedbåt, mindre, Torpedbåt, mindre, verk. prisäge 1935 ve r k. prisäge 1935 Kronor 25 o Ögd 20 T 121 5 Vby 15 1935 1940 1945 1950 Bid 2 1955 1960 1965 Ar 10 : _... T121, T42 --- - T32... - T 32 - :!).Q. 2 T 42 \ ' ' 1935 1940 1945 1950 1955 1960 Bid 3 1965 År 208 209

Nybyggnadskostnader för minsvepare större och kanonbåt 1940-65 Kronor utvj,!.ng av kiopriset på torpedbåtar, kanonbåt och minsvepare större 1940-65 1. Priserna hänförda ti prisäge 1935 2. För aa tre typerna bir procenten för teknisk utvecking 3, 5. Mkr -... Minsvepare och kanonbåt, verk!. Minsvepare och kanonbåt, prisäge 1935 35 30 42 T 121 :5 25 T 32!O 20 T 102 15 15 O K O ' ' ' ' ' ' ' Bmö 5 ' ' ' ' ' B mö B mö --------------------------- ' 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 År 1035 1040 1945 1950 1955 1960 1%5 Bid 4 Bid 5 210 211

Uveckin av kiopriset pa ubatar 1940-65. MI< Vt rkia kotnad PJ. 4!) 411 prs fr!:,. \ t t ' ' ' \ 15 10 Kronor. Priserna hfinförda ti prisbge 1935. 2. Den faktiska procenten för teknisk utvecking bir c :a 3,5 'ii: : o I.J 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 Ar Bid 7!I 1'(1-!(1 Bid 6 t )t i t 212 213

Nybyggnadskostnader för minsvepare 1940-65. Utvecking av kiopriset på insvepare 1940-64 Verkiga kostnader c I prisäge 1935. Priserna hänförda ti prisäge 1935 2. Procenten för teknisk utvecking bir c:a 2, 5. Mkr 10 Ark ö Kronor 10 5 e Arkö Ar kö 5 M15 e Hanö 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 År 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 År Bid 8 Bid 9 214 215

Nybyggnadskostnader för spärrbatajon 1935-65 )(- = Verkiga kostnader - = I prisäge 1935 Den faktiska procenten för teknisk utvecking bir c:a 3 Mkr Nybyggnadskostnader för r örigt 15 cm!0 - batte:l ± -- - >< - >< = Verkiga kostnader - = I prisäge 1935 Den faktiska procenten för teknisk utvecking bir c:a 3, 5% Mkr 35 15 cm hatt Mny \ \ \ \ \ \ \ \ 30 25 20 15 10 \ \ \ \ \ \ \ \ 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 Ar Bid 11 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 Ar Bid 10 216 16 217

IV. Utvecing av effekten hos oika marina vapensystem (Biderna redovtsas efter texten). När m.n nu kotstat.erat att kostnaderna för oika marina vapcn _Ystem vaxt med, atmmstone som det ser ut, en viss agbundenbet a. det dags för nästa fråga: Har effektiviteten växt på ett iknande satt? o In.an man går in på tt.diskutera effekten hos oika vapensystem, sa bor ett par huvudpnnoper först behandas. Det torde vara amänt accepterat att antaet enheter har större betydese än kvaiteten, d v s styrkan per enhet. Denna måste dock vara sådan, att enheten kan komma ti sags och uträtta någonting. Har man n, t t denna gräns ö.r an åees skoaha så många enheter som möjrgt nd denna mmumkvahtet mnehaen. Detta har vä atid gät, måhanda kommer den med den ständigt ökande sagkraften hos moderna vapen att accentueras ytterigare. Det bir at vanskigare att ha för många ägg i en korg. Detta är en grundtanke i Marinpan 60 och de överarbetningar av denna som egat ti grund för den marina ångsiktspaneringen. Denna medvetna strävan måste man ständi<>t ha i minnet när man föjer effektens utvecking. Man måste även a hänsyn ti att uppgifter, som fanns tidigare, inte atid förs vidare av samma typ av vapensystem. Måhända beyses utveckingen bäst av en de exempe. stridsedning Förr i tiden när man gick ut på en operation eer skue bevaka ett inopp var man mycket beroende av sikten. Försvann denn a p g a mörker eer dimma. så var man i stor Utsträcknina beroende av sumpen för att få kontakt. Sikten en norma höstnat var i a I_:änhe\ 3 a 4.km. Numera, sedan rad: och andra hjäpmede in 0 forts, sa har stktbarhetsavstandet ungefar O-dubbats. Detta jämte mer eer mindre automatiserad måangivningsorganisation finns inbyggt i aa enheter som ett grundeement. Detta kostar, och kommer tt ksta ä mera, men höjer effekten väsentigt. Liknande utvecking fmns pa undervattensspaningens område. S jörnåsartieri Artieriet ha.r utveckats både ifråga om edhastighet, rikthastighet och edednmg. Ett modernt artierisystem är het automatiserat 218 ända från måangivningen. Edregering kan göras under fuständigt mörker. Den aktuea kanonbåten kan tagas som ett exempe på ett modernt fartygsburet artierisystem. Effekten har jämförts med artieriet på des en minsvepare större och des en stadsjagare, båda i sitt ursprungiga skick (bid 12). Kanonbåtens enda kanon kan teoretiskt visas ge bättre effekt än de båda ädre artierisystemen med tre resp två grövre pjäser. Under mörker är detta särskit markant. Jämföresen ger en uppfattning om utveckingen hos det fartygsburna "konventionea artieriet". Jämför vi å andra sidan kanonbåten med modernt 12 cm artieri, t ex artieriet hos en Haandsjagare, så är naturigtvis Haandsjagaren mycket överägsen. Då kommer å andra sidan in i biden att för kostnaden av en Haandsjagare torde man få minst 10 kanonbåtar. Men Haandsjagaren har å andra sidan fera vapensystem, torped och ubåtsjakt. Det är såedes svårt att kart se den historiska utveckingen. En summering bör därför ämpigen anstå tis fera "vapenkotsar" är genomgångna. Motsvarande utvecking för kustartieribatterier framgår av bid 13. Med hänsyn ti den fasta uppstäningen är biden gjord på ett annorunda sätt. Då utveckingen på det fartygsburna och det anduppstäda artieriet i många avseenden varit ikartad, kan de båda biderna anses kompettera varandra. Vi ser även här att effektökningen är särskit stor under mörker. A v biden framgår även de moderna fasta batteriernas utökade motståndskraft mot bekämpning. Torped Den nya torpedbåten T 121 får samma anta torpeder som stadso.ch Ostergötandsjagarna. Direkt jämförese av vad utveckingen tt fjärrstyrda torpeder medfört kan såedes göras (bid 14). Overägsenheten hos de nya torpederna och därmed de mindre, nya torpedfartygen är fut kar. Ju större skjutavståndet är desto större bir?verägsenheten. Någon kan invända att vi kan ju modernisera våra Jagare och ädre torpedbåtar. Förvisso kan och bör vi göra det inom rimiga gränser. Det är emeertid en särskid sak som kan diskuteras beträffande aa vapensystem. Moderniseringen är inte reevant för tkn iken vid nybyggnadstifäet och det måste man strikt håa sig tt, annars kommer hea resonemanget på gid. Dessutom kan tekniken ha medfört att den moderniserade enheten kanske adrig 219

skue byggts i sitt faktiska utförande, om man från början tagit hänsyn ti den nya tekniken. B a genom införandet av nya ededningsmetoder har ubåtstorpedernas effekt ökats och sagkraften hos ubåtssystemet radikat förbättrats. Luftvärn Effekten hos kanonuftvärnet har växt på ett iknande sätt son 1 hos fackbaneartieriet. Härvid har de ökade rikt- och edhasti g heterna, den automatiska måfångaingen och måföjningen sam t zonrören varit starkt bidragande (bid 15). Luftvärnsrobotar äh n för mindre fartyg, t ex Seacat har kommit. T v är dessa ungefär i nivå 1:1ed det bästa kanonuftvärnet. Vad man ska väja är en fråga om _v1kter, utrymmen och förutsättningar betr ededningar. Med edmng av vad man vet om de större och mycket effektiva uftvärnsrobotsystemen så är det vä sannoikt att på ängre sikt uftvärnsrobotar även för mindre fartyg kommer att bi effektivare. Ubåtsjakt Ubåtsjakten började utveckas hos engesmännen under fö rsta värdskriget för att skydda förbindeserna över Atanten. U nder meankrigstiden fortsatte denna utvecking ehuru i ångsam takt. När andra värdskriget började, fanns det knappast någonstans vare sig effektiva ededningsinstrument eer kastvapen för ubåtsjakt. Vi hade på pansarskeppen och Gotand hydrofoner som kunde upptäcka torpeder i hyggig tid och initiera undanmanövrer. För att anfaa ubåtar hade vi på jagare och vedettbåtar endast optisk utkk efter periskop eer torpedbana att ita ti. Vi hade sjunkbomber med fäare och kastare med kort kastvidd och fast instät avstånd. Kostnaderna för dessa var obetydiga och effekten var ikaedes obetydig. Vapnen fördes på jagare, vedettbåtar och stora mins, epare som ett tiskott ti den beväpning som var avsedd för huvuduppgiften. Inte heer stötte det p å några större svårigheter att efte r kriget modernisera dessa fartygstyper med den materie som utveckats i Engand under kriget och kunde köpas. Den nya marericen kostar emeertid pengar samt tar utrymme och vikt i ansp råk. Eftersom ubåtsjakten endast fanns i eementär form före andra 220 värdskriget bir jämföreser svåra. Man kan endast konstatera att det i framtiden inte bir ika ätt som tidigare att bygga in ubåtsjaktutrustning i fartyg med annan huvuduppgift. Men den princip som vi gått in för, att först bygga upp en viss minimikvaitet per enhet och därefter satsa på kvantitet, fö jer en minskande fartygsstorek och samtidigt en ökande speciaisering. Att förse en jagare 111ed hydrofoner, kastvapen och ededning för ubåtsjakt inverkade inte nämnvärt på dess storek och reativt den höga grundkostnaden inte heer så mycket på a-priset. Att rutinmässigt förse den framtida attackfartygsfottan av torped-, kanon- och sedermera robotbåtar med ubåtsjaktutrustning är en het annan sak. Fartygsstoreken måste då ökas och därmed kostnaderna. Därför torde det bi nödvändigt att begränsa antaet fartyg med kvaificerad ubåtsjaktkapacitet. Därvid kan man taga antingen torpedbåten eer kanonbåten som grundkonstruktion och ti dess utrustning som attackfartyg ägga ubåtsjaktutrustningen. Aven i detta sammanhang får man använda betraktesesättet med minimikvaitet och per enhet ge den minimikvaitet i ubåtsjaktavseende som erfordras för att även få upp antaet enheter. För att håa uppe ubåtsjaktkapaciteten fordras det såedes en större insats än före andra värdskriget. Egentigen hade den fordrats då också, men de tekniska möjigheterna att tigodose den fanns inte. Det faktiska förhåandet var att ubåtarnas övertag över skyddsmeden var mycket stort, viket under kriget demonstrerades i stor ska av de krigförande och i iten skaa hos oss i ansutning ti neutraitetsvakten. Med det stora anta ubåtar, som finns i grannänder och med den tekniska utvecking, som pågår på ubåtsområdet torde det bi atmer nödvändigt att ösa denna fråga. Minor Minornas effekt har ökat, främst genom införande av avståndsverkande avfyrningsorgan som är svåra att påverka med svep. Vi har sedan änge utrustat aa våra fartyg med mineringskapacitet. Med den avtagande fartygsstoreken minskar astkapaciteten och därmed minasten. Mycket kan emeertid göras och har redan gjorts för att motverka detta. B a utformas minorna så att fera kan tagas ombord på de mindre fartygen. Med hänsyn ti den stora kapacitet, som jagarna, fregatterna och de stora minsveparna av Arhoma-kass förut hade, så är det emeertid ingen tvekan om att 221

särskida åtgärder måste vidtagas i form av minfartyg med stor kapacitet för att uppehåa mineringskapaciteten. Här är atså ett område, där övergången ti den ätta fottan måste mötas med särskida åtgärder. härför. En av örogsfartygens stora fördear är just att varje enhet under ängre tid kan fungera som ett kompett system med vapen, persona oc edn.ingsres:rser inom r.:inrra. o En övergang tt en att fotta bor darfor ur underhassynpunkt inte innebära något handikap, utan snarare tvärtom. Sjömåsrobot Det är känt att anskaffning av tung sjömåsrobot för vissa jagare och kustrobotförband pågår. Dessa vapensystem kommer att bi en het ny faktor i sjökrigföringen, som på ängre sikt kan få stor inverkan. Av naturiga skä kan inte här några effektberäkningar redovisas. T v betraktar vi dessa robotsystem som ett tiskott och kompement ti befintiga vapensystem, viket ökar det marina fårsvarets totaeffekt. Underhåstjänst Det har sagts att en fotta av små enheter kommer att bir mer basberoende än en som består av större. Detta är en sanning med modifikation och kan påverkas av medvetna handingsinjer. Utformar man fartygen så att besättningen inte kan bo ombord så bir fottan naturigtvis mer basberoende. Det igger närmare ti hands att utforma små fartyg på detta vis än stora. Så görs emeertid inte. Besättningen på övervattensfartyg ska vara föragd ombord. Härigenom erhås det bästa beredskapssystemet. De extra utrymmen som fordras härför kan fås för rimigt pris, bidrar ti sjödugigheten och gör att konstruktionen inte bir så pressad. Ubåtar bör däremot ha tigång ti depåfartyg i fred. I och för sig bör det vara ättare att få en fotta av mindre fartyg basoberoende än en som består av större. De mindre fartygen kan röra sig friare, kan sjäva uppsöka oika förråd och serviceanäggningar och har inte samma krav på dockor och andra reparationsresurser om det är fråga om större reparationer. De små fartygen ska vara så uppbyggda att de bir ätta att underhåa. Den tekniska underhåstjänsten byggs i stor utsträckning på utbytessystem. Taesättet om de större fartygens basoberoende är därför het hänförigt ti oceana förhåanden. För vår operativa mijö kan vi göra även mindre fartyg basoberoende om vi bara konstruerar dem 222 223

._JJn!i>r_ ': _me a J:_ E:'!f_e_k_t en hos kanonba typ K samt 11insvcparc stiirre, Bremön respekti ve s tad s ja are G:ive. Arti N is trid.!akt or VtiiiU t fft kthtktot't'' fr!intrn!>ar vid ku -ttt rt ' Ht tbn t \:5 Anta tr;iff Piarna pa tidsaxen markerar Wr v:i ntad tid för os kadi ö rand e av 0tt ancsti n i n sfa rt y. 10 Omriide num vkt urtt rt t tir t HPktvt undt t dii( sikt..,.,.,. _.,-" minsvepare da e r,.,.,. mi nsvepare....,.,.,.. mörker 5... Mutstt'indHkruft mnt k!irnadcnn.,: Ontriidt Inom viket artt't'et!i r u!fekt v t unct'r dag-t' r Tid fra n e d i> ppni n Spr:in(atdnn(svkt pt r tst nht' t'dskuranm A n ta tr;iff kanonbi t j;imförd _me stadsjagar_e' ( J;imf>resen avser s tadsjagar e i ursprungigt skick ) :15 IIH5 Bid 13 1\t.i Ä. t stadsjag-are dag er stadsjag;a rc mörker Tid fran c ci>p pnin Bid 12 224 225

mförande exempe pit verkan vid insats av samtiga torpeder från torpedbåt typ T 121 res_e_ stadsjaga..: ut \ ;'i rnssvs(c'i. - -- --- - - -- Jämföresen avser stadsjagaren i ursprungigt skick.lim iit c]s( n a1 se1 iirv:intat anta nedskjutna <.>derna a.ttackf yg-pan t espcktiq attackroijotat I'Jd samt 1dtgt anfa a1 fera cnhc! r T 121 stadsjagare dager stadsjagare mörker Ara npcsqutna p! arij a t tackfygpan attackrobotar Anta träif Bid 14 Skjuta vs t and 1-40 3G m ed pj;i s sikte 1-40 48 mcc modern ededning Bid 15 1-57 50 mcc 11<>det n ededning. Zonr ii rsa m cniion 226 227

V. Sammanfattning Efter denna redovisning av oika faktorer, som inverkar på utveckingen av de marina stridsmedens effekt så är det nu tid att återvända ti den ursprungiga frågan: i vad mån kan de marina stridsmedens effekt vidmakthåas eer eventuet ökas? Om vi börjar med kostnadsutveckingen så förekommer en kontinuerig kostnadsstegring. Främst bidragande ti att taen bir så höga är emeertid penningvärdesförsämringen. Som framgått av åtskiiga kurvor så är huvuddeen av kostnadsstegringen "uft". Aven om man är medveten om detta så finns inbyggt, särskit hos ädre personer, en viss respekt för mijontaen. Vad som är kvar av ree kostnadsökning är inte annat än vad som föraneds av norma teknisk utvecking. Denna har hittis visat sig vara 3,5 Ofo per år för de marina vapensystemen. Innebörden av detta är att nybyggnadskostnaderna för ika stora enheter av samma huvudtyp (t ex torpedbåtar) hittis har stigit med ca 3,5 o per år, om man bortser från penningvärdesförsämringen. Detta var ju vad som i OB-62 ansågs erforderigt för att kompensera för den tekniska utveckingen. Kostnadsutveckingen - städ i sin rätta dager - behöver såedes endast inge oro i den mån vi inte får fu kompensation för den tekniska utveckingen. Nästa fråga är inverkan av övergången ti mindre enheter. A v exempen framgår mycket kart att med utnyttjande av den tekniska utveckingen kan effektökning åstadkommas samtidigt med att storeken per enhet minskas. Storeken, mäktigheten per enhet, har inte ängre samma reevans som tidigare. Det är iksom tidigare vapenverkan, som är effektivitetsmåttet och denna tenderar att bi mer oberoende av underagets storek. Man kan nog ugnt säga att de nya handingsinjerna är riktiga. I och med att de kvaitativa principerna är riktiga, så kvarstår emeertid den kvantitativa frågan. När minimikvaitet per enhet är uppnådd så gäer det att tigodose antaet enheter. Härför finns operativa beräkningar i ansutning ti måsättningen för försvaret. En viss uppfattning av vad som kan och bör åstadkommas får man av jämföresen mean anta fartyg, som kan byggas inom en given ram (se sid 203). En föjd av den nya inriktningen är den ökande speciaiseringen. Förr kunde man med de utrymmesreserver, som nästan atid fanns på större fartyg avse beväpning för åtskiiga sekundäruppgifter. 228 :Man behövde inte orda så mycket därom. Genom minimikvaitetsresonemanget och genom nya tekniska möjigheter att ösa uppgifter, som förr var mer eer mindre oösiga, har denna fråga kommit i ett het annat äge. Vare sig man vi bygga särskida enheter för dessa biuppgifter eer ägga dem på befintiga enheter med annan huvuduppgift så fordrar de en insats som ingriper i systemet på ett annat sätt än tidigare. När man övergår ti de nya principerna för marinens utvecking så måste man göra det konsekvent och ogiskt, om inga uppgifter ska faa bort i uckorna mean de speciaiserade enheterna. Börjar man pocka bort kotsar ur det a v hårt speciaiserade enheter uppbyggda marina försvarssystemet så rasar det hea. Ett principiet nytt system måste då byggas upp. Med erfarenheter från det arbete som gått åt för att få gehör för de nya ideerna uppåt, åt sidan och inom marinen, samt därti ägger det motstånd som måste övervinnas för varje iten de, som man vi genomföra av de en gång accepterade ideerna, så skue jag vija påstå, att detta orkar ingen på änge. Det finns heer inte något sakigt fog för en sådan ändring. Jag vi i detta sammanhang peka på den evande kraft som finns i staber, förvatningar och därmed samarbetande industrier, viken kraft nu är inriktad på att genomföra Försvarsbesutet i praktiken. Den tar många år att vända och ti priset av stora mängder förspida arbetstimmar. När det gäer utveckingen av marinens totaa sagkraft så gäer fö jande: (a) Inga uckor får ämnas i det marina försvarssystemet. (b) Minimikvaiteten per enhet faststäes och föjes upp i enighet med den tekniska utveckingen. (c) sagkraften tigodoses därefter genom utökning av antaet enheter så att den operativa måsättningen uppfyes. Konstigare var det inte. 229

KOMMENDORKAPTEN 2:a GR. GUNNAR BERG Några synpunkter på den nya försvarsorganisationen Försvaret har mer än någon annan verksamhetsgren inom statsförvatningen varit utsatt för genomgripande organisationsändringar. Att dessa inte atid har varit av godo torde främst bero på att de många gånger skett punktvis med hänsyn ti försvarspoitiska stämningar. I vissa fa har man tigodosett endast någon specie verksamhetsgrens krav på förbättringar med den konsekvensen att det heas nytta iband förfeats. Gentemot de ytterst genomgripande förändringar som genomförts i centra och så småningom också kommer att genomföras i regiona och oka instans, kan dock denna anmärkning ej riktas. Det synes i detta fa föreigga en kar handingsinje, som om den fuföjs bör kunna skapa förutsättningar för en ogisk och vä genomtänkt försvarsorganisation. Ingenting är emeertid så bra att det inte kan bi bättre. F n pågår på skida händer detajutredningar rörande oika defunktioner som ska infogas i den nya försvarsorganisationen. Någon egentig debatt i fackpressen har emeertid inte förekommit i dessa fundamentab och för a försvarspersona betydesefua frågor. Detta är måhända ett kriterium på att aa är nöjda - "häsan tiger sti" - men kan också ha ti föjd att väsentiga synpunkter i sammanhanget inte framkommer förrän det är för sent, d v s då aa berörda myndigheter redan tagit stäning. I föjande granskning av de viktigaste nyheterna föranedda av försvarsedningsutredningens (FLU) betänkanden, har jag sökt håa mig på ett principiet pan. Jag vi dessutom framhåa att framförda åsikter är mina personiga. Det är min avsikt att i en kommande artike även upptaga vissa detajspörsmå ti diskussion. 230 Den centraa organisationen och personakårfrågorna I centra instans torde högkvarterets operativa och förbandsproducerande dear i stort sett funnit sin, om icke definitiva, så dock för ång tid framåt ändamåseniga ösning. Den centraa förvatningsorganisationen är också kar med undantag för tygförvatningen. Vad som återstår i övrigt torde främst vara sammansättningen och utbidningen av de personakårer, som avses betjäna organisauonen. Det är här ganska ätt att skönja att statsmakterna eftersträvar "funktione" indening av personakårerna. Den nyigen framagda utredningen rörande försvarets intendenturpersona föresår såunda enigt sina direktiv en för försvaret gemensam intendenturkår. I oika sammanhang har tidigare framförts propåer rörande en försvarsstabskår. Man torde även kunna räkna med att- när den pågående utredningen rörande försvarets centraa tygförvatning framagt sitt betänkande - frågan om en eer fera för försvaret gemensamma tyg-(tekniska)kårer kommer att aktuaiseras. Ti detta kan fogas refektionen att en funktione personakårsindening a priori ej behöver bi föjden av en funktione försvarsorganisation; det kan t o m vara en förde att med en funktione organisation befintigheten av en viss försvarsgrensbetonad eer för att använda FLU vokabuär "fackmässig" sakkunskap garanteras såvä inom den operativa och förbandsproducerande verksamheten som inom förvatningstjänsten. Detta torde enkast ske genom en försvarsgrensbetonad personakårindening. I detta fa bör man nog icke heer bortse från de positiva drag som står att finna i traditions- och grupptänkandet, viket kanske fått ett oförtjänt dåigt rykte genom stridigheterna mean försvarsgrenarna under decennierna före ÖB 58, som vä torde utgöra sutet på denna epok. F ö torde oberoende av organisationsformer grupper atid komma att utkristaisera sig och vissa former av grupptänkande komma att odas. Det finns ingenting som motsäger att den försvarsfunktions- och "uniforms" -bundna gruppindeningen ur många synpunkter är den naturigaste och den mest berikande. Vad som däremot med förde kan drivas ganska ångt i samordningshänseende är införandet av gemensamma utbidningsanstater och utbidningsformer. Förutom de tifäen ti rationaisering som detta medför, kommer möjigheter att skapas för utbyte av erfaren- 231

het; något som atid är fruktbärande. Samma gäer också förvatningsverksamheten, där ikriktning av normer och redovisningsrutiner samt standardisering av materieen bör kunna ge enbart positiva resutat. Operativ edning i regiona instans Den nyigen av riksdagen antagna nya regionaa organisationen innebär en het ny princip för den regionaa verksamheten. Tidigare har - även under den tid då begreppet regiona inte användes, ehuru det givetvis fanns ti gagnet - den regionaa verksamheten etts försvarsgrensvis, varvid samarbetsprobemen östs på oika sätt. Av naturiga skä har dessa varit speciet framträdande beträffande de myndigheter, som varit ansvariga för panäggningen av försvaret mot kustinvasion, i viket ju samtiga försvarsgrenar är engagerade. På marindistriktens tid användes såunda begreppet marint försvarsområde, viket sistnämnda ydde under marindistriktschefen som därigenom kom att eda såvä det som senare benämndes territorie inkusive markoperativ verksamhet (i vissa fa dock under miitärbefähavare) som den rent marina verksamheten. Denna organisationsform var emeertid behäftad med nackdear ur andra synpunkter. Den år 1956 införda nya regionaa organisationen med förutom miitärbefähavare, marinkommandochefer och fygeskaderchefer, - var och en het ansvarig för den operativa verksamhet som han är företrädare för - är i motsats ti den tidigare organisationen fut ogisk, men medför, genom att de regionaa cheferna i princip har direktivrätt ti varje direkt under regiona chef ydande organisation oberoende försvarsgren, ett nät av befäsinjer, som inte visat sig vara het tifredsstäande. Denna nackde har man sökt nedbringa genom att - när de regionaa chefernas intressesfärer överappar varandra - samråd förutsättes tagas mean de berörda parterna. För att få någon som sammanhö verksamheten skapades dessutom begreppet "territorie" som förutom ordets egentiga innebörd - geografiska gränsdragningsfrågor, fördening av okaer och övriga "ortens" tigångar - även innefattade samordningen av verksamheten i övrigt. Det territoriea begreppet medför emeertid des den nackdeen, att ett strängt tiämpande av detsamma innebär att miitärbefähavaren såsom territoriet ansvarig även bör samordna verksamhet, som egentigen är honom främmande, t ex sjötranspor- 232 ter, och att områdesbegreppet i and i reaiteten reserveras för de förband som har territoriea (och markoperativa) uppgifter. De många praktiska svårigheter detta ursprungigen visade sig medföra har dock numera devis tirättats, t ex beträffande sjötransporterna. Så änge sjöstridskrafter och fygstridskrafter är beroende av andterritorier för sin basering och sitt underhå och så änge marinen resp fygvapnet sjäva ansvarar för denna verksamhet, borde dock områdesbegreppen på and rimigen också få användas betr sjö- och uftoperativ verksamhet. Med den föresagna nya regionaa organisationen eimineras aa dessa nackdear. Den nye miitärbefähavaren har sig understäda stridskrafter ur aa tre försvarsgrenarna. Han ansvarar naturigen sjäv för samordningsuppgifterna såsom faet är med varje chef, vars befogenheter icke av någon anedning är begränsade. De samordningsprobem som kvarstår gäer samarbetet med de civia myndigheterna. Det är därför något förvånande att man i FLU betänkande och i proposition 10964 rörande försvarets regionaa organisation bibehåit begreppet territorie, åt vara med en något ändrad innebörd. Enigt nyssnämnda proposition har FLU indeat den operativa verksamheten i markoperativ, sjöoperativ, uftoperativ och territorie verksamhet. I stort innebär den nya definitionen i jämförese med den ädre i BefäsB angivna den skinaden, att den markoperativa verksamheten redovisas särskit och icke såsom tidigare ingående i den territoriea verksamheten. Genom att begreppet territorie bibehåits hatar omfånget mean de tre s k fackmässiga (inte särskit yckat uttryck, fackmässig brukar användas som motsats ti diettantmässig; fackoperativ hade varit bättre) verksamhetsgrenarna. Markoperativ verksamhet omfattar enigt den nya definitionen praktiskt taget endast markstridsåtgärder (med undantag för det som enigt nedan ingår i territorie verksamhet). Sjöoperativ verksamhet omfattar däremot förutom stridsverksamhet b a fartygsspaning, skydd och dirigering av sjöfart och fiske. 1i itära sjötransporter och -trafik är ej nämnda såvida de ej anses tihöra "med angivna verksamheter sammanhängande förberedeser och åtgärder---" etc. 17 233

Luftoperativ verksamhet åter omfattar förutom stridsverksamhet - i detta fa även gentemot mark- och sjöstridskrafter - fygspaning, f ygtransporter, fygtistånd för uftfart samt erforderig regering av förfyttningar i uften med heikoptrar och fygpan för mark- eer sjöoperativ verksamhet jämte därmed sammanhängande verksamhet. Den särskida verksamhet som enigt ovan utöver stridsverksamhet ankommer på sjö- resp uftoperativ verksamhet igger enigt FLD definition vad gäer markoperativ verksamhet inom territorie verksamhet. Territoriea försvaret syftar såunda ti att säkerstäa operationsfriheten i uften, ti sjöss och på marken för de operativa stridskrafterna samt skydda andsdear, som ej är operationsområden, genom markbevakning och markförsvar; understödja de operativa stridskrafterna i uften etc med tigängiga för krigsmakten gemensamma resurser i fråga om sambandsmede, transporter, fätarbete, underhå m m samt understödja det civia försvaret. Härti kommer även förut nämnda samordningsåigganden. Det synes med fog kunna ifrågasättas om det med den nya edningsprincipen finns något behov av en detajerad uppdening av den operativa verksamheten av ovan angivet sag. En kustartieriförsvarschef t ex torde i den nya organisationen inte ha något behov av att i strid dra en gräns mean sina sjö- och markoperativa uppgifter (i det faet igger det ju tyvärr något annorunda ti enigt nuvarande organisation - i varje fa teoretiskt). Om man t ex beträffande försvarsområdena önskar ge dessa uppgifter utöver de rent markoperativa, förefaer det vara bättre att införa detta i vederbörig instruktion än att hänga upp verksamheten på mer eer mindre konstruerade definitioner. Det kan också vara tänkbart att ge andra organisationer än försvarsområdena sammanhåande uppdrag. I den nya organisationen behöver samordningen inte utesutande äggas på armen. I samband med den nya regionaa organisationen synes därför ogiken fordra antingen att a operativ verksamhet uppdeas på mark-, sjö- och uftoperativa verksamhetsgrenar och att begreppet territorie verksamhet såunda utgår (samordningsverksamheten torde f ö icke speciet behöva hänföras ti operativ verksamhet), 234 eer att a operativ verksamhet utom stridsverksamhet, d v s understödsverksamhet m m, utbrytes och hänföres ti territorie verksamhet. Det första aternativet förefaer med hänsyn ti det ovan sagda vara det ämpigaste. Dessutom bör nu - när det icke ängre är nödvändigt med en uppdening av den operativa verksamheten på regionaa chefer med i princip endast ett sag av operativa styrkor (sjö-, mark- och uftoperativa) understäda - definitionen av t ex sjöoperativ verksamhet ändras därhän, att dyik verksamhet avser bekämpning av sjöstridskrafter och sjötransportmede, oavsett om härför ianspråktagas stridskrafter som normat är avsedda för mark-, sjö- resp uftoperativ verksamhet. Bekämpning av en kustinvasions överskeppningsskede är enigt detta resonemang atid en sjöoperativ uppgift. Konsekvenser av den nya miitärområdesorganisationen Tidigare har berörts de fördear, som står att vinna i den nya regionaa organisationen genom att densamma i princip gjorts oberoende av försvarsgrensfunktionerna. Det är därför en smua förvånande att konstatera att inte ens FLU, som med skärpa framhåit just denna nya grundtanke i organisationen, het kunnat frigöra sig från försvarsgrenstänkandet vid utformningen av densamma. I det föjande anförs vissa exempe härpå beträffande förvatningen, som kanske dock på sätt och vis är motiverade med hänsyn ti att tygförvatningen vid försvaret i nuäget är uppbyggd med hänsyn ti försvarsgrenarnas materie. A. ven utbidningsverksamheten är i huvudsak försvarsgrensindead och det kan med den centraiserade utbidningsedning som kännetecknar t ex marinen vara ämpigt att icke tiskapa dubbeorganisation genom att i större utsträckning förägga utbidningskontro o d ti miitärbefähavar-panet. Men även om dessa funktioner borträknas, är den marina representationen även i de "marint" betonade miitärområdena reativt svag, främst beträffande understödsfunktionerna. Sjöoperativ verksamhet torde bi väsentig med hänsyn ti de uppgifter vid kustinvasion som den svenska krigsmakten bedömes få (försvar mot kustinvasion är dominerande uppgift inom mio S och O och en av huvuduppgifterna i mio V och NN). Eftersom de marina stridskrafterna under miitärbefähavare är mera oikartade än 235

någon annan försvarsgrens, ankommer speciet ansvar på och uppstår speciea svårigheter för miitärbefähavaren vid den sjöoperativa edningen. Under denne yder nämigen ej mindre än fyra oika typer av marina förband, nämigen sjöstyrkor, örogsbaser, bevakningschefer och kustartieriförsvarschefer, eventuet även heikopterförband. Beträffande armen och fygvapnet är svårigheterna i detta hänseende betydi gt mindre. D et vore tråkigt om en eventue personabrist i nuäget ska hindra tiskapandet av för totaförsvaret väsentiga organ. I den mån kostnadsskä försvårar framtagandet av kvaificerad marin persona bör detta beaktas vid OB överväganden betr fördeningen av försvarets kostnadsram. Tyngdpunkten i den svenska krigsmakten torde i framtiden komma att igga på miitärbefähavar-panet. Det är endast i denna instans som så vä operativ som förbandsproducerande och förvatningsverksamhet är samordnade under en chef. I såvä centra som ägre regiona och oka instans är försvarsfunktionerna uppdeade på fera chefer. Detta taar för att den försvarsfunktion som ej i fortsättningen är företrädd - eer tiräckigt företrädd - i högre egiona instans i fortsättningen ätt kan bi förbisedd ti men för den samade effekten. FLU har också gjort sig skydig ti den inkonsekvensen beträffande de kustartieriförsvarschefer, som tiika är försvarsområdesbefähavare, att man ej skijer på dessas funktioner såsom försvarsområdesbefähavare respektive såsom kustartieriförsvarschef, vika ju ti gagnet är oika. I FLU betänkande kap IX angives de myndigheter, som föresås bi direkt understäda miitärbefähavare i krig. Här saknas kustartieriförsvarscheferna, vars verksamhet som nyss sagts näppeigen torde böra hänföras ti ren försvarsområdesverksamhet. I denna verksamhet angives nämigen ingå enigt samma avsnitt des territorie verksamhet, des "stridsverksamhet på marken". I speciet avdeade fördeningsområden edes verksamheten av den operative chefen, d v s fördeningschef, som f ö angives vara direkt understäd miitärbefähavaren. Konsekvensen borde ha fordrat att den i högsta grad operative chefen för KA-försvar varit direkt understäd miitärbefähavaren. I fred - då den territoriea verksamheten torde vara reativt sett mera accentuerad - angives däremot kustartieriförsvarschef vara direkt understäd miitärbefähavaren. Någon motivering för skijaktigheterna härutinnan har ej ämnats av FLU i annan mån 236 än att den ansett det ankomma på OB att närmare utforma krigsorganisationen. örogsbasernas uppgifter FLU betänkande innebär för fottans de att en ny typ av förband "kommer som ska omhänderha de uppgifter från marinkommanu o o d d h"". ciaorganisationens dagar som aterstar, se an e ogre repona.a.uppaifterna hänförts ti den nye miitärbefähavaren. I propostonen n ges örogsbasernas huvuduppgifter vara främ.st. as- ch.underhåstjänst samt mobiiseringsförberedeser ch f.nvhgbtdnmg. Departementschefen dear OB uppfattmng 1 det. hanseend.et tt benämningen örogskommando (för den mera??.ratt orgamsattonen i mio O) inte bör förekomma, eftersom tmttarbe.fahavarn kn komma att deegera edning av sjöstridskrafter på hrtat satt u såvä chefer för örogsbaser som örogskommandon. Orog.sbascrna ska med andra ord i krig kunna tiäggas även rent operativa uppgifter.... OB princip i detta fa har den Iogtska konsekvensen, att o: ogbaserna i kria bir en organisation av samma typ som kustarttenförsvaret; de operativa verksamheten och underhås:ersan:eten eds av samma person. Ett aternativ ti denna orgamsatwn ar att chef för örogsbas (såsom ansvarig för underhået) och sjöstyrkechef (chef för kustfottan och annan sjöstyrka) är jimstäda chefer under miitärbefähavaren; det skue såedes ankomma på denne att samordna verksamheten. En organisation med både örogskommandon och -baser skue utgöra en mindre yckig bandnir:g. av?.åd dessa principer. Det är vä närmast detta som föranett OB stanmgstagande i detta fa.. Principen med operativa och underhåsförband stdoordnade. varandra är emeertid vanig för armeförbanden, där t ex fördenmgar kan försörjas från sidoordnade, miitäbefäha.:.are. understäd underhås-( etapp )förband. Med hänsyn u att JOSt.ndskrafter 1!.1khet med armeförbanden kan överföras från ett mo u ett annat, ar det tänkbart, att sistnämnda princip är den bästa även för edningen av sjöstridskrafterna. Sjöstyrkecheferna - med si1 sjösr:resta - skue m a o sjäva eda sin verksamhet direkt :mer m.thtarbefahavaren. Detta rimmar också bättre med grundpnnopen 1 den nya o: ganisationen. Ingenting hindrar givetvis dock, att a sjöoperativ 237

panäggning i fred omhänderhas av örogsbasstaben, vars persona ur sektion I - i den mån den ej erfordras för de uppgifter örogsbaschef har i de fa han tiika är bevakningschef - i så fa borde krigspaceras vid sjöstyrkestaberna. Som ovan sagts räknar ju FLO knappast med någon operativ verksamhet vid örogsbaserna i krig utöver de deegerade uppgifterna. Det kan såunda konstateras att bas- och underhåstjänst är det enda som återstår, om örogsbaserna inte tideas operativa uppgifter. Vad denna bas- och underhåstjänst består i har inte berörts av utredningen. FLU har överhuvudtaget inte i någon större utsträckning diskuterat örogsbasernas uppgifter i krig. Den viktiga frågan rörande förhåandena mean örogsbasen och de inom resp miitärområde befintiga operationsbaserna, har förbigåtts med tystnad och har tydigen förutsetts komma att karäggas i "underutredningarna" ti FLU. Såsom mabmyndighet ankommer det givetvis på örogsbasen att krigsorganisera operationsbaserna materiet och personet. Det iir vä därvid ämpigt att i sistnämnda hänseende större deen av den persona - miitär och civi - som finns tigängig i de örogsbaschefen understäda förvatningarna anitas. Orogsbasorganisationen kommer i så fa att i krig endast bestå av stab och förvatningar med regionaa uppgifter motsvarande ett etappförbands ur armen, d v s att förse sjöstyrkor, bevakningsområden och operationsbaser med förnödenheter och persona. För att inte i onödan öka antaet iitärbefähvaren direkt understäda förband, bör dock open twnsbaserna 1 underhåshänseende vara understäda öro<>sbasclefen, iksom eventuea regionaa underhåsförband med ppgi fte r utöver operationsbasernas ram. En fråga som ej heer synes ha berörts av FLU är vidare heikopterdivisionernas edning i krig. Här kan fyra aternativ tänkas: ctirekt under miitärbefähavaren, under chef för örogsbas ocheer kustartieriförsvar, under sjöstyrkechef eer under chef för bev,kningsområde. Enigt en av statskontoret företagen utredning bör 1. heikopterdivisionen understäas Ostku tens örogsbas. Frågan :1r atså om örogsbaschefen även i krig ska tiäggas denna opera t! va uppgift.. Det ovan sagda iustreras måhända bättre av nedan angivna pnn Cpskiss rörande marinstridskrafternas edning i krig. I det fa endast en operationsbas skue finnas i miitärområde, 238 N!f där örogsbas finns i fred, bör örogsbasen med stab och förvatningar i krig fugöra båda funktionerna. Det förefaer här onödigt att organisera en särskid operationsbasstab. Den nya regionaa förvatningsorganisationen Det förefaer som om ingenstädes förändringarna med anedning av den nya regionaa indeningen skue bi så stora som inom förvatningsområdet. Som bekant pågår ett intensivt utredningsarbete inom aa försvars- och förvatningsgrenar för att undersöka konsekvenserna av densamma och för att tiskapa en med hänsyn ti de nya edningsinjerna ratione förvatningsorganisation. Som en märkig tendens i detta förberedeseskede kan spåras, att medan armen övergår ti marinens gama mode - kraftsaming i högre regiona nivå - är marinen på gid mot armens tidigare uppdening av funktionerna på centra och ägre regionaoka nivå. FLU synes i sin utredning fait offer för "armetänkande" när den framagt synpunkter på förvatningsfrågan. Man har satt ikhetstecken mean armematerie och för krigsmakten gemensam materie 239

genom att angiva att miitärbefähavaren eder tygförvatningen för armen i fu utsträckning men endast begränsat för marinen och fygvapnet. Aven armen har rik uppsättning av för sin verksamhet specie materie; man behöver bara nämna sådan materie som stridsvagnar och fätartieri. Konsekventa förvatningsinjer fordrar antingen att a edning av förvatningsverksamheten sker via miitärbefähavaren eer - för att icke onödigtvis beasta denne - att a förvatning som gäer för försvarsgrenarna gemensam materie går via miitärbefähavaren, medan frågor om specie materie - oberoende av försvarsgren - går direkt från centra ti ägre regiona oka nivå och att bott viss degivning sker ti miitärbefähavaren. Det förefaer dock ej särskit praktiskt om miitärbefähavaren som föjd härav het skue handägga ärenden av ofta mindre operativt viktig natur, hänföriga ti intendentur-, sjukvårds- och fortifikationsområdena, medan den operativt mera viktiga tygförvatningen i stor utsträckning går hans näsa förbi. En bättre arbetsfördening synes vara att aa förvatningsärenden av organisatorisk och pnncipie natur handägges via miitärbefähavaren, medan ärenden av natur tekniska anvisningar sändes direkt ti vederbörig ägre regionaoka myndighet. Vid marinkommandostaberna torde man ofta haft negativa erfarenheter av det vid marinen gängse systemet att många principiet viktiga ärenden gått direkt ti varvscheferna från centra förvatning medan marinkommandochefen förbivit ovetande om bestämmeser, som varit av stor vikt för dennes krigsförberedesearbete. Som förut nämnts pågår främst inom armen utredningar rörande tiskapandet av regionaa förvatningsorgan, där man vä snarast eftersträvar att i fredstid understäa miitärbefähavaren de s k centraa förråd och verkstäder, som förut ytt direkt under centraa förvatningsmyndigheter. Härvid torde man även beakta att behovet av (regionaa) reparationsorgan vuxit i samband med den atmer titagande mekaniseringen av krigsmakten. Det kan här givetvis vara berättigat att åta dessa regionaa förvatningsorgan genom tiämpning av den s k huvudförvatningsprincipen omhänderha reparationer av ikartad materie ur aa tre försvarsgrenarna; som exempe på dyik materie kan nämnas fordon, robotar, heikoptrar och teemateriel För försvarsgrenarna gemensam förrådshåning på regiona nivå synes inte atid vara ika ratione. Materieen bör förvaras så nära sitt användningsområde i krig som möjigt, d v s i 240 praktiken försvarsgrensvis. Det är dock givetvis ämpigt med en samordning i detta fa mean försvarsenheter med samma intresseområde, t ex fottan och kustartieriet. I samband med diskussionen av den regionaa förvatningsorganisationen har som så många gånger förr förmärkts en viss begreppsförvirring rörande vad som skue kunna kaas förvatningsstabsfunktionerna och de verkstäande förvatningsfunktionerna. Vid uppbyggandet av en ny regiona organisation är det på sin pats att dessa förhåanden karäggs. Under miitärbefähavaren ingår enigt försaget i staben i sektion II förvatningsgrenscheferna såsom avdeningschefer med uppgift att i fred panägga mobiisering och underhåstjänst inom sina resp verksamhetsområden och att i krig på samma sätt biträda med edningen av underhåstjänsten. Sådana fö rvatningsgrenschefer (stabstygofficer, stabsintendent etc) är i förvatningsfrågor i såvä krig som fred föredragande inför miitärbefähavaren och kan (bör) av denne erhåa bemyndigande att sjäva fatta besut i vissa förvatningsfrågor. Förvatningsärendena på regiona nivå utgörs främst av medesförvatning inom resp ansvarsområde samt av övriga principiet viktiga tekniskt-ekonomiska ärenden i form av direktiv och anvisningar rörande förrådshåning (mängder, fördening, förvaringssätt etc), reparation, kassation, övervakning av materieens tistånd i form av tisyn och service; regiona anskaffning etc. Vid de regionaa verkstäande organen: miitärområdesförråden, de regionaa verkstäderna, örogsbaserna och kustartieriförsvaren (jfr ovan), verkstäes förrådshåning, reparation m m enigt de givna direktiven. Härav föjer att chef för exempevis miitärområdesförråd i sig sjäv icke fattar några besut i regionaa förvatningsärenden utom t ex betr vissa deegerade ärenden såsom kassation o d, utan bott verkstäer miitärbefähavarens eer enigt dennes bemyndigande förvatningsgrenschefs order och direktiv i dessa hänseenden. Beträffande det honom understäda organet, förrådet, verkstaden, är han oka förvatningsmyndighet. Det förefaer som om detta inte atid framstått k an vid de diskussioner som förts i denna fråga. I fråga om marinen kan förhåandena bi mera kompicerade med hänsyn ti de organisationsaternativ som väjes. Enigt det mest renodade aternativet, där armens, marinens och fygvapnets förvatningsärenden handägges av miitärbefähavaren i ika stor utsträck- 241