Ingen medicin kan bota ett trauma 4/2009 oberoende. Hälsofrågan blev politik. Socialjouren tog mitt barn!

Transkript

1 n Spruubye: Hälsofrågan blev poliik n En mors skräck: Socialjouren og mi barn! 4/2009 Pris: 20 kr Ges u av Riksförbunde för hjälp å narkoika och läkemedelsberoende, RFHL. Barnperspekiv Samhälle är ingen bra förälder F-kassan Okunnigheen kosar liv Ingen medicin kan boa e rauma 4/2009 oberoende Jenny, 27, kunde ine medicinera bor sin orygga uppväx 1

2 Ges u av Riksförbunde för hjälp å narkoika och läkemedelsberoende, RFHL. Ukommer med fyra nummer per år. oberoende/rfhl Lagerlöfsgaan Sockholm Tel: Fax: Besöksadress: Lagerlöfsgaan 8 PG: I redakionen: Per Sernbeck Sonja Wallbom Camilla Svenonius Janne Wallin Ansvarig ugivare: Sonja Wallbom För insän, ej besäll maerial ansvaras ej. MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER: Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få grais prenumeraion på Oberoende. INNEHÅLL 4/ Ledare 4 Seppi, 62: De sa upp mig för a jag käfade emo FOTO: FREDRIKA JÖBERGER Ring, posa, faxa eller mejla in din ansökan ill adressen angiven ovan. Observera a endas privapersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Föreag och organisaioner som vill södja RFHL bealar för e södmedlemskap valfri belopp över 100 kronor. Endas prenumeraion på Oberoende kosar 145 kr/år för privapersoner, organisaioner och föreag. 6DOKUMENT: Missbrukare och förälder 26 Försäkringskassan e ho mo hälsan 30 Kulur 32 Ensam är ine sark uppdrag brukarråd 33 EU:s faiga blir all fler 36 Deba 38 Eferklok 40 Här finner du RFHL 2 oberoende 4/2009

3 /ledaren LEDAREN socialsekreerarens lojalie ligger mer mo arbesgivaren och budgeramarna än mo de med beroendeproblemaik. Och när ingen vill beala får vi e samhälle som i dag, med döda per år av narkoikarelaerade orsaker. Sonja Wallbom, ordförande i RFHL Sparbeing går före liv Enskilda personer har räigheer i förhållande ill socialjänsen. I en dom i Göeborgs Tingsrä fälls en socialchef för jänsefel för a ine ha sa in illräckliga resurser för Tommy Nilsson, en opiaberoende ung man, som dog i en överdos. När de gäller Tommy Nilssons död och vem som brusi i a ge honom hjälp på e sådan sä a han hade kunna överleva, slår Tingsräen fas a de är den enheschef inom den kommunala missbruksvården som bär ansvare. Och man menar a han borde ha akualisera Tommy för vångsvård. När man läser domen är de slående a de finns mycke som kunde gjors på anna sä, från den dag i februari när Tommy själv söke hjälp fram ill den dag i november när han avlider a en överdos. Två gånger har han då vari frivillig på samma behandlingshem. Han skrivs u båda gångerna, den försa gången för a han använ droger och den andra gången för a han misskö sig på en uflyk vad de nu beyder? Frågor a sälla är om de var e bra sälle? Hade man e regelverk som var adekva för de personer man arbear med? Ska man skriva u folk som visar de sympom de sök hjälp för? Vem misslyckas med vården: Är de Tommy eller den enhe han placeras på? I domen får man följa Tommys konak med Socialjäns och sjukvård. Han lämnar urinprov. Man undrar varför. Vem ska bevisa vad med urinproven och ill vad ska de leda? Han har själv sag a han använder narkoika, så de borde ine vara någon överraskning för någon a han lämnar posiiva svar. Är dea en låsasbehandling som ska få de a verka som om man gör någo, fas de i själva verke bara är e dyr och onödig sä a bekräfa vad Tommy själv säger? Domen är vikig då den belyser någo som blivi all vanligare på svenska socialkonor a handläggare och chefer mer bryr sig om a följa spardirekiv än lagar. Man erbjuder ågärder och behandlingar som 4/2009 oberoende ligger inom socialjänslagens ram men man väljer konsekven de billigare och sämre alernaive. Hur många heroiniser har ex gång på gång erbjudis öppen vård efer 12 segs- principen ros a vårdformen ine har någon bevisad effek på opiaberoende? En annan aspek av domen är a den huvudsakliga lojalieen hos socialsekreerare verkar vara mo arbesgivaren och ine mo de usaa människor man på olika sä ska söa och hjälpa. Man är ofare grindvak än målvak, man håller människor ifrån sig isälle för a a dem och deras siuaion ill sig. Om dea diskueras de påfallande lie bland socialsekreerare och deras organisaioner. Tys acceperar man indragna budgear. Lojal följer man sparbeingen. Nu visar de sig allså a man själv och på e personlig plan får beala för lojalie och ysnad. Kanske kan domen säa igång en hel nödvändig diskussion om den egna yrkesrollen och yrkeseiken? I februari samma år som Tommy Nilsson dog og han själv konak med socialjouren. Uppenbarligen, skriver ingsräen, hade han en ambiion a komma ill räa med si missbruk. Tommy Nilsson ogs in på avgifningar inom öppenvården, placerades på uredningshem och behandlingshem och hamnade sluligen på sjukhus. Tingsräen anser a enheschefen av oaksamhe har åsidosa vad som gäll för hans uppgif. En handläggare som också vari medåalad frias efersom han forlöpande informera enheschefen och därmed gjor de han skulle. Samhälle har e ansvar a se ill a hjälpa och söa medborgare så a de får den vård och behandling de har rä ill, a den sker rimlig snabb och har e veig innehåll med e bra bemöande. Om de ine inräffar ska vi bråka och i sisa hand anmäla. De måse bli e slu på a missbrukares liv är mindre värda än andras. 3

4 Den ende som rensas bor KAN INTE HÅLLA KÄFT Seppi Novony ror a hans arbee med Länkarna gjor honom obekväm för kommunen. De var en hämndakion, jag hade vari uppkäfig. Fram ill i våras hade Seppi Novony, 62, en OSA-ansällning* i Torshälla kommundelsförvalning. OSA-ansällningen var placerad på Länkarna i Torshälla. Nu har Seppi ine längre kvar sin OSA-ansällning. Seppi ror a de beror på a han vari kriisk mo kommunen. De förnekar kommunen. De ringde bara och sa a jag var uppsagd. A kodningen var fel. Samma dag jag fick sparken fick jag också besked om a jag hade cancer. De var ingen bra dag! Seppi hade haf sin ansällning i 23 år och för honom sår de alldeles klar vad uppsägningen berodde på: De var en hämndakion upplevde jag de som, jag hade vari uppkäfig och kriiserade hur missbrukssidan sköes i Torshälla. De blev en rikig konfronaion mellan vår sä a se på de hela och deras sä. Den enda som fick gå Seppi hade under våren av och ill figurera i lokalidningarna där han framför sina och föreningens åsiker. De här beslue hade gäll för 15 år sedan och för 8 år sedan men man valde a göra de precis nu. I samband med a jag kriisera dem offenlig. De förnekade naurligvis a de hade någo som hels a göra med de men jag var den enda OSAansällda som fick gå. Som jag ser de råder de ingen vekan om var- 4 oberoende 4/2009

5 /akuell skulle var jag Socialen för de sparkade mig. De blånekar och säger a de ine spelar någon som hels roll. De sa a de bara skulle rensa upp bland OSAansällningarna men den enda som skulle rensas var jag. Har kämpa för klienerna Genom omvägar ve jag a man ycke a vi agerade för mycke för våra kliener. Jag ville ill exempel ine släppa iväg en kille från oss på Roxnäs ill e hus som jag ve var full av akiva narkomaner. De var hel klar a han skulle åka di och jag släppe ine iväg honom hel enkel. Men de här var ine de enda, de placerade ine kliener här hos oss på e år. Vi på Länkarna har verkligen så upp och kämpa för våra kliener, a de ska få rä och de var har väl ine allid ses med blida ögon. De ville a vi skulle vara en följsam producen av behandlingshemsplaser men jag kunde ine hålla käf. Drabbar föreningen Nyligen sa Torshälla upp Länkarnas andra OSA - ansällning med samma moivering man hade för Seppi. A personen ine längre var missbrukare och därför ine kvalificerad för en OSA - jäns. De är ju samma sak där, varför nu och ine för fem år sedan, frågar sig Seppi. Vi ve bara om a de är vi som drabbas av dea. Sen har man sag i Torshälla a 4/2009 oberoende man skulle dra ner på OSA-ansällningar men värom ve jag a de är flera som blivi ansällda. A kommunen plöslig drar in vå OSA - ansällningar säller ill sora problem för föreningen: De har ju drabba oss ekonomisk, vi var vungna a säga upp en jej här för vi blev så oroliga, vi varslade henne. Vi hade syrelsemöe här igår, personalen sänke sina löner, vi begärde inga löneökningar och drog ner på arvoden så vi har dragi illbaka varsle. Vi ror de nog i hamn uan a behöva säga upp någon. Handlar om mak Tros a deras uppfaningar om vad som ske skiljer sig å (se socialens version här inill) upplever Seppi a konaken med kommunen har förbäras. De har lugna ner sig, de har börja lägga sig. Vi är väl heller ine rikig lika socialpoliisk akiva nu men vi backar ju ine undan, säger Seppi. De blir knepig när kommunen och förvalningen soppar huvude i sanden De är ju lie råkig men de handlar om mak och makförhållanden. Såna här händelser visar de. I ena sunden behöver de oss och säger a vi är så bra, i den andra sparkar de u oss när vi är obekväma. Per Sernbeck * OSA: Offenlig skyddad ansällning. Socialen: Privaa akörer vill ha grais arbeskraf vill ha korare OSAansällningar. Mario Savelius, är sedan e år enheschef på socialjänsen i Torshälla: Vi har olv OSA-ansällningar i Torshälla. 2 3 sycken av dem har haf dessa i över 15 år och så ska de ine vara. Vi vill ha e sysem där OSA-ansällningarna är på max 2 3 år. En lång ansällning har vi avslua och en håller vi på a avslua. Vi vill a personerna ska komma vidare. Man lurar de OSAansällda på semeser, pensionspoäng och så är ju lönen väldig låg. I kommunen följer man upp de här personerna men när de gäller privaa akörer som har OSAansällningar placerade hos sig så upplever vi a de unyjar syseme, a man vill ha grais arbeskraf efersom man ine ansäller när vi gör e avslu. Försår känslorna Marjo Savelius har sor försåelse för a e avslu på en OSA leder ill känsloubro: Vi är ine ue efer a göra någon arbeslös och vi måse vara försikiga med avslue. Den person vi sag upp i år (Seppi, red anm.) blev ansälld. Vi har goda relaioner nu och såhär i eferhand har han näsan uryck en besvikelse över a vi ine har gjor de här föru. 5

6 Sid 8 13: De är aldrig för sen a få en bra barndom. Sid 14 15: Sid 16 20: Oberoende A sångas Kan en hos missbrukare prosiuionsenheen. vara en bra förälder? med socialjänsen. Sid 21 25: Felicia fick en ovärdig sar i live. Kan missbr vara bra för Varje år placeras cirka barn och unga i foserhem i Sverige. För många föräldrar med missbruksproblem är dea den värsa mardrömmen a få si barn omhänderage. Rädslan gör a många ine söker den hjälp, vård och söd de egenligen skulle behöva. Myndigheerna hävdar barnperspekive a barnes väl och ve går före förälderns rä ill si barn. Ofa verkar de som a amhälle reflexmässig omhänderar barn om mamman missbrukar narkoika. I många fall är de väl så, a man ine är en bra förälder om man missbrukar, men är de allid så? Och är de allid de bäsa för barne a bli omhänderage av samhälle? I kompendie Barne i den sociala barnavården, som ges u av Socialsyrelsen skriver förfaarna följande: De finns mins re skäl ill a barn i social barnavård är mer usaa än andra barn i uppbrossiuaioner: Barn som blir akuella för social barnavård känneecknas ofa av insabilie och bris på koninuie i sin familjesiuaion (---). Dessuom saknas ofa södjande sociala näverk. Sociala missförhållanden gör a flyningar är vanliga och barnen får bya dagis, skola och hemmil- 6 oberoende 4/2009

7 /dokumen ukare Oberoende granskar barnperspekive äldrar? jö. Social barnavård möer också barn som ensamma eller illsammans med familjemedlemmar har fly från si hemland. Social barnavård medverkar ill separaioner och uppbro genom insaser som placering av barn i hem för vård eller boende, jourhem och familjehem sam genom a planera eller aku omplacera barn från e placeringsalernaiv ill e anna. (---) Förhindra och lindra Social barnavård har en organisaion som i hög grad präglas av diskoninuie i konakerna med de barn och familjer som är beroende av dess insaser. De är åerkommande organisaionsförändringar, hög omsäning på socialsekreerare, många vikarier, idsbris och anna som hindrar socialsekreerare a ge si bidrag ill koninuie i barnens värld. De finns med andra ord särskild anledning a uppmärksamma separaioner och andra uppbro inom social barnavård. De gäller a medverka ill a förhindra uppbro, lindra de uppbro som ändå måse ske, göra vad man kan för a ine skada sam biså barn i a klara sig genom uppbro och gå vidare i live, särka snarare än försvagade av sina konaker med social barnavård. Svår a omhändera De är allså mycke svår a omhändera barn. Samhälle är ingen bra förälder. I de ariklar som följer diskuerar vi barnperspekive och samhälles syn på föräldrar med missbruksproblem. Per Sernbeck Har du egna erfarenheer eller åsiker i ämne? Hör av dig ill oss och beräa! Mejla oss: info@rfhl.se 7 ARRANGERAD BILD! FOTO: FREDRIKA JÖBERGER

8 älskade sin mamma Jenny Pira var som alla andra barn lojal med sin mamma och vågade ine beräa sanningen för PBU-psykologerna. De är aldrig för sen a få en bra barndom... 8 oberoende 4/2009

9 /dokumen I Sverige måse man ha en diagnos för a få rä ill söd och vård. Men vilken diagnos säer man på en exrem orygg uppväx? Jenny Pira, 27, har enlig psykiarin borderline, ADD och paranoid personlighessörning. Hon är dessuom alkohol-, narkoika- och ablemissbrukare. All hade kunna vara annorlunda om hon blivi sedd och agen på allvar som barn, som ungdom och som vuxen. Efer a ha inervjua Jenny Pira är jag skakad. Hur mycke får samhälle misslyckas, hur många gånger? De värsa är a de nog finns många Jenny. Här är hennes hisoria: Jag hade en exrem orygg uppväx. När jag var lien flydde jag in i mig själv. Jag hade ånges och kunde ine andas. De rodde a jag hade asma och gav mej asmamedicin men hur mycke medicin jag än og kunde jag ändå ine andas. Jag överdoserade så a jag skakade men de var ångesen som gjorde a jag ine kunde andas. Min mamma var psykisk sjuk. Hon agerade u mo oss barn, särskil mig. Jag var närmas, hon mådde dålig och fick ine någon hjälp. Dessuom var min mamma en bra färghållare. Hon var väldig glad och social uå men hon fick ubro, okonrollerade ubro som kunde komma av ingening. Jag ville bara a någon skulle rädda mig, a jag kunde komma därifrån men ingen kom. Mamma var ensamsående och livrädd för a socialen skulle a oss ifrån henne. Men jus för a hon hade vå sidor var de ingen som rodde a hon mådde dålig och behövde hjälp. Vågade ine beräa Vi bodde i Ösmo, en lien or mellan Nynäshamn och 4/2009 oberoende Sockholm, där yp alla känner alla. Mamma var känd som den konsiga. Folk visse, såg på mig a jag ine mådde bra. När jag var sex år fick jag magkaarr på grund av sress. Vi började gå på PBU och man frågade lie lä: Mår Jenny bra? Hon är lie ys. Har Jenny vari usa för några övergrepp? De praade ylig med mig och min mamma, men mamma höll färgen såklar. Hon rodde a de var våra bosäder som gjorde a hon mådde dålig så vi flyade run hur många gånger som hels, ill olika lägenheer i Ösmo, ill grannorer. Jag fick bya skola jäemånga gånger Jag hade lie småkonaker med PBU men vågade ine praa med psykologerna. Mamma var allid med på möena och man är ju så lojal mo sina föräldrar som barn. Jag vågade ine praa och Jag ville bara a någon skulle rädda mig, men ingen kom. de la orden i min mun så ill slu ycke jag a de bara var ski och vägrade gå på dessa räffar. Började skära sig När jag var 15 blev jag och min mamma vräka. Vi försöke få socialen a hjälpa oss men de ycke a vi kunde vända oss ill släkingar. Då gick jag ine i nån skola heller så vi flyade run i lägenheer vi hiade. När jag var 16 fick vi en ea i Märsa i norra Sockholm. Jag sov i klädkammaren och mamma i vardagsrumme. De blev änligen lie lugn och någon form av rygghe. Vi behövde ine flya mer och min mamma mådde bäre. Hon var ine lika sjuk, hade ine synerna längre men e jäesor konrollbehov. Hon var nog rädd a jag skulle försvinna om hon appade konrollen. För mig small de ill. Jag började med e ydlig självskadebeeende, jag hade haf de idigare men då började jag skära mig i armarna. Jag fick fobier och vågade ine gå u. Min mamma fick plocka ner alla speglar för jag orkade ine se mig själv i dem. Rädd för psykiarin Jag räffade husläkare och fick Cipramil uskrive. Jag var jäerädd för psykiarin och söke ingen hjälp för mi mående. Jag började själv få okonrollerade ubro. Jag kunde vakna upp och se a de var en massa gre- 9

10 jer som låg slängda runomkring mig men jag visse ine vad som hän. Jag klarade ine av de. Och flippade. Flydde hemme vid 18 När jag fyllde 18 sack jag, frigjorde mig från mamma. Hon kunde ine besämma över mig längre. Jag drog ill e hus där de bodde en massa kompisar, en sors kollekiv och där hiade jag alkohol och droger. De var e mycke bäre sä a bedöva mig på än genom hudskärningar. Jag sluade ine skära mig men jag drog ner på de. När jag ville komma bor från känslor, risess, rädslor använde jag alkohol och droger. De var som a kunna andas, de var så ung annars. Rä så snabb räffade jag en man och blev gravid efer re veckor. Jag flyade hem ill honom och fick en bosad också. Jag var 18 och han var 36. Han drack ofa, var väldig svarsjuk, hade sor konrollbehov och kunde ibland låsa in mig och rycka ner elefonen från väggen så a jag ine kunde nå någon. Jag drack inge och vänade på a han skulle komma hem och oroade mig. Jag vågade ine lämna honom för jag var livrädd för a vara ensam. De har vari min sora rädsla genom live, a vara ensam. Jag har agi mycke ski för a slippa vara ensam. Orkade ine bya blöjor Så var de under en period men när min son var 5 6 månader og jag honom och sack när barnes pappa var på jobbe. Jag hade ingensans a bo så jag flyade ill min brorsas andrahandslägenhe i Sundbyberg. De var ensam men mannen var efer mig och jagade mig via elefonen där den psykiska misshandeln forsae. Efer e ag fixade mamma en bäre lägenhe i Vällingby. Jag flyade di men föll in i en depression. Jag orkade ingening, ine laga ma, ine bya blöjor, ingening. En läkare ordinerade mig anidepressiva men jag valde a dricka isälle. Jag söp upp barnbidrag, söp upp all och ill slu ringde jag sonens pappa och sa a han fick a över vårdnaden om honom för jag klarade ine av de. Efer de gick de uför ännu mer. Jag saknade min son jäemycke och jag ville ine förlora honom men samidig var de så skön a slippa ansvare. Jag drack ännu mer, knarkade ännu mer. All för a slippa sanna upp och känna. Jag skyllde mi missbruk på a jag mådde psykisk dålig. Jag räffade min son varannan helg hemma hos min mamma men ill slu blev ill och med varannan helg för mycke. Jag klarade ine av de. Jag hade såna oroliga absinenser. Jag var ine där menal och ville bara u. Min mamma visse ine a jag knarkade och söp. Till slu orkade jag ine ens med varannan helg med barne. Jag skyllde på min ånges och drog. Jag ville ine förlora min son, samidig som de var skön a slippa ansvare flyade jag ill Alby och gick ill psykiarin för försa gången, i Fija. De ycke a de lä som a jag hade borderline och jag fick mediciner, sömnableer, anidepressiva och anipsykoiska mediciner. Ine många nykra sunder Sedan praade vi också, i grupp. De var jag och sju ill som alla hade olika symom och diagnoser. De var allmän rörig och lie ylig snack om mamma och pappa. Jag fick ine u någo av de. Jag var ine öppen med mi missbruk men erapeuen ycke a de lä som om jag drack för mycke men jag värnobbade. Till slu åke jag ändå fas för mi soc och då åke jag ur gruppen och skickades ill beroendemoagningen på Albygården. Jag gick bara di några gånger. Så var de e ag ills jag räffade en ny man och gife mig med honom efer en månad. Han hade inga problem med knark men med alkohol. Jag minns ine många nykra sunder ihop i början. Han bodde i en affärslokal vid Hornsull. Jag flyade di och klippe med Bokyrka. Jag änke a jag skulle få illbaka min son och leva familjeliv men de gick ine alls. De var bråk och familjerä och problem jag ine ville praa om så min mamma blev min sons mamma. Med barn igen Jag forsae a knarka/supa, skyllde på min ånges och blev gravid igen när jag var ue på en knarkresa ill Barcelona. Jag besluade mig för abor, söp och söp och forsae a vela och a dricka under lång id uan a göra någo. Till slu besämde jag mig för a behålla barne och kom i konak med familjesociala eame. Där fick jag praa med en 10 oberoende 4/2009

11 /dokumen De har vari min sora rädsla här i live, a vara ensam. Jag har agi mycke ski för a slippa vara ensam. 4/2009 oberoende 11

12 läkare, hade sadiga konroller och en erapeu. De var rygg och jag gillade de och höll mig nyker ros a jag var hemlös. Min pojkvän bodde på Pelikanen men där fick ine jag vara efersom de är e ungkarlshoell. Till slu vingades socialen i Bokyrka a hjälpa mig och jag fick bo på e skydda kvinnoboende i Tullinge. De var verkligen påfresande, a bo med andra kvinnor som var usaa för våld medan jag ine var de. Till slu flyade jag ill en kompis. Under den iden hade jag även blivi inskriven hos socialpsykiarin i Tumba. Jag fick en försökslägenhe i Tumba när min doer var en månad men de ske sig med förhållande med hennes pappa och jag började dricka igen. Paranoid personlighe I samband med a jag började dricka, började jag knarka och hoppade in i e ny förhållande. Jag bye försökslägenheen mo en annan lägenhe och rodde a jag skulle må bäre men jag började bara må psykisk dålig. Jag forsae min gamla vanliga bana, söke ill psykiarin i Tumba och fick genomgå en uredning. Jag söp, knarkade och og jäemycke ableer. De blev varannan helg med min doer. Jag blev av med min försökslägenhe efersom jag ine sköe den och flyade hem ill en ny kille. och började gå på uredning i Flemingsberg. Jag fick reda på a jag hade borderline, ADD och paranoid personlighessörning. De skickade mig en remiss ill MBT, menaliseringsbaserad erapi, på psykoseame. Jag fick ingen mer medicin uan fick forsäa med eralendroppar. Teralen har jag använ hela iden. Och samidig var de så a alla som hade psykkonaker delade mediciner med varandra, vi hade lie byeshandel så om jag ine ville ha erylen jus en dag kunde jag lä bya ill mig lie bens. Ungefär samidig började jag gå på Qvinnoqulan. De hjälpe mig ill en räningslägenhe och jag hade konak med Beroendecenrum men efersom de var socialpsykiarin i Farsa som bealade mi boende fick jag ine gå Nu kan jag änligen ala sanning uan a skämmas och de är min räddning. kvar på beroendecenrum. Ingen hade koll. Jag lyckades slua med narkoikan men alkoholen var min livlina. Sen hände samma sak igen. Jag räffade en kille, flyade hem ill honom, blev gravid och höll mig helnyker men började må psykisk jäedålig. Jag vingade sjukvården a säa igång förlossningen för jag hade börja skära mig. Jag levde åerigen med en man som var kall och elak och vågade ine lämna honom i rädslan för a bli ensam. Jag kom överens med sjukvården om a jag skulle äa Cyprexa efer förlossningen. Efer förlossningen försöke jag hålla mig bora från alkoholen men de gick ine. Jag sa ill alla a jag ine drack men de gjorde jag. Jag lämnade mannen och så var jag hemlös igen med e lie barn. MBT:n fick jag lämna och så hade jag ingening igen. Kan änligen ala sanning Kanske är de där de vänder för Jenny, när hon åerigen är gravid och hemlös. Nu har Jenny lyckas slua med alkohol och piller. Hon arbear på RFHL Sockholms verksamhe Qvinnoqulan med e projek som handlar om a särka mödrar som behöver söd i si föräldraskap och de egna mående. Genom Qvinnoqulan har Jenny få konak med Spiralprojeke. Spiralprojeke har hjälp mig jäemycke. Jag går i erapi 12 oberoende 4/2009

13 /dokumen hos dem och vi reder u mina problem med män, droger, övergrepp. Vi praar mycke om vad rauma är, ADD, hjärnskada. Jag börjar få reda på varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör. Varför är du paranoid? : Är de så konsig a du har illisproblem? De frågade om de isälle för a skriva u en medicin yerligare. Terapin är väldig jobbig, genvägarna börjar knacka på, men samidig har jag allmer självkänsla genom Qvinnoqulan. Jag har haf hemligheer om min bakgrund, uppväx, droger och alkohol. Nu kan jag änligen ala sanning uan a behöva skämmas och de är räddningen för mig. Medicin är ingen genväg Jenny är kriisk ill mycke av den vård och behandling hon få: Alkohol och droger har vari en flyk från mig själv men samhälle har aldrig fokusera på varför jag har behöv fly. Man praar droger, symom och diagnoser men varför mår man dålig? De är som a man ska vara nöjd med a få en diagnos och medicin mo den, men man borde ju få annan hjälp a bli av med diagnosen. På e sä har diagnoserna hjälp mig, a de finns ord på mina beeenden. Jag kan läsa om mig. De finns flera som har de som jag. De negaiva med diagnoserna har vari a jag har kunna gömma mig bakom dem. Jag har göm mi missbruk bakom diagnoserna, man har ine kunna säa press på mig efersom jag må så dålig. Jag har dessuom få de här diagnoserna samidig som jag äi en massa ableer, supi och knarka. MBT var bra, a säa sig uanför. Alla personer som vari usaa för rauma reagerar med 4/2009 oberoende känsla vid press, därför är de skön med Spiralprojeke. De använder raumabegreppe. De finns inga mediciner som kan boa e rauma. Boen är a man ar ag i de och bearbear vad man gå igenom. De finns ingen annan medicin, ingen genväg. Jag blev vungen a vara vuxen när jag var barn. Om någon hade se mig Jag har i hela mi liv vari rädd för a leva som min mamma och sedan ser jag hur mina beeenden är precis som de min mamma haf. Jag kan märka de i hur jag är med mina barn, a jag liknar henne. Jag kan ill och med säga samma saker som hon uan a faa de förrän eferå. De blir en kamp a man ine får göra fel. Saker hade vari annorlunda om jag få hjälp när jag var sex år. Om nån bara se mig, hör mig, rädda mig. Jag älskade min mamma men jag orkade ine med henne. Om jag hade blivi räddad hade jag ine leva de liv jag gjor. Syns jag ine, hörs jag ine så finns jag ine, jag har agera u. Jag hade vela bli omhänderagen och se vad som var frisk. Jag är uppväx i någo sjuk, jag dras ill sjuka saker efersom jag ine ve vad som är normal, hur är jag som mamma, människa, hur är en man? Tryggheen uppkommer när du är barn och jag är vuxen men jag blev vungen a vara vuxen när jag var barn. De säger på erapin a jag måse lära mig a a hand om mi vuxna barn och a lösningen på de finns inom mig. Jag kan saker De jag hela iden upplever upplyfande är Spiralprojeke och Qvinnoqulan. A jag har nå a ge ros a jag ine gå klar skolan. Jag är ine dum, ine korkad, jag kan saker. Qvinnoqulan bygger självkänsla för mig, jag är värd någo. Spiralprojeke finns för mig nu och hjälper mig a a hand om de vuxna barne. De är aldrig för sen a få en bra barndom och e bra liv. Jag saknade rygghe i min barndom. Jag var vingad a lära mig a a hand om saker själv Man kan ine ändra hisorien men man kan ändra hur de ser u nu. Tex och foo: Per Sernbeck Menaliseringsbaserad erapi Menaliseringsbaserad erapi kommer från engelskans Menalizaion Based Treamen (MBT) och är en manualbaserad behandlingsmodell. Teorin baseras på psykoanalyisk änkande inegrerad med anknyningseori. Måle med behandlingen är: n a idenifiera affeker och sabilisera känslourycken n a uveckla sabila inre represenaioner av ankar och känslor n a skapa en sammanhängande självupplevelse n a uveckla en förmåga a skapa rygga relaioner Källa: 13

14 De är smärsa Lång Läkningsprocess Är man idig raumaiserad kan behandlingen a längre id, beräar Annika Sidenvall. Prosiuions- och spiralenenheen ligger på Högbergsgaan i Sockholm och ar emo personer som vari i prosiuion eller har liknande erfarenheer. Här alar man om viken av a i vuxen ålder försöka mäa de behov man man ine fick illgodosedda som barn. Annika Sidenvall ar emo mig i de rånga men rä rivsamma lokalerna och visar mig ill si rum. Hon börjar beräa: Verksamheen är uppdelad i landsingsdelen, Spiralprojeke, som handlar om den fysiska hälsan med barnmorska, gynekolog, provagning och prevenivmedel. Dessuom har de en allmänläkare med beroendekompeens knuen ill sig liksom en psykiaer. Man kan komma i vilke illsånd som hels, även påänd, all får a sin id och de ar ofa en fem-sex möen med samal innan man orkar med a gå upp i gynsolen. De är ju en väldig usa siuaion som kan påminna om övergrepp och liknande. Landsinges delar fungerar väldig mycke som en brygga in ill oss på den kommunala sidan som jobbar med samalsbehandling, beräar Karin. Den kommunala delen, Prosiuionsenheen, besår av fyra uppsökare som söker konak med människor som har erfarenheer från prosiuion. Man har jag- södjande samal och hjälper ill i möen med andra myndigheer. Sedan är vi 2, 5 behandlare också. Vi erbjuder samalsbehandling som baserar sig på den psykodynamiska skolan. Vi beonar möe och relaionen, försöker få klienerna a knya an och känna illi. Måle är a man ska kunna och våga känna och så u med smärsamma känslor. Flykbeeenden Vi jobbar mycke med den här bilden, säger Karin och håller upp en bild med en upp- och nedvänd riangel. I var och e av hörnen sår de Känslor, Ånges, Flykbeeenden. Människan måse känna för a kunna uvecklas, för a vara 14 oberoende 4/2009

15 /dokumen m a gå här människa. Har man vari med om illräcklig många jobbiga saker vågar man ine känna och kan hamna i e ångesillsånd. Ångesillsånd är oerhör jobbiga och för a klara av dem måse man ibland a ill flykbeeenden som missbruk, prosiuion, ec. Prosiuionsliknande erfarenheer ligger nära sexmissbruk. Man har inga gränser kring sin kropp och sexualie. De som vill ha sex med en får de. De är en sark ånges som driver människor ill de här. Vi har haf cirka 400 personer som gå här i samal sedan Den samlade erfarenheen av dea är a prosiuion är e väldig bra sä a döva och dämpa känslorna och ångesen med. De finns sora likheer med e självskadebeeende för a ine säga a de är e självskadebeeende. Vår behandling går u på a människan ska lära sig när ångesen kommer och vilka känslor som ligger bakom. De finns orolig mycke sorg och ilska och känslor av övergivenhe bland de vi möer. De handlar om a komma i konak med si ege inre barn, brukar vi ala om här. A se de behov man hade som barn men som man ine fick illgodosedda och nu i vuxen ålder försöka få dem illgodosedda genom a lära sig själv och ge sig själv de man saknar. Behandlingen fungerar Samalen leder ill e bäre mående - om man orkar sanna kvar i dem. De är vanlig a man börjar komma men sluar efer e par gånger för a de gör för on. De är smärsam a gå här, säger Karin Sidenvall. Vi förbereder människorna på de i de inledande samalen vi har inför en behandling. Om man avviker kan man allid börja om på ny senare men går man här regelbunde och orkar så händer de posiiva saker. Är man idig raumaiserad och rasig ar de lång id. Sen finns de personer som kan bära sin egen erapeuiska roll och då går de läare. Bilden sämmer ine Bilden av hur en prosiuerad människa är, är sark, men den sämmer ine allid: När jag började hade jag bilden av den prosiuerade som den knäande heroinpåända jejen men vanligas är fakisk a man ine har så mycke drogproblem. De flesa vi möer är raumaiserade, har upplev olika övergrepp av många olika förövare. Tros dea har många av De flesa vi möer är raumaiserade av olika övergrepp. dem olika färdigheer man ine förvänar sig av den radiionella offerrollen många är inellekuella, andra väldig kreaiva. Vi möer många olika människor med olika slags erfarenheer och sexuella idenieer. Många män och ranspersoner har prosiuionserfarenheer och de säljer sig ill båda könen. De finns även väl eablerade kvinnor med familj och jobb som går på gaan. För oss handlar de om samma sak a man köper någon annans kropp. Sora besparingskrav Jus nu sår Prosiuionsenheen inför sora besparingar. Sockholms kommun går med översko i sin helhe men socialjänsförvalningen dras med undersko. En jäns ska dras in och man ve ine rikig hur de ska funka. De drabbar ine de som redan är inskrivna. Men för nya kliener och paiener kan de bli kärvare. Hiills har enda krierie för a komma ill Prosiuionsenheen vari a man är kvinna med missbruksproblem. Nu håller poliiker och jänsemän på a snäva å målgruppen. Och man vill också kora behandlingsiderna. Maxid i samalsbehandling ska vara vå år, oavse om personen är färdigbehandlad eller ine. De här är en väldig unik verksamhe. De vi gör går på värs emo KBT och alla snabba lösningar, de fungerar ine för de här människorna, avsluar Karin Sidenvall. Tex och foo: Per Sernbeck 4/2009 oberoende 15

16 Konsen a knäcka en människa del 2: Sångas med soc Förälder- och barnperspekiv och särskil de sisnämnda saknas hos svenska myndigheer! De menar Malin Widerlöv, som i dea nummer av Oberoende forsäer sin personliga beräelse om konsen a knäcka en människa. Den där vinern 2004, när jag bodde hos Ewa och Beng, i husvagn på gården Björkhaga i Vinslöv, uanför Krisiansad, fick jag hjälp a a konak med mina barn. Förs ville jag ine. Jag vågade hel enkel ine. Jag var framförall rädd för vå saker de ena var a barnen skulle få falska förhoppningar, a de skulle vilja räffa mig igen och jag kanske ine skulle klara a vara drogfri och de andra jag var rädd för var a behöva möa skammen inom mig. Skammen över de oerhörda fakum a ha övergivi dem. De oala misslyckande och de ulimaa sveke, de värsa broe en mamma kan begå... Skammen över a vara mamma, missbrukare och hemlös, sjuk, ful och faig och några saker ill. Den skammen kunde jag i någon mån förränga i de flesa sammanhang men inför de enda människor som jag älskar, de sarkase relaioner som jag någonsin haf var jag rädd a jag ine skulle hålla skammen i schack. A jag hel enkel ine skulle orka leva vidare, om jag vingades möa den i viöga. Hade inge hem a erbjuda Nu blev de naurligvis ine så. Jag räffade barnen mo min vilja. Tack gode Gud för denna envisa, kloka, kvinnan Ewa som begrep a man ine bara kunde lyssna på vad jag ville och ine uan också försod a de finns flera sidor av den egna viljan hos en rädd och uslagen person. De yngsa barnen ville hem men jag hade ju inge hem a erbjuda. Jag kunde ine a dem ill husvagnen och jag var lång 16 oberoende 4/2009

17 /dokumen Jag är frukansvär drogsugen 24 immar om dygne. ifrån kapabel a vara en kompeen förälder. Jag förklarade dea för barnen, många gånger under den id som följde och de acceperade och rodde mig och jag inbillar mig också a de också hade försånd a inse a de var bäs för oss alla, a vi saka men säker byggde upp våra relaioner igen. Tyvärr försod ine socialjänsen de. I november 2004 flyade äldse sonen hem. I samma månad mellansonen. Och månaden efer, i december 2004 flyade den yngse sonen hem igen. De är inressan a änka sig en idslinje över år Januari: Svår fysisk sjuk, allvarlig psykisk sjuk, saknar e hem, äger absolu ingening, inensiv, desrukiv, inravenös missbruk präglar samliga dygn i januari Såsom dygnen under Februari: I slue på månaden kommer jag med åg ill Hässleholm. Ewa hämar mig, ar mig hem ill sig och beordrar mig a sanna. Jag sannar, flyar in i Ewas lilla husvagn. Mars: Jag kommer i konak med sjukvården och myndigheer med hjälp av Ewa. Jag får sarka penicillinkurer och prover as på bland anna HIV, Hepai. Jag har ingen HIV-smia men har smias med Hepai C när jag använ orena, begagnade kanyler. (Sprubye finns som bekan bara i vå kommuner i hela Sverige). 4/2009 oberoende April: Behandling påbörjas med cellgifer mo Hepai C. Jag blir sjuk av behandlingen och är allså sjuk varje dag. Feber, illamående och krafig sjukdomskänsla och migrän. Maj: Vid denna idpunk börjar så små konaken as med barnen. Socialjänsen i den kommun där jag är folkbokförd som adresslös, skriven på församlingen, kommer ill Skåne och hälsar på mig. De kan ine hjälpa mig så a jag får bo kvar hos Ewa. De vill ha mig illbaka ill kommunen. Jag känner enbar akiva narkomaner i den kommunen och ackar nej ill erbjudande om en enkelbilje illbaka ill plasen som Gud glömde (eller åminsone plasen där jag glömde Gud). Juni: Jag rymmer från Björkhaga. Jag vågar ine räffa barnen, fas jag ju vill. Jag orkar ine med a leva upp ill alla höga INGEN överlämning sker, inge söd över huvudage från socialen. krav, som jag ycker jag har få på mig. Jag är less på cellgiferna, less på mig själv, kobajs och hela Skåne. Jag är frukansvär drogsugen jäm 24 immar om dygne, 7 dagar i veckan. ( Rymningen får e bra slu. Efer några dygn som hemlös med feber av cellgiferna, kringirrande person hamnar jag i fyllecell och Ewa får komma och häma mig i samma, förbaskade kommun där jag kom ifrån. Grrr ) Juli: Är ine mycke hemma i husvagnen. Jag håller ill hos en kille i Krisiansad som jag senare ska komma a bli godman ill. Jag har elefonkonak med barnen och den äldse kommer ill Krisiansad och hälsar på mig, i den här killens lägenhe. Jag lear upp min pappa, som jag ine ala med på 10 år och som ine känner ill mi idigare missbruk. Augusi: Jag får med hjälp av min pappa som går i borgen för e försahandskonrak på en lägenhe i Krisiansad. Jag kämpar forfarande med mina cellgifer. Jag är oerhör slien och sjuk. Äger forfarande ine mycke men folk som jag lär känna i Skåne skänker mig husgeråd och maor och möbler, sängkläder och krukväxer och avlor så ganska snar är min lägenhe e hem. Sepember: Barnen hälsar på ihop med familjehemsföräldrarna. 17

18 Okober: Barnen hälsar på och får sova över. November: Jag ar min sisa sprua med cellgifer. Jag är ganska sjuk. Jag blir dessuom rånad i Göeborg på hela min pension men de är en annan hisoria. Två av barnen flyar hem, 17 och 13 år gamla. Båda barnen har neuropsykiariska diagnoser och behov av särskil söd i skolan och hemma. E av dem är beräigad ill LSS. INGEN överlämning sker, inge söd överhuvudage från socialjänsen. December: Försöker fira någon form av jul, uan pengar efersom jag föruom råne även har umäning från kronofogden på min fuiga pension och barnen ine har hunni få barnbidrag och alla de där sakerna med bosadsbidrag kommi igång. Ewa (vem annars?) skänker ma ill oss. Mardrömslik Norén-drama Är dea en bra, sabil och rygg familjesiuaion för dessa re barn? Är dea en värdig åerförening av en sargad familj? Knappas, men ingen har heller lova oss någon sådan. Den yngse pojken som är 7 år vid den här idpunken, känner jag knapp. Läser han bra frågar hans nya fröken mig vid inskrivningssamale i den nya skolan i Krisiansad. Jag vänder mig ill min son och frågar kan du läsa?, för jag har ine hunni fråga om den dealjen än. Liknande saker händer hos andläkaren, hos dokorn och i andra sammanhang. Han var re år när jag blev sjuk och jag har ine räffa honom på flera år. Åre som följde blev e mardrömslik Norén-drama i Widerlövsk appning med många läckra ingredienser som socialjänsen borde älska a välra sig i men de lyser med sin frånvaro. Jag ska ine råka u er med alla händelser och dealjer men forfarande sår jag hel förbryllad och oförsående ill hur dea gick ill och får jag chansen a gå igenom de här med någon sakkunnig, kommer jag a a den. Två år senare lämnar jag yngse sonen på barnsjukhuse och vägrar häma honom innan någon kan lova mig a vi får hjälp i familjen. Någon dyker aldrig upp, ingen vill erbjuda söd och de sluar med a en mycke arg sjuksköerska vingar pojkens pappa a komma och häma honom och a med honom ill Karlsad. Alla barnen har haf bekymmer i skolan och alla har haf södinsaser. Måse ha hjälp nu! Man änker sig a de orde vara en ganska ovanlig och uppseendeväckande händelse och a de akörer som då var inkopplade på familjen Widerlöv i Krisiansad, borde ha agera. Åminsone kunde vi föräras e hembesök från socialjänsen men icke! Jag har vari i konak med i princip varenda enhe i den här kommunen. Socialjänsens enheer, mins fyra kan jag räkna upp på sekunden men jag ror vi vari ärende på fler om jag får vå minuer a änka. Habilieringen både barnhabilieringen (efersom de finns barn med funkionshinder i familjen) och vuxenhabilieringen (efersom socialjänsen fick för sig a jag illhörde dem), barnpsykiarin, vuxenpsykiarin (både jag och vå av mina söner). Alla re barnen har haf bekymmer i skolan och alla re har haf särskilda södinsaser (ganska omfaande sådana) i skolan men ingen har vela a ansvar och inga insaser uanför skolid, kunde man erbjuda familjen. T ex kan jag beräa a en av socialcheferna här i Krisiansad, lie spydig informerade mig i e formell brev a de ine ingick i socialjänsens uppdrag a avlasa föräldrar a vara föräldrar, uan endas a söa föräldrar a axla sin föräldraroll. Hur ska jag ens ha id och ork a ägna mig å verbal hårklyveri som de här, i denna usaa siuaion!? Jag kan ju ine vea vilka slags insaser de finns eller ine, eller hur socialchefen anser a man ska vinkla eller formulera si behov av söd jag kan bara beskriva vilka oerhörda problem vi hade, hur dålig vi mådde alla fyra och despera signalera a vi måse ha hjälp NU! Läare ge vuxen söd I vilke fall som hels så fick vi ingen hjälp. Alls. Sedan dryg vå år illbaka, besår min familj av mig, vå kaer och mellansonen och de har vari läare för socialjänsen i Krisiansad a olka lagen uifrån en vuxens behov av söd, så förs efer a jag ine längre var i behov av avlasning i hemme fick jag boendesöd och kon-

19 /dokumen Jag vänder mig ill min son 4/2009 oberoende och frågar: Kan du läsa? Jag har ine hunni fråga om den dealjen än. 19

20 akperson. Jag kämpade och bråkade och bråkade lie ill och kämpade för min rä ill behandling, och ill slu fick jag fem månader lång behandling i Småland. Någo av de bäsa som hän mig! Uppryck med röerna Äldse sonen, flyade ill egen lägenhe och den yngse sonen fick bo hos sin pappa i Karlsad. Den pappa som han ine heller kände särskil bra efersom han vuxi upp på familjehem och sedan bo dryg vå år hos mig, mer än 50 mil därifrån. Tre gånger i si kora liv har denne gosse blivi hel uppryck med röer och all, från sin miljö. Fröknar, föräldrar, kompisar, klasskamraer, arga gubben i kiosken och alla andra som är vikiga i e barns liv har oal försvunni, från en dag ill en annan. Han har flya så många mil a en övergångsperiod ine vari möjlig av ekonomiska och prakiska skäl. Ovärdig faigdom Denne lille gosse förvägras nu a hålla regelbunden konak med sin mamma och sina vå äldre bröder de bröder som är hans enda verkliga rygghe, de enda som aldrig övergivi honom. Och de är svenska myndigheer som hindrar honom. Kronofogden och svensk näringsliv har beslua i en helig regel, a mi förbehållsbelopp de vill säga den summan jag får lov a behålla efer a kronofogden har dragi si INTE får höjas med hänsyn ill umgängesresor. Jag får allså, enlig denna regel, ine prioriera e lie, illa medfare, barns rä a hålla konak med sin mamma och sina syskon. De gör jag ju ändå. Ibland räffas vi ros a de kosar mycke pengar och ros a de innebär a de barne, med funkionshinder och psykisk ohälsa som bor kvar hos mig lever i ovärdig faigdom. Förra månaden köpe jag vå röjor ill honom. De var de försa nya plaggen han få sedan flera år illbaka, för de finns inga pengar ill nya kläder och han har aldrig klara av a handla på loppmarknader så som jag själv gör. Kläder och skor hänger i rasor på honom och de är ur a han är onåring, för folk ror a han val a se u på de vise, för a vara cool eller någo. Ser ine ill behov Var finns barnperspekive hos svenska myndigheer? Jag vill bara avslua med a förydliga jag sök hjälp hos Socialjänsen men fick avslag med moiveringen a de enbar kan a hänsyn ill den deklarerade inkomsen ine den fakiska, de som blir kvar efer kronofogdens umäning. Försäkringskassan kan ine låa mig beala e lägre underhåll nej, de ser efer beskaningsbar inkoms ine ill behov eller fakiska ekonomisk siuaion. Familjeräen kan ine hjälpa ill efersom båda föräldrarna är överens om a han bör få komma hi för a räffa sin mamma och sina syskon. Varför sraffa barnen? Ni som läs mina ariklar ve nu a de skulder som uppsod i samband med mi psykiska sammanbro, har döm mig ill livsids faigdom. De kan jag må hända accepera. Jag har få andra värden i live än a vara konsumen, men varför vinga mina barn de få åren som de forfarande är beroende av min inkoms a börja sina liv genom a bära dea sraff, mi sraff? De har redan få beala e oerhör hög pris för de som hände mig efer våldäken, då de hel abrup mise sin mamma. Varför kan ine kronofogdemyndigheen och de hungrande gäldenärerna som vänar på a få sluka mellansonens handikappbidrag och min sjukersäning, väna ills barnen är sora? Vi ve idag vad faigdom gör med barnen. Vi känner ill sambande mellan riskfakorer och skyddsfakorer under e barns uppväx. Mina barn är usaa för väldig många riskfakorer men få skyddsfakorer. Jag har gråi, jag har vädja och böna och be om a få ansånd. Men dea Sverige är e oerhör kall land. Debaera barnperspekive! Jag blir rö och ledsen när jag ska skriva om de här men jag gör de ändå. Jag förvänar mig ingen posiiv särbehandling men jag hoppas a min självulämnande öppenhe ska leda ill deba. En deba om barnperspekiv och e ifrågasäande om e lands rovärdighe när Radiojänss behov av a kräva in obeal TV-licens från iden då jag var dokumenera hemlös, går före barns behov av a ges möjlighe a räffa sina föräldrar. Jag ska nu sänga av daorn, a en promenad i de grå och kalla vädre, de är november när jag skriver dea. Jag går snabb, andas djup och ber Gud a bevara mig från bierhe, förak och ha genemo samhälle, samidig som årar och snor rinner i ansike. Ja, många mil har jag gå på de vise. Många mil Malin Widerlöv 20 oberoende 4/2009

21 /dokumen Inge barn ska behöva börja si liv på dea sä När Felicia föddes i maj 2008 var hon frisk och välmående. Vid fyra och en halv månaders ålder ogs hon från sin mamma, och fördes direk ill Sachsska barnsjukhuse där en plaspåse saes fas över hennes underliv. Felicia skulle drogesas. Felicia skulle ine drogesas för a man rodde a hon uveckla narkomani vid fyra månaders ålder, uan för a hon amma. Hennes mamma är paien i beroendevårdens meadonbehandling. De ansåg socialjänsen var som a hon försöke förgifa si ege barn. Alexandra, Felicias mamma, börjar beräelsen när hon var gravid i sjunde månaden och sod och vänade uanför affären medan Sven, hennes man, gick in för a handla mjölk. De hade vari och hälsa på släken i Åkersberga och var på väg hem, men passade på a handla på vägen. En polisbil sannade och 4/2009 oberoende elände og sin början. Poliserna frågade förs vad jag gjorde ensam på san vid en Vi var hänvisade ill 23 kvadrameer med en alkoholiserad pappa. id då bara buse är ue. Klockan var c:a 23 en vardagskväll. Jag fick legiimera mig, de kollar via daorn och mina fem år gamla narkoikabro syns. De räcke ydligen för a de skulle plocka med mig ill saionen för a lämna urinprov, forsäer hon. Jag nekades räen a konaka Sven, och de og ifrån mig elefonen. Kämpade mo drogerna Alexandra beräar a vid den här iden var all känslig och väldig jobbig. Jag var gravid och kämpade för hålla mig drogfri, och Sven var precis nyopererad för cancer. Bland de värsa, säger Alex- 21

22 en svår id Sven och Alexandra har svår a ala om Felicias försa id. Längan gör sig påmind och saknaden är oerhörd. andra, var a ine ha någon bosad. Vi var hänvisade ill 23 kvm med en alkoholiserad pappa, eller på golve hos Svens mamma. När vi bad om hjälp hos socialjänsen för Enskede-Årsa-Vanör svarade de bara: Vi är ingen bosadsförmedling. Alexandra och Sven beräar a de i vänan på meadonbehandling köpe meadon svar. Vi höll oss på så vis bora från heroine. Vi klarade oss på en låg dos meadon i c:a e års id. Men meadone synes i urinprove, forsäer Alexandra, så jag omhänderogs enlig LVM 13 och resan gick vidare från polissaionen direk ill beroendeakuen. Sedan ill e LVMhem någonsans i Sverige. Tack och lov, säger Alexandra, så var föresåndaren på LVM-hemme en försåndig kvinna. Full kapabla föräldrar Föresåndaren försod siuaionen och a de fanns risk för missfall efersom meadone klippes så vär. Hon var fanasisk, hon såg människan och ine knarkaren. Hon såg ill a jag kopplades ill e eam inom re veckor, och under iden fick jag 40mg Meadon om dagen. De är förs när Svens mor avlider som de lyckas få en bosad. Vi fick a över lägenheen, beräar Sven, de var åminsone en ljuspunk i sorgen. Felicia föddes i Maj 2008, hon var frisk, glad och mådde bra, beräar Alexandra och Sven. Och hon var hel fri från meadonabsinens, illägger de. Sven beräar a socialjänsens uredning visade a båda var full kapabla föräldrar, a de knui an ill barne mycke bra och a Felicias uveckling var normal. En sådan uredning, säger han, saras per auomaik när en narkoman får barn. Hon har ju så rena kläder All gick så bra i början, minns de, de fungerade så fin 22 oberoende 4/2009

23 /dokumen med amning och besök på barnavårdscenralen. Felicia växe som hon skulle och var allid glad, forsäer de. Både Alexandra och Sven blir märkbar ledsna av a ala om den här iden. Längan efer Felicia gör sig påmind, säger de, och saknaden är sor. De ursäkar sig ofa, orkar årarna och rösar varandra, och vi alar om anna en sund eller gör en paus för kaffe. De här har kosa på, menar Sven. Socialen har verkligen behandla oss som ski! Alexandra har de ryck ner så oal, och mig praar de ine ens med. De är som om jag ine exiserar! Och Felicia, säger Alexandra, vem ve hur de här påverkar henne? Vi hade vå familjeerapeuer knuna ill oss från Felicias födsel, forsäer hon, och både deras och handläggarnas omdömen var allid så posiiva. De var också vå handläggare i vår fall, förklarar Sven, en 1:e och en 2:e handläggare och de vå erapeuerna. De är ju så svår a ro a ni vari missbrukare, barne har ju så rena kläder sa erapeuerna, de kommer jag ihåg, minns Alexandra. Och a Felicia var frisk och glad och a vi fungerade bra som familj. Ja, dom menade nog bara väl, ror Sven, men ibland undrar man ju vad de hade förväna sig av oss. A vi skulle vara skiiga, elaka och rasiga bara för vi haf en hisoria med droger. Man upphör väl ine a vara människa för den skull, forsäer han. Alla var så posiiva och hjälpsamma, minns Alexandra, på meadoneame ycke de också a all gick så bra. De lovade a de skulle a särskild hänsyn ill a jag var nybliven mamma. Men jag fick ju gå di varje dag 4/2009 oberoende ändå, säger hon, så de var bara pra som vanlig. Felicia försvann Vid 4,5 månaders ålder omhänderogs Felicia. Alexandra beräar a hon lä Felicia komma för a amma och få närhe när hon grä. De blev ungefär var redje imme, dygne run. Lå henne ine använda dig som napp, sa dom på bvc, beräar hon. Varje gång hon började gny, och jag hörde de så rann ju mjölk ur brösen. De är ine så lä a ignorera, forsäer hon. Jag og råde jag få och pumpade u mjölk så Sven kunde maa henne. Jag har allid haf svår a somna, säger hon, så jag og en eller vå insomningsableer bara för a få åa immars osörd sömn. För a få sova osör en na, bara. När jag beräade de för läkaren på eame så kasade hon sig på elefonen och ringde de sociala och påsod a jag åerfalli i missbruk. Socialjouren kom för a omhändera Felicia, forsäer de beräa, uan a a reda på faka eller lyssna på någo vi sade började de skrika å Alexandra. Sedan og de mi lilla barn och körde henne ill barnsjukhuse. Jag försöke förklara, säger hon, a inge åerfall hade inräffa och a Felicia forfarande ammade. Direk började de skrika å mig, och jag menar verkligen skrika, poängerar Alexandra. Saker som: Ammar du! Tänker du förgifa di ege barn, hon måse ill sjukhus! De var frukansvär, jag kunde ine försvara mig! Hon alade om a hon uppmanas a amma av en läkare på Södersjukhuse, för a de är bäs för barne. Jag försöke också förklara a han följer upp vår siuaion regelbunde, och a han är en erkänd aukorie på område. A han forska kring meadon, jus i relaion ill föräldrar och barn. Men de var omöjlig a få dem a lyssna, säger hon, de bara skrek a de ror vi vad vi vill om. Sedan og de mi lilla barn och körde henne ill Sachsska barnsjukhuse, fäse en plaspåse över hennes kön för a a urinprov. Både jag och Alexandra hade vari hel drogfria hela iden, fyller Sven i, men ingen som hels hänsyn ogs ill de, eller ill a jag ine gjor någo som anses fel. Nej, de var som a jag ine fanns. Vi finns ju här för er De oroliga är, säger Alexandra, a jag en gång frågade vad som skulle ske om någon av oss skulle åerfalla i missbruk. Skulle Felicia omhänderas då? Jag fick svare a Nej, nej Felicia blir kvar hemma, ni har ju e så bra skyddsnä nu och Den som evenuell får problem får hålla sig bora, ni är ju vå föräldrar och vi finns ju här för er, var vad de sade, beräar Sven och Alexandra. När hon hade blivi omhänderagen blev de hel ys, de 23