Tioårsuppföljning av cementerad höftartroplastik med höggradigt korslänkat polyetylen

Transkript

1 F1 Tioårsuppföljning av cementerad höftartroplastik med höggradigt korslänkat polyetylen Johanson, P-E+; Digas, G++; Thanner, J+; Herberts, P+; Kärrholm, J+ Ortopedkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg+, Orthopaedic Department, General Hospital, Xanthi, Greece++ Introduktion. Höftproteser med höggradigt korslänkat polyetylen (XLPE) uppvisar kraftigt reducerat slitage i kort- och medellångt perspektiv (1,2). Vi redovisar nu 10-årsuppföljning av en prospektiv randomiserad studie där XLPE jämförs med konventionell polyetylen (PE) i en cementerad höftprotes. Patienter och Material. 61 höfter (60 patienter, medianålder 55 år(35-70) randomiserades till cementerad cup (Weber) med antingen XLPE (Durasul) eller konventionell PE (Sulene). Alla patienter erhöll en cementerad Spectron-stam och utvärderades med RSA, konventionell röntgen och DEXA. Vi använder icke-parametrisk statistik med signifikansgräns 95% Resultat. Hittills har 54 patienter passerat 10 år. 3 höfter är reviderade, en stamrevision i varje grupp samt en totalrevision i XLPE-gruppen. En patient avstod uppföljning och 3 har avlidit. 20 XLPE-cupar och 27 PE-cupar kvarstår för analys. XLPE-cupar har ett signifikant lägre proximalt slitage jämfört med PE-cupar, 0.18 mm (SE 0.02 mm) respektive 0.64 mm (SE 0.09 mm), p< Cup- och stammigration skiljer sig inte mellan grupperna, inte heller konventionell röntgen eller DEXA. 10 stammar (21%) är reviderade eller misstänkt lösa (definierat som distal migration >0.6 mm), 3 i XLPE-gruppen, 7 i PE-gruppen (p=0.37, Chi-2-test). Diskussion. Cementerade XLPE-cupar uppvisar ett fortsatt lågt slitage samt kliniskt utfall jämförbart med cupar av konventionellt polyetylen i uppföljning upp till tio år. Andelen lösa och reviderade Spectron-stammar är hög, vilket överensstämmer med tidigare observationer (3). Referens. 1. Digas et al. 5-year experience of highly cross-linked polyethylene in cemented and uncemented sockets: two randomized studies using radiostereometric analysis. Acta Ortop 2007 Dec; 78(6): Thomas et al. The seven-year wear of highly cross-linked polyethylene in total hip arthroplasty: a double-blind, randomized controlled trial using radiostereometric analysis. J Bone Joint Surg Am 2011 Apr; 93(8): Espehaug et al. 18 years of results with cemented primary hip prostheses in the Norwegian Arthroplasty Register: concerns about some newer implants. Acta Orthop 2009 Aug; 89(4): Per-Erik Johanson, , E-post: per-erik.johanson@vgregion.se

2 F2 Hur påverkar co-morbiditet risken för reoperation inom 2 år efter primär total höftledsplastik? En registerbaserad studie på höfter som opererats på grund av primär artros Gordon, M*; Sköldenberg O*; Stark, A*; Kärrholm, J+; Garellick, G+; * Institutionen för Kliniska Vetenskaper Danderyds Sjukhus, Enheten för Ortopedi, Karolinska Institutet, Stockholm + Ortopediska Kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, Svenska Höftprotesregistret, Göteborg Introduktion. Flera studier har visat att co-morbiditet i form av diabetes, neurologiska sjukdomar och alkoholmissbruk kan påverka utfallet efter höftproteskirurgi i form av ökad risk för tidig reoperation på grund av infektion och luxation. En systematisk genomgång på registernivå där ett bredare spektrum av diagnosers inverkan på utfallet har dock inte utförts. Målet med denna studie är att undersöka hur ökande grad av samtidig sjuklighet (comorbiditet) påverkar risken för reoperation inom 2 år efter primär total höftprotes. Patienter och Material. Vi identifierade ( patienter) primäroperationer, utförda , i Svenska Höftprotesregistret. Eventuella reoperationer av dessa patienter registrerades fram till sista december Genom en samkörning med Patientregistret på Socialstyrelsen har co-morbiditet beräknats enlig Charlsons och Elixhausers algoritmer (Quan et al. 2005) baserat på ICD-koder registrerade under en 2 års period innan operation. Analysen begränsades till de två vanligaste orsakerna till tidig reoperation, infektion och luxation. Resultat. I en första analys baserat på ojusterade data fann vi att co-morbiditet enligt Charlsons algoritm gav en ca 30 % ökad risk för reoperation inom 2 år. Co-morbiditet enligt Elixhausers hade en riskökning på ca % där patienter med fler än en sjukdom hade en ökad risk för reoperation. Diagnosgrupperna alkoholism, leversjukdomar, neurologiska sjukdomar och obesitas innebar en mer än dubblerad risk för reoperation. Diskussion. Både Charlsons och Elixhausers algoritm för beräkning av co-morbiditet visade sig vara bra hjälpmedel för att identifiera patienter med ökad risk för reoperation. Förbättrad kunskap om faktorer som innebär ökad risk för att drabbas av komplikationer efter höftproteskirurgi är ett viktigt hjälpmedel för optimal indikationsställning och för att ge patienten realistiska förväntningar inför operationen samt för optimal allokering av sjukvårdsresurser. Referens. Quan, H. m.fl., Coding algorithms for defining comorbidities in ICD-9-CM and ICD-10 administrative data.medical Care, 43(11), ss Max Gordon, E-post: max.gordon@ds.se

3 F3 Tidig periprostetisk fraktur efter operation med en ocementerad femurstam. En registerstudie baserad på nara-databasen. Thien, T, Kärrholm J. Ortopeden SU/M, Institution för kliniska vetenskaper, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet. Introduktion. Ocementerade protesstammar har en sämre överlevnad än cementerade protesstammar i det Svenska Höftprotesregistret på grund av tidig periprostetisk femurfraktur, inom 2 år från operation. En protesnära fraktur är en allvarlig komplikation, framför allt hos den äldre patienten, som inte så sällan kräver regionsresurs. Tillståndet är kostsamt att behandla. Material och Metod. Vi utvärderade betydelsen av demografiska faktorer, preoperativ diagnos och fixationssätt för revisionsrisken på grund av en tidig periprostetisk femurfraktur. Studien baserats på NARA databasen, ett samarbete mellan de nationella höftprotesregistren från såväl Sverige, Danmark som Norge, uppdaterad t.o.m Alla stamproteser, förutom ytersättningsproteser, som använts under perioden och registrerats i vardera Höftprotesregister inkluderades, totalt stamproteser. Implantatöverlevnad för såväl cementerade såsom ocementerade stamproteser studerades med Cox regressions analys, justerad för land. Som ändpunkt räknades revision på grund av en periprostetisk femurfraktur fram till 2 år efter operationen. Resultat. Överlevnaden vid 2 år var 99.9% ± 0.2% för cementerade stamproteser och 99.6% ± 0.2% för ocementerade protesstammar. Revisionsfrekvensen vid 6 månader och vid 2 år var 0.003% och 0.1% respektive för cementerade stamproteser, och 0.4% vid såväl 6 månader som 2 år för ocementerade stamproteser. Revisionsrisken var lika för män och kvinnor, men ökade med stigande ålder. Risken var nästan tre gånger högre för patienter med höftfraktur som preoperativ diagnos (RR 2.79 ; p< 0.001) och drygt två gånger för patienter som hade fått sin höftprotes på grund av icke-traumatisk caput nekros (RR 2.17; p< 0.001) än för patienter med primär höftledsartros. Diskussion. Det totale revisionsantalet på grund av en protesnära fraktur i de nordiska länderna är lågt, men signifikant högre för ocementerade stamproteser och störst kring ocementerade stammar under de första 6 månader efter operation. Extra vaksamhet rekommenderas hos patienter med en primär höftfraktur och patienter med icke-traumatisk caput nekros, som löper kraftigt förhöjd risk att drabbas av en tidig periprostetisk femurfraktur. Utvärderingen av betydelsen av implantatspecifika egenskaper för revisionsrisken på grund av tidiga periprostetiska femurfrakturer planeras i en kommande studie. Truike Thien, , E-post: truike.thien@vgregion.se

4 F4 Postoperativ benbildning runt höftprotesstammar. En klinisk PET-Studie. Gösta Ullmark*, Olle Nilsson**, Enn Maripuu*** och Jens Sörensen*** Ortopedlliniken Gävle*, Ortopedlliniken Uppsala**, Nuklearmedicinska kliniken Uppsala, *** Introduktion. Beninväxt mot cementfria ledproteser är avgörande för implantatets funktion och överlevnad. Vi har använt Fluorid Positron Emissions Tomografi kombinerat med datortomografi (F-PET/CT) (Ref 1-3) för att randomiserat studera benbildning i det post operativa skedet runt två modeller av ocementerade höftprotes-stammar. Patienter och Material. 16 fall (8 patienter) med bilateral höftartros opererades bilateralt vid samma tillfälle med höftplastiker. En SL-plus stam och en BetaCone stam opererades via blockrandomisering in i båda höfterna i varje patient vid samma tillfälle. En tredje grupp om 13 personer med en frisk och normal höft användes som referens för normal femurbenmetabolism. Med hjälp av F-PET/CT analyserade vi Fluoridupptaget som motsvarar benbildningsaktiviteten i 13 regioner (ROI) runt protes-stammarna, 1 vecka, 4 och 12 månader efter operationen. Röntgen och klinisk utvärdering användes före, direkt efter, samt 2 år efter operationerna. Resultat. Det kliniska resultatet var bra för båda grupperna. Röntgenresultatet visade stabila implantat, en SL-plus-stam hade fått zoner i det proximala området. F-PET-resultaten efter en vecka visade högre upptag för SL-Plus-gruppen jämfört med BC-gruppen. Aktiviteten skilde sig påtagligt mellan olika regioner inom samma grupp vid samma tillfälle, och mellan de olika undersökningstillfällena för samma grupp. Efter ett år var aktiviteten på referensnivå hos båda grupperna. Även inom referens-gruppen skiljde sig värdena mellan många av ROIarna signifikant. Diskussion. SL-Plus gruppen hade påtagligt snabbare start av benbildning runt stammen än BetaCone gruppen. F-PET/CT är ett nytt verktyg som ger detaljerade resultat av benbildning runt ocementerade höftprotes-stammar under det postoperativa förloppet, och därigenom också ny kunskap om den sekundära stabiliseringen av implantaten. Referens. 1. Rapid bone and blood flow formation in impacted morselized allografts: positron emission tomography (PET) studies on allografts in 5 femoral component revisions of total hip arthroplasty. Sörensen J, Ullmark G, Långström B, Nilsson O. Acta Orthop Scand Dec;74(6): Bone healing of severe acetabular defects after revision arthroplasty. A clinical positron emission tomography study of 7 cases. Ullmark G, Sörensen J, Nilsson O. Acta Orthop Apr;80(2): Bone metabolism following revision THA using a distally fixed, tapered and fluted stem. Pilot studies using positron emission tomography, dual-energy X-ray absorptiometry and radiostereometry. Ullmark G, Sörensen J and Kärrholm J. Hip International 2011; 21: Gösta Ullmark, , E-post: gosta.ullmark@lg.se

5 F5 Benbäddens vitalitet påverkar risken för lossning efter cuprevision. 13 års uppföljning av 91 cuprevisioner följda med RSA Mohades, M*; Herberts, P+; Kärrholm,J++ Göteborgs Universitet, Inst för ortopedi. *Sahlgrenska Universitets Sjukhuset, Göteborg Introduktion. Vi har studerat cupens migration efter revision med användande av olika mängd bentransplantat. Patienter och Material. Under perioden genomfördes 120 cuprevisioner med eller utan stamrevision på Sahlgenska Sjukhuset. 91 operationer (87 patienter, 38 män, 49 kvinnor, median ålder 62 (33-85) ) accepterade kontinuerlig uppföljning med radiostereometrisk analys (RSA). 48 höfter hade primär artros, 12 RA, 8 artros sekundärt till dysplasi samt 23 höfter med 10 övriga diagnoser. 15 höfter hade en minimal benresorption, 35 kavitära defekter, 31 defekt av en pelare och 10 defekt av minst 2 av acetabular pelarna). Peroperativt bedömde kirurgen hur mycket av cupen som vilade mot levande ben. Om den levande benbädden utgjorde >50% (median 80%, %) användes ocementerad cup (28 Harris Galante, 16 Trilogy, Grupp I). Om cupen bedömdes vila mot <=50% (12,5%, 0-50%) levande ben valdes ocementerad eller cementerad teknik utan specifik selektion (Grupp II: 17 Harris Galante, 3 Trilogy, Grupp III: 23 Reflection, 3 Charnley). Patienterna följdes med regelbundna RSA undersökningar och Harris hip score under minst 13 år eller till eventuell rerevision. Resultat. Efter 13 år hade 6 höfter reviderats av andra orsaker. 2/5, 6/6 samt 9/9 cupar reviderades på grund av lossning/övriga orsaker i respektive grupp I-III. 12 patienter (12 höfter, ej reviderade) ville eller kunde ej närvara vid 13 års uppföljningen pga. allmän sjuklighet. 19 patienter (19 höfter) hade avlidit. Av de kvarstående 34 revisionshöfterna kunde RSA data utvärderas upp till 13 år i 25 fall (9 fall hade för få stabila markörer). Efter 13 år hade flest cupar i Grupp III, följt av grupp II reviderats pga. lossning (p=0.002). Den proximala(+)/ distala(-) migrationen i de kvarvarande och ej reviderade fallen var högst i grupp III (0.96, ) följt av grupp I (0.15, ) och II (0.05, , p=0.01). Stegvis logistisk regression visade att risken för revision inom 13 år ökade med ökande proximal migration vid 1 år (p=0,005), låg ålder (p=0.05) och förekomst av pelardefekt(er) (p=0.007). Diskussion. Vi fann en ökad risk för revision i fall med avancerade bendestruktion av acetabulum. Dessa cupar uppvisade tidigt tecken på bristande fixation i form av hög proximalmigration mätt med RSA. Cementerad teknik innebar ett sämre resultat sannolikt pga. att dessa fall opererades med större mängd bentransplantat. Resultaten i dessa fall kan sannolikt förbättras genom användande av större benchips och bättre packningsteknik(1). Referens. 1. Bolder SB, Schreurs BW, Verdonschot N, van Unen JM, Gardeniers JW, Slooff TJ. Particle size of bone graft and method of impaction affect initial stability of cemented cups: human cadaveric and synthetic pelvic specimen studies. Acta Orthop Scand. 2003;74: Maziar Mohaddes, , , E-post: maziar.mohaddes@gmail.com

6 F6 En ultra-kort stam jämfört med en konventionell stam vid ocementerad total höftledsplastik. Benremodellering och migration undersökta hos 50 höfter i en randomiserad klinisk prövning Samtliga på Karolinska Institutet, Institutionen för Kliniska Vetenskaper, Enheten för Ortopedi, Danderyds Sjukhus. Mats Salemyr, Olof Sköldenberg m fl Introduktion. Tanken med en ultra-kort ocementerad stam är att minska den protesnära urkalkningen av benmineral genom att belasta femurskelettet mer proximalt (1). I en pågående prospektiv randomiserad klinisk prövning jämför vi en ultra-kort ocementerad stam med en längre kilformad ocementerad stam med avseende på benremodellering och stammigration. Vi presenterar här korttidsresultat upp till 1 år. Patienter och Material. Studien omfattar 50 patienter mellan 40 och 70 år med coxartros. Patienterna lottas till operation med den ultra-korta stammen, Proxima (DePuy), eller den längre kilformade, Bi-Metric (Biomet). Primär utfallsvariabel är bentäthetsförändring i Gruen zoner runt stammen mätt med Dual-energy X-ray Absorptiometry. Sekundära utfallsvariabler är migration mätt med radiostereometri samt höftfunktion och livskvalitet mätta med Harris hip score och EQ-5D. Uppföljning sker vid 6 veckor, 3, 6, 12 och 24 månader. Grupperna var jämförbara vid inklusion. Resultat. En ultra-kort stam reviderades på grund av en protesnära fraktur. Höfterna med de ultra-korta stammarna hade mindre benmineralurkalkning i proximala laterala delarna av femur jämfört med de långa kilformade stammarna, -1 % mot -16%. I calcarområdet minskar dock bentätheten i bägge grupperna med -16%. Ingen skillnad i bentäthetsförändring fanns i övriga zoner. De ultra-korta höfterna migrerar mer initialt men samtliga stammar i bägge grupperna utom den reviderade stabiliserades inom 3 månader. Vi fann ingen skillnad mellan grupperna i höftfunktion eller livskvalitet. Diskussion. I denna första lottade kliniska prövningen mellan en ultra-kort stam och en kilformad stam ser man goda kliniska resultat och stabilt fixerade implantat i båda grupperna. Den korta stammen ger, inom ett begränsat område, och med en kort uppföljningstid, mindre benförluster än den konventionella. Referens. 1. Albanese CV, Santori FS, Pavan L, Learmonth ID, Passariello R. Periprosthetic DXA after total hip arthroplasty with short vs. ultra-short custom-made femoral stems: 37 patients followed for 3 years. Acta Orthop Jun;80(3):291-7 Olof Sköldenberg, , E-post: olof.skoldenberg@gmail.com

7 F7 Betydelsen av designförändring av den ocementerade höftprotesen Furlong. En randomiserad, prospektiv studie följd med RSA i 2 år. Erik Weber, Martin Sundberg och Gunnar Flivik Ortopediska kliniken, Skånes Universitetssjukhus och Lunds universitet Introduktion. Den ocementerade hydroxyapatitbeklädda höftprotesen Furlong HAC har funnits i många år och uppvisar mycket goda långtidsresultat. För att anpassa protesen till mindre kirurgisk friläggning och följa trenden med kortare stammar gjordes en designförändring, Furlong Active, där bland annat kragen och den laterala stabiliserande fenan togs bort, samtidigt som protesen förkortades. Vi har undersökt effekten av denna designförändring med avseende på tidig migration samt kliniska parametrar upp till 2 år. Patienter och Material. 50 patienter med primär coxartros randomiserades till endera av de två stamtyperna. RSA-undersökningar och konventionell röntgen gjordes postoperativt, vid 3 månader samt efter 1 och 2 år. Frågeformulären HOOS (höftspecifikt) och EQ5D (generell hälsa) gjordes preoperativt samt efter 1 och 2 år. Resultat. Den nydesignade Furlong Active sjönk signifikant mer (1,0 mm respektive 0,3mm) och gick aningen mer i retroversion (1,2 respektive 0,8 ) jämfört med Furlong HAC under de första 3 månaderna. Mellan 3 månader och 2 år uppvisade ingen av stamtyperna någon ytterligare migration utan stabiliserade sig helt lika avseende såväl translation som rotation. En Furlong Active patient utgick ur studien efter ett trauma 3 veckor postoperativt som resulterade i en periprostetisk fraktur. Samtliga övriga patienter uppvisade goda 2-årsresultat kliniskt. Vi fann ingen skillnad avseende HOOS- eller EQ5D-parametrar. Diskussion. Den kraglösa, något kortare och avrundade Furlong Active sjönk och retroverterades något mer än Furlong HAC med sin krage och laterala fena samt något längre stam. Migrationsmönstret överensstämmer väl med liknande ocementerade kraglösa stammar. Liksom blankpolerade, kraglösa och konformade cementerade höftproteser förväntas sjunka mer än kragförsedda, verkar det som att samma fenomen gäller även för ocementerade höftprotesstammar. De ocementerade kraglösa stammarna fortsätter dock inte att migrera distalt utan osseointegreras och stabiliseras redan inom 3 månader Erik Weber, , E-post: erik.weber@hotmail.com

8 F8 EQ-5D ett bra beslutsstöd för ledproteskirurgi? SOFIA LÖFVENDAHL, JONAS RANSTAM, ANNETTE W-DAHL, LARS LIDGREN Avd. för Ortopedi, Inst. för kliniska vetenskaper, Lund, Skånes universitetssjukhus, Lund, Lunds universitet Inledning Höft- respektive knäprotesoperationer är idag våra mest kostnadseffektiva ingrepp. Kirurgin varierar dock stort mellan sjukhus. En förklaring kan vara att det inte funnits några tydliga indikationer för när det är bäst att operera en person med artros. Flera länder har gjort försök att skapa instrument med strukturerade frågor som vid en sammanvägning anger angelägenhetsgraden. En viktig del i utformningen av sådana instrument är att frågorna måste klara av att fånga upp viktiga dimensioner i patienternas besvär. Syftet med denna studie var att analysera om hälsorelaterad livskvalitet mätt med EQ-5D kan urskilja olika grad av besvär hos patienter inför höft- respektive knäprotesoperation. Metod 11 ortopedenheter deltog i studien som pågick Information om patienternas höft- respektive knäproblem samlades in när de sattes på väntelista med en svensk validerad version av ett kanadensiskt indikationsinstrument. Frågor till läkaren var bland andra: finns det risk för snabb progress utan operation (ja/nej), finns det risk för försämring av patientens ADL utan operation(ja/nej) och gradering av angelägenhetsgrad för patientens besvär på en 10-gradig ordinalskala (0=inte angeläget, 10=mycket angeläget). Patienten besvarade själv EQ-5D. I våra analyser delades EQ-5D svaren in i två grupper: EQ- 5D-index <0,5 respektive 0,5 eftersom EQ-5D instrumentet visar en bimodal fördelning. Resultat patienter inkluderades, varav 56,1% höftprotespatienter och 43,9% knäprotespatienter. Analyserna visade att andelen patienter med EQ-5D index <0,5 bland höftpatienter med risk för snabb progress var 61,4%. Andelen med EQ-5D index <0,5 bland de utan risk för snabb progress var 51,6%. Detta var en statistisk signifikant skillnad. Andelen med EQ-5D index <0,5 bland knäpatienterna, med respektive utan risk för snabb progress, var 47,5% och 42,7%. En signifikant skillnad i andelen patienter med EQ-5D index<0,5 förelåg mellan höftpatienter med respektive utan risk för försämring av ADL-funktion, 57,4% respektive 45%. Motsvarande andelar i knägruppen var 46,3% respektive 37,6%, vilket också var en statistiskt signifikant skillnad. Läkarens gradering av besvärens angelägenhetsgrad, mätt med den 10-gradiga skalan, och patientens EQ-5D index visade en bättre samstämmighet för de högre angelägenhetsgraderna jämfört med för de lägre. En analys i de olika EQ-5D-grupperna visade att i både höft- och knägruppen var andelen patienter med värden 5 på skalan högre bland dem med EQ-5D<0,5 jämfört med dem med EQ-5D 0,5. Diskussion För både höft- och knäpatienter fann vi viss samstämmighet mellan ortopedens bedömning av patientens besvär och patientens egen uppfattning, mätt med EQ-5D. Detta talar för att EQ-5D instrumentet har begränsad förmåga att diskriminera mellan olika grad av besvär hos patienterna före operation. Det bör dock noteras att EQ-5D instrumentet uppvisar en bimodal fördelning, vilket innebär att resultat som redovisas som medelvärde och median blir missvisande. Vår konklusion är att EQ-5Ds användbarhet som instrument för att urskilja mellan lättare och svårare operationsfall ytterligare behöver detaljstuderas. Sofia Löfvendahl, , E-post: sofia.lofvendahl@morse.nu

9 F9 Patientrapporterat utfall efter höftproteskirurgi. Rikstäckande resultat från Svenska Höftprotesregistrets uppföljningsprogram Rolfson, O*; Kärrholm, J*; Dahlberg, L E+, Garellick, G* *Avdelningen för Ortopedi, Inst för Kliniska Vetenskaper, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet. +Enheten för led- och mjukvävnadsforskning, Skånes Universitetssjuhus, Lunds Universitet Introduktion. Patientrapporterat utfall röner allt större intresse vid kvalitetsuppföljning inom hälso- och sjukvård. Eftersom de huvudsakliga indikationerna för höftprotesoperation är smärta och nedsatt hälsorelaterad livskvalitet på grund av höftledssjukdom, bör patientrapportede utfallvariabler mätas både före och efter åtgärden. Av den anledningen startade Svenska Höftprotesregistret 2002 ett uppföljningsprogram för att mäta patientrapporterat utfall. Kliniker runt om i landet har successivt anslutet sig och nu deltar alla kliniker som utför höftprotesoperationer. Syftet med den aktuella studien var att undersöka svarsfrekvensen i uppföljningsprogrammet och att analysera det patientrapporterade utfallet och dess prediktiva faktorer. Patienter och Material. Uppföljningsprogrammet har ett självadministrerat frågeformulär som innehåller tio frågor som inkluderar Charnley kategori, smärta och tillfredsställelse enligt visuell analog skala, och det generiska verktyget EQ-5D, som mäter hälsorelaterad livskvalitet. Alla patienter ombedes att fylla i formulär preoperativt och vid ett, sex och tio år efter operationen. I den här analysen ingår registreringar med komplett ifyllt EQ-5Dprotokoll preoperativt och ett år postoperativt med primäroperationsdatum mellan 2002 och Operationer på grund av akut höftfraktur eller malignitet exkluderades. Resultat. Det preoperativa formuläret besvarades av 86%, ettårsuppföljningen av 90% och det var 79% som svarade på båda formulären. Under första året postoperativt hade medelvärdet för EQ-5D index stigit med Kvinnor rapporterade lägre EQ-5D index men hade i genomsnitt en större livskvalitetsvinst jämfört med män. Samma förhållande gällde för smärta. Muskuloskeletal komorbiditet var förknippat med sämre utfall. Medelvärdet för tillfredsställelse var 17. För EQ-5D index har den minsta skillnaden som har klinisk relevans för den enskilde individen (minimally important difference) uppskattats till ± Om man använder den definitionen så är EQ-5D index oförändrat för en femtedel av patienterna och 5% har till och med försämrats vid ettårsuppföljningen. Motsvarande definition för smärta uppmätt med VAS visar att bara 90% rapporterar förbättring. Vidare var bara 89% nöjda med operationen (VAS 40). Diskussion. Att inkludera patient-rapporterade variabler i en kontinuerlig, flerdimensionell analys av höftledssjukdom och höftproteskirurgi möjliggör hälsoekonomiska analyser och tillåter lämplig monitorering och förbättring av resultaten. Resultaten föranleder reflektion kring indikationer för kirurgi, kvaliteten av icke-kirurgisk behandling under sjukdomsförloppet, den information patienten får preoperativt, diskussionen om patientens förväntningar på ingreppet samt kirurgisk teknik. Inom dessa områden finns sannolikt stort utrymme för förbättring inom höftproteskirurgin. Referens. Rolfson, O. Patient-reported outcome measure and health economic aspects of total hip arthroplasty - a study of the Swedish Hip Artroplasty Register. Thesis. Sahlgrenska Academy, University of Gothenburg, Gothenburg Ola Rolfson, , E-post: ola.rolfson@vgregion.se

10 F10 Remission efter främre korsbands rekonstruktion, finns det? en studie i det Svenska kors bandsregistret. Kartläggning av väntetids relaterade skador hos 8994 främre korsbandsrekonstruerade Författare Björn Barenius1, Björn Engström2, Magnus Forssblad2, Karl Eriksson1. 1 Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Karolinska Institutet, Södersjukhuset, Stockholm 2 Stockholm Sports Trauma Research Center, Karolinska Institutet and Capio Artro Clinic, Stockholm Introduktion. Nyttan med en korsbandsrekonstruktion är inte bevisad och framför allt inte tidpunkten för en rekonstruktion. En artikel av Frobell et al. har intensifierat debatten, då man visade vinster med en prövotid med konservativ behandling utan komplikationer innan beslut om rekonstruktion efter främre korsbandsruptur. Det skiljer sig från Richmond et al. s åsikt. Vår hypotes är att det finns tidsrelaterade faktorer som kan påverka utfallet som inte tydligt påvisats i tidigare studier. Patienter och Material. Kohortstudie från Svenska knäligamentregistret. Operativa och skaderelaterade data registreras av operatören. Patienterna ombeds besvara de hälsorelaterad livskvalitets frågeformulären KOOS och EQ5-D preoperativt och via brev vid 1,2,5 och 10 år efter rekonstruktion. Kohorten användes i studie primära främre korsbandsrekonstruktioner av vilka 3663 besvarat KOOS vid 2 års uppföljningen utgjorde en crossectional grupp och de 1040 som besvarat KOOS preoperativt och vid 1 och 2 års uppföljningen utgjorde en longitudinell grupp. För att undersöka de bästa definierade vi en remissionsnivå efter korsbandskirurgi med nära normaliserat score i alla subklasser av KOOS jämfört med referensnivåer publiserade av Paradowski et al. För de sämsta definierade vi behandlingssvikt som KOOS subskala QoL<44. Resultat. Risken för en medial meniskskada eller broskskada vid rekonstruktion ökade med väntetid. Lateral meniskskada var korrelerad med traumats art mer än väntetid. Det var 22% i remisson i crosssectionella gruppen och 24% i den longitudinella gruppen. Chansen för remission var lägre för yngre, kvinnor, vid tidigare genomgången meniskkirurgi eller vid en aktuell broskskada. 29% hade behandlingssvikt vid 2 år i bägge sub-grupperna. Risken för behandlingssvikt var större hos yngre, vid tidigare genomgången meniskkirurgi eller vid medial meniskkirurgi vid rekonstruktionen. Väntetiden i sig påverkade inte utfallet. Diskussion. Tidigare genomgången meniskkirurgi minskade chansen för remission och ökade risken för behandlingssvikt. Med tanke på korrelationen mellan väntetid och meniskskada kan man anta att väntetiden via ökade menisk och broskskador kan påverka utfallet. Resultaten indikerar också att två år sannolikt är en för kort tid för att man ska se effekten av en meniskskada vid rekonstruktionen. Referens. Frobell, R.B., et al., N Engl J Med, (4): p Richmond, J.C., J.H. Lubowitz, and G.G. Poehling, Arthroscopy, (2): p Paradowski, P.T., et al., BMC Musculoskelet Disord, : p. 38. Björn Barenius, , E-post: bjorn.barenius@sodersjukhuset.se

11 F11 Kan pre-operativa faktorer predicera en positiv hälsorelaterad livskvalitet efter främre korsbandsrekonstruktion? OLLE MÅNSSON, MD1, JÜRI KARTUS1, MD, PHD, NINNI SERNERT2, RPT, PHD ORTOPEDKLINIKEN, NU-SJUKVÅRDEN, TROLLHÄTTAN/UDDEVALLA1, FOU- ENHETEN, NU-SJUKVÅRDEN, TROLLHÄTTAN2 En främre korsbandsskada (ACL) och efterföljande rekonstruktion kan medföra att många patienter får en förändrad livssituation som kan påverka deras hälsorelaterad livskvalitet på många sätt. Det är känt sedan tidigare att de kliniska resultaten efter ACL rekonstruktion ofta bedöms som goda, men pre-operativa prediktorer för ett bra post-operativt resultat efter ACL operation är mindre studerat. Syftet med denna studie var att identifiera pre-operativa faktorer som predicerar ett positivt post-operativt resultat mätt med Short Form 36 (SF-36) och Knee Osteoarthritis Outcome Score (KOOS) 3-6 år efter operation. 73 patienter som var planerade för ACL rekonstruktion undersöktes pre-operativt. Efter tre till sex år skickades frågeformulären SF-36 och KOOS till patienterna. Predicerande faktorer för hälsorelaterad livskvalitet undersöktes med stegvis regressionsanalys. Pre-operativa värden för Pivot shift, manual Lachman och ett-bens hopp test, graft typ vid operation, Tegners aktivitetsnivå före skadan och pre-operativt och förkomst av flexionsdefekt före operation visade sig förklara upp till 25 % av resultatet för både fysisk och mental hälsa mätt med SF-36. För KOOS förklarade pre-operativ förekomst av femuro-patellär smärta, Tegners aktivitetsnivå pre-operativt, pre-operativa värdet för Pivot shift test och pre-operativ förekomst av flexionsdefekt upp till 23 % av resultatet i utfallet för symtom och funktion. Vi fann att pre-operativa faktorerna knälaxitet, aktivitetsnivå och rörelseomfång i knät kan predicera ett bra post-operativt resultat för hälsorelaterad livskvalitet mätt med SF 36 och KOOS efter ACL rekonstruktion. Patientens aktivitets nivå före skadan och före rekonstruktionen enligt Tegner aktivitet verkar vara viktiga prediktorer för den post-operativa hälsorelaterade livskvaliteten. Olle Månsson, och , E-post: olle.mansson@vgregion.se

12 F12 Konservativt behandlad främre korsbandskada 23 år senare. Långtidsuppföljning (23 år) av konservativt behandlad främre korsbandsskada Brax Olofsson L*, Tengman E+, Häger C*+, Tegner Y++, Rydh A+++, Lundgren L++++, Nilsson KG*. Ortopediska* och radiologiska klinikerna+++, Umeå, Samhälsmedicin och rehabilitering+, Umeå. Luleå tekniska Universitet++, Luleå och Läkarhuset Hermelinen Idrottsmedicin++++, Luleå Inledning Det är fortfarande oklart hur främre korsbandsskada (ACL) skall behandlas. Flera studier antyder att icke operativ behandling ger ett minst lika bra långtidsresultat på lång sikt som operation (1-3). Långtidsuppföljningar >20 år saknas dock för konservativt behandlade korsbandskador. Vi redovisar här ett material med uppföljningstid på 23 år. Patienter och material 51 konsekutiva patienter med artroskopiverifierad ACL ruptur och en medelålder vid skada på 26 år. Efter diagnos genomgick patienterna en standardiserad sjukgymnast-ledd rehabilitering bestående av funktionell träning, koncentrisk/excentrisk styrka, isokinetisk styrka, grenspecifik träning samt aktivitetsmodifiering. Träningsintensiteten sattes till 3 ggr/v och patienterna tränade i snitt 20 veckor. Målet med rehabiliteringen sattes till >90% styrka och funktion jämfört med friska benet. Uppföljningen gjordes 23 år (21,2-27,6) efter skada med rtg knä (samt dgemric på dem med normal röntgen), Tegner, Lysholm och KOOS samt EQ 5D. Resultat 44/51 patienter (86%) uppvisade någon form av artros (Kellgren-Lawrence grad 1-4). 7 patienter hade ingen radiologisk artros, men 2 av dem uppvisade broskdegeneration enligt dgemric (< 400 ms). Dvs totalt 90 % artros i någon form, men endast 33 % uppvisade mer avancerad artros (grad 3-4). KOOS: parameter S-score medel 76 (median 79, spridning ); P-score medel 82 (86; ); A-score medel 89 (97; ); SP-score 62 (68;0-100); knee-related quality of life (QoL) medel 58 (62; 0-100). Lysholm score medel 70 (72; ). Tegner score 4 (4; 0-7). EQ 5D VAS medel 82/100 (80; ). 10 (19,6%) patienter hade vid uppföljningen ådragit sig skada av kontralaterala ACL. Diskussion Detta är den hittills längsta genomförda uppföljningen av konservativt behandlad ACL ruptur. Artrosfrekvens efter främre korsbandsskada varierar i litteraturen (4). Frekvensen artros i vår studie var 33% grad 3-4 artros enligt Kellgren-Lawrence. Tegner aktivitetsnivå 4 förefaller vara lika som tidigare beskrivits år efter operation, dvs. samma som i denna studie (5). Enligt svenska korsbandsregistret var KOOS QoL 63 för män och 61 för kvinnor två år efter operation vilket således inte skiljer sig avsevärt från vårt material. I samma register är EQ 5D VAS 79 för män och 80 för kvinnor två år efter operation, således något lägre än i vår uppföljning (6). Resultaten av denna studie styrker uppfattningen att konservativ behandling av ACL ruptur fungerar bra i ett långtidsperspektiv. Referenser 1. Frobell 2011; 2. Von Porat 2004; 3. Myklebust 2003;4. Øiestad 2009; 5. Øiestad 2010; 6. Ageberg 2010 Lisbeth Brax Olofsson, , E-post: lisbeth.brax@orthop.umu.se

13 F13 Rökning och risken för komplikationer efter ortopediska operationer: en populationsbaserad studie. En retrospektiv populationsstudie för kartläggning av den postoperativa komplika tions frekvensen hos rökare och icke rökare efter ortopediska ingrepp. Nåsell H(1), Ponzer S(1), Törnqvist H(1), Benson L(2), Pedersen N(3), Eriksson U.K. (3) 1 Karolinska Institutet, Department of Clinical Science and Education, Södersjukhuset Section of Orthopaedics,, SE Stockholm, Sweden 2 Department of Clinical Science and Education, Södersjukhuset, Karolinska Institutet, SE Stockholm, Sweden 3 Department of Medical Epidemiology and Biostatistics, Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden Introduktion. Rökare drabbas av fler postoperativa komplikationer jämfört ickerökare, (1, 2) men det är dåligt beskrivet hur rökning är associerat till ortopediska postoperativa komplikationer som kräver sjukhusvård. Patienter och Material. Studiepopulationen (n=8777) bestod av en grupp ur det Svenska tvilling registret (STR) födda före 1958 som mellan 1964 och 2009 genomgått en primär ortopedisk operation. Primär operation definierades med att de blivit opererade med en ledprotes, artrodes, ligament kirurgi, fraktur kirurgi, sen sutur, diskbråcksoperation eller dekompression av ryggen. Bakgrundsdata inklusive egenuppgifter om rökning togs från STR. Ur slutenvårdsregistret hämtades uppgifter fram om eventuella postoperativa komplikationer. Associationen mellan rökning och komplikationer beräknades med hjälp av uni- och multivariabel Cox regressions analys. Resultat. De som rökte vid sin operation hade en signifikant ökad risk att drabbas av någon komplikation (HR 1.27, 95 % CI ). Risken att drabbas av sårkomplikationer (HR 1.71 CI ) eller pseudartros (HR 3.69, 95 %CI ) var ännu högre. Diskussion. Vi har visat att rökning ökar risken att drabbas av en postoperativ skelett eller mjukdels komplikation som kräver sjukhusvård med 27%. Vi rekommenderar att alla rökare ska erbjudas rökavvänjning i samband med sin ortopediska operation. Referens. Turan, A., et al., Smoking and Perioperative Outcomes. Anesthesiology. Sadr Azodi, O., et al., The impact of tobacco use and body mass index on the length of stay in hospital and the risk of post-operative complications among patients undergoing total hip replacement. J Bone Joint Surg Br Hans Nåsell, , E-post: hans.nasell@sodersjukhuset.se

14 F14 Preoperativ kolhydratdryck minskar inte insulinresistens eller komplikationer efter elektiv höftledsprotesoperation Ljunggren S, Hahn R Forskningsenheten Södertälje sjukhus, Södertälje, Karolinska institutet, Institutionen. för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Stockholm Introduktion Preoperativ kolhydratdryck har hävdats att kunna minska den insulinresistens som utvecklas efter operation, och även minska förekomsten av illamående postoperativt. Vi testade denna hypotes vid elektiv höftproteskiru Material och metoder 60 patienter (medelålder 69 år) genomgick elektiv höftprotes kirurgi under spinal anestesi. De randomiserades till att (1) ha fastat sedan midnatt (2) Dricka 800 ml kranvatten 2 timmar före operation (3) Dricka 400 ml ml av en kolhydratdryck (Preop, Nutricia) på kvällen innan + 2 timmar före operation. Insulinkänslighet mättes dagen innan, 2-3 timmar efter, och på morgonen efter operationen. Mätmetoderna som användes var Quicki, baserad på basnivåer av glukos och insulin, samt av en 7-provs intravenös glukosbelastningstest (IVGTT) som tidigare har validerats hos 20 försökspersoner med hyperinsulinemisk glukosclampteknik. Muskelkatabolism bedömdes genom att mäta urinutsöndringen av 3-methylhistidin. Komplikationer registrerades av en forskningssjuksköterska 2 dagar efter operationen. Resultat och diskussion Quicki visade ingen minskning av insulinkänsligheten 2-3 timmar postoperativt, men en minskning med 8% på morgonen nästa dag. IVGTT visade ingen förändring i insulinkänslighet 2-3 timmar efter operation, men en minskning med 40% under nästa morgon. Dessa uppgifter, liksom 3-methylhistidine utsöndring, skiljde sig inte mellan försöksgrupperna. Antalet komplikationer var i genomsnitt 1,4, 1,6 och 1,6 per operation i de 3 grupperna. Illamående och kräkningar förekom hos 30 % av patienterna i alla 3 grupper. Konklusion Kolhydratdryck före operation påverkar inte insulinresistens, muskelkatabolism, förekomsten av komplikationer eller grad av välbefinnande efter en höftledsprotes-operation. Referenser A simple intravenous glucose tolerance test for assessment of insulin sensitivity Robert G Hahn, Stefan Ljunggren, Filip Larsen and Thomas Nystrom Theoretical Biology and Medical Modelling 2011, 8:12doi: / Published: 2 May 2011 Stefan Ljunggren, , E-post: stefan.ljunggren@spray.se

15 F15 Behandling av spontan osteonekros i knät (SPONK) med bisfosfonat. En pilotstudie med 17 patienter. Jan Jureus1, Mats Geijer3 Anders Lindstrand1, David Roberts1, Magnus Tägil1,2 1, Ortopediska kliniken, kliniska vetenskaper, Lunds universitet och skånes universitetssjukhus, Lund Sverige 2, Handkirurgiska kliniken, kliniska vetenskaper, Lunds universitet och skånes universitetssjukhus, Lund Sverige 3, Centrum för medicinsk bilddiagnostik och fysiologi, Lunds universitet och skånes universitetssjukhus, Lund Sverige Kontakt: jan.jureus@skane.se Introduktion Spontan osteonekros i knät (SPONK) kännetcknas av plötsligt insättande svår knäsmärta utan känd orsak, vanligtvis i mediala femurkondylen (Ahlbäck 1968). Prognosen är dålig med hög frekvens av sekundär artros. 40 obehandlade patienter med SPONK har tidigare följts i 1-7 år (Al Rowai 1991). 29/40 utveklade artros varav 13 blev operarede med antingen protes, valgiserande tibiaosteotomi eller borrning. Bisfosfonater kan i experimentella studier (Tägil et al 2003,) fördröja resorbtionen av nekrotiskt ben under revaskularisering och förhindra en kollaps av ledytan. Bisfosfonater har i klinisk randomiserad studie visats effektiv vid höftosteonekros (Lai et al 2005). Endast 2/29 i den behandlade gruppen fick en kollaps av caput femoris och opererades med höftartroplastik mot 19/25 i placebogruppen. Målet med vår studie var att med bisfosfonater förbättra prognosen hos patienter med SPONK och minska risken för sekundär artros. Patienter och material 17 patienter med symtom på SPONK och typiska fynd på MR eller röntgen följdes prospektivt mellan Behandling startades med alendronat 70mg/ vecka med målsättningen att behandla i minst 6 mån till osteonekrosen fyllts ut centralt. De 15 icke opererade patienter kallades in 2010 för klinisk (ROM, KOOS och EQ 5D) och röntgenologisk utvärdering (Ahlbäck-klass samt osteonekros-storlek ;Lotke et al 1982). Resultat 10/17 patienter läkte ut sin osteonekros utan att utvekla sekundär artros. 4/17 patienter utveklade mildare artros (Ahlbäck 1-2) men har inte genomgått någon kirurgi. 2/17 patienter avbröt behandlingen, en vecka respektive tre månader efter behandlingsstart, på grund av medicinbiverkan. Bägge patienterna utvecklade under påföljande halvår en segmentell kollaps av ledytan och opererades med knäplastik. En patient fullföljde behandlingen men utveklade grav artros (Ahlbäck 3), och ledytekollaps men med ringa kliniska besvär. I gruppen som inte kollapsade var 17 (0-60)% av ledytan drabbad och i den kollapsade gruppen 35 (23-50)%. Diskussion I den aktuella studien läkte 60% utan artrosutveckling jämfört med 25% i tidigare obehandlad serie. Patienter med större osteonekroser hade sämre prognos. I den bisfosfonatbehandlade serien utvecklade18% en grav artros och 12% genomgick kirurgi jämfört med 55% och 32% i den tidigare serien. Antalet patienter är litet men materialen jämförbara avseende ålder och osteonekrosstorlek. Större randomiserade studier är nödvändiga för att utvärdera behandlingen av knäosteonekroser med antikatabola läkemedel. Referenser al-rowaih A et al. Acta Orthop Scand 1991;62(1): Lai KA et al. J Bone Joint Surg Am (10): Jan Juréus, , E-post: jan.jureus@telia.com

16 F16 Diklofenak samt Triamcinolon acetonid stör mesenkymala stamcellers differentiering mot tenocyter. Maritha Fredriksson1,Lars-Arne Haldosen2, Li Felländer-Tsai1. 1Ortopedkliniken Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, 2 Inst. för Biovetenskaper och Näringslära Novum, Karolinska Institutet Introduktion. Senor och ligament ger leden stabilitet, möjliggör rörelse och fördelar kraft. Sen- och ligamentvävnaden består förutom av vatten och matrix, även av tenocyter/senceller differentierade från mesenkymala stamceller (MSC). Tenocyter producerar extra cellulärmatrix vilket mestadels består av kollagen I och i mindre utsträckning kollagen III och V. Senor har egen vaskularisering till skillnad från brosk som nutrieras av ledvätskan, men tenocyterna är metabolt lågaktiva och har en nyckelroll i senregeneration. Tidigare in vitro-försök har visat att GDF-7/BMP-12, vilken är en medlem av TGF-beta-familjen, differentierar patellarsenfibroblaster eller MSC till tenocyter och stimulerar genuttryck av matrixproteiner. Flertalet rapporter har visat att antiinflammatoriska läkemedel påverkar synovialledens komponenter, som har ursprung i den mesenkymala stamcellen, i negativ riktning. Vi har tidigare presenterat data där MSC tillväxt påverkas negativt vid exponering för Diklofenak eller Triamcinolon acetonid. Vi har nu undersökt de effekter Diklofenak och Trimacinolon acetonid har på MSC och deras utmognad mot tenocyter/senceller. Patienter och Material. Vi har i vårt modellsystem differentierat mesenkymala stamceller (MSC) mot tenocyter med hjälp av GDF7. Cellerna exponerades för Diklofenak i koncentrationerna 1-100mikroM eller Triamcinolon acetonid 1-100nM och analyserades dag 0, 3, 6, 9 för genuttryck mha RT-PCR. Kollagen 1a1, scleraxis och tenomodulin analyserades som markörer för differentiering mot tenocyter. RunX2 och osteocalcin analyserades för att bekräfta frånvaro av osteogenes. Vi analyserade även ap2 vilken är en gen för fatty-acid binding-protein (FABP) och markör för adipocyter. Cellernas morfologiska förändringar fotodokumen terades. Resultat. I cellkulturer som exponerades för hög dos Diklofenak och för alla doser av Triamcinolon acetonid noterades förekomst av adipocyter bland tenocyter. Detta kunde även konfirmeras med RT-PCR och analys av ap2. Tenocytmarkörer bekräftade differentiering mot tenocyter. Osteoblastmarkörer var negativa. Diskussion. Vi har tidigare påvisat minskad tillväxt av MSC vid exponering för Diklofenak eller Triamcinolon acetonid. Våra nya data indikerar att dessa läkemedel driver MSC mot adipocytär differentiering istället för återväxt av tenocyter. Diklofenakkoncentrationen 100mikroM är väldigt hög men man har i tidigare studier visat att en viss ackumulering kan ske i paratenon och de strukturer som omger senan. Triamcinolon acetonid kan administreras intra artikulärt och ge mycket hög dos lokalt vilket kan ha negativa effekter på regeneration och differentiering mot tenocyter. Sammanfattningsvis bör dessa läkemedel användas med stor försiktighet för att optimera vävnadsregeneration och inte äventyra ledfunktion och rehabilitering. Referens. Wong MW et al (2009). The effect of glucocorticoids on tendon cell viability in human tendon explants. Acta Orthop. 80(3): Fu SC et al (2003). The roles of bone morphogenetic protein (BMP) 12 in stimulating the proliferation and matrix production of human patellar fibroblasts. Life Sci. 72(26): Rolf C et al (1997). An open, randomized study of ketoprofen in patients in surgery for Achilles or patellar tendinopathy. J Rheumatol. 24(8): Maritha Fredriksson, , E-post: maritha.fredriksson@ki.se

17 F17 Empowerment egenmakt åt patienten ger kortare vårdtid och bättre överlevnad? En kon trollerad undersökning av 503 patienter med höftfraktur Susanne Löfgren, Lena Flodin%, Wilhelmina Ekström*&, Margareta Hedström#&, Lene Lindberg, Leif Ryd #& KI Inst för molekylär medicin och kirurgi. *, KI LIME, KI, CLINTEC #, KI inst för Public Health, Geriatriska Kliniken% och Ortopediska Kliniken &, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm. Introduktion. Höftfraktur innebär en fara för patientens liv och autonomi och är en belastning för sjukvården. Genom ett strukturerat empowermentprogram kan man hypotetiskt motverka hospitalisering och bevara patientens autonomi. Därmed kan bättre behandlingsresultat uppnås? Patienter och Material. Under > 1 års tid utbildades personalen på en geriatrisk vårdavdelning i empowerment i enlighet med ett väletablerat WHO-program. Samtidigt utvecklades ett informationspaket och ett screening instrument och patienternas postoperativa rehabilitering individualiseras till ett av fyra vårdspår beroende på deras kognitiva, somatiska och sociala status. 503 patienter, > 65 år gamla, rekryterades under 1 år. Patienter inskrivna i Huddinge/Geriatrik (285) utgjorde interventionsgrupp och patienter inskrivna i Solna/Ortopedi (218) utgjorde kontrollgrupp. Den kirurgiska behandlingsstrategin var identisk. Primära effektvariabler var landstingskommunal vårdtid och mortalitet efter 4 månader. Resultat. Demografiska data och frakturtyp skilde sig inte mellan interventions- och kontrollgrupp. De flesta patienterna i studiegruppen (126) anvisades vårdspår 2 (kognitivt intakt men med somatisk ohälsa, hem efter 9 dagar) medan 76 anvisades vårdspår 1 (kognitivt och somatisk frisk, hem efter 5 dagar). Vårdtiden för dessa grupper visade sig i realiteten bli 11,5 resp. 13,9 dagar. I hela materialet skiljde sig vårdtiden mellan interventionsoch kontrollgruppen, 13 vs. 16,9 dagar (p>0.04). Mortaliteten t.o.m. 4 månader var signifikant lägre i interventionsgruppen, 15,1 vs. 22,5 % (p<0.05). Diskussion. Höftfraktur är en vanlig och farlig åkomma för individ och samhälle. Idén med det individualiserade rehabiliteringsprogrammet var att aktivera och inkludera patienten i vården och den förväntade vårdtiden presenterades som ett gemensamt kontrakt. De förvalda vårdtiderna var arbiträrt satta och för optimistiska. Den förvalda skillnaden i vårdtid mellan vårdspår 1 och 2, 4 dagar, stämde emellertid ganska väl. Våra resultat antyder att ett strukturerat och individualiserat postoperativt rehabiliteringsprogram som bygger på patientens egen medverkan kan motverka förlust av autonomi och öka möjligheterna att åternå samma funktionella nivå som rådde innan frakturen. Vårdtid och 4- månaders mortalitet påverkades positivt i interventionsgruppen. Referens. Referenser. St-Cyr Tribble D, Gallagher F, Bell L, Caron C, Godbout P, Leblanc J, et al. Empowerment interventions, knowledge translation and exchange: perspectives of home care professionals, clients and caregivers. BMC Health Serv Res. 2008;8:177. Shawler C. The empowerment of older mothers and daughters: rehabilitation strategies following a hip fracture. Geriatr Nurs Nov-Dec;27(6): Rappaport. Studies in empowerment. Introduction to the issue. Prevention in Human Services 1984;3(2/3):1-7. Leif Ryd, , E-post: leif.ryd@karolinska.se

18 F18 Skadepanoramat för vuxna i norra Sverige Röding F(1), Bergström U(1), Lindkvist(2), Lysholm J(1) Institutionerna för Kirurgi och Perioperativa vetenskaper (1) och Epidemiologi och Folkhälsa(2), Umeå Universitet Introduktion. Skador är ett stort folkhälsoproblem. Inom EU avlider mer än människor årligen pga. en skada och mer än 3 miljoner blir funktionshindrade. Bland män yngre än 65 år är skada den största orsaken till minskning av medellivslängden (1,2). Vi vet att höftfraktur är en skada som drabbar de äldsta åldersgrupperna med stora kostnader för individen och samhället. Hur är det med andra skadetyper? Patienter och Material. På akutmottagningen på Norrlands Universitets Sjukhus i Umeå registreras sedan 1985 alla skador. En skadejournal upprättas på akutmottagningen och kompletteras sedan v.b. av särskild personal. Täckningsgrad och datakvalitet har dokumenterats och är mycket hög (3). Data lagras i särskild en skadedatabas (IDB, Umeå). C:a skador registreras f.n. årligen. För perioden 1999 till 2008 analyserade vi olycksfall bland vuxna (>19 år). Skadorna analyserades med avseende på frekvens, skadetyp, aktivitet och allvarlighetsgrad. Incidens beräknades med hjälp av populationsdata från SCB(Statistiska Central Byrån) Resultat. Under denna 10 års period ökade akutbesöken från 700 till 760 per personår. Den vanligaste skadan var fraktur följt av allvarlig resp. lindrig mjukdelsskada. Frakturerna orsakade tre fjärdedelar av de skaderelaterade vårddagarna på sjukhuset. Incidensen för fraktur ökar med åldern och liknande bild sågs även för lindrig mjukdelskada, medan allvarlig mjukdelsskada hade en U-formad åldersincidens kurva, där lägsta incidensen sågs i åldrarna kring och efter pensionering. Fraktur var vanligast hos män år jämfört med kvinnor, medan situationen var tvärs om hos de 50 och äldre, med störst skillnad mellan könen bland de äldsta. Lindrig mjukdelsskada visade ett liknande mönster, med skillnaden att skadan blev vanligare bland kvinnor efter 65. Allvarlig mjukdelsskada var vanligare hos män i alla åldrar, dock med minst skillnad bland de äldsta. Den åldersspecifika incidensen ökade under observationsperioden för både frakturer och mjukdelsskador, mest för frakturer hos kvinnor och minst för mjukdelsskada för kvinnor. Diskussion. Fraktur är den vanligaste skadan och orsakar den största belastningen på sjukhusvården. De allra äldsta är väldigt utsatta för de vanligaste skadorna. Detta gäller särskilt de äldsta kvinnorna, som inte bara råkar ut för fler frakturer utan även fler mjukdelsskador än männen. Referens Report, Injuries in the European Union, Statistics Summary Vienna, November Injury in Sweden NCO 2005:2 3. Bergström U, Jonsson H, Gustafson Y, Pettersson U, Stenlund H, Svensson O. The hip fracture incidence curve is shifting to the right-a forecast of the age-quake Acta Orthopaedica 2009; 80 (5): Fredrik Röding, , E-post: fredrik.roding@gmail.com

19 F19 Unipolär hemiplastik jämfört med bipolär hemiplastik hos de allra äldsta patienterna med en dislocerad cervikal femurfraktur. En rando mise rad kontrollerad studie. En randomiserad kontrollerad studie med 120 patienter Hedbeck, CJ*; Blomfeldt, R*; Lapidus, G+; Törnkvist, H*; Ponzer, S*; Tidermark, J++ Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset. *Ortopediska Kliniken, Södersjukhuset, Stockholm, +Unilabs, Radiologiska Kliniken och ++ Ortopediska Kliniken, Capio S:t Görans Sjukhus, Stockholm Introduktion. Primär hemiplastik (HA) är den vanligaste operationen hos patienter med dislocerad cervikal femurfraktur. Det finns begränsad evidens avseende valet mellan unipolär HA och bipolär HA (1). Syftet med studien var att analysera skillnader i höftfunktion, hälsorelaterad livskvalitet samt höftkomplikationer inklusive acetabular erosion. Patienter och Material. 120 patienter med en akut dislocerad cervikal femurfraktur randomiserades till unipolär HA eller bipolär HA. Inklusionskriterierna var ålder över 80 år, frånvaro av svår kognitiv dysfunktion och oberoende gångare med eller utan gånghjälpmedel före frakturen. Klinisk och radiologisk uppföljning utfördes vid 4 respektive 12 månader. Höftkomplikationer, reoperationer, höftfunktion (Harris Hip Score, HHS) samt hälsorelaterad livskvalitet (EQ-5D) registrerades. Resultat. Det var inga signifikanta skillnader mellan grupperna avseende komplikationer. Höftfunktionen var lika vid båda uppföljningarna men det var en trend för högre skattad livskvalitet hos patienterna i bipolär HA gruppen vid 4 månader, EQ-5D index score 0.62 vs 0.54 (p=0.06). 20% av patienterna i unipolär HA gruppen uppvisade tecken på acetabular erosion (2) jämfört med 5% i bipolär HA gruppen. Det var en trend för sämre höftfunktion och livskvalitet hos patienterna med acetabular erosion jämfört med de utan, HHS 70.4 respektive 79.3 (p=0.09) och EQ-5D index score 0.48 respektive 0.63 (p=0.13). Diskussion. Resultaten visar att unipolär HA och bipolär HA tycks ge likvärdiga kliniska resultat vad gäller höftfunktion och hälsorelaterad livskvalitet efter 1 år, men med en signifikant högre förekomst av acetabular erosion i den unipolär HA gruppen. Detta indikerar att bipolär HA är att föredra som behandling, framförallt för de patienter som förväntas ha en relativt lång återstående livslängd. Referens. 1/ Arthroplasties (with and without bone cement) for proximal femoral fractures in adults. Parker et al. Cochrane Database Syst Rev, / Total hip arthroplasty and hemiarthroplasty in mobile, independent patients with a displaced intracapsular fracture of the femoral neck. Baker et al. JBJS (am), Carl Johan Hedbeck, E-post: carl-johan.hedbeck@ds.se, carl-johan.hedbeck@sodersjukhuset.se

20 F20 Behandling av distala metafysära tibiafrakturer med ilizarov extern fixation Ramos, T*, Ekholm, C+, Nistor, L*, Karlsson, J+ * Kärnsjukhuset, Skövde. + Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. Introduktion. Metafysära distala tibiafrakturer är ofta svårbehandlade, speciellt vid omfattande ledengagemang. Komplikationsrisken är hög. För att återställa en god funktion behöver man reducera ledyteinkongruensen och få en stabil fotled. Ofta görs detta i två seanser pga mjukdelsproblematiken. Med Ilizarovtekniken kan frakturen reponeras minimalt invasivt och fixeras akut och definitivt utan att ytterligare kompromettera mjukdelarna. Dessutom tillåter metoden tidig rörelseträning och belastning. Syftet med studien är att prospektivt utvärdera denna teknik. Patienter och Material. För att undvika felkällor vid utvärderingen har vi valt att endast inkludera friska, vuxna patienter med isolerade frakturer. 30 patienter ingår varav 9 vara öppna frakturer. 14 patienter hade ledengagerande AO typ C-frakturer och de var enligt Ruedi-Allgöwers klassifikation typ I - 8, Typ II - 3 och typ III -3. Vi har registrerat operationstid, vårdtid, postoperativ smärtlindring och komplikationer. Patienterna har följts upp efter 1, 2, 3 och 12 månader avseende läkningstid, fotledsrörlighet, kliniska och röntgenologiska felställningar samt med EQ-5D, NHP och FAOS. Dessutom har gångmönster och belastning studerats postoperativt och efter 1, 2 och 3 månader. Resultat. Operationstiden var 157 min (50-352). Den definitiva operationen genomfördes hos de flesta inom ett dygn. På underbenet användes 4 ringar (3-5) och i 4 fall användes också en fotextension. Inga patienter fick kompartmentsyndrom eller DVT. Medianvårdtiden var 5 dagar. Hos 20 patienter förelåga enstaka trådinfektioner som kunde behandlas utan sequele med kortvarig antibiotika och/eller extraktion av enstaka trådar. Frakturerna bedömdes som läkta efter 16 veckor (12-30). Vid 1 års-kontroll var fotledens dorsiflektion samma som på friska sidan medan plantarflektionen var 10 grader mindre. De intraartikulära frakturerna läkte med ett fall med nedpressning av ledytafragment på 9 mm och ytterligare 3 hade vinkelfelställningen på 10-15º. Samtliga extraartikulära läkte utan väsentliga felställningar. En patient med smärtsam felläkning opererades med talocruralartrodes efter 1½ år. EQ-5D median var vid 1, 3 resp 12 månader (0.604, och 0.796). NHP total score var i samma perioder respektive 15.0, 9.8 och 2.6. FAOS median vid 1 år var Smärta 83, Symptom 75, ADL 94, Sport 70 och QoL 75. Belastningsstudien visar att de flesta patienterna kunde börja belasta omedelbart efter operationen. Diskussion. Flera typer av frakturer ingår i studien, många med omfattande ledengagemang. Trots detta kunde de flesta återfå ett funktionellt bra rörelseomfång med få restbesvär. Patienterna upplevde behandlingen som enkel och positiv vilket kan bero på att de fick belasta tidigt. Telmo Ramos, , E-post: tramos@tele2.se