LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Örebro

Transkript

1 LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Örebro REMISSYTTRANDE Remissyttrande gällande Vattenmyndigheten i Södra och Norra Östersjöns samt Västerhavets vattendistrikts förlag till åtgärdsprogram, förvaltningsplan och miljökvalitetsnormer, dr. nr / / LRF i Örebro har tagit del av vattenmyndighetens omfattande material gällande förvaltningsplan och åtgärdsprogram. Gällande miljökvalitetsnormer kan endast principiella synpunkter lämnas, då lokalkännedom för presenterade vattenförekomster saknas på regional nivå. Utöver nedanstående synpunkter vill LRF Örebro hänvisa till yttrandet från LRFs riksförbund. Därtill har ett flertal av LRF Örebros kommungrupper, lokalavdelningar och enskilda medlemmar lämnat yttranden av både principiell och lokal karaktär som vattenmyndigheten behöver ta erforderlig hänsyn till. LRF Örebro har knappt 5000 medlemmar, varav merparten är verksamma i Norra Östersjöns vattendistrikt. Sammanfattning LRF Örebro är kritisk till delar av vattenmyndighetens material och vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål. Dessutom behöver beslutande långt mycket bättre utnyttja de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. Samrådsmaterialet med tillhörande information i VISS och andra bilagor är för komplicerat för att skapa delaktighet och lokalt engagemang i vattenfrågorna. Vattenmyndigheten har brustit i sitt grundläggande uppdrag att arbeta med underifrånperspektiv, varför förankringsprocessen behöver göras om. Vattenmyndigheten har på ett delvis mycket begränsat vetenskapligt underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder. En del av åtgärderna kan vara verkningsfulla, men omfattningen, kostnads- WOLGAST BROBERG, ÅSA, Asa.Wolgast.Broberg@lrf.se LRF Östergötland/Örebro/Södermanland Postadress Postnr Ort Besöksadress adress C:\Users\cc164\AppData\Local\Microsoft\Windows\Temporary Internet Files\Content.Outlook\RPDUQ6QW\Remissyttrande vattendirektivet version T (2).docx Tfn Växel Tfn växel Lantbrukarnas Ekonomi AB Säte Stockholm Org.nr SE

2 beräkningarna och vattenmyndighetens slutsats gällande styrmedel ifrågasätts. Utvecklad rådgivning i kombination med ekonomisk ersättning som styrmedel bör vara främsta styrmedel. Skalan på och finansieringen av åtgärden utrivning av vandringshinder/ anläggande av fiskväg ifrågasätts. Åtgärden bör utgå i avvaktan på politisk hantering av vattenverksamhetsutredningen. Jordbruksverket bör vara den myndighet som får ansvar för åtgärder som berör jordbruksmark. Vattenmyndigheten behöver korrigera och utveckla den samhällsekonomiska konsekvensbeskrivningen, samt göra en analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga innan beslut fattas 1. Allmänna synpunkter Vattenmyndighetens föreslagna åtgärder ställer mycket höga krav på landsbygdens företagare och boende, och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. LRF Örebros grundinställning är att Sveriges folk behöver såväl rent vatten som mat och energi från Sveriges åkerjord, och det ligger i samhällets intresse att balansera dessa mål så att fortsatt god livskvalitet kan upprätthållas. Såväl på nationell som på regional och lokal nivå pågår ett arbete med att formulera en livsmedelsstrategi. Därutöver har samhället satt upp mål för sysselsättning, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, fossilfri energiproduktion, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill slår MB 3:4 fast att jordbruksmark är av väsentligt samhällsintresse. Vattenförvaltningen innehåller funktioner för prioritering och rimlighetsanpassning som inte har använts. Det behövs en omfattande politisk beredning av vattenmyndighetens förslag. Riksdagen har antagit miljömål, där generationsmålet slår fast att landets miljöutmaningar inte ska lösas genom att förflytta miljöproblemen utomlands. I klartext innebär detta att vi inte kan lösa de svenska övergödningsproblemen genom att lägga ned det svenska jordbruket och i stället importera livsmedel från andra länder där en miljöskuld uppstår. Om mark tas ur produktion i den omfattning som föreslås behöver således produktionen intensifieras på andra platser, ny mark måste uppodlas, eller så måste matkonsumtionen minskas i motsvarande grad. Därtill har landet antagit miljömål kring begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö samt rikt odlingslandskap med kopplingar till de åtgärder som vattenmyndigheten föreslår. Myndighetens förslag är dock i stora

3 delar helt inriktade på att lösa problemet med fosfor som ansamlats i våra vatten under många tusen år, samt att säkerställa att vandrande fisk ska få möjlighet att fritt vanda genom alla landets vatten, oberoende av kostnader eller konsekvenser för andra samhällsmål. Detta fungerar inte. På det hela taget blundar vattenmyndigheten för att den gröna revolutionen, som innefattar extern växtnäring, kemikalier och system för markavvattning, utgör grunden för landets välstånd. Samhället behöver fortsätta samverka kring hur folket ska försörjas med nödvändiga förnödenheter, och såväl de areella näringarna som vattenmyndigheten är en del av detta samhälle. LRF Örebro ställer sig också tveksam till vattendelegationen som beslutsfattare. Delegaterna är i stora delar tjänstemän med sakkunskap inom något område, men i stor utsträckning utan upplevt ansvar eller vana att göra sådana samhällsekonomiska avvägningar som ramdirektivet kräver. Delegaterna representerar inte folkviljan och ett holistiskt perspektiv saknas hos många. I något fall uppfattar vi även en jävssituation där delegater med dagligt värv inom Länsstyrelsernas beredningssekretariat förväntas fatta beslut om sina medarbetares ansträngningar. Därtill har delegaterna begränsat med möjligheter att sätta sig in i det oerhört omfattande samrådsmaterialet, inklusive inkomna synpunkter, och är i praktiken i stor utsträckning helt i händerna på de tjänstemän på vattenmyndigheten som är anställda för att sammanfatta förslag och synpunkter som de själva är en del av. Förslag: LRF Örebro vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål, samt att beslutande långt mycket bättre utnyttjar de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. 2. Materialet är otydligt och samrådet undermåligt LRF Örebro har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord, vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Att inte kunna få tag på det tryckta materialet utan vara hänvisad till en pdf-fil på nätet på många hundra sidor är direkt stötande om man vill ha allmänhetens deltagande och underifrånperspektiv. Det behövs ett omfattande omtag för att åtgärda bristen på information och delaktighet.

4 Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS, vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material. Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets grundläggande paragrafer, är en kraftig överdrift. Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt LRF Örebros uppfattning behöver myndigheten t ex presentera en definition av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås kopplade till ett visst vatten. Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt komplicerat samrådsmaterial. Vissa möten har varit på gränsen till kaosartade där vattenmyndigheten lyckats med allt annat än att stimulera till deltagande och dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter. Undantaget utgörs av en enskild tjänsteman vid Länsstyrelsen i Örebro län som tagit medborgarnas behov av information och dialog på allvar och därför aktivt rest runt i bygderna och samtalat med människor som slutit upp vid de ca 10 möten som ordnats. Däremot har vattenråden, med starkt begränsade resurser, förväntats samla boende och verksamhetsutövare i geografiskt relativt stora områden för insamling av synpunkter. Även om ambitionen har funnits hos många vattenråd har detta ansvar upplevts tungt, svårt och övermäktigt. Vattenråden behöver ett omfattande resurstillskott som står i paritet med den betydelse som vattenråden tillmäts. Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att, tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska myndigheternas självpåtagna ambition att tala klartext med medborgarna bör även gälla Vattenmyndigheterna.

5 3. Förslag till miljökvalitetsnormer Vattenmyndigheten kan genom förslag till miljökvalitetsnormer göra den prioritering mellan vatten och mellan olika åtgärder som är helt nödvändig för ett samhälle där naturen används för att skapa välstånd och där resurserna är begränsade. Möjligheten är underutnyttjad. Sverige har dock, till skillnad från resten av EU, valt att låta vissa miljökvalitetsnormer vara juridiskt bindande. Detta skapar huvuddelen av de motsättningar som finns mellan vattenmyndighetens förslag och folket. Dessutom har Sverige nyligen valt att ändra bedömningsgrunderna i HVMFS 2013:19 så att vattenmyndigheten, genom 12, kan klassa ned vattendrag enbart med ledning av att en hydromorfologisk bedömning indikerar påverkan, vilket får mycket stora konsekvenser för klassning och därmed åtgärdsbehovet. I yttrandet från LRFs riksförbund återfinns utvecklade resonemang kring dessa aspekter. Se även under rubriken Förvaltningsplan - statusklassning. Vattenförvaltningsförordningen ger medlemsländerna möjlighet att meddela undantag från målet God Status om det anses ekonomiskt orimligt att uppfylla målet, en möjlighet som bara utnyttjats för kvicksilver. Enligt LRF Örebros uppfattning behöver undantagsmöjligheten även användas för vatten påverkade av såväl vandringshinder som vattensystem i jordbrukslandskapet som är en del av sjösänkningsföretag eller annan markavvattning. Måttlig status kan, på en övergripande nivå, vara lämplig för sådana vatten. Om inte vattenmyndigheten ännu uppfattat den samhällsekonomiska orimligheten i lagda förslag är läget allvarligt Tidsundantag har använts i viss utsträckning, men för de allra flesta vatten är även målåret 2021 för god status mycket svåruppnåeligt. Slutligen har vattenmyndigheten, trots många påstötningar, fortfarande inte valt att utnyttja möjligheten att klassa jordbruksmark påverkad av markavvattning som kraftigt modifierat vatten (KMV). Det är angeläget att HaV och Jordbruksverket prioriterar att sådan vägledning tas fram, att möjligheten utnyttjas så snart formell möjlighet ges, samt att hänsyn tas till att denna centrala pusselbit saknas när åtgärder för fysiskt förändrade vatten nu ska beslutas. Att föreslå hydromorfologiska åtgärder i det landskap som är påverkat av markavvattning är ytterst olämpligt innan klassningen av detta landskap är klarlagd. Förslag: Vattenmyndigheten behöver kräva att regeringen gör om rättskraften i miljökvalitetsnormerna så att det svenska regelverket harmonierar med EU. Fram till dess bör alla möjligheter till kvalitetsundantag utnyttjas i beslutet om miljökvalitetsnormer och beslut om åtgärder för vattenområden som är kraftigt fysiskt förändrade av människan bör skjutas på.

6 4. Åtgärder Vattenmyndighetens förslag innehåller stuprörstänkande enligt sällan skådat slag. Å ena sidan föreslås att dammar ska rivas så att mark torrläggs, kulturspåren ödeläggs och risken för skred och översvämningar ökar. Å andra sidan ska man schakta och fördämma så att vi får stående vatten på landets mest odlingsvärda sedimentjordar. För människor verksamma på landsbygden, undantaget sportfiskare, finns en mycket liten förståelse för sådana motstridiga förslag. Andra stuprörskonflikter rör markavvattningen, som på vissa platser i dokumenten beskrivs som betydelsefull, medan en lång rad åtgärder föreslås som uppenbart försvårar densamma (ekologiskt funktionella kantzoner, återmeandring osv). Här behövs en mer samlad analys. Många åtgärder är förenade med omfattande administrativa kostnader, där rivning av vandringshinder tar priset med administrativa kostnader som är dubbelt så höga som kostnaderna för det fysiska ingreppet. I ett samhälle som står inför många ekonomiska och praktiska utmaningar inom en lång rad politikområden, ställer sig LRF Örebro frågande till om denna administration är väl investerade pengar. Vattenmyndigheten har också en övertro på effektiviteten i den ordinarie tillsynen. Vår analys innebär att en skarpare prioritering måste göras mellan olika mål, platser och åtgärder och att samhället måste ta bättre vara på individens kraft att lösa problemen. Att lägga många miljarder på tillsyn, domstolsprocesser och planer är inte väl investerade pengar, vare sig det handlar om skattepengar eller privata pengar. 4:1. Övergödning Vattenmyndigheten har på ett begränsat underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder tas fram. Många av åtgärderna med bäring på fosforläckage kan vara verkningsfulla, men LRF Örebro ställer sig tveksamt till omfattningen, kostnadsberäkningarna och styrmedlen. 4:1:1 Pågående arbete och trögheten i systemet Sedan 1980-talet har en lång rad seriösa åtgärder gjorts i de areella näringarna för att minska näringarnas miljöpåverkan. Några av dessa åtgärder är anpassning av gödselgivorna till markens leveransförmåga och grödans upptag, gödsling med precision både i tid och rum, utveckling och användande av ny teknik för spridning av stallgödsel, handelsgödsel och växtskyddsmedel, omfattande utbyggnad av lagringskapaciteten för stallgödsel i syfte att undvika spridning under olämpliga väderleksförhållanden, övergång till flytgödselsystem, anläggning av skyddszoner, kantzoner, permanenta vallar, våtmarker, dammar och biogasanläggningar, upphörd förrådsgödsling, kraftigt minskade givor av handelsgödselfosfor, fånggrödor, ändrad tidpunkt för

7 jordbearbetning, nedgång i djurtäthet, övergång till lågdospreparat, förändrad dosering av preparat i tid och rum, ändrad utfodringsstrategi och tillsatser i fodermedel för mindre växtnäringsöverskott, anläggning av biobäddar samt plattor för gödsel och spolvatten, åtgärder i stallar och gödselbrunnar som medför minskad ammoniakdeposition, åtgärder för minskad markpackning samt löpande underhåll av markavvattningsanläggningar som återför näringen i rensmassor och borgar för ett gott upptag av växtnäring mm. Motsvarande lista kan upprättas för skogsbruket. LRF Örebros uppfattning är att dessa åtgärder har haft effekt på näringarnas miljöpåverkan och att ytterligare effekter av åtgärderna är att vänta, dels eftersom systemen är tröga och dels för att vissa åtgärder genomförs löpande på gårdarna. Tvärtemot vad som påstås i förvaltningsplanen har det fysiska åtgärdsarbetet påbörjats överallt och pågår kontinuerligt, vid varje insats i fält och stallar, vid investeringsbeslut osv. Det pågår också ett mer intensivt arbete än någonsin tidigare med att hitta ytterligare åtgärder särskilt utformade för effekt mot fosforläckage, ett arbete som har sin viktigaste potential i de stora lerjordsområdena i norra Götaland och i Mälar- Hjälmarregionen. Till detta kommer den successiva och omfattande nedläggning av jordbruksmark och djurhållning som sker och som har viss betydelse för fosforläckaget. Vattenmyndigheten uppger att effekten är en minskning av fosforbelastningen med hela 10%, men det är oklart om hänsyn till detta har tagits när åtgärdernas omfattning kvantifieras. Vattenmyndigheten noterar visserligen tröghetens dilemma, bl a i förvaltningsplanen, men i har i stora delar bortsett från detta faktum när nya åtgärder formulerats. Någon nämnvärd hänsyn till de minskningar i miljöpåverkan som är att vänta av redan genomförda åtgärder eller förväntad utveckling har ej tagits. Förslag: Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att kvantifiera hur stora effekter som hittillsvarande arbete har resulterat i och hur stor effekt som är ytterligare att vänta vid business as usual, samt att denna undersökning utgör underlag för ett reviderat åtgärdsbeting i vattenförvaltningen. 4:1:2 Rådgivning som styrmedel Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med ton med hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och åtgärder på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerar som ett framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt plats, och med rätt teknik.

8 Den sammanställning 1 som gjordes av resultat fram till år 2010 från 2274 gårdar som i genomsnitt deltagit i rådgivningsprojektet under 4-5 år, visar att: Överskotten av fosfor har minskat på alla gårdstyper. På gårdar med grisproduktion har överskotten mer än halverats under perioden. Inköpen av fosfor med mineralgödsel har minskat signifikant både på mjölkgårdar och på växtodlingsgårdar. Inköpen av fosfor med foder har minskat signifikant på mjölkgårdar och framförallt på gårdar med grisproduktion. Rådgivningen har lett till att huvuddelen av fälten numer bearbetas sent på hösten eller inte alls, vilket på flera jordtyper minskar risken för yterosion och fosforförluster Alltfler gårdar har gått över till flytgödsel, framförallt på mjölkgårdarna, vilket ökar möjligheten till effektiv myllning Även utomstående granskare rapporterar om positiv rådgivningseffekt. En trendanalys för transporten av kväve och fosfor i åar i jordbruksdominerade gjordes 2012 av SLU 2. Analysen visar att anslutning till rådgivningsprojektet Greppa Näringen sammanfaller med den positiva utvecklingen för både kväve och fosfor. Nyligen belades också framgångarna av en forskargrupp vid Lunds universitet 3 som slår fast att rådgivningen har positiva effekter för miljö och ekonomi. Fosforläckage har inga enkla förklaringar och de flesta åtgärder för att minska fosforläckaget måste platsanpassas för störst effekt på vattenmiljön. En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats. En föreskrift kan aldrig utformas så att den tar hänsyn till hur enskilda platser ser att och vad som skulle ha störst effekt på fosforläckaget just där. Det är i stället styrkan med rådgivning. Det är en anmärkningsvärd skillnad på synen på rådgivning mellan jordbruksnäringen och skogsnäringen. Utbildningskampanjen Skogens vatten lyfts som en framgångssaga och signalen är att fortsatt dialog är central i skogen. Vattenmyndigheten måste ha bättre på fötterna innan myndigheten konsekvent avfärdar rådgivning. Ge i stället Jordbruksverket i uppdrag att förfina analysen av vad som kan förbättras och medverka till att rådgivningen utvecklas. 1 Rapport från Greppa Näringen, 2011-Ett decennium av råd som både lantbruket och miljön tjänar på 2 Fölster et al., Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag. Har åtgärderna gett effekt? Rapport 2012:1. Institutionen för vatten och miljö, SLU 3 AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet, Working Paper nr 2015:1

9 LRF i Örebro län är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och projektledning tillsammans med långsiktig ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur vattenmyndighetens förslag. 4:1:3 Arrenderad mark Strukturen i svenskt jordbruk innehåller mycket stora inslag av arrenden, både gårdsarrenden och, i ökad omfattning, sidoarrenden. Självklart är både möjligheten och drivkraften att bekosta åtgärder på annans mark begränsad när det gäller arrenden. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram riskerar att få betydande effekter på marknaden för sidoarrenden och på arrendatorers möjlighet att driva en långsiktig produktion. Redan idag kan sådana effekter synas vid omförhandling. Investeringar med lång avskrivningstid fungerar inte på arrenderad mark. Vattenmyndigheten behöver problematisera frågan betydligt bättre än de få rader som återfinns i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen (potentiellt styrmedel för strukturkalkning). Analysen behöver hänga samman både med val av förslag till åtgärder och med den samhällsekonomiska analysen. 4:1:4 Tvåstegsdiken Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas med mycket stor omsorg och i överensstämmelse med vetenskaplig forskning. Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är olämpliga som material i dikets närområde, t ex då alven innehåller gyttjeinslag, som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden. Även om det finns ett fåtal goda erfarenheter av tvåstegsdiken i landet, måste anläggandet av sådana även fortsättningsvis betraktas som en extraordinär åtgärd som dessutom behöver ha full finansiering från det allmänna. Däremot

10 finns det en önskan om att skapa möjligheter till ett förenklat förfarande för att tillåta såväl djupare diken som avfasade, fortfarande stödberättigande, dikesslänter, för att kunna möta högre vattenflöden utan att odlingsmarken översvämmas. Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning, projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt Jordbruksverket får i uppdrag att tillsammans med Länsstyrelsen och andra relevanta myndigheter utveckla förenklat förfarande för att tillåta fördjupning av diken och avsläntning av dikeskanter där behov finns. 4:1:5 Strukturkalkning Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver också klarläggas. Slutligen bör det även vara väl känt att kalkindustrins prissättning samvarierar med myndigheternas initiativ på området, t ex ökade priset på strukturkalk kraftigt när möjligheten att finansiera produkten via LOVA-bidrag infördes på bred front. Allt detta påverkar kostnadsanalysen. Vattenmyndighetens modellerade och schablonmässiga åtgärdsförslag utan vetenskaplig grund är återkommande tydliga. Ett exempel är förslag på strukturkalkning som föreslås som åtgärd även i många områden som domineras av jordarter med så låg lerhalt att strukturkalkningens effekt på näringsretention uteblir. Ändå föreslås åtgärden. Den typen av dåligt underbygga åtgärdsförslag undergräver kraftigt myndighetens trovärdighet gentemot brukare. LRF Örebro ber också vattenmyndigheterna korrigera felräknad besparing, i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen där myndigheternas ekonomiska slutsats blir att hela jordbearbetningskostnaden (500 kr/år) försvinner om man strukturkalkar. Därtill behöver investeringsbehovet uppmärksammas. Om ha i landet ska kalkas till en kostnad på ca 5000 kr/ha behöver 2,5 miljarder kronor avsättas bara för kalkning från jordbrukets redan svaga netto fram till 2021, plus tillsynskostnaderna. Man behöver också ta ställning till kalkningens övriga effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning,

11 innan man kan rekommendera den i stor skala. Det bör också redan ha kommit till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande vallar. Sammantaget ger ovanstående dels stöd för att det är mycket olämpligt att lagstifta om åtgärden, något som vattenmyndigheten borde insett för länge sedan. Implementering av lagstiftning och tillsyn efter ca 15 år innebär också att det tar mycket lång tid inom åtgärden får genomslagskraft, mycket längre tid än frivillighet kombinerat med stöd. Rådgivning tillsammans ett permanentande av ett stöd enklare än LOVA-stödet är enligt LRF Örebro rätt modell för att få genomslag i åtgärden. Dessutom måste budgeten för stödet höjas kraftigt jämfört med dagens LOVA-stöd som är översökt. Forskningen efter verksamma kalkprodukter i ekoodling bör få fortsatt stöd och parallellt med det arbetet bör Jordbruksverket få i uppdrag att verka för ett förändrat regelverk för ekoodlare som gör det möjligt för ekoodlare att använda strukturkalk av dagens variant. Förslag: Havs- och vattenmyndigheten ges i uppdrag att skapa ett permanent stöd motsvarande LOVA-stöd till strukturkalkning samt säkerställa en långsiktig finansiering som står i relation med ambitionsnivån, samt Jordbruksverket får i uppdrag att verka för att ekoodlare medges undantag från ekostödsreglerna så att strukturkalkning kan genomföras även på ekogårdar. 4:1:6 Anpassade skyddszoner Det finns stöd för att vissa delar av fält kan behöva åtgärdas för att komma tillrätta med olika typer av lokala fosforläckage. Vissa platser är väl kända för markägaren eller arrendatorn, medan andra platser behöver lokaliseras med hjälp av t ex en rådgivare. För en del platser är förbättrad dränering ett sätt att komma tillrätta med bristerna, medan för andra kan exempelvis gräsbevuxna skötta zoner vara rätt verktyg. LRF Örebro tror dock inte att miljökontorets personal i regel har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält anpassade skyddszoner bör anläggas. Betalningsviljan för den tillsynen är dessutom mycket låg hos landets företagare. Vattenmyndigheten behöver däremot se till att ett rådgivningsverktyg utvecklas och medverka till att skapa ett system som gör att lantbrukarens kompetens används och omvandlas till verkstad. Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla rådgivningen kring anpassade skyddszoner och utreda hur anslutningen till stödet till anpassade skyddszoner kan ökas.

12 4:1:7 Skärpt stallgödselspridning/anpassad gödsling Lagstiftningen kring stallgödselspridning har reformerats många gånger de senaste decennierna och effekten av nya regler kan omöjligt ännu ha slagit igenom i mätresultaten. Dessutom är svensk djurhållning under stark strukturrationalisering och nedgång, vilket medför ytterligare viss minskad belastning i vattendragen av näring från stallgödselspridning. Många av LRF Örebros medlemmar har också noterat en övertro på hur stora effekter som kalkylerats i många avrinningsområden där djurunderlaget i verkligheten är begränsat. Vattenmyndigheten behöver ta bättre hänsyn till trögheten i effekterna av hittillsvarande arbete samt till den omfattning av svensk djurhållning som är att vänta fram till 2027 innan effekten av förslagen kan klarläggas. Merparten av det som föreslåsför stallgödselhantering (Jordbruksverket åtgärd 3 f-i) gäller redan på gårdar i nitratkänsligt område, samt som en följd av tillsynsmyndigheternas kravställande vid tillsyn, som villkor på anmälningspliktiga gårdar och i meddelade tillstånd på de större gårdarna. Förslag: Åtgärden utgår då den i allt väsentligt redan täcks av övriga uppdrag till Jordbruksverket 4:1:8 Våtmarker och fosfordammar Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket stor och LRF Örebros medlemmar ställer sig tveksam till att det finns så många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som näringsfälla ska bevaras. Se även avsnitt 4:1:16 om markvård. Nuvarande stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod. Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär svårigheterna att finna kostnadseffektiva våtmarkslägen, kritiken mot nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts. Dessutom ifrågasätts vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för den åkermark som ska användas ( kr) samt kostnader förenade med

13 underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas omfattande grävningsinsatser. Vår uppfattning är att fosfordammar kan vara mer kostnads- och yteffektiva att anlägga än våtmarker, särskilt om de kombinerat kan fungera som bevattningsdamm, varför en ökad flexibilitet i ambitionsnivån föreslås. Att lägga över ha i våtmark är helt orealistiskt, både av praktiska och ekonomiska skäl. Vi ställer oss dessutom ytterst tveksamma till vattenmyndighetens idé om att skapa möjlighet för myndigheter att expropriera mark som myndigheter anser lämplig för våtmarksanläggning, i strid med markägarens vilja. Förslag: Åtgärderna fosfordamm och våtmark slås samman till en åtgärd och ersätts med orden våtmark/damm när styrmedel ska utvecklas. Omfattningen behöver justeras i enlighet med tillgängliga medel, främst ur landsbygdsprogrammet. Vattenmyndighetens idé om expropriation ska utgå ur myndighetens förslag och kostnadsberäkningen justeras. 4:1:9 Kalkfilterdiken Det finns goda erfarenheter av att bland in kalk i återfyllnadsmassorna vid omtäckdikning, men om en föreskrift ställer krav som medför fördyringar minskar naturligtvis drivkraften att genomföra omtäckdikning över huvud taget. Omfattningen bedöms vara orealistisk på många platser, både av ekonomiska skäl och på grund av otillräcklig maskinkapacitet. Här bör Sveriges myndigheter i stället verka för att rådgivningskompetensen och resurserna till rådgivning kring markavvattning säkerställs samt vara beredd att betala ut till exempel LOVA-stöd som täcker merkostnaden. Det ligger absolut i samhällets intresse att täckdikessystemen hålls i god kondition och att anläggningarna förnyas med jämna mellanrum. Myndigheterna behöver därför inrikta sig på att stödja en sådan utveckling i stället för att förelägga om inslag som fördyrar en angelägen åtgärd. Ett system med stöd och rådgivning kommer också innebära att åtgärden finns på plats på stora arealer långt tidigare än om det ska ske genom tillsyn och föreskrifter. Förslag: Vattenmyndigheten behöver justera sin rekommendation om styrmedel. 4:1:10 Skyddszoner Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna

14 länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll. När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna åtgärd sannolikt haft liten effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skyddszoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som redovisas är kostnadseffektivt. En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd. Förslag: LRF Örebro efterlyser mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med långsiktiga och generösa stödvillkor. 4:1:11 Enskilda avlopp. Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att förelägga fastighetsägare om bättre rening i enskilda avlopp, och LRF Örebro ställer sig tveksam till att hänsyn har tagits till genomfört arbete. Vattenmyndigheten behöver också bättre problematisera det faktum att när ett sådant arbete ska ske genom tillsyn det tar oerhört lång tid. Här tror LRF Örebro att det är effektivare att uppdra åt kommunerna att anställa avloppsrådgivare som kan motivera och underlätta för fastighetsägarna att välja system, än att fortsätta arbeta genom konfliktskapande tillsyn. Därtill behöver samhället arbeta mycket mer målinriktat med att underlätta utvecklingen och installation av avloppssystem som möjliggör återcirkulation av fosfor och humusämnen till produktiv åkermark. På global skala måste det vara mycket mer resurseffektivt och mindre miljöbelastande att ta vara på den fosfor som är möjlig att samla upp i hushållen för fortsatt användning än att ständigt tillföra ny fosfor till systemet genom gruvbrytning. Vattenmyndighetens sammanställning över tekniker godkända för normal skyddsnivå behöver dessutom kompletteras med uppgift om att även kretsloppslösningar, som sluten tank och urinsortering, uppfyller dessa krav.

15 Förslag: Kommunerna får i uppdrag att öka information och rådgivning kring enskilda avlopp, samt Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelserna och kommunerna får i uppdrag att underlätta omställningen till kretsloppsbaserade avloppsystem i stor och liten skala, genom rådgivning, stimulansbidrag vid installation av kretsloppsinriktade anläggningar samt anläggningsstöd för hygieniseringsanläggningar mm. 4:1:12 Hästhållning Vattenmyndigheten oroas över hästnäringens miljöarbete, och föreslår att uppdra åt kommunerna att bedriva bättre tillsyn. I den del som gäller hästhållningen behövs bättre kunskapsunderlag gällande branschens påverkan som inte täcks av ordinarie regelverk på växtnäringsområdet. Informationsinsatser behöver vara förstahandsalternativet vad gäller styrmedel. 4:1:13 Skogen Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel satt. Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i området är ca år, dvs slutavverkning sker bara på en bråkdel av marken i avrinningsområdet per år, utan hänsyn tagen till de stora arealer avsatt skog som finns och som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget ytterst lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som skogsägarföreningarna är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om. LRF Örebro noterar vattenmyndighetens positiva inställning till dialog, rådgivning och samverkan i skogen. 4:1:15 Recipientkontroll och egenkontroll Vattenmyndigheten föreslår, med åtgärd 11 till HaV om recipientkontroll, ytterligare kostnader för de mindre och mellanstora lantbruken. LRF Örebro vänder sig mot beskrivningen att recipientkontrollen har som syfte att visa att miljökvalitetsnormer för vatten följs, och dels mot åtgärden i sig.

16 Det är mycket svårt att genom recipientkontroll skaffa sig en uppfattning om den egna verksamhetens inverkan på miljön. Tyvärr är instrumentet i de allra flesta fall för trubbigt och det är svårt att använda resultatet till något annat än att se trender i ett vattensystem, som i sin tur beror på många verksamheters belastning och dessutom med mycket stor inverkan av väderlek och tid. Åtgärden blir i stället bara ett sätt för myndigheterna få in pengar till den miljöövervakning som landet givit sig i uppgift att genomföra. LRF Örebro tror att egenkontroll i form av t ex beräkningar av växtnäringsflödena och analyser av stallgödsel är långt mer verkningsfulla redskap i arbetet då det ger snabbare och säkrare återkoppling. Förslag: Åtgärden slår emot de mindre och medelstora lantbruksföretagen, då merparten av de största redan idag ingår i recipientkontrollprogram. Kostnaden står inte i paritet med nyttan, varför åtgärden bör utgå. 4:1:15 Internbelastning och interna åtgärder Några viktiga källor till fosforläckage beskrivs bristfälligt och tydliga åtgärder saknas. En sådan är internbelastningen från bottensediment, som kan vara mycket betydande. Exempel på sjöar där internbelastningen är välkänd är Hjälmaren, men även andra sjöar kan föras till denna lista. Andra sjöar har stora problem med omfattande förekomst av vitfisk som påverkar näringsflödena i sjön, låg genomströmning och litet djup. För sådana sjöar räcker det inte med att begränsa tillförseln från land utan här behövs åtgärder i sjön. Trots att situationerna är välkända blundar vattenmyndigheten för problemet. Menar vattenmyndigheten allvar med att ett annat näringstillstånd i vattnet är önskvärt måste myndigheten dels redovisa situationen och dels mycket mer tydligt överväga åtgärder i vattenmassan och/eller bottensedimenten. En nyligen genomförd kostnadsberäkning av vad fosforfällning i Hjälmarens djupdelar skulle kosta indikerar att kostnaden är i samma storleksordning som övriga åtgärder. 4:1:16 Markvård som växtnäringsåtgärd Det saknas också en belysning över betydelsen av den erosion som kommer av översvämmade marker vid bristfällig avbördning och över de, delvis sammanhängande, problem som följer av dålig dränering. Fågelsjöar och dåligt skötta våtmarker kan ge ett betydande tillskott av näring, ett problemområde som behöver stärkta forskningsresurser. Det finns därtill en del oklarheter kring hur fosforretentionen påverkas av dikesunderhåll, men att dåligt fungerande dränering innebär dålig rotutveckling och därmed lågt upptag av växtnäring, samt risk för både ytavrinning och frigörelse av fosfor vid vattenmättade

17 förhållanden måste anses vara klarlagt 4. Det finns uppgifter om att det vid rensning av öppna diken i jordbrukslandskapet avlägsnas omkring 1 kg P per ton rensamassa som återförs till produktiv mark och genom rensning bibehålls dikets förmåga att fånga fosforrikt finsediment 5. En fungerande markavvattning är också ett tydligt ansvar för dikningsföretagen och en absolut förutsättning för att upprätthålla livsmedelsproduktionen i de viktiga odlingsområdena. De åtgärder som vattenmyndigheten föreslår kring markavvattning innebär att utveckla styrsystem för miljövänlig rensning, samt oprecisa åtgärder som handlar om att öppna upp kulverteringar, återmeandra rätade diken, anläggning av zoner bevuxna med buskar och träd i anslutning till vatten samt ökad tillsyn. Förutom vägledning kring miljövänlig dikning, och delar av tillsynen, innebär föreslagna åtgärder en tydlig målkonflikt mot dikenas viktiga funktioner. Vattenmyndigheten behöver i stället se till att det sker regelbunden rensning och översyn av dräneringssystemen så att fosforn kan tas om hand och funktionen säkerställs. Se även tillämpliga delar under avsnittet Hydromorfologi, Markavvattning som fysisk åtgärd Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla system som innebär att markavvattningarnas funktion säkerställs, genom informationsinsatser, rådgivning mm. Myndigheten bör också få i uppdrag att utreda hur dikenas funktion och skötsel, inkl rörläggning, kan optimeras med avseende på fosforretentionen. 4:1:17 Saltning av vägar Vägsalt som vintertid rinner av mot anslutande åkermark innebär lokala problem med påverkan på markstruktur och fosforläckage. Trafikverket och kommunerna använder årligen drygt ton vägsalt per år 6, eller i snitt ca 9 kg per löpmeter på det statliga vägnätet 7. Effekten på fosforläckaget har uppmärksammats av både SLU 8 och LRF. 4 Skaggs, R.W, Brevé, M.A., Gilliam, J.W. Hydrologic and Water Quality Impacs of Agricultural Drainage, Critical Reviews in Environmental Scinece and Technology, 24 (1):1-32, 14-15, M. Shore, P. Jordan, P.-E. Mellander, M. Kelly-Quinn, A.R. Melland. (2015) An agricultural drainage channel classification system for phosphorus management. Agriculture, Ecosystems and Environment. 199, Etana, A. & Rydberg, T. (2008) Inverkan av vägsalt (NaCl) på jordens aggregatstabilitet och isker för fosforförluster från åkermark. Inst f Markvetenskap, SLU.

18 Förslag: Trafikverket ges i uppdrag att utreda vägsaltningens inverkan på fosforläckage mm, ta fram en handlingsplan för en övergång till, för miljön mer, skonsamma halkbekämpningsmedel, klarlägga ansvarsfrågan samt utveckla ett robust system för att åtgärda det akuta problemet. 4:2 Hydromorfologi Åtgärder med syfte att skapa lämplig fysisk miljö för fisk och andra arter är prioriterade i Vattenmyndighetens åtgärdsprogram och grundinställningen är att alla vattendrag ska åtgärdas. LRF Örebro ställer sig överlag starkt tveksam till den skarpa prioriteringen och ser stora problem med föreslagna åtgärder då andra viktiga mål åsidosätts. 4:2:1 Utrivning av dammar/anläggande av fiskväg Att öppna upp vandringsvägar tar tid och kan vara mycket kostsamt. Effekten på de eftersträvansvärda fiskarterna är inte säkerställd och problemen omfattande. Målkonflikterna bör vara väl kända för vattenmyndigheten: områden nedströms vandringshindret översvämmas och områden uppströms torrläggs. Effekterna av detta är raserade kulturmiljöer, förlorade rekreationsvärden, ökad risk för skred och erosion, höga kostnader för samhälle och verksamhetsutövare, minskad vattenkraftsproduktion, sänkta fastighetsvärden, utslagning av flodkräfta, ökad risk för spridning av främmande arter och så vidare. Förslaget att lägga ner den småskaliga vattenkraften i Götaland och Svealand innebär i praktiken ökad import av kolkraft. Vattenmyndigheten behöver räkna på klimateffekten av detta och låta politikerna ställa det emot behovet av att möjliggöra fiskvandring överallt. Konsekvensanalysen av styrmedel visar på en årlig åtgärdskostnad för och vattenkraftsproduktionen på hisnande 470 miljoner kr plus administrativa kostnader på över 200 miljoner per år, som också i huvudsak bekostas av verksamhetsutövarna, för att åtgärda vandringshinder och flöden. LRF Örebro vänder sig mot principen att samhällets prioritering av åtgärden i ett slag förändrats när drivkraften är PPP. Det finns naturligtvis inte mer pengar i samhället bara för att någon annan betalar. Vattenmyndigheten måste rannsaka sig själv och göra ett fullständigt omtag i åtgärden. Självklart finns vandringshinder som är relativt enkla att rasera eller bygga omlöp kring, men om den skarpa prioriteringen ska hålla måste samhället dels tillsätta mycket stora resurser och dels börja verkställa åtgärden, i projektform och på samhällets bekostnad, i den ordning som fisken förväntas vandra och utvärdera åtgärden efter varje åtgärdat dämme. LRF Örebro ifrågasätter kammarkollegets strategi att man genom tillsyn och domar på ett kostnadseffektivt sätt kan återskapa för vandrande fisk naturliga förhållanden, dessutom på bekostnad av enskilda fastighetsägare.

19 Myndigheterna behöver också ställa sig frågan om var tidsgränsen går för att ett nytt naturtillstånd ska ha skapats. När det gäller våtmarker och andra biotopskydd är uppfattningen att den är år, men när det gäller dammar verkar inte ens 400 år räcka för att vattenspegeln vid bruksdammen ska räknas som den nya naturen. Förslag: Åtgärden bör utgå, minst i avvaktan på politisk hantering av vattenverksamhetsutredningens förslag samt i avvaktan på att samhället avsätter erforderliga ekonomiska resurser. 4:2:2 Markavvattning och dikesrensning som fysisk åtgärd Det finns en underton i hela det remitterade materialet som handlar om att markavvattning skapar betydande miljöproblem, även om Vattenmyndigheten i Norra Östersjön skriver att Markavvattning ofta är en grundläggande förutsättning för att marken ska kunna brukas, samt att avvattnad mark ger bättre tillväxt, förbättrad markstruktur och minskad ytavrinning. Vattenmyndigheterna i Södra Östersjön och Västerhavet behöver lägga till motsvarande skrivning i sin skrift, och samtliga vattenmyndigheter behöver bättre erkänna nödvändigheten av markavvattning. Genom utredningar och tillsyn förväntar sig vattenmyndigheten att det ska ske restaurering av rensade och rätade vattendrag i form av meandring, iläggning av block och grus, öppning av kulvertar mm. LRF Örebros medlemmar är starka motståndare till en utveckling som innebär att dikesunderhållet ska eftersättas ännu mer, även om det naturligtvis finns enstaka platser och enstaka markägare som har ett särskilt intresse av att genomföra beskriva åtgärder. Frivillighet och kompetens måste vara ledorden för denna typ av åtgärder, och målkonflikterna med diken tydliggöras. Grunden för varför så många vattendrag i jordbrukslandskapet klassats som måttlig status för att de är påverkade av rensning för upprätthållande av markavvattning måste utgå, och löses enklast genom omklassning till KMV enligt beskrivning ovan. LRF Örebro är bekymrad för hur Kammarkollegets strategi för omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar är orimligt och ytterst komplicerat. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras och vad gäller de kostnader som är förenade med omprövningar av miljöskäl som föreslås vill LRF Örebro förtydliga att sådana behöver statlig finansiering. Till detta kommer ett stort behov av kompetens på det hydrotekniska området. Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och branschen arbetar sedan många år på olika sätt för att öka kunskapen och medvetenheten om miljövänlig dikesrensning.

20 Flera skrifter har givits ut och såväl i skogen som i jordbrukslandskapet hålls utbildningstillfällen för entreprenörer och fastighetsägare, vid sidan den omfattande kurssatsning som genomförts under senare år av aktörerna tillsammans. Det är viktigt att det arbetet får fortsatt stöd, uppmärksamhet och legitimitet. Om vägledning ska tas fram kring dikesunderhåll är det självklart sektorsmyndigheterna Jordbruksverket och Skogsstyrelsen som ska ha uppdraget, tillsammans med uppdraget att ta fram vägledning mm kring markavvattning. Föreskrift om dikesrensning uppfattas inte som lämpligt styrmedel. Instrumentet är trubbigt och kräver omfattande tillsynsinsatser. Förslag: åtgärden riktad till Naturvårdsverket som innebär utredning av behovet av generella föreskrifter för dikesrensning behöver utgå, liksom deras uppdrag att ta fram vägledning om miljövänlig dikesrensning. Det senare uppdraget bör i stället gå till Jordbruksverket. Förslaget ligger även i linje med miljömålsberedningens förslag i SOU 2014:50. Se även förslag under avsnittet tvåstegsdiken. 4:2:3 Ekologiskt funktionella kantzoner LRF Örebro har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden, enligt LRF Örebros uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med bäring på kulturmiljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen kring vattenverksamheter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel. Under våren har omfattningen av den fysiska åtgärden varit synlig i VISS, men av någon anledning har den under de senaste veckorna tagits bort från i alla fall delar av Norra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten har varit tydlig med att VISS är ett levande redskap som kontinuerligt förändras, men den nyss beskrivna justeringen i programmet måste ha en annan förklaring. Är vattenmyndigheten rädd för att avslöja hur planerna ser ut, eller har den fysiska åtgärden i just detta område redan avfärdats? Om det är ett rent utredningsuppdrag eller ett skarpt förslag på fysisk åtgärd borde varit klarlagt långt innan remissen gick ut.