En undersökning om pedagogers medvetenhet om barns röstläge

Transkript

1 LÄRARUTBILDNINGEN Examensarbete, 15 poäng Av glädje bygger man musik men räcker det? En undersökning om pedagogers medvetenhet om barns röstläge Ansvarig institution: pedagogik Handledare: Per-Eric Nilsson GO-kod: GO 2193 År och termin: 2008 vårterminen Monika Lidholm

2 Examensarbete, 15 poäng i Lärarutbildningen Vårterminen 2008 SAMMANFATTNING Antal sidor: 29 Monika Lidholm Av glädje bygger man musik - men räcker det? En undersökning om pedagogers medvetenhet om barns röstläge. Singing is an act of joy - plus a little know-how. Syftet med mitt examensarbete var att undersöka förskollärares kunskap om barns och vuxnas olika röstlägen samt hur de tillämpar denna kunskap i praktiken. Vidare syftar arbetet till att belysa relevant forskning inom området. Jag använde mig av en kvalitativ forskningsmetod med semistrukturerade intervjuer. Jag intervjuade åtta förskollärare på tre förskolor och läste även litteratur i ämnet. Jag kom fram till att förskollärare, trots medvetenhet om de olika röstlägena, inte alltid sjunger i barns röstläge. Detta beror på olika saker och mycket tyder på att det saknas kunskap i ämnet. Förskollärare är väldigt intresserade av att lära sig om barns röster, deras röstläge och hur de bäst sjunger med barn och efterlyser fortbildning i ämnet. Sökord: Barns röstläge, barn och sång, sång i förskolan Postadress Gatuadress Telefon E-post Växjö universitet Universitetsplatsen lub@lub.vxu.se Växjö

3 INNEHÅLL BAKGRUND 4 Läroplanen 5 Definition av begrepp 5 Syfte 6 Frågeställningar 6 RELEVANT FORSKNING 6 Rösten 7 Stämbanden 7 Röstomfång/röstläge 8 Kvinnors och mäns röster 10 Röstproblem hos barn 10 Sångböcker förr och nu 10 Barns sång/utveckling 11 Egna reflektioner 12 METOD 12 Urval 12 Genomförande 13 Bearbetning och analys 13 Etiskt förhållningssätt 13 Trovärdighet och validitet 13 Metodkritik 13 RESULTAT 14 ANALYS 22 Kunskap 22 Tillämpning 22 DISKUSSION 23 KÄLLHÄNVISNINGAR 27 Bilaga 1: Frågor till pedagogerna 29

4 BAKGRUND Barn och musik har alltid intresserat mig och efter att ha arbetat som fiollärare en stor del av mitt arbetsliv fick jag möjlighet att vidareutbilda mig till förskollärare. Under min verksamhetsförlagda utbildning (VFU) har jag fått inblick i hur sång, musik och lek fyller vardagen på förskolan och när jag sjöng och spelade tillsammans med barnen märkte jag att musik är ett språk som de förstår och uppskattar. Jag håller med Lind (2007) när hon säger att musik inte handlar om rätt eller fel, utan musik är till för alla människor och den finns nedärvd i oss så att vi kan sjunga, röra oss, uppleva musik och kommunicera med varandra. Barn har många olika språk, olika uttryckssätt. De olika uttryckssätten påverkar varandra (Jederlund, 2002), därför vill jag med musiken som ett uttrycksmedel bidra till barns utveckling. Jag har lärt mig mycket om barn under min studietid, och inser hur viktigt det är att jag som blivande förskollärare har förmåga att lyssna på barnen och se utifrån deras perspektiv. Jag hörde talas om ett inslag på TV för några månader sen då de tog upp att förskollärare ofta sjunger i ett för lågt tonläge med sina förskolebarn, vilket kunde ha negativa effekter på deras röster. Detta blev jag intresserad av och bestämde mig för att ta reda på mer. På min VFU märkte jag att pedagoger ibland sjöng i sitt eget talläge tillsammans med barnen och noterade att barnen då hade svårt att sjunga. Exempelvis började de prata eller så blev de tysta istället för att sjunga. Jag anser att vi måste se ur barnets perspektiv, se utifrån deras verklighet, se det kompetenta barnet som det talas så mycket om idag. Så gott som alla mina intervjupersoner anser, trots att de själva inte sjunger i barns röstläge, att pedagoger ska anpassa sitt röstläge efter barnens så att de inte tappar lusten att sjunga. Arnér & Tellgren (2006) ställer sig frågan: utgår vuxna från barns perspektiv i de sammanhang då de har med barn att göra, det vill säga försöker vuxna se utifrån barns synvinkel? (sid 27). Vi måste bli bättre på att se ur barnets perspektiv när det handlar om att sjunga tillsammans, våga göra bort oss som Vesterlund (2003) skriver (sid 18) och utforska nya arbetssätt och metoder. Vidare skriver Vesterlund att vi ofta är rädda för att utforska det nya och att vi gör mycket på rutin (a.a.). Welch (2007) berättar om barn som i sin barndom fått en sånguppgift som inte stämt med deras sångliga utveckling och de ser sig som omusikaliska resten av livet. Om pedagoger blir mer medvetna om att barn som är lika gamla befinner sig i olika utvecklingsfaser när det 4

5 gäller sång och anpassar sångaktiviteterna därefter så skulle vi förhindra många sångmisslyckande menar han (sid 5). Jag hoppas att det ser annorlunda ut idag än det gjorde förr i tiden, då vissa barn kunde kränkas när de inte fick vara med att sjunga, vilket är något de antagligen aldrig glömmer. Jag vill att barn idag ska få känna att de duger som de är och inte pekas ut som omusikaliska. Mina erfarenheter säger mig att pedagoger ibland tycker att sång egentligen inte ska behöva tränas utan antingen är man född musikalisk eller inte. Jag tror däremot att sång behöver tränas som allt annat inom förskoleverksamheten. Fagius (2000) skriver: Varför ska vi som sjunger med barn nöja oss med att låta dem sjunga med de lägsta, bräckligaste tonerna ja för de minsta ibland omöjliga tonerna och inte hjälpa dem att upptäcka alla toner som de har men ännu inte fått fatt i? Det skulle vara som att undanhålla våra barn de bästa leksakerna, de bästa färgerna och alla räknesätten. Det skulle ingen förskollärare gå med på (sid 50). Läroplanen I läroplanen för förskolan (Lpfö98) läser jag att förskollärarnas uppdrag bl.a. är att skapa och kommunicera med hjälp av sång och musik för att främja barns utveckling och lärande. Jederlund (2002) menar att med läroplanens syn på lärande förväntas drama, lek, rörelse och musik nu ha samma status som muntligt och skriftligt språk. Definition av begrepp I min redovisning skriver jag oftast förskollärare men ibland använder jag ordet pedagog istället och menar samma sak. Pianot i figur 2 (sid 8) visar gällande oktaver (åtta toner i en följd). Ettstrukna oktaven är den som barn brukar sjunga bekvämt i. c - h = lilla oktaven. c 1 - h 1 = ettstrukna oktaven. c 2 - h 2 = tvåstrukna oktaven. c 3 - h 3 = trestrukna oktaven. Man brukar skilja på det musikaliska röstomfånget, som är det omfång man kan sjunga i, och det fysiologiska röstomfånget som är de toner man kan frambringa ljud på utan krav på hur det låter (McAllister & Södersten, 2007). 5

6 När jag skriver om melodiomfång eller tonomfång menar jag de toner som ingår i en melodi. När jag skriver om röstläge menar jag detsamma som tonläge. Syfte Examensarbetet syftar till att undersöka förskollärares kunskap om barns och vuxnas olika röstlägen och hur de tillämpar denna kunskap. Vidare syftar arbetet till att belysa relevant forskning inom området. Kunskap om barns röster och sång är ett tämligen obearbetat område inom pedagogiken, men det finns mycket kunskap att hämta om man vänder sig till musikpedagogiken. Frågeställningar 1. Vad säger aktuell forskning om barns röster och sång i förskolan? 2. Vilken kunskap finns om barns röster och sång i förskolan och hur tillämpas den i praktiken? RELEVANT FORSKNING I de följande avsnitten kommer jag att presentera rösten fysiologiskt och utvecklingsmässigt och vad som skiljer barn och vuxenrösten åt. Vidare redovisar jag forskning som gjorts angående barns röstomfång och röstläge och vilka röstproblem som kan drabba barn. Hur man historiskt har sjungit med barn belyser jag genom att se vad som skiljer nya och äldre sångböcker åt. Avslutningsvis beskrivs barns sångutveckling. 6

7 Rösten Fig. 1 Talapparaten och tillika röstinstrumentet. (Källa: Sonesson, 1968) Forskning om rösten har pågått i ca 40 år (Lindblad, 1992). Vi vet mer om vuxenrösten än om barnrösten (McAllister, Södersten, 2007) och om förskolebarns röster finns det inte mycket forskning, menar Jillefors & Schein (1999). Welch (2007) påpekar hur viktigt det är att vi är medvetna om hur sångförmågan hos barn utvecklas för att de inte ska känna sig misslyckade. Barns röster utvecklas i olika faser precis som all annan utveckling. Det måste vi ta hänsyn till när vi sjunger med barn, menar han. Den viktigaste delen av röstinstrumentet är struphuvudet där röstljudet uppstår, men även luftströmmen i andningsapparaten är nödvändig och artikulationsapparaten (näs- och munhålan och svalget) är viktig för att rösten ska fungera. Barns artikulationsapparat är mycket mindre än den vuxnes och ser lite annorlunda ut och detta tillsammans gör att barns röstklang är ljusare och att röstläget ligger högre än hos den vuxne (Lindblad, 1992). Sundberg (2001) har forskat om rösten i tal och sång i mer än 30 år. Han skriver att: en hel del forskning finns nu som kartlagt vad det är som utmärker barnrösten (sid 251). Samtidigt finns det områden som vi vet väldigt lite om t.ex. skillnaden mellan barns och kvinnors röstklang (a.a.). Stämbanden När vi sjunger ändrar vi tonhöjd främst genom att ändra stämbandens läge, form och spänning (Lindblad, 1992). Jillefors & Schein (1999) refererar till Hirano, Kurita, Nakashima som 7

8 säger att barn har kortare stämband än den vuxne och att de består av en muskel (vokalismuskel) som reglerar spänningen i stämbanden och en tjock slemhinna, medan den vuxnes stämband består av olika skikt. När barn är runt fyra år minskar slemhinnan i tjocklek och ett ligament, som består av två olika vävnadslager och som bl.a. skyddar vokalismuskeln, börjar utvecklas. Enligt McAllister & Södersten (2007) utvecklas ligamentets lager fram till sextonårsåldern och först då har barnrösten samma skydd som vuxenrösten. Barn föds med cirka 2,5-3,0 mm långa stämband som sen ökar i längd fram till puberteten. En vuxen kvinnas stämbandslängd är cirka mm och mäns cirka mm långa. Längden på stämbanden påverkar direkt grundtonsfrekvensen (tonhöjden) vid tal (Jillefors & Schein, 1999). Jillefors & Schein refererar till Sorensons studie av barns grundtonsfrekvens i åldern sex till tio år där det visade sig att flickor i genomsnitt har en grundtonsfrekvens på 281 Hz och pojkar 262 Hz. När vi blir äldre får vi en mörkare röst och grundtonsfrekvensen sjunker (Jillefors & Schein, 1999). Medelvärdet för grundtonsfrekvensen hos svenska röster är för kvinnor ca 188 Hz och för män ca 115 Hz säger Krook enligt Jillefors & Schein (1999). Figur 2 (Källa: Jillefors & Schein, 1999) Röstomfång/röstläge Sundin (1963) skriver om undersökningar av barns röstomfång som gjordes redan i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet av bl.a Paulsen med 3000 barn, Fröschels med 380 barn och Jersild & Bienstock med ett stort antal barn. Sundin (1977, 1979) refererar till en undersökning han själv gjorde 1963, Barns musikaliska skapande, där 30 barn i åldrarna fyra till sex år deltog. I observationerna fann han att 86 % av de toner barnen sjöng låg inom området d 1 -d 2. Det liknar det som Jersild och Bienstock 1934 noterade, nämligen att 99 % av de nedskrivna tonerna låg inom området e 1 -e 2 (Sundin 1977, 1979). Sundin (1995) visade även i sin undersökning att barns röstläge var ljusare när barnen sjöng spontant än när de blev ombedda att sjunga och att de flesta förskolebarn klarar av att sjunga mellan tonerna c 1 och 8

9 g 1. Därför menar han att det är viktigt att barn får sjunga i det läge som är lättast för dem, eftersom de lätt spänner sig när de ska lära in nya sånger. Sundin (1977, 1979) menar att de olika rapporterna, som han nämner, inte är direkt jämförbara eftersom metod och resultatredovisning har varierat. Sundin (1977, 1979) refererar till Brearley, som skriver att barns röstomfång utvecklas efterhand, men får de alltid höra sånger i ett tonläge som inte passar dem kan de bli hämmade i sin röstutveckling. Kemp talar om ett bra område för fem till sexåringar att sjunga i som ligger mellan d 1 och c 2 där deras röster klingar som mest och där barnen verkar tycka om att sjunga (Jillefors & Schein, 1999). Man kan studera barns röstomfång i ett s.k. fonetogram som är ett diagram som visar röstens dynamik (tonstyrka) och tonomfång. Numera kan detta göras automatiskt och även små barn kan delta. Barnen får visuellt stöd av en datorskärm där de ser sitt röstomfång växa fram. Van Oordt & Drost såg att barns fysiologiska röstomfång var nästan samma hos sexåringar och sextonåringar, ungefär 2,5 oktaver, men att det musikaliska omfånget var betydligt mindre hos de yngre barnen (Jillefors & Schein, 1999). I Jillefors & Scheins (1999) undersökning av 30 femåringars röstläge i tal och sång var syftet att ta reda på barns röstomfång och dynamik med hjälp av en ny interaktiv fonetogrammetod. Syftet var även att kartlägga barns grundtonsfrekvens när de talar spontant och att beskriva och undersöka hur barn använder sina röster när de sjunger i grupp och individuellt och att ta reda på vilka tonarter de sjunger i. Deras slutsats var att barn som sjöng själva startade på en högre (ljusare) ton än den ton förskolläraren valde i sångsamlingen. Barnen startade ofta på c 1 (=260,3 Hz, den genomsnittliga grundtonen i tal), antingen sången de sjöng stod under inflytande av en vuxen förebild eller inte. Det visades även att barn sjöng bättre om de fick hjälp att börja på en lite högre ton än den de själva brukar börja på och att det är bra om vuxna som sjunger med barn anpassar röstläget till barnens röstomfång. Jederlund (2002) har en annorlunda åsikt, han skriver: även om barn generellt har ett ljusare röstläge än vuxna är det troligt att deras förmåga att anpassa sig till vuxentonarter är mycket större än vi tror (sid 75-76). Detta är en uppfattning som jag inte har hittat stöd för i någon annan litteratur. Flowers & Dunne-Sousa (1990) gjorde undersökningar om röstomfånget hos barn i tre till femårsåldern. De såg stora individuella skillnader och de menar att barn kan lära sig sjunga 9

10 ljusare om de tränar men däremot har de begränsningar i de mörkare lägena. Sundin (1977, 1979) skriver att även Jersild & Bienstock och Updegraff, Heiliger & Learned konstaterade att övning av rösten ökar omfånget. Kvinnors och mäns röster När vi sjunger vill vi helst göra det i vårt talläge. Eftersom kvinnans röst är mörkare än barns, fyra-fem toner under, behöver hon sjunga högre när hon sjunger tillsammans med barn (Hammershoj, 1997). Mannens röst ligger flera toner lägre (i genomsnitt) än kvinnans och han får då försöka att sjunga i falsett för att komma till barnens röstläge. Soller (1998) refererar till Fagius som menar att det ändå kan vara lättare för barn att hitta ett sångläge i förhållande till mansrösten än till kvinnorösten eftersom mansrösten ligger så långt ifrån barnens röstläge att det är omöjligt för dem att sjunga där. Då väljer de kanske att sjunga en oktav (åtta toner) högre istället och då blir det samma ton, men lite ljusare. Röstproblem hos barn Barn som överanstränger sina röster, t.ex. sjunger i fel röstläge, sjunger för starkt eller sjunger när de är förkylda får lätt svullnader på stämbanden. Det är stämbandens sätt att reagera för att skydda sig enligt McAllister & Södersten (2007). De refererar till Sederholm som menar att man kan se ett samband mellan barns heshet och bullriga miljöer, men att det även finns andra orsaker till barns heshet. Soller (1998) refererar till McAllister som berättar att förskolebarns stämband är skörare än den vuxnes. Överanstränger de sig kan de få valkar på stämbanden och det ser hon dagligen på sin talklinik och barnen får då svårt att sjunga sånger som ligger i ett högt tonläge. Sångböcker förr och nu På 60-talet hade sångböckerna ofta ett för högt tonläge för många barn menar Sundin (2007). Soller (1998) refererar till Hammar som skriver att sångböcker i dag ofta har en notbild som är för låg, med toner som barn inte klarar av att sjunga och det verkar som om sångers tonarter ofta bestäms utifrån att det ska vara enkelt att spela gitarr till. Vidare säger han att förskolebarn normalt inte kan sjunga sånger med toner som ligger under c 1 och i Elefantboken, utgiven 1994, som innehåller 151 visor, har 88 av dem lägre toner. Soller (1998) refererar dels till McAllister som säger att a: et i lilla oktaven (oktaven under c 1 ) klarar barns röster av först i tioårsåldern och till Hammar (a.a.) som säger att treåringars lägsta toner normalt är från ettstrukna d (d 1 ). Hammar (a.a.) jämför med en äldre sångbok, Nu ska vi 10

11 sjunga (Tegnér & Pettersson, 1943) där bara fem sånger av 154 har för låga toner (Soller, 1998). Barns sång/utveckling Musiken är de små barnens första språk och barns sång kommer också långt innan de kan tala. Rytm, tonhöjd, röstklang och melodisk form (sångens beståndsdelar) finns redan hos spädbarnet men hur den fortsatta utvecklingen ska bli beror på miljön och barnets allmänna utveckling (Jederlund, 2002). Sundin (2007) håller med Jederlund (a.a.) om att barns sång skiftar med den kultur de lever i och inte som man tidigare trodde att utvecklingen sker likadant över hela världen. Jillefors & Schein (1999) refererar till Dowling som betonar betydelsen av mängden tidig musikalisk stimulans för barns sångutveckling, det är inte bara barnets ålder som avgör vilket utvecklingsstadium de befinner sig i. Lek och musik och ett positivt klimat är även viktigt för barns lärande menar Vesterlund (2003), och Wiklund (2001) betonar att vi ska ta vara på vad barnen kan och tycker om att göra, t.ex. att sjunga och röra sig samtidigt. Jederlund (2002) skriver att språkforskare är överens om att olika uttryckssätt befruktar varandra, ett barn som hittar pulsen i musiken och sången tar ofta samtidigt ett stort steg i sin talspråksutveckling (sid 20). Vidare menar han att spontana sånger är barnens sätt att uttrycka känslor och att kommunicera med varandra i leken och Fagius (2007) menar att barn i femårsåldern ofta sjunger för att få ur sig något, det kan vara en upplevelse, en hel berättelse eller en känsla. Welch (2006) refererar till Tafuri & Villa som visar att musikaliskt joller med rytm och tonhöjd är konstaterat hos barn som är två månader. I den åldern är det oftast modern som sjunger för barnet men senare i förskoleåldern påverkas sångutvecklingen av sångliga traditioner och omgivningens aktiviteter. En spontansång i ett till tvåårsåldern kan bestå av en enda kort melodi som upprepas med olika tonhöjd och i treårsåldern brukar den ha utvidgats till tre olika fraser. Två till treåringar upprepar ofta korta fraser och kombinerar kända sånger med egen improvisation. Jillefors & Schein (1999) refererar till Dowling & Harwood som säger att vid ungefär tre års ålder kan barn sjunga en enkel sång där text och musik brukar stämma, men tonhöjden kan variera. Fyraåringar kan däremot återge en sång ganska bra och femåringar har ofta en känsla för en stabil tonart. När barn är omkring åtta år har de utvecklat en sånglig nivå som motsvarar den vuxnes. 11

12 Egna reflektioner Efter att ha tagit del av denna forskning inser jag hur viktigt det är att ha god kunskap om barns och vuxnas röster. Jillefors & Scheins (1999) studie tycker jag är mycket intressant eftersom den visar betydelsen av att förskollärare anpassar sig efter barns röstläge när de sjunger. När jag läser om McAllisters möte med barn som har röstproblem inser jag hur viktigt det är att vi som arbetar med barn inte överanstränger deras röster (Soller, 1998). METOD För att genomföra min undersökning, valde jag att använda en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Eftersom min undersökning bygger på vad förskollärarna berättar för mig så passar denna metod, eftersom den kvalitativa forskningen, enligt Bryman (2001) är inriktad på ord mer än på siffror och teorin skapas utifrån det empiriska forskningsresultatet. Det jag får fram i min undersökning, genom intervjuerna med förskollärarna, bygger jag min teori på. Kvalitativ forskning har en kunskapsteoretisk ståndpunkt som är tolkningsinriktad, vilket betyder att det viktigaste är att förstå intervjupersonernas sociala verklighet med utgångspunkt i hur de tolkar miljön i sin verklighet. Enligt Bryman (2001) uttrycker många forskare sig som att se världen med de andras ögon (sid 264). Den kvalitativa forskningen har även en ståndpunkt som innebär att människors sociala egenskaper formas av samspel människor emellan. Semistrukturerade intervjuer innebär enligt Bryman (2001) mer frihet både för mig och för den jag intervjuar. Intervjuprocessen är flexibel och frågorna behöver inte alltid komma i samma ordning. Jag kan även ställa spontana frågor och intervjupersonen har stor frihet att besvara frågorna som det passar. Urval Jag utgick ifrån ett bekvämlighetsurval, vilket betyder att jag har kännedom om mina valda förskolor (Bryman, 2001). Pedagogerna är alla kvinnor som arbetat i yrket mellan elva och fyrtio år. Tre arbetar med barn som är mellan ett och tre år, tre med fem till sexåringar och två med barn som är tre till sex år. Jag hade planerat sex intervjuer men i stället blev det åtta, eftersom ytterligare två pedagoger visade intresse av att delta. 12

13 Genomförande Innan jag kontaktade förskollärarna angående intervjuerna talade jag med rektorerna på de tre förskolorna och fick tillåtelse att göra intervjuerna. Jag ringde därefter pedagogerna och bestämde dag, tid och plats för dessa. Jag besökte förskolorna och intervjuade pedagogerna utifrån mina åtta frågor (se bilaga 1) som jag planerat. Jag spelade in intervjuerna på band där varje intervju tog mellan 10 och 15 minuter. Bearbetning och analys Efter att jag intervjuat förskollärarna och transkriberat intervjuerna analyserade jag dem under rubriken analys. Jag utgick ifrån mitt syfte och mina frågeställningar och bearbetade intervjufrågorna var för sig och försökte att se skillnader och likheter i det förskollärarna svarade. Etiskt förhållningssätt Bryman (2001) skriver om olika etiska principer som gäller för svensk forskning och dessa har jag följt när jag skrivit mitt examensarbete: informationskravet, samtyckekravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Vid intervjutillfället informerade jag mina intervjupersoner om undersökningens syfte och om intervjuämnet. Jag upplyste dem om att de när som helst kunde avbryta intervjun. De bestämde själva att de ville delta i intervjun. Jag berättade att personliga uppgifter behandlas med största möjliga konfidentialitet och endast används i mitt examensarbete. Jag informerade om att det är jag som har tillgång till banden, men att handledare och examinator kan få lyssna på dem och att banden förstörs när examensarbetet är klart. Jag noterade att tre förskollärare vill läsa examensarbetet innan det trycks. Trovärdighet och validitet Jag lät flera intervjupersoner läsa det jag skrivit om dem för att säkerställa att jag tolkat dem rätt. Jag återvände ofta till mina intervjuutskrifter och försökte att vara objektiv och ge en så rättvis bild av intervjupersonerna som möjligt. Utifrån de nedskrivna intervjuerna som jag analyserat och bearbetat har jag utvecklat min teori. Metodkritik I min undersökning deltog inga män och det är en svaghet, eftersom män har ett annat röstläge än kvinnor. Frågorna fungerade i stort sett bra, men kanske var två frågor för lika 13

14 eftersom jag fick likartade svar. Positivt är att jag fick genomföra åtta intervjuer istället för sex, eftersom jag fick ett större underlag. RESULTAT I min resultatredovisning kommer jag att bearbeta frågorna var för sig i löpande text med citat från intervjupersonerna. Fråga 1 När du sjunger tillsammans med dina förskolebarn, är du då medveten om att deras röstläge (tonhöjd) är annorlunda än ditt? Alla i undersökningsgruppen uttalar att de är medvetna om att barns röstläge är annorlunda än deras eget, några av intervjupersonerna lägger till följande: Jag vet att den ligger högre, men jag tror att när jag sjunger naturligt blir det utifrån vad jag själv tycker är det naturliga och spontana. Ja, jag vet att man ska ligga ganska högt, man får inte utgå för lågt med tanke på att de ligger så pass mycket högre än vad vi gör. En intervjuperson säger att hon är väldigt osäker: De har i alla fall en ljusare röst än vad vi vuxna har, sen om det är d 1 eller c 1, det vet jag inte. Om jag minns rätt så har jag d 1 och barnen c 1, eller om det var tvärtom. Fråga 2 det lite? Vad är det då som skiljer ditt röstläge från dina förskolebarns, kan du utveckla När jag ber dem utveckla vad det är som skiljer deras röstläge från barnens, svarar alla att barn har ljusare röster än vuxna. Två av dem är själva aktiva i körer och en tar även sånglektioner. Intervjupersonen som tar sånglektioner berättar hur det var när hennes kollega försökte få förskollärarna att sjunga ljusare: ni måste sjunga ljusare sa hennes kollega och vi suckade och sa: åh, vad du sjunger högt. Vidare berättar hon att när hon sen själv började ta 14

15 sånglektioner märkte hon att det blev lättare att sjunga i ett högre tonläge. En annan intervjuperson som är väl medveten om att hon inte själv klarar av att sjunga i barnens röstläge säger: Deras röstläge är mycket ljusare än mitt jag börjar ofta ganska långt ner i källaren. Hon berättar vidare att hon brukar be någon av sina kolleger ta ton och: Hänga med på barnens lite ljusare röstläge. Flera intervjupersoner ger exempel på vad som skiljer barns och vuxnas röstlägen åt: Dels har jag en vuxenröst, de har så ljusa röster att det blir sånt omfång så då får man anstränga sig lite. Vi som vuxna har ju ett lägre röstläge än vad barnen har, de ligger ju tre fyra tonarter högre än vad vi gör så det gäller verkligen att tänka Det är att jag har en lägre och en mer starkare röst, de sjunger högre upp på tonskalan än vad jag gör, de lägger sin röst högre än jag kan nå med min. Jag vet att den ligger högre men tycker det går bra att sjunga tillsammans ändå. Några intervjupersoner uttrycker mer osäkerhet: Jag vet inte om jag har tänkt på det men man märker att en del barn har väldigt ljusa röster. Det är svårt, men de har väl ett högre röstläge när de sjunger. Fråga 3 röstläget? På vilket sätt sjunger du själv tillsammans med dina förskolebarn med tanke på 15

16 Tre intervjupersoner svarar att de sjunger i sitt eget talläge och två i barnens röstläge, en försöker att sjunga ljusare men tycker det är svårt. En tänker inte så mycket på det och en låter barnen bestämma. Följande citat är hämtat från de intervjupersoner som sjöng i sitt eget talläge, vilket konstaterades när de sjöng en barnvisa för mig. Jag sjunger som jag alltid har sjungit. Jag börjar liksom där jag är. Jag sjunger i det som är naturligt för mig, även om jag vet att barns röstläge ligger högre. En intervjuperson sjunger inte så mycket med barnen utan lämnar över det till de andra. Vidare säger hon: Jag låter nog barnen sjunga och håller mig rätt tyst själv. En intervjuperson säger: Sen jag började ta sånglektioner blev det enklare att sjunga lite högre. Två intervjupersoner anser att glädjen i musiken är det viktigaste: Jag sjunger så högt jag kan, men jag ligger väldigt lågt i min röst, vi får kompromissa där emellan. Glädjen i musiken och att sjunga är viktigast. Jag tänker inte så mycket på hur det ska låta utan mer på att vi sjunger tillsammans och känner gemenskap och glädje. Fråga 4 Hur viktigt anser du det är att sjunga i dina förskolebarns naturliga röstläge när ni sjunger tillsammans? Alla utom en i undersökningsgruppen menar att det är viktigt att sjunga i förskolebarnens naturliga röstläge. På följande sätt förklarar de sig: 16

17 Annars sänker jag medvetet deras tonläge redan från början och ju äldre vi blir desto mer sjunker våra röster, och ska jag göra det redan från början med de här små barnen, vad bli de sen då när de blir gamla, då blir de basar. Annars berövar man ju en del barn glädjen att sjunga, om de inte kan sjunga i sitt naturliga röstläge, för då ligger man alldeles för lågt och det klarar de inte. En intervjuperson som inte tror att röstläget spelar så stor roll: Jag tror inte att det är så viktigt egentligen utan det är glädjen i när vi sjunger och trallar och leker och dansar tillsammans som är det viktiga. Fråga 5 Vad tror du det kan ha för inverkan på dina förskolebarns röster om ni alltid sjunger i ditt röstläge? Sju av de åtta i undersökningsgruppen menar att det har en negativ påverkan på barns röster om de alltid sjunger i deras röstläge. Några av intervjupersonerna uttrycker sig så här: De hade stannat i detta mullriga läge, barn ska ha de där gälla pipiga rösterna. Jag tror inte de utvecklar sina röster och de får inte den där känslan för olika tonlägen. Jag tror att de anpassar sig till vad jag sjunger och det verkar inte vara det bästa. Jag tror att de kommer att bli spända och kanske inte tycka att det är så roligt att sjunga. 17

18 De kan ju inte sjunga i mitt röstläge och då kan de inte sjunga ut riktigt och då får de inte den kraften som man vill. Intervjupersonen nedan arbetar med barn som är ett till tre år. Jag vet inte om några kan bli hämmade att sjunga, det har jag inte märkt, utan i den här åldern tror jag det är viktigast med glädjen. Fråga 6 röstläge? Hur tror du det kan påverka förskolebarns vilja att sjunga, om de sjunger i ditt Flera av dem svarar att barnen kanske inte utvecklas, de kanske slutar att sjunga och tycker det är tråkigt. Två av dem hävdar att glädjen i sjungandet är viktigast. De kanske slutar helt, för vad är det för vits, äh, jag kan inte sjunga, jag bara brölar. Jag tror inte det påverkar deras vilja att sjunga om man håller glädjen i sjungandet, men sätter du prestige i hur du ska sjunga och vilket tonläge det ska vara, så att det tar bort spontaniteten och glädjen, då tror jag det är en större fara för glädjen i att sjunga, än att ligga på rätt ton. Jag skulle nog medvetet tänka på det om jag märkte att det var något barn som inte vågade sjunga, då skulle det nog leda till eftertanke att det kanske beror på något annat än att barnet är blygt. Jag kan tänka mig att de kanske inte tycker att det är så roligt att sjunga för de märker att de inte kan sjunga så mörkt som jag gör och kanske ger upp. Fråga 7 På vilket sätt skulle du vilja lära dig mer om barns röstläge? 18

19 Fyra intervjupersoner säger att de vill lära sig rent praktiskt hur man sjunger i barns röstläge. En är inte intresserad av just röstläget och en är inte intresserad eftersom hon går i pension. En intervjuperson vill framförallt lära sig om sin egen röst och en pedagog kan tänka sig någon litteratur eller föreläsning. Eftersom jag inte vet hur jag ska sjunga så att det blir på deras nivå och ingen har lärt mig eller visat hur jag kan göra så sjunger jag som jag alltid har sjungit. Jag skulle egentligen behöva lära mig mer om min egen röst, framförallt. Jag skulle nog främst behöva lära mig själv att komma i det läget, för jag hör var de sjunger, men jag kan inte ta mig dit. Jag känner nog inget intresse för det utan jag skulle vilja lära mig mycket mer om vad sång och musik och dans betyder för hela barnens utveckling. Jag tror man kan basera hela förskoleverksamheten på det. Man kan få in läroplanens mål och gemenskapen, sociala utvecklingen och alltihopa och röstläget, det tror jag inte betyder så mycket, men det kanske du kan bevisa något annat. Om det finns någon litteratur att läsa, eller ännu hellre någon som kom och föreläste, trots att man har jobbat med det i många år så behöver man lära det på nytt igen. Fråga 8 Hur tror du att fler pedagoger i förskolan kan bli medvetna och intresserade av att sjunga med förskolebarn i deras röstläge? 19

20 Alla intervjupersonerna vill ha någon slags information och fortbildning om barns röstläge. Det tycks inte ha förekommit någon information eller fortbildning i ämnet under alla de år (11-40 år) som förskollärarna har arbetat, så intresset är stort: En föreläsning skulle nog inte skada, någon som berättar vad man ska tänka på så att man får en aha-upplevelse. Hon berättar vidare att hon fick veta av en kompis att hennes röst var mörkare än barnens, annars hade hon säkert inte tänkt på det, och många vet nog inte om det. Man borde naturligtvis få en massa information om det, få veta hur det ligger till, det finns väl inget som är så roligt som att sjunga, sån glädje. Kompetensutveckling via en föreläsare, det tror jag är det bästa, jag vet att alla här på huset inte är medvetna om det (röstläget). Vi har pedagogiska caféer varje läsår, men detta har vi inte tagit upp så det tycker jag är ett bra tips. Det är väl att man har någon studiedag så att vi blir medvetna om vad de har för betydelse, för det har jag inte så stor aning om. Genom att anordna pedagogiska caféer, utbildningar, att man upplyser om det så att man blir medveten. Litteratur tror jag inte går, det är jobbigt att läsa men däremot kompetensutveckling, via en föreläsare som riktar sig till dej och till dej och till dej. Hon tillägger: Det är nog mycket den gamla uppfostran man har, blygheten som fortfarande sitter kvar i vår generation, att man inte vill uppträda och sjunga om 20

21 det inte är bekvämt för mig. Det låter inte fint och då vågar jag inte sjunga inför mina kolleger och det viktiga är ju inte att vi ska bräscha (stoltsera) inför våra kolleger, utan att vi ska hjälpa barnen. En intervjuperson säger: Jag tror att det måste till en medvetenhet av hela arbetet med din röst, det är stor skillnad på hur du använder din röst och jag tror inte det är så enkelt som var du ligger när du sjunger. 21

22 ANALYS Kunskap Förskollärarna som jag intervjuade säger alla att de är medvetna om att barns röstläge är annorlunda än deras eget. Ändå konstaterar jag i mina intervjuer att endast två av dem medvetet sjunger i barns röstläge. Detta tyder på att de andra sex intervjupersonerna inte har tillräcklig kunskap om vikten av att sjunga i barns tonläge eller förmåga att göra det. Sju av intervjupersonerna anser att det är mycket viktigt att barn får sjunga i sitt naturliga röstläge. Ingen av dem tror dock att rösten kan ta skada av att sjunga i förskollärarens röstläge. Flera menar att barnen kanske tröttnar på att sjunga om tonläget inte passar dem. Någon påstår att barnen kanske slutar att sjunga helt och inte utvecklar sina röster. Jag konstaterar att förskollärarna jag intervjuade är mycket måna om att sjunga i barns röstläge men att flera inte har fått kunskap om hur och varför. Alla intervjupersonerna vill lära sig om barns röstläge, helst av någon pedagog som kommer till förskolan och visar dem rent praktiskt hur de bäst sjunger med barnen. Flera av intervjupersonerna föreslog pedagogiska caféer som ett bra alternativ. Även de som sjunger i barns röstläge vill gärna ha fortbildning i ämnet så att de känner att de gör rätt. En intervjuperson ser rösten som ett väldigt viktigt redskap i sitt arbete med förskolebarnen och hon vill framför allt utveckla sin egen röst. En annan intervjuperson vill verkligen få veta varför förskollärare ska anpassa sig efter barns röstläge. Flera av dem vill lära sig att sjunga i barns ljusare tonläge och lära sig hur de hittar en bra startton (dvs första tonen). Ingen av intervjupersonerna har varit på någon fortbildning i ämnet och de har arbetat mellan elva och fyrtio år i yrket Efter mina intervjuer förstår jag att barns och vuxnas olika röstlägen inte är något som diskuteras ute på förskolorna. Jag märker hur intresserade pedagogerna är att lära sig om detta för att barnen ska ha de bästa förutsättningarna att utveckla sin sångröst. Tillämpning I praktiken sjunger sex av de åtta intervjupersonerna oftast i sitt eget talläge när de sjunger tillsammans med barnen, trots att de känner till att barns röstläge ligger högre upp. Detta konstaterade jag när jag talade med intervjupersonerna och lyssnade när de sjöng. En intervjuperson berättar att hon ofta tränar in en melodi i en för henne lagom tonart för att 22

23 därefter låta barnen sjunga själva. Detta låter som ett bra sätt för henne men jag tror inte det skulle fungera om barnen var yngre eftersom de behöver mer stöd av en vuxen då. En annan intervjuperson försöker att sjunga så ljust hon kan och sen följer hon med barnen (femåringar). En tredje intervjuperson låter barnen sjunga själva och håller sig rätt tyst själv. Hon säger att de håller melodin bättre utan henne. Dessa förskollärare litar till barnens egen förmåga att sjunga. Några av intervjupersonerna menar att glädjen i musiken ändå är viktigast. Finns inte glädjen i musiken hjälper det inte att sjunga i rätt tonläge, menar de. Jag tycker också att glädjen i musiken är väldigt viktig men att sjunga där barns röster mår bra är också oerhört betydelsefullt. DISKUSSION Under mina intervjuer framkom det att många av intervjupersonerna har bristfällig kunskap om barns röster och sång. Trots att de är medvetna om barns annorlunda röstläge så sjunger de flesta i sitt eget. Att själva röstorganet kan ta skada av att barnen anstränger sina röster känner inte intervjupersonerna till. McAllister & Södersten (2007) skriver att barns stämband inte har samma skydd som den vuxnes förrän i sextonårsåldern. McAllister menar att barn som överanstränger rösten och försöker sjunga låga toner kan få valkar på stämbanden och få svårt att sjunga sånger som ligger lite högre på tonskalan (Soller, 1998). Detta är något som pedagoger med rätt kunskap kan förhindra att barn drabbas av. Jag anser att det är speciellt viktigt med tanke på att vi i Sverige inte prioriterar att behandla barn med röstproblem (McAllister & Södersten, 2007). De intervjuade personerna har dålig kunskap om varför det är viktigt att sjunga i barns röstläge. De inser inte att barnens röster kan skadas utan tror mer att barnens lust att sjunga minskar. Intervjupersonerna menar också att barns röster inte utvecklas om de sjunger i fel röstläge. Hade pedagoger känt till vad som kan hända med barns röster om de överanstränger sig så skulle vi inte ha problem med att pedagoger sjunger i ett lågt tonläge menar McAllister & Södersten (2007). Mina undersökningar tyder på att många pedagoger inte tänker så mycket på vilket röstläge de sjunger i. Det förs inte någon debatt på förskolorna angående detta. Jag tycker att det borde tas upp på förskollärarutbildningen. Fagius håller med om det och skriver att det borde vara 23

24 ett krav på förskollärarnas utbildning att lära sig om barnröstens omfång och anatomi (Soller, 1998). I Jillefors & Scheins (1999) undersökning (om femåringars röstläge i sång och tal) visar resultaten att det är viktigt att vuxna som sjunger med barn anpassar sitt röstläge till barnens röstomfång och att de hjälper barnen att börja på en bra startton. De intervjuade personerna har på olika sätt reflekterat över sin roll under sångstunderna på förskolan. En intervjuperson tycker att det är svårt att hitta starttonen i sången så hon tar ofta hjälp av någon kollega. Resultaten i Jillefors & Scheins (1999) undersökning visar på ett tydligt sätt att när barn får hjälp att börja sjunga på en lite högre startton än den som de oftast väljer själva (C 1 ) förbättras sångförmågan på flera sätt. Då kan de även sjunga starkare, vilket de inte kan i botten av sitt röstomfång. En intervjuperson har märkt att barn inte kan sjunga starkt när de sjunger i ett för mörkt röstläge. Hallhagen (1996) refererar till Södersten som intygar att barn inte kan sjunga starkt i mörka lägen, inte heller variera styrkan. Barn kan även få svårt att utveckla sina höga toner om de alltid sjunger i ett mörkt tonläge eftersom de inte tränar dessa muskler. Uddén (2004) menar att vi inte ska pressa barnen att sjunga för starkt eftersom de inte har samma styrka i sina röster som vuxna. Kemp anser att C 1 är ett tonläge där många barn ofta slår över till talröst eller bröströst om man uppmuntrar dem att sjunga starkare (Jillefors & Schein, 1999 sid 30). Jag konstaterar att intervjupersonerna på ett fantastiskt sätt har löst sina svårigheter med att sjunga i barns röstläge. Jag tänker på intervjupersonen som övar in sången i ett för henne lagom tonläge och när barnen kan sången lämnar hon sitt röstläge och låter barnen bestämma tonläget. Detta överensstämmer med Fagius tankar. Hon uppmuntrar förskollärare att träna in sånger i ett bekvämt läge (för läraren) och sen flytta upp melodin några toner när barnen kan sången, även om förskolläraren inte kan sjunga så högt på tonskalan, så kan säkert barnen det (Hallhagen, 1996). När det gäller exemplet med min intervjuperson handlar det om femåringar men jag har svårt att se att det skulle fungerar lika bra bland yngre barn. Fagius menar att det är mycket känsligt att ha synpunkter på hur pedagoger sjunger med barn, rösten är så mycket av vår personlighet och förskollärare måste känna att de duger, men att vi för barnens skull försöker anpassa oss till deras röstläge är viktigt annars får ju inte de känna att deras röster duger (Hallhagen, 1996 sid 30). En intervjuperson berättar att hon tror att det 24

25 är pedagogers blyghet inför sina kolleger som gör att de inte vill sjunga inför dem i ett obekvämt röstläge. För att komma till rätta med förskollärares brist på kunskap om barns röster och sång behövs det utbildning. Det behövs en grundläggande utbildning om detta på lärarutbildningen och även fortbildning för verksamma förskollärare. Pedagogiska caféer, fortbildning och studiedagar, förslagen är många från intervjupersonerna angående hur fler pedagoger i förskolan kan bli medvetna om barns röstläge. Jag känner att intresset finns att lära sig mer om detta och ingen av intervjupersonerna har haft någon fortbildning i ämnet under sin verksamma tid i yrket som är mellan elva och fyrtio år. Detta är något för sångpedagoger att ta fasta på och verkligen kunna göra en insats för barns röster genom fortbildning i ämnet ute på förskolorna. En av mina intervjupersoner vill främst utveckla sin egen röst som hon ser som ett viktigt instrument i arbetet med barnen. Detta ser jag som väldigt positivt och själv har jag lärt mig på min VFU hur viktig rösten är i kommunikationen med barn. Om jag är upprörd över något så måste det höras på min röst, det är den barn lyssnar till, inte alltid vad jag säger. Av glädje bygger man musik som det heter i sången (Barlach text, Lindfors musik) och jag håller fullständigt med, men det räcker inte. Eftersom barn har ett ljusare röstläge än oss vuxna, måste vi försöka anpassa vårt röstläge till barnens. Om barnen får sjunga i sitt naturliga röstläge där de inte behöver anstränga sig, där deras röster får möjlighet att blomma ut, då kan barnen sjunga med större glädje utan att skada sina röster. Jag hoppas att mitt examensarbete kan bidra till att fler pedagoger på förskolan blir medvetna om barns och vuxnas olika röstlägen och att det blir något man för en diskussion om på förskolorna. Eftersom jag i min undersökning konstaterar att intervjupersonerna inte haft någon fortbildning i sång och barns röster så är det speciellt viktigt att de får kunskap om det. Dels om barns röstorgan men även om sin egen röst vilket troligtvis leder till att fler pedagoger kommer att sjunga i ett ljusare tonläge med sina förskolebarn. I mitt examensarbete har inga manliga förskollärare medverkat och det vore intressant att ta reda på hur de upplever sina sångstunder tillsammans med barnen. Är de medvetna om vilket 25

26 röstläge de sjunger i och hur hittar de ett gemensamt röstläge tillsammans med barnen? Detta är intressanta frågor och något för framtida forskare att undersöka. 26

27 KÄLLHÄNVISNINGAR Bryman, Alan (2001). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB. Don Lind, Heléne (2007). Musik och rörelse hör ihop! Fagius, Gunnel (red.), Barn och sångom rösten, sångerna och vägen dit. Lund: Studentlitteratur. Fagius, Gunnel (2007). Barn och sång - om rösten, sångerna och vägen dit. Lund: Författarna och Studentlitteratur. Fagius, Gunnel (2000). Barnröstens möjligheter och begränsningar. Röstläget (2000; 2, sid 48-51). Flowers, Patricia, Deborah, Dunne-Sousa (1990). Journal of Research in Music Education, Vol. 38, No. 2.(Summer, 1990), pp Hallhagen Kajsa (1996). Sjung ut - men tänk på röstläget. Förskolan (1996; 6, sid 30-31). Hammershoj, Henny (1997). Musikalisk utveckling i förskoleåldern. Lund: Studentlitteratur. Jederlund, Ulf (2002). Musik och språk. Ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling. Stockholm: Runa förlag. Jillefors, Kerstin, Schein, Viveka (1999). Röstläget i sång och tal hos 5-åringar. Magisteruppsats i logopedi, Enh. För logopedi och foniatri, Karolinska Institutet. Stockholm. Lindblad, Per (1992). Rösten. Lund: Studentlitteratur. Lpfö 98, Läroplan för förskolan. Stockholm: Fritzes. McAllister, Anita, Södersten Maria. (2007). Barnröstens utveckling. G. Fagius (red.), Barn och sång - om rösten, sångerna och vägen dit. Lund: Studentlitteratur. Soller, Barbro (1998). Barnens röster klarar inte våra barnvisor. Barn i hem/skola/samhälle (1998; 4, sid 14-17). Sundberg, Johan (2001). Röstlära. Fakta om rösten i sång och tal. Stockholm: Proprius förlag. Sundin, Bertil (1963). Barns musikaliska skapande. Pedagogiska skriftserien 1. Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Stockholm: Liber. Sundin, Bertil (1977, 1979). Barnets musikaliska värld. Lund: Liber. Sundin, Bertil (1995). Barns musikaliska utveckling. Stockholm: Liber AB. Sundin, Bertil (2007). Barns eget skapande. G. Fagius (red.), Barn och sång - om rösten, sångerna och vägen dit. Lund: Studentlitteratur. Uddén, Berit (2004). Tanke-visa-språk. Lund: Studentlitteratur. 27

28 Vesterlund, Mallo (2003). Musikspråka i förskolan med musik, rytmik och rörelse. Stockholm: Runa förlag. Welch, Graham (2007). Om sångutveckling. Fagius, Gunnel (red.), Barn och sång - om rösten, sångerna och vägen dit. Översatt av G. Sandin, faktagranskning: G. Fagius. Lund: Studentlitteratur. Wiklund, Ulla (2001). Den lydiga kreativiteten. Stockholm: Sveriges Utbildningsradio. 28

29 Bilaga 1 Frågor till pedagogerna Fråga 1 När du sjunger tillsammans med dina förskolebarn, är du då medveten om att deras röstläge (tonhöjd) är annorlunda än ditt? Fråga 2 Vad är det då som skiljer ditt röstläge från dina förskolebarns, kan du utveckla det lite? Fråga 3 På vilket sätt sjunger du själv tillsammans med dina förskolebarn med tanke på röstläget? Fråga 4 Hur viktigt anser du det är att sjunga i dina förskolebarns naturliga röstläge när ni sjunger tillsammans? Fråga 5 Vad tror du det kan ha för inverkan på dina förskolebarns röster om ni alltid sjunger i ditt röstläge? Fråga 6 Hur tror du det kan påverka förskolebarns vilja att sjunga, om de sjunger i ditt röstläge? Fråga 7 På vilket sätt skulle du vilja lära dig mer om barns röstläge? Fråga 8 Hur tror du att fler pedagoger i förskolan kan bli medvetna och intresserade av att sjunga med förskolebarn i deras röstläge? 29