Universitetsutbildning utan arbetsgaranti

Transkript

1 Universitetsutbildning utan arbetsgaranti 1. Inledning 1.1 Syfte och frågeställning I denna text vill vi besvara frågan Hur påverkar universitetsutbildningen ungdomars framtida möjligheter att få jobb?. Det är relevant att utreda hur arbetsmarknaden ser ut för högutbildade i Nicaragua, eftersom nästan alla ungdomar vi har mött har haft en dröm som innefattar universitetsutbildning. Eftersom vår övergripande frågeställning är Hur påverkar utbildningen ungdomars framtidsdrömmar och framtidsutsikter gällande arbete? är det intressant att se om universitetsutbildningen överhuvudtaget gör någon skillnad för nicaraguanska ungdomars framtidsutsikter. 1.2 Bakgrund Ett flertal informanter har bekräftat att det i Estelíområdet finns väldigt få arbeten tillgängliga för universitetsutbildade. Trots det vill en majoritet av ungdomarna ha en universitetsexamen då det ger både status i samhället och fler möjligheter att få det jobb man vill ha. Universitetsutbildning ses inte som en garanti för att få ett akademiskt eller välbetalt jobb men det är ändå det enda möjliga sättet att få ett bra jobb. Det är vanligt med en stark tilltro till sin egen framtid men ungdomarna är medvetna om att det finns många sociala och ekonomiska hinder på vägen till drömjobbet. I Nicaragua är arbetslösheten hög, enligt Gapminder har 59 % av alla över 15 år ett jobb (2007). Dock är den informella sektorn stor, så arbetslöshetssiffran är svår att få fram exakt. Olika källor anger olika siffror, enligt Landguiden är 12,1 % av nicaraguanerna arbetslösa, men endast 40 % har en formell anställning (2005). 25,5 % av befolkningen över 25 år är utbildade på secundarianivå eller högre (HDR, 2010). 2. Avhandling Diana, 16 år, trivs bra i staden Estelí där hon har bott under hela sitt liv. Dock skulle hon ta chansen att flytta utomlands direkt om hon fick den. Detta är en inställning hon delar med många andra unga nicaraguaner. Enligt en undersökning som Centralamerikanska Universitetet och den nicaraguanska organisationen Ética y Transparencia genomförde 2004, svarade 80 % av landets ungdomar att de skulle lämna landet om de kunde (Perez Baltodano, 2006). Detta bekräftas också av en majoritet av våra informanter som liksom Diana berättade att de skulle flytta utomlands om de fick chansen. Diana förklarar detta genom att säga: Man har fler möjligheter i andra länder än i Nicaragua. [...] I Nicaragua är risken stor att du studerar på universitetet i flera år och sedan inte får ett jobb som har med utbildningen att göra (Juares, 2011). Estelí är beroende av de fyrtiotal tobaksfabriker som med mellan och anställda utgör de största arbetsgivarna i området (ATC, 2011). Fabriksjobben kräver oftast ingen högre utbildning eftersom arbetsuppgifterna är enkla men slitsamma, vilket vi noterade vid ett besök på en tobaksfabrik. Detta kan vara en bidragande faktor till att det inte finns en stor arbetsmarknad för universitetsutbildade i Estelí. Flera av våra informanter påpekar att risken är stor att man efter flera års utbildning till exempelvis advokat eller läkare ändå kommer att jobba på en tobaksfabrik. Det finns både privata och statliga universitet i Nicaragua. De privata kostar pengar och de statliga är gratis med undantag av en inskrivningsavgift varje termin (Lanza, 2011).

2 Trots att utbildning inte alltid leder till arbete vill alla nicaraguaner vidareutbilda sig. Utbildning har alltså ett egenvärde i sig. Det ger status och personlig utveckling att utbilda sig. Normen är att man ska utbilda sig, det är en självklarhet för alla att det är vägen till en bättre framtid. När en så stor del av den utbildade befolkningen inte får arbete kan man fråga sig om det är så att universitetet fokuserar på fel sorts utbildningar. Om utbildning inte leder till fler eller bättre jobb fastnar människor i arbetslöshet och det finns en risk för att mycket av det hopp som ungdomar sätter till utbildningen uppfylls inte. När det inte skapas arbeten men ungdomar trots det forsätter att utbilda sig får Nicaragua ett överflöd av utbildad arbetskraft. Frågan är då om det till exempel behövs fler jurister när de som redan finns inte får ett arbete. Ska de tillgängliga jobben bestämma hur utbildningen ser ut eller ska utbildningen bestämma vilka jobb som kommer att finnas? Exempelvis ska universiteten till exempel fortsätta utbilda samma antal läkare som nu även fast de inte får jobb eller ska utbildningen anpassas efter de jobb som finns och utbilda inom dessa. Den roll som universiteten i nuläget har är att utbilda ungdomar utifrån vad de vill bli trots att det kanske inte ger dem jobb. Alternativet till detta skulle kunna vara att kvotera in människor på utbildningar som kommer att ge dem en större chans att få arbete i framtiden. Risken blir då att enskilda institutioner får för mycket makt över individers liv. Att vara utbildad inom områden som generar mer arbeten behöver dock inte vara en garanti för jobb. Nicaragua är ett land som i stor utsträckning producerar cigarrer genom sina tobaksfabriker vilket alltså leder till att det finns fler jobb tillgängliga inom den branschen än inom till exempel advokatbranschen. Därför kan högutbildade personer mycket väl hamna inom cigarrbranschen även om man från början utbildat sig till exempelvis advokat. En majoritet av informanterna vi har pratat med var medvetna om att de förmodligen skulle behöva jobba samtidigt som de studerar vilket kan innebära svårigheter både för jobbet och studierna. Arbetsgivaren är ofta missnöjd med arbetare som studerar samtidigt eftersom de inte har möjlighet att ta extra arbetspass och det finns en risk för att arbetaren blir distraherad av sina studier och inte kan prestera så bra på arbetsplatsen. Samtidigt är det svårt för en student att kunna fokusera på studierna och samtidigt arbeta då universitetsstudier tar upp mycket tid och det kan vara svårt att finna tid bland arbetet att studera (Vasquez a, 2011). Även om det är viktigare för framtida försörjning att ungdomar utbildar sig är det på kort sikt viktigare att tjäna pengar. Därför kan det vara så att universitetsstudierna prioriteras lägre än arbetet då det för många är viktigare att ha en inkomst än en utbildning. (Herrera Lanzas, Vasquez a, 2011)

3 Nicaragua är starkt beroende av sin råvaruexport av framförallt tobak, kaffe och bananer (Landguiden, 2007). Tullarna på att exportera förädlade varor är mycket högre än på att exportera råvaror, vilket gör att Nicaragua liksom många andra fattigare länder är beroende av sin export av råvaror. Ett exempel är att Nicaragua exporterar kaffebönor till Europa där Nescafé kan förädla dem och kan sälja dem dyrare (Thomasson, 2010). Råvaror är generellt mer känsliga för prissvängningar på den globala marknaden än förädlade varor. Därför leder råvaruberoendet till att landets ekonomi blir mer instabil. Dessutom är Nicaragua är beroende av att ha en arbetskraft som är anpassad efter yrken som är kopplade till råvaruproduktion. 28% av Nicaraguas arbetskraft jobbar med jordbruk och 19% inom industrin, resterande inom servicesektorn. Jämför det med Sverige där 1,1% arbetar inom jordbruket och 28,2% arbetar inom industrin och 70,7% inom servicesektorn (CIA, 2010/2008). Det här har lett till att 44% av Nicaraguas BNP kommer från industri och jordbruk, det blir alltså svårt att skapa fler akademiska arbeten när dessa sektorer genererar så pass mycket av landets BNP. Det leder till att det inte skapas fler jobb för högutbildade, eftersom arbetskraften behövs i industrin för att få ekonomin att gå runt. Sveriges ekonomi är också beroende av export men Sverige exporterar fler utvecklade produkter som kräver akademiskt utbildad arbetskraft. Globalt kan man se denna trend i och med att råvaruproduktion finns i mindre utvecklade länder (Landguiden, 2007). Att universitetsutbildningen inte leder till bättre jobb gör att det blir en så kallad brain-drain vilket innebär att högutbildade människor flyttar utomlands för att få arbete. Detta påverkar landets ekonomi negativt. Regeringen har satsat pengar på den statliga universitetsutbildningen genom att den blivit gratis och tillgänglig för alla. Denna utbildning leder dock inte till att man får ett högavlönat jobb och därför kommer de som utbildat sig dels inte att betala högre skatt och dels inte starta företag vilket skulle ha bidragit till landets utveckling. Staten får alltså inte tillbaka de pengar de investerat i att utbilda befolkningen. De som går på privata universitet och betalar för sin egen utbildning förlorar också de pengar de har investerat, eftersom de inte heller får jobb som lönar sig. Även de som går på kommunala universitet måste finansiera sitt leverne och om universitetsutbildningen inte ger resultat i form av ett jobb efter examen, är också det en förlorad investering. Den enda chansen de utbildade har är att flytta utomlands, eftersom det är där jobben för högutbildade finns. Chansen att få jobb utomlands är större än i Nicaragua. Dock får nicaraguaner ofta lågstatusjobb utomlands, exempelvis vår informant Yamali Herrera Lanzas syster som hoppat av sin utbildning i företagande och administration och flyttat till Panama för att jobba som hemhjälp (Herrera Lanza, 2011). Yamalis syster är inte ensam om detta. Mellan åren 1995 och 2005 lämnade nicaraguaner landet, framförallt för att jobba i USA, Costa Rica och Panama (HDR, 2009). Många av våra informanter talade också om att Nicaragua inte har någon framtid. Detta synsätt kan bero på att många högutbildade lämnar landet och då finns inga kvar som kan utveckla landet vidare. Kan inte staten se till att det finns jobb till de som faktiskt lyckats utbilda sig förlorar man också konkurrenskraften mot utländska företag och kompetenser och den inhemska ekonomin blir lidande. Det här en annan orsak till att det inte skapas nya jobb. Det är svårt att veta säkert att hur landet i framtiden kommer att påverkas av att fler och fler utbildas. Att säga att universitetesutbildning inte gör någon skillnad för landet blir problematiskt då man tänker på att situationen inte är samma som den var för tjugo år sen. Mellan åren 1986 och 1988 skrevs 8 % av nicaraguanerna in på universitetet, vilket kan jämföras med dagens 18 %. Dessutom har befolkningen ökat vilket gör att det är ett ännu större antal som utbildar sig idag (HDR, 1990 och 2010). Det ökade antal som studerar idag

4 har inte hunnit bidra till samhällsutvecklingen än. Stefan de Vylder menar att utbildning aldrig är negativt, alltså även om det inte skulle leda till jobb. Han säger att ett land inte har råd att inte utbilda sin befolkning, oavsett hur fattigt det är. Utbildning kan ses som ett mått på en befolknings välstånd. En utbildad befolkning är i allmänhet mer medveten om sitt lands situation och har större möjlighet att förändra samhället. (de Vylder, 2010) 3. Sammanfattning och slutsats Efter en avslutad universitetsutbildning är det som sagt svårt att få ett bra jobb, eftersom det i Nicaragua inte finns en tillräckligt stor arbetsmarknad för högutbildade. Dock har man större chanser att få en säker framtid om man har utbildat sig än om man inte har gjort det. Är man helt utan utbildning har man mycket små möjligheter att få ett jobb med en bra lön och bra arbetsförhållanden. Då har man svårt att förbättra sin levnadsstandard. Har man inte slutfört secundariautbildningen eller inte har råd med inskrivningsavgiften och skolmateriel är en universitetsexamen svår att få. Den roll som universitetsutbildningen har kan behöva omdefinieras och anpassa sig mer till landets nuvarande situation och arbetsmarknad. Dock är det ingen garanti för att öka tillgången till akademiska arbeten. Nicaragua är inne i ett råvaruberoende som ger mycket pengar till stadskassan och försörjer en stor del av befolkningen. Det leder till att det inte satsas på välfärd eller på nya jobb för akademiker eftersom man istället är beroende av att bibehålla sin produktion som är en stor del av landets ekonomi. Detta hämmar utvecklingen av nya jobb i Nicagarua. Bristen på tillgängliga jobb gör att människor söker sig utomlands för att hitta jobb och Nicaragua utsätts för en s.k. brain drain. Det påverkar Nicaragua negativt då människor som arbetar utomlands inte bidrar till landets utveckling. Det enda sättet dessa människor hjälper är på individnivå då emigranterna enbart skickar pengar hem till sina släktingar. Dessa pengar utgör enligt HDR 12 % av landets BNP (2010). Svaret på frågeställningen till denna text, Hur påverkar universitetsutbildningen ungdomars framtida möjligheter att få jobb?, är mycket beroende av ovan nämnda faktorer. Resultatet av utredningen blir att universitetsutbildningen är den enda väg som kan leda till ett bra jobb, men på grund av bristen på jobb för högutbildade är risken stor att man ändå får ett arbete på exempelvis en tobaksfabrik. Nicaraguas ekonomiska situation präglar ungdomars liv, framför allt i skolan. Det påverkar också huruvida ungdomarna kan få jobb efter sin utbildning eller inte. Det finns inga garantier för arbete efter avslutad universitetsutbildning men det är det ett av de vanligare och lättaste sätten för ungdomar att ändra på sin situation, och inte hamna på en fabrik eller inom jordbruk. Källförteckning Internet: Gapminder, ( ) Utrikespolitiska Institutet, Landguiden, Nicaragua, (2005, 2007) ( ) Tryckta: Perez Baltodano, Ándres (april 2006): Our Youth Has Inherited A National Failure. Envío Magazine. Finns tillgänglig på: UNDP (1990) Human Development Report UNDP (2009) Human Development Report UNDP (2010) Human Development Report Finns tillgänglig på:

5 Intervjuer: Herrera-Lanzas, Yamali, Universitetsstudent, 2011 Juarez, Diana, Secundariastudent, 2011 Lanza, Victor, Universitetsstudent, 2011 Vasquez, Eynar, Byggarbetare, 2011 Asocicaión de Trabajadores del Campo, ATC (2011) Föreläsningar: Thomasson, Åsa. Latinamerikagrupperna, 2010 De Vylder, Stefan. Utvecklingsteoretiker 2010