Vilken syn på barn manifesteras i vad som sägs om adoption i FN:s konvention om barnets rättigheter?

Transkript

1 1(28) Stockholms universitet Centrum för barnkulturforskning Vilken syn på barn manifesteras i vad som sägs om adoption i FN:s konvention om barnets rättigheter? Uppsats i magisterkursen Barnets rättigheter som ett tvärvetenskapligt område, 5 p. Handledare: Ragnar Ohlsson Författare: Daniel Cidrelius HT 2006

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 2(28) Del I Den globala synen på barn Introduktion 1 Metod 1-2 Teori 2 Problem med barnperspektivet och barns perspektiv 3 Hur ser barnperspektivet ut inom konventionsstaterna? 3-4 Hur ser barnperspektivet ut utom konventionsstaterna? 4 Del II Förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa Vad är internationell adoption? 4-6 Är internationell adoption för barnets bästa under rådande omständigheter? 7-8 Det första skälet till att barn de- och reterritorialiseras 8-10 Det andra skälet till att barn de- och reterritorialiseras Det tredje skälet till att barn de- och reterritorialiseras Del III Distinktionen mellan barn som adopteras och normala barn Problemet med att likställa den nationella och internationella adoptionspraktiken Den internationella adoptionsprocessen Vad innebär det att de- och reterritorialiseras? Hur kommodifieras sociala och kulturella aktörer genom den internationella adoptionsprocessen? Vad innebär det att adoptionsbyråerna aktivt förespråkar de- och reterritorialisering av sociala och kulturella aktörer? Är barn som adopteras skyddade mot sexuellt utnyttjande i adoptivfamiljen? Slutsats 25 APPENDIX 1 Artikel APPENDIX 2 Begrepp KÄLLFÖRTECKNING För den som är intresserad 28

3 Del I Den globala synen på barn 3(28) Jag ska diskutera vilken syn på barn som manifesteras i vad som sägs om adoption i FN:s konvention om barnets rättigheter. Uppsatsen består av tre delar där jag ifrågasätter och främmandegör mig från barnkonventionen och internationell adoption som ett instrument respektive medel att främja barnets bästa. I Del I introducerar jag det metodologiska och teoretiska ramverket för uppsatsen. I Del II diskuterar jag förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa. Och i Del III undersöker jag distinktionen mellan barn som adopteras och normala barn som uppstår i samband med den internationella adoptionsprocessen. Jag ska också säga att uppsatsen har två Appendix. I Appendix 1 redogörs för vad som sägs i Artikel 21, om adoption, i den svenska versionen av barnkonventionen. Jag betonar att det är den svenska versionen eftersom att den svenska originaltexten skiljer sig något, exempelvis från den engelska originaltexten. Den svenska översättningen att konventionsstaterna... ska säkerställa att barnets bästa främst beaktas återspeglar inte den engelska originaltexten. I den engelska originaltexten står att barnets bästa ska vara a primary consideration inte the primary consideration. Att en avvägning mellan barnets bästa och andra intressen ska göras är därmed inte helt lätt att utläsa (Schiratzki 2002:28). I Appendix 2 redogör jag för de begrepp som används i uppsatsen. Det kan vara värt att granska detta appendix innan läsningen påbörjas, eftersom att det kan underlätta för läsaren att förstå analyserna. Introduktion I den här uppsatsen påstår jag att det finns en globalt rådande syn på barn. Det är en syn som råder både inom och utom de nationer som har ratificerat barnkonventionen. Läsaren kommer att följa en analys av hur denna syn manifesteras i barnkonventionen och när det gäller internationell adoption. Denna syn infattar ett intimt förbund mellan makt och kunskap. Förhållandet mellan makt och kunskap visar sig främst i att barn frånkänns makt eftersom att vuxna anser att barn saknar kunskap. Men även i att det är västerländska ideal som har gjorts till de bästa vilket antyder en asymmetrisk relation mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna samt mellan givar- och mottagarländerna. Metod Jag hävdar alltså att det finns en global syn på barn. Den synen, menar jag, är problematisk. Den är problematisk eftersom att den förutsätter en distinktion mellan barn och vuxna. Jag tillämpar ett socialantropologiskt perspektiv för att gå utöver distinktionen mellan barnvuxna. Det finns ingen fast definition av det socialantropologiska perspektivet. Läsaren ska förstå det socialantropologiska perspektivet som: ett vidare perspektiv 1. Det vidare perspektivet består i att jag kritiskt ifrågasätter och främmandegör mig från konventionella idéer om exempelvis barn. En viktig poäng med det socialantropologiska perspektivet är att det inte betonar vare sig skillnader eller likheter. Men det är givetvis möjligt att jämföra olika uppfattningar som betonar skillnader eller likheter. Jag menar att barnkonventionen kan ses som ett exempel på en betoning av skillnader mellan barn och vuxna. I barnkonventionen utskiljs barn som en särskild social kategori av människor; nämligen människor under 18 1 Den som vill veta mer om socialantropologins flytande definition(er)/tillämpningar hänvisas till Hylland Eriksen (2000); McGee & Warms (2004); Kuper (1997).

4 4(28) år (se Artikel 1). Det är en utskiljning som jag ifrågasätter och främmandegör mig ifrån med det socialantropologiska perspektivet. Mitt ifrågasättande och min främmandegörelse syns tydligast i denna uppsats i min betraktelse av barn och vuxna som sociala och kulturella aktörer; människor. Jag utskiljer alltså inte barn eller vuxna som två sociala kategorier av människor. Jag betraktar alla barn och vuxna som EN social kategori. När det gäller internationell adoption av barn ifrågasätter och främmandegör jag mig från den konventionella föreställningen att internationell adoption är till det att främja barnets bästa. Ur det vidare perspektivet ser jag att den internationella adoptionsprocessen organiseras inom en struktur som upprätthålls av vuxna. Jag påstår att den internationella adoptionsprocessen innebär en ofrivillig förflyttning av barnet från givarlandet till mottagarlandet. Jag menar att den ofrivilliga separationen av barnet från sitt ursprungsland (deterritorialiseringen) och den ofrivilliga integreringen i adoptivfamiljens hemland (reterritorialiseringen) antyder att det är de vuxnas intressen som främjas när det gäller internationell adoption. Dessutom involverar denna ofrivilliga migrationsprocess en ekonomisk kostnad. Det innebär att barn görs till varor (kommodifieras). Sammantaget innebär mitt ifrågasättande och min främmandegörelse att jag går utöver barnkonventionen och internationell adoption som ett instrument respektive medel att främja barnets bästa. Teori Med det socialantropologiska perspektivet närmar jag mig barnkonventionen och det internationella adoptionsfenomenet som ett instrument respektive medel att främja barnets bästa. Jag ifrågasätter hela idén med att formulera en konvention som utskiljer barn som en särskild social kategori av människor. Jag menar att denna utskiljning kan härledas till den globalt rådande synen på barn. Det är en syn som infattar ett intimt förbund mellan makt och kunskap. Detta makt och kunskapsförhållande uttrycks 1) i vuxnas betraktelse av barn som människor under 18 år. Detta är en objektifierande syn som antyder att barn står i en underordnad position i relation till människor över 18 år. Det pekar på maktrelationen mellan barn-vuxna. 2) i att det är vuxna som har formulerat de goda principerna för adoptionspraktiker. Dessa adoptionspraktiker instrumentaliserar barn. Barn används för att främja vuxnas intressen när det gäller internationell adoption. Instrumentaliseringen uttrycks tydligast i att barn migreras ofrivilligt från sina ursprungsländer och integreras ofrivilligt i adoptivfamiljens hemland. Det antyder förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa. 3) i att det främst är barn från u-länder som adopteras till i-länder vilket pekar på en asymmetrisk relation mellan givar- och mottagarländerna och mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna. Denna asymmetriska relation är avhängig den västerländska kolonialtiden, avkoloniseringsprocessen och olika aktörers ideologiska föreställningar i både givar- och mottagarländerna. Detta antyder att västerlänningar har haft makten att göra sina ideal till de bästa vilket pekar på en västerländsk etnocentrism. Sammantaget finns det tre makt och kunskapsrelationer: a) mellan barn-vuxna b) mellan givar- och mottagarländerna c) mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna. Jag menar att dessa makt och kunskapsrelationer framträder när barnkonventionen och det internationella adoptionsfenomenet undersöks ur ett vidare perspektiv. Jag påstår att hela idén att barnkonventionen och det internationella adoptionsfenomenet antas främja barnets bästa kan ses som ett resultat av dessa intimt förbundna makt och kunskapsrelationer som finns i den globala synen på barn.

5 Problem med barnperspektivet och barns perspektiv 5(28) Eftersom att jag har valt att tillämpa ett socialantropologiskt perspektiv i denna uppsats ska jag nu förklara vilka problem jag ser med barnperspektivet och att ta barns perspektiv i adoptionssammanhang. Jag menar att både barnperspektivet och barns perspektiv förutsätter en distinktion mellan barn och vuxna. Det innebär att barn betraktas som protovuxna. De evolutionära dragen kvarstår och den konventionella betraktelsen av barn som människor under 18 år överskrids ej. Denna utskiljning får allvarliga konsekvenser för tolkningar av barnets bästa och barnets rättigheter. I adoptionssammanhang anses det vara för barnets bästa att adopteras så tidigt som möjligt efter födseln (Hoksbergen 1987:1). Det betyder att det inte går att veta eller förstå barns perspektiv, eftersom att barnet inte kan uttrycka sig verbalt ännu och därmed inte kan ge sitt perspektiv i sammanhanget. När det gäller internationell adoption tar vuxna ett barnperspektiv som medger att barnet ofrivilligt migreras från sitt ursprungsland för att ofrivilligt integreras i adoptivfamiljens hemland dvs., i det land där köparen eller köparna av barnet bor. Jag menar att detta barnperspektiv ger en allvarlig konsekvens för tolkningen av barnets bästa och barnets rättigheter. För det första objektifieras, instrumentaliseras och kommodifieras barn genom denna adoptionspraktik. För det andra uppstår det en distinktion mellan normala barn och barn som adopteras. Det innebär att det skapas skillnader i tolkningar av barnets bästa och barnets rättigheter, vilket går tvärt emot barnkonventionens universella utformning. En fördel med det socialantropologiska perspektivet utgörs av möjligheten att det kan främmandegöra sig från konventionella uppfattningar om barn och ifrågasätta varför barn betraktas som barn i relation till andra. En socialantropolog kan därmed ställa frågan: Hur kommer det sig att barn är barn och inte människor? Denna fråga ska jag undersöka i nästa stycke där jag granskar vad slags barnperspektiv som råder i de nationer som har ratificerat barnkonventionen. Sedan går jag vidare och granskar vad slags barnperspektiv som råder utom konventionsstaterna. Hur ser barnperspektivet ut inom konventionsstaterna? Här ska jag undersöka vad slags barnperspektiv som råder inom konventionsstaterna. Med konventionsstaterna menas de stater/nationer som har ratificerat barnkonventionen. Barnkonventionen uttrycker alltså den konventionella synen på barn inom konventionsstaterna. Att ratificera barnkonventionen innebär att respektive konventionsstat gör en distinktion mellan barn och vuxna. Denna distinktion pekar på en makt och kunskapsrelation mellan barn och vuxna. Makt och kunskapsrelationen uttrycks i att vuxna har haft makten att definiera barn som människor under 18 år baserat på sin rationella kunskap. Därmed har vuxna utskiljt barn som en särskild social kategori av människor. Ur ett socialantropologiskt perspektiv antyder definitionen av barn som människor under 18 år de binära oppositionerna barn-vuxen/omogen-mogen/irrationell-rationell. Jag menar att människor under 18 år står i en underordnad position till människor över 18 år, dvs., rationella vuxna. Det innebär att människor under 18 år betraktas som protovuxna inom konventionsstaterna. Vuxnas betraktelse av barn som människor under 18 år positionerar barn inom en irrationalitetsstruktur. Anledningen till att barn inte betraktas som fullständiga, mogna och rationella människor inom konventionsstaterna kan följaktligen härledas till det intima förbundet mellan makt och kunskap som uttrycks i synen på barn som råder inom barnkonventionen. Jag menar att barnperspektivet inom konventionsstaterna är objektifierande. Och denna objektifierande syn på barn som människor under 18 år underminerar barnkonventionen

6 6(28) som ett instrument för att främja barnets bästa. Den objektifierande synen på barn uttrycks genomgående i hela konventionen och alla konventionsartiklar varför det inte bara är definitionen av barn som sådan jag ifrågasätter. Läsaren behöver givetvis inte dela min ståndpunkt. Jag har endast försökt att visa varför jag, författaren av denna uppsats, förkastar barnkonventionen som ett instrument att främja barnets bästa. Hur ser barnperspektivet ut utom konventionsstaterna? Här undersöker jag hur barnperspektivet ser ut utom konventionsstaterna. USA är den enda staten/nationen som inte har ratificerat barnkonventionen, åtminstone fram till och med år För att förstå vilket barnperspektiv som råder i USA ska jag granska skälet som angivits i USA mot att ratificera barnkonventionen. Det skälet kan kanske visa hur barnperspektivet ser ut i USA. I USA har det hävdats att ratificeringen av barnkonventionen skulle urholka föräldraauktoriteten och öka risken för familjegräl (Schiratzki 2005:55). Jag menar att skälet som angivits i USA mot att ratificera barnkonventionen, i likhet med barnperspektivet inom konventionsstaterna, uttrycker en maktrelation mellan barn och vuxna och baseras på en specifik kunskap/rationalitet (dvs., vuxnas rationalitet). Även i USA betraktas alltså barn som underordnade vuxna. I ett jämförande perspektiv kan det ses att oavsett om barnkonventionen ratificeras kvarstår makt och kunskapsrelationen mellan barn-vuxna både inom och utom konventionsstaterna. Jag menar att denna jämförelse kan ses som ett exempel på att det finns en globalt rådande syn på barn. Det är en syn som jag ifrågasätter och främmandegör mig ifrån i denna uppsats genom att tillämpa ett socialantropologiskt perspektiv. Med andra ord kan analysen gå utöver den irrationalitetsstruktur som omgärdar barn, både inom och utom konventionsstaterna. Däremot förändras inte det faktum att människor under 18 år betraktas som ofullständiga, omogna och irrationella. Men kanske kan denna analys ses som ett första steg mot en förändring av den globalt rådande synen på människor under 18 år. Del II Förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa Det övergripande temat för den här delen av uppsatsen gäller förskjutningen av barnets bästaprincipen till de vuxnas/samhällets bästa. Men för att läsaren ska förstå mina resonemang inleds denna del med ett avsnitt där jag granskar 1) vad som sägs om adoption i barnkonventionen 2) hur internationell adoption uppstod som ett fenomen och 3) varför den internationella adoptionspraktiken inte är förenlig med vad som sägs i övrigt i barnkonventionen. Det beror främst på att det skapas en distinktion mellan normala barn och barn som adopteras vilken går tvärt emot barnkonventionens universella utformning. Vad är internationell adoption? Enligt vad som stadgas i Artikel 21.b verkar internationell adoption vara: en alternativ form av omvårdnad som kan övervägas om barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på ett lämpligt sätt i sitt hemland. Jag menar att denna definition belyser en makt och kunskapsrelation. Från ett socialantropologiskt perspektiv antyder denna definition av internationell adoption att människor över 18 år inom konventionsstaterna har haft makten att definiera internationell adoption som ett möjligt alternativ som kan övervägas under vissa omständigheter, för att beakta barnets bästa. Jag ifrågasätter och främmandegör mig från idén att ens överväga internationell adoption som ett sätt att främja barnets bästa. För att läsaren ska förstå min skepsis ska jag beskriva några problem som jag ser med internationell adoption. För det första uppstod det internationella

7 7(28) adoptionsfenomenet som en konsekvens av det minskande antalet barn som fanns tillängliga för nationell adoption (Lindgren 2006:164). Anledningen till att nationella adoptioner minskade i exempelvis Sverige berodde på flera orsaker. Till exempel berodde det på abortlagen och förändrade attityder gentemot ogifta kvinnor och deras barn. Det ökande antalet barn tillgängliga för internationell adoption uppstod främst som en konsekvens av dekoloniseringsprocessen av utvecklingsländerna. Många barn och vuxna drabbades av de konflikter som uppstod i samband med avkoloniseringen, dvs., i u-länderna. Men det var barnen som skulle hjälpas och räddas genom att adopteras internationellt, inte vuxna. Internationell adoption av barn i u-länderna har historiskt sett betraktats som ett sätt att hjälpa och rädda barn undan krig och fattigdom. Denna vilja att hjälpa och rädda barnen i u-länderna kan härledas till en kristen västerländsk ideologi. Adoptionsbyråerna bildades av kristna västerlänningar som föreställde sig att det var för barnets bästa att separeras från sitt ursprungsland och integreras i kolonisatörernas hemländer. Jag menar att detta visar på att det finns en allvarlig och anmärkningsvärd motsättning mellan internationell adoption och barnets bästa. Denna motsättning uttrycks genom den asymmetriska relationen mellan givar- och mottagarländerna, eller de före detta kolonierna och de före detta koloniserande länderna. 2 Internationell adoption uppstod alltså som en konsekvens av den rådande situationen i givarländerna som, bland annat och i de flesta fall, hade skapats av mottagarländerna. Nu ska jag redogöra för ett annat problem med internationell adoption. Detta problem uttrycks i själva termen internationell adoption. Jag menar att denna term ger ett sken av att även barn i i-länderna adopteras internationellt, exempelvis till u-länderna. Så är det inte. Det är ett sken som döljer en makt och kunskapsrelation mellan givar- och mottagarländerna. Jag ska nu ge ett exempel hur denna makt och kunskapsrelation döljs. Det gör jag genom att se vad som sägs i Sveriges lagstiftning om internationell adoption. Sverige är i relation till sin befolkningsmängd ett av de länder i världen som mottar flest internationellt adopterade barn. 3 Men enligt svensk lagstiftning är det en oacceptabel handling att lämna svenska barn för internationell adoption dvs., det är förbjudet att separera svenska barn från Sverige för att integrera dessa i köparnas hemländer. Denna lag uttrycks i en passus i Barnavårdslagen som tycks ha tillkommit som ett sätt att förhindra adoption av svenska barn till utlandet (Kats 1992:20). Det här exemplet visar på att Sverige anser att det är juridiskt acceptabelt att köpa barn från andra länder. Samtidigt som det är juridiskt oacceptabelt att sälja svenska barn till andra länder. Jag menar att detta exempel pekar på en makt och kunskapsrelation mellan Sverige som ett mottagarland och givarländerna. Makt och kunskapsrelationen uttrycks i att internationell adoption från givarländerna utgör ett möjligt alternativ pga. att rationella människor över 18 år i mottagarlandet har haft makten att definiera rationaliteten i barnets bästa-principen. Det är en rationalitet som accepterar internationell adoption till Sverige, men inte från Sverige. Internationell adoption är alltså inte en ömsesidig och jämlik process där människor under 18 år förflyttas ofrivilligt över jorden mellan vilka länder som helst. Det antyder en asymmetrisk relation mellan Sverige som ett mottagarland gentemot givarländerna. 2 När jag säger att adoptionsbyråerna ansåg att det var för barnets bästa att separeras från de före detta kolonierna för att integreras i de före detta kolonialmakterna vill jag att läsaren förstår detta uttalande som generellt och polariserat. Alla givarländer har inte varit koloniserade av Västvärlden. Och alla mottagarländer har inte varit kolonialmakter, även om de möjligen har dragit fördel av världsordningen under den västerländska kolonialtiden. Däremot sker de flesta internationella adoptioner mellan u-länderna och i-länderna. Detta faktum antyder en asymmetrisk relation mellan givar- och mottagarländerna som, bland annat och i de flesta fall, kan härledas till den västerländska kolonialtiden. 3 Varje år anländer omkring barn för adoption (Internetlänk,

8 8(28) Nu ska jag redogöra för det tredje problemet som jag ser med internationell adoption, nämligen att internationell adoption inte är förenligt med vad som sägs i barnkonventionen. Enligt ett stycke i inledningen till den svenska versionen av barnkonventionen står följande: Barnet, för att uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse (Hammarberg 2006:33). Det finns tre orsaker till att detta citat påvisar att internationell adoption inte är förenligt med vad som stadgas i detta citat. Den första orsaken är avhängig det faktum att ensamstående personer och homosexuella personer/par tillåts att adoptera barn internationellt. För trots att barnkonventionen inte definierar familjebegreppet betraktas familjen som ett heterosexuellt parförhållande förbundet genom ett legalt äktenskapsband 4 (Lowe och Douglas 1996:144). Alltså, om ensamstående personer och homosexuella personer/par adopterar ett barn internationellt kan barnet inte uppnå sin fullständiga och harmoniska utveckling enlig vad som sägs i barnkonventionen. Jag menar att detta pekar på att internationell adoption inte är förenligt med vad som sägs i barnkonventionen, åtminstone inte ur barnets perspektiv. Den andra orsaken till att internationell adoption inte är förenligt med vad som sägs i barnkonventionen är att internationell adoption inte är ett naturligt sätt att bilda familj. Eftersom familjen inom Europakonventionen och barnkonventionen är baserad på ett heterosexuellt parförhållande antyder familjebegreppet att barn tillkommer genom naturlig fortplantning. 5 Denna föreställning om familjen och hur barn tillkommer pekar på att varken en ensamstående adoptivförälder eller homosexuella person/par och de heterosexuella adoptivföräldrarna skulle kunna förse barnet med den struktur/familjemiljö inom vilken barnet ska uppnå sin fullständiga och harmoniska utveckling. Just av den anledningen att internationell adoption inte är ett naturligt sätt att bilda familj. Alltså är internationell adoption inte förenligt med vad som sägs i barnkonventionen i detta avseende. Den tredje orsaken till att internationell adoption inte är förenligt med vad som sägs i barnkonventionen är att internationell adoption skapar skillnader i tolkningar av barnkonventionens universella utformning. Dessa skillnader uttrycks bland annat i ovanstående två skäl till att internationell adoption är oförenligt med barnkonventionen, som ger upphov till distinktionen mellan normala barn och barn som adopteras. Det problematiska med att denna distinktion uppstår i samband med internationell adoption ska jag klargöra genom följande citat: En viktig aspekt med konventionen är att den ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för barn över hela världen. Dess definition av barnets rättigheter skall gälla i alla samhällen oavsett kultur, religion eller andra särdrag. [ ]. Omsorgen om barnets rättigheter sträcker sig över nationsgränserna; det är inte bara möjligt att bry sig utan en skyldighet (Hammarberg 2006:6-7). Jag menar att detta citat påvisar det problematiska i att internationell adoption skapar en distinktion mellan normala barn och barn som adopteras. Framförallt är denna distinktion problematisk eftersom den innebär att barn som separeras ofrivilligt från sina ursprungsländer för att integreras ofrivilligt i köparens hemland inte omfattas av samma universella rättigheter som normala barn. Alltså bör barnkonventionen kanske betraktas i relativa termer. Det ska jag undersöka nedan. 4 Detta citat refererar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men pga. att Europakonventionen ska beaktas som övervägande i relation till barnkonventionen (Schiratzki 2005:23), och barnkonventionen inte har definierat familjebegreppet, gäller Europakonventionens definition även för barnkonventionen. 5 Det här uttrycker i sig en makt och kunskapsrelation där det kan ses att barnkonventionen är baserad på västerländska föreställningar hur barn tillkommer. Se exempelvis Franklin (1997) där andra föreställningar hur barn tillkommer diskuteras.

9 Är internationell adoption för barnets bästa under rådande omständigheter? 9(28) Jag har påvisat varför jag förkastar barnkonventionen som ett instrument för att främja barnets bästa och varför internationell adoption inte är förenligt med vad som sägs i barnkonventionen. Jag förkastade barnkonventionen pga. att den manifesterar den globala synen på barn. I denna syn finns ett intimt förbund mellan makt och kunskap. Jag visade att barnkonventionen innebär en utskiljning av barn som en särskild social kategori av människor samt att det är vuxna som har formulerat barnkonventionen och de goda principerna för adoptionspraktiker. Barnkonventionen och de goda principerna för adoptionspraktiker uttrycker en makt och kunskapsrelation mellan barn-vuxna och mellan givar- och mottagarländerna eftersom att internationell adoption främst sker från u-länderna till i-länderna. Men det finns ett undantag. USA, som är ett i-land, säljer sina barn internationellt. Ett antal amerikanska barn har exempelvis separerats ofrivilligt från USA för att ofrivilligt integreras i svenska adoptivfamiljer. Anledningen till att amerikanska barn säljs till Sverige har ofta att göra med att mamman och pappan till barnet inte har samma etniska ursprung. I enlighet med amerikanska normer och värderingar betraktas då barnet som illegitimt och föräldrarna kan utsättas för social kontroll. Det uppstår alltså en social konflikt. Genom att separera barnet från USA och integrera det hos köpare i Sverige kan denna sociala konflikt hanteras ur de biologiska föräldrarnas perspektiv. Men är det för barnets bästa? Jag ska nu gå djupare in i föreställningen: internationell adoption främjar barnets bästa under rådande omständigheter? Det gör jag genom att undersöka relativiteten i de tre skälen som angivits av adoptionsbyråerna till att barnets bästa främjas genom internationell adoption. Jag menar att denna granskning av de tre skälen inte bara belyser den asymmetriska relationen mellan givar- och mottagarländerna, utan även den asymmetriska relationen mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna samt den asymmetriska relationen mellan barnvuxna. Här presenteras de tre skälen till att barnet separeras ofrivilligt från sitt ursprungsland för att integreras ofrivilligt i köparnas hemland: 1) barnet är föräldralöst 2) de biologiska föräldrarnas ekonomiska situation och 3) kulturell estetik, dvs., barnet betraktas illegitimt enligt kulturella normer vilket gör att barnet överges eller lämnas för internationell adoption. 6 Dessa tre skäl har alltså angivits av adoptionsbyråerna. Dessa adoptionsbyråer drivs ofta av adoptivföräldrar motiverade av en kristen västerländsk ideologi att hjälpa och rädda barn. Jag påstår att de tre skälen saknar stöd i empirisk forskning och kan betraktas som godtyckliga. Men jag kommer ända att analysera dessa skäl som om de återspeglade verkligheten. När jag skrev min D-uppsats i socialantropologi (Cidrelius 2006) intervjuade jag några internationellt adopterade sociala och kulturella aktörer. En kvinna som hade adopterats internationellt fick veta när hon träffade sina biologiska föräldrar mer än 20 år efter adoptionen att hon och hennes bror hade kidnappats av den biologiska moderns mor. Men i adoptionsdokumentationen stod det bara hittad på gatan, underförstått att detta berodde på de biologiska föräldrarnas ekonomiska situation. Så var det alltså inte. 6 Illegitimitet i detta fall kan betyda att barnet är fött i ett utomäktenskapligt förhållande. Ofta blir då modern stigmatiserad och utsatt för social kontroll av släkten och övriga samhällsmedlemmar. Internationell adoption kan då hantera denna sociala konflikt ur den biologiska moderns perspektiv. Samtidigt omvandlas även den sociala konflikten för adoptivföräldrar i mottagarlandet, eller som de också benämns de ofrivilligt barnlösa, som också kan utsättas för social kontroll eftersom de avviker från normen genom sin barnlöshet.

10 10(28) Jag kommer att argumentera för att det är den globala synen på barn och den asymmetriska relationen mellan givar- och mottagarländerna som uttrycks i de goda principerna som utformats för adoptionspraktiker. Dessa goda principer som utformats av människor över 18 år antyder förskjutningen av barnets bästa till de vuxnas/samhällets bästa. Det leder mig till slutsatsen att den internationella adoptionsverksamheten kan ses som ett totalt fenomen dvs., att förskjutningen av barnets bästa-principen gäller på alla samhällsnivåer bland människor över 18 år : socialt, ekonomiskt, politiskt, religiöst, vetenskapligt, historiskt och geografiskt, eller individuellt som kollektivt, strukturellt som kontextuellt och lokalt som globalt. Det första skälet till att barn de- och reterritorialiseras Det första skälet som angivits av adoptionsbyråerna till att barnet separeras från sitt ursprungsland för att integreras i köparnas hemland är att barnet är föräldralöst. Jag ska nu gå djupare in i detta skäl genom att problematisera begreppet föräldralös och jämföra de goda principerna som utformats för adoptionspraktiker i Sveriges respektive Sydkoreas lagstiftning. Jag ska nämna att ett flertal allvarliga problem har uppmärksammats vad gäller adoption och fosterplaceringspraktiker, varför intentionen har varit att utforma en deklaration med goda principer för adoptionspraktiker för att varje land skulle kunna utvärdera sina egna lagar i relation till sina villkor (Detrick 1999:344). Om ett barn är föräldralöst i Sverige är det inte för barnets bästa att det ofrivilligt separeras från Sverige för att ofrivilligt integreras i köparnas hemland, exempelvis i Sydkorea. Det beror på att internationell adoption av svenska barn betraktas som en oacceptabel handling enligt svensk lagstiftning. Vidare, i Sverige har svenska politiker utvecklat institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn som är föräldralösa, åtminstone biologiskt sett. Sverige har en moralisk skyldighet att utveckla sådana verksamheter i relation till konventionsartikel 18.2, om uppfostran och utveckling. I Sverige har barn alltså rätt att inte bli de- och reterritorialiserade, vare sig deras föräldrar, vänner till familjen och släktingar är döda eller om det finns någon tillgänglig adoptiv- eller fosterfamilj utom landet dvs., internationellt. Jag menar att svenska politiker drar en gräns för vad som kan accepteras för att främja det svenska barnets bästa. Det förefaller som att svenska politiker vill hålla svenska barn inom nationen. Det skulle kunna tolkas som en instrumentalisering av svenska barn, där betoningen ligger på de svenska vuxnas intresse i att hålla svenska barn inom landet. Hur det faktiskt kommer sig att svenska politiker gör denna gränsdragning kan jag bara spekulera i, och det tänkte jag inte göra. Däremot kan jag jämföra den svenska gränsdragningen med de goda principer som utformats för adoptionspraktiker i Sydkoreas lagstiftning. Denna jämförelse kan möjligen skapa någon klarhet, om än fragmentarisk. När barn är föräldralösa i Sydkorea anses det vara till barnets bästa att ofrivilligt separera det från Sydkorea för att inkorporera det i exempelvis Sverige i den adoptivfamilj som har köpt barnet. Det finns flera skäl till att internationell adoption anses främja det sydkoreanska barnets bästa. Ett skäl är att sydkoreanska politiker inte har utvecklat institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn i relation till Artikel Detta trots att Sydkorea är ett ekonomiskt sett rikt land. Det innebär att de barn som är föräldralösa omhändertas av adoptionsbyråernas barnhem, där barnens bästa främjas genom att säljas till ofrivilligt barnlösa individer eller par i länder som Sverige som har utvecklat andra sätt att främja barnets bästa under dessa omständigheter. För att förstå varför sydkoreanska politiker anser att internationell adoption kan främja barnets bästa när det är föräldralöst blir det relevant att förstå vad som ligger i begreppet

11 11(28) föräldralös. I Sverige föreställer man sig kanske att föräldralös innebär att föräldrarna till barnet är döda. Men i Sydkorea kan föräldralös innebära att 1) föräldrarna har övergivit barnet 2) att någon har kidnappat barnet och lämnat det till adoptionsbyråns barnhem, exempelvis för att skydda familjens heder (dvs., pga. att barnet betraktas illegitimt) 3) föräldrarna kan ha begått självmord pga. den kulturella stigmatiseringen som utestänger föräldern eller föräldrarna från stöd från samhället 4) om föräldrarna inte är gifta och pappan övergivit modern kan familjen och släkten ta avstånd från modern och barnet. Vidare kan sydkoreanska staten betrakta modern som olämplig just eftersom att hon är ogift. Därmed kan modern kategoriseras som en problematisk tonåring. Av denna klassificering följer att även barnet blir stigmatiserat. Och pga. att modern klassificeras som en problematisk tonåring betraktas hon oberättigad till hjälp från staten. Moderns enda alternativ kan då vara att överge barnet eller lämna det till adoptionsbyråernas barnhem. Det finns givetvis fall då barnets föräldrar dött en så kallad naturlig död, men det kan väl ifrågasättas hur det kommer sig att internationell adoption anses främja barnets bästa. Sammantaget menar jag att det finns flera orsaker till att barn är föräldralösa. Den förgivettagna föreställningen att föräldralös innebär att föräldrarna till barnet är döda är viktig att ifrågasätta och främmandegöra sig ifrån, åtminstone i denna undersökning av det första skälet till att barn de- och reterritorialiseras från Sydkorea till Sverige. Innan jag jämför de goda principerna som utformats för adoptionspraktiker i Sveriges respektive Sydkoreas lagsystem ska jag nämna en enligt mig märklig innebörd av att sydkoreanska barn adopteras pga. att de är föräldralösa, exempelvis till Sverige. Om det skulle vara så att sydkoreanska staten inte hade ekonomiska resurser att utveckla sociala inrättningar för barn som är föräldralösa eller att den stigmatiserande modern inte kan ta hand om sitt barn och därmed gör barnet föräldralöst genom att överge det ska konventionsstaterna enligt Artikel 27.4 vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indrivning av underhåll för barnet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för barnet, både inom konventionsstaten och från utlandet. Om jag har förstått denna artikel riktigt skulle det innebära att Sverige i detta fall skulle bistå Sydkorea med tillbörligt stöd till barnets biologiska förälder eller föräldrar. Det märkliga med detta exempel är att den lämpliga åtgärden är internationell adoption. Men det kanske är avhängigt att Sydkorea är ett rikt land som förväntas kunna ge stöd åt föräldrar under dessa omständigheter, exempelvis genom utveckling av sociala inrättningar för vård av barn. En annan möjlig tanke kan vara att den internationella adoptionsverksamheten hanterar sociala konflikter både i Sverige och i Sydkorea. Nu ska jag jämföra de goda principerna som utformats för adoptionspraktiker i Sveriges och Sydkoreas respektive lagstiftning. Jag främmandegör mig nu från att barnkonventionen och internationell adoption kan främja barnets bästa. I ett jämförande perspektiv ser jag att 1) både Sverige och Sydkorea har en objektifierande syn på barn som människor under 18 år 2) det är vuxna eller människor över 18 år som har formulerat de goda principerna för adoptionspraktiker. I Sverige anses det inte legitimt att sälja barn till Sydkorea. Där drar Sverige en gräns för tolkningen av barnets bästa. Sverige vill hålla sina svenska barn inom landet. I Sydkorea anses det legitimt att sälja barn till Sverige. I Sverige finns det så kallade ofrivilligt barnlösa ensamstående eller par som efterfrågar barn. I Sydkorea har sydkoreanska politiker inte utvecklat sociala inrättningar för barn utan har förlitat sig på adoptionsbyråerna ideologiska föreställning att barnets bästa främjas genom att det deterritorialiseras från Sydkorea för att reterritorialiseras i Sverige. Detta antyder att det svenska barnperspektivet legitimerar det vidare objektifierande sydkoreanska barnperspektivet, dvs., svenska människor över 18 år anser det legitimt att sydkoreanska människor under 18 år deterritorialiseras från Sydkorea för att reterritorialiseras i Sverige.

12 12(28) Och sydkoreanska människor över 18 år anser detta legitimt kanske för att de då slipper utveckla sociala inrättningar för barn som fötts av stigmatiserade mödrar, som sydkoreanska staten aktivt distanserar sig ifrån. Det innebär enligt denna jämförelse att både svenska vuxna och sydkoreanska vuxna anser att det är legitimt att sydkoreanska barn används för att tillfredsställa svenska vuxnas vilja att köpa barn och sydkoreanska vuxnas ovilja att utveckla sociala inrättningar för barn. Jag påstår att det kan ses att den internationella adoptionsverksamheten har en funktion. Denna funktion består i att omvandla sociala konflikter till harmoni. Jag menar att den internationella adoptionsverksamheten mellan Sverige och Sydkorea i första rummet är bäst under rådande omständigheter för människor över 18 år. Det är vuxna som har formulerat de goda principerna för adoptionspraktiker. Dessa adoptionspraktiker instrumentaliserar barn. Instrumentaliseringen manifesteras i att barnen används för att främja de vuxnas intressen. Jag påstår följaktligen att den internationella adoptionsverksamheten belyser 1) makt och kunskapsrelationen mellan barn-vuxna både i Sverige och i Sydkorea 2) den asymmetriska relationen mellan Sverige och Sydkorea och 3) en skillnad i tolkningen av barnets bästa och barnets rättigheter. Och dessa aspekter av den internationella adoptionsverksamheten kan ses som helt naturliga manifestationer av den globala synen på människor under 18 år och antyder förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa. Det andra skälet till att barn de- och reterritorialiseras Jag fortsätter nu analysen och fokuserar på det andra skälet till att barnet ofrivilligt förflyttas från sitt ursprungsland för att ofrivilligt integreras i ett annat land. Alltså det land där en ensamstående eller ett par har uttryckt ett intresse i att köpa en människa under 18 år. Enligt adoptionsbyråerna är detta skäl beroende av de biologiska föräldrarnas ekonomiska situation. Jag påstår att detta skäl står i kontrast till vad som stadgas i Artikel 21.a. I Artikel 21.a sägs att konventionsstaterna ska säkerställa att adoptionen av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämpligt förfarande och på grundval av all relevant och tillförlitlig information att besluta att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på grund av sådan rådgivning som kan behövas (Artikel 21.a). Jag menar att de- och reterritorialiseringen av barnet i detta fall motsäger den text som jag har kursiverat. Nu ska jag försöka visa för läsaren hur detta skäl ändå anses legitimt. Jag påstår att detta skäl kan legitimeras pga. av den tidlösa och isolerade verklighetsbild som riktas mot givarländerna. Att de biologiska föräldrarna skulle ha en ekonomisk situation som kan ge upphov till att de ger sitt fulla samtycke till en internationell adoption av sitt barn är en föreställningsbild som kan betraktas som helt naturlig i mottagarländerna. Jag ber nu läsaren att se det andra skälet till att barn de- och reterritorialiseras ur ett vidare perspektiv. Eftersom att jag ifrågasätter hela idén att barnkonventionen och internationell adoption kan främja barnets bästa anser jag det viktigt att förstå hur det kommer sig att föräldrar i givarländerna ställs inför ett val att välja huruvida de kan ta hand om sitt barn eller främja sitt barns bästa genom att separera det från sitt ursprungsland för att integreras i köparnas hemland. Jag hävdar att den kontext som de biologiska föräldrarnas livsförhållanden skapas och begränsas av kan härledas till historiska och samtida fenomen. Jag menar att de biologiska föräldrarnas ekonomiska situation har sin utgångspunkt i den västerländska kolonialtiden.

13 13(28) Kolonialmakterna förändrade drastiskt samhället i de koloniserade länderna under kolonialtiden, som började i slutet av 1400-talet och anses generellt ha avrundats i samband med avkoloniseringen under och 1950-talet. Det var under 1950-talet som adoptionsbyråerna skapades. Dessa adoptionsbyråer baserades alltså på en kristen västerländsk ideologi som ansåg att de barn som drabbades i de före detta kolonierna skulle hjälpas och räddas genom att adopteras internationellt till adoptivfamiljer i de före detta koloniserande länderna. Adoptionsverksamheten mellan de före detta kolonierna (u-länderna) och de före detta kolonialmakterna (i-länderna) har fortsatt ända in i 2000-talet. Adoptionsbyråerna drivs idag av samma ideologi om att hjälpa och rädda barn från fattiga länder och internationell adoption har kommit att betraktas som ett alternativt sätt att bilda familj. Jag påstår att den fattigdom som råder i u-länderna är avhängig koloniseringen och avkoloniseringsprocessen. Men inte endast. Jag menar att u-länderna inte tillåts att utvecklas till starka ekonomier. Det beror på flera orsaker: 1) att i-länderna inte avskriver u-ländernas skulder 2) att u-länderna, på samma sätt som under kolonialtiden, tvingas producera exportvaror. Därmed måste u-länderna importera exempelvis basmatvaror som kan framställas inom landet till ett billigare pris. Och 3) de globala handelsavtalen styrs av en neoliberal ideologi som ger vinster i i-ländernas ekonomier och förluster i u-ländernas ekonomier (se Vera-Zavala 2003). Dessa ekonomiska förluster i u-ländernas ekonomier innebär inte bara en förlust för u-ländernas nationalekonomi. Förlusten innebär även att föräldrar i u-länderna ställs inför ett val att välja huruvida de kan ta hand om sitt barn eller främja sitt barns bästa genom att separera det från ursprungslandet för att integreras i något i-land. Jag menar att de biologiska föräldrarnas ekonomiska situation inte kan ses tidlöst och isolerat från historiska och samtida fenomen. De biologiska föräldrarnas ekonomiska situation beror på i-ländernas ovilja att låta u-länderna utvecklas till starka ekonomier. De biologiska föräldrarnas ekonomiska situation antyder den asymmetriska relationen mellan u-länderna och i-länderna dvs., den asymmetriska relationen mellan givar- och mottagarländerna. Denna asymmetriska relation mellan givar- och mottagarländerna förändras inte genom den internationella adoptionsverksamheten. Den upprätthålls. Framförallt pga. att de pengar som omsätts för att adoptera ETT barn kunde brukas för att ge stöd åt FLERA barn och de biologiska föräldrarna i givarländerna (åtminstone i relation till Artikel 27.4). Men också pga. av att de biologiska föräldrarna inte kan göra så mycket annat än att ge samtycke till att sälja barnen till något i-land på inrådan av adoptionsbyråerna. När jag säger att de biologiska föräldrarna inte kan göra så mycket annat än att ge samtycke till att sälja barnet syftar detta inte så mycket annat på att de biologiska föräldrarna skulle kunna främja barnets bästa genom att avliva det, om inte barnkonventionen och internationell adoption förutsattes främja barnets bästa. Det beror på att barn globalt betraktas som ofullständiga, omogna och irrationella. Barn kan alltså likställas med djur. Djur får inte tillfogas onödigt lidande, men det är inte aktuellt att fråga djur (eller barn som adopteras ) om deras informerade samtycke. Djur/barn är inte subjekt; det förutsätts att de inte kan lämna eller vägra lämna sitt samtycke. Till exempel, i Sverige avlivas människor under 18 år genom abort som ett sätt att främja barnets bästa (dvs., de vuxnas bästa ) när föräldrarna inte vill ha eller kan ta hand om barnet pga. vissa omständigheter. Anledningen till att barn inte avlivas i u-länderna som ett sätt att främja barnets bästa när de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om sitt barn kan, bland annat och i de flesta fall, härledas till koloniseringen av u-länderna som medförde att de kristna västerländska idealen gjordes till de bästa. Därmed förbjöds denna praktik (dvs., att avliva barn ) som hade varit rådande i de flesta u-länder innan 1) de blev koloniserade av Västvärlden 2) den

14 internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades och 3) barnkonventionen förutsattes främja barnets bästa ; de vuxnas bästa. 14(28) Sammanfattningsvis menar jag att det andra skälet som angivits av adoptionsbyråerna till att barn de- och reterritorialiseras förefaller både godtyckligt och tvivelaktigt i relation till Artikel 21.a. Godtyckligheten uttrycks i att det förefaller naturligt att de biologiska föräldrarna ger upp sina barn pga. ekonomiska omständigheter. Tvivelaktigheten uttrycks i de kristna västerländska adoptionsbyråernas föreställning om de biologiska föräldrarnas situation. Det är en föreställning som är tidlös och isolerad. Denna föreställning baseras inte på relevant och tillförlitlig information. Och de biologiska föräldrarnas samtycke till att sälja sina barn har givits under tvång; att de inte kan göra så mycket annat än att sälja barnet till något i-land. I det här fallet främjar alltså adoptionsbyråerna de biologiska föräldrarnas intressen genom att de existerar där som en funktion att främja barnets bästa under dessa omständigheter. Men i första rummet främjas de ofrivilligt barnlösas intressen i mottagarlandet. Jag menar att detta antyder 1) en asymmetrisk balans mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna 2) en asymmetrisk relation mellan givar- och mottagarlandet 3) förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa och 4) förgivettagandet att barnkonventionen och internationell adoption som ett instrument respektive medel främjar barnets bästa och barnets rättigheter, vilket kan härledas till den globala synen på människor under 18 år. Det tredje skälet till att barn de- och reterritorialiseras Enligt adoptionsbyråerna är det tredje skälet till att barn adopteras internationellt beroende av kulturell estetik dvs., de biologiska föräldrarnas betraktande av barnet som illegitimt i relation till kulturella normer och värderingar. Det här skälet infattar ett flertal problematiska aspekter. För det första förefaller det som att de biologiska föräldrarna aktivt distanserar sig från barnet genom att ge samtycke till att separera det från ursprungslandet. Detta distanserande pekar på en objektifierande och diskriminerande syn på barnet. För det andra verkar det som att adoptivföräldrarna stöder de biologiska föräldrarnas objektifierande och diskriminerande syn på barnet genom att de accepterar att barnet ofrivilligt förflyttas till deras hemland. För det tredje kan det ses att det är adoptionsbyråerna som bidrar till att hantera denna sociala konflikt ur de biologiska och adoptivföräldrarnas perspektiv. Ur de biologiska föräldrarnas perspektiv uttrycks den sociala konflikten i att barnet är illegitimt i relation till kulturella normer och värderingar. Ur adoptivförälderns eller adoptivföräldrarnas perspektiv manifesteras den sociala konflikten i att de benämns som ofrivilligt barnlösa. Barnlöshet är ett brott mot den sociala ordningen i mottagarländerna. Adoptionsbyråerna omvandlar dessa sociala konflikter ur de biologiska föräldrarnas och adoptivföräldrarnas perspektiv. Jag menar att adoptionsbyråerna främjar de vuxnas intressen, både i givar- och mottagarlandet i detta fall. För det fjärde motsäger detta skäl till att barnet adopteras vad som stadgas i Artikel 2, om icke-diskriminering. I Artikel 2.1 stadgas att konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn de rättigheter som anges i barnkonventionen utan åtskillnad av något slag, [exempelvis vad gäller] barnets börd eller ställning i övrigt. Vidare sägs i Artikel 2.2 att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering [på grund av föräldrars uttryckta åsikter.]. Så är alltså inte fallet. När det gäller internationell adoption medverkar adoptionsbyråerna till att barn diskrimineras.

15 15(28) Som en parantes kan jag också nämna två generella motsägelser i detta utdrag ur Artikel 2. Den första motsägelsen uttrycks i att hela barnkonventionen är en utskiljning av barn beroende på deras ställning i samhället som ofullständiga, omogna och irrationella människor under 18 år. Den andra motsägelsen synliggörs i och med att det uppstår en distinktion mellan normala barn och barn som adopteras vilket innebär att barn inte har lika rättigheter universellt som stadgas i barnkonventionen dvs., genom internationell adoption utskiljs barn som adopteras som en särskild social kategori av människor under 18 år som inte omfattas av barnkonventionens intentioner att främja barnets bästa och barnets rättigheter. Sammantaget, när det gäller det tredje skälet till att barn adopteras internationellt, menar jag att de fyra aspekterna exemplifierar förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas bästa, dvs., samhällets bästa. Främst det västerländska samhällets bästa, eftersom att adoptionsbyråerna drivs av en kristen västerländsk ideologi som, bland annat och i de flesta fall, syftar till att hjälpa och rädda barn från de före detta kolonierna till de före detta kolonialmakterna. Med andra ord, det tredje skälet till att barn adopteras internationellt baseras på en godtycklig föreställning som kan härledas till en kristen västerländsk fantasi att hjälpa och rädda barn till paradiset (i-länderna) eller det goda västerländska livet. Avslutningsvis menar jag att det är den globala synen på människor under 18 år och den asymmetriska relationen mellan givar- och mottagarländerna som utgör strukturen vilken strukturerar de goda principerna för adoptionspraktiker. Dessa adoptionspraktiker pekar på förskjutningen av barnets bästa-principen till de vuxnas/samhällets bästa. Det leder mig till att säga att den internationella adoptionsverksamheten kan ses som ett totalt fenomen som infattar essensen av det internationella samhällets normer och värderingar vad gäller barn dvs., förskjutningen av barnets bästa-principen förefaller gälla på alla samhällsnivåer bland människor över 18 år : socialt, ekonomiskt, politiskt, religiöst, vetenskapligt, moraliskt, historiskt och geografiskt, eller individuellt som kollektivt, strukturellt som kontextuellt och lokalt som globalt. Och det är inom denna struktur som sociala och kulturella aktörer objektifieras, instrumentaliseras och kommodifieras genom att de involveras i de- och reterritorialiseringsprocesser, vilket jag ska beskriva i nästa del av uppsatsen. Del III Distinktionen mellan barn som adopteras och normala barn Det övergripande temat för den här delen av uppsatsen är distinktionen mellan barn som adopteras och normala barn. Denna distinktion uppstår som ett resultat av den internationella adoptionsprocessen. Jag menar att den ger upphov till många innebörder. Dessa innebörder som den internationella adoptionsprocessen ger upphov till ska jag granska ur ett vidare perspektiv. Men först ska jag diskutera problemet med att likställa den nationella och internationella adoptionspraktiken. Problemet med att likställa den nationella och internationella adoptionspraktiken Innan jag börjar diskutera distinktionen mellan barn som adopteras och normala barn ska jag ifrågasätta och främmande göra mig från det som sägs i Artikel 21.c, där nationell adoption och internationell adoption likställs. Jag menar att det finns ett problem med denna likställelse. I Artikel 21.c sägs att konventionsstaterna ska säkerställa att det barn som berörs av internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption. Jag ifrågasätter denna likställelse av nationell adoption och internationell adoption eftersom det finns anmärkningsvärda skillnader i denna jämförelse. Dessa skillnader ger upphov till en distinktion mellan barn som adopteras nationellt och barn som adopteras internationellt.

16 16(28) Jag menar att den nationella adoptionspraktiken bör hållas isär från den internationella adoptionspraktiken (även om det är möjligt att göra vissa jämförelser). Det beror främst på att de barn som adopteras nationellt ofta har tillkommit genom naturlig fortplantning, dvs., nationell adoption sker främst i familjer där barnet adopteras av moderns eller faderns nya partner eller av den fosterfamilj som har uppfostrat barnet. Det innebär att barnet som adopteras nationellt kan åtnjuta sina rättigheter i sitt ursprungsland samt att det företräds av sin biologiska förälder eller sina fosterföräldrar, till skillnad från barnet som adopteras internationellt vilket företräds av adoptionsbyrån och vars rättigheter förskjuts till mottagarlandet. Och vid nationella adoptioner står staten för alla kostnader. 7 Sammantaget påstår jag att dessa skillnader pekar på problemet med att likställa nationell adoption och internationell adoption. Jag menar att den nationella och internationella adoptionspraktiken inte bör likställas. Det beror på att barn som adopteras internationellt i de flesta fall inte åtnjuter de garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption. Den främsta likheten mellan dessa adoptionspraktiker är att vuxna förutsätter att adoption, nationell såväl som internationell, kan främja barnets bästa. Det är en föreställning som jag ifrågasätter och främmandegör mig ifrån. Den internationella adoptionsprocessen Nu ska jag förklara vad som menas med den internationella adoptionsprocessen och hur jag kommer att analysera den. Jag påstår att den internationella adoptionsprocessen är en ofrivillig förflyttning av barnet från sitt ursprungsland till ett annat land där det integreras ofrivilligt i den adoptivfamilj som har köpt människan under 18 år. Eftersom att barnet inte tillfrågas om det vill förflyttas från sitt ursprungsland för att integreras i köparnas hemland, innebär det att den internationella adoptionsprocessen är ofrivillig. Anledningen till att barnet inte tillfrågas beror på att vuxna förutsätter att barnkonventionen och internationell adoption främjar barnets bästa. Vidare är det ju vuxna som har formulerat de goda principerna för adoptionspraktiker. Och vuxna anser ju generellt att den internationella adoptionen blir som mest lyckad då barnet förflyttas så tidigt som möjligt efter födseln. Alltså kan inte barnet ge sitt perspektiv när det gäller beslutet att separera barnet från sitt ursprungsland för att integrera det i adoptivförälderns eller adoptivföräldrarnas hemland, dvs., hos den eller de som har köpt denna människa under 18 år. Eftersom att den internationella adoptionsprocessen involverar en ekonomisk kostnad görs barnet till en vara. Denna kostnad varierar pga. olika orsaker och är avhängig en efterfrågan som baseras på vuxnas intressen och tillgången på adopterbara människor under 18 år. Följaktligen upprätthålls den internationella adoptionsprocessen av vuxna. Och när det gäller internationell adoption är det adoptionsbyråerna som företräder barnets röst. Jag menar att adoptionsbyråerna främjar de vuxnas intressen, dvs., att barnets bästa-principen har förskjutits till de vuxnas/samhällets bästa. Och när väl barnet som har adopterats har integrerats i köparnas hemland påstår jag att det inte är skyddat mot sexuellt utnyttjande på samma sätt som normala barn. Nu hoppas jag att läsaren förstår vad jag menar med den internationella adoptionsprocessen och hur jag kommer att analysera den. Ur ett vidare perspektiv ser jag att ingen människa skulle acceptera att ofrivilligt separeras från sitt ursprungsland för att ofrivilligt integreras i köparens hemland. Nu ska jag ge ett exempel som förklarar varför jag inte ser att någon vuxen skulle acceptera att bli involverad 7 De nationella adoptionerna är dessutom mindre vanliga än internationella adoptioner. I dag rör det sig om adoptioner årligen. Det finns tre olika huvudformer. Den första och vanligaste är styvbarnsadoptioner, som brukar uppgå till ungefär 100 per år. Den andra formen är adoption av fosterbarn, som alltså blir adopterade av föräldrarna i det familjehem, där de varit placerade. Det rör sig om cirka barn per år. Den tredje formen är adoption av spädbarn, ungefär barn per år (Lindblad 2004:201).

17 17(28) i en internationell adoptionsprocess, dvs., en ofrivillig förflyttning från sitt ursprungsland till köparens hemland. Läsaren kan föreställa sig att 35-årige Lars Larssons föräldrar har omkommit i en olycka. Precis efter det att Lars har meddelats om denna tragiska omständighet ringer det på dörren. Chockad och sorgsen öppnar Lars dörren och möts av en person som kommer från adoptionsbyrån. Personen från adoptionsbyrån tränger sig på med FN konventionen om de vuxnas rättigheter i högsta hand och hävdar att Lars omedelbart ska förflyttas från sitt hemland för att integreras i ett land där en köpare vill integrera Lars i sin familj. Personen från adoptionsbyrån hänvisar till vuxenkonventionen och läser ur den: Konventionsstaterna som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att den vuxnas bästa främst beaktas under rådande omständigheter. - Som en människa över 18 år har du rättigheter. Jag är här för att främja dessa. Det är en transsexuell urinvånare från något annat land på andra sidan jordklotet som bor i en grotta som vill köpa dig. Han är ofrivilligt vuxenlös, och vill därför köpa dig för att dela sin kärlek med dig. Du får ett nytt namn, ny identitet, nytt medborgarskap, nya släktskapsförhållanden, nya matvanor, ny religion och en man att älska. Fantastiskt, eller hur? Det är för ditt bästa! Kom nu, du behöver inte ta med dig någonting, planet väntar. 8 Läsaren kanske tycker att detta exempel förefaller märkligt och orimligt men jag kommer att visa att det är på detta vis de goda principerna för adoptionspraktiker har utformats när det gäller människor under 18 år. Sammanfattningsvis, jag hoppas att ovanstående ger läsaren en bild av den internationella adoptionsprocessen. Det är en process som innebär att barnet migreras ofrivilligt från sitt ursprungsland till köparnas hemland, för att vuxna anser att det är för barnets bästa. Och när barnet väl har integrerats ofrivilligt i köparnas familj är det inte skyddat mot sexuellt utnyttjande på samma sätt som normala barn. Eftersom att detta är ett annorlunda sätt att betrakta internationell adoption kan det vara svårt att förstå denna vidare betraktelse men jag ska försöka visa att den är rimlig. Vad innebär det att de- och reterritorialiseras? Här ska jag diskutera vad det innebär att barn förflyttas ofrivilligt från sina ursprungsländer för att integreras ofrivilligt i adoptivföräldrarnas hemland. Det gör jag genom att ifrågasätta och främmandegöra mig från föreställningen att barnkonventionen och internationell adoption kan främja barnets bästa. Enligt FN innehåller barnkonventionen några huvudprinciper. De handlar om Artikel 2, om icke-diskriminering, Artikel 3, om barnets bästa, Artikel 6, om rätten till liv och överlevnad, och Artikel 12, om åsiktsfrihet och rätten att bli hörd. Samtidigt återfinns det sken av samma principer i de övriga artiklarna. Dessa grundläggande och allmänna principer kan ses som barnets bästa-principens konstitution. Kortfattat innebär artiklarna: att varje barn, utan undantag har rätt att få del av sina rättigheter (Artikel 2); att barnets bästa skall beaktas vid alla beslut som berör barnet (Artikel 3); att inte bara deras överlevnad utan också utveckling skall säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga (Artikel 6); samt att deras åsikter skall få komma fram och visas respekt. De relaterar till varandra och tillsammans formar de en attityd till barn, man skulle här kunna tala om konventionens barnsyn (Hammarberg 2006:13, betoning i originalet). Jag tänker ifrågasätta och främmandegöra mig från dessa principer när jag diskuterar konventionens betraktelse av internationell adoption som ett sätt att beakta barnets bästa. Det gör jag för att konventionsstaterna som anslutit sig till 8 Jag menar inte att det skulle vara något märkligt med att Lars förflyttas till en transsexuell man som bor i en grotta. Det märkliga med exemplet är att Lars ska förflyttas ofrivilligt till något annat land där någon har uttryckt en vilja att köpa Lars. Vidare är det märkligt att representanten från adoptionsbyrån kan hänvisa till en text som objektifierar, instrumentaliserar och kommodifierar Lars. Det är ett uttryck för en asymmetrisk makt och kunskapsrelation som manifesterar en viss syn på sociala och kulturella aktörer.

18 18(28) barnkonventionen förutsätter att internationell adoption kan vara till det att främja barnets bästa. Nu tänker jag alltså fokusera på själva den internationella adoptionsprocessen: den ofrivilliga förflyttningen av barn från deras ursprungsländer till ett annat land. Vad innebär denna förflyttning ur sociala och kulturella aktörers perspektiv? Jag ska börja med att undersöka vad förflyttningen kan innebära för utvecklingen av barnets personlighet 9 eller personskap. Några aspekter av personskapet uttrycks i Artiklarna 6 10, 7 11, 8 12 och Eftersom att barnkonventionen är baserad på den västerländska föreställningen att barn tillkommer genom så kallad naturlig fortplantning uppstår det en komplexitet i adoptionssammanhang då internationell adoption inte är ett naturligt sätt att bilda familj. Därmed uppstår en distinktion mellan barn som adopteras och normala barn. Jag ska börja med att visa på komplexiteten i detta genom att granska vad som sägs i Artiklarna 7 och 8. I Artikel 7 sägs att barnet skall ha rätt från födseln till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt som möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. När det gäller normala barn framstår Artikel 7 oproblematisk. Men när det gäller internationell adoption förskjuts dessa rättigheter till att gälla i mottagarlandet. Barnet som adopteras får inte det namn, medborgarskap eller de föräldrar barnet skulle ha blivit omvårdat av i födelselandet. Det problematiska i att barnet som adopteras inte får ett namn och medborgarskap som motsvarar dess ursprung och inte heller föräldrar från ursprungslandet, som normala barn får, kan ge upphov till förvirring både inom och utom den adopterade människan under 18 år. Den adopterade kan exempelvis ha svårt att förena sin biologiska självbild med den sociala verkligheten som omgärdar den adopterade, dvs., det kan vara svårt att uppnå en identitetsuppfattning när den adopterades namn inte motsvarar dess ursprung och ingen liknar en i familjen som den adopterade har inkorporerats inom. Jag påstår också att den adopterade kan skapa förvirring genom att medborgare i mottagarlandet tror att den adopterade är en invandrare. Då kan den adopterade utsättas för främlingsfientliga kommentarer, dvs., diskrimineras. Trots att den adopterade har uppfostrats som en medborgare av mottagarlandet. Samtidigt kan förvirringen utom den adopterade även vara förvirrande för den adopterade om denne uppfattar sig som en medborgare av mottagarlandet. Vidare, i Artikel 8 stadgas att konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olovligt ingripande. I likhet med problematiken som jag belyste gällande Artikel 7 innebär den ofrivilliga förflyttningen av barnet från sitt ursprungsland att barnet förnekas sin rätt att behålla den identitet som barnet har och skulle ha utvecklat i ursprungslandet. I mottagarlandet får barnet en annan identitet, ett nytt medborgarskap, ett nytt namn och nya släktskapsförhållanden. Detta är problematiskt eftersom att dessa aspekter av personskapet både har en biologisk och en social grund som inte är oberoende av varandra. Det vill säga, sättet på vilket en social och kulturell aktör identifierar sig själv och sin relation 9 Begreppet personlighet som jag använder det här refererar till det antropologiska begreppet personhood som kan översättas till personskap på svenska. Detta begrepp infattar sociala och kulturella omständigheter i relation till tid, plats och rum. Med andra ord går detta begrepp utöver de västerländska psykologernas åldersfixerade föreställning om människans personlighet. 10 Artikel om Rätt till liv och överlevnad. 11 Artikel om Rätt till namn och nationalitet. 12 Artikeln om Rätt att behålla identitet. 13 Artikeln om Rätt till levnadsstandard.

19 19(28) till andra beror av både biologiska och sociala aspekter av personskapet, som exempelvis uttrycks i ens namn, identitet, medborgarskap, föräldrarna och släktförhållanden. När det gäller normala barn som inte förflyttas ofrivilligt från sitt ursprungsland för att ofrivilligt inkorporeras i köparnas hemland är Artiklarna 7 och 8 oproblematiska. Men när det gäller barn som adopteras uppstår alltså en komplexitet. Sammantaget, genom att barn de- och reterritorialiseras uppstår en distinktion mellan normala barn och barn som adopteras. Denna distinktion påvisar att det skapas skillnader i tolkningar av barnets rättigheter och barnets bästa, exempelvis vad gäller Artikel 7 och 8. Dessutom anses det ju generellt att barnet bör adopteras så tidigt som möjligt för att barnets bästa ska främjas. Detta generella antagande kan tänkas vara rimligt om man har en syn på barn som utgår ifrån att barnet ännu inte har utvecklat någon uppfattning hur livet ska komma att utformas i ursprungslandet. Jag ifrågasätter och främmandegör mig från denna syn. Det är en syn som tillskriver den biologiska aspekten av personskapet mindre vikt. Och denna syn, menar jag, kan härledas till den konventionella synen på människor under 18 år som ofullständiga, omogna och irrationella. Eftersom den biologiska aspekten av personskapet tillskrivs mindre vikt när det gäller barn som adopteras fästs inget avseende vid att barnet som har adopterats, under sin uppväxt, kommer att inse att det är biologiskt sett olikt normala barn i mottagarlandet. Det här är en komplexitet som kan vara svår att förstå. Kort sagt innebär den att barnet som har adopterats kan få identitetsproblem eftersom att det inte har någon att identifiera sig med, på samma sätt som normala barn. Det finns förmodligen invandrare i mottagarlandet som inte betraktas som normala utan just som invandrare eller barn till invandrare. Men barn som har adopterats skiljer sig från barn till invandrare. Just därför att de är barn som har adopterats och är uppfostrade som medborgare av mottagarlandet, pratar mottagarlandets modersmål, har föräldrar från mottagarlandet och därmed betraktas som medborgare av mottagarlandet av dessa invandrare och barn till invandrare. Trots att det barn som har adopterats ofta utmärker sig pga. att dess utseende avviker från normen i mottagarlandet. 14 Denna komplexitet som jag har beskrivit drabbar givetvis inte alla barn som adopteras, men frågan är om det kan rättfärdiga den internationella adoptionsverksamheten som ett sätt att främja barnets bästa. Om man, som konventionsstaterna, föreställer sig att internationell adoption kan vara till det att främja barnets bästa erkänner man att vissa barn som adopteras har en inneboende rätt till ett problematiskt liv, i relation till Artikel 6. Det motsäger i så fall föreställningen att internationell adoption är till det att främja barnets bästa enligt vad som sägs i barnkonventionen. För enligt vad som sägs i barnkonventionen om internationell adoption ska varje internationell adoption främja barnets bästa. Om ett barn får ett dåligt liv i mottagarlandet främjades alltså inte barnets bästa genom den internationella adoptionen. Det samma gäller om barnet som adopterades upplever att det endast har fått ett bra eller ett bättre liv än vad det föreställer sig ha kunnat få i givarlandet. Anledningen till att det internationella adoptionsfenomenet rättfärdigas trots att barn som adopteras är överrepresenterade i självmordsstatistik och inom psykvården 15 beror på att internationell adoption förutsätts vara till det att främja barnets bästa. Men det är det inte i varje fall som konventionsstaterna förutsätter. 14 Den som vill veta mer om identitetsutformningen hos adopterade hänvisas till Irhammar (1997) och von Grieff (2000). 15 Se exempelvis, Hjern, A., Vinnerljung, B., och Lindblad, F Suicide, Psychiatric Illness, and Social Maladjustment in Intercountry Adoptees in Sweden i Lancet 360 (9331):

20 20(28) Med andra ord, normala barn är inte bara skyddade från att bli dödade utan erkänns även rätten till såväl överlevande och utveckling, där stor vikt läggs på barns tidiga utveckling, inklusive rätten till lek (Artikel 6). Men denna inneboende rätt till livet, överlevande och utveckling som konventionsstaterna erkänner normala barn skiljer sig från den inneboende rätt till livet barn som adopteras har rätt till. Den problematik som uppstår för barn som adopteras i relation till Artikel 6 uppstår även i relation till Artikel 27. I Artikel 27 erkänner konventionsstaterna rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Jag påstår att den levnadsstandard som erkänns barn som adopteras inte är densamma som för normala barn. För det första är det den levnadsstandard barnet får i mottagarlandet. För det andra kan inte barnet uppnå sin fullständiga och harmoniska utveckling eftersom att internationell adoption inte är ett naturligt sätt att bilda familj. Det jag vill säga med denna diskussion är att barn som adopteras inte åtnjuter samma rättigheter som stadgas i Artikel 7, 8, 6 och 27 som normala barn eftersom att barnet som adopteras separeras ofrivilligt av godtyckliga skäl från sitt ursprungsland och integreras ofrivilligt i mottagarlandet i den adoptivfamilj som har köpt barnet. Det är en innebörd av att de- och reterritorialisera sociala och kulturella aktörer. Jag fortsätter nu och diskuterar en annan innebörd av att de- och reterrritorialisera sociala och kulturella aktörer, nämligen hur barn kommodifieras genom den internationella adoptionsprocessen. Hur kommodifieras sociala och kulturella aktörer genom den internationella adoptionsprocessen? I det här avsnittet ska jag diskutera hur barn görs till varor (kommodifieras) genom den internationella adoptionsprocessen. Jag ifrågasätter ju internationell adoption som ett sätt att främja barnets bästa, men konventionsstaterna erkänner att barnets bästa främst beaktas när det gäller internationell adoption. I konventionsartikel 21.d stadgas att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att vid internationell adoption säkerställa att placeringen inte leder till otillbörlig ekonomisk vinst för de personer som medverkar i denna (Artikel 21.d, min betoning). För det första, eftersom att jag ifrågasätter och främmandegör mig från denna goda princip som utformats, tolkar jag Artikel 21.d som att konventionsstaterna erkänner att internationell adoption kan leda till en rimlig vinst för de personer som medverkar till att barnet ofrivilligt separeras från sitt ursprungsland för att ofrivilligt integreras i köparnas hemland. För det andra tolkar jag denna konventionstext som att internationell adoption involverar en ekonomisk kostnad, vare sig otillbörlig eller tillbörlig. Jag menar att detta faktum är tillräckligt anmärkningsvärt och allvarligt. Den ekonomiska kostnaden för den internationella adoptionen gör barnet till en vara. För det tredje menar jag också att den ekonomiska kostnaden, vare sig otillbörlig eller tillbörlig, styrs av en efterfrågan. Det är adoptivföräldrarnas efterfrågan på barn som jag tänker på. Det internationella adoptionsfenomenet uppstod som ett sätt att hjälpa och rädda människor under 18 år undan krig och fattigdom i samband med dekoloniseringsprocessen. Det var mer än 50 år sedan. Idag sägs det alltså att barn adopteras internationellt av tre skäl, som jag analyserade tidigare. Men vilka människor under 18 år som adopteras är avhängig adoptivföräldrarnas efterfrågan och möjligtvis adoptionsbyråernas marknadsföring av tillgången på adopterbara barn. Adoptivföräldrarnas efterfrågan uttrycks i det val de gör när de väljer 1) vilken färg barnet ska ha dvs., från vilket land de vill köpa barnet 2) om de ska