Arbetsförhållanden på tobaksfabriker

Transkript

1 Arbetsförhållanden på tobaksfabriker 1. Inledning Vårt arbete handlar om hur det är att arbeta på tobaksfabriker. Vi ämnar även försöka klarlägga vad man som arbetare har för möjligheter att påverka sin situation. För att göra detta möjligt är en förståelse för tobaksfabriksarbetares arbetsvillkor centralt. Denna utredande text bidrar även med en bakgrund till de andra två utredande texterna. 1.1 Syfte Vi vill ge en bild av hur arbetsförhållandena ser ut i för en fabriksarbetare, vilka orsakerna är samt vilka konsekvenser detta får för arbetaren och landet. 2. Avhandling 2.1 Bakgrund De officiella arbetslöshetssiffrorna i Nicaragua är 8 %. Under år 2008 och 2009 skedde en tvärt reducering av denna statistik. I början av 2008 var siffran 46,5%. (CIA World Factbook, 2011) En förklaring till denna drastiska nedgång kan vara att man nu räknar in en stor del av den informella sektorn i statistiken. Enligt Stefan de Vylder bör man inte lita på dessa siffror. Han menar att man inte kan veta om man då räknar in t.ex. skoputsarbarn eller tomatförsäljare på gatan. (De Vylder, 2011) Nicaragua är ett väldigt centraliserat land. Mycket styrs uppifrån och ner, med så kallad social ingenjörskonst. Det är bra att ha det i bakhuvudet när ni läser följande arbete. Att arbeta på en tobaksfabrik genererar en tryggare ekonomisk situation än att arbeta inom den informella sektorn, vilket oftast innebär gatuförsäljning av något slag. Att arbeta inom den informella sektorn innebär att man inte har en anställning, vilket leder till att man inte har någon form av socialt skyddsnät samt ingen inkomstgaranti. (ATC, 2011) 2.2 Diskussion I genomsnitt tjänar en fabriksarbetare 2500 cordobas per månad, vilket är under 30 % av en familjs genomsnittliga matkostnader vilket är 9000 cordobas per månad. (ATC, 2011) Arbetstiderna är enligt lag begränsade till 48 timmar per vecka, men de flesta är tvungna att arbeta övertid eftersom

2 den lön man tjänar inte räcker till, vilket resulterar i att många arbetare jobbar upp till 15 timmar per dag. (informant 1,4,5) Denna lag tas lätt på eftersom det är svårt att gå till domstol med fall när arbetarna frivilligt anmält sig till att arbeta övertid. Det vore annorlunda om de tvingades till det, men detta sker sällan eftersom arbetarna är i behov av extra pengar. (Human Rights Report, 2009) Det är även vanligt att kvinnor utför ett dubbelarbete. När det formella arbetet är slut kommer de hem och tvingas ta hand om allt hushållsarbete. (Proyecto Miriam 2011) Det finns en stor osäkerhet bland arbetarna vi talat med, då anställningen endast sträcker sig sex månader. Sedan förnyar man kontrakten. Enligt en arbetare vi talat med berodde detta på att facklig organisering på arbetsplatsen kunde förhindras snabbare om man endast hade kontrakt som gällde sex månader i rad. Ifall arbetare börjar organisera sig får de inga förnyade kontrakt. (Benilda, 2011, ATC, 2011) Rätten att organisera sig finns, men efterföljs inte. Få arbetare är organiserade. Enligt CENIDH finns det 22 stora tobaksfabriker i Estelí, varav det endast finns fackföreningar i två. Dessa två fackföreningar är grundade utav arbetarna själva. Många fabriker har fackföreningar som är organiserade av arbetsgivarna gula fackföreningar. Eftersom det endast kan finnas ett kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförening så får arbetsgivarna total kontroll över arbetarna om de bildar en egen fackförening. (Armbruster-Sandoval, 2005) En arbetare vi intervjuade påpekade tydligt att arbetarna inte startar fackföreningar eftersom risken då stor att få sparken, Cubans don t like it (Informant 1) Majoriteten av tobaksfabriksägarna är exilkubaner som flydde under revolutionen på Kuba. (Proyecto Miriam 2011) Under 2008 höjde USA sin skatt på import av cigarrer med 0,40 cent/cigarr (Informant 8), vilket drabbade Estelí hårt. Detta ledde till massavskedningar eftersom fabrikerna inte längre tjänade lika mycket pengar. Detta skedde under den dåvarande ekonomiska krisen och det ekonomiska läget redan var instabilt i landet. Enligt fackföreningen ATC, var arbetsministeriet mycket sämre under den här tidsperioden, och arbetarna fick inte någon slags ersättning vid massavskedningarna. (ATC 2011) Det är en vanlig företeelse trots att det finns lagar om ekonomisk ersättning vid avskedande. (CENIDH 2011) Arbetsministeriet har lokala kontor i varje stad. I Nicaraguas lagbalk 185, Codigo del Trabajo, står det att presidenten ska utnämna chefen för arbetsministeriet (Arbetsministeriet, 2011) Hur välfungerande ministeriet är beror väldigt mycket vem som är tillsatt som chef eftersom det är

3 centralt styrt.. Arbetsministeriet är till för att göra kontroller på arbetsplatser, hjälpa till att skapa fackföreningar (dvs. legalisera dem) samt för att kontrollera att de mänskliga rättigheter respekteras på fabrikerna. De har makten att stänga ner fabriker som bryter mot reglerna. Detta har dock aldrig skett. Enligt arbetare vi talat med finns det inspektörer på arbetsministeriet som är korrupta och deras resurser är så pass bristfälliga att deras arbete knappt kan genomföras. (ATC, CENIDH, Informant ) Även fackföreningen ATC sade att korruption finns på alla nivåer (Informant 2) men att de ansåg att situationen förbättrats under de senaste fyra åren. Enligt ATC, som i grunden är sandinister, är korruptionen är numera inte lika omfattande. Enligt CENIDH är korruptionen utbredd. När man talar med människor om samhället i Nicaragua påpekar många att korruptionen finns inom hela samhället, på alla nivåer. (Informant 2, 3, 6, 7, Korruptionen ökar i Nicaragua 2009) Flera arbetare sade att arbetsministeriet sällan talar med arbetarna när de gör sina inspektioner i fabrikerna, utan talar med arbetsgivaren eller ombud för gula fackföreningar. (Informant 1, 3, 7 och 8) Med gula fack menas en fackförening som arbetar till fördel för arbetsgivaren och som finns till för att bekämpa att de anställda försöker organisera sig. (ATC, 2011) Sedan Ortega kom till makten 2006 har antalet inspektioner som arbetsministeriet genomför mer än fördubblats. (CENIDH 2011) Samtidigt har antalet arbetare som har kollektivavtal sjunkit med en tredjedel: år 2008, år (CENIDH 2011) Daniel Ortega och sandinisterna har anklagats för att vara negativt inställda till fackföreningar (Informant 6) Regeringen hotar respekten för de mänskliga rättigheterna. (CENIDH 2011) Detta har vi fått bekräftat när vi talat med arbetare om deras arbetsförhållanden de enskilda individernas mänskliga rättigheter har kränkts. Något som tycks vara vanligt förekommande är att man inte får besöka toaletten när man vill under arbetstid och att man inte får dricka vatten när man vill. Tala med de andra anställda under arbetstid kunde också leda till försämrade arbetsvillkor (Informant 1, 3 och 5) Lönen är som vi tidigare nämnt mycket låg, vilket leder till att arbetare äter dålig kost som inte är näringsrik. (ATC, CENIDH 2011). De som fick lön efter produktion tjänade mer, vilket oftast var män. Kvinnor arbetar med de uppgifter där man tjänar efter avtal, alltså timlön. De tjänar därför sämre än männen. (Informant 1 och 3, ATC) Arbetet man genomför är ofta övervakat av en förman som ser till att alla följer reglerna på arbetsplatserna. Flera av de vi intervjuat tycker att förmännen ofta är otrevliga och elaka. De kan tycka att vi går på toa för mycket ibland. Då kommer de med spydiga kommentarer och ställer väldigt privata frågor om ens hälsa. Allt för att se ifall man pallar trycket Berättar en fabriksarbetare för oss. (Informant 1)

4 Enligt Arbetsministeriet har antalet fackföreningar ökat och allt fler organiserat sig under Ortegas mandatperiod. (Arbetsministeriet 2011) Det finns dock ingen statistik på hur många fackföreningar som upphört, därför är det svårt att dra några slutsatser kring det. (CENIDH 2009) På CENIDH säger man även att det finns en oro över att det blir en allt mer ojämlik behandling av de som är sandinistsympatisörer och de som inte är det. (CENIDH, 2009) I Nicaragua råder det brist i det ekonomiska, institutionella och sociala kapitalet. (de Vylder, 2011) Eftersom den ekonomiska situationen är mycket instabil förblir bankerna mycket sköra. Människor varken kan eller vågar ta lån för att göra investeringar eller starta företag, vilket leder till att det blir svårt för dem att förändra sina livssituationer. De blir tvungna att arbeta kvar på t.ex. tobaksfabriker. Eftersom fattigdomen är utbredd och det ekonomiska kapitalet är lågt är människor inom alla sektorer, på alla nivåer och institutioner mottagliga för mutor. Detta leder till stora brister i det sociala kapitalet, att man inte litar på varandra. Det leder även till brister i det institutionella kapitalet eftersom många anställda är korrupta och eftersom kapital saknas för att upprätta dessa på ett bra sätt. De största riskgrupperna för att bli korrupta utgörs av de som har löner som knappt är levnadslöner. Att folk lever på väldigt knappa resurser utan väl fungerande skyddsnät leder till en stor försiktighet vad det gäller vad man säger angående arbetet. En fast anställning betyder en säkrare tillvaro, något man är väldigt mån om att behålla. Arbetarna sitter därför i en beroendeställning som ger dem lite handlingsutrymme i politiken. 3. Slutsats Arbetare på tobaksfabriker i Estelí arbetar i en väldigt utsatt miljö, ofta utan någon skyddsutrustning. Lönen under levnadslönen, anställningsskydd saknas och det är vanligt att arbetar tvingas arbeta betydligt mer än den lagstiftade arbetstiden. Utrymmet att utnyttja arbetskraft är stort eftersom att den nicaraguanska befolkningen är fattig och arbetslösheten är hög. Utrymmet ges också i politiken då politikerna behöver för landets ekonomi, behålla företagen i landet trots nationella och internationella lagförbrytningar. Både politiker och arbetare prioriterar fler arbetstillfällen högst, vilket får konsekvensen att de dåliga arbetsförhållanden som förekommer inte belyses och motarbetas som de borde. Nicaraguas institutioner är svaga och är lätt mottagliga för korruption. Den politiska viljan att stå på arbetarnas sida är svag. Förhållandena på tobaksfabrikerna begränsar alltså arbetarnas möjligheter att påverka sin arbetssituation.

5 Källförteckning Bok: Ralph, Armbruster-Sandoval, Globalization and cross-border labor solidarity in the Americas - the anti-sweatshop movement and the struggle for social justice, andra upplagan, Routledge, 2005 Centro Nicaragüense de derechos humanos, Derechos Humanos en Nicaragua: Informe 2009, Centro Nicaragüense de derechos humanos, 2010 Websida: CIA World Factbook, underrubrik: Economy, unemployment rate, 2011, Human Rights Report, 2009, Roxana Ortiz, Korruptionen ökar i Nicaragua, 2009, Intervjuer Anonym, chef för det lokala arbetsministeriet i Estelí, Informant 1: Anonym, tobaksfabriksarbetare, Esteli, Informant 2: Alejandro Villareina Saldivar de Condega, kordinator för fackföreningen ATC, Estelì, Informant 3: Benilda, fabriksarbetare, Estelí, Informant 4: Lic. Alberto José Rosales Mondragón, Distriktsdirektör, CENIDH, Estelì,

6 Informant 5: Anonym, tobaksfabriksarbetare, Estelí, Informant 6: Alfaro Guillermo, CPC-ombud, Rosario, Estelí Informant 7: José Carlos Mendioroz, tolk, Estelí till Informant 8: Anonym, Guide på en cigarrfabrik, Estelí, Proyecto Miriam (organisation för kvinnor- och barns rättigheter), Estelí, Stefan de Vylder, Utvecklingsekonom, Upplandsgatan, Stockholm,