Tolkning och precisering Föreläsningsanteckningar: Lingvistik delmoment Semantik

Transkript

1 Tolkning och precisering Föreläsningsanteckningar: Lingvistik delmoment Semantik Richard Hirsch Institutionen för språk och kultur Linköpings universitet Tolkning: Att tolka språkliga yttranden och formuleringar är en allmän mänsklig kognitiv förmåga. De flesta språkliga meddelanden är flertydiga eller vaga och kan behöva tolkas för att säkra en god förståelse hos mottagaren. Sändaren och mottagaren har ett delat ansvar när det gäller tolkningen av språkliga uttryck. Sändaren ska försöka uttrycka sig så klart och otvetydigt som möjligt och mottagaren ska försöka förstå sändaren såsom sändaren avsåg att uttrycket rimligtvist skulle tolkas. Att formuleringen T är en tolkning av formuleringen U betyder att T uttrycker samma påstående som U i minst en situation. T uttrycker samma påstående som U betyder att T och U är kognitivt likvärda för en person i minst en situation. Att formuleringarna T och U är kognitivt likvärda för en person betyder att personen inte kan tänka sig att i samma situation godta den ena och samtidigt förkasta den andra. D.v.s. både är antigen samtidigt sanna eller falska för personen i en och samma situation. Detta betyder att både uttrycken har samma uppsättning sanningsvillkor (ställer samma krav på världen för att kunna anses vara sanna) för personen P i situationen S. I ett experiment med att bygga med klossar så kan man hitta följande uttryck U med motsvarande tolkning T. U: Du har en fyrkantig kloss. T: Du har en kub. U: Det är en kloss med en ränna i. T: Det är en kloss med en sån här rullbana på. Emellertid kan inte alla formuleringar som kan relateras till ett uttryck klassas som tolkningar. Vad som inte är en tolkning:

2 Alla dessa kan ses som svar på olika frågor angående formuleringen Fº, men inga av dessa är svar på frågan Vad betyder Fº?, vilket är vad man vill ha med i en tolkning. 1. en grund, ett skäl eller anledning till Fº. Hur kommer det sig att Fº gäller? Fº: Du har en fyrkantig kloss Du fick en fyrkantig kloss 2. en konsekvens av Fº. Vad följer av Fº? Fº: Du har en fyrkantig kloss Du har inte en klot 3. ett argument för eller emot Fº. Varför ska Fº gälla/inte gälla? Fº: Du har en fyrkantig kloss Ingen av sidorna på klossen är trekantig 4. en förklaring till Fº. Vad ger upphov till Fº? Fº: Du har en fyrkantig kloss, eftersom det var bara den kvar till dig. 5. en specificering av Fº. Vad är det för närmare detaljer som gäller för Fº? Fº: Du har en fyrkantig kloss Du har en kloss med fyrkantiga sidor 6. en generalisering av Fº. Vad gäller för/i det generella fallet? Fº: Du har en fyrkantig kloss Du har en kloss som är lika på alla sidor Det finns ett antal olika fall där en tolkning T av ett yttrande eller formulering U kan vara angeläget för person(er) P i situation(er) S. (Någon = åtminstone en, kanske fler, men inte nödvändigtvis alla) 1. T är kognitivt liktydig med U i alla S för alla P U: 4 är ett jämnt tal T: 4 är delbart med 2 2. T är kognitivt liktydig med U i någon S för alla P U: Imorgon är det julafton. T: Idag är det den 23.e december.

3 3. T är kognitivt liktydig med U för alla P i någon S U: Jag är född denna dag. T: Idag är min födelsedag. 4. T är kognitivt liktydig med U för någon P i alla S U: Jag är man. T: Jag är av manlig kön. 5. T är kognitivt liktydigt med U alla S för någon P U: Sverige är större än Danmark. T: Danmark är mindre än Sverige. 6. T är kognitivt liktydigt med U i någon S för någon P U: Jag kommer. T: Jag är på väg till dig medan jag talar med dig. Precisering och specificering: Ibland behöver man en tolkning av en formulering som är mera precis eller specifik än ursprungsformuleringen. Relationen mera precis än mellan två påstående satser p och q definieras på följande sätt. Definition: p är mera precis än q om och endast om och i) p är sann resp. falsk i alla situationer i vilka q är sann resp. falsk ii) p är sann eller falsk i vissa situationer i vilka q är av obestämt sanningsvärde d v s varken sann eller falsk. Vi ritar en tabell för tre olika satser P1, P2, P3 i relation till olika situationer (S1, S2, S3, S4) på följande sätt S1 S2 S3 S4 P1 sann obest falsk sann P2 sann sann falsk obest P3 sann obest falsk obest Detta innebär att enligt definitionen är P1 och P2 mera precisa än P3. P1 är sann resp. falsk där P3 är sann resp. falsk och sann där P3 är av obestämt sanningsvärde i S4. Samma gäller för P2 i relation till P3 med skillnaden att P2 är sann där P3 är av obestämt sanningsvärde i S2.

4 Men P1 är inte mera precis än P2 och vice versa. (Kolla S2 och S4 där de turas om att vara sanna resp. obestämda ). Om vi tittar på några exempelmeningar med Hansen som huvudaktör så kommer det att se ut på följande sätt. P1: Hansen kom hem. P2: Hansen kom hem klockan två. P3: Hansen kom hem klockan två på natten. P4: Hansen kom hem klockan två på natten genom att kapa en sjöbuss. Vi låter S1 = Världen där Hansen var hemma kl. 02. S2 = Världen där Hansen var hemma kl 14. Då blir fördelningen av sanningsvärden (sann, falsk, obestämd) följande. P1 P2 P3 P4 S1 obest obest sann sann S2 obest obest falsk falsk Detta innebär att P3 är en precisering av både P1 och P2. P2 är en specificering av P1 för den tillför ytterligare information, men inget som skulle ändra på sanningsvärdena i situationerna och P4 är en specificering av P3 av samma anledning. Skillnaden mellan specificering och precisering kan då bara visas i samband med att relatera påståenden till olika situationer (tillstånd i världen) och de väsentliga aspekter av dessa situationer som bedöms vara relevanta. Skillnaden mellan specificering och precisering kan sägas ligga i att en specificering tillför mer information men inte information som är relevant för att ändra på satsens sanningsvillkor (och därmed satsens sanningsvärden i de olika situationerna). Man märker att P4 som är en specificering av P3 tillför information om sättet som Hansen tog sig hem eller är en orsaksförklaring av tillståndet som råder i S2, men ändrar inte på sanningsvillkoren till satsen som uttrycks i P3 i relation till tillståndet som råder i S2. Hur S2 har uppstått bedöms vara irrelevant i bedömningen av P3s och P4s sanningsvärden. Detta kan tyckas vara ett väldigt restriktivt sätt att se på världen (som en samling tidsbundna tillstånd utan att ta hänsyn till orsaksrelationer o. dyl. mellan dessa tillstånd), men så ser världen ut i den klassiska logiken. Ett exempel på tolkning och precisering

5 I detta avsnitt ska vi titta på en formulering som många säkert har svårt att förstå vid en första genomläsning. Vi ska försöka skriva om formuleringen med samma ursprungstankeinnehåll till en mera lättfattlig och förhoppningsvis precis tolkning. Idén om en emfas åliggande observatören vid sidan av ett objekt som deterministiskt för dess beskaffenhet är också i förekomst utanför den amerikanska tanketraditionen. Hur skulle man kunna skriva om denna formulering till något mera lättfattlig? Man märker att det inte är många verb i formuleringen, nämligen bara ett - verbet är. Resten av formuleringen består av nominala uttryck som knyts ihop med hjälp av prepositioner eller konjunktioner. Det finns dock några verb som är gömda i ett antal adjektiv och adverb åliggande och deterministiskt och i substantivet förekomst. Försök att hitta sätt att verbalisera budskapet, d v s leta efter ord som kan omvandlas till verb. T ex förekomst => förekommer, deterministiskt => determinerar/bestämma, åliggande => åligger, emfas => lägga vikt på, etc. Ett första försök: i förekomst ersätts av förekommer istället för är. Idén om en emfas åliggande observatören vid sidan av ett objekt som deterministiskt för dess beskaffenhet förekommer också utanför den amerikanska tanketraditionen. Nästa försök: deterministiskt för ersätts av bestämmer Idén om en emfas åliggande observatören som bestämmer ett objekts beskaffenhet förekommer också utanför den amerikanska tanketraditionen. Nästa försök: en emfas åliggande ersätts av huvudsakligen måste Idén att observatören huvudsakligen måste bestämma ett objekts beskaffenhet förekommer också utanför den amerikanska tanketraditionen. När man har kommit så långt att man förstår vad som sägs i formuleringen kan man börja göra olika klargörande preciserade tolkningar. Det är inte bara amerikaner som tror att det huvudsakligen är observatören som bestämmer ett objekts beskaffenhet. Amerikaner är inte ensamma om att tro att det huvudsakligen är observatören som bestämmer ett objekts beskaffenhet. Sedan kan vi börja reda ut vad som kan menas med det är huvudsakligen observatören som bestämmer ett objekts beskaffenhet. D v s olika preciseringar av denna formulering. Observatören bestämmer huvudsakligen ett objekts beskaffenhet => De egenskaper som tillskrivs ett objekt beror huvudsakligen på betraktarens synvinkel/utgångspunkt/perspektiv/inställning/omständigheter/färdigheter.

6 Varje preciserad tolkning fokuserar på en aspekt av den vaga ursprungsformuleringen och ger oss en klarare uppfattning om vad författaren kan ha menat med den. Definition Som vi såg i avsnittet ovan kan uttryck ibland vara lite lösa i kanterna. Utan en ordentlig definition av ett uttryck/begrepp så blir en diskussion ibland fruktlös. Det finns emellertid olika sätt att definiera uttryck som har utvecklats för att användas i olika sammanhang. Det finns inte ett bästa sätt att definiera ett uttryck utan man får använda den definitionsmetod som situationen kräver eller som känns mest fruktbart för situationen. En definition består av en definiendum (en term eller ett begrepp som ska definieras) och en definiens (en förklaring av termen eller begreppet). En typ av definition kallas ostensiv definition. Här gäller det att visa upp eller peka ut ett exemplar av begreppet. T ex att man håller upp en öppen hand med fingerspetsarna uppåt för att förklara vad som menas med fem. Detta sätt att definiera ord och begrepp anses i en mera naiv folklig tradition i språkvetenskap, vara grunden till språkinlärning hos barn. En annan typ av definition kallas för en reell definition. Här gäller det att försöka tala om vad som verkligen menas med ett ord eller begrepp. En reell definition av begreppet fem skulle t ex säga att fem är ett naturligt tal och bildas på ett visst sätt genom att följa Peanos axiom för de naturliga talen. Frege tänkte sig att de naturliga talen skulle definieras på så sätt att man låter 0 motsvara den tomma mängden och 1 vara mängden som innehåller den tomma mängden. Då blir fem mängden som innehåller mängden, som innehåller mängden, som innehåller mängden, som innehåller mängden, som innehåller den tomma mängden. Hur blir det enligt detta sätt att definiera de naturliga talen med mängden som innehåller alla mängder som inte är medlemmar i sig själva? Finns det en universell mängd som innehåller alla andra mängder? En reell definition ska uttryckas i termer av nödvändiga och tillräckliga villkor. Ett tillräckligt villkor för B är något A som när det råder, så råder B. Ett nödvändigt villkor för A är något B som om det inte, så råder inte heller A. Det är t ex ett tillräckligt villkor för jämnt tal att det är delbart med två. Detta är emellertid också ett nödvändigt villkor, om talet inte är delbart med två så är talet inte jämnt. En mera vanlig typ av definition kallas för nominell eller lexikal definition. Detta sätt att definiera är det som vi oftast möter i ordböcker och lexikon. Här har språkforskare (lexikologer och lexikografer) studerat hur uttrycket/begreppet används av dem som talar och skriver språket (oftast de som skriver). Detta sätt att definiera ett uttryck är i dess renaste form en beskrivning av språkbruket som råder men kan också lätt bli föreskrivande för bruket av uttryck i språket. En ofta förekommande typ av definition kallas för en kontextuell eller bruksdefinition. Här överlåter man det till läsarna och lyssnarna att utifrån kontexten som uttrycket förekommer i, själva kunna förstå vad uttrycket betyder. Detta är knappast någon riktig definition. En mera konstruerad typ av definition är vad som kallas en regelgivande eller stipulativ definition. Här är det forskaren, juristen eller någon annan auktoritet som bestämmer hur

7 ett uttryck ska användas i vissa ofta specifika sammanhang för att undvika missförstånd. En stipulativ definition ska helst vara en precisering och vara formulerad i termer av nödvändiga och tillräckliga villkor (liksom en reell definition). En sista typ av definition som kan verka gå i cirkel kallas en rekursiv definition. En sådan definition använder man ofta när man har med potentiella oändliga begrepp att göra, som t ex de naturliga talen eller ens förfäder. Hur ska man bäst definiera begreppet förfader? Med en rekursiv definition får vi en definition av begreppet förfader som säger att en förfader är antingen en förälder eller en förälder till en förfader. Vi har med andra ord samma begrepp på både sidor av definitionen. Det ser ut som vi har gjort en cirkeldefinition men så är inte fallet. Enligt definitionen så är min mor en av mina förfäder men också hennes mor och eftersom min mormor är en förfader så är också hennes mor (en förälder till en förfader) en av mina förfäder, o s v. Vanliga brister med en definition är att den föreslagna definitionen är för vid eller för trång eller både för vid och för trång. Om någon skulle t ex försöka definiera begreppet tänkande som förmågan att tala begripligt svenska så skulle definitionen vara för vid i det att även vissa apparater skulle sägas tänka men också för trång i det att vissa djur, små barn, och talare av främmande språk skulle sägas inte kunna tänka när vi väl vet att de kan. Andra typer av tolkningsfenomen: Implikatur och presupposition För att tydliggöra skillnaden mellan konventionell implikatur och konversationell implikatur och presupposition i samband med ett yttrande som t ex "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" som svar på frågan "Hänger du med oss till Bishops Arms ikväll?" kan man säga följande. "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" implicerar konventionellt att 'två (något äldre) personer kommer hem till åtminstone två andra (något yngre) gifta personer där den ena parten är barn till åtminstone en av de något äldre personerna" "Mina svärföräldrar kommer inte hem till oss ikväll" presupponerar att jag har några svärföräldrar. 'Mina svärföräldrar' implicerar konventionellt att jag är gift. "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" implicerar KONVERSATIONELLT att 'jag inte kan följa med till Bishops Arms' där svärföräldrar och deras besök inte alls är nämnd. Den konversationella implikaturen är resultat av en slutledning som använder Grices kooperationsprincipen och maximerna som hjälphypoteser. Man antar att talaren är samarbetsvillig och säger sanningen, är lagom informativ och välformulerad, och relevant när han säger att sina svärföräldrar kommer hem till honom denna kväll. Då är det en bra gissning att talaren vill säga något som är relevant för inbjudan som ligger i frågan Hänger du med oss till Bishops Arms ikväll? nämligen något som fungerar som ett bejakande eller avböjande svar. Eftersom det är tämligen omöjligt för honom att vara på Bishops Arms med sina polare samtidigt som han är hemma med sina svärföräldrar så får man anta att svaret är

8 nej. Men inte ett blankt nej utan ett nej med en förklaring till varför det måste (tyvärr) bli nej, den här gången. En sak till när det gäller konventionell implikatur kontra presupposition och konversationell implikatur. Vad händer i relation till negation? Att negera en konventionell implikatur leder till kontradiktion (motsägelse) d v s konventionell implikatur är resultat av en deduktiv slutledning. I en deduktiv slutledning måste man förkasta premisserna om det visar sig att slutsatsen är falsk. "Mina svärfäräldrar kommer hem till oss ikväll" implicerar konventionellt att "jag är gift". Då blir det kontradiktorisk (motsägelsefullt) att säga "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll men jag är inte gift". Det som presupponeras är kvar efter negationen. Det går alltså inte att negeras eller förkastas. Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll. => Jag har svärföräldrar Mina svärföräldrar kommer inte hem till oss ikväll. => Jag har svärföräldrar Jag har svärföräldrar. Konversationell implikatur kan negeras utan att det blir en kontradiktion (motsägelse), d v s konversationell implikatur är resultat av en induktiv slutledning. I en induktiv slutledning kan man förkasta slutsatsen utan att förkasta premisserna. "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll, men jag hänger med er till Bishops Arms ändå." Man ska uppfatta Grices kooperationsprincipen och maximerna som hjälppremisser i en induktivslutledning där slutsatsen kan förkastas utan att vi för den skull måste förkasta kooperationsprincipen eller maximerna. Grice säger m a o att en väsentlig del av det som vi räknar som språkförståelse bygger på vår förmåga att konstruera induktiva slutledningar i försök att komma på vad folk menar med det som säger när de, som vanligen är, inte säger exakt det de menar (som om det alltid skulle vara möjligt att säga exakt vad man menar). Referenser: Naess, Arne (1989) En Del Elementaere Logiske Emner. Olso: Universitetsforlaget. Opdahl, Kari (1993) Logikk en enkel innföring. Universitetet i Trondheim: Tapir. Pinkal, Manfred (1985) Logik und Lexikon. Berlin: de Gruyter.