Betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) (dnr Ju2010/3874/L6)

Transkript

1 REMISSYTTRANDE 1 (15) Datum Dnr AdmD Justitiedepartementet Grundlagsenheten Stockholm Betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) (dnr Ju2010/3874/L6) Kammarrätten har anmodats att yttra sig över rubricerade betänkande och får med anledning härav anföra följande. 1. Inledning Rent allmänt kan sägas att kammarrätten välkomnar att det sker en reform av förvaltningslagen. Kammarrätten vill också inledningsvis särskilt framhålla att förslaget är väl genomarbetat. De föreslagna ändringarna leder enligt kammarrättens mening till en enklare hantering i förvaltningsmyndighetens handläggning av ärenden samtidigt som skyddet för enskildas rättssäkerhet stärks. Kammarrätten har delat in sitt remissvar under ett antal rubriker: * Tillgänglighet, pedagogik, systematik * Lagens tillämpningsområde * Konsekvenser * Enskilda författningsförslag Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2302 Birger Jarls Torg Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se Internet:

2 REMISSYTTRANDE 2 (15) 2. Tillgänglighet, pedagogik och systematik Nuvarande förvaltningslag använder i stor utsträckning juridiska och ålderdomliga termer som försvårar för såväl enskilda som myndighetsanställda vid tillämpningen av lagen. Kammarrätten välkomnar därför den språkliga moderniseringen av förvaltningslagen som utredningen föreslår. Kammarrätten ser också positivt på att utredningen genom förslaget lyckats göra lagen logisk genom dess disposition med en huvudrubrik för varje grupp av bestämmelser och med underrubriker för, i stort sett, varje paragraf med följd att lagen systematiskt följer ett ärende i dess olika stadier hos en myndighet. Härigenom erbjuds en metod för handläggningen av ett ärende vilket underlättar för myndighetsanställda att ge en rättssäker och god service till allmänheten. Lagförslaget reglerar betydligt fler handläggningsmoment och situationer än nuvarande lag, vilket gör att det blir lättare för tillämparen att hitta en lösning direkt i lagtexten. Detta är mycket positivt. 3. Lagens tillämpningsområde Kammarrätten avstyrker att bestämmelserna i förvaltningslagen görs generellt tillämpliga på anställningsärenden. Undantaget för denna typ av ärenden ska kvarstå i den allmänna förvaltningslagen i stället för att flyttas till speciallag. Utredningen föreslår bland annat att undantaget för tjänstetillsättningar i bestämmelserna avseende kommunikation och motivering av beslut ska tas bort. Utredningen konstaterar samtidigt att det kan finnas ett behov av att befria myndigheterna från kommunikation vad gäller bl.a. ärenden om tjänstetillsättning. Det rör sig ofta om ett stort antal parter som är sökande till en och samma tjänst och att kommunikationsförfarandet i ett sådant fall blir ohanterligt. Kammarrätten instämmer i utredningens bedömning i denna del. Som exempel på behovet av undantag kan nämnas att kammarrätten har ca 150 sökande vid en ordinarie rekryteringsomgång av föredragande. Det skulle inte

3 REMISSYTTRANDE 3 (15) vara kostnadseffektivt eller meningsfullt att skicka avslagsbeslut till alla sökande som inte erhållit en tjänst. Ett undantag för ärenden rörande tjänstetillsättning är därför enligt kammarrättens mening absolut nödvändigt. Som utredningen antytt kan undantag även göras i speciallagstiftning. Särlagstiftning kräver ett omfattande lagstiftningsarbete. Av rent praktiska skäl är det därför lämpligt att undantaget för tjänstetillsättning kvarstår i förvaltningslagen. Vid rekrytering av föredragande konkurrerar dessutom kammarrätten med de privata aktörerna på marknaden. Det är därför av vikt att reglerna för offentliga och privata aktörer är så likvärdiga som möjligt. Av ovan anförda skäl avstyrker kammarrätten att förvaltningslagen görs tillämplig på anställningsärenden. Kammarrätten tillstyrker i och för sig att begreppet myndighetsutövning tas bort från lagtexten eftersom begreppet med den föreslagna utformningen av lagen förefaller att sakna betydelse för lagens tillämpning. Kammarrätten förordar dock att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet görs en noggrann analys av effekterna av ett borttagande. Kammarrätten ifrågasätter vidare utredningens uppfattning att begreppet myndighetsutövning skulle försvåra det europeiska samarbetet. Begreppet myndighetsutövning har kommit att användas utanför Sveriges gränser. Begreppet förekommer internationellt, t.ex. i artikel 1 i Europarådets konvention om tillgång till allmänna handlingar, CETS 205 ( exercise administrative authority ). 4. Konsekvenser Kammarrätten anser att konsekvensanalysen innehåller vissa brister. Flera av förslagen kommer att öka kostnaderna hos myndigheterna genom krav på ökad kontroll av ärendehanteringen, utökade möjligheter att överklaga och nya former av överklaganden i måltyper som hittills inte fallit under förvaltningsdomstolarnas tillämpningsområde. Berörda myndigheter och domstolar kommer att

4 REMISSYTTRANDE 4 (15) kräva ökade resurser för att möta de höga rättssäkerhetskraven i den nya lagen. 5. Författningskommentar 2 Begränsningar avseende kommunalförvaltningen Kammarrätten instämmer i förslaget att ta bort de nuvarande begränsningarna i förvaltningslagen (1986:223) från lagens tillämpningsområde eftersom de bakomliggande skälen för att undanta viss verksamhet inte är av sådan dignitet som erfordras för att kunna motivera ett avsteg. Kammarrätten efterfrågar emellertid samtidigt en noggrann analys av konsekvenserna av ett borttagande, eftersom tillämpningsproblem kommer att uppkomma. 3 Avvikande bestämmelser Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag att bestämmelser i förordning inte ska kunna sätta förvaltningslagen ur spel. Förslaget ligger helt i linje med det rättssäkerhetsfokus som genomsyrar betänkandet i sin helhet. Kammarrätten tillstyrker vidare den föreslagna övergångsbestämmelsen som tillåter en successiv anpassning av berörda författningar. 4 Legalitet, objektivitet och proportionalitet Utredningen föreslår att en bestämmelse införs som innebär att myndigheterna i all förvaltningsverksamhet ska iaktta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. Kammarrätten instämmer i utredningens bedömning att de aktuella principerna är av sådan betydelse att de bör framgå uttryckligen av förvaltningslagen. 6 Tillgänglighet Kammarätten föreslår att andra meningen i andra stycket utgår. Kammarrätten anser att förslaget i denna del är omodernt. De allra flesta kommunicerar i dag i större utsträckning med e-post än med brev skickade per post. I de flesta e-postprogram finns det möjligheter att använda sig av såväl krav

5 REMISSYTTRANDE 5 (15) på mottagningsbevis som läskvitto. I konsekvens med att myndigheter i dag inte skickar någon underrättelse om att de mottagit skrivelser som anlänt per post och däri anger tidpunkten för mottagandet finns inte heller någon anledning för myndigheter att skicka sådan bekräftelse när en skrivelse anländer med e-post. Förslaget är snarast av ren servicekaraktär och kan inte motiveras en plats i en central lag som förvaltningslagen. En bestämmelse med motsvarande innehåll om underrättelse skulle emellertid kunna förtjäna en plats i förvaltningslagen om den avsåg formulär ifyllda och skickade direkt via dator till en myndighet, t.ex. en elektronisk ansökan om sjukpenning. 7 Samverkan Kammarrätten förordar en språklig ändring i paragrafens första mening genom att ordet Myndigheterna ändras till Myndigheter. Enligt förslaget ska ett nytt andra stycke införas i samverkansbestämmelsen av innebörd att myndigheten ska bistå den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter även när fråga inte är om formlig ärendehandläggning. Kammarrätten efterfrågar en exemplifiering i övervägandena till förslaget. 9 Partsinsyn Kammarrätten förordar att en gemensam översyn görs av nuvarande bestämmelses i förvaltningslagen förhållande till 10 kap. 3 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) [OSL]. Den föreslagna paragrafen är svårtolkad i förhållande till bestämmelsen i 10 kap. 3 OSL. Enligt den föreslagna paragrafen följer rätten att ta del av en handling av förvaltningslagen, medan begränsningar i denna rätt följer av OSL. Första meningen i 10 kap. 3 OSL innehåller en upprepning av vad som uttalas i förvaltningslagen och förefaller, mot bakgrund av vad som uttalas i förvaltningslagen, överflödig eftersom den inte heller passar in i OSL systematik. Genom RÅ

6 REMISSYTTRANDE 6 (15) 2001 ref. 27 har Regeringsrätten emellertid uttalat att motsvarande sekretessbestämmelse i sekretesslagen (1980:100) är en s.k. kollisionsnorm, dvs. en bestämmelse som reglerar vad som ska gälla vid konflikt mellan olika typer av regler i förevarande fall konflikten mellan bestämmelser om sekretess och regler om rätt till partsinsyn som kan finnas på annat håll än i sekretesslagstiftningen. Förslaget till 9 i förvaltningslagen klargör på intet sätt förhållandet mellan dessa lagar utan bidrar snarare till en otydlighet genom uttalandet att begränsningar framgår av bestämmelsen i OSL något som följaktligen inte överensstämmer med gällande praxis. Kammarrätten förordar att rätten till partsinsyn kvarstår i förvaltningslagen. Samtidigt förordar kammarrätten att det görs en separat översyn av bestämmelsen om partsinsyn i förvaltningslagen och den bestämmelse som återfinns i 10 kap. 3 OSL och dess förhållande till varandra. Att anmärka är att Insynsutredningen nyligen slutfört sitt uppdrag i betänkandet SOU 2010:14 rörande partsinsyn enligt rättegångsbalken. Kammarrätten förespråkar att det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas såvitt avser rätten till partsinsyn Åtgärder vid dröjsmål Kammarrätten avstyrker att en generell möjlighet till dröjsmålstalan införs i förvaltningsärenden. I svensk rätt finns krav på att myndigheterna ska handlägga sina ärenden med skyndsamhet. I förslaget till ny förvaltningslag finns nämnda krav i 8, enligt vilken ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att den enskildes rättssäkerhet eftersätts. Vidare finns i artikel 6.1 i Europakonventionen liknande krav. Det krävs emellertid varken enligt EU-rätten, Europakonventionen eller enligt svensk rätt att det ska finnas en allmän rätt till dröjsmålstalan i förvaltningsärenden. En grundläggande förutsättning för att införa en sådan rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen finns ett behov av ett sådant institut. Långa handläggningstider är, såsom utredningen påpekar i förslaget, ett problem och förekommer hos många

7 REMISSYTTRANDE 7 (15) förvaltningsmyndigheter. Emellertid har vi i Sverige sedan länge vidtagit åtgärder mot långsam handläggning, främst genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet ett system som väldigt få andra EU-länder har hunnit utveckla ännu. I förslaget nämns inte den effekt JO:s och JK:s tillsyn faktiskt har utan räknas endast upp en mängd fall som tagits upp av dem. Antalet fall bör inte ses som ett misslyckande att nå ut med krav på snabb hantering eller med kritik mot långsam sådan. I de flesta fall tar myndigheterna kritiken på stort allvar och rättar sig därefter. Det svenska systemet fungerar tillfredsställande och i avsaknad av uttryckliga krav på domstolsprövning finns därför i dag ingen anledning att Sverige ska införa ytterligare möjligheter för enskilda att komma till rätta med dröjsmål i handläggningen vid myndigheterna. Kammarrätten anser i stället att det åligger varje enskild myndighetschef att komma till rätta med problemet genom att vidta organisatoriska förändringar, såsom att bl.a. göra prioriteringar bland ärenden, omfördela personalresurser samt sätta upp interna mål för handläggningstider. Reformen uppmuntrar inte till en aktiv styrning av myndighetens verksamhet, utan kan tvärtom leda till en passivisering både i chefs- och handläggarled. Kammarrätten anser att enskildas rätt till en effektiv och snabb handläggning generellt tryggas bättre genom att myndigheten får fokusera på den verksamhet som leder fram till ett slutligt beslut för den enskilde. Kammarrätten gör i denna del en jämförelse med det av statsmakterna införda institutet förtursförklaring i domstol. Sedan denna möjlighet infördes kan kammarrätten konstatera att utvecklingen där enskilda begär förtur ökar månad för månad, något som tar allt större resurser från domstolarnas dömande verksamhet utan motsvarande tillskott av resurser. Genom att införa en möjlighet till dröjsmålstalan med överprövning i domstol riskerar man att ytterligare belasta redan hårt ansträngda myndigheter och domstolar utan att internationella regelverk ställer ett egentligt krav på att det i svensk rätt ska finnas en sådan möjlighet. Ett införande skulle tvärtom kunna resultera i längre handläggningstider både hos de förvaltningsmyndigheter och hos de förvaltningsrätter som ska pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller uteslutas att

8 REMISSYTTRANDE 8 (15) bestämda handläggningstider och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen. Det går inte heller att bortse från att faktorer av strukturell art som bl.a. tilldelning av resurser och ändrade regler spelar en stor roll i fråga om oskäliga dröjsmål i handläggningen hos myndigheterna. Kammarrätten bedömer att problemen med långa handläggningstider på intet sätt kommer att försvinna genom att Sverige inför en form av dröjsmålstalan i förvaltningslagen. Utredningen presenterar i betänkandet inga belägg för att de länder som har någon form av dröjsmålstalan generellt sett skulle ha kortare handläggningstider hos respektive länders myndigheter. Det förefaller snarare som att dessa i en jämförelse med Sverige i liknande utsträckning görs ansvariga för oskäliga dröjsmål vid Europadomstolen och EU-domstolen. Att beakta är också att förslaget kan komma att leda till att en och samma förvaltningsdomstol har att göra en bedömning av myndighetens utredningsbehov i flera prövningar inom ramen för dröjsmålstalan och sedermera i samband med ett ordinärt överklagande. Härtill befarar kammarrätten att den föreslagna sexmånadersgränsen kan komma att motverka sitt syfte genom att den driver upp handläggningstiderna där sex månader blir en normal måttstock och leda till felaktiga prioriteringar hos myndigheterna. Om lagstiftaren ändå väljer att införa dröjsmålstalan i förvaltningsärenden bör den del tas bort som innebär att myndigheten ex officio ska underrätta enskild part om skälen för dröjsmålet. Syftet med ett rättsmedel av karaktären dröjsmålstalan är enligt kammarättens mening att ge den enskilde möjlighet att påskynda handläggningen, inte tvinga fram ett påskyndande från myndighetens sida. Ett sådant agerande från myndighetens sida kan i flera fall vara till nackdel för den enskilde. 13 Ombud och biträde Kammarrätten förordar att regleringen samordnas med förslaget till ändring i 48 förvaltningsprocesslagen (Se En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess, Ds

9 REMISSYTTRANDE 9 (15) 2010:17). Vidare att det i fjärde stycket 13 nya förvaltningslagen görs ett tillägg enligt följande. Myndigheten får också förklara ombudet eller biträdet obehörig, för viss tid eller tills vidare, att verka vid den myndigheten. I förslaget ställs inte upp något hinder mot användandet av juridiska personer som ombud och biträden. Enligt förslaget till ändring i 48 andra stycket förvaltningsprocesslagen kommer det däremot inte längre att vara möjligt att använda sig av en juridisk person som ombud eller biträde i en förvaltningsdomstol. Kammarrätten förordar att regleringen samordnas så att den enskilde inte blir tvingad att byta biträde eller ombud om tvistefrågan hamnar i domstol. I betänkandet anges helt kort att utredningen även fortsättningsvis finner det motiverat att diskvalifikationen begränsas till att gälla ärende där huvudmannen är part. Motivering härför saknas. Kammarrätten ställer sig frågande till en sådan begränsning. I stället anser kammarrätten att det finns mycket att vinna i tid och kostnader för såväl enskilda som myndigheter genom att redan på myndighetsnivå begränsa utrymmet för uppenbart oskickliga ombud eller biträden. Det är inte rimligt att myndigheten gång efter annan måste låta uppenbart oskickliga ombud eller biträden visa prov på sin olämplighet för att därefter kunna förklara denne obehörig i ärendet. Kammarrätten föreslår därför ett tillägg till 13 fjärde stycket nya förvaltningslagen. 16 Framställning från enskild Kammarrätten föreslår att ordet väcka utgår från lagtexten och ersätts med ordet inleda. Kammarrätten föreslår i konsekvens med föreslagen ändring i 16 att rubriken till ändras till Ärendenas inledande. Kammarrätten föreslår vidare ett tillägg till paragrafen enligt följande. Om en myndighet godtar att ett ärende enligt 16 inleds muntligen ska myndigheten dokumentera lämnade uppgifter. Den av utredningen valda termen väcka, liksom begreppet anhängiggöra som utredningen har övervägt, är enligt kammarrättens mening ålderdomligt och används i dag mera sällan. I syfte att modernisera terminologin i lagtexten bör

10 REMISSYTTRANDE 10 (15) därför ordet väcka bytas ut mot ordet inleda. Ett sådant byte överensstämmer också med språket i förslag till ändring i förvaltningsprocesslagen, i vilken det i såväl 3 som 6 talas om den som inleder ett mål. I konsekvens härmed bör rubriken till ändras till Ärendenas inledande. Utredningen har inte velat reglera anhängiggörandet utan konstaterar i betänkandet att även muntliga initiativ måste godtas i enklare fall. Om en myndighet accepterar att en ansökan, en anmälan eller en framställning sker muntligen bör förvaltningslagen enligt kammarrättens mening innehålla ett krav på dokumentation. Kammarrätten förordar därför att ett tillägg görs till 16 enligt följande. Om en myndighet godtar att ett ärende enligt 16 inleds muntligen ska myndigheten dokumentera lämnade uppgifter. 18 Fastställande av ankomstdagen Kammarrätten anser att det är önskvärt att regleringen i förvaltningslagen om när en handling ska anses ha kommit in till domstolen ges en likalydande lydelse som motsvarande reglering i förslaget till ändring i 44 förvaltningsprocesslagen. Vid en jämförelse mellan förslag till 18 i förvaltningslagen och förslag till ändring i 44 förvaltningsprocesslagen konstaterar kammarrätten att förslagen skiljer sig åt. Enligt kammarrätten bör förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen vara likalydande i de delar som avser fastställande av ankomstdag. Det underlättar för enskilda i kontakten med myndigheter och domstolar men även för de myndigheter som fattar överklagbara beslut och som följaktligen har att tillämpa båda lagarna. Kammarrätten anser att den föreslagna lydelsen av 18 förvaltningslagen är pedagogisk, lättillgänglig för tillämparen och anpassad till modern teknik. Kammarrätten förordar därför att förvaltningsprocesslagen anpassas därefter. 19 Utredningsansvaret Kammarrätten delar förslaget att myndigheterna ska åläggas samma utredningsansvar som förvaltningsdomstolarna. På så sätt kan onödiga överklaganden

11 REMISSYTTRANDE 11 (15) förhindras. 21 Kommunikation Kammarrätten föreslår att undantaget för anställningsärenden ska bestå. Eftersom anställningsärenden är en typ av flerpartsärenden som med full kommunikationsskyldighet skulle leda till stora praktiska olägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröjning av beslut om anställning anser kammarrätten att undantaget ska kvarstå i lagtexten. 27 Motivering av beslut Kammarrätten föreslår att undantaget för anställningsärenden ska bestå. Ett anställningsärende har hos kammarrätten oftast ett stort antal parter. Den föreslagna regleringen innehåller en skärpning i skyldigheten att motivera beslut och en skärpning i fråga om innehållet i motiveringen av beslutet. Av rent praktiska skäl förordar kammarrätten att det för denna typ av ärenden finns ett undantag kvar i förvaltningslagen. 30 Rättelse innan beslutet gjorts tillgängligt för utomstående Kammarrätten föreslår att regleringen ändras enligt följande. Efter att ett beslut meddelats kan beslutet rättas enligt de förutsättningar som anges i Kammarrätten föreslår i konsekvens härmed att rubriken till regleringen ändras till Möjligheter till rättelse. Ett ärende är inte färdigbehandlat innan det expedierats eller gjorts tillgängligt för utomstående. Det föreligger därför inget hinder för myndigheten att göra förändringar i beslutet dessförinnan. Kammarrätten kan inte se att det finns ett behov att reglera vad som alltid får göras innan ett beslut meddelats. Kammarrätten anser inte heller att det är riktigt att använda begreppet rättelse i det skedet. Kammarrätten föreslår därför att första meningen i den föreslagna bestämmelsen tas bort och att andra stycket justeras så att det kan läsas självständigt.

12 REMISSYTTRANDE 12 (15) En sådan ändring fordrar vidare att rubriken till regleringen ändras. 35 Forum för överklagande Kammarrätten föreslår att undantaget såvitt avser anställningsärenden ska bestå. Kammarrätten anser att överprövning av anställningsärenden av rent praktiska skäl ska undantas från överprövning. Genom utredningens förslag att ta bort undantagen för anställningsärenden i bestämmelserna om kommunikation och motivering kommer antalet överklaganden troligtvis att öka. Enligt kammarrättens mening går det att tillgodose kraven på rättssäkerhet i anställningsförfarandet på annat sätt. Ett anställningsbeslut föregås alltid av en noggrann behandling av anställande myndighet. Tillsättningen är transparant och en missnöjd sökande har alltid rätt att begära ut medsökandes meritförteckning. Om sökanden skulle ha blivit felbehandlad finns möjlighet till skadestånd. Enligt kammarrättens mening har inte överinstansen i denna typ av mål samma förutsättningar att göra en bedömning av hur de sökande förhåller sig till varandra, eftersom det av anteckningar från referenssamtal och intervjuer inte går att få fram de nyanser som i slutändan ofta är avgörande vid tillsättning av tjänster när sökandena har likvärdiga meriter. Kammarätten föreslår därför att det nuvarande undantaget för anställningsärenden tills vidare ska bestå i förvaltningslagen och att en särskild utredning tillsätts för att utreda hur anställningsärenden ska behandlas i framtiden. 36 Överklagbarhet Kammarrätten avstyrker den nya bestämmelsen om klagorätt och förordar att denna även fortsättningsvis är synkroniserad med bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen. Vid en jämförelse med förslaget till ändring i 33 förvaltningsprocesslagen konstaterar kammarrätten att kravet på att ett beslut ska ha gått honom eller henne emot kvarstår i den lagen. Detta betyder att beslutet på något sätt ska ha negativa verkningar för den som vill överklaga till kammarrätt eller Regeringsrätten. Genom att utredningen i förslaget till 36 i förvaltningslagen tar bort kravet på negativa verkningar kommer följaktligen prövningen i å ena sidan förvaltningsrätt och å

13 REMISSYTTRANDE 13 (15) andra sidan kammarrätt respektive Regeringsrätten att skilja sig åt såvitt avser överklagbarheten. En sådan ordning är enligt kammarrättens mening otillfredsställande, varför en samordning måste ske. Kammarrätten förordar att kravet på negativa verkningar i förvaltningslagen kvarstår. Avgörande för kammarrättens inställning i denna del är att domstolarnas uppgift vid överklaganden är att överpröva beslut från myndigheter. Om, till exempel, den enskilde efter att ha beviljats bostadsbidrag kommer på att beslutet påverkar storleken på annat bidrag och därför väljer att överklaga innebär det, såsom kammarrätten tolkar den förslagna 36, att förvaltningsrätten måste ta upp överklagandet till prövning. I ett sådant fall uppstår frågan vad domstolen har att pröva. Enligt kammarrätten ska prövningen ha sin utgångspunkt i frågan om beslutet att bevilja bostadsbidrag med dåvarande förutsättningar var fel. Genom utredningens förslag förflyttas möjligheten till omprövning av ursprungsbeslutet till domstolen. Kammarrätten ifrågasätter om denna konsekvens varit avsedd. Ytterligare problem kan uppstå om den enskilde därefter ångrar sig och väljer att fullfölja sin talan till nästa instans, som följaktligen har att tillämpa förvaltningsprocesslagens kontraritetsprincip. Mot bakgrund av ovanstående föreslår kammarrätten att kontraritetsprincipen kvarstår i förvaltningslagen. 37 Klagorätt Kammarrätten välkomnar de nya bestämmelserna om överklagbarhet, men förordar att bestämmelserna synkroniseras med liknande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen. Kammarrätten, som även har inlämnat remissvar över Ds 2010:7 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess, kan vid en jämförelse mellan de bägge förslagen konstatera att något samråd inför avlämnandet av de båda produkterna inte skett något som enligt kammarrättens mening varit att föredra. Enligt 36 i förslaget till ny förvaltningslag ska föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen, s.k. normbeslut, inte kunna överklagas. Kammarrätten noterar att någon sådan

14 REMISSYTTRANDE 14 (15) ändring inte förordats i förslag till nya bestämmelser i förvaltningsprocesslagen. 43 Beslutsmyndighetens åtgärder Kammarrätten föreslår att det införs ett fjärde stycke i regleringen med följande lydelse. Överinstansen ska inte vara bunden av beslutsmyndighetens rättidsprövning om myndighetens beslut grundar sig på ett uppenbart misstag. Kammarrätten har under de senaste åren lagt märke till att ett antal rättidsprövningar varje år är positiva för den klagande oaktat att överklagandet inte kommit in i rätt tid. Det är i ett sådant fall otillfredsställande för överinstansen att inte kunna rätta till felaktigheten ens om den beror på ett uppenbart misstag från beslutsmyndighetens sida. Kammarrätten föreslår därför att det införs ett nytt fjärde stycke i 43 i förslaget till ny förvaltningslag, enligt vilket överinstansen ges en rätt att avvisa ett överklagande som översänts dit och som beror på ett uppenbart misstag vid rättidsprövning av beslutsmyndigheten. Detta yttrande har beslutats av kammarrättspresidenten Thomas Rolén, kammarrättslagmännen Sten Wahlqvist, Helena Jäderblom och Gunilla Svahn- Lindström, kanslichefen Tomas Keisu och tf. kammarrättsassessorn Maria Westergren (föredragande). Thomas Rolén Maria Westergren Kopia till Övriga kammarrätter Hovrätterna Förvaltningsrätterna under Kammarrätten i Stockholm

15 REMISSYTTRANDE 15 (15) Justitiedepartementet, expeditionschefen och enheten DOM Domstolsverket Kammarrättens intranät Tidningarnas telegrambyrå