En skön sommar önskar vi på MIA

Transkript

1 Innehåll Anknytning 2 MIA:s broschyr - Ska jag vara här? 6 Se varandra - Intervju med Ingegerd Brofalk 7 Adoptivföräldrars anknytningsstil 11 Information och intryck från Litauen 14 Information och intryck från Lesotho 17 Boktips - Varför vara lycklig när du kan vara normal 21 Boktips - Gul utanpå 21 En skön sommar önskar vi på MIA 1

2 Anknytning John Bowlby var barnpsykiater, psykoanalytiker och forskare. Han började sin yrkesverksamhet i London på 1940-talet. Då var den rådande föreställningen att barnets inre fantasier var tongivande för utvecklingen. Man tänkte också att barnets känslor för sin mamma uppstod för att hon gav barnet mat. Bowlby ifrågasatte detta och menade att barnet har en medfödd förmåga att skapa känslomässiga relationer till sina föräldrar eller omsorgsgivare och att barnets verkliga erfarenheter av dessa relationer formar personlighetsutvecklingen. En medfödd benägenhet att skapa känslomässiga band Bowlby utgick från att barn behöver skydd och närhet. Människobarnet kan inte klara sig själv och behöver omsorg av någon som är större och klokare för att överleva. Därför föds barnet med en benägenhet att knyta nära känslomässiga band till föräldrarna eller de som ger skydd, värme, tröst och lugn. Barnet har medfödda anknytningsbeteenden som gråt, skrik och leenden. Inspirerad av Darwin tänkte han att anknytningssystemet formats av evolutionen för att det främjat överlevnad. Han menade att anknytningssystemet, som utvecklats genom att de barn som reagerat kraftigt på separation överlevt, var ett medfött beteendesystem. Bowlby ansåg att människan utöver anknytningssystemet har flera beteendesystem, bl.a. utforskandesystemet och omsorgssystemet. Barnets anknytningsbeteenden väcker omsorgslust hos föräldrarna eller de som tar hand om barnet. På så sätt knyts nära känslomässiga band mellan barnet och de som ger barnet omsorg. Omsorgsbeteenden är delvis nedärvda men formas också av individens erfarenheter av att själv ha fått omsorg. Barnet föds också med en benägenhet att utforska för att utveckla sin kompetens och sina färdigheter. Förutsättningen för att barnet ska kunna utforska sig själv och sin omgivning är att barnet känner sig tryggt, d.v.s. att barnet känner att anknytningspersonen är tillgänglig. Om barnet blir skrämt och/eller anknytningspersonen inte finns tillgänglig tar anknytningsbehovet över tills tryggheten är återetablerad. Under det första året utvecklar barnet en rad färdigheter. Om anknytningspersonen finns till hands och är beredd att reagera då det behövs, ger uppmuntran, gläds med barnet i dess utforskande av sina förmågor och omvärlden och bara ingriper när det är nödvändigt, uppstår en trygg bas. Barnet organiserar sitt beteende så att det blir en balans mellan att söka trygghet hos föräldrarna och att utforska omgivningen. Anknytningen har ett värde för människans överlevnad, fysiskt såväl som psykiskt. En stor del av människans hjärna utvecklas efter att barnet fötts. Utvecklingen påverkas av samspelet med dem som tar hand om barnet. Detta innebär att anknytningen socialiserar barnet in i den kulturella och sociala miljö som barnet lever i. Inre arbetsmodeller Barnets erfarenheter av samspelet mellan sig och föräldrarna/omsorgsgivarna skapar inre bilder av hur det är att vara och att vara med andra. Dessa inre bilder, som Bowlby kallade inre arbetsmodeller, gör det möjligt för barnet att tänka om verkligheten, d.v.s. göra antaganden om situationer, förutse händelser och planera sitt beteende. Varje barn har olika behov och föräldrarna/omsorgsgivarna behöver vara lyhörda för vad just deras barn behöver. Om barnets anknytningsperson möter barnet med en omsorg som är anpassad till barnets förmågor får barnet en inre arbetsmodell som motsvarar verkligheten. En trygg anknytning skapar en förmåga att vara själv och ha tillit till att andra kan vara till hjälp då det behövs. Det innebär en tillit som möjliggör öppna relationer som har utrymme för både den andres upplevelser och de egna upplevelserna och ger god förmåga att samspela med omgivningen på ett flexibelt sätt. 2

3 Om anknytningspersonens omsorg mer styrs av egna behov än barnets, kan barnets upplevelse och det som anknytningspersonen förmedlar till barnet bli oförenliga inre bilder. Eftersom det är livsnödvändigt för barnet att relationen bevaras är det vanligt att barnet ger upp sin egen bild. För barnet innebär detta att delar av verkligheten behöver uteslutas från medvetandet och blir omöjliga att tänka kring. Barnets tillgång till sitt eget inre liv begränsas liksom förmågan att leva sig in i och förstå andras sinnestillstånd. Detta innebär att barnet kan få svårt att lita på sin egen upplevelse och sin bedömning, vilket begränsar förmågan att relatera till andra. Anknytning är en process som utvecklas i olika faser. Från början behöver spädbarnet omsorgsgivarens totala fysiska närhet. Allteftersom barnet växer och utvecklas minskar barnets behov av att alltid ha direkt fysisk kontakt för att bli lugnad. Ett förskolebarn kan t.ex. tänka på föräldern och på så vis trösta sig självt i väntan på denne. Tonåringen som hävdar sin autonomi genom att inte söka föräldrarnas stöd vid svårigheter behöver fortfarande veta att föräldrarna är beredda att ge skydd och tröst om det skulle behövas. Genom hela livet påverkar anknytningen hur vi förhåller oss till våra djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse. Anknytningsmönster Mary Ainsworth arbetade i början av 1950-talet på en forskningsenhet som Bowlby startade i anslutning till avdelningen för barn och familjer på Tavistock Clinic, i London. Senare studerade hon samspelet mellan barn och deras mödrar i Uganda och i USA och skapade Strange Situation Test, eller Främmandesituationen. Ainsworth antog att barnet vid ungefär ett års ålder har utvecklat en inre arbetsmodell som återspeglas i barnets sätt att relatera till omsorgspersonen. I Främmandesituationen observeras barnet med sin mamma då de är tillsammans, då en främmande person kommer in i rummet, då modern lämnar barnet för en stund, då en främmande person kommer in i rummet under mammans bortavaro och då mamman återkommer. Ainsworth kunde urskilja tre mönster: Det trygga anknytningsmönstret kännetecknas av att barnet kan använda föräldern som en trygg hamn, d.v.s. någon som man kan vända sig till för hjälp då tröst eller skydd behövs. Barn med ett tryggt anknytningsmönster kan flexibelt anpassa sig efter omgivningen, kan leva sig in i andras situation och har god förmåga att hantera stress och förluster. Det ambivalenta anknytningsmönstret kallas också ängsligt eller motspänstigt. Detta anknytningsmönster kan skapas då anknytningspersonen inte finns för barnet på ett tillförlitligt sätt. Det kan t.ex. vara så att anknytningspersonen i vissa situationer är tillgänglig och nära medan personen i andra situationer är onåbar. Barnen blir då upptagna av att hålla anknytningspersonen nära och möjligheterna att utforska begränsas. Barn med ett ambivalent anknytningsmönster blir lätt överväldigade av sina egna känslor och de visar ofta ilska samtidigt som de klamrar sig fast vid den vuxna. Det undvikande anknytningsmönstret kännetecknas av att barnet försöker vara känslomässigt självförsörjande och undviker närhet. Att barn med undvikande anknytningsmönster inte söker tröst innebär inte att de inte känner rädsla och otrygghet. De bara inriktar sig på annat som sina leksaker och stänger av anknytningssystemet som ett försvar mot att bli avvisad. Dessa tre mönster skapas av samspel som är tillräckligt förutsägbart och sammanhängande så att barnet kan forma en strategi för att uppnå en optimal närhet till anknytningspersonen. De ambivalenta och det undvikande anknytningsmönstren är i och för sig otrygga, och kan innebära en sårbarhet, men de är organiserade. Senare forskning har urskilt ett fjärde mönster som kallas desorganiserad anknytning. 3

4 Detta anknytningsmönster kännetecknas av att det saknar mönster och barnets beteende kan verka osammanhängande och obegripligt. Om barnets anknytningsbeteende väcker ångest eller ilska hos anknytningspersonen kan barnets signaler bli feltolkade och anknytningspersonens reaktioner obegripliga och skrämmande. De anknytningsmönster som barn utvecklar till de som tar hand om dem blir till inre arbetsmodeller. Om fler vuxna finns till hands utvecklar barnet flera anknytningsmönster utifrån samspelet med de olika personer som barnet samspelar med. Man brukar säga att små barn kan ha upp till fem anknytningspersoner och att barnet rangordnar dessa i en anknytningshierarki. Då barnets anknytningssystem aktiveras väljer barnet i första hand den närvarande person som står högst i hierarkin. Anknytningserfarenheters betydelse för föräldraskap En av Ainsworths studenter, Mary Main, vidareutvecklade Främmandesituationen och skapade Adult Attachment Interview (AAI), eller Anknytningsintervjun. Den är ett sätt att mäta vuxnas relation till sina anknytningserfarenheter. Mains forskning visade att det finns ett samband mellan föräldrars erfarenheter av anknytning i sin egen uppväxt och det anknytningsmönster som deras barn utvecklar. Detta stämde överens med Bowlbys antagande om att omsorgssystemet delvis var medfött men också formades av erfarenheter av anknytning. I anknytningsintervjun får intervjupersonerna beskriva sina anknytningserfarenheter och utvärdera hur de tror att dessa påverkat dem senare i livet. Det viktiga är inte vad som faktiskt hänt under barndomen utan det sammanhang och den mening som den vuxne kan ge de egna minnena. Den språkliga formen och sättet att berätta antas återspegla de sinnestillstånd som är kopplade till erfarenheter av anknytning. Main fann fyra olika former av organisering av anknytningserfarenheter. Sättet som dessa gestaltas på i intervjun påminner om de beteenden som barn visar i främmandesituationen: Personer som beskriver ett autonomt anknutet förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter kan berätta obesvärat och detaljerat om sin barndom. Påståenden kan styrkas av konkreta exempel och deras funderingar om sin uppväxt och sig själva som vuxna präglas av inre sammanhang. Föräldrar med detta mönster har god förmåga att finnas för sina barn på ett lyhört sätt och deras barn utvecklar oftast trygga anknytningsmönster. Personer som beskriver ett avvisande förhållningssätt till sina anknytningserafarenheter har svårt att minnas erfarenheter av anknytning och tycker inte att detta är så betydelsefullt. De har en tendens att ge en idealiserad bild föräldrarna utan att kunna understödja detta med konkreta minnen. Ofta 4

5 ger bedömningen av föräldrarna och minnen en motstridig bild. Barn till personer med avvisande anknytning utvecklar ofta undvikande anknytning. Personer som beskriver ett bekymrat och överväldigande förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter har ofta en outredd relation till sina föräldrar. De kan ha svårt att skilja på nutid och dåtid. Deras berättelser är mycket känslosamma och handlar ofta om vrede och upptagenhet av besvikelser och kränkningar. Barn till personer med detta mönster utvecklar ofta ett ambivalent anknytningsmönster. Personer som beskriver ett desorienterat eller obearbetat förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter berättar om förluster och trauman som inte integrerats i personens berättelse om sig själv. Berättelserna kännetecknas ofta av förnekanden, brist på sammanhang i tid och rum och att konkreta detaljer får onödigt stort utrymme. Möjlighet till förändring Barnets tidiga relationer har en avgörande betydelse för hur upplevelsen av sig själv och hur det är att vara med andra blir. En otrygg barndom behöver dock inte innebära livslång otrygghet. De inre arbetsmodellerna är inte orubbliga utan kan förändras av nya relationella erfarenheter. Om känslor och erfarenheter som inte kunde delas med anknytningspersonerna under uppväxten kan upplevas och delas med andra personer senare i livet kan tilliten till sig själv och andra växa. Texten bygger på Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T., Risholm Mothander, P. (2006) Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur & Kultur. Hart, S., Schwartz R. (2010) Från interaktion till relation: om anknytningsteori. Stockholm: Liber. Wennerberg, T. (2009) Frågorna som överraskar det omedvetna. Psykologtidningen 10/09. 5

6 Ska jag vara här? Ska jag vara här? är namnet på den nya broschyr om adopterade barn i förskolan som MIA tagit fram. Den vänder sig i första hand till personal i förskolan men även till yrkesverksamma inom skolan, barnhälsovården, barnhabiliteringen och barnpsykiatrin som möter adopterade och deras familjer. Förskolan kan påminna adopterade barn om sådant som hänt före adoptionen. De har skilts från sina biologiska föräldrar och andra vuxna som aldrig kommit tillbaka och många har varit en tid på barnhem. Det varierar vilka erfarenheter barnen har med sig när de kommer. En del har tillbringat den första tiden i livet med sin biologiska familj, medan andra har blivit lämnade vid födseln. Den drygt 30-sidiga broschyren handlar om hur man i förskolan kan ge nya erfarenheter och bidra till adopterade barns trygghet och utveckling. Den innehåller tips och råd som kan vara till hjälp vid exempelvis invänjning, hämtning, lämning, lek, mat, samling och vila. Skriften har tagits fram av Anna Amazeen, master i socialt arbete, och bygger på intervjuer och forskning. De som har bidragit med information är Annabel Ronnehed, förskollärare, öppenpedagogiska verksamheten Spira, Anita Fryklund och Tina Hultin, familjebehandlare, Duvnäs föräldrastöd och Pia Risholm Mothander, docent, leg. psykolog och psykoterapeut. Broschyren kan beställas kostnadsfritt på MIA:s hemsida MIA kan arrangera halvdagsutbildningar om adopterade barn i förskolan för grupper om minst 20 deltagare. Arrangören står för lokal och ev. förtäring. Vill du anmäla intresse för att delta i eller arrangera en introduktionsdag eller få ytterligare information kontakta: marie.alm@mia.eu tfn eller asa.barkeling@mia.eu tfn

7 Se varandra Intervju med Ingegerd Brofalk Ingegerd Brofalk, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, har arbetat inom den öppna psykiska barn- och ungdomsvården under hela sitt yrkesverksamma liv. Hon är numera pensionär men är fortfarande engagerad i frågor som rör barn och familjer bl.a. genom föreningen BUP seniorer. Ingegerd Brofalks engagemang för de adopterade barnen började på 1960-talet då hon som psykolog på PBU fick kontakt med nationellt adopterade. Barnen mådde inte bra för att föräldrarna hemlighållit adoptionen. Hon säger Föräldrarna hade tänkt berätta för barnen då de blivit tillräckligt gamla att förstå. När barnen fick veta, ofta av utomstående, upplevde de det som en chock och ett väldigt svek. De kände att de hela livet varit lurade. Ingegerd Brofalk berättar att föräldrarna inte kunde förstå barnets starka känslor, de som visat så mycket kärlek och omtanke. Hon säger De fattade inte hur oerhört väsentligt det är att veta varifrån man kommer och hur man hör ihop med dem man har omkring sig. Jag kände att det här måste man få folk att förstå. När internationell adoption blev vanligare blev adoption synlig och det blev självklart att barnen visste att de var adopterade. Ändå träffade Ingegerd Brofalk adopterade barn som var osäkra och anade att något om deras bakgrund doldes. Hon tänker att föräldrarna ville skydda barnen från obehaglig information men barnen kände på sig att det var något som föräldrarna inte ville säga. Det är bättre att föräldrar är uppriktiga, menar Ingegerd Brofalk. Hon säger Man måste inte alltid berätta sanningen i detalj men man får inte säga osanning. Om man börjat berätta och sedan avbryter så är det värre än att man talar om hela sanningen. Då känner barnet att det är något mer och undrar vad det är. Det är bättre att tala om en svår verklighet än att barnet själv skapar sig en fantasibild av en bakgrund som det inte vågar förmedla till föräldrarna. Vad gav du för råd till föräldrar som undrade hur de skulle berätta för barnen om svår information? Jag gav ofta rådet att träna, föräldrarna tillsammans, eller med någon annan person man litar på, eller med en psykolog, för att hitta de ord och formuleringar som kändes bekväma och naturliga. Man behöver ju inte säga allt på en gång. Många gånger nöjer sig barnen att få höra lite, sedan orkar de inte höra mer. Man kanske får återkomma flera gånger, vara öppen för barnets frågor och anpassa till barnets ålder. Så det gäller att lyssna ordentligt på frågan? Ja, svara på frågan. Ta inte upp hela dokumentportföljen på en gång. Det handlar inte om att sätta sig ner och berätta. Samtalet är det viktigaste, för alla människor, och den viktigaste komponenten i ett samtal är att lyssna. Man måste inte svara på en 7

8 gång, låt nya frågor få komma. Lyssna på tonfallet, vad väcker det här för känslor. Se varandra i ett samtal. De flesta adoptivföräldrar är resursstarka och har fått föräldrautbildning. Men de känslomässiga reaktionerna kan man inte få utbildning på menar Ingegerd Brofalk. Man kan få information om att det finns problem men det krävs mycket mer intima samtal och stöd för att man ska kunna hjälpa föräldrar och adopterade, som upplever problem. Under 1980-talet var Ingegerd Brofalk med och startade Adoptionsrådgivningen KRUT, som stod för Konsultation, Rådgivning, Utbildning och Terapi. Adoptionsrådgivningen bestod av en grupp professionella som arbetade med internationella adoptioner. De arbetade för att öka kunskapen om vad adoption betyder för barnen och vilket stöd föräldrarna behöver. Ingegerd Brofalk säger Vi försökte verka för att det skulle vara självklart att adopterade och deras föräldrar skulle ha psykologiskt stöd. Det var naturligt att de skulle få problem som de skulle behöva prata med en utomstående om och det borde vara en rättighet att få detta stöd, ansåg vi. Om samhället medverkat till att låta barn komma hit skulle vi också ta ansvar för de behov de har. Du säger att ni ville öka kunskapen om vad adoption betyder för barnen, vad menar du med det? Ett adopterat barn kan aldrig vara säkert på att föräldraskapet inte går att förändra. För de har varit med om att ha haft föräldrar som inte är deras föräldrar längre. Även om barnet litar på att föräldrarna ska finnas där till 99, 999 procent så finns alltid ett men och ibland kanske det inte är 99 utan 89 procent. I stunder då en adopterad inte mår bra kan en osäkerhet dyka upp. Får jag vara till? Får jag vara med? Kommer jag att bli bortstött? Det tror jag hänger med hela livet, i familjen, i kamratrelationer, i kärleksrelationer senare och så. Ingegerd Brofalk fortsätter Adoptivföräldrar kan också vara osäkra i sin roll. Jag tror att det är svårare eftersom det inte varit självklart för dem att få barn. Något har hindrat dem från att få barn och det tror jag kan sitta i vägen. Upplevelsen att föda ett barn gör ju att man ser att barnet verkligen är mitt. De har gått miste om någonting, och har man gått miste om något och sedan får något så är man ju väldigt angelägen om det. Den här angelägenheten, nu får jag vara föräldern jag vill vara, kan hindra en. Man vill så gärna så att man inte riktigt kan slappna av. Adoptionsrådgivningen KRUT ansåg att adoptivföräldrarna skulle behöva ett forum prata om sin föräldraroll på ett naturligt sätt under det första året. Ingegerd Brofalk säger att hon mött föräldrar som på BVC eller BUP mötts av ett avfärdande Så duktig som du är klarar du det här Vad de behöver är att få träffa någon som verkligen ser dem i deras osäkerhet. Hon säger Det är bättre att fråga Känner du så? Hur tror du att du skulle kunna känna dig säkrare? Tycker du att du är dålig? Lyssna och stötta det föräldern kommer med i stället för att komma med hurtig uppmuntran. Ingegerd Brofalk säger att föräldrar är bra på att stötta varandra. Hon tror på samtalsgrupper och hon menar då en grupp föräldrar som träffas med en professionell ledare. I samtalsgrupperna skulle man prata om sin föräldraroll, inte för att man har problem utan för att man funderar. Hon säger Många problem skulle bli mycket mindre eller försvinna om fler fick stöd tidigt, under det första året. Adoptivföräldrar kan också behöva hjälp att se vad deras barn kan och inte kan. Den brist på kontakt, närhet och stimulans, som många adoptivbarn lidit av före adoptionen kan leda till dolda svårigheter senare då barnet ska anpassa sig till kamrater och i skolan. De kanske inte under den naturliga utvecklingsfasen fått öva ta och ge, turtagningen, vilket orsakar svårighet att anpassa sig i en barngrupp. Och de kan ha svårigheter som har med den abstrakta förståelsen att göra, t.ex. avståndsbegrepp och tidsbegrepp. Detta kan vara svårt att upptäcka. Man kan tala om luckor, hål i den språkliga utvecklingen. Barnet 8

9 kanske inte förstår uttrycket det är ganska långt dit eller vi är snart framme. Det kan vara svårt för adoptivföräldrarna att upptäcka dessa luckor. Barnen är skickliga att dölja dessa luckor. De kan uppfattas som olydiga eller okoncentrerade och får inte hjälp att hantera eller överbrygga dem. Ingegerd Brofalk berättar om en mamma och en pojke som gick i stödkontakt hos henne. De hade berättat att de ofta kom i konflikt, för pojken kunde inte klara av att komma hem i tid då han var ute och lekte, fast han kunde klockan. Pojken kunde berätta för mig att han inte visste vad en stund betydde. Jag förklarade detta för mamman. Hon berättade sedan hur det gick upp för henne vad pojken behövde. Hon hade ringt till honom och han frågade När kommer du hem då? Jag kommer hem om en timma sa mamman. Men när kommer du hem då? frågade pojken två gånger. Då kom hon på vad jag sagt och sa Jag kommer hem klockan fyra. Varför sa du inte det då? sa han. Då gick det upp för henne vad jag menade. Han var åtta år och hade inte de här begreppen och då är det ju mycket man går miste om i samtal med jämnåriga och vuxna. Det är luckor men för övrigt är allt okej. Det här kan man hjälpa barnen att bygga upp så tidigt som möjligt genom att medvetet jobba med sådana här begrepp. Det har med anknytning att göra. Det är inte bara att knyta an utan också att få hela sin världsbild grundad. Hur går det till? När man talar om anknytning så talar man ofta om trygghet och att man ska hålla nära men det handlar om att barnet ska bli tryggt i rummet, med föräldrarna. Det blir man av att utforska och upptäcka. Man sätter ord på saker man gör. Man låter barnen få röra sig och man hindrar dem inte. Barnet lär sig avstånd genom att krypa mot föräldern, mot saker och mot möbler. Man behöver låta barnet röra sig fritt i rummet och hjälpa dem att vara nyfikna, att upptäcka och känna på saker. Man låter dem få utforska och uppleva sina egna möjligheter att göra saker. Om man trillar omkull kan man resa sig upp. Man måste få uppleva det i kroppen. Många barn kommer från dåliga förhållanden där de inte haft möjlighet att utforska omgivningen, där det inte funnits tillräckligt många vuxna och där de vuxna inte räckt till och inte interagerat efter deras behov. Då stänger barnen till om sig för det är ingen ide att försöka. Ingegerd Brofalk menar att adopterade barn behöver tid med sina adoptivföräldrar för att kunna knyta an. De behöver knyta an för att finna den trygghet de miste i starten av livet. Adoptivföräldrarna behöver också tid att vara nyfikna på barnen. Alltså titta på och uppleva barnet. Hur sover barnet, hur är barnet när barnet är avslappnat. Titta på och njuta in barnet för att lära känna det barn man fått så gör man ju med barn. Ingegerd Brofalk menar att det i första hand är föräldrarna som behöver stöd. Men det händer också att barn behöver träffa någon professionell för att få möjlighet att prata. Barnen kan känna att det finns saker de inte vågar säga för att mamma och pappa kan bli ledsna. De kan vara rädda att deras tankar ska oroa eller skrämma föräldrarna. Om man är alltför besvärlig, kanske de inte vill ha en kvar. Om jag tänker på mina biologiska föräldrar, tror mamma/pappa att jag inte älskar dem då? Sårar jag mamma om jag talar om dem? Hon berättar om en pojke som trodde att hans föräldrar var tillfångatagna av gerillan. När han var hos mig ritade han en ring med en massa streck och en människa bakom. Jag undrade vad det var och då sa han att han trodde det var pappa där han satt fången. De slår honom där inne sa han. Brukar du tänka så här, har du pratat med mamma om det här sa jag. Ja sa han men hon säger att så ska du inte tänka, så farligt är det väl ändå inte. Och det kan väl inte hon veta! Han sa det med sådant eftertryck. Hon orkade inte ta emot hans ångest för att hans biologiska föräldrar kanske plågades. Ingegerd Brofalk berättar också om ett barn som hon träffade efter att pappan kontaktat henne. Hans 9

10 dotter hade börjat prata om minnen och han tyckte inte han kunde hjälpa henne. Han sa du måste hjälpa mig. Så jag gjorde ett hembesök och berättade för henne att pappa sagt att hon ville prata men att han tyckte det var bra om hon berättade för mig. Hon började prata med en gång. Vi pratade länge och hon hade minnen som var urläskiga. Hon hade varit gatubarn och blivit utnyttjad, misshandlad och slängd i sjön. Någon hade kommit och fiskat upp henne och så hade hon blivit omhändertagen. När hon hade pratat färdigt om hur läskigt det var och hon hade ritat hur det var så blev hon lugn. Hon fick prata om det och fick bekräftat att så läskigt kan det vara. Det finns så elaka människor men vilken tur att en man hittade henne där i sjön. Det behövdes bara att hon fick sätta ord på det med någon som orkade höra på och ta emot hennes ångest. I sådana situationer kan det behövas ett proffs som kan ta emot. Behöver den som ska möta ett adopterat barn någon särskild kompetens? Egentligen behöver man ju inte veta så mycket om adoption. Man behöver bara veta hur man hjälper människor som varit med om otäcka saker att bearbeta det. Det är vanlig krishantering med barn. Ingegerd Brofalk tror att de flesta adopterade kommer att försöka hitta sina rötter. Hon säger Man behöver kunskap om var man kommer ifrån. Vad är mitt ursprung? De flesta vill och behöver veta sin rot. Man behöver inte söka upp de biologiska föräldrarna men man behöver acceptera sitt ursprung. Det tror jag är ett grundläggande genetiskt behov som handlar om att man har fått någonting och är del av någonting. Man är delaktig i en kedja. Släktforskning är ju väldigt inne nu. Det handlar också om att vara delaktig i en kedja, att veta vilka mina förfäder var. Hur blir det för adoptivföräldrarna som inte fortsätter den genetiska kedjan? De kommer inte att ha gett barnet bruna ögon eller musikalitet. Men det är ju inte bara det som föräldrar ger. De måste bearbeta och acceptera att det är någon annans barn som de blir föräldrar till. De måste acceptera att det finns föräldrar till barnet men att det är de som har fått ta över ansvaret för barnet. Vad innebär det att acceptera? Att ta in att barnet har drag och arvsanlag som jag inte kan styra eller göra något åt, som jag bara kan förvalta och hjälpa barnet att förvalta. Kanske är ett häftigt humör ett arv eller en viss tillbakadragenhet eller en speciell konstnärlig läggning. Drag kan vara betingade av omgivningen men det finns ofta ett inslag av arv i alla personlighetsdrag man har. Man förvaltar och försöker förbättra eller man förvaltar och försöker minska den negativa effekten av dem. Det man måste försöka se är vad det här barnet har i sig som jag ska försöka förvalta, stödja och låta växa? Att se barnet som en egen person, det barn man fått, inte det önskebarn man föreställt sig. 10

11 Adoptivföräldrars anknytningsstil Intervju med Karin Lundén När Adoptionshandboken för socialtjänsten reviderades senast var det fil. dr Karin Lundén som stod för genomgången av de utredningsmetoder som användes i adoptionsutredningar i Sverige och i andra länder. MIA har träffat Karin Lundén som tillsammans med leg. psykolog Kerstin Frygner påbörjat introduktionen av Attachment Style Interview i Sverige under det svenska namnet Intervju om anknytningsstil - IAS. Varför behöver blivande adoptivföräldrars anknytningsstil undersökas? Barns utveckling sker i hög grad i relation till föräldrar och andra viktiga personer. Anknytning är den del i relationen mellan barn och föräldrar som har att göra med skydd och tröst. Förälderns anknytning har visat sig ha stor betydelse för de adopterade barnens utveckling och för deras möjligheter att få en så trygg anknytning som möjligt. Vi vet från olika studier på barn, som adopterats från Rumänien och Bulgarien till Storbritannien där man mätt anknytningen, att man har kunnat konstatera att många av barnen hade en otrygg anknytning. Flera hade den form av otrygg anknytning, desorganiserad anknytning, som visat sig leda till stora psykologiska svårigheter. Att ha en något otrygg anknytning kan människan leva väl med, men att ha en mer otrygg anknytning är en riskfaktor i barns liv och att ha en desorganiserad anknytning är en rejäl riskfaktor. Många av barnen hade stora kognitiva svårigheter. Studierna visade att under förutsättning att adoptivföräldrarna hade tillräckligt trygg anknytning, så kunde barnens svårigheter läka. Man kunde t.o.m. se att omfånget på deras hjärnor hade förändrats. Ju äldre barnen var när de adopterades desto större var risken för kognitiva svårigheter och biologiska skador på hjärnan. Inte för alla barn, men för en del av barnen var det så. De olika anknytningsintervjuerna AAI, Adult Attachment Interview och IAS, Intervju om anknytningsstil (ASI, Attachment Style Interview), vad skiljer dem åt? Adult Attachment Interview, AAI, är den intervju som oftast har använts i den forskning som gjorts om adopterade barn. Den används inte lika ofta i det praktiska arbetet, vilket beror på att den är komplicerad och svår att använda och att det är svårt att få behörighet att använda den. Karin Lundén sökte därför en annan forskningsmässig anknytningsintervju och valde Attachment Style Interview, som hon tillsammans med Kerstin Frygner översatt och anpassat till svenska - Intervju om anknytningsstil, IAS, och som de nu ger utbildningar i. Den första utbildningen genomfördes i mars Det är Kerstin Frygner och Karin Lundén som äger rättigheterna den svenska översättningen av ASI och som får lov att utbilda men det är bara Karin Lundén som använder intervjun forskningsmässigt. ASI, med det svenska namnet Intervju om Anknytningsstil, kommer från Storbritannien och är utarbetad av professor Antonia Bifulco vid Lifespan Research Group, Kingston University, London. De båda intervjuerna AAI och ASI, som mäter anknytning hos vuxna och som finns översatta till svenska kommer från olika teoretiska traditioner. Intervju om anknytningsstil, IAS, kommer från det socialpsykologiska hållet medan AAI kommer från det psykodynamiska hållet. I England 11

12 har Antonia Bifulco ett särskilt samarbete med adoptionsorganisationer, där de använder intervjun för blivande adoptivföräldrar. Vilken anknytningsstil skulle kunna vara orsak till att en person inte bedöms vara lämplig som adoptivförälder? I IAS finns en trygg anknytningsstil och fyra otrygga, varav två tyder på en ambivalent och två på en undvikande anknytningsstil. De otrygga anknytningsstilarna delas in i något otrygg eller väsentligt otrygg anknytning. Väsentligt otrygg anknytning i sin tur delas in i måttligt eller påtagligt otrygg anknytning. Det finns också möjlighet att ha en dubbel anknytningsstil, vilket anses vara en otryggt desorganiserad anknytningsstil. Att mäta anknytningsstil hos vuxna är bara en del i medgivandeutredningen. Det är mycket annan information som också ska värderas. Forskningen säger emellertid att en väsentligt otrygg anknytningsstil anses som en stor risk. Vad ger IAS information om? IAS mäter anknytningsstilen sådan den ser ut nu. Intervjun visar vilken den övergripande anknytningsstilen är och hur förmågan att gå in i och att skapa och behålla relationer ser ut. När IAS används i medgivandeutredningar eller i familjehemsutredningar tar den vanligen 1½ timme att genomföra, men när den görs i utredningar om omsorgssvikt tar den längre tid. Vilka områden tar IAS intervjun upp? I början frågar man om de viktiga personerna i barndomen och uppväxten. Efter frågorna om de stödjande personerna övergår man till frågor om relationen till partnern om det finns någon. Om intervjupersonen har en partner ska intervjupersonen välja ut ytterligare två stödpersoner som hon eller han anförtror sig åt i känslomässiga frågor. För ensamstående är det tre stödpersoner. I intervjun ställer man frågor om i vilken grad och hur de anförtror sig till sin partner och de stödjande personer som de berättat om och hur kvaliteten är på det känslomässiga stöd de får. Det finns också uppgifter om hur ofta de träffas eller har kontakt på andra sätt som talar i telefon, e-postar, skypar etc. När det gäller samspelets kvalitet undersöker man om de överhuvudtaget får någon tid tillsammans och om de är ensamma med partnern/stödpersonen. Det kan vara svårt att tala med varandra om svåra ting om man aldrig är ensam med varandra. Intervjupersonen kanske säger att den får ett mycket gott stöd av en vän - men så har de inte setts på tre år. I intervjun undersöks relationen till andra utifrån närhet å ena sidan och antipati å andra sidan. Det är hur det ser ut nu som undersöks. Den del av intervjun som handlar om förtroende och om aktivt känslomässigt stöd berättar så småningom om graden av trygghet respektive otrygghet hos intervjupersonen. Ytterligare en del av intervjun handlar om intervjupersonens förhållanden till människor i allmänhet. Utifrån ett antal frågor om attityder får man information om vilken anknytningsstil intervjupersonen har. Här fokuseras på sju områden: misstro, svårighet med närhet, rädsla för att bli avvisad, självtillit, behov av sällskap, rädsla för separationer och vrede. Intervjun spelas in och när den är genomförd skrivs den ut. När intervjuaren blivit mer van kan det räcka med att skriva ut nyckelmeningar, vilket inte är så betungande som att skriva ut hela intervjun. Därefter skattas intervjun. I och med att det här är en vetenskaplig intervjumetod finns det en vetenskapligt utprövad skattningsmanual. Det som skattas är vad intervjupersonen faktiskt sagt, inte vad intervjuaren tror att vederbörande sagt. Det handlar alltså inte om tolkningar, vilket är en fördel då tolkningar lämnar stort utrymme åt intervjuarens personliga uppfattningar. Vilka anknytningsstilar är bekymmersamma? Forskningen har visat att vissa typer av anknytning ger större problem än andra. Den som har en undvikande anknytningsstil har t.ex. problem med 12

13 sina egna anknytningsbehov men också med andras. En konsekvens av det blir att de då kan ha svårt att kännas vid sina anknytningsbehov och också barnens. Även om IAS inte mäter föräldrandet i sig mäter det sådant som vi vet är viktigt för det. Med en ambivalent anknytningsstil kan behovet av sällskap vara väldigt högt och det kan vara svårt för att vara ensam. För ett barn kan detta innebära att det måste finnas där för förälderns skull. Kan intervjun anpassas till olika sorters utredningar? Intervjun har prövats ut på svenska förhållanden och det har visat sig att den kan användas för föräldrar vid omsorgssvikt likaväl som för adoptivoch familjehemsföräldrar. Karin Lundén har även gjort några intervjuer inom barnpsykiatrin och det fungerade bra. IAS är en forskningsintervju och alla delarna ska vara med oavsett vad intervjun används till. Intervjun görs individuellt. Karin Lundén anlitas ibland av kommuner för att göra IAS inom ramen för olika sociala utredningar. Vad händer efter intervjun? Den som gör intervjun gör skattningen själv utifrån det skattningsschema med tillhörande guidande uppgifter som följer med intervjun. Utöver det har man till sin hjälp en användarguide som är full av exempel. När intervjun ska återges för de intervjuade träffar man paret tillsammans. Oftast känner de igen sig i den beskrivning av anknytningsstil som intervjun ger. Ibland kan det vara så att den ena i paret har svårare för att känna igen sig i intervjun men då brukar den andra hjälpa till. minst en utannonserad IAS utbildning om året för en grupp om personer. Utbildningen är uppdelad i två delar; först är det tre dagar i ett sträck och sedan gör deltagarna en pilotintervju innan den fjärde och sista utbildningsdagen, då man bl.a. går igenom intervjun. Efter utbildningen kommer det att ordnas konsultationsdagar/möjligheter för dem som gått kursen för att diskutera frågor som uppstått vid användandet av IAS. När kurserna utannonseras kommer kompetenskraven för deltagarna att anges. Avslutningsvis talar vi om adoptivbarn som börjar förskolan inom mindre än ett år efter ankomsten till Sverige. Karin Lundén som är expert på barn som utsätts för omsorgssvikt säger: Känslomässig otillgänglighet är den form av omsorgssvikt som skadar barn allra mest. Många barn överlever och det är ju bra men det är ju inte tillräckligt för vi vill att barnen ska leva, inte bara överleva. När familjehemseller adoptivföräldrar berättar att barnen, som nyss kommit, sover i sina sängar och inte kommer till dem på natten, att barnen är snälla - och föräldrarna inte förstår att det inte är bra, för de är ju så lätta att ha och göra med, - ja då är det röd flagg upp. Det är inte normalt när man är liten och rädd, att inte låta omgivningen veta att man är rädd. Frågor om IAS besvaras av karinlunden@comhem.se kerstin.frygner@telia.com info@anknytningsintervju.se Hur kan man få utbildning i att göra IAS intervjuer? De IAS utbildningar som Karin Lundén och hennes kollega Kerstin Frygner hittills har haft har skett i samarbete med kommuner där Karin Lundén tidigare har haft utbildningar i Anknytning och omsorgssvikt. Karin Lundén och Kerstin Frygner kommer att ordna 13

14 Information och intryck från Litauen och Lesotho Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resor till Litauen i juni och Lesotho i november Under resorna har respektive lands adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer. Litauen Fr.o.m t.o.m har totalt 92 barn adopterats från Litauen till Sverige. Under 2011 adopterades 101 barn inhemskt och 144 barn adopterades internationellt, varav 11 barn till Sverige. Litauen har ratificerat 1993 års Haagkonvention som trädde i kraft i augusti Barnen Framför Allt Adoptioner, BFA-A, har auktorisation att förmedla adoptioner från Litauen sedan år Litauen har också internationellt adoptionssamarbete med Frankrike, Italien, Kanada, Nya Zeeland, Spanien, Tyskland och USA. Sociala förhållanden Litauen blev självständigt Politiken präglas av instabilitet. Enskilda personer har ofta spelat en större roll än partier vilket lett till partisplittringar och nybildningar. Ingen regering har hittills suttit en hel mandatperiod. Litauerna drabbades hårt av andra världskriget och förföljelserna under kommunisttiden därefter. Många litauer avrättades på Sovjetregimens order. Först 1968 nådde landet upp till förkrigstidens befolkningstal, bl.a. genom invandring av ryssar, vitryssar och ukrainare. Under sovjettiden ( ) ersatte ryska andra främmande språk i skolundervisningen och blev dominerande språk inom statsförvaltningen. Sedan 1988 är litauiska åter officiellt språk. Den katolska kyrkan förföljdes under sovjetperioden. Religionen har, liksom kulturen och språket, en stark symbolisk roll i självständighetskampen. Sedan självständigheten kan kyrkan åter verka fritt och har fått tillbaka egendom som staten hade konfiskerat. De ekonomiska förhållandena har förändrats sedan självständigheten. En ny medelklass har växt fram medan många andra har fått det materiellt sämre. Särskilt pensionärer och landsbygdsbor har förlorat på omställningen till marknadsekonomi. De svåra ekonomiska förhållandena har främjat korruption, som ärvts från sovjettiden och är utbredd. Den litauiska befolkningen har rätt till kostnadsfri offentlig sjukvård men hälsoläget är ur flera aspekter sämre i Litauen än i övriga länder i EU. Litauen har EU:s näst högsta antal tuberkulosfall per capita. Dödligheten i hjärtsjukdomar är bland de högsta i EU. Alkoholrelaterad dödlighet och dödlighet relaterad till rökning är hög. Andelen självmord är bland de högsta i världen. Över barn är omhändertagna för att deras föräldrar inte kan ta hand om dem, vilket motsvarar 1,77 procent av alla barn i Litauen. Alkoholmissbruk är den vanligaste faktorn bakom social utsatthet i Litauen. Fysiskt eller psykiskt våld samt sexuellt utnyttjande inom familjen är vanligt. Till detta hör inte sällan arbetslöshet och bristande sociala färdigheter. Många använder inte medicin vid behov på grund av att de inte har råd eller att de inte vet hur de ska få tag på medicinen. Alltfler familjer har psykiska problem, som schizofreni och depression. De flesta barn som omhändertas har föräldrar som själva vuxit upp i social misär eller på barnhem. Sedan två år tillbaka finns s.k. livets luckor där föräldrar kan lämna sina barn anonymt. Dessa infördes p.g.a. att spädbarn lämnades i containrar och att spädbarn som övergivits frös ihjäl. 14

15 Nationell adoption Det finns ingen tradition av inhemsk adoption i Litauen. En av centralmyndighetens uppgifter är därför att arbeta för att öka intresset för inhemsk adoption. Blivande adoptivföräldrar har rätt att gå en förberedande utbildning och inhemsk adoption är kostnadsfri i Litauen. Krav på blivande adoptivföräldrar Makar, med undantag för samkönade par, kan ansöka om adoption i Litauen. De sökande kan vara lägst 21 år och högst 50 år. Ingen av makarna får förekomma i polisregistret. De sökande behöver intyg om sitt psykiska hälsotillstånd och om att de genomgått föräldrautbildning. Man måste som lägst ha medgivande för 0 till inte fyllda 3 år för att kunna adoptera från Litauen. Barnens bakgrund De barn som är tillgängliga för internationell adoption är barn med i förväg kända särskilda behov. Barn som är över åtta år, syskongrupper och barn med svårare hälsoproblem räknas som barn med i förväg kända särskilda behov. Barnrättsavdelningarna i kommunerna har kontakt med familjer som har behov av socialt stöd. Om barnrättsavdelningen inte kan hjälpa en familj att behålla ett barn ansöker barnrättsavdelningen hos domstol om begränsning av föräldrarättigheterna. Biologiska föräldrar kan också lämna sitt samtycke till adoption i domstol. Om ett barn hittas i livets lucka eller lämnat på annan plats söker polisen efter den biologiska familjen. Om man inte hittar någon anhörig fattar domstolen beslut om att barnet är tillgängligt för adoption. Centralmyndigheten söker efter en inhemsk adoptivfamilj till barnet under sex månader. Om ingen inhemsk familj hittas förklarar centralmyndigheten barnet tillgängligt för internationell adoption. Adoptionsprocessen För barn med i förväg kända särskilda behov söker centralmyndigheten familj genom sina samarbetskontakter. De utländska adoptionsorganisationerna får information, med foto, gällande de barn som de kan söka familj till. Familjerna ansöker, genom sin adoptionsorganisation, hos centralmyndigheten om att få adoptera barnet. Det kan hända att familjer från flera olika länder ansöker om samma barn. När centralmyndigheten väljer familj bland de ansökningar som kommit in ser de först till barnets behov, därefter adoptivfamiljens önskemål och sist köplatsen. När en familj valts till ett barn skickas ett officiellt barnbesked som innehåller en socialrapport och en medicinsk rapport. Ibland finns även ett psykologintyg, samt foto och en dvd-film med barnet. Familjerna får också ett utlåtande av en av BFA-A:s konsultläkare som tagit del av samma information om barnet som familjen har fått. Samtyckeshandlingarna skickas via BFA-A till centralmyndigheten. Det finns en möjlighet för familjer att resa och träffa barnet innan de beslutar att fortsätta processen. Barnen 15

16 förbereds för adoption genom individuella samtal och brevväxling med familjen. Familjen reser till barnet ca en vecka före domstolsförhandlingen. De får lära känna barnet och personalen följer hur barnen mår efter att ha träffat sina blivande föräldrar. De blivande adoptivföräldrarna ska närvara vid domstolsförhandlingen och om domstolen så beslutar även barnet. Enligt litauisk lag ska barn som fyllt tio år lämna sitt skriftliga samtycke till adoptionen och yngre barn får möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det tar 30 dagar innan domen vunnit laga kraft. Under den tiden förväntas familjen vara kvar i landet. Ibland dömer domstolen till påskyndat förfarande vilket innebär att familjen kan lämna landet innan domen vunnit laga kraft. Den litauiska centralmyndigheten utfärdar intyg om att adoptionen skett i enlighet med 1993 års Haagkonvention. Sex uppföljningsrapporter med foton ska skickas till Litauen under fyra år efter barnets ankomst till Sverige. Rapporterna ska beskriva barnets utveckling och hur barnet har det i sin nya familj. Den första eller den andra rapporten ska skrivas av socialsekreteraren. Söka ursprung Barnens akter sparas hos centralmyndigheten under fem år. Akterna flyttas sedan till Statsarkivet där de sparas i 75 år. Det är många vuxna adopterade som vänder sig till litauiska myndigheter för att få mer information om sitt biologiska ursprung. De hänvisas till de lokala barnrättsavdelningarna som ger stöd vid återförening mellan adopterade och biologiska familjer. Källa: Rapport från MIA:s tillsynsresa till Litauen 4-8 juni

17 Lesotho Bakgrund Adoptionscentrum har auktorisation att förmedla adoptioner från Lesotho sedan De första adoptionerna förmedlades Adoptionsstopp, både nationellt och internationellt, rådde mellan juni 2007 och årsskiftet 2008/2009. Regeringen tillsatte en utredningsgrupp som fick i uppgift att göra en grundlig undersökning av hur adoptionerna ditintills gått till, samt att komma med konkreta förslag på hur handläggningen borde gå till i framtiden. Utredningsgruppen rekommenderade att Lesotho skulle sluta avtal med endast fyra organisationer i fyra olika länder. De flesta barn som förklaras tillgängliga för adoption i Lesotho är föräldralösa eller övergivna. Sedan 2009 har totalt 22 barn adopterats från Lesotho till Sverige. Lesotho samarbetar med Kanada, Nederländerna, Sverige och USA. Under åren 2011 och 2012 adopterades totalt 43 barn internationellt från Lesotho års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner trädde i kraft i Lesotho den 1 december Mellan 1996 och 2007 beräknas antalet lesothiska gästarbetare i Sydafrika ha minskat från till , vilket ökat arbetslösheten i Lesotho. Officiellt beräknas över hälften av befolkningen vara arbetslös eller undersysselsatt. Många människor försöker istället försörja sig inom den informella sektorn av ekonomin, som främst omfattar olika slags småtjänster i städerna. Fattiga familjer skickar ofta sina flickor till städerna, där de arbetar som hembiträden eller tvingas prostituera sig. I fattigdomens spår sprids brottsligheten. Sociala förhållanden Den brittiska kronkolonin Basutolands utveckling mot självständighet började utropades det självständiga kungariket Lesotho. Lesotho är ett litet, bergigt land, bara något större än Småland ligger helt omgivet av Sydafrika. Nästan tre fjärdedelar av befolkningen bor på landsbygden men inflyttningen till städerna är stor på grund av att det blir allt svårare att försörja sig på jordbruk. Brukningsmetoderna är ålderdomliga och avkastningen låg. Återkommande torka hotar skördarna. Hiv/aidsepidemin är på sikt det största hotet mot Lesothos befolkning. Spridningen av hiv har ökat i takt med att gruvarbetare återvänt från Sydafrika. De senaste officiella siffrorna talar om en hiv/aidsspridningsnivå på 23,2 procent bland människor i åldern år (26 procent av kvinnor och 19 procent av män), vilket är den tredje högsta omfattningen i världen. Det uppskattas att 62 personer smittas varje dag och att 50 personer dagligen dör i samband med aidsrelaterade sjukdomar. Den höga 17

18 förekomsten av hiv/aids har lett till att medellivslängden endast är 46 år. Hälsa var 2010 regeringsbudgetens näst största post efter utbildning. Satsningar på att bekämpa överföring av hiv från moder till barn har ökat. Gratis bromsmedicin till alla infördes under beslöt regeringen att avgiftsfria hivtest skulle erbjudas samtliga medborgare i ett försök att stävja epidemin. Tusentals sjukvårdare har sänts ut för att gå från dörr till dörr och dela ut testen. Utbildning prioriteras högst av alla budgetområden. Sedan år 2000 är årskurserna ett till sju gratis. Planen är att utsträcka den fria undervisningen till årskurs tio trädde en lag i kraft som gjorde grundskoleutbildning obligatorisk. Till skillnad från i många andra länder är läs- och skrivkunnigheten högre bland kvinnor (95,1 procent) än bland män (82,6 procent). Fler pojkar än flickor uteblir från undervisningen, vilket bl.a. beror på att pojkar på landsbygden enligt traditionen ska vakta boskap. Problemen förstärks av hiv/aidsepidemin som leder till att barn ofta blir föräldralösa och därefter själva måste svara för sin försörjning. Ickediskriminering är inskriven i grundlagen. Så sent som 2006 ansågs emellertid en gift kvinna vara omyndig och inte ha rätt att ingå kontrakt vad gällde arbete, företagande eller utbildning utan sin makes samtycke. Hon kunde inte heller åberopa det civila rättssystemet eller göra en polisanmälan utan sin makes tillåtelse. År 2010 var Lesotho rankad på åttonde plats av 134 länder i den oberoende frivillighetsorganisationens World Economic Forums årliga jämlikhetsranking (Global Gender Gap Index, GGGI). Enligt GGGI uppskattas klyftan mellan män och kvinnor i Lesotho uppgå till 23,2 procent. Den relativt sett låga siffran beror bland annat på att fler flickor än pojkar går i skolan och lär sig läsa och skriva. Kvinnors genomsnittslön är 73 procent av männens (vilket är högt jämfört med många andra länder i regionen) och till 85 procent får kvinnor lika lön för lika arbete. Kvinnor innehar många av Lesothos höga politiskt och juridiskt knutna poster, såsom talmansposten i parlamentet, sex av 19 ministerposter, tre av fem viceministerposter, fem av tio domarposter i motsvarande Högsta domstolen samt posten som landets polischef. Våld mot kvinnor, ofta i hemmet, är ett utbrett problem. I förhållande till den höga förekomsten är benägenheten att polisanmäla förövarna låg och brotten lagförs sällan. Våldtäkter ökar i Lesotho, fortfarande finns en tro på att man kan bli av med sin hivsmitta om man har sex med en oskuld. 18

19 Barnens bakgrund Den officiella siffran på antal barn som är i behov av alternativ vård i Lesotho är 600, men personer vi träffade under vår resa uppgav att den siffran är betydligt högre. Antalet övergivna spädbarn ökar, abort är förbjudet och födelseregistreringen är bristfällig. De flesta barn som har biologiska släktingar förklaras i regel inte tillgängliga för adoption utan de blir istället kvar på barnhemmen. Om modern lämnar medgivande till adoption, kan hon återta sitt medgivande under tre månader. Det är ytterst ovanligt att så sker. Det finns enligt lag också en möjlighet att ta ifrån föräldrarna föräldrarätten men det sker sällan. De flesta barn som förklaras tillgängliga för adoption är föräldralösa eller övergivna. Det är oftast polis eller sjukhus som först tar hand om barnet och som ska kontakta Ministry of Social Development, MSD, som i sin tur ska besluta var barnet ska placeras under utredningstiden. Socialarbetare på MSD dokumenterar all tillgänglig bakgrundsfakta om barnet, när/var/hur det övergavs. Sjukhus, polis och andra som kan ha information om barnet kontaktas. Polisen söker efter familjemedlemmar och man annonserar i radio och tidningar. Under tre månader efter att ett barn har hittats övergivet söker MSD efter den biologiska familjen samtidigt som de undersöker om det finns en inhemsk adoptivfamilj som skulle kunna vara aktuell för barnet. Om den biologiska familjen inte hittats efter tre månader förklaras barnet tillgängligt för adoption. Nationell adoption Sedan tidigare finns ett ganska stort intresse i landet för inhemska adoptioner. De inhemska adoptionerna har genomförts utan större inblandning från myndigheterna, utan utredning eller föräldrautbildning. Man har nu lärt sig mer om adoptioner och arbetar för att utveckla systemet och fokusera främst på nationella adoptioner. Krav på blivande adoptivföräldrar Makar/ensamstående kvinnor som ska vara högst ca 40 år äldre än barnet. (Max var femte ansökningshandling får vara från ensamstående.) Medlem i ett kristet samfund, svenska kyrkan eller frikyrka. Adoptionsprocessen Adoptionsorganisationens kontaktperson lämnar ansökan till centralmyndigheten, Ministry of Social Development, MSD, några veckor före ett planerat matchningsmöte. Föräldrarnas medgivande och ansökan ska matcha barnets behov. Man matchar barn med föräldrar från de olika ländernas organisationer på lika villkor. MSD lämnar barnbesked till Adoptionscentrums kontaktperson tillsammans med kort information om namn, kön, ålder och vilket barnhem barnet vistas på till en början. Senare får familjen en längre rapport om barnet. MSD sammanställer de tilltänkta adoptivföräldrarnas dokument och rapporterna angående barnet. Alla dokument lämnas till High Court via en advokat som adoptionsorganisationen utser. Därefter utfärdas adoptionsbeslut och utresetillstånd. Båda föräldrarna måste resa till Lesotho och myndigheterna kräver att de stannar två veckor i landet. Familjen behöver sedan resa till Pretoria, Sydafrika, för att ansöka om svenskt pass till barnet. Det tar minst en vecka. Uppföljningsrapporter Första rapporten skrivs 6 månader efter att barnet kommit till Sverige. Nästa rapport skickas ett år efter ankomst till Sverige och därefter rapporteras en gång per år tills barnet är 18 år. De tre första rapporterna ska skrivas av socialtjänsten. 19

20 Adopterades ursprung All bakgrundsinformation som finns om barnet lämnas till adoptivföräldrarna vid adoptionen. Adopterade är välkomna till Lesotho för att söka sin biologiska familj. Alla dokument som rör adoptionen sparas i Lesotho för all framtid. Det är inte obligatoriskt att utfärda födelsecertifikat när barn föds i Lesotho. Nästa år planerar Home Affairs att starta födelseregistrering för alla barn som föds vilket skulle kunna förbättra möjligheterna att söka sitt ursprung. Reflektioner För Lesotho är det en utmaning att anpassa och implementera sin lagstiftning och sina riktlinjer i överensstämmelse med Haagkonventionen. En ny barnskyddslag, Children s Protection and Welfare Act, trädde i kraft i november Ett arbete med att utforma nya riktlinjer pågår och man efterfrågar kunskap om adoptionsfrågor. MIA ombads vid sitt besök att hålla föredrag om de svenska erfarenheterna. Lesotho är ett land med stora behov och små resurser. MSD har goda intentioner, men verkar inte ha resurser att genomföra den kontroll och ge det stöd åt utsatta barn som krävs. Det finns många oregistrerade barnhem och det saknas kunskap om barn och barns behov. De barn som har adopterats till Sverige har dock alla kommit från registrerade barnhem. Källa: Rapport från MIA:s tillsynsresa till Lesotho 3-11 november