Speakertext till videon den administrativa överbyggnadens försvarsmekanismer.

Transkript

1 Speakertext till videon den administrativa överbyggnadens försvarsmekanismer. Av Bengt-Åke Wennberg och Monica Hane Jag och min kollega Monica Hane anser att dagens samhällssystem och debattklimat hindrar oss att bidra till ett sansat samtal om de grundläggande frågor vi som medborgare borde samtala om. Kritiskt tänkande är nödvändigt och bra, men tycks vara missförstått. Den kritik som uttrycks i dagens debattklimat skapar bara misstroende och ilska. Det finns ingen plats för oss. Följande reklam från Retorikhuset är typisk: Bild 1 a Vill du vara engagerande, ha en ypperlig röd tråd och få alla att lyssna? Vill du dessutom se till att folk köper din idé, kunna svara på frågor och använda din röst och kropp så att alla sitter trollbundna? Gå då på vår kurs i presentationsteknik. Detta är inte vår grej. Vi är inte ståuppkomiker och underhållare. Därför blir vi tysta. Vi har funderat över hur det kan komma sig att vi har ett sådant destruktivt debattklimat där det inte går att lyssna på vad som sägs utan alla dessa insmickrande former. Vi har kommit fram till att den tomma retoriken ingår i etablissemangets eller den administrativa överbyggnadens försvarsmekanismer. Vår absoluta uppfattning och erfarenhet är att den typ av samtal som porträtteras av Retorikhuset inte för utvecklingen framåt. Denna retorik bygger på föreställningen om att det finns en maktelit i samhället. Finns det en elit så finns det också en massa som skall upplysas och uppfostras i den rätta läran. Brexit, Trumps och LePens framgångar visar att denna typ av inflytande verkar ha upplösts i ett moln av fjädrar. Det har makteliten ännu inte märkt och tagit på allvar. De fortsätter som förut. Därför finns bara den tomma retoriken kvar. För att illustrera våra funderingar om den nu etablerade retorikens destruktiva karaktär skall jag använda mig av en gammal engelsk folksaga om Humpty Dumpty. SAMARBETSDYNAMIK AB Ölsdalen 134, Degerfors, telefon , bengt-ake.wennberg@samarbetsdynamik.se

2 Berättelsen om Humpty Dumpty verkar vara känd sedan 1400-talet i England. Det finns många gissningar om dess ursprung. En av dem är att Humpty Dumpty var en stor kanon som av Royalisterna var placerad på en försvarsmur runt Colchester under en belägring av staden Ett skott från belägrarna lyckades underminera muren som kanonen stod på. Detta gjorde att kanonen föll till marken. Royalisterna försökte montera kanonen på en annan del av muren. Kanonen var dock så tung att alla kungens hästar och alla kungens män inte kunde få upp den igen. Sagan om Humpty Dumpty har därefter levt vidare och tolkats olika. I berättelserna porträtteras Humpty Dumpty ungefär så som gjorts i videon. Humpty Dumpty dyker också upp i sagan om Alice i Underlandet. Han undervisar Alice om språkets betydelse. Det engelska ordet glory kan översättas med glänsa. Jag vet inte vad du menar med glänsa, säger Alice. Det är klart att Du inte vet. Med glänsa menar jag att finna ett argument så dräpande att det inte går att säga emot säger Humpty. Men glänsa kan väl inte vara något man inte kan säga emot svarar Alice. När jag använder ett ord så betyder ordet just det JAG menar säger Humpty. Frågan är svarar Alice om Du kan få ord att betyda många olika saker. Frågan är vilka ord som bestämmer VAD säger Humpty. Några har mer inflytande än andra. Verb är de bästa. Adjektiv kan man göra vad som helst med men inte verb. JAG kan böja dem alla. Det är vad jag säger. Humpty symboliserar här språkets makt. Det vill säga det som etablissemanget bygger sitt inflytande på och som Retorikhuset vill lära ut. Retorikhuset har förstås rätt. Orden kan övertyga. Grunden för språkets inflytande har kallats olika saker. Man talar exempelvis i retoriken om topos platsen där argumenten hämtas, om tankefigurer och förgivettaganden. Den amerikanske semantikern George Lakoff talar om frame det vill säga det mönster som formar samtalen. Mönstret tar makten. Det stoppar upp försöken att ta upp andra trådar i samtalet. Den speciella tankefigur eller föreställning, som Humty Dumpty representerar, är att verksamheter kan planeras fram av en överhet. Det är detta speciella språkliga mönster som skapar tron på behovet av en maktelit som är socialt och värderingsmässigt homogen. Det är en grupp som har bättre insikt i vad som behöver beslutas och göras än den breda allmänheten massan. 2

3 En sådan tankefigur gör existensen, och behovet av, en administrativ överbyggnad rimlig. Medierna uppfattas antingen gå denna elits ärenden eller styras av andra konkurrerande starka grupper med en egen agenda som i sin tur önskar få enväldig jurisdiktion över samhället. Det är en kamp där de olika grupperna med alla medel försöker få kontroll över den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i samhället. Den som vinner kampen bestämmer över alla de andra. Berättelsen om Humpty Dumpty har i barnvisans form presenterats som en gåta. Vem är Humpty Dumpty? Ett svar på gåtan är att Humpty Dumpty är ett ägg. När Humpty Dumpty och därmed hans speciella sanning faller ner från muren kan han därför inte sättas samman igen. Ägget kan inte lagas. Alltså: Om tanken på en överbyggnad bryter samman kan inte rikets alla kloka kvinnor och män knyta samman den igen. Om tanken krossas blir överbyggnaden som är en följd av denna tanke fritt svävande. De som representerar etablissemanget och genom detta är inställda på att övertyga alla andra om vad som är bra och rätt är då inte till någon hjälp i försöken att skapa samarbete och samordning. De som inte förstått att de förlorat sin glory fortsätter som förut. De fattar inte att de bara fäktar vilt i luften utan att ha kontakt med marken. Överbyggnadens åtgärder blir motsägelsefulla. Den kommer med beslut och bestämmelser som saknar verksamhetsförankring men binder upp de underställda, som då får agera på ett sätt som de tycker strider mot deras sunda förnuft. Men den kan också abdikera från sitt ansvar. Den kan hävda att var och en skall kunna agera och fatta beslut efter eget huvud. Detta leder i sin tur till osäkerhet, otrygghet och korruption. Enligt Wikipedia har Humpty Dumpty på senare tid fått ytterligare en betydelse. Han ses som väktare av tanken på den andra termodynamiska huvudsatsen i naturvetenskapen. Det är denna tanke som lett fram till föreställningen om existensen av lagbundna samband och ordning i naturen. Huvudsatsen postulerar att alla naturens skeenden grundar sig på en ordning som med tiden sakta övergår i kaos. Förekomsten av denna grundläggande ordning gör att naturens skeenden kan analyseras och beräknas och att utfallen därmed kan bestämmas i förväg. Naturen är komplicerad. Nobelpristagaren Ilja Prigogine visade att denna tanke inte håller måttet. Naturen följer inte den andra termodynamiska huvudsatsen. Naturen går inte från ordning till kaos. Naturen kan också gå från kaos till ordning. Naturen är komplex. När Humpty Dumpty faller ner blir de konventionella påståendena om naturens inneboende ordning inte längre lagbundenheter utan bara lösliga approximationer. 3

4 Därmed får också tanken på den administrativa överbyggnadens ett grundskott och rasar samman. Varje försök att i förväg forma och organisera samhället efter någon speciell idé eller ideologi kommer då med naturnödvändighet att misslyckas. Skillnaden mellan komplexitet och komplikation kan också uttryckas på ett annat sätt. Ingen människa kan längre placera sig utanför verkligheten. Alla försök att beskriva verkligheten från en sådan position är fantasier och konstruktioner. Vi befinner oss alla i verkligheten och måste orientera oss i den med hjälp av varandra. Det är från denna inifrån-kunskap som den mänskliga samordningen skapas inte från överliggande ideologier och modeller. Även i en räddningsbåt där människor föses samman utan någon som helst administrativ överbyggnad så sker därför en samordning genom var och ens förståelse av varandra och den kommunikation som etableras. Även i ett segelfartyg med en strikt befälsordning och inarbetade rutiner och vanor finns därför av amma skäl en informell samordning som gör verksamheten mer eller mindre effektiv. Skälet till uppkomsten av en samordning är att den aktivitet eller verksamhet man gemensamt engagerar sig i hos var och en leder till ett praktiskt kunnande knutet till den verksamhet man gemensamt utövar. Forskaren Etienne Wenger-Trayner har gett namn åt denna gemensamma praktiska kunskap. Han kallar den dynamik vi möter i en pågående verksamhet för praktikens landskap. Wengers skäl för att använda liknelsen med ett landskap är att det inte är vad som görs som måste upptäckas utan den praktik som ligger bakom det som görs. För de som bara upplever aktiviteterna men inte förstår de bakomliggande övervägandena blir skeendet bara förvirrande och kaotiskt. Var och en måste därför genom att kommunicera med de andra orientera sig i det aktuella praktiska landskapet och förstå vad som händer i det. På bilden ser vi en sångkör. I samma praktiska landskap finns körens publik och sångarnas anhöriga. Något längre bort finns kamreren som håller i ekonomin och scenmästaren som bygger estraden. I landskapet finner vi också mannen eller kvinnan med hatten som är kulturnämndens ordförande. Det som bestämmer om man hör till landskapet eller inte är således vilka som har inflytande på verksamheten och genom sitt handlande definierar det gemensamma praktiska fältet. De som kan orientera sig i fältet uppvisar en särskild typ av kompetens. De kan för det första utöva de aktuella aktiviteterna. De kan för det andra för varandra beskriva de överväganden de gör när de väljer att agera på ett visst sätt i en viss 4

5 situation och de kan för det tredje bidra till att praktiken förädlas så att landskapet utvecklas och blir större, starkare och rikare. När Humpty Dumpty förlorat sitt inflytande så spörs det alltså hur man då gemensamt skulle kunna hålla samman en samvaro i en komplex och oförutsägbar kontext. För att samspelet skall bli konstruktivt måste var och en hjälpa till att löpande styra upp skeendet så att det utfaller så som man vill att det skall utfalla. Om alla skulle handla spontant och oreflekterat kan utfallet bli kaotiskt. Om alla måste anpassa sig till på förhand bestämda regler och arbetsbeskrivningar kan å andra sidan komplexiteten inte hanteras. Skall utfallet kunna hållas stabilt måste deltagarna gemensamt sträva efter att hålla skeendet inom vissa givna ramar som bildar en gräns mot det kaotiska området. Vi har kallat detta önskvärda område för solutional space. Det vill säga sådana mönster som både är möjliga och stabila. För att deltagarna skall kunna bidra till en sådan styrning krävs en annan kunskap än den som kan förmedlas med instruktioner. Det är en praktisk kunskap som i vår tid måste övas. Skillnaden mellan att hantera komplicerade och komplexa kontexter har analyserats av en engelsk forskare, David Snowden. Han har illustrerat de olika tänkbara alternativen genom en modell cynefin. Den består av fyra fält. Ibland är situationen sådan att den kan hanteras med enkla och lagbundna orsak verkan resonemang. Det är då självklart för alla vad som behöver bli gjort. Situationen tillhör fältet längt ner till höger. Ibland är situationen uppbyggd av en mängd variabler med ömsesidiga beroenden som alla måste beaktas. Men den är fortfarande i princip möjlig att i förväg beräkna och planera fram. Den tillhör det högra översta fältet. Ibland tillhör situationen det komplexa fältet längst upp till vänster där det gemensamma agerandet aktivt och löpande måste styra upp skeendet. För att detta skall ske måste aktörerna vara införstådda med situationens komplexitet och praktikens landskap i den verksamhet de deltar i. Om så inte är fallet driver situationen in i det kaotiska fältet längst ner till vänster. Snowden hävdar att de samverkande drabbas av förvirring om de inte förmår att skilja mellan en komplicerad och komplex situation. Detta symboliseras av mitten i figuren. Om deltagarna i sin naivitet tror att man befinner sig i det nedre högra fältet trots att situationen egentligen är komplex drabbas man i stället av självöverskattning. När 5

6 bubblan sedan plötsligt och utan förvarning brister hamnar samspelet i kaos och allvarliga konflikter uppstår. Hur skall man då tänka när det gäller organisering av en verksamhet? Frågan är alltså om de situationer som vanligen skall hanteras är komplicerade eller komplexa. Längst ner till höger finner vi den vanliga stuprörsorganisationen som bygger på möjligheterna av en standardiserad masstillverkning av likadana produkter. Detta är en situation som i dag sällan är för handen. Det har sedan länge visat sig att stuprörslösningen är olämplig för de flesta verksamheter. Det har därför skapats en blandning av organisationslösningar. Dessa återfinns i det översta högra fältet. Även dessa skapar emellertid förvirring och kaos i människors samverkan om de situationer man möter egentligen måste karaktäriseras som komplexa. För att hantera en verksamhet som i grunden är komplex vilket är fallet i det övre vänstra hörnet måste man lita till en informell samverkan som uppstår genom att aktuella aktörer har en tillräckligt djup förståelse för hur deras olika ageranden påverkar det skeende man gemensam försöker styra upp. Tyvärr verkar världen i dag främst karaktäriseras av situationen i det vänstra nedre fältet. Där är inga organiseringsdiskussioner adekvata. De blir prat utan verkstad. I praktiken måste istället var och en inrikta sig på att rädda, skydda och hjälpa så många som möjligt. Humpty Dumpty har sedan länge haft en stor makt. Detta har gjort att den kunskap som behöver utvecklas för att klara praktikens landskap har blivit bortprioriterad. Den finns inte. Även om den skulle finnas och kunna användas så tillåts detta inte av den administrativa överbyggnaden. Denna är fullt sysselsatt med sina försvarsmekanismer. Vi möter därför stora utmaningar när vi skall försöka angripa dagens problem. Jag skall här skissa tre utmaningar jag menar att vi gemensamt står inför. Den första utmaningen är att språkbruket är anpassat till vad som godtas och därför skyddas av den administrativa överbyggnaden. Vi får en politiskt korrekt debatt och ett politiskt korrekt agerande. För att förstå ett landskap i vilket vi frigjort oss från överbyggnadens inflytande måste det formas helt nya språkliga begrepp. Jag liknar denna språkliga innovation med vad som hände när man övergav förklaringen att eld bestod av flogiston och stället tvingades acceptera att fenomenet var en oxidation. 6

7 Den andra utmaningen är att vi måste släppa expertfixeringen och istället utveckla en bredare förståelse hos allmänheten för de fenomen vi som samhälle och yrkesmän möter. Praktikens landskap måste utvidgas och breddas. Den tredje utmaningen är att den administrativa överbyggnadens försvarsmekanismer gör oss alla trötta och stressade. Dess infall gör oss förvirrade och missmodiga. Vi drabbas av känslor av vanmakt. Vi orkar helt enkelt inte engagera oss i allt de hittar på. Vi behöver time out från alla dessa desperata och missriktade initiativ så att vi alla får chansen att hämta andan. Först då kan vi börja formulera vårt praktiska kunnande och skapa en förståelse för ett relevant praktikens landskap. Vi uppfattar att den svåraste utmaningen ligger i professionsutvidgningen. Den innefattar en djupgående förändring av vårt demokratiska system, den akademiska forskningen och vårt skolsystem. Det handlar inte i första hand om en strukturell förändring. Det är snarare så att vi måste återställa grundläggande funktioner som vi sedan länge vet att samhällets institutioner borde ha. Vi måste utforska vilka personer som ingår i olika praktikens landskap, vilka som aktivt påverkar utfallet och hur detta inflytande sker. Vi måste därvid kräva att de aktivt tar sitt ansvar för den verksamhet de medverkar till att forma. Var och en som ingår i en community of practice måste också kunna känna trygghet med att de andra som deltar följer en värdegrund som kan accepteras och förstår vad som krävs för att delta i och forma ett solutional space. Samtidigt måste verksamhetens metoder och hjälpmedel anpassas och bli allt bättre lämpade för allas medverkan inte bara enskilda experters insatser. Det är fullt möjligt att starta sådana projekt men det kräver ett nytänkande och en ödmjukhet inför problemets storleksgrad. Det är denna nyfikenhet och ödmjukhet vi nu efterlyser. 7