Målspråksriktig svenska - en studie kring betydelsen av fri och bunden ordföljd

Transkript

1 Målspråksriktig svenska - en studie kring betydelsen av fri och bunden ordföljd Accurate target language in Swedish - a study on the importance of free and bound word order Martin Nordborg Institutionen för språk, litteratur och internkultur Svenska som andraspråk Kurs C, hp. Handledare: Björn Bihl Examinator: Tobias Hübinette

2 SAMMANFATTNING Syftet med denna studie har varit att undersöka hur olika ordföljdsprinciper i ett förstaspråk påverkar inlärningen av ordföljden i andraspråket svenska. Två grupper jämfördes där den ena hade ett förstaspråk med en bunden ordföljd baserad på den grammatiska principen och den andra ett förstaspråk med en fri ordföljd baserad på tema-rema-principen. Respondenterna bestod av elever inom den kommunala vuxenutbildningen i en västsvensk kommun som gick och läste på Sfi och SAS Grund. Varje respondent fick i uppgift att fritt skriva en kort uppsats. Texterna analyserades därefter ingående för att kunna identifiera vilka sats- och textgrammatiska ordföljdsfel som hade gjorts. Resultatet visade att de båda grupperna gjorde ungefär samma typ av satsgrammatiska fel men att gruppen med ett förstaspråk med fri ordföljd gjorde något fler textgrammatiska fel. Medan flera andra studier lyfter fram övergeneralisering av tema-rema-principen som det största problemet ur textgrammatisk synvinkel för denna senare grupp, fann jag att det snarare var underanvändning av tema-rema-principen som var problematiskt. Nyckelord: satsgrammatik, textgrammatik, den grammatiska principen, temarema-principen, transfer, processbarhetsteorin, informationsstruktur 2

3 ABSTRACT The purpose of this study was to examine how different word order principles in a first language influence the learning of word order in Swedish as second language. Two groups were compared in which one had a first language with a bound word order based on the grammatical principle and the other a first language with a free word order based on the topic-comment-principle. Respondents consisted of students in municipal adult education in a western Swedish municipality who studied at SFI and SAS Basic. Each respondent were asked to freely write a short essay. The texts were then analyzed in detail to identify which batch- and text grammatical word order inaccuracy that had been made. The results showed that both groups did about the same type of grammatical errors, but that the group with a first language with free word order did some more text grammatical errors. While several other studies highlight the generalization of the topic-comment-principle as the biggest problem for this latter group, I found that it was rather the lack of use of the topic-comment-principle that was problematic. Key words: batch grammar, text grammar, the grammatical principle, topiccomment-principle, transfer, processability theory, information structure 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING Bakgrund Syfte och frågeställning TEORI Satsgrammatiska aspekter Satstyp, satsdel och satshierarki Satsgrammatiska konstruktioner Variation av satsgrammatisk ordföljd Satsgrammatiska svårigheter Textgrammatiska aspekter Tema-rema-principen Placering av tema och rema i satsdelsschemat Textgrammatiska konstruktioner Textgrammatiska svårigheter Tidigare forskning Transfer Processbarhetsteorin Transferering av ordföljd METOD Val av respondenter Datainsamlingsmetod Analysmetod Forskningsetiska aspekter RESULTAT Satsgrammatiska ordföljdsfel Textgrammatiska ordföljdsfel DISKUSSION Språkbakgrundens betydelse Tema-rema-principen Metodkritik Slutord...45 REFERENSER...47 BILAGA 1 BILAGA 2 BILAGA 3 4

5 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Svenskans ordföljd är ur ett språkjämförelseperspektiv till mycket stor del grammatikaliserad och har som huvudfunktion att klargöra rent satsgrammatiska skillnader, exempelvis vad som är ett påstående och vad som är en fråga. Det som bestämmer detta är den inbördes ordningen mellan satsdelarna. I de slaviska och finskugriska språken är ordföljdens huvudfunktion en annan, nämligen att klargöra textgrammatiska skillnader genom att de olika satsdelarna är strukturerade med avseende på vad som är känd respektive ny information (Ekerot, 2011:11). Den vanligaste informationsstrukturen i världens språk, oavsett om de är satsgrammatiska eller textgrammatiska, är att känd information kommer först och ny information kommer sist i satsen. Kommunikationen fortskrider alltså från det kända mot det okända. Detta kallas för tema-rema-principen (se avsnitt 2.2.1). Temat står för det kända medan remat för det nya och okända. Mest genomförd är tema-rema-principen i språk med fri ordföljd, exempelvis de ural-altaiska och finskugriska språken. (Hyltenstam, 1979:85-87). Oavsett om man betraktar ordföljden ur ett strikt satsgrammatiskt (SG) eller textgrammatiskt (TG) perspektiv, så är ordföljden bara ett grammatiskt uttrycksmedel bland många andra. Det innebär att skillnader som kan uttryckas med hjälp av ordföljden i ett språk (exempelvis svenska) kan uttryckas med andra grammatiska medel i ett annat språk (exempelvis finska). De grammatiska medel som står till buds, förutom ordföljdsskillnader, är a) böjningsmorfologi, b) olika typer av formord samt c) konstruktioner av olika slag (Ekerot, 1979:72-73, se även Hammarberg-Viberg, 1979:50-54). 5

6 a) Böjningsmorfologi som uttrycksmedel handlar exempelvis om att man med hjälp av kasus 1 kan tala om vilken roll som pronomen och substantiv har i satsen. I finskan finns exempelvis kasus som anger om ordet är ett subjekt eller ett objekt (SG). I svenskan fungerar bestämd slutartikel (exempelvis bilen) som en markör för att ange att ordet är känt och har därmed en (TG)-funktion. b) Formord är små självständiga ord som exempelvis kan tala om huruvida det är ett påstående eller en fråga. I tjeckiskan finns exempelvis frågepartikeln czy som anger att det är en fråga (SG). I svenskan fungerar de fristående artiklarna (en, ett, den, det, de) som markörer för att ange olika grader av kändhet (TG). c) I engelskan har konstruktioner med do-omskrivning (SG)-funktion i ja/nej-frågor (do you know him?), men (TG)-funktion i påståendesatser (Yes, I do). I svenskan finns en mängd olika textgrammatiska konstruktioner, varav presentering, passivering och utbrytning är några exempel. Alla dessa textgrammatiska konstruktioner har (TG)-funktion, d.v.s. syftar till att disponera om satsleden i enlighet med tema-rema-principen. Ofta är ordföljden mer fri i språk med rika böjningssystem än i språk med böjningsfattiga system. En enkel tumregel säger att ju fler kasusböjningar ett språk har, desto friare ordföljd kan språket hålla sig med (Hyltenstam, 1979:74). Klassisk kinesiska, till exempel, som saknar kasusböjning, har en mycket strikt ordföljd. De nordiska språken tillsammans med engelskan är relativt böjningsfattiga vad gäller kasus och har en ordföljd som också är bunden, om än inte lika strikt som i klassisk kinesiska. I andra änden av skalan har vi de slaviska språken, exempelvis tjeckiska, 1 Kasus är en form som pronomen och substantiv kan ha och talar om vilken roll dessa ordklasser har i satsen - om det är subjekt, något slags objekt, eller kanske något annat. I många språk, exempelvis finska och ungerska, motsvarar kasus en del vanliga prepositioner och konjunktioner som vi har i svenskan. Antalet kasus varierar mellan språken de som inte har några alls (klassisk kinesiska), de som har två kasus (svenska) och de som har upp till 14 kasus (finska) och 25 kasus (ungerska). 6

7 polska och serbiska, samt finska, ungerska och turkiska där kasusböjningarna är omfattande men där ordföljden också är friare (Hyltenstam, 1979:74). Även om textgrammatiska konstruktioner går att använda i svenskan, är möjligheterna att variera ordföljden för andra ändamål än de satsgrammatiska starkt begränsad. Både i s.k. FV1-satser (d.v.s. satser där det finita verbet kommer först) och i Bisatser (där både subjektet och ev. satsadverbial kommer före det finita verbet) är ordföljden i princip låst. Däremot kan viss variation åstadkommas med s.k. FV2-satser (d.v.s. satser med det finita verbet på andra plats). Hit hör rena påståendesatser och frågeordsfrågor som på ett eller annat sätt kan konstrueras om med hjälp av olika textgrammatiska omskrivningar såsom utbrytning, presentering och passivkonstruktioner (Ekerot, 2011:77, 114). De vanligaste satsgrammatiska ordföljdsfelen utgörs av felplacering av det finita verbet samt att ordningen mellan finit verb, subjekt och satsadverbial blir fel (Ekerot, 2011:78). Vid textgrammatisk omskrivning utgörs felen av att man inte använder de sats- och textgrammatiska varianter och konstruktioner som svenskan tillhandahåller på ett optimalt sätt. (Ekerot, 2011:112). En intressant fråga är hur dessa ordföljdsfel uppstår. Spelar det någon roll om inläraren har en sats- eller textgrammatisk bakgrund? Har en person med tyska som modersmål lättare att tillägna sig den bundna svenska ordföljden jämfört med en person med exempelvis ungerska som modersmål? Gör personerna samma typ av fel eller skiljer sig felen åt? Vad beror eventuella skillnader på? De teorier inom andraspråksforskningen som studerar i vilken utsträckning modersmålet (L1) påverkar förvärvandet av ett andraspråk (L2) kallas för transfer (se avsnitt 2.3.1). Transfer kan delas upp i positiv och negativ transfer. Man skulle kunna tänka sig att personer med ett textgrammatiskt förstaspråk transfererar ordföljdsstrukturer till ett andraspråk på ett negativt sätt om andraspråket har en 7

8 ordföljdsprincip som skiljer sig från den som råder i förstaspråket. Man skulle också kunna tänka sig att påverkan blir positiv om både förstaspråket och andraspråket arbetar efter samma ordföljdsprincip. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att undersöka hur olika styrande ordföljdsprinciper i ett förstaspråk påverkar inlärningen av ordföljden i andraspråket svenska. För att kunna undersöka detta har jag ställt två grupper mot varandra, där den ena gruppen har ett förstaspråk med en ordföljd som styrs av den grammatiska principen och den andra ett förstaspråk med en ordföljd som styrs av tema-rema-principen. För att uppnå syftet ska uppsatsen söka besvara följande två frågor: a) Vilka är de vanligaste sats- och textgrammatiska ordföljdsfelen hos andraspråksinlärare i svenska som har ett förstaspråk med en ordföljd som styrs av den grammatiska principen respektive tema-rema-principen? b) På vilket sätt kan eventuella skillnader i fel härledas till den sats- respektive textgrammatiska språkbakgrunden? 8

9 2 TEORI I svenskan och besläktade språk konkurrerar två ordföljdsprinciper, dels den grammatiska principen och dels vad vi lite förenklat kan kalla för tema-remaprincipen 2. Båda dessa principer har som syfte att uppnå ett visst kommunikativt mål, men detta sker på lite olika sätt. Den grammatiska principen behandlas i avsnitt 2.1 Satsgrammatiska aspekter och tema-rema-principen i avsnitt 2.2 Textgrammatiska spekter. 2.1 Satsgrammatiska aspekter Den grammatiska principen innebär att ordföljdens främsta uppgift är att signalera satstyp, satsdel och satshierarki. Detta sker oberoende av hur informationsstrukturen i meningen ser ut, d.v.s. det tas ingen hänsyn till vad som är känd respektive ny information Satstyp, satsdel och satshierarki a) Satstyp I svenskan kan man av ordföljden utläsa vilken satstyp eller meningsart det är frågan om. Mera precist innebär detta att ordföljden markerar om det är en påståendemening eller en ja/nej-fråga (1. Kalle kommer/2. Kommer Kalle?) och om det är en frågeordsfråga eller utropssats (3. Vilken bordsdam har du?/4. Vilken bordsdam du har!) (Hyltenstam, 1979:81). I (1) kommer subjektet först och då uppfattar vi det som ett påstående. I (2) kommer det finita verbet först och då uppfattar vi det som en ja/nej-fråga. I (3) 2 Det var den tjeckiske språkforskaren Vilém Mathesius som redan på 1920-talet lanserade teorin att ordföljden styrs av två olika principer: 1) den grammatiska principen och 2) principen om det funktionella satsperspektivet. Skillnaden mellan två språk bör enligt denna teori beskrivas som en skillnad i styrkeförhållandet mellan dessa två principer. En annan mer vardaglig benämning för principen om det funktionella satsperspektivet är tema-rema-principen. (Hammarberg & Viberg, 1979:12-14). 9

10 kommer det finita verbet före subjektet och då uppfattar vi det som en frågeordsfråga och i (4) är det tvärtom, subjektet kommer före det finita verbet, och då uppfattar vi det som en utropssats. Ordföljden i svenskan är med andra ord väldigt bunden, det spelar stor roll i vilken ordning orden kommer (Hyltenstam, 1979:81). Att ordningen mellan orden spelar stor roll gäller dock inte alla språk. I finskan kan man byta plats på subjekt och finit verb utan att meningsarten nämnvärt påverkas. Meningen (Kalle läser) heter på finska (Kalle lukee). Men (Lukee Kalle) betyder något i stil med (Ja, Kalle läser), d.v.s. det som blir en fråga på svenska är fortfarande ett påstående på finska. b) Satsdel Många språk (i synnerhet språk med friare ordföljd såsom polskan eller finskan) markerar skillnader i nominalfrasens grammatiska funktion med kasusböjning (se avsnitt 1.1). I svenskan markeras detta huvudsakligen med hjälp av just ordföljden, på så sätt att den svenska ordföljden har bestämda placeringar för de olika satsdelarna, d.v.s. ordföljden signalerar vad som är subjekt och objekt, vad som är finit verb etc. (Fisken åt Kalle upp/fisken åt upp Kalle) (Hyltenstam, 1979:82). I en vanlig påståendesats, exempelvis, måste satsdelarna disponeras enligt följande: a) Det finita verbet måste stå på andra plats b) Övriga satsdelar (subjekt, infinita verbformer, objekt och adverbial) har bestämda platser till höger om det finita verbet c) En av dessa satsdelar, subjektet eller något annat, måste stå först som fundament (Hyltenstam, 1979:82-83). Hur satsdelsdispositionen ser ut för övriga satstyper, se avsnitt En förutsättning för att ordningen mellan subjektet och det finita verbet ska kunna fungera som en syntaktisk signal är att de båda konsekvent sätts ut i satsen, även när de är överflödiga ur betydelsesynpunkt. Det får till följd att man ibland måste 10

11 använda en betydelselös kopula 3 som är i han är snäll, och ofta ett grammatiskt subjekt som det i det regnar, d.v.s. platserna för finit verb och subjekt måste vara besatta. Denna regel kallas i svenskan för platshållartvånget (Hammarberg-Viberg, 1979:10-11). c) Satshierarki Skillnaden mellan vad som är huvudsats och vad som är bisats (d.v.s. hur satshierarkin ser ut) signaleras också med hjälp av ordföljden (Kalle har inte kysst Lisa/(att) Kalle inte har kysst Lisa; Vem har Kalle kysst?/(hur ska jag veta) vem Kalle har kysst?). (Hyltenstam, 1979:82). En bisats inleds i svenskan vanligen av en s.k. bisatsinledare och utgörs framför allt av underordnade konjunktioner samt relativa och frågande pronomen. En viktig funktion hos bisatsinledaren är att helt enkelt tala om var en ny bisats börjar, en annan viktig funktion är att den signalerar vilken typ av bisats det rör sig om (Hammarberg-Viberg, 1979:22-23) Satsgrammatiska konstruktioner Den grammatiska principen utgår från ett antal satsgrammatiska konstruktioner eller ordföljdsregler. Dessa regler ser lite olika ut beroende på vad det är för typ av sats. Det finns tre olika typer av satser i svenskan: FV1-satser, FV2-satser och Bisatser. Dessa satstyper är i sin tur uppdelade i underkategorier (se a), b) och c) nedan). FV1- och FV2-satserna utgår från samma satsdelsschema (se Tabell 1) med den skillnaden att FV1-satserna saknar fundament (det finita verbet kommer då först) medan FV2-satserna har ett fundament (det finita verbet kommer på andra plats). FV2-satser kan bildas genom att i princip vilken satsdel som helst i FV1-3 Utsättandet av en kopula förekommer även i många språk som inte är platshållarspråk (Hammarberg & Viberg, 1979:38). 11

12 schemat flyttas fram till fundamentet. Skillnaden mellan FV1- och FV2-satser utgörs då av skillnader i det s.k. nexusfältet. Innehållsfältet förblir opåverkat. Tabell 1: Satsdelsschema för FV1- och FV2-satser. Fundament Nexusfält Innehållsfält FV S SA IV O ÖA I princip alla finit verb subjekt satsadverbial infinit verb, objekt, TSR- satsdelar verbpartikel predikativ, adverbial, egentligt agent, subjekt prepositionsobjekt Bisatser utgår från ett delvis annat satsdelsschema (se Tabell 2). En bisats inleds med en s.k. bisatsinledare. I en bisats skiljer sig också nexusfältet från både FV1- och FV2-satsernas nexusfält på så sätt, att satsadverbialet kommer före det finita verbet i Bisats, medan det kommer efter det finita verbet i FV1- och FV2-satser. Innehållsfältet är detsamma som i FV1- och FV2-satserna. Det betyder att skillnaderna mellan FV1-, FV2- och Bisatser är koncentrerade till just nexusfältet. Tabell 2: Satsdelsschema för Bisatser. Inledare Nexusfält Innehållsfält S SA FV IV O ÖA Under- subjekt satsadverbial finit verb infinit verb, objekt, TSR- ordnad verbpartikel predikativ, adverbial, konjunktion, egentligt agent, pronominellt subjekt prepositions- uttryck objekt a) FV1-satser (ja/nej-frågor och uppmaningar) Detta är satser som har det finita verbet först. Till dessa hör dels ja/nej-frågor (Har du inte träffat honom än?), dels uppmaningar (Rök inte cigaretter inomhus!). Fundamentet förblir tomt, se Tabell 3: 12

13 Tabell 3: Exempel på en ja/nej-fråga och en uppmaning. Fundament Nexusfält Innehållsfält FV S SA IV O ÖA Har du inte träffat honom än? Rök inte cigaretter inomhus! b) FV2-satser (påståendesatser och frågeordsfrågor) Detta är satser som har det finita verbet på andra plats, vilket åstadkommes genom att ett led i nexusfältet eller innehållsfältet (vilket som helst) flyttas till fundamentet. Till dessa hör dels påståendesatser (Du har inte träffat honom än), dels frågeordsfrågor (Vem har inte varit sömnig en måndag?), se Tabell 4: Tabell 4: Exempel på en påståendesats och en frågeordsfråga. Fundament Nexusfält Innehållsfält FV S SA IV O ÖA Du har inte träffat honom än. Vem har inte varit sömnig en måndag? Påståendesatsen i Tabell 4 har rak ordföljd eftersom subjektet har flyttats till fundamentsplats och följaktligen kommer före det finita verbet. Omvänd ordföljd fås om någon annan satsdel än subjektet fundamenteras, då hamnar subjektet efter det finita verbet. Exempel på satser med omvänd ordföljd är: Honom har du inte träffat än/än har du inte träffat honom/inte har du träffat honom än. c) Bisatser (Bisatser, utropssatser och ekofrågor) Detta är satser med både subjektet och ev. satsadverbial före det finita verbet. Hit hör vanliga bisatser (Om du inte vill hjälpa mig, blir jag ledsen), utropssatser (Att du inte kan se dig för!) samt ekofrågor (Om jag kommer? Det kan du ge dig sjutton på!), se Tabell 5: 13

14 Tabell 5: Exempel på en vanlig bisats, en utropssats och en ekofråga. Inledare Nexusfält Innehållsfält S SA FV IV O ÖA Om du inte vill hjälpa mig Att du inte kan se dig för! Om jag kommer? I bisatser hamnar det finita verbet först på tredje plats, efter subjektet och satsadverbialet. Ordföljden i en bisats är alltid rak, oavsett om meningen inleds med en huvudsats eller om den inleds med en bisats. Ordföljden i en huvudsats är rak om meningen inleds med huvudsatsen och subjektet har fundamenterats, men blir omvänd om meningen inleds med en bisats och avslutas med huvudsatsen (Om du inte vill hjälpa mig, blir (FV) jag (S) ledsen). (Ekerot, 2011:73-76). Det finns sammanlagt sex grundordföljder som kan bildas genom olika kombinationer av subjekt, verb och objekt. I en typisk svensk påståendesats är grundordföljden subjekt-verb-objekt (SVO), d.v.s. grundordföljden är rak. Ca. 43 % av världens språk har denna ordföljd. Man kan också hävda att svenskan har V2- ordföljd, varmed avses att det bara är specificerat att verbet ska komma på andra plats i en påståendesats, medan förstaplatsen är vikt åt meningens tema, vilken satsdel det än råkar vara Variation av satsgrammatisk ordföljd För att variera den satsgrammatiska ordföljden kan man låta de olika satsdelarna byta plats och ibland utelämna vissa satsdelar för att på så sätt åstadkomma enkla ordföljdsarrangemang. Ibland har den satsgrammatiska varianten även en (TG)- funktion. Här nedan följer en sammanfattning av de viktigaste satsgrammatiska ordföljdsvarianterna: 14

15 a) Fundamentering av påståendesatser (topikalisering/ spetsställning/inversion) För att inte bryta mot regeln om det finita verbets andraplats i påståendesatser, måste det finnas ett fundament. Normalt har fundamenterade led lågt informationsvärde och står ofta för redan känd information, men spelar en viktig roll för textbindningen. Ibland leder fundamentering till att tema-rema-strukturen förstärks genom tema-progression (Kalle reste till Malmö. Där träffade han Lisa.), d.v.s. Han träffade Lisa där blir i topikaliserad form Där träffade han Lisa. I fall som dessa har fundamenteringen en (TG)-funktion (Ekerot, 2011:75). Topikaliserade led behöver inte vara tematiska, som i föregående exempel, utan kan också vara rematiska, d.v.s. ha RT-ordföljd, där det topikaliserade ledet ofta framhävs prosodiskt (Min fru har väl petat ner lite nya blommor ibland. Men NÅGON TRÄDGÅRDSMÄNNISKA är hon inte.) (Hyltenstam, 1979:92-93, Ekerot, 2011:96). Även infinita och finita verbformer kan fundamenteras (Träffat honom har jag inte än). Den infinita varianten förutsätter ofta att objektet s a s följer med. Den finita varianten borde i princip vara omöjlig, men kan genomföras om en likadan tempusböjd form av göra fungerar som platshållare (Sover gör han i alla fall inte / Fikade gjorde vi ju i förmiddags) (Ekerot, 2011:74-75). b) Adverbialförflyttning Även om vi i svenskan försöker placera remat sist för att så mycket som möjligt anpassa oss till tema-rema-principen, händer det att remat följs av ett eller flera adverbial (s.k. adverbiella svansar), exempelvis Annika vaknade tidigt nästa morgon där Annika är tema, tidigt är rema och nästa morgon är en adverbiell svans. Genom att flytta adverbialet ett eller flera steg till vänster kan remat fås att hamna sist, så att en anpassning till tema-rema-principen kan uppnås (Ekerot, 2011:99). På så sätt har adverbialförflyttning också en (TG)-funktion. 15

16 En vanlig lösning på problemet med adverbiella svansar är att flytta adverbialet till satsadverbialets plats i mittfältet. Adverbialförflyttning är möjlig endast om adverbialet ifråga inte är rematiskt. Studera följande meningar: 1 a Vad hände sen? b Den åtalade köpte i Lundgrens järnaffär en revolver. 2 a Hur fick den åtalade tag på revolvern? * b Han köpte i Lundgrens järnaffär den. I 1b är köpte en revolver rema, vilket medför att rumadverbialet i Lundgrens järnaffär med nödvändighet måste vara icke-rematiskt. Då går det bra att flytta adverbialet till mittfältets SA-plats. Men i 2b är rumsadverbialet i Lundgrens järnaffär rema, vilket omöjliggör förflyttning av adverbialet till mittfältet. Den korrekta ordföljden måste vara Han köpte den i Lundgrens järnaffär (Hyltenstam, 1979:94). Ett annat sätt att få remat att hamna sist för att undvika adverbiella svansar, är att spetsställa adverbialet (I Lundgrens järnaffär köpte den åtalade en revolver) (Ekerot, 2011:100). Adverbialförflyttning fungerar inte så bra i talspråk men desto bättre i skriftspråk. c) Extraposition Ibland kan man flytta ut tunga rematiska led utanför satsdelsschemat i s.k. extraposition för att få remat sist (Pippi plockade fram ur skafferiet bröd och ost och smör och skinka och kall stek och mjölk). Extraposition har i svenskan mer en satsgrammatisk än en textgrammatisk funktion, framför allt i de fall där extraposition är nödvändig för den rent grammatiska tolkningen av meningen (Ekerot, 2011:77, 100). 16

17 Ibland kan man låta FV1- och FV2-satser föregås av ett s.k. fritt fundament som också hamnar i extraposition, fast som inledning av satsen (Kort sagt, vår allierade har lidit oerhört). d) Undantag från platshållartvånget Varje fullständig sats, såvida det inte rör sig om uppmaningar (se avsnitt a), måste i normalfallet innehålla ett subjekt och ett finit verb enligt platshållartvånget. I vissa fall kan dock subjektet och även det finita verbet utelämnas. Eftersom utelämnandet antingen sker vid samordning av två huvudsatser eller vid underordning av en huvudsats med en bisats kallas variationsmöjligheterna för fortsättningskonstruktioner (Ekerot, 2011:88). Vid samordning av två huvudsatser kan subjektet i den andra huvudsatsen utelämnas (Annika skuttade kvickt ur sängen och (hon) tassade bort till Tommy). Variationsmöjligheten går under namnet utelämning av tematiskt subjekt vid samordning och förekommer ofta i samband med tema-upprepning. Villkoret är att referenten redan är etablerad i den första huvudsatsen, det utelämnade subjektet måste referera till den etablerade referenten och det utelämnade subjektet i den andra huvudsatsen skulle ha stått i dess fundament. Om något av dessa tre villkor ej är uppfyllt blir det fel (Annika brukade stiga upp tidigt och ibland tassade (*hon) bort till Tommy). Ibland kan både subjektet och det finita verbet utelämnas. Den egenheten kan inträffa i s.k. att-bisatser (Han lovade att (han skulle) komma nästa dag). Villkoret här är att man antingen måste ha med både subjektet och det infinita verbet eller att man utelämnar båda (Ekerot, 2011:88). I vissa fall kan bara det finita verbet utelämnas och det är möjligt i bisats om det är en form av hjälpverbet ha, det är exempelvis fullt möjligt att säga: Problemet är att ingen hittills (har) tackat ja. Även i tidningsrubriker och i s.k. skyltsvenska 17

18 brukar man utelämna det finita verbet (Ränteavdrag på villalån (är) på väg bort /Cykelparkering (är) förbjuden). Dessa senare varianter är dock inga fortsättningskonstruktioner. e) Ordningen mellan subjekt och satsadverbial Enligt satsdelsschemat kommer subjektet före satsadverbialet, men ordningen mellan dessa satsdelar är inte helt låst. Ex. (Kommer Kalle inte snart/kommer inte Kalle snart) där den första varianten uppfyller FV1-schemat och den andra varianten bryter mot FV1-schemat, men som alltså är fullt möjlig (Ekerot, 2011:78) Satsgrammatiska svårigheter De flesta satsgrammatiska ordföljdsfel som andraspråksinlärare gör har med satsdelarnas ordning i nexusfältet att göra, d.v.s. den plats i satsdelsschemat där subjektet och det finita verbet återfinns. Ekerot (2011:65) menar att i stort sett alla andraspråksinlärare i svenska har problem med just satsdelarnas ordning i nexusfältet och det nästan oberoende av varifrån de kommer. Detta menar Ekerot hänger samman med att svenskan är ett s.k. platshållarspråk, vilket innebär att både subjektet och det finita verbet måste sättas ut i satsen. Här nedan listas de viktigaste satsgrammatiska ordföljdsfel som förekommer vid andraspråksinlärning av svenska: a) Det finita verbets förstaplats i ja/nej-frågor och andraplats i påståendesatser (På morgonen går jag upp kl. 7. * Kokar jag kaffe eller te) b) Inversion i påståendesatser inledda med icke-subjekt (* Efter en stund han kom in i rummet). c) Den raka bisatsordföljden (* Jag har glömt vad heter den). 18

19 d) Den omvända huvudsatsordföljden när huvudsats föregås av bisats (* Om han kommer jag vill gratulera honom). e) Bisatsinledare/infinitivfraser (* Det innebär man kan ta semester). f) Satsadverbialets placering i bisats (* Stina blev ledsen eftersom hon kunde inte komma). g) Brott mot platshållartvånget (* Plötsligt dök upp en dam vid kassan). (Ekerot, 2011:78-79, 86, ). 2.2 Textgrammatiska aspekter Tema-rema-principen Tema-rema-principen innebär att man använder ordföljden för att klargöra vad som är känd respektive ny information. Man brukar kalla det minst informativa ledet, yttrandets startpunkt, för tema och det mest informativa ledet, det som bidrar till att föra konversationen framåt, för rema. Det sätt varpå känd respektive ny information är strukturerad i en sats kallas för satsens informationsstruktur. Som vi har sett tidigare innebär den grammatiska principen att man har en ordföljd vars främsta uppgift är att signalera satstyp, satsdel och satshierarki. Det innebär samtidigt att den grammatiska funktion som den svenska ordföljden har hindrar oss från att följa tema-rema-principen fullt ut. Vi kan dock med hjälp av olika textgrammatiska konstruktioner 4 disponera om satsleden (någotsånär) i enlighet med tema-rema-principen, för att på så sätt signalera informationsstruktur, d.v.s. markera vad som är känd respektive ny information, men fortfarande inom ramen för svenskans stränga ordföljdsregler (Hyltenstam, 1979:92). 4 En annan benämning för detta är frivilliga transformationer, se Hyltenstam, 1979:92. 19

20 De textgrammatiska konstruktionerna kan delas upp i talspråkliga och skriftspråkliga konstruktioner. Anledningen är att talat språk och skrift skiljer sig åt när det gäller hur mycket ny information man kan ha i en mening för att kommunikationen ska fungera. I talat språk kan varje mening inte innehålla för mycket ny information. Därför finns det ett intresse av att sprida informationen över fler satser när man talar. I skriftspråket har man alltid möjligheten att läsa om meningen, vilket gör att skriften kan vara mer kompakt än talet (Hyltenstam, 1979:106). Dubbel satsdel och utbrytning är exempel på textgrammatiska konstruktioner som spelar en undanskymd roll i skriftspråket, men som fungerar bra i talspråket. Även presenteringskonstruktioner fungerar bäst i talspråk. Å andra sidan fungerar adverbialförflyttning bäst i skriftspråket. I någon mening har därför talspråket sin egen grammatik, inte satsdelsmässigt men väl textspråksmässigt (Hyltenstam, 1979:108). Svenskan erbjuder också ett annat sätt att signalera informationsstruktur, och som de flesta språk i världen saknar, nämligen bestämd och obestämd form 5 (Hyltenstam, 1979:91). Hit kan räknas både bestämd slutartikel (som är ett böjningsmorfologiskt uttryckssätt) och de bestämda och obestämda fristående artiklarna (som är olika typer av formord). Huvudregeln för bestämdhet säger att bestämd form ska användas om den som talar tror att den som lyssnar kan räkna ut vilket exemplar av substantivet som avses, annars ska obestämd form användas (Ekerot, 2011:154). Eftersom obestämd form används för att introducera nya, för den tilltalade okända, förhållanden, är det naturligt att uppfatta dessa som rematiska, trots att de inte 5 Endast ca. en tredjedel av världens språk har grammatiska bestämdhetsmarkörer och endast knappt en tiondel gör åtskillnad mellan unikt identifierbara och icke-identifierbara referenter genom bestämd och obestämd artikel (Nyqvist, 2012:241). 20

21 kommer sist i meningen (Hyltenstam, 1979:92). I undantagsfall kan även bestämd form uppfattas som rematiska om nominalfrasen är icke-anaforisk 6. Ett tredje sätt att signalera informationsstruktur utgörs av prosodin i språket. Här är det främst betoningen, men också pauseringen, som kan signalera en menings informationsstruktur. Huvudregeln här säger att det är det rematiska ledet som uppbär satsbetoningen (Hyltenstam, 1979:86). Tema-rema-principen i sin objektiva tappning (objektiv TR-ordföljd) utgår från relationen mellan talare och lyssnare på så sätt att talaren anpassar sitt yttrande till vad denne tror att mottagaren redan vet. Ett exempel på detta är temaprogression (i början av en ny mening/sats återupptar man som tema det som var rema i meningen/satsen innan). Ex. Det var en gång en kung (R). Han (T) hade två söner (R). De (T) ville se hela världen (R) (Ekerot, 2011:108). Ett annat exempel på objektiv TR-ordföljd är temaupprepning (samma tema återkommer i flera satser i följd). Ex. [Någon tidtagning förekommer inte i lilla Vasaloppet.] Barnen (T) kan utan stress ta sig runt banan. De allra minsta (T) hade det svårt i utförsbackarna och (de (T)) fick hjälp att resa sig upp. Temaupprepning förekommer ofta tillsammans med utelämning av tematiskt subjekt vid samordning (se understruket utelämnat subjekt). (Ekerot, 2011:102, 107). I motsats till den objektiva TR-ordföljden förekommer också en subjektiv RTordföljd, där remat hamnar först i satsen, inte sist, och där yttrandet har en spontan, expressiv funktion och inte planeras efter vad lyssnaren förmodas veta. Ex. Det var en gång en kung (R). Två söner (R) hade han och hela världen (R) ville de se. RTordföljd har en karaktär av att stoppa upp textflödet till skillnad från TR-ordföljd 6 Den bestämda formen kan vara av olika beskaffenhet. Om substantivuttrycket står för något känt, genom att man nämnt företeelsen i föregående mening, talar man om anaforisk bestämdhet (På bordet står en skål. Skålen är av glas.). Med icke-anaforisk bestämdhet menas en kändhet som inte beror på att företeelsen nämnts i föregående mening, men som ändå förutsätts vara känd på något sätt, se Hyltenstam (1979:88). 21

22 som har en funktion framåt. I svenskan fungerar den subjektiva RT-ordföljden som ett specialfall av spetsställning i samband med emfas (se avsnitt a). (Ekerot, 2011:95-96, 105). En annan variant där remat hamnar först i satsen är när ordföljden har en fokuserande funktion. I den fokuserande funktionen används ordföljden också för att klargöra vad som är känd respektive ny information, men det första satsledet framhävs starkt med betoning medan de övriga satsleden träder i bakgrunden. Ur informationssynpunkt förutsätts allt utom fokusledet representera känd information. Ex. (Det är JUHO som slår Heikki) (Ekerot, 2011:71) Placering av tema och rema i satsdelsschemat Vanligtvis placeras den redan kända informationen (tema) först i satsen. I satsdelsschemat hamnar då temat i fundamentet och utgörs ofta av subjekt i bestämd form och ofta i form av pronomen eller egennamn. Den nya informationen (rema) placeras sist i satsen i innehållsfältet på platserna för infinit verb, verbpartikel, objekt/predikativ/egentligt subjekt och övrigt adverbial. Remat är sällan ett subjekt, pronomen eller egennamn och står ofta i obestämd form. Platserna mellan temat och remat utgörs av nexusfältet (även kallat mittfält) och fylls upp av finit verb, subjekt och satsadverbial (Hyltenstam, 1979:85-87). Studera följande två påståendesatser: (- Jag är arg på Kalle. Han har skvallrat). I den andra påståendesatsen ovan (Han har skvallrat) utgör Han det minst informativa ledet (tema), medan skvallrat utgör det mest informativa ledet (rema). Det finita verbet har hamnar i nexusfältet. Han är anaforiskt bestämd, eftersom ordet syftar tillbaka på Kalle i föregående sats. Inplaceringen av de olika satsdelarna visas i Tabell 6: 22

23 Tabell 6: Placering av tema först i satsen. Fundament (tema) Nexusfält (mittfält) Innehållsfält (rema) FV S SA IV O ÖA Han har skvallrat. Ibland placeras emellertid den nya informationen (remat) först i satsen på fundamentsplats och den redan kända informationen (temat) sist i satsen i innehållsfältet. Studera följande två påståendesatser: (- Vem har tipsat pressen om våra hemliga planer? - Kalle har skvallrat). I den andra påståendesatsen (Kalle har skvallrat) utgör Kalle det mest informativa ledet (rema), medan skvallrat utgör det minst informativa ledet (tema). Det finita verbet har hamnar i nexusfältet. Kalle är här icke-anaforiskt bestämd, eftersom ordet inte har aktualiserats i den tidigare meningen, men företeelsen (att någon har skvallrat) förutsätts ändå vara känd. Kalle är i detta fall ett s.k. rematiskt subjekt. Rematiska subjekt är vanliga i svenskan men kan vålla bekymmer för en andraspråksinlärare. Inplaceringen av de olika satsdelarna visas i Tabell 7: Tabell 7: Placering av rema först i satsen. Fundament (rema) Nexusfält (mittfält) Innehållsfält (tema) FV S SA IV O ÖA Kalle har skvallrat. Den slutsats vi kan dra av detta är, att till skillnad från syntaktisk struktur, så är informationsstruktur inte en konstant egenskap hos meningar i isolering, utan något som är intimt förknippat med meningars användning i språklig kommunikation. Samma syntaktiska mening (X har skvallrat) kan ha helt olika informationsstruktur beroende på i vilket sammanhang den yttras. Satsgrammatisk struktur handlar om den inbördes ordningen av satsdelar i en isolerad mening. Textgrammatisk struktur, 23

24 däremot, handlar om sammanhanget i texten, det räcker inte med att bara studera den enskilda meningen (Hyltenstam, 1979:86) Textgrammatiska konstruktioner Med hjälp av olika textgrammatiska konstruktioner kan vi disponera om satsleden i enlighet med tema-rema-principen för att på så sätt signalera informationsstruktur (Hyltenstam, 1979:92). Vad omdisponeringen i praktiken handlar om är att man vill få remat så långt till höger som möjligt i meningen för att på så sätt uppnå en anpassning till tema-rema-strukturen. Här nedan följer en genomgång av de vanligaste textgrammatiska konstruktionerna: a) Presentering Presenteringskonstruktioner används för att introducera nya referenter i ett textsammanhang. Normalplatsen för ett subjekt är antingen som fundament (plats 1) eller på den ordinarie subjektsplatsen (plats 3) (En ny läkare [R] har kommit till avdelningen/till avdelningen har en ny läkare[r] kommit), men om subjektet refererar till något nytt eller okänt (d.v.s. om det är rematiskt) placeras det ofta istället på plats 6 (objektsplatsen). För att detta ska vara möjligt måste man använda det formella subjektet det. Som egentligt subjekt blir då en ny läkare. (Det har kommit en ny läkare [R] till avdelningen), se Tabell 1, avsnitt Om subjektet är rematiskt innebär det att eventuella adverbial är icke-rematiska, varför adverbialförflyttning fungerar bra (Det har till avdelningen kommit en ny läkare[r]). Presenteringskonstruktioner kan inte användas om det egentliga subjektet står i bestämd form, även om det är rematiskt. (* Det har kommit den nya läkaren till avdelningen) går alltså inte att säga. Andra vanliga presenteringskonstruktioner är det sitter, det ligger, det står etc. (Hyltenstam, 1979:96-99). Presenteringskonstruktionens funktion är inte i första hand att få det rematiska 24

25 (egentliga) subjektet sist, utan att undvika att det kommer först. Sist kan det dock komma m h a adverbialförflyttning. Presenteringskonstruktioner fungerar bäst i talspråk (Ekerot, 2011:106). b) Passivering Passivkonstruktioner har en funktion av spegelvändning (Riksdagen [R] utnämnde Karl Persson [T] till ny statsminister / Karl Persson [T] utnämndes av riksdagen [R] till ny statsminister) och kan används för att flytta ett rematiskt subjekt (riksdagen) till slutet av meningen genom att, som i det här fallet, göra om det till agent 7 (även kallat agentadverbial). Samtidigt lyfts det tematiska objektet fram till subjektsplatsen. Genom adverbialförflyttning kan det rematiska agentadverbialet fås att hamna sist i meningen (Karl Persson [T] utnämndes till ny statsminister av riksdagen [R]). På så sätt får man en ordföljd som mer liknar tema-rema-principen, alltså temat först och remat sist. Genom passivering (liksom vid presentering) kan huvudsatsens rematiska subjekt flyttas längre åt höger än vad satsdelsschemat normalt tillåter. Passivering används också (liksom vid topikalisering) för att flytta objektet i huvudsatsen längre åt vänster än vad satsdelsschemat normalt tillåter (Ekerot, 2011:104). c) Satsflätor En satsfläta fås när man topikaliserar objektet i bisatsen till huvudsatsens fundament och gör det till tema. (Jag tror att du kommer att tycka om [R] föreställningen [T]) blir som satsfläta (Föreställningen [T] tror jag att du kommer att tycka om [R]). Genom satsflätan flyttas det tematiska objektet längre åt vänster i meningen och möjliggör på så sätt att rematiska led hamnar längre åt höger. 7 De flesta passivsatser är dock agentlösa och används för att tematisera basmeningens objekt (Hyltenstam, 1979:101). 25

26 Satsflätor har ett visst släktskap med passivkonstruktioner eftersom det är objektet man topikaliserar i båda fallen. Vid passivering är det objektet i huvudsatsen som topikaliseras medan vid satsflätor är det objektet i bisatsen som topikaliseras. I äldre svenska ansågs satsflätor vara olämpliga eftersom de kunde vara tvetydiga och ologiska. Idag är de accepterade, framför allt i talad svenska. d) Dubbel satsdel Dubbel satsdel fås när man dubblerar ett initialt tematiskt led (subjekt, objekt, adverbial etc.) med ett pronominellt ord, exempelvis han, honom, där, då, i syfte att aktualisera icke-anaforiskt kända referenter i temat (I Lissabon [T] dansar flickorna [R] på gatan) blir som dubbel satsdel (I Lissabon där [T] dansar flickorna [R] på gatan). Om det dubblerade ledet är tematiskt men anaforiskt känt fungerar inte dubbel satsdel (Det var en gång en kung [R]. * Härskaren, han [T] hade två söner [R]). Om det dubblerade ledet är rematiskt fungerar inte dubbel satsdel heller. Det är anledningen till varför man i Tabell 7 i avsnitt inte kan säga Vem har tipsat pressen om våra hemliga planer? Kalle (*han) har skvallrat, eftersom Kalle är rema. Distinktionen mellan anaforisk och icke-anaforisk kändhet är mycket viktig när det gäller möjligheterna att kunna använda dubbel satsdel (Hyltenstam, 1979:95). Ytterligare en egenskap hos dubbel satsdel är att transformationen är möjlig i obestämda nominalfraser bara om dessa har generell betydelse. Ex. En student han får plugga hårt går bra, eftersom innebörden är generell, men En student han sitter därborta och pluggar går inte att säga, eftersom innebörden är icke-generell. Däremot kan man säga: Ulf han sitter där borta och pluggar eftersom nominalfrasen i detta fall är bestämd (Teleman, 1969). 26

27 Jämfört med påståendesatser så spelar dubbel satsdel en större roll i ja/nej-frågor och frågeordsfrågor p.g.a. att ordföljden i dessa satser är mycket mera låst än i påståendesatser och då lämpar sig en textgrammatisk konstruktion som dubbel satsdel väl, framför allt i talspråk (När du bodde i Chile, var bodde du då någonstans?) (Ekerot, 2011:107). e) Utbrytning (satsklyvning) Utbrytning (eller satsklyvning) innebär att en enkel sats klyvs i två, varav den ena blir en huvudsats och den andra en relativbisats. Utbrytning används när man vill lyfta fram ny information i en egen sats för att framhäva ett enda led. Den nya informationen (remat) hamnar då sist i huvudsatsen och är ofta ett rums- eller tidsadverbial men kan också vara ett predikativ. (Hyltenstam, 1979:102). Låt oss återvända till exemplet i avsnitt och studera följande mening: (Vem har tipsat pressen om våra hemliga planer?). Istället för att som i Tabell 7 i avsnitt svara: (Kalle [R] har skvallrat[t]), kan man bryta ut Kalle i en egen huvudsats och koppla ihop den med en relativbisats (Det är Kalle [R] som har skvallrat[t]). Genom att remat Kalle hamnar sist i huvudsatsen har vi genom omdisponeringen anpassat informationsstrukturen (någotsånär) enligt tema-remaprincipen. Utbrytning förutsätter alltid en viss bakgrundskunskap om företeelsen och det utbrutna remat kan antingen vara anaforiskt eller icke-anaforiskt känt, till skillnad från dubbel satsdel där företeelsen måste vara icke-anaforisk. Ex. på utbrytning med anaforisk kändhet: (Därborta går Kalles bror. Det var honom jag träffade i förrgår). Ex. på utbrytning med icke-anaforisk kändhet: (Vad är det för underliga ljud jag hör? Det är Kalle som städar trapporna.). Kalle förutsätts här vara känd men är en icke-anaforisk företeelse (Hyltenstam, 1979: ). 27

28 En speciell variant av utbrytningskonstruktionen är s.k. falsk utbrytning och innebär (liksom vanlig utbrytning) att en enkel sats klyvs i två, av vilka den ena blir en relativbisats, i syfte att framhäva ett led. Skillnaden är att i falsk utbrytning så utelämnas bisatsinledaren som (se exempel i avsnitt a) (Ekerot, 2011:113) Textgrammatiska svårigheter De textgrammatiska ordföljdsfel som andraspråksinlärare brukar göra beror på att dessa ännu inte lärt sig att använda de sats- och textgrammatiska varianter och konstruktioner som svenska språket erbjuder. Detta får till följd att L2-inläraren antingen övergeneraliserar eller underanvänder tema-rema-principen. a) Övergeneralisering av tema-rema-principen Ett exempel på en text, författad av en ungersk invandrarkvinna, som övergeneraliserar tema-rema-principen är följande: * Första gången reste jag till Sverige Satsen överensstämmer med det svenska satsdelsschemat Fund-FV- S-ÖA1-ÖA2, men låter ändå textgrammatiskt egendomlig eftersom den inte förmår att föra fram remat (tidsuttrycket 1978) på ett meningsfullt sätt. Här kan en textgrammatisk konstruktion med hjälp av s.k. falsk utbrytning användas så att ordalydelsen blir: Första gången (som) jag reste till Sverige var (Ekerot, 2011:112). Övergeneraliseringen har sin grund i flera olika bakomliggande faktorer. En orsak är att inläraren inte insett att adverbiella svansar efter remat är något helt naturligt i svenskan (se avsnitt b). I meningen (* Jag jobbade i mitt hemland som lärare) är som lärare ett rematiskt sättsadverbial och bör stå före rumsadverbialet i mitt hemland enligt huvudregeln (Jag jobbade som lärare i mitt hemland). 28

29 En annan orsak är att inläraren inte insett att den raka bisatsordföljden också ibland innebär rematiska subjekt (se avsnitt 2.2.2). I meningen (* eftersom här bodde min fästman) är min fästman ett rematiskt subjekt och bör stå på subjektets ordinarie plats i bisatsen (eftersom min fästman bodde här). I vissa fall kan man dock genom adverbialförflyttning låta det rematiska subjektet stå sist (se avsnitt b) (Ekerot, 2011:113). En tredje orsak till övergeneralisering är felanvändning av framhävande adverbial, exempelvis bara, också, till och med. I bisatsen (* eftersom vi pratar hemma bara ungerska) måste det framhävda adverbialet bara skiljas från det satsled som framhävs, d.v.s. ungerska, och placeras på SA-plats istället, så att ordalydelsen blir (eftersom vi bara pratar ungerska hemma). Wijk-Andersson (1991) kallar detta fenomen för att det framhävda adverbialet lossnar från det framhävda ledet (Ekerot, 2011:114). b) Underanvändning av tema-rema-principen Ett exempel på underanvändning av tema-rema-principen är när L2-inläraren avstår från att använda olika satsgrammatiska variationer när textsammanhanget skulle tjäna på det. Studera följande mening: (* Jag arbetar som servitör på en restaurang ibland). Här skulle fundamentering av tidsadverbialet ibland förstärka temarema-principen, eftersom det rematiska ledet restaurang då hamnar sist (Ibland arbetar jag som servitör på en restaurang). Ett annat exempel på underanvändning då L2-inläraren avstått från att använda satsgrammatiska variationer är följande: (* Jag kommer från en by där människorna livnärde sig på jakt och fiske tidigare). Här skulle adverbialförflyttning fungera bra, eftersom tidsadverbialet tidigare inte är rematiskt, så att ordalydelsen blir (Jag kommer från en by där människorna tidigare livnärde sig på jakt och fiske). På så sätt skulle en anpassning till temarema-principen uppnås. 29

30 Ett exempel på underanvändning 8 som beror på att L2-inläraren avstått från att använda textgrammatiska konstruktioner är följande: (* Jag tänker ofta att min ålder kanske är problemet). Här skulle presentering i kombination med utbrytning kunna föra fram informationen på ett tydligare sätt: (Jag tänker ofta att det kanske är min ålder som är problemet). Subjektet ålder refererar till något nytt och okänt och är därför rematiskt, vilket gör att det kan placeras på objektsplatsen, d.v.s. längre åt höger. Samtidigt lyfts den rematiska informationen ålder fram i en egen huvudsats (i mitten av meningen), där det hamnar sist. 2.3 Tidigare forskning Transfer När vi lär oss ett nytt språk försöker vi hela tiden använda oss av tidigare kunskap om språk för att underlätta språkinlärningen så mycket som möjligt (Ringbom 1986:150). Det är denna överföring av gammal kunskap om ett språk man redan kan till ett nytt språk som kallas för transfer (Linnarud 1993:47). Överföringen behöver inte vara positiv, utan den kan vara negativ också. Positiv transfer uppstår när ett överfört språkdrag stämmer överens med dess nya sammanhang och negativ transfer innebär att överföring skett på ett felaktigt sätt. Positiv transfer kallas för facilitering och negativ transfer kallas för interferens. (Linnarud 1993:47). Språklig påverkan kan också kategoriseras som borrowing transfer och substratum transfer. Borrowing transfer innebär att förstaspråket influeras av ett andraspråk som har lärts in och då är det ofta ordförrådet som påverkas. Substratum transfer innebär det motsatta, d.v.s. när andraspråket påverkas av modersmålet (Odlin 1997:12). Ytterligare en term för språkpåverkan som på senare tid börjat användas är cross-linguistic-influence eller tvärspråkligt inflytande på svenska. Denna term är neutral så till vida att den innefattar många olika aspekter 8 Exemplet är hämtat från min egen undersökning, se kap

31 vid språkinlärning, till exempel det positiva och negativa inflytandet, undvikande och överanvändning Processbarhetsteorin Processbarhetsteorin är en teori och modell för språkinlärning utarbetad av professor Manfred Pienemann vid Newcastle University. Teorin tar sin utgångspunkt i Levelts modell för språkprocessning och språkproduktion. Dess grundantagande är att inlärare bara klarar av att producera sådana konstruktioner som de kan processa och därför inte klarar hela grammatiken på en gång. Istället byggs olika grammatiska strukturer gradvis upp som automatiseras efter hand (Håkansson, 2013:152). För svenska har fem olika stadier eller utvecklingsnivåer föreslagits. På den första nivån, som för övrigt är densamma för alla språk, uppfattas orden som oböjda enheter. På den andra nivån kan inläraren processa ordklasser med lämpliga böjningar. På den tredje nivån utvecklas morfologin till att omfatta kongruensmorfologi inom frasen. På nivå fyra utvecklas kongruensmorfologin mellan fraser och på den femte och sista nivån har inläraren lärt sig att processa grammatisk information mellan satser (Håkansson, 2013: ) Transferering av ordföljd Granfors & Palmberg (1976) undersökte finsk- och svenskspråkiga inlärare av engelska och fann att de finskspråkiga ofta transfererade den ganska fria L1- ordföljden till engelskan, medan de svenskspråkiga, antagligen p.g.a. den mer bundna svenska ordföljden, begick mycket färre antal fel med engelskans ordföljd. Vuorinen (2007:20-25) undersökte på motsvarande sätt L1- och L2-transfer i finskspråkiga gymnasisters uppsatser i svenska som främmande språk (L3), och 31