Remissyttrande gälland dr. nr /

Transkript

1 Remissyttrande gälland dr. nr / LRF:s Kommungrupp är verksam i Nyköpings kommun och bevakar frågor som berör våra lite över 1000 medlemmar. Vi har 3st vattendrag att bevaka det är Nyköpingsån, Svärtaån, Kilaån och en del avrinning till Södra vattenmyndighetens område. LRF: s Kommungrupp i Nyköping har tagit del av vattenmyndighetens omfattande material gällande förvaltningsplan och åtgärdsprogram. Vi kan konstatera att vår remiss 2009, de synpunkter vi hade då är fortfarande inte åtgärdade. Däremot har det utförts hel del åtgärder på landsbygden med hjälp av LOVA stöd och för de gårdar som fått varit med i Greppa näringen. 1. Allmänna synpunkter Vattenmyndighetens föreslagna åtgärder ställer mycket höga krav på landsbygdens företagare och boende, och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. LRF Nyköpings grundinställning är att Sveriges folk behöver såväl rent vatten som mat och energi från Sveriges åkerjord, och det ligger i samhällets intresse att balansera dessa mål så att fortsatt god livskvalitet kan upprätthållas. Såväl på nationell som regionala och lokal nivå pågår ett arbete med att formelera en livsmedelsstrategi. Därutöver har samhället satt upp mål för sysselsättning, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, fossilfri energiproduktion, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill slår MB 3:4 fast att jordbruksmark är av väsentligt samhällsintresse. Vattenförvaltningen innehåller funktioner för prioritering och rimlighetsanpassning som inte har använts. Det behövs en omfattande politisk beredning av vattenmyndighetens förslag. Riksdagen var antagit miljömål, där generationsmålet slår fast att landets miljöutmaningar inte ska lösas genom att förflytta miljöproblemen utomlands. I klartext innebär detta att vi inte kan lösa de svenska övergödningsproblemen genom att lägga ned det svenska jordbruket och i stället importera livsmedel från andra länder där en miljöskuld uppstår. Om mark tas ur produktion i den omfattning som föreslås behöver således produktionen intensifieras på andra platser, ny mark måste uppodlas, eller så måste matkonsumtionen minskas i motsvarande grad. Vi är idag beroende av ca ha åker utomlans för att försörja landets befolkning i och med att vi importera ca 50% av det vi äter. Därtill har landet antagit miljömål kring begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö samt rikt odlingslandskap med kopplingar till de åtgärder som vattenmyndigheten föreslår. Myndighetens förslag är dock i stora delar helt inriktade på att lösa problemet med fosfor som ansamlats i våra vatten under många1000 år, samt att säkerställa att vandrande fisk ska få möjlighet att fritt vanda genom alla landets vatten, oberoende av kostnader eller konsekvenser för andra samhällsmål. Detta fungerar inte. Man måste komma ihåg att den åkermark vi odlar på idag kommer från 1000 tals års forna utsläpp. På det hela taget blundar vattenmyndigheten för att den gröna revolutionen, som innefattar extern växtnäring, kemikalier och system för markavvattning, utgör grunden för landets välstånd. Samhället behöver fortsätta samverka kring hur folket ska försörjas med nödvändiga förnödenheter, och såväl de areella näringarna som vattenmyndigheten är en del av detta samhälle.

2 LRF Nyköping ställer sig också tveksam till vattendelegationen som beslutsfattare. Delegaterna är i stora delar tjänstemän med sakkunskap inom något område, men i stor utsträckning utan upplevt ansvar eller vana att göra sådana samhällsekonomiska avvägningar som ramdirektivet kräver. Delegaterna representerar inte folkviljan och ett holistiskt perspektiv saknas hos många. I något fall uppfattar vi även en jävssituation där delegater med dagligt värv inom Länsstyrelsernas beredningssekretariat förväntas fatta beslut om sina medarbetares ansträngningar. Därtill har delegaterna begränsat med möjligheter att sätta sig in i det oerhört omfattande samrådsmaterialet, inklusive inkomna synpunkter, och är i praktiken i stor utsträckning helt i händerna på de tjänstemän på vattenmyndigheten som är anställda för att sammanfatta förslag och synpunkter som de själva är en del av. Förslag: LRF vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål, samt att beslutande långt mycket bättre utnyttjar de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. Om inte detta är möjligt bör vattendelegatonen ställa sina platser till förfogande. 2. Materialet är otydligt och samrådet undermåligt LRF Nyköping har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord, samma text återkommer alt för ofta, vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Att inte kunna få tag på det tryckta materialet utan vara hänvisad till en pdf-fil på nätet på många hundra sidor är direkt stötande om man vill ha allmänhetens deltagande och underifrånperspektiv. Det behövs ett omfattande omtag för att åtgärda bristen på information och delaktighet. Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS, vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material. Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets grundläggande paragrafer, är en kraftig överdrift. Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt LRF Nyköpings uppfattning behöver myndigheten t ex

3 presentera en definition av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås kopplade till ett visst vatten. Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt komplicerat samrådsmaterial. Samrådet ha bara varit ett spel för galleriet om samrådet förra rundan var undermåligt så var det har sämre. Mötet har inte stimulera till dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter. Däremot har vattenråden och lokala vattenvårdsföreningar med starkt begränsade resurser, förväntats samla boende och verksamhetsutövare i geografiskt relativt stora områden för insamling av synpunkter. Även om ambitionen har funnits hos många vattenråd har detta ansvar upplevts tungt, svårt och övermäktigt. Vattenråden behöver ett omfattande resurstillskott som står i paritet med den betydelse som vattenråden tillmäts. På samrådsmötet i Katrineholm framkom det att Åtgärderna var riktade till myndigheter och inte berörde enskilda. Man vill helt enkelt inte ha folkets synpunkter utan myndigheter kommer genom föreskrifter, lagstiftning och expropriation driva igenom åtgärderna. Vattenmyndighete tycker också att kostnaderna för åtgärderna är i paritet med vad ett Friends arena eller norra länken i Stockholm kostar. Bra jämförelse det är alltså lansbygden som ska bekosta det till förmån för statsborna vilket är helt orimligt att landsbygden ska bekosta en Friends arena per år. Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att, tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska myndigheternas självpåtagna ambition att tala klartext med medborgarna bör även gälla Vattenmyndigheterna. 3. Förslag till miljökvalitetsnormer Vattenmyndigheten kan genom förslag till miljökvalitetsnormer göra den prioritering mellan vatten och mellan olika åtgärder som är helt nödvändig för ett samhälle där naturen används för att skapa välstånd och där resurserna är begränsade. Möjligheten är underutnyttjad. Sverige har dock, till skillnad från resten av EU, valt att låta vissa miljökvalitetsnormer vara juridiskt bindande. Detta skapar huvuddelen av de motsättningar som finns mellan vattenmyndighetens förslag och folket. Dessutom har Sverige nyligen valt att ändra bedömningsgrunderna i HVMFS 2013:19 så att vattenmyndigheten, genom 12, kan klassa ned vattendrag enbart med ledning av att en hydromorfologisk bedömning indikerar påverkan, vilket får mycket stora konsekvenser för klassning och därmed åtgärdsbehovet. Vattenförvaltningsförordningen ger medlemsländerna möjlighet att meddela undantag från målet God Status om det anses ekonomiskt orimligt att uppfylla målet, en möjlighet som bara utnyttjats för kvicksilver. Enligt LRF Nyköpings uppfattning behöver undantagsmöjligheten även användas för vatten påverkade av såväl vandringshinder som vattensystem i jordbrukslandskapet som är en del av

4 sjösänkningsföretag eller annan markavvattning. Måttlig status kan, på en övergripande nivå, vara lämplig för sådana vatten. Tidsundantag har använts i viss utsträckning, men för de allra flesta vatten är även målåret 2021 för god status mycket svåruppnåeligt. Vattenmyndigheten i Norra Östersjön bör ansluta sig till arbetsordningen i Södra Östersjön där målår 2027 varit normen för vattnen i jordbrukslandskapet. Slutligen har vattenmyndigheten, trots många påstötningar, fortfarande inte valt att utnyttja möjligheten att klassa jordbruksmark påverkad av markavvattning som kraftigt modifierat vatten (KMV). Det är angeläget att HaV och Jordbruksverket prioriterar att sådan vägledning tas fram, att möjligheten utnyttjas så snart formell möjlighet ges, samt att hänsyn tas till att denna centrala pusselbit saknas när åtgärder för fysiskt förändrade vatten nu ska beslutas. Att föreslå hydromorfologiska åtgärder i det landskap som är påverkat av markavvattning är ytterst olämpligt innan klassningen av detta landskap är klarlagd. Förslag: Vattenmyndigheten behöver kräva att regeringen gör om rättskaften i miljökvalitetsnormerna så att det svenska regelverket harmonierar med EU. Fram till dess bör alla möjligheter till kvalitetsundantag utnyttjas i beslutet om miljökvalitetsnormer och beslut om åtgärder för vattenområden som är kraftigt fysiskt förändrade av människan bör skjutas på. 4. Åtgärder Vattenmyndighetens förslag innehåller stuprörstänkande enligt sällan skådat slag. Å ena sidan föreslås att dammar ska rivas så att mark torrläggs, kulturspåren ödeläggs och skred, hus rasar och översvämningar ökar. Å andra sidan ska man schakta och fördämma så att vi får stående vatten på landets mest odlingsvärda sedimentjordar. För människor verksamma på landsbygden, undantaget sportfiskare, finns en mycket liten förståelse för sådana motstridiga förslag. Andra stuprörskonflikter rör markavvattningen, som på vissa platser i dokumenten beskrivs som betydelsefull, medan en lång rad åtgärder föreslås som uppenbart försvårar densamma (ekologiskt funktionella kantzoner, återmeandring osv). Här behövs en mer samlad analys. Många åtgärder är förenade med omfattande administrativa kostnader, där rivning av vandringshinder tar priset med administrativa kostnader som är dubbelt så höga som kostnaderna för det fysiska ingreppet. I ett samhälle som står inför många ekonomiska och praktiska utmaningar inom en lång rad politikområden, ställer sig LRF Nyköping frågande till om denna administration är väl investerade pengar. Vattenmyndigheten har också en övertro på effektiviteten i den ordinarie tillsynen. Vår analys innebär att en skarpare prioritering måste göras mellan olika mål, platser och åtgärder och att samhället måste ta bättre vara på individens kraft att lösa problemen. Att lägga många miljarder på tillsyn, domstolsprocesser, expropriation och planer är inte väl investerade pengar, vare sig det handlar om skattepengar eller privata pengar. 4:1. Övergödning Vattenmyndigheten har på ett begränsat underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder tas fram. Många av åtgärderna med bäring på fosforläckage kan vara verkningsfulla, men LRF Nyköping ställer sig tveksamt till omfattningen, kostnadsberäkningarna och styrmedlen här behövs det mer långsiktig forskning. Vidare föreslår VM att vi ska uppnå god status och då har man gjort beräkningar genom olika formler och kommit fram till vilken nivå av P i vattnet som är god status det

5 har visat sig att man har fel i data in i beräkningarna såsom fel P-klass i jorden vilket gör att resultatet blir felaktigt. Vi kommer inte att nå god status när ingångsvärdena är felaktiga. Man kan inte heller utgå ifrån att det ska vara gräsbevuxen åkermark som inte skördas och att det inte bor några mäniskor i landet. Om man sen ska mäta om åtgärdseffekten i vattnet har någon effekt genom att jämföra det med den beräknande referensen då kan vi lika bra lägga ner, det är omöjligt. 4:1:1 Pågående arbete och trögheten i systemet Sedan 1980-talet har en lång rad åtgärder gjorts i jordbruk för att minska näringarnas miljöpåverkan. Några av dessa åtgärder är anpassning av gödselgivorna till markens leveransförmåga och grödans upptag, gödsling med precision både i tid och rum, utveckling och användande av ny teknik för spridning av stallgödsel, handelsgödsel och växtskyddsmedel, omfattande utbyggnad av lagringskapaciteten för stallgödsel i syfte att undvika spridning under olämpliga väderleksförhållanden, övergång till flytgödselsystem, anläggning av skyddszoner, kantzoner, permanenta vallar, våtmarker, dammar och biogasanläggningar, upphörd förrådsgödsling, kraftigt minskade givor av handelsgödselfosfor, fånggrödor, ändrad tidpunkt för jordbearbetning, nedgång i djurtäthet, övergång till lågdospreparat, förändrad dosering av preparat i tid och rum, ändrad utfodringsstrategi och tillsatser i fodermedel för mindre växtnäringsöverskott, anläggning av biobäddar samt plattor för gödsel och spolvatten, minskad ammoniakdeposition som en följd av åtgärder i stallar och gödselbrunnar, åtgärder för minskad markpackning samt löpande underhåll av markavvattningsanläggningar som återför näringen i rensmassor och borgar för ett gott upptag av växtnäring mm. Motsvarande lista kan upprättas för skogsbruket. Jfr FP s 20 LRF Nyköpings uppfattning är att dessa åtgärder har haft ansenlig effekt på näringarnas miljöpåverkan och att ytterligare effekter av åtgärderna är att vänta dels eftersom systemen är tröga och dels för att vissa åtgärder genomförs löpande på gårdarna. Det pågår också ett mer intensivt arbete än någonsin tidigare med att hitta ytterligare åtgärder särskilt utformade för effekt mot fosfor, ett arbete som har sin viktigaste potential i de stora lerjordsområdena. Till detta kommer den successiva och omfattande nedläggning av jordbruksmark som sker och som har viss betydelse för fosforläckaget. Vattenmyndigheten uppger att effekten (s 159 i åtgärdsprogrammet för Norra Östersjön) är en minskning av fosforbelastningen med hela 10%, men det är oklart om hänsyn till detta har tagits när åtgärdernas omfattning kvantifieras. Vattenmyndigheten har i stora delar bortsett från detta arbete och de minskningar i miljöpåverkan som är att vänta framöver. Förslag: Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att kvantifiera hur stora effekter som hittillsvarande arbete har resulterat i och hur stor effekt som är ytterligare att vänta vid business as usual, samt att denna undersökning utgör underlag för ett reviderat åtgärdsbeting i vattenförvaltningen. 4:1:2 Rådgivning som styrmedel Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med ton med hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och åtgärder

6 på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerat som ett och framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt plats, och med rätt teknik. Den sammanställning som gjordes av resultat fram till år 2010 från 2274 gårdar som i genomsnitt deltagit i rådgivningsprojektet 4-5 år, visar att: Överskotten av fosfor har minskat på alla gårdstyper. På gårdar med grisproduktion har överskotten mer än halverats under perioden. Inköpen av fosfor med mineralgödsel har minskat signifikant både på mjölkgårdar och på växtodlingsgårdar. Inköpen av fosfor med foder har minskat signifikant på mjölkgårdar och framförallt på gårdar med grisproduktion. Rådgivningen har lett till att huvuddelen av fälten numer bearbetas sent på hösten eller inte alls, vilket på flera jordtyper minskar risken för yterosion och fosforförluster Alltfler gårdar har gått över till flytgödsel, framförallt på mjölkgårdarna, vilket ökar möjligheten till effektiv myllning Även utomstående granskare rapporterar om positiv rådgivningseffekt. En trendanalys för transporten av kväve och fosfor i åar i jordbruksdominerade gjordes 2012 av SLU. Analysen visar att anslutning till rådgivningsprojektet Greppa Näringen sammanfaller med den positiva utvecklingen för både kväve och fosfor. Nyligen belades också framgångarna av en forskargrupp vid Lunds universitet som slår fast att rådgivningen har positiva effekter för miljö och ekonomi. Alt prat om att lantbruket är den stora miljöboven vad gäller utsläpp vad gäller fosfor har lätt till att vi undermedvetet dragit ner på fosforgivorna. Vi bortför mer P än vi tillför och det är inte hållbart. Fosforläckage har inga enkla förklaringar och de flesta åtgärder för att minska fosforläckaget måste platsanpassas för störst effekt på vattenmiljön. En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats, bara att en åtgärd kommer på plats överallt. En föreskrift kan aldrig utformas så att den tar hänsyn till hur enskilda platser ser att och vad som skulle ha störst effekt på fosforläckaget just där. Det är i stället styrkan med rådgivning. Det är en anmärkningsvärd skillnad på synen på rådgivning mellan jordbruksnäringen och skogsnäringen. Skogens vatten lyfts som en framgångssaga och fortsatt dialog central i skogen. Vattenmyndigheten måste ha bättre på fötterna innan myndigheten konsekvent avfärdar rådgivning. Ge i stället Jordbruksverket i uppdrag att förfina analysen av vad som kan förbättras och medverka till att denna utvecklas. LRF Nyköping är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och projektledning tillsammans med ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling.

7 Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur vattenmyndighetens förslag. 4:1:3 Arrenderad mark Strukturen i svenskt jordbruk innehåller mycket stora inslag av arrenden, både gårdsarrenden och, i ökad omfattning, sidoarrenden. Självklart är både möjligheten och drivkraften att bekosta åtgärder på annans mark begränsad när det gäller arrenden. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram riskerar att få betydande effekter på marknaden för sidoarrenden och på arrendatorers möjlighet att driva en långsiktig produktion. Redan idag kan sådana effekter synas vid omförhandling. Investeringar med lång avskrivningstid fungerar inte på arrenderad mark. Vattenmyndigheten behöver problematisera frågan betydligt bättre än de få rader som t ex återfinns i åtgärdsprogrammet för Norra Östersjön på sid 168. Analysen hänger samman både med val av förslag till åtgärder och den samhällsekonomiska analysen. 4:1:4 Tvåstegsdiken Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas med mycket stor omsorg. Men i syfte att minska näringsläckage tror vi är begränsad här behövs mer långsiktig forskning. Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är olämpliga som material i dikes närområde, t ex då alven innehåller gyttjeinslag som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden. Även om det finns ett fåtal goda erfarenheter av tvåstegsdiken i landet, måste anläggandet av sådana även fortsättningsvis betraktas som en extraordinär åtgärd som dessutom behöver ha full finansiering från det allmänna. Däremot finns det en önskan om att skapa möjligheter till ett förenklat förfarande för att tillåta såväl djupare diken som avfasade, fortafarande stödberättigande, dikesslänter, för att kunna möta högre vattenflöden utan att odlingsmarken översvämmas. Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning, projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt att Jordbruksverket får i uppdrag att tillsammans med Länsstyrelsen och andra relevanta myndigheter utveckla förenklat förfarande för att tillåta fördjupning av diken och avsläntning av dikeskanter där behov är påkallat. 4:1:5 Strukturkalkning Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver också klarläggas. Man behöver också ta ställning

8 till kalkningens övriga effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning, innan man kan rekommendera den i stor skala. Gör VM sådana kalkyler som på sid 170 så är det lätt att föreslå dem mest kostnadseffektiva åtgärden. Har man inget rimlighets tänk när man tror att lantbrukaren ska tjäna 500 kr / ha när den verkliga beräkningen är 5kr /ha. Kostaden för att strukturkalka 1 ha är ca 5000kr inte 0 kr. Skördeökningen är inte 8%,räntan är inte 4% i 15 år, avskrivningen är inte 15år som VM tror dessutom ska lantbrukaren stå för kommunens tillsynsbesök då räcker det inte med 10 miljoner som VM tycks tro, snarare 50 miljoner. Sammantaget av dessa felberäkningar gör att LRF Nyköping inte känner någon trovärdighet till de beräkningar och siffror som kommer från VM. Det bör också redan ha kommit till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande vallar. Slutligen bör det även vara väl känt att kalkindustrins prissättning samvarierar med myndigheternas initiativ på området, t ex ökade priset på strukturkalk kraftigt när möjligheten att finansiera produkten via LOVA-bidrag infördes på bred front. Sammantaget ger ovanstående dels stöd för att det är mycket olämpligt att lagstifta om åtgärden, något som VM borde insett för länge sedan. Implementering av lagstiftning och tillsyn efter ca 15 år innebär också att det tar mycket lång tid innan åtgärden får genomslagskraft, mycket längre tid än frivillighet kombinerat med stöd. Rådgivning tillsammans ett permanentande av ett stöd enklare än LOVA-stödet är enligt LRF Nyköping rätt modell för att få genomslag i åtgärden. Dessutom måste budgeten för stödet höjas kraftigt jämfört med dagens LOVA-stöd som i Södermanland är översökt. Forskningen efter verksamma kalkprodukter i ekoodling bör få fortsatt stöd och parallellt med det arbetet bör Jordbruksverket få i uppdrag att verka för ett förändrat regelverk för ekoodlare som gör det möjligt för ekoodlare att använda strukturkalk av dagens variant. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält det behövs strukturkalkas. Förslag: Havs- och vattenmyndigheten ges i uppdrag att skapa ett permanent och LOVA-stöd till strukturkalkning samt säkerställa långsiktig och omfattande finansiering, samt Jordbruksverket får i uppdrag att verka för att ekoodlare medges undantag från ekostödsreglerna så att strukturkalkning kan genomföras även på ekogårdar. 4:1:6 Anpassade skyddszoner Det finns stöd för att vissa delar av fält kan behöva åtgärdas för att komma tillrätta med olika typer av lokala fosforläckage. Vissa platser är väl kända för markägaren eller arrendatorn, medan andra platser behöver lokaliseras med hjälp av t ex en rådgivare. För en del platser är förbättrad dränering ett sätt att komma tillrätta med bristerna, medan för andra kan exempelvis gräsbevuxna skötta zoner vara rätt verktyg. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält anpassade skyddszoner bör anläggas och betalningsviljan för den tillsynen är mycket låg hos företagare. Vattenmyndigheten behöver däremot se till att ett rådgivnings-verktyg utvecklas och medverka till att skapa ett system som gör att lantbrukarens kompetens används och omvandlas till verkstad.

9 Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla rådgivningen kring anpassade skyddszoner och utreda hur anslutningen till stödet till anpassade skyddszoner kan ökas. 4:1:7 Skärpt stallgödselspridning/anpassad gödsling Lagstiftningen kring stallgödselspridning har reformerats många gånger de senaste decennierna och effekten av nya regler kan omöjligt ännu ha slagit igenom i mätresultaten. Dessutom är svensk djurhållning under stark strukturrationalisering och nedgång, vilket medför ytterligare viss minskad belastning av näring från stallgödselspridning i vattendragen. Det har hänt mycket sen 2010 då uppgifterna för beräkningen är hämtad så kostnaderna för åtgärden stämmer inte. Många av LRFs medlemmar har också noterat en övertro på hur stora effekter som kalkylerats i många avrinningsområden där djurunderlaget i verkligheten är begränsat. Vattenmyndigheten behöver ta bättre hänsyn till trögheten i effekterna av hittillsvarande arbete samt till den omfattning av svensk djurhållning som är att vänta fram till 2027 innan effekten av förslagen kan klarläggas. Merparten av det som föreslås gäller redan på gårdar i nitratkänsligt område, samt som en följd av tillsynsmyndigheternas kravställande vid tillsyn, som villkor på anmälningspliktiga gårdar och i meddelade tillstånd på de större gårdarna. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält som behövs anpassad gödsling. Förslag: Åtgärden justeras till att Jordbruksverket får i uppdrag att utreda möjligheterna till och effekterna av ytterligare skärpt lagstiftning kring stallgödselspridning. Att rådgivning kring stallgödselspridning får utökade resurser. Att utreda om effekten av åtgärden är rimlig med tanke på fosforreduktion. 4:1:8 Våtmarker och fosfordammar Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket stor och LRFs medlemmar ställer sig tveksam till att det finns så många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som näringsfälla ska bevaras. Nuvarande stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod. Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär svårigheterna att finna kostnads effektiva våtmarkslägen, kritiken mot nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts. Dessutom ifrågasätts

10 vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för den åkermark som ska användas ( kr) samt kostnader förenade med underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas omfattande grävningsinsatser. Gamla våtmarker som har anlagts på 90talet har visat sig att de släpper mer fosfor än de tar emot så här behövs det mer forskning samt att det tas fram förslag om hur man sköter en våtmark. Vår uppfattning är att fosfordammar kan vara mer kostnads- och yteffektiva att anlägga än våtmarker, särskilt om de kan kombinerat kan fungera som bevattningsdamm, varför en ökad flexibilitet i ambitionsnivån föreslås. Att lägga över ha i våtmark är i varje fall helt orealistiskt. Vi ställer oss dessutom ytterst tveksamma till VM:s idé om att skapa möjlighet för myndigheter att expropriera mark som myndigheter anser lämplig för våtmarksanläggning, i strid med markägarens vilja. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält våtmarker och fosfordammar ska anläggas. Förslag: Åtgärderna fosfordamm och våtmark slås samman till en åtgärd och ersätts med orden våtmark/damm när styrmedel ska utvecklas. Vattenmyndighetens idé om expropriation ska utgå ur myndighetens förslag och kostnadsberäkningen justeras. Att det ges stöd till skötsel av våtmark/damm. 4:1:9 Kalkfilterdiken Det finns goda erfarenheter av att bland in kalk i återfyllnadsmassorna vid omtäckdikning, men om en föreskrift ställer krav som medför fördyringar minskar naturligtvis drivkraften att genomföra omtäckdikning över huvud taget. Här bör Sveriges myndigheter i stället verka för att rådgivningskompetensen och resurserna till rådgivning kring markavvattning säkerställs samt vara beredd att betala ut till exempel LOVA-stöd som täcker merkostnaden. Det ligger absolut i samhällets intresse att täckdikessystemen hålls i god kondition och att anläggningarna förnyas med jämna mellanrum. Myndigheterna behöver därför inrikta sig på att stödja en sådan utveckling i stället för att förelägga om inslag som fördyrar en angelägen åtgärd. Ett system med stöd och rådgivning kommer också innebära att åtgärden finns på plats på stora arealer långt tidigare än om det ska ske genom tillsyn och föreskrifter. Ska man dränera med kalfilterdike så kostar det ca 25000kr/ha man kan inte bara räkna med 7000kr/ha. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält det behövs kalkfilterdikas. Förslag: Vattenmyndigheten behöver justera sin rekommendation om styrmedel. 4:1:10 Skyddszoner Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll. När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna åtgärd sannolikt haft liten

11 effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skydds-zoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som redovisas är kostnadseffektivt. En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd. Förslag: LRF Nyköping efterlyser lite mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med långsiktiga och generösa stödvillkor. Att mer forskning behövs. LRF Nyköping vet att miljökontorets personal inte har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält det behövs skyddszoner. 4:1:11 Enskilda avlopp. Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att förelägga fastighetsägare om bättre rening i enskilda avlopp, och LRF ställer sig tveksam till att hänsyn har tagits till genomfört arbete. Vattenmyndigheten behöver också bättre problematisera det faktum att när ett sådant arbete ska ske genom tillsyn det tar oerhört lång tid. Här tror LRF Nyköping att det är effektivare att uppdra åt kommunerna att anställa avloppsrådgivare som kan motivera och underlätta för fastighetsägarna att välja system, än att fortsätta arbeta genom konfliktskapande tillsyn. Därtill behöver samhället arbeta mycket mer målinriktat med att underlätta utvecklingen och installation av avloppssystem som möjliggör återcirkulation av fosfor och humusämnen till produktiv åkermark. På global skala måste det vara mycket mer resurseffektivt och mindre miljöbelastande att ta vara på den fosfor som är möjlig att samla upp i hushållen för fortsatt användning än att ständigt tillföra ny fosfor till systemet genom gruvbrytning. Det är helt förkastligt att VM föreslår skatt på små avlopp den administrativa kostnaden kommer att långt överskrida nyttan med skatt. Den lagstiftning som finns idag är fult tillräcklig. Förslag: Kommunerna får i uppdrag att öka information och rådgivning kring enskilda avlopp, samt att när nya anläggningar byggs så ska det vara kretsloppsanpassade. Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelserna och kommunerna får i uppdrag att underlätta omställningen till kretsloppsbaserade avloppsystem i stor och liten skala, genom rådgivning, stimulansbidrag vid installation av kretslopps-inriktade anläggningar samt anläggningsstöd för hygieniseringsanläggningar mm. Vattenmyndighetens sammanställning över tekniker godkända för normal skyddsnivå behöver dessutom kompletteras med uppgift om att kretslopps-lösningar, som sluten tank och urinsortering, uppfyller dessa krav.

12 4:1:12 Hästhållning Vattenmyndigheten oroas över hästnäringens miljöarbete, och föreslår att uppdra åt kommunerna att bedriva bättre tillsyn. I den del som gäller hästhållningen behövs bättre kunskapsunderlag gällande branschens påverkan och informationsinsatser behöver vara förstahandsalternativet vad gäller styrmedel. 4:1:13 Dagvattenhantering och felkopplingar i städerna Ledningsnätet från landsbygd till stadens reningsverk är också bristfälliga då det regnar mycket hinner inte pumparna med och det breddar orenat vatten i åarna. Åtgärd Kommunen behöver åtgärda problem genom att bygga breddningsbrunnar så att det inte kommer ut orenat avloppsvatten i vattendragen. 4:1:14 Skogen Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel satt. Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i området är ca år år, dvs slutavverkning sker bara på en bråkdel av marken i avrinningsområdet per år, utan hänsyn tagen till de stora arealer avsatt skog som finns och som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget ytterst lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som t.ex. Södra är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om. LRF noterar vattenmyndighetens positiva inställning till dialog, rådgivning och samverkan i skogen. Förslag: Med stöd av ovanstående att åtgärder riktade till skogsbruket inte är prioriterade. Dessa har högst marginell betydelse för vattenkvaliteten. Däremot skulle åtgärder mot nedfallet ha betydelse, men Sverige har ju i vattenarbetet slagit fast att åtgärder mot kvicksilvernedfallet t.ex. inte är aktuella eftersom vi inte själva styr över dessa. Bra med dialog, samverkan och rådgivning 4:1:15 Recipientkontroll och egenkontroll Vattenmyndigheten föreslår, med åtgärd 11 till HaV om recipientkontroll, ytterligare kostnader för de mindre och mellanstora lantbruken. LRF vänder sig mot beskrivningen att recipientkontrollen har som syfte att visa att miljökvalitetsnormer för vatten följs, och dels mot åtgärden i sig. Med kunskap om hur det fungerar i ett vattendrag så är det helt orimligt att genom provtagning om det utförs som vattenvårdsförbundet gör idag utläsa om det gör effekt. För det första så är det

13 orimligt att beräkningar om god status ska ligga till grund för vattnets näringsinnehåll. För det andra ska man enligt förslaget börja ta provtagning på vattnet försöka reda ut om det blev någon effekt. Den provtagning som sker idag är allt för osäker man kan bara i bästa fall se trender. Som exempel kan man ta Svärtaå projektet som med mycket pengar från VM satte upp provtagningsutrustning som var flödeskopplad. Det togs vattenprover som var relaterade till flödet för att se om genomförda åtgärder har någon effekt, mycket bra tänkt tyckte LRF Nyköping för nu får vi äntligen provtagning från verkligheten för det saknar vi fortfarande från de prover som tas idag. Men tyvärr så togs den utrustningen bort efter knappt ett år och står nu i källaren på Länsstyrelen för pengarna tog slut. Av dessa kortsiktiga mätningar blev helt värdelösa eftersom det krävs långsiktighet i mätserier minst 10 år före en åtgärd och 10år efter man gjort åtgärder för att någorlunda se resultat. Det gäller om man har flödesberoende provtagning. Det är inte lätt med provtagning inte ens VM klarar detta på ett kostnadseffektivt sett. Att då tycka att mindre lantbruk ska utföra en egen recipientkontroll är inte rimligt. Idag finns det en stor mängd mätresultat som myndigheterna inte har tid att ta hand om. I den bästa av värdar kan verksamheter med relativt stor omfattning genom recipientkontroll skaffa sig en uppfattning om den egna verksamhetens inverkan på miljön. Tyvärr är instrumentet i de allra flesta fall trubbigt och det är svårt att använda det som en verklig del av sin egenkontroll. Åtgärden blir i stället bara ett sätt för myndigheterna få in pengartill den miljöövervakning som landet givit sig i uppgift att genomföra. LRF Nyköping tror att egenkontroll i form av t ex beräkningar av växtnäringsflödena och analyser av stallgödsel är långt mer verkningsfulla redskap i arbetet då det ger snabbare och säkrare återkoppling. Förslag: Åtgärden slår emot de mindre och medelstora lantbruksföretagen, då merparten av de största redan idag ingår i recipientkontrollprogram. Kostnaden står inte i paritet med nyttan, varför åtgärden bör utgå. 4:1:16 Internbelastning och interna åtgärder Några viktiga källor till fosforläckage och åtgärder saknas. En sådan är internbelastningen från bottensediment, som kan vara mycket betydande. En del sjöar har stora problem med omfattande förekomst av vitfisk som påverkar näringsflödena i sjön. För sådana sjöar räcker det inte med att begränsa tillförseln från land utan här behövs åtgärder i sjön. Trots att situationen är välkänd blundar vattenmyndigheten för problemet. Menar vattenmyndigheten allvar med att ett annat näringstillstånd i vattnet är önskvärt måste myndigheten dels redovisa situationen och dels mycket mer tydligt överväga åtgärder i vattenmassan och/eller bottensedimenten. En nyligen genomförd kostnadsberäkning av vad fosforfällning i Hjälmarens djupdelar skulle kosta indikerar att kostnaden är i samma storleksordning som övriga åtgärder. 4:1:17 Markvård som växtnäringsåtgärd Det saknas också en belysning över betydelsen av den erosion som kommer av översvämmade marker vid bristfällig avbördning och över de, delvis sammanhängande, problem som följer av dålig dränering. Fågelsjöar och dåligt skötta våtmarker kan ge ett betydande tillskott av näring. Det finns

14 en del oklarheter kring hur fosforretentionen påverkas av dikesunderhåll, men att dåligt fungerande dränering innebär dålig rotutveckling och därmed lågt upptag av växtnäring, samt risk för både ytavrinning och frigörelse av fosfor vid vattenmättade förhållanden måste anses vara klarlagt. Det finns uppgifter om att det vid rensning av öppna diken i jordbrukslandskapet avlägsnas omkring 1 kg P per ton rensamassa som återförs till produktiv mark och genom rensning bibehålls dikes förmåga att fånga fosforrikt finsediment. En fungerande markavvattning är också ett ansvar hos dikningsföretagen och en absolut förutsättning för att upprätthålla livsmedelsproduktionen i de viktiga odlingsområdena. De åtgärder som vattenmyndigheten föreslår kring markavvattning innebär att utveckla styrsystem för miljövänlig rensning, samt oprecisa åtgärder som handlar om att öppna upp kulverteringar, återmeandra rätade diken, anläggning av zoner bevuxna med buskar och träd i anslutning till vatten samt ökad tillsyn. Förutom vägledning kring miljövänlig dikning, och delar av tillsynen, innebär föreslagna åtgärder en tydlig målkonflikt mot dikenas viktiga funktioner. Vattenmyndigheten behöver i stället se till att det sker regelbunden rensning och översyn över dräneringssystemen så att fosforn kan tas om hand och funktionen säkerställs. Se även tillämpliga delar under avsnittet Hydromorfologi, Markavvattning som fysisk åtgärd Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla system som innebär att markavvattningarnas funktion säkerställs, genom informationsinsatser, rådgivning mm. Myndigheten bör också få i uppdrag att utreda hur dikenas funktion och skötsel, rörläggning av diken kan optimeras med avseende på fosforretentionen 4:1:18 Saltning av vägar Den mängd salt som ändvänds är ca ton vilket motsvara ca 115 kg / ha om man slår ut det på den åkermark som vi har i Sverige. Vägsalt som vintertid rinner av mot anslutande åkermark innebär lokala problem med påverkan på markstruktur och fosforläckage. Förslag: Trafikverket bör få i uppdrag att utreda och åtgärda anläggande av dagvatten dammar där stora regnmängder och väg och gummirester kan tas omhand. Utreda om att strukturkalka där vägsaltet har gjort skada. Samt att utreda vägsaltningens inverkan på fosforläckage mm, ta fram en handlingsplan för en övergång till för miljön mer skonsamma halkbekämpningsmedel, klarlägga ansvarsfrågan samt utveckla ett robust system för att åtgärda det akuta problemet. 4:2 Hydromorfologi Åtgärder med syfte att skapa lämplig fysisk miljö för fisk och andra arter är prioriterade i Vattenmyndighetens åtgärdsprogram och grundinställningen är att alla vattendrag ska åtgärdas. LRF Nyköping ställer sig överlag starkt tveksam till den skarpa prioriteringen och ser stora problem med föreslagna åtgärder då andra viktiga mål åsidosätts. 4:2:1 Utrivning av dammar/anläggande av fiskväg Att öppna upp vandringsvägar tar tid och kan vara mycket kostsamt. Effekten på de eftersträvansvärda fiskarterna är inte säkerställd och problemen omfattande. Målkonflikterna bör

15 vara väl kända för vattenmyndigheten: områden nedströms vandringshindret översvämmas och områden uppströms torrläggs. Effekterna av detta är raserade kulturmiljöer, förlorade rekreationsvärden, ökad risk för skred och erosion, höga kostnader för samhälle och verksamhetsutövare, minskad vattenkraftsproduktion, sänkta fastighetsvärden, utslagning av flodkräfta, ökad risk för spridning av främmande arter, ökat fosforläckage ut till havet och så vidare. Förslaget att lägga ner den småskaliga vattenkraften i Götaland och Svealand innebär i praktiken ökad import av kolkraft. Vattenmyndigheten behöver räkna på klimateffekten av detta och låta politikerna ställa det emot behovet av att möjliggöra fiskvandring överallt. Konsekvensanalysen av styrmedel visar på en årlig åtgärdskostnad för och vattenkraftsproduktionen på hisnande 470 miljoner kr plus administrativa kostnader på över 200 miljoner per år, som också i huvudsak bekostas av verksamhetsutövarna, för att åtgärda vandringshinder och flöden. LRF Nyköping vänder sig mot principen att samhällets prioritering av åtgärden i ett slag förändrats när drivkraften är PPP. Det finns naturligtvis inte mer pengar i samhället bara för att någon annan betalar. Vattenmyndigheten måste rannsaka sig själv och göra ett fullständigt omtag i åtgärden. Självklart finns vandringshinder som är relativt enkla att rasera eller bygga omlöp kring, men om den skarpa prioriteringen ska hålla måste samhället dels tillsätta mycket stora resurser och dels börja verkställa åtgärden, i projektform och på samhällets bekostnad, i den ordning som fisken förväntas vandra och utvärdera åtgärden efter varje åtgärdat dämme. LRF ifrågasätter kammarkollegets strategi att man genom tillsyn och domar på ett kostnadseffektivt sätt kan återskapa för vandrande fisk naturliga förhållanden, dessutom på bekostnad av enskilda fastighetsägare. Myndigheterna behöver också ställa sig frågan om var tidsgränsen går för att ett nytt naturtillstånd ska ha skapats. När det gäller våtmarker och andra biotopskydd är uppfattningen att den är år, men när det gäller dammar verkar inte ens 400 år räcka för att vattenspegeln vid bruksdammen ska räknas som den nya naturen. Förslag: Åtgärden bör utgå, minst i avvaktan på politisk hantering av vattenverksamhetsutredningens förslag samt i avvaktan på att samhället avsätter erforderliga ekonomiska resurser. 4:2:2 Markavvattning och dikesrensning som fysisk åtgärd LRF Nyköping är också bekymrad för hur Kammarkollegets strategi för omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar är orimligt och ytterst komplicerat. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras och vad gäller de kostnader som är förenade med omprövningar av miljöskäl som föreslås vill LRF förtydliga att sådana behöver statlig finansiering. Till detta kommer ett stort behov av kompetens på det hydro- tekniska området. Genom utredningar och tillsyn förväntar sig vattenmyndigheten att det ska ske restaurering av rensade och rätade vattendrag i form av meandring, iläggning av block och grus, öppning av kulverttar mm. Det finns en underton i hela det remitterade materialet (t ex på sid 118, 1 st i åtgärdsprogrammet för Norra Östersjön) som handlar om att markavvattning skapar betydande miljöproblem. LRFs medlemmar är starka motståndare till en utveckling som innebär att dikesunderhållet ska eftersättas ännu mer, även om det naturligtvis finns enstaka platser och enstaka markägare som har ett särskilt intresse av att genomföra beskriva åtgärder. Frivillighet och kompetens måste vara ledorden för denna typ av åtgärder, och målkonflikterna med diken

16 tydliggöras. Grunden för varför så många vattendrag i jordbrukslandskapet klassats som måttlig status för att de är påverkade av rensning för upprätthållande av markavvattning måste utgå, och löses enklast genom omklassning till KMV enligt beskrivning ovan. Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och branschen arbetar sedan många år på olika sätt för att öka kunskapen och medvetenheten om miljövänlig dikesrensning. Flera skrifter har givits ut och såväl i skogen som i jordbrukslandskapet hålls utbildningstillfällen för entreprenörer och fastighetsägare, vid sidan den omfattande kurssatsning som genomförts under senare år av aktörerna tillsammans. Det är viktigt att det arbetet får fortsatt stöd, uppmärksamhet och legitimitet. Om vägledning ska tas fram kring dikesunderhåll är det självklart sektorsmyndigheterna Jordbruksverket och Skogsstyrelsen som ska ha uppdraget, tillsammans med uppdraget att ta fram vägledning mm kring markavvattning. Föreskrift om dikesrensning uppfattas inte som lämpligt styrmedel. Instrumentet är trubbigt och kräver omfattande tillsynsinsatser. Förslag: åtgärden riktad till Naturvårdsverket som innebär utredning av behovet av generella föreskrifter för dikesrensning behöver utgå, liksom deras uppdrag att ta fram vägledning om miljövänlig dikesrensning. Det senare uppdraget bör i stället gå till Jordbruksverket. Förslaget ligger även i linje med miljömålsberedningens förslag i SOU 2014:50. 4:2:3 Ekologiskt funktionella kantzoner LRF har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden, enligt LRF Nyköpings uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med bäring på kultur-miljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen kring vattenverksam-heter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel. Under våren har omfattningen av den fysiska åtgärden varit synlig i VISS, men av någon anledning har den under de senaste veckorna tagits bort från i alla fall delar av Norra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten har varit tydlig med att VISS är ett levande redskap som kontinuerligt förändras, men den nyss beskrivna justeringen i programmet måste ha en annan förklaring. Är vattenmyndigheten rädd för att avslöja hur planerna ser ut, eller har den fysiska åtgärden i just detta område redan avfärdats? Om det är ett rent utrednings-uppdrag eller ett skarpt förslag på fysisk åtgärd borde varit klarlagt långt innan remissen gick ut. Där intresse och förutsättningar finns för åtgärden kan naturvårdsavtal med tillhörande ersättning vara ett lämpligt styrmedel som bör undersökas. Däremot ifrågasätts kostnaden för markåtkomst som vattenmyndigheten tror är ca kr/ha för mark där ekologiskt funktionella kantzoner ska anläggas. LRFs uppfattning är snarare att kostnaden är ca kr/ha i slättlandskapet, som är det

17 landskap där åtgärden troligtvis är mest eftersträvansvärd. Kostnads-analysen behöver justeras i denna del. Det vetenskapliga underlaget som styrker att förekomst av åkermark i vattendragets närområde (30 meter) med automatik medför påverkan på biota efterfrågas, eftersom detta underlag tydligen utgör grunden för formulerat åtgärdsbehov i jordbrukslandskapet. Om hela åtgärdens komplexitet ska inrymmas i utredningen är det centralt att det blir Jordbruksverket som få i uppdrag att genomföra uppdraget, inte Havs- och Vattenmyndigheten såsom nu föreslås. Jordbruksverket är den myndighet som har bäst kompetens vad gäller användning av Jordbruksmark, och förslaget till förändring ligger i analogi med att det är Skogsstyrelsen som föreslås få i uppdrag att utreda motsvarande åtgärder på skogsmark. 4.3 Vattenskyddsområden Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något formellt skydd inte finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under Förbättringsbehov vattenskyddsområden, som signalerar att situationen är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan situationen för år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan beslutade vattenskyddsområden. Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. Förslag: LRF föreslår att åtgärd 6e omformuleras till att kommunerna får i uppdrag att inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som försörjer fler än 50 personer Vattenmyndigheten har en grov missuppfattning vad gäller kostnader för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhälls-ekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden, bara i Skåne län, till cirka 3 miljarder. Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag. Vattenmyndighetens misstag behöver justeras och kostnadsuppskattningen behöver en långt bättre genomlysning. Tabell F53 i den samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap.

18 LRF saknar i förslaget för Södra Östersjöns vattendistrikt uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i verkligheten skydda dricksvattentäkterna. Motsvarande avsnitt i Norra Östersjön behöver utvecklas. Till exempel omfattar Trafikverkets ansvar bara de större vägarna, medan ansvaret för att säkra vägar inom detaljplanerat område i regel åvilar kommunerna. 4:4:2 Växtskyddsmedel Vattenmyndigheten har noterat det förbättringsarbete som genomfört på gårdarna vad gäller minskade miljörisker med växtskyddsmedel. Vi saknar dock en beskrivning och problematisering över hushållens betydande användning av motsvarande produkter, som sker i kombination med stor okunskap och begränsad ansvarskänsla. Hushållen använder ungefär hälften av den mängd växtskyddsmedel som jordbruket gör. LRF Nyköping ställer sig bakom att Jordbruksverket får fortsatt uppdrag att arbeta med rådgivning kring växtskyddsmedel men vill att Kemikalieinspektionens uppdrag att hantera allmänhetens risker utvecklas så att det blir mer verkningsfullt. Vattenmyndigheten uttrycker vidare en tilltro till att ökad omställning till ekologisk produktion är en verkningsfull åtgärd för att komma tillrätta med fynd av bekämpningsmedel i vatten, främst i Södra Östersjöns och vattendistrikt. I det fall gårdar med bristfällig kemikaliehantering ställer om sin produktion finns skäl att instämma i antagandet, men vår erfarenhet är att det inte självklart är just sådana gårdar som väljer att göra sådan omställning. Här behöver vattenmyndigheten göra en mer seriös analys över situationen än den som återfinns i förslaget. Det bör vara mer kostnadseffektivt att lägga motsvarande resurser på att öka kunskapen om säkert växtskydd på konventionella gårdar, varför åtgärden bör ändras. 5. Samhällsekonomisk bedömning Vattendelegationen ska fatta beslut om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram mot bakgrund av en samhällsekonomisk bedömning. Den analys över styrmedlen som vattenmyndigheten presenterar i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen behöver därför vara oklanderlig. Enligt LRF Nyköpngs uppfattning haltar den bedömning som presenterats i samrådsmaterialet och det finns stora brister både vad gäller kostnadsuppskattningar, beräknad effekt och bedömningen av andra konsekvenser. Kostnadsanalysen behöver kompletteras på en rad punkter och justeras, t ex vad gäller kostnader för strukturkalkning, inrättande av vattenskyddsområden, ianspråktagande av mark för annat ändamål än produktion och arbetskostnader för olika praktiska moment. Därtill behöver avskrivningstiderna ser över, och dessutom behöver vattenmyndigheten tydliggöra vilket investeringsbehov som följer av åtgärdsförslagen, utan hänsyn till avskrivningstid och internränta, med tillhörande analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga. Om vattenmyndigheten saknat resurser att göra en välgjord konsekvensanalys behöver detta tydligt framgå av det remitterade materialet och åtgärdsförslagen behöver dessutom anpassas till det osäkra beslutsunderlaget.

19 Naturvårdsverket fastslår i sin handbok för samhällsekonomisk konsekvensanalys, som Vattenmyndigheten utgår ifrån, att en bedömning gällande lämpliga styrmedel kräver samverkan mellan olika discipliner och aktörer för att belysa olika aspekter av ett styrmedel. Naturvårdsverket fastställer vidare att det i åtgärdsprogrammet ska beskrivas hur det kostnadseffektiva åtgärdsprogrammets kostnader fördelar sig på olika aktörer och sektorer och det bör bedömas om det finns kapacitet hos dem att betala. LRF Nyköping menar att Vattenmyndigheten helt bortsett från dessa aspekter. Det saknas sammanvägda resonemang kring effekten på näringsliv och livsmedelsproduktion. Fördelningen av kostnader påverkas av vilket styrmedel som myndigheter och kommuner väljer att använda för att genomföra de åtgärder som vattenmyndigheten förväntas besluta om. Att, såsom i dagsläget, föreslå lagstiftning, tillsyn och expropriation som främsta styrmedel för jordbruksanknutna åtgärder åsidosätter möjligheterna till samhällelig finansiering av osäkra åtgärder. Samverkan och rådgivning bör vara utgångspunkten inte bara för åtgärder i skogen utan även för åtgärder i odlingslandskapet. På samma sätt som vattenmyndigheten presenterar en beräkning över vad vatten är värt i Mälardalsregionen måste myndigheten ovillkorligen ta fram motsvarande analys för vad mat är värd för motsvarande population. Först då kan en sådan analys över vattnets värde användas i en kostnads-nyttoanalys. Allt annat är löjeväckande. Förslag: Vattenmyndigheten behöver göra om den samhällsekonomiska analysen från grunden, alternativt genomdriva en förändring av miljökvalitetsnormernas juridiska status så att tveksamma åtgärder inte blir bindande. 5:2. Styrmedelsanalys/betalningsansvar Vattnens tillstånd i landet är ett resultat av hundra års okunskap om effektiv resurshushållning och detta tillstånd kan omöjligt utgöra grunden för nuvarande företagares betalningsansvar genom den princip, polluter pays principle (PPP), som vattenmyndigheten torgför. Mest troligt är det i stället samhället, som genom många år av vägledning om t ex gödsling, bekämpning och dikning till landets jordbrukare, eller om behovet av reningsteknik till VA-sektorn och enskilda avloppsägare m fl, som bär ansvaret för föroreningarna. Det framgår till exempel av materialet att de fynd av bekämpningsmedel som görs i grundvatten i huvudsak utgörs av för länge sedan förbjudna medel och att bottensediment innehåller diverse oönskade ämnen ofta härrörande från en svunnen tid. Vidare är det väl känt att merparten av den miljöpåverkan som hänförs till de areella näringarna består av diffusa utsläpp som endast i undantagsfall går att knyta till en specifik verksamhet. PPP kan ej tillämpas på ett kollektiv. Problematiken domineras helt av att de jordbruksdominerade områdena består av lerjordar, inte av att företagen i dessa områden ägnar sig åt mer nedsmutsande verksamhet än andra. Det viktiga är att fokusera på är hur vattentransporten sker för att reducera att fosfor följer med. Det är då viktigt att rätt insats sker på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Inte att man gör en generell bedömning. Det är också väl känt för vattenmyndigheten att principen om förorenarens betalningsansvar bygger på att producenter kan ta ut merkostnaden i senare led, en princip som inte fungerar på landets relativt avreglerade marknad för t ex spannmål eller mjölk. Nuvarande ekonomiska utveckling i

20 jordbruket pekar kraftigt nedåt, vilket bör vara väl känt hos vattenmyndigheten. Innan en sådan princip har slagit igenom på marknaden är svenskt jordbruk i stora stycken redan nedlagt. LRF vill vara tydlig med att det, inom överskådlig tid, inte finns pengar på Sveriges gårdar att genomföra de investeringar eller bekosta de årliga åtgärder som föreslås. Det räcker inte med att vattenmyndigheten i materialet uttrycker viss känslighet för det pressade ekonomiska läget i jordbruket, när man samtidigt på samrådsmöten och ministeruppvaktningar proklamerar att PPP tydligt ska tillämpas. Det kan inte vara rätt att så kraftigt höja samhällets ambitionsnivå, jämfört med dagens samhälleliga insatser via landsbygdsprogram, statliga resurser för återställningsåtgärder i vattendrag mm, bara för att man proklamerar en annan finansieringsprincip. Landsbygdsprogrammet bör kunna användas mycket bättre för att bekosta åtgärder som av samhället anges som viktiga. Här behöver vattenmyndigheten begära en resursförstärkning som står i paritet med önskelistan, alternativt anpassa förslaget till de resurser som regeringen nyligen beslutat att avsätta för vattenvård. Det är ett stort problem att landsbygdsprogrammets pengar inte räcker. Förslag: Vattenmyndigheten behöver presentera ett förslag som bygger på att samhället/staten tar ekonomiskt ansvar för att genomföra de åtgärder som föreslås, innan beslut kan fattas om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. 6. Förvaltningsplanen Förvaltningsplanen beskriver hittillsvarande arbete, kartläggning och det arbete som föreslås den kommande sexårscykeln. Publikationen är betydligt mer lättläst än förslaget till åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer. Förvaltningsplanen trycker på vikten av samarbete, allmänhetens delaktighet, samhällsekonomiska avvägningar, lokal förankring, engagemang som drivkraft osv (s 15, s 22 ff). LRF delar denna grundläggande helhetssyn, men beskrivningen rimmar inte med det arbete som faktiskt gjorts. Möjligen finns ett samarbete mellan myndigheter, men de människor och företagare som faktiskt ska göra arbetet är inte involverade. Se vidare avsnitt 2, ovan. Vattenråd saknas för en del av vattendistrikten och framför allt har saknats resurser att genomföra den dialog och förankring som vattenmyndigheter beskriver. Beskrivningen på sidan (Norra) behöver kompletteras av någon som har bättre insyn i det samverkansarbete som i verkligheten bedrivs. Statusklassningen Många av LRFs medlemmar ifrågasätter fortfarande klassningen, såväl bedömningsgrundernas gränservärden som att det osäkra dataunderlaget och expertbedömningarna kan tillmätas sådan betydelse. Därtill har många vattenförekomster fått sänkt status. LRF delar inte vattenmyndighetens uppgift på s 69 FP Norra om att den utbredda sänkningen av statusklassningen som gjorts i jordbrukslandskapet har sin huvudsakliga grund i mer tillförlitliga bedömningar, utan i att HaV möjliggjort nedklassning med hänvisning till förekomst av markavvattningsföretag och/eller hög andel brukad mark i närområdet, allt genomfört som en expertbedömning via GIS-skikt. Se även avsnitt 3 ovan om miljökvalitetsnormer. LRF noterar här att vattenmyndigheten på sid 61 deklarerar att En sänkning av den ekologiska statusen med anledning av de hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna måste tydligt motiveras med stöd av en så kallad rimlighets- och