Perspektiv på etableringsprogrammet, hälsa och välbefinnande

Transkript

1 Perspektiv på etableringsprogrammet, hälsa och välbefinnande Nyanlända migranters röster Anne-Maria Ikonen Januari 2015

2 Innehållsförteckning ABSTRACT... Fel! Bokmärket är inte definierat.2 INTRODUKTION... 4 METOD... 8 Utformning... 8 Deltagare... 9 Intervjuer Analys av data RESULTAT Presentation av Yana en pionjär En inblick i nyanlända migranters liv Individuella mål Familjesituation Isolering från det omgivande samhället Etableringsprogrammet en möjlighet eller en belastning? Liibaan, Liliane och Payam när positiva åsikter överväger Fariba, Abyan och Adnan när kritiska åsikter överväger Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv? Kopplingar mellan etableringsprogrammet och hälsa och välbefinnande SAMMANFATTNING SLUTSATSER REFERENSER

3 Abstract Migranters hälsa är föremål för ett ökat akademiskt intresse, men hälsa och välbefinnande i samband med etableringsprogram för nyanlända migranter är fortfarande ett ganska outforskat forskningsområde, särskilt när det gäller migranternas eget perspektiv. Forskning om anpassning och välbefinnande bland flyktingar efter migration ger vid handen att det behövs en bred ansats när man utforskar komplexiteten i flyktingars välbefinnande; dessutom förespråkas att välbefinnande förstås i termer av individuella resurser, behov, mål, krav och begränsningar (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Genom att sätta fokus på de nyanländas uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att identifiera faktorer och omständigheter som påverkar hälsan och välbefinnandet hos de nyanlända flyktingar 1 som deltar i etableringsprogrammet i Skåne. Studiens utformning är kvalitativ och den är baserad på 8 fokusgruppsintervjuer med 40 vuxna män och kvinnor vars ursprungsländer är Mellanöstern, Somalia och Afghanistan. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades med fokus på teman och ämnen som deltagarna själva såg som relevanta i fråga om såväl hälsa och välbefinnande som deltagande i etableringsprogrammet. Studien är en grundläggande studie utförd för MILSA en forskningsbaserad stödplattform för migration och hälsa. Studien bekräftar komplexiteten i flyktingars välbefinnande, eftersom individers hälsa och välbefinnande präglas av erfarenheter såväl före som under och efter migrationen. Dessutom vittnar studien om att det finns olika faktorer relaterade till individ och miljö, utöver de vanligen använda kategoriseringarna baserade på utbildningsbakgrund och yrke, som påverkar hälsan och välbefinnandet hos dem som deltar i etableringsprogrammet. Dessa faktorer omfattar individuella livsmål och hur starkt de har 1 Nyanlända flyktingar definieras av Arbetsförmedlingen som flyktingar vars uppehållstillstånd är mindre än 36 månader gammalt. 2

4 internaliserats, familjesituationen både i Sverige och utomlands, och uppfattad social isolering i relation till det omgivande samhället. Informanterna uppger en mängd olika fysiska och psykiska besvär och symtom, såsom sömnlöshet, koncentrations- och minnesproblem, rädsla, ångest, försämrat självförtroende, identitetsförlust och känslor av hopplöshet och maktlöshet. Överlag anser sig informanterna ha större problem med sin psykiska än med sin fysiska hälsa. Informanterna uppfattar det som att de problem som har med psykiskt välbefinnande att göra ofta ignoreras, eller inte blir föremål för några insatser, inom etableringsprogrammet. Begränsade möjligheter att påverka innehållet i den individuella etableringsplanen, liksom begränsningar som upplevs i samband med språkinlärningen och i samband med social och arbetsmarknadsmässig integration, ses som viktiga källor till nedstämdhet och oro. Den här studiens resultat pekar på att etableringsprogrammet bara delvis tar hänsyn till deltagarnas individuella behov och att det finns en risk för att i synnerhet problem relaterade till psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta eller försummade i programmet. 3

5 INTRODUKTION Det är allmänt erkänt att migranter i Sverige har sämre fysisk och psykisk hälsa än infödda svenskar (Samarasinghe och Arvidsson, 2002). Hälsosituationen varierar påtagligt beroende på ursprungsland, men det är framför allt utomeuropeiska migranter som uppges lida av dålig eller mycket dålig hälsa. Asylsökande och flyktingar är i en särskilt sårbar situation, eftersom de ofta har varit utsatta för stress och trauman både före och under migrationen (Palinkas et al., 2003). Nästan hälften av dem som söker asyl i Sverige säger sig ha blivit utsatta för tortyr eller för någon annan typ av fysiskt eller sexuellt våld (Feijen och Frennmark, 2011). Asylsökande och flyktingar är i riskzonen när det gäller att utveckla psykisk ohälsa (Lauritzen och Sivertsen, 2012); man har dessutom sett ett samband mellan migration och vissa konkreta fysiska hälsorisker, såsom risk för hjärt-kärlsjukdom (Koochek et al., 2008), cancer, diabetes, stroke och HIV (Kreps och Sparks, 2008), liksom för övervikt och fetma (Lindström och Sundqvist, 2005). Flyktingars välbefinnande kan dessutom mycket väl utsättas för ytterligare påfrestningar efter ankomsten till Sverige, på grund av en splittrad familjesituation, osäkerhet vad gäller resultatet av asylprocessen och tillfälliga bostadsförhållanden (Hjern, 2012). Det har faktiskt framförts argument för att påfrestande erfarenheter efter migrationen, såsom brist på sammanhang och på kontroll över sitt liv, problem med anpassning och integration samt ekonomisk osäkerhet, kan orsaka större psykologiskt lidande än våld som upplevts före migrationen (Sundqvist et al., 2000). Den stress som kan förekomma efter migrationen kan förvärra psykologiska besvär och därmed också förvärra den allmänna trötthet och den känsla av ångest man kan uppleva som migrant (Taloyan et al., 2008). Flyktingars välbefinnande är utan någon som helst tvekan en mycket 4

6 komplex fråga. Det är inte bara så att de flesta människor som tvingats migrera utsätts för svåra upplevelser både före och under migrationen, utan när de väl är i Sverige erfar många av dessa migranter en förlust eller en nedvärdering av sina kompetenser och resurser, inklusive social status, utbildning och yrkeserfarenhet. Dessutom är det svårt att få tillgång till nya resurser, eftersom det finns starka indikationer på etnisk diskriminering i anställningsförfaranden och erhållna inkomster, särskilt när det gäller migranter från Mellanöstern 2 (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010). Ryan, Dooley och Benson (2008) har studerat det psykologiska välbefinnandet i samband med anpassningen till den nya miljön hos människor i västländer som tvingats att migrera. Deras slutsats är att välbefinnandet framför allt är i farozonen när förlusten eller nedvärderingen av befintliga resurser kombineras med begränsade möjligheter i det nya samhället, när grundläggande behov inte uppfylls, när livsmål möts av hinder och när personen i fråga är utsatt för krav som upplevs som omöjliga att hantera. Följaktligen knyter teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande samman flyktingars psykologiska välbefinnande med de individuella resurser som nyanlända besitter eller med de nya resurser som de kan förvärva, liksom med möjligheter och begränsningar som de nyanlända möter i det nya samhället. I linje med teorin om flyktingars välbefinnande, fokuserar etableringsprogrammet som erbjuds nyanlända flyktingar här i Sverige också på resurser och möjligheter; det avser att förse flyktingar med de nödvändiga villkoren för att de ska kunna bli ekonomiskt självförsörjande och för att de ska kunna delta i samhället. Aktiviteterna i etableringsprogrammet omfattar kurser i svenska språket, ett samhällsorienterande program och åtgärder som ska främja inträde på arbetsmarknaden. I bestämmelserna för etableringsprogrammet finns ingen tydlig hänvisning till individuell 2 Viss forskning tyder på att arabiskklingande namn kan ge upphov till 29 procent nettodiskriminering och utländska kvalifikationer till 23 procent nettodiskriminering. 5

7 hälsa eller till individuellt välbefinnande, förutom de mycket allmänt hållna formuleringarna om att individers behov och generella livssituation ska tas hänsyn till vid valet av aktiviteter (Statskontoret, 2012); men på senare år har allt mer uppmärksamhet riktats mot flyktingars hälsa och välbefinnande i samband med etableringsprogrammet, ofta i termer av att tillhandahålla samhällsoch hälsokommunikation på modersmålet eller ge tillgång till läkarbesök. 3 En nyanländ flykting som deltar i etableringsprogrammet är berättigad till en individuellt anpassad etableringsplan, som tar hänsyn till individens prestationsförmåga. Alltså kan etableringsprogrammet, även om det normalt sett är tänkt att gälla 40 timmar i veckan, reduceras till deltid om den individuella prestationsförmågan kräver det. Eftersom etableringsprogrammet i normalfallet innebär heltidssysselsättning för de nyanlända och eftersom etableringsprogrammet har en central roll när det gäller att förse de nyanlända med nya kompetenser, liksom när det gäller att öppna dörrar till arbetsmarknaden och samhället i stort, är man i etableringsprogrammet synnerligen angelägen om deltagarnas allmänna välbefinnande, långt utöver de mer pragmatiska uppgifterna att tillhandahålla hälsoinformation eller tillgång till läkarundersökningar. Etableringsprogrammet har varit föremål för forskning när det gäller dess effektivitet i fråga om att ordna inträde på arbetsmarknaden (Emilsson, 2014). Hälsoaspekter och hälsobeteenden hos olika migrantgrupper i Sverige har också studerats, hos kurder (Taloyan et 3 Bestämmelserna när det gäller läkarundersökning av asylsökande säger att de hälsoundersökningar som erbjuds nyanlända måste omfatta både fysisk och psykisk hälsa, inklusive en uppskattning av eventuella hälsokonsekvenser av traumatiska erfarenheter. Det har emellertid hävdats att i praktiken är hälsoundersökningarna främst avsedda att upptäcka infektionssjukdomar, medan psykiska besvär ofta förblir oupptäckta, vilket i sin tur kan leda till problem under etableringsprocessen (Ljungberg och Holmgren, 2013). 6

8 al., 2008), irakier (Sundell Lecerof och Stafström, 2011), thailändare (Lundberg, 1999), somalier (Svenberg et al., 2011) och migranter från Liberia och Sierra Leone (Wikström, 2009). Det finns även information om hälsofrämjande strategier (Hyman och Guruge, 2002; Kreuter et al., 2002; Lindencrona, 2008; Maller et al., 2006; Palinkas et al., 2003) och om hälsolitteracitet bland flyktingar (Barnes och Almasy, 2005; Hansen et al., 2008; Kreps och Sparks, 2008; Zanchetta och Poureslami, 2006), liksom om hälsofrämjande i samband med språkinlärning (Edwards et al., 1992) och i samband med etableringsprogrammet (Lindencrona, 2008). När etableringsprogrammet och hälsa har studerats tillsammans, har det till exempel undersökts i vilken grad samhälls- och hälsoinformation har bidragit till nyanländas hälsa, eller i vad mån de nyanländas hälsotillstånd har tagits hänsyn till i etableringsprogrammet (Sundell Lecerof och Stafström, 2011) och i vad mån det påverkar deltagandet i etableringsprogrammet (Fundberg, 2012). Man har också helt nyligen studerat hur de nyanlända uppfattar och upplever etableringsprogrammet (Tovatt, 2013). Tidigare forskning tyder på att flyktingar har vitt skiftande erfarenheter av integrationsprogram, beroende på ålder och kön, typ av utbildning, hur länge man har vistats i landet och andra faktorer. De allmänna slutsatser man kan dra är att flyktingarna är tacksamma för möjligheten att påbörja ett nytt liv i Sverige. Migranterna verkar emellertid vara en aning kritiska mot den tendens som finns hos myndigheter och institutioner att fatta beslut och bestämma policyer utan att ta hänsyn till flyktingarnas eget perspektiv och egna behov. Följaktligen finns det förslag om att migranternas roll i beslutsprocessen ska öka och förbättras (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010), att olika sorters aktiviteter ska utvecklas för att bättre svara mot det breda spektrumet av behov och att mer uppmärksamhet ska ägnas krisstöd och psykisk hälsa (Tovatt, 2013). Det finns ytterst lite, om ens någon, information om hur deltagandet i själva programmet kan tänkas påverka migranters hälsa och välbefinnande. Genom att sätta fokus på de nyanländas 7

9 uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att peka på aspekter av etableringsprogrammet som kan påverka nyanlända flyktingars hälsa och välbefinnande. Detta görs genom att utforska hur nyanlända flyktingar uppfattar och upplever etableringsprogrammet, i vad mån etableringsprogammet motsvarar de nyanlända flyktingarnas individuella behov och hur de nyanlända uppfattar sin hälsa och sitt välbefinnande. I enlighet med WHO:s riktlinjer, förstås hälsa i den här studien som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast som avsaknad av sjukdom och funktionshinder. 4 Studien är utformad som en grundläggande studie för MILSA, som är en forskningsbaserad stödplattform för migration och hälsa, ett projekt som verkar inom Partnerskap Skåne för att stödja utvecklingen och integreringen av ett hälsoperspektiv i mottagandet av nyanlända migranter. METOD Utformning Studien har en kvalitativ utformning, eftersom det är lämpligt när man undersöker förhållandevis nya och outforskade ämnen (Creswell, 2013), liksom komplexa subjektiva erfarenheter. Dessutom har utformningen av studien, som har hållits flexibel, gjort det möjligt för mig att fördjupa mig i ledtrådar som har dykt upp och att ändra kurs när det har behövts (Maxwell, 2005). Data till studien samlades in genom att använda fokusgruppsintervjuer (Morgan, 1998), en blandning av fokusgruppsdiskussioner och gruppintervjuer, där deltagarna uppmuntrades till att dela med sig av sina åsikter och erfarenheter och att kommentera varandras erfarenheter och synpunkter. Diskussionerna uppenbarade teman, bekymmer och intresseområden som delades av de flesta deltagarna, men också en 4 Inledningen till Världshälsoorganisationens konstitution som antogs av den Internationella Hälsokonferensen i New York, 19 juni - 22 juli

10 rad olika individuella angelägenheter och erfarenheter. Utformningen och den yttre inramningen gjorde det möjligt att utforska skälen bakom och sambanden mellan olika erfarenheter och åsikter. Deltagare Deltagarna värvades med hjälp av Länsstyrelsen Skånes samhälls- och hälsokommunikatörer (SHK). Först informerades SHK om syftet med studien och om önskade egenskaper hos potentiella deltagare; vi avsåg att nå deltagare med en bred erfarenhet av etableringsaktiviteter, vuxna i alla åldrar, män såväl som kvinnor, som var utspridda i olika geografiska områden och som var representanter för tre huvudspråk (arabiska, somaliska och dari). Därefter kontaktade SHK potentiella deltagare i undervisningen i samhälls- och hälsokommunikation; potentiella informanter informerades om utformningen av och syftet med studien och om att deltagandet var frivilligt och konfidentiellt. På grundval av det intresse som visades av de nyanlända som kontaktats bildades fokusgrupper. Värvningen var förhållandevis okomplicerad, eftersom många nyanlända var intresserade av att delta; de såg studien som ett tillfälle att få prata om sina erfarenheter. Efter det att intervjuerna i de åtta fokusgrupperna hade genomförts visade insamlade data en viss mättnad och värvningen avbröts. Av de åtta fokusgrupperna bestod hälften av män och hälften av kvinnor. Hälften av grupperna omfattade nyanlända från Mellanöstern (arabisktalande), två grupper nyanlända från Somalia och två grupper nyanlända från Afghanistan. Totalt intervjuades 40 personer (19 kvinnor, 21 män). Bakgrundsinformation om deltagarna presenteras i tabellerna på följande sidor. Informanterna omfattar vuxna i alla åldrar, med varierande familjestorlek och civilstånd, antal skolår och nivå på kunskaper och färdigheter i svenska språket. Det finns ett antal anmärkningsvärda skillnader mellan språkgrupper som speglar allmänna skillnader mellan flyktinggrupper i Sverige; till exempel tenderar deltagare från Syrien att ha små familjer eller ingen familj alls, medan deltagare från Somalia i allmänhet har stora familjer. 9

11 Likaså har många deltagare från Syrien lång eller mycket lång formell utbildning, medan förhållandevis fler deltagare från Somalia och Afghanistan säger sig inte ha fått någon formell utbildning i sina hemländer. Tabell 1. Deltagare fördelade på kön, språk och ursprung Arabiska Somaliska Dari Totalt Syrien Somalia Afghanistan Kvinnor Män Kvinnor 2 Män 3 Irak Kvinnor 1 Män 1 Palestina/Syrien Alla kvinnor 19 Alla män 21 Totalt Tabell 2. Deltagare fördelade på ålder och språk Ålder Arabiska Somaliska Dari Totalt Totalt

12 Tabell 3. Deltagare fördelade på kön och civilstånd Gifta Skilda/Änkor, Ensamstående Totalt änklingar Kvinnor Män Totalt Tabell 4. Deltagare fördelade på civilstånd och språk Arabiska Somaliska Dari Totalt Gifta Frånskilda/Änkor, änklingar Ensamstående Totalt Tabell 5. Deltagare fördelade på familjestorlek och språk Antal barn Arabiska Somaliska Dari Totalt Totalt Tabell 6. Deltagare fördelade på antal skolår före ankomsten och språk År Arabiska Somaliska Dari Totalt

13 Totalt Tabell 7. Deltagare fördelade på SFI-nivå och kön Ingen SFI SFI A SFI B SFI C SFI D Totalt Kvinnor Män Totalt Intervjuer I början av varje fokusgruppsmöte, kontrollerades att deltagarna hade uppfattat syftet med mötet korrekt och att de deltog frivilligt. De blev ombedda att ge sitt samtycke till att samtalet spelades in och det förklarades att all data var konfidentiell. De informerades också om att deltagandet och inspelningen kunde avbrytas när som helst, om de så önskade. En av de 40 deltagarna lämnade innan intervjun var klar på grund av ett annat åtagande, men inga andra avbrott förekom. I varje grupp fanns en samhälls- och hälsokommunikatör (SHK) med som tolk, och därför ombads deltagarna att utelämna SHK från sina reflektioner. Emellertid delade flera deltagare med sig av åsikter om samhälls- och hälsokommunikationen. Diskussionerna inleddes med en fråga om de etableringsaktiviteter som informanterna hade erfarenhet av. Denna uppvärmningsfråga hjälpte till att få i gång samtalet och sätta fokus på etableringsprocessen. Intervjun som följde delades upp i tre delar. Först reflekterade deltagarna över etableringsprocessen i största allmänhet. Under denna del uppmanades deltagarna att tala om 12

14 ämnen som de själva ansåg viktiga; de flesta deltagarna hade någon individuell fråga som de ville ta upp, och några hade förberett sig genom att ta med anteckningar. Den andra delen bestod av semistrukturerade frågor om praktiska aspekter av etableringsprogrammet: hur var etableringsplanen organiserad och genomförd, och hur uppfattades de olika kurserna och aktiviteterna? Genom att använda en femgradig skala besvarade deltagarna frågan om hur väl etableringsprogrammet motsvarade deras behov. Den sista delen bestod av en kort enkät som omfattade bakgrundsinformation om deltagarna, liksom en självskattning av fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande. Genom hela intervjun uppmanades deltagarna att jämföra och kommentera eventuella samband mellan deras erfarenheter och deras hälsa och välbefinnande. Fokusgrupper anordnades i Kristianstad, Helsingborg, Svalöv, Lund och Malmö, i avskilda utrymmen i bibliotek, kulturcentra, kommunhus och kaféer under september november Diskussionerna spelades in och transkriberades, utom för en fokusgrupp där två deltagare inte gav sitt tillstånd till detta och där diskussionerna i stället registrerades med hjälp av skriftliga anteckningar. Intervjuerna varade i genomsnitt i två timmar. I en grupp drog diskussionen ut på tiden och lokalen de använde skulle stänga; gruppen bestämde sig då för att avsluta diskussionen i en park utan någon ljudinspelning. Analys av data De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och huvudteman identifierades. I fokusgrupper är det vanligt förekommande att somliga samtalsämnen stjäl uppmärksamheten och avhandlas länge, fastän detta inte är ett säkert tecken på att deltagarna anser att dessa ämnen är de mest relevanta för dem personligen (Morgan, 1998). Därför ombads varje deltagare att, i slutet av varje fokusgruppsträff, välja det ämne av alla de olika 13

15 ämnen som diskuterats under träffen som han eller hon personligen tyckte var viktigast; svaren på den frågan bidrog till att identifiera centrala teman i de data som kom fram. Dessutom togs vissa samtalsämnen upp av flera deltagare, eller i olika sammanhang, vilket också tolkades som en indikation på hur viktiga just de ämnena var. Transkriptionerna kontrollerades och jämfördes systematiskt, och underteman identifierades. Sedan lästes transkriptionerna igen för att kontrollera att inga viktiga ämnen hade förbisetts. Resultaten jämfördes med andra studier inom området. Uppfattningar och erfarenheter som gäller frågor utanför etableringsprogrammet, till exempel asylprocessen, tas inte upp i slutrapporten. Dessutom tas uppfattningar och erfarenheter rörande olika etableringsaktiviteter och tjänsteleverantörer endast upp i rapporten när informanterna hänvisar till hälsa eller välbefinnande. Hänvisningar till samhälls- och hälsokommunikatörerna utelämnas, eftersom de själva var närvarande under diskussionerna. RESULTAT Syftet med studien är att förstå hur nyanlända uppfattar och upplever etableringsprogrammet och i vad mån deltagandet i etableringsprogrammet är förknippat med hälsa och välbefinnande; med andra ord ligger fokus på de upplevelser migranterna har efter migrationen. Emellertid är anpassningsprocessen till den nya omgivningen starkt påverkad av upplevelser både före och under migrationen. Därför inleder vi presentationen med Yana, 5 en ung syrisk kvinna som anlände till Sverige för ungefär två år sedan. Hon berättar följande Presentation av Yana en pionjär Jag bodde i Syrien med mina föräldrar och min syster ; jag studerade kemi på universitetet och hjälpte barn i en förskola. Men 5 Av konfidentialitetsskäl är alla namn ändrade. 14

16 sen bröt kriget ut framtiden i Syrien började se mycket dyster ut Min pappa dog Vi var tvungna att göra något. Min mamma trodde att jag kanske skulle ha större möjligheter i Europa. Resan var farlig, speciellt båtresan Vi slängdes från en båt till en annan som potatissäckar. De brydde sig inte om vad som hände med oss. Barnen grät; de grät hela tiden Smugglarna övergav oss när vi närmade oss Italien. Under en halvdag var vi utan vatten och hoppades att någon skulle hitta oss Jag trodde att jag skulle dö. Resan genom Europa tog lång tid Ibland gömde jag mig i en bil Jag blev fängslad men sen frisläppt igen Jag hade Sverige som mål, för vi visste att vi skulle få lov att stanna här Jag trodde att jag skulle kunna arbeta här och skicka hem pengar. När jag till slut kom till Sverige var jag så lycklig full av glädje, full av hopp, full av iver att göra något, att börja ett nytt liv. Men sen kom den långa väntan på uppehållstillstånd och innan man kan börja med språkkursen. Väntan är förödande Om det fanns en sak jag skulle kunna ändra, så skulle det vara att ha rätt att börja med språkkurser med en gång. Väntetiden är ett förfärligt slöseri med tid; man sitter bara och väntar. Man känner sig så stressad och orolig fångad. Jag förstår inte hur de kan förvänta sig att vi ska klara av etableringsprogrammet och samtidigt lösa alla praktiska problem Jag har försökt att hitta en bostad, men jag kan inte förstå vad människor säger och de kan inte förstå mig Man sa att även om jag väntade två år i den här stan, skulle jag inte kunna få tag på en bostad. Vad är det meningen att jag ska göra? Flytta någon annanstans? Jag kan inte sova på nätterna. Jag vet inte hur jag ska lösa det här Jag har ingen släkt här; min mamma och min syster är kvar i Syrien men jag har några vänner på SFI Jag bor faktiskt med dem. Jag skulle väldigt gärna lära känna några svenskar, men jag vet inte hur jag ska göra för att prata med dem. Och jag känner det som om 15

17 jag alltid gör något fel Låt mig ge er ett exempel: jag såg en äldre kvinna ramla på gatan, och jag rusade fram till henne för att hjälpa henne. Men hon höjde händerna i protest och skakade på huvudet. Jag förstod inte vad hon sa, men hon ville definitivt inte att jag skulle röra henne Det gjorde mig ledsen. Jag har blandade tankar och känslor. Jag är tacksam för allting, så, snälla, missuppfatta mig inte, men ändå har ingenting blivit som jag hade tänkt mig. Jag söker arbete, vilket arbete som helst, men jag kan inte hitta något. Jag ser mig själv som en pionjär men jag känner att jag har misslyckats med vad jag kom hit för. Jag kan inte skicka pengar till min mamma, och hon måste fortfarande betala av på lånet som hon tog för att jag skulle kunna resa Min syster har inte gått i skolan på över ett år. Hon säger till mig: Åh, du är så lyckligt lottad som kan studera och gå i skolan På etableringsprogrammet ansätter de mig med krav, och när jag förklarar hur jag känner det, säger de: Ta den tid du behöver. Ta det bara lugnt. Hur kan jag ta det lugnt? Jag kan inte få ordning på mitt liv här och min mamma är ensam änka i Syrien. Jag skäms och känner mig skyldig. Jag borde kunna hjälpa dem. --- Yana, i likhet med de flesta andra informanter i den här studien, uppger att hon har relativt god fysisk hälsa men att hon känner sig känslomässigt och psykiskt betryckt. Många informanters berättelser tyder på att att flyktingars psykiska välbefinnande sätts på hårda prov av att de under lång tid är utsatta för multipla stressfaktorer. I Yanas berättelse är det möjligt att urskilja flera inslag som enligt teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande hänger ihop med psykiskt välbefinnande. För det första finns det tecken på att migrationen har gett upphov till en förlust och en nedvärdering av befintliga resurser (Yanas utbildning har inte hjälpt henne att hitta ett arbete i Sverige; hennes mammas obetalda lån tynger Yana själv). För det andra verkar det finnas ett samband mellan välbefinnande och otillfredsställda behov (Yana behöver få tag på en bostad) och mellan välbefinnande och livsmål (Yana har inte lyckats få något arbete). För 16

18 det tredje kan yttre begränsningar som inskränker det individuella handlingsutrymmet förvärra stressymtomen (Yana beskriver passiviteten under väntan på uppehållstillståndet som mycket psykiskt påfrestande). För det fjärde höjer förvärvandet av nya resurser välbefinnandet (Yana betonar vikten av att få lära sig språket så tidigt som möjligt; hon hänvisar också till sina nya vänner på SFI som en tillgång). För det femte förvärras stressen av krav som känns alltför svåra att leva upp till, givet de resurser som finns (Yana beskriver svårigheterna med att lösa bostadsproblemen parallellt med att delta i etableringsprogrammet). Och slutligen kan oförutsedda negativa händelser ha en dålig inverkan på det psykiska välbefinnandet (Yanas möte med en äldre dam, vilket hon upplevde som ett personligt avvisande). Presentationen av Yana kan, även om den är mycket kortfattad, bidra till att skildra komplexiteten i flyktingars välbefinnande, och till att visa några exempel på hur förvärvandet eller förlusten av resurser, individuella behov och mål, yttre begränsningar och krav, liksom oförutsägbara händelser, kan vara förknippade med de nyanlända flyktingarnas psykiska välbefinnande. I de följande avsnitten presenteras det aktuella sammanhanget, det vill säga de inslag som formar migranternas upplevelser av etableringsprogrammet. En inblick i de nyanlända migranternas liv Under den första delen av fokusgruppsdiskussionerna uppmanades informanterna att reflektera över meningen med hela etableringsprocessen. Under denna del uppmanades deltagarna att tala om ämnen som de själva tyckte var betydelsefulla. De gemensamma teman som framkom av diskussionerna var individuella mål, familjesituation och social isolering i förhållande till det omgivande samhället. Dessa teman är avgörande för hur deltagandet i etableringsprogrammet avlöper, liksom för det individuella välbefinnandet. 17

19 Individuella mål Nästan alla informanterna i studien har för avsikt att skaffa sig ett välfungerande liv i Sverige och endast en handfull av informanterna säger att de önskar återvända till sina hemländer någon gång i framtiden. De flesta informanter uppfattar etableringsprocessen som en del av en mycket längre etableringsprocess, som startar långt innan etableringsprogrammet tar sin början och som sannolikt tar längre tid att avsluta än de två år som är avsatta för etableringsprogrammet. En syrisk medelålders man beskriver hur etableringen i, och anpassningen till, den nya miljön börjar så fort man sätter sin fot på svensk mark, och hur problemen sedan angrips ett efter ett: uppehållstillstånd, bostad, familjeåterförening och, förhoppningsvis, ett arbete. Följaktligen framstår etableringsprogrammet som en relativt kort period från de nyanländas tidshorisont. Många migranter fasar för att etableringsprogrammet ska vara avslutat innan de har kunnat hitta ett arbete, eftersom det av många ses som ett personligt misslyckande och inledningen på en okänd och mer osäker framtid. En ung afghansk man, som skulle vilja att etableringsprogrammet kunde förlängas, och en ung syrisk man ger båda liknande uttryck för sina åsikter: Åh nej, socialen, ingen vill hamna hos socialen. Praktiskt taget alla informanterna värdesätter uppehållstillståndet och ser det som en stor personlig framgång att få det, men medan somliga informanter uppfattar det som en slutstation, ett uppnått mål, ser andra det som startskottet för arbetssökande och det nya livet i Sverige. Bland informanterna finns flera medelålders eller äldre kvinnor med familj som berättar hur fysiskt, psykiskt och känslomässigt totalt utmattade de var när de anlände till Sverige och att när de väl hade fått uppehållstillståndet och det var dags att börja med etableringsprogrammet, fick de en chock; de kände sig oförmögna att ta itu med det intensiva program som de ställdes inför. De finns emellertid lika många exempel på det motsatta: män utan familj, eller unga män och kvinnor, som inte framställer sig som 18

20 utmattade. Dessa personer säger typiskt att de inte har varit med om krig eller andra hemskheter personligen eller att deras resa till Sverige inte var särskilt traumatisk. En högutbildad medelålders syrisk man med en erkänd yrkeskarriär berättar hur optimistisk, upplivad och energisk han kände sig när han anlände till Sverige och hur ivrig han var att få börja arbeta och starta en ny tillvaro här, men hur hans förhoppningar successivt har grusats, allt eftersom situationen har blivit dystrare. Han berättar följande: Jag har skickat in mina papper för att få dem validerade, men det tar tid. Allting tar tid. Jag har försökt kontakta olika institutioner, men det verkar som om jag inte kan göra någonting utan papper De säger att det kanske inte kommer att gå ens med papper. Men jag är inte beredd att ge upp mitt mål. Jag vill fortsätta med samma yrke som tidigare Nej, jag överväger inte ens någonting annat Nej, vad skulle det vara i min ålder? Nej, jag bara väntar. Jag går på gym och jag går långa promenader, varje dag Men jag blir mer och mer desillusionerad. De flesta informanterna säger att det är en stor stressfaktor i deras liv att inte kunna få något arbete; detta bekräftas av tidigare forskning. Praktiskt taget alla manliga informanter, med undantag av en äldre man och de som går en praktikantutbildning eller står i begrepp att börja på en sådan, nämner arbetslöshet som ett problem och berättar hur stressade de är av situationen. Men det är inte bara män som lider av arbetslöshet; även många kvinnor, särskilt de med utbildning eller arbetslivserfarenhet från sina hemländer, säger att de är mycket stressade av att inte ha något arbete. Bland informanterna finns flera unga kvinnor med utbildning som har kommit till Sverige med ett specifikt arbete i åtanke, men yngre människor verkar mer flexibla vad gäller framtida mål. En ung syrisk kvinna säger att även om hon har en viss utbildning, kan framtiden mycket väl komma att föra in henne på andra områden. Det får tiden utvisa. Ju större vikt en person fäster vid sitt ursprungliga mål, desto mer förvirrad, desillusionerad och kritisk verkar personen vara i en situation där det förefaller osannolikt eller mycket svårt att nå det uppsatta målet. 19

21 För många informanter har det kommit som en överraskning att det inte är lätt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige, och att rätt sorts kvalifikationer liksom kunskaper i svenska språket krävs för nästan alla arbeten, även ett mycket lågkvalificerat sådant. Några jämför sina erfarenheter med information som de har om vissa andra europeiska länder och undrar varför man i det svenska samhället inte efterfrågar de kompetenser de besitter. Följaktligen uppfattar vissa informanter etableringsprogrammet som ett sidospår och därför som en besvikelse. En ung afghansk man uttrycker sin frustration när han säger att det inte ingick i hans planer att sätta sig på skolbänken igen (för så uppfattar han etableringsprogrammet); likaså ser en ung syrisk man utan mycket formell utbildning, men med viss arbetslivserfarenhet, sig själv som praktiskt lagd snarare än inriktad på att studera. Gemensamt för de kritiska åsikterna är att dessa personer tycker att det borde finnas något sätt för dem att direkt komma in på arbetsmarknaden; om det behövs mer utbildning, borde den äga rum samtidigt som de arbetar. Om ett av de främsta målen för de flesta av informanterna är att få ett arbete, så är ett annat att lära sig språket. Därför uppskattar majoriteten av informanterna etableringsprogrammet, som ses som en möjlighet att få tillgång till språket. På frågan om vilka fördelar de kan urskilja med etableringsprogrammet, svarar flera informanter: Det handlar helt och hållet om språket. Språket ses som en förutsättning för att komma någon vart i livet, vare sig det gäller att hitta ett arbete, gå i skolan och studera eller kunna klara sig bättre i det dagliga livet. Några äldre personer eller kvinnor med stora eller förhållandevis stora familjer nämner inte förvärvsarbete som ett personligt mål. En äldre man berättar att han inte förväntar sig att han ska få något förvärvsarbete mer, men hans mål är ändå att vara nyttig på ett eller annat sätt. Han säger att hans mål är att få en harmonisk ålderdom. En medelålders kvinna med flera barn förklarar att hon och hennes landsmän har vant sig vid det faktum att det är mannen som tjänar pengar och hustrun som tar hand om familjen. Hennes mål är att ha 20

22 ett välfungerande familjeliv. Flera kvinnor med spädbarn säger att de vill vara bra mammor till sina små barn, men att det är svårt när man deltar i etableringsprogrammet. En palestinsk kvinna med tre barn berättar att hon var en mycket bättre mamma till sina två äldsta barn när de fortfarande bodde i Mellanöstern, medan det yngsta barnet nu lider av att hon aldrig har tid att vara tillsammans med sina barn. Mina barn klänger på mig och säger hur mycket de behöver mig. Jag känner mig som en urusel mamma, säger hon. En informant beskriver sitt mål som att vara en god muslim, och flera andra informanter håller med honom. På frågan om hur detta mål kan förenas med etableringsprogrammet, berättar informanterna om hur schemalagda aktiviteter i etableringsprogrammet kommer i konflikt med religionsutövandet och hur svårt det är för dem att följa etableringsprogrammet under Ramadan. På frågan om hur detta påverkar en, svarar en informant att det är omöjligt att koncentrera sig när man vet att man inte gör vad man borde göra. En annan informant berättar att han har tvekat när det gäller att visa sin religiösa identitet, men att han mår mycket bättre nu när han har gjort sitt val och öppet visar den. Han säger: Vet du, vi måste följa etableringsprogrammet, för att få etableringsersättningen, men den religiösa plikten är ändå något helt annorlunda den är mycket viktigare. Några tidigare studier pekar också på att religiösa övertygelser kan ha en positiv inverkan på migranters psykiska och känslomässiga välbefinnande (Connor, 2010). Frågan om mål är nära knuten till resurser, till hur tillgängliga de är och till förlusten och förvärvandet av resurser. Eftersom informanterna representerar alla samhällsskikt har de också vitt skiftande nivåer av personliga, materiella, sociala och kulturella resurser. Dessutom berättar flera informanter att deras situation har ändrats över tid. Några informanter uppfattar det som att etableringen i Sverige innebär en ren resursvinst, medan andra informanter i huvudsak beskriver den som en resursförlust. Till 21

23 exempel beskriver en ung man med låg utbildning resursvinsten så här: Jag är van vid ett enkelt liv. Vi hade inte rinnande vatten i huset, till exempel, och inga bussar och inga sjukhus i närheten. Livet var mycket basalt där. Men här finns allting. Det finns många skolor, många saker man kan studera. Jag arbetar hårt. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag tror att jag kommer att lyckas. I framtiden vill jag studera. Ett motsatt exempel representeras av en informant som har akademisk utbildning och flera års yrkeslivserfarenhet. Han beskriver en mångfaldig resursförlust i fråga om förlust av användbara yrkeskunskaper, nedvärderad utbildning, förlorade ägodelar och avsaknad av social status och sociala nätverk. Han märker ännu inte av några resursvinster. Han uppger höga nivåer av psykisk stress. Enligt teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande, är personliga mål, liksom resursförlust och resursvinst, viktiga faktorer i en flyktings välbefinnande (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Den här studiens resultat tyder på att fullföljandet av personliga mål kan antingen underlättas eller försvåras av migration och av etableringsprocessen. Av studien framgår också att några informanter prioriterar andra sorters mål än de mål som ingår i etableringsprogrammet. Om olika mål kommer i konflikt med varandra, kan situationen innebära en påfrestning för individens välbefinnande. När deltagare uppfattar det som att de, med hjälp av kurserna och aktiviteterna i etableringsprogrammet, närmar sig sina personliga mål, så har etableringsprogrammet en positiv inverkan på deras välbefinnande. Till exempel ökar välbefinnandet när en person vill lägga all sin kraft på språkinlärning och han eller hon då får möjlighet att fokusera på språket, även om det är på bekostnad av andra aktiviteter. På samma sätt mår en person genast bättre om han eller hon lyckas få ett jobb eller en praktikplats inom det område som utgör hans eller hennes livsmål. Hur stor är då effekten av att inte nå respektive nå sitt mål för en persons välbefinnande? Det beror på hur engagerad personen är i sitt 22

24 mål och hur viktigt det är för honom eller henne både personligen och socialt att nå målet (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Detta skulle kunna förklara varför, som vi såg ovan, en högutbildad medelålders man med en lång yrkeskarriär bakom sig verkar få en större försämring av sitt välbefinnande än en ung högutbildad kvinna med liten arbetserfarenhet. Mannen berättar hur viktigt det är för honom att fortsätta med sin tidigare karriär och att han inte kan tänka sig några andra alternativ, medan kvinnans mål inte är lika viktigt för henne, vilket innebär att hon har en mer flexibel inställning. Dessutom skulle man kunna anta att mannen har en högre personlig och social press på sig att nå sitt mål, jämfört med den unga kvinnan. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att livsmål är förknippade med välbefinnande på olika sätt. Välbefinnandet verkar öka om etableringsprogrammet stödjer individen i hans eller hennes ansträngningar att nå sina livsmål. Men om dessa mål förefaller omöjliga at nå redan från början, eller om de inte erkänns eller får stöd av omgivningen, blir välbefinnandet lidande. I sådana situationer blir den negativa inverkan på välbefinnandet större ju hårdare personen håller fast vid sina livsmål. Resultaten pekar också på att om personliga preferenser kommer i konflikt med etableringsprogrammet, sätts motivationen att genomföra etableringsprogrammet på spel och kanske kan deltagandet till och med äventyras på allvar. Detta skulle i så fall undergräva eventuella vinster och kanske leda till avhopp. Familjesituationen När de beskriver sina liv och erfarenheter, hänvisar en stor majoritet av informanterna till sin familj, och i många fall är familjen det första de vill prata om. Alla informanter som väntar på att deras familj ska återförenas berättar att de känner sig psykiskt och känslomässigt tyngda av osäkerheten. En syrisk medelålders man som väntar på en familjeåterförening med sin hustru och dotter berättar följande: Jag 23

25 förstår inte hur det kan ta så lång tid, så mycket byråkrati. Min hustru måste resa långt och ta sig över gränsen flera gånger för att gå på mötena [med tjänstemännen som skulle hjälpa henne att få de papper hon behövde]. Det är extremt farligt. Jag ringer henne hela tiden för att kontrollera att hon har det bra. Jag är fruktansvärt orolig. Jag kan nätt och jämnt sova eller vila ordentligt, och jag kan inte koncentrera mig. En annan ung man in en liknande situation tillägger: Alla vi som väntar på våra familjer, vi kan inte fokusera på etableringsprogrammet förrän familjerna är här, i säkerhet. Sedan finns de familjemedlemmar som lämnats kvar i osäkerhet utan någon familjeåterförening i sikte. Flera informanter nämner att de har kontakt med sina släktingar och familjemedlemmar och följer situationen där hemma. En informant är synbart upprörd när hon kommer till mötet; hon har just fått veta att hennes svärson som är soldat har tagits tillfånga av motståndarsidan. Medan hon kämpar med gråten, säger hon: Ingenting här har någon egentlig betydelse. Jag är så orolig att det värker i kroppen. Bland informanterna är det några kvinnor för vilka familjen är så viktig att det är svårt för dem att skilja mellan sig själva och familjen. I stället för personliga mål talar dessa kvinnor om familjens mål och i stället för personliga behov talar de om familjens behov. På frågan om hur det går med hennes kommunikation och kontakter med en etableringsguide, en så kallad lots, säger en medelålders kvinna: Åh, jag pratar aldrig med honom. Det är min man som pratar med honom. Och sen skriver han [lotsen] på papperet. Ibland är det de äldsta barnen som fungerar som en buffert mellan en själv och samhället utanför. En kvinna förklarar: Min son kommer med mig när jag går ut. Han översätter. Så det finns inga språkproblem. En annan kvinna antyder att hon inte är van vid att säga vad hon tycker; när intervjun är på väg att avslutas, säger hon: Det är bra att vi också [alltså kvinnorna] blir tillfrågade om vad vi anser. Familjen nämns också som den huvudsakliga källan till trygghet och stöd. En av de yngsta informanterna, en syrisk kvinna med högskoleutbildning, säger följande: Mitt liv är mycket bra. Jag har 24

26 min familj här: mina föräldrar och fem bröder och systrar. Och jag är lyckligt lottad, eftersom jag inte har varit med om sådant som de andra kvinnorna precis har pratat om [med syftning på kriget i Syrien]. Jag är mycket lycklig. Jag känner mig trygg. Min familj ger mig massor av stöd. Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig språket, och med tiden kommer jag att komma underfund med vad jag vill göra i framtiden. Familjen ses oftast som en resurs, men familjen är ofta också en källa till stress. Det som en palestinsk medelålders kvinna berättar kan tjäna som exempel på detta: Jag befinner mig nu i ett tillstånd av förnekelse, fullständigt utmattad och tom. Jag kan inte tänka mig min framtid över huvud taget Det handlar om min son; han har problem. Jag kan inte få in honom i någon skola, och det finns många andra problem också. Jag kan inte prioritera mig själv nu. Att försöka kombinera familjeliv med etableringsprogrammet ger upphov till stress för många informanter; detta vittnar både män och kvinnor om, men särskilt kvinnor med flera barn. Informanter berättar om hur de kämpar med scheman barnens skolscheman och schemat för etableringsprogrammet som krockar, liksom om problem med den dagliga transporten och om hur etableringsprogrammet omöjliggör det för dem att tillbringa tid med familjen när barnen har skollov. En ung syrisk kvinna berättar: Jag brukade arbeta deltid i Syrien, och jag kunde kombinera arbete och barn. Här, med etableringsprogrammet och familjen det är omöjligt. Jag förstår att vi måste anpassa oss, men jag tycker inte att alla måste bli likadana, i alla fall inte omedelbart. En medelålders kvinna med fyra barn beskriver situationen så här: Det är inte rättvist. Det finns inte tid att ta bussen och förflytta sig från en plats till en annan. Och om man kommer bara några minuter sent, så straffas man. De tar en minut här och en minut där, så att ens pengar har reducerats till ingenting i slutet av månaden. Om aktiviteterna vore på samma ställe eller åtminstone i samma stad, skulle det vara mycket bättre. Nu rusar jag bara från det ena stället till det andra. Jag känner mig enormt stressad. 25

27 Sammanfattningsvis beskriver många nyanlända den närmaste familjen som en viktig källa till glädje, stöd och trygghet. Följaktligen kan familjen ses som en tillgång, liksom personliga förmågor, utbildning och yrkeslivserfarenhet. Familjen påverkar vilka personliga mål och behov man har, och i några fall kan familjeproblem till och med överskugga allt annat och göra det svårt att fokusera på de egna behoven. Eftersom många nyanlända fortfarande är mitt uppe i en oavslutad migrationsprocess, innebär ansvar för familjen en betydande påfrestning för de flesta av dem, psykiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Resultaten pekar på att eftersom familjen är närvarande i de flesta deltagares tankar och hjärta, finns det en potentiell konflikt mellan en nyanländ flyktings mer kollektivt präglade sätt att tänka och den mer individuella inställning som gäller i etableringsprogrammet. Med andra ord antyder resultaten att även om etableringsprogrammet är ett personligt projekt, uppfattas, genomförs och bedöms det av många deltagare med familjen för ögonen. Således kan ett etableringsprogram som ur en rationell och pragmatisk synvinkel borde vara lämpligt för en individ, upplevas som omöjligt att klara av och därför inverka menligt på välbefinnandet. Isolering från det omgivande samhället Flera informanter nämner isolering och avstånd från samhället utanför som ett av de största problemen i etableringsprocessen, och somliga tror till och med att etableringsprogrammet bidrar på ett negativ sätt till segregationen eftersom de flesta aktiviteterna äger rum i migrantgrupper, isolerat från det omgivande samhället. En av dem som är kritiska mot etableringsprogrammet är en ung syrisk kvinna med universitetsutbildning; hon säger följande: Mitt mål är att lära mig språket så fort som möjligt och hitta ett jobb, men jag slösar bort min tid på etableringsprogrammet. Jag lär mig svenska fortare hemma, ensam, genom att använda internetbaserade språkkurser. Vi sitter bara där, alla migranterna tillsammans. Etableringsprogrammet är faktiskt kontraproduktivt, eftersom det håller oss avskilda från samhället. 26

28 Det är framför allt kvinnor som talar om det sociala avstånd som de upplever mellan sig själva och det omgivande samhället. En ung palestinsk kvinna funderar över om det är hennes slöja som gör att människor håller sig på avstånd från henne, medan en äldre syrisk kvinna känner att det är språkproblem som förhindrar samspelet människor emellan. En medelålders syrisk man hävdar att media delvis är ansvariga för situationen; media har konstruerat en stereotyp bild av flyktingarna som inte stämmer överens med verkligheten. När de blir tillfrågade säger praktiskt taget alla informanterna, oberoende av ålder, kön och utbildningsbakgrund, att de inte har några svenska vänner eller bekanta, och att det är ett problem som de vill lösa utan att veta hur det ska gå till. En äldre palestinsk kvinna som kommit till Sverige ensam berättar följande: Problemet är att svenskar håller sig för sig själva, och vi håller oss för oss själva. Det borde finnas sätt att umgås på. Vi är mycket sociala till vår natur, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig gentemot svenskar. Sådant vi gör hemma fungerar inte här. Där kunde jag ta mat med mig och gå och hälsa på mina grannar, men vad skulle de tänka om mig, om jag gjorde det här? Många informanter förknippar den sociala isoleringen med sitt välbefinnande; en ung och ogift afghansk man beskriver sin situation så här: Jag saknar stödet jag brukade ha där hemma. Där hade jag de mina omkring mig hela tiden. Man kunde dela sitt liv med andra. Men här är jag ensam; jag har inga människor omkring mig. Det är svårt att stå ut med ensamhet. Utöver de psykologiska konsekvenserna, menar de flesta informanter att bristen på kontakt med infödda svenskar är ett stort hinder för att lära sig språket. En ung syrisk man uttrycker sin frustration över att människor på gatan inte förstår vad han säger och över att han inte förstår dem. De flesta informanter sätter stort värde på språkkursen de får av SFI, men de skulle tycka att det vore bättre om den kunde kombineras med mer direkt kontakt med infödda talare. I ljuset av insamlade data har vi kunnat konstatera att nyanlända går med i etableringsprogrammet med vitt skiftande livserfarenheter, 27

29 resurser och förväntningar. Eftersom det nya livet i Sverige fortfarande i högsta grad håller på att utformas, måste de nyanlända fokusera på de grundläggande och mest akuta problemen i livet. När problemen med bostad och familjeåterförening väl är lösta, upplever många informanter att mer personliga resurser, uppmärksamhet och energi frigörs och kan användas inom etableringsprogrammet och för inlärning. Den komplexa situationen försvåras ännu mer av att livsomständigheterna ännu inte är stabila. En medelålders syrisk man berättar följande: De som planerar etableringsprogrammet borde titta på helheten, hur livet i sin helhet ser ut, och inte bara på individuella aktiviteter. Allting påverkar oss och situationen förändras över tid. Jag mådde till exempel mycket dåligt för bara några månader sen. Jag oroade mig för min fru och mina barn; jag kunde inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. De [dvs. AF] ville att jag skulle ta mig hit och dit, och hit och dit. De kunde inte förstå hur dåligt jag mådde. Nu när min familj är här kan jag skratta och jag känner mig starkare. Dessutom pekar studien på att social isolering från det omgivande samhället kan ses som ett otillfredsställt psykologiskt behov som förhindrar uppkomsten av en känsla av att tillhöra gemenskapen i samhället. Social isolering står också i vägen för känslan av att vara respekterad, uppskattad och önskad och som därför kan bidra till dålig hälsa och brist på välbefinnande. I följande kapitel flyttas uppmärksamheten till innehållet i etableringsprogrammet, och mer exakt till frågan om hur väl etableringsprogrammet motsvarar individuella behov. Etableringsprogrammet en möjlighet eller en belastning? Informanterna ombads reflektera över hur väl etableringsprogrammet motsvarar deras individuella behov, genom att använda en femgradig skala (A=mycket bra, B=bra, C=varken bra eller dåligt, D=dåligt, E=mycket dåligt). Sedan jämfördes erfarenheter, och olika alternativ diskuterades i grupperna. 28