Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Burundi 2004

Transkript

1 Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Burundi Sammanfattning Sedan år 1993 pågår ett inbördeskrig i Burundi. En militärregim övertog makten genom en oblodig statskupp år En fredsöverenskommelse skrevs under av en majoritet av de involverade aktörerna i Arusha år 2000 trots avsaknaden av ett allomfattande eldupphöravtal. Den första november 2001 tillträdde en transitionsregering för en treårsperiod. I transitionsregeringen återfinns partirepresentanter från såväl tidigare regimsom f.d. opposition. I maj 2003 genomfördes planenligt bytet på presidentposten, då denna övergick från tutsipresidenten Buyoya till dåvarande vice-presidenten Ndayizeye från hutumajoriteten. Referendum om konstitutionen, parlaments-, senats- och presidentval skulle enligt Arushaavtalet varit genomförda senast den 31 oktober Tidsschemat har nu förskjutits och valen planeras vara genomförda senast före utgången av april Fortsatta strider är en anledning till att övergångsprocessen har förlängts. Under 2002 anslöt sig mindre rebellgrupper till fredsprocessen. I oktober 2003 slöts ett nytt avtal mellan den största kvarvarande rebellgruppen CNDD-FDD (Nkurunzizas falang) och transitionsregeringen om eldupphör, maktfördelning och temporär amnesti. Denna grupp ingår idag i övergångsregeringen. Fortfarande har dock inget eldupphöravtal slutits med hutu-grupperingen FNL (Rwasas falang). FN har sedan sommaren 2004 en fredsbevarande mission i Burundi (ONUB) med ett mandat under FN-stadgans artikel VII.. Mandatet är brett och innefattar utöver säkerhetsfrågorna och stöd till avväpning även civila delar som rapportörer/övervakare av de mänskliga rättigheterna och att vara de burundiska myndigheterna behjälpliga i valförberedelserna.

2 Inbördeskrigets mörka skugga vilar över det burundiska samhällslivet och påverkar i hög utsträckning respekten för och uppfyllande av de mänskliga rättigheterna i Burundi. Under 2004 har stridigheter fortsatt främst i Bujumbura rural. Det förekommer rapporter om att såväl armé som rebellgrupper begår grava övergrepp mot civilbefolkningen. Den mest uppmärksammade händelsen under 2004 var en massaker den 13 augusti på 162 tutsiflyktingar från Demokratiska Republiken Kongo (DRK) (s.k. banyamulenge) som befann sig i ett flyktingläger i Gatumba. FNL har tagit på sig ansvaret för händelsen. Under året har antalet civila personer som dödats i samband med strider och attacker fortsatt varit högt i de områden som berörts. Uppgifter gör gällande att tortyr är vanligt förekommande. Straffriheten är utbredd, yttrandefriheten begränsad och oberoende media ansatt av myndigheter. I mars 2004 stiftades en lag som befäste en tidigare uppgörelse om tillfällig amnesti för krigsförbrytelser, dock inte för folkmordsbrott. Ett femårigt demobiliseringsprogram igångsattes i månadsskiftet november/december. Den önskade effekten av transitionsregeringens tillträdande har uteblivit vad gäller förbättrande av respekten för de mänskliga rättigheterna. Centralt i stärkandet av de mänskliga rättigheterna i Burundi är alltjämt att varaktig fred uppnås i landet och att folkvalda institutioner kommer på plats. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter Burundi har anslutit sig till och ratificerat de centrala konventionerna på området rörande de mänskliga rättigheterna. - Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Dock har landet inte anslutit sig till de fakultativa protokollen om enskild klagorätt respektive om dödsstraffet. - Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). - Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD). - FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling (CAT). - Konventionen om barnets rättigheter (CRC). - Flyktingkonventionen. - Afrikanska stadgan om mänskliga- och folkens rättigheter. - Romstadgan om inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol (ICC) har ratificerats. 2

3 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Även om fredsprocessen nu är inne i ett intensivt och förhoppningsvis avslutande skede, råder alltjämt inbördeskrig. De två rebellgrupperna FDD och FNL har under året bekämpat regeringstrupper och tidvis även varandra, främst i områdena omkring huvudstaden Bujumbura (Bujumbura rural) Rapporter om brutala övergrepp av såväl regeringstrupper som rebellgrupper förekommer i fortsatt hög utsträckning. Både regeringstrupper och rebeller anses ha utfört systematiska övergrepp mot befolkningen i form av avrättningar, våldtäkter och förstörelse av byar. En händelse som utgör ett klart brott mot humanitär rätt var en massaker på civila tutsiflyktingar (banyamulenge) från DRK den 13 augusti 2004 i lägret Gatumba, beläget mindre är 2 km från den kongolesiska gränsen. Enligt uppgifter dödades 162 civila personer och mer än 100 personer skadades i attacken. De flesta var kvinnor och barn. Den burundiska Hutu-rebellgruppen FNL har tagit på sig dådet men händelsen är ännu ej helt utredd och anklagelser förekommer om att kongolesisk trupp kan ha varit involverad. Det finns vittnesmål som hävdar att banyamulege var måltavla och att andra eniska grupper och burundiska flyktingars liv sparades. En burundisk undersökning pågår och regeringen har uttalat en önskan om att hänvisa massakern till den internationella brottmålsdomstolen. Uppgifter förekommer om att säkerhetstjänst och polis systematiskt torterar fångar. Enligt uppgift har dock insikten om problemen hos de ansvariga ökat. Fängelseförhållandena är alltjämt bedrövliga. Viss förbättring av förhållandena i de fyllda fängelserna har skett genom en minskning av antalet intagna. Det har dels skett genom den amnesti som beslutades i mars, dels genom att fångar fått villkorlig frigivning. Genom insatser av Internationella Röda korsetkommittén (ICRC) har de sanitära förhållandena förbättrats under de senaste åren. 4. Dödsstraff År 2000 verkställdes senast militära dödsdomar mot två soldater. Inga rapporter finns om verkställda domar innevarande år. I november aviserade transitionsregeringen att man avsåg att ta i med hårdhandskarna mot den ökande kriminaliteten i landet. Det planeras ett snabbt rättsligt förfarande med domar som verkställs - även dödsdomar - kort efter att en person gripits. Straffskipning och verkställande av straff skall ske inom 24 timmar från gripandet. MR-organisationer har protesterat mot planerna. Rättssystemet är kontrollerat av den etniska minoritetsgruppen tutsi. Endast 10 % av landets jurister kommer från hutu-majoriteten och av domarna i landets högsta domstolsinstans är endast 5 % hutuer. Detta trots att hutus utgör 85 % 3

4 4 av befolkningen. En ny lag om decentralisering av domstolsväsendet med inrättandet av nya domstolar har medfört att steg har tagits mot att få flera domare med hutu-bakgrund. 5. Rättssäkerhet Enligt nuvarande konstitution är rättssystemet självständigt. Politiska påtryckningar, få resurser och det rådande instabila säkerhetsläget i landet bidrar till att myndigheter inte klarar av att upprätthålla ett fullgott rättssystem. Organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter på plats framhåller avsaknad av domar, avsaknad av juridisk rådgivning och bristande bevisföring som strukturella problem i systemet. Militärdomstolar är verksamma och dödsstraffdomar förekommer (dock ej verkställda sedan 2000). 6. Personlig frihet Som framkommer ovan är det inte ovanligt att individer arresteras på godtyckliga grunder, fängslas utan domar och tillbringar flera år i polis- i stället för i fängelseceller. Uppgifter gör gällande att det inte sällan åligger individen att påvisa sin oskuld för att undkomma fängelsestraff. På grund av rätts- och polissystemets snedfördelning förfördelas hutuer och lokalbefolkning som härrör från rebellkontrollerade områden. Det har undantagsvis förekommit fall där myndigheter misstänks av politiska skäl ha omöjliggjort för personer att resa utomlands. I samband med fredsprocessens gradvisa genomförande har f.d. ministrar och andra exilledare börjat återvända till Burundi. Dessa har i princip inte råkat ut för några svåra trakasserier från myndigheter eller privatpersoner. Inrikesresor kan vara behäftade med stora säkerhetsrisker, i synnerhet i stridsområden. 7. Straffrihet Straffrihet är allmänt utbredd som följd av inbördeskriget. Armén har under en lång tid kunnat begå övergrepp utan påföljd från myndigheters sida. Det bristande rättssystemet innebär även att individer kan köpa sig fria eller undgå straff med hjälp av personliga kontakter. Det påstås att man tar itu med brott som militären i regeringsarmén misstänks ha begått men ofta förefaller fallen avskrivas eller enklare disciplinpåföljd utdömas.

5 8. Yttrande- och mediafrihet m.m. Yttrandefriheten är beskuren av regeringen. Regeringen tillåter en fri media men utövar kontroll på framför allt de fria radiostationerna i landet. Regeringen kan sägas motverka öppenhet genom lagstiftning och mediamyndighetens sanktionering av ingrepp och censur. Staten besitter kontroll över nästan samtliga lokala media-institutioner i landet. En betydande grad av självcensur förekommer. Det förekommer att militär och polis ofredar och arresterar journalister. Möjligheterna att bevaka valen kommer att bli en bra värdemätare på om situationen för media utvecklas i en positiv riktning. Mötesfriheten är beskuren. Politiska demonstrationer bryts omedelbart upp av polis och militär. En stor demonstration i Bujumbura mot det utbredda våldet mot kvinnor genomfördes dock i december Religionsfrihet råder i Burundi. 9. De politiska institutionerna Före transitionsregeringens tillträdande den 1 november 2001 kunde Burundi betecknas som en militärregim. Genom transitionsregeringens tillkomst har processen mot etablerande av demokratiska institutioner i landet inletts. Nuvarande president och regering är inte folkvalda. Sittande parlamentsledamöter är folkvalda, men deras mandat härrör från 1993 års valresultat. I parlamentet förekommer en livlig demokratisk debatt mellan politiska partier vad exempelvis gäller upprättande av ny konstitution och lagar. Men parlamentets makt är beskuren och det kan exempelvis inte avsätta regeringen eller dess enskilda ministrar. Transitionsregeringen skulle under tre år regera landet. Val på samtaliga nivåer skulle genomförts senast den 31 oktober Efter att ha skjutits upp ett halvår planeras nu att valen successivt skall äga rum under en period fram till slutet av april Det gäller folkomröstning om konstitutionen samt lokal-, parlaments-, senats- och presidentval (indirekt). Det är emellertid oklart om denna reviderade tidskalender kommer att kunna hållas 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Det finns uppgifter om diskriminering mot individer med annan regional tillhörighet, ras och kön. Inbördeskriget har medfört svåra arbetsförhållanden för många, inte minst ute på landsbygden. Fackföreningar finns. De två ledande är Confederation of Free Unions of Burundi och The Confederation of Burundi Unions. Rätt till strejk återfinns i lagstiftningen. En arbetsdomstol som skall medla i arbetstvister finns i 5

6 6 Bujumbura. Löner skall följa upprättade löneskalor. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Tillgången till hälsoservice är underutvecklad och ojämnt fördelad inom samhällsklasserna och regionerna. Majoriteten av läkarna återfinns i huvudstaden. Förekomsten av hiv/aids uppges vara 6 %. Medellivslängden är 41 år (m / k: 40.6 / 41.3). Mödradödligheten har stigit från 110 till 1000 dödsfall per födslar sedan De totala hälsoutgifterna uppgår till 2.1 % av BNP (2001). Mer än en miljon personer är för närvarande beroende av humanitär hjälp. Återvändande flyktingar från Tanzania har bidragit till att behovet av humanitär hjälp ökade under 2004 och kommer vara fortsatt högt Rätten till utbildning Inbördeskriget har medfört en avsevärd försämring av skolsystemet. Resurserna räcker endast till viss utbetalning av löner. Lärare tvingas till andra yrken för att finna försörjning. Många ur lärarkåren har dessutom mördats eller gått i exil som följd utav inbördeskriget. Inskrivningsnivån till lågstadiet är 37 procent (år 98/99). Den totala inskrivningsnivån till samtliga skolnivåer uppgår till 18 procent (år 2000). Läs- och skrivkunnighetsgraden uppgår till 50 procent (år 2002). Utbildningsmässigt förfördelas kvinnor. Internationella NGO:s, bl.a. Norska flyktingrådet, har sökt att motarbeta detta genom att erbjuda skolutbildning till flickor som inte erhållit lågstadieutbildning. I vissa skolor försöker man ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Burundi intar den 173:e platsen av de 175 länder som ingår i UNDP:s ranking baserat på Human Development Indicators. Enligt UNDP levde 36.2 procent av befolkningen under den nationella fattigdomsnivån under åren Den främsta orsaken till medborgarnas prekära levnadsstandard i Burundi är tvivelsutan det långvariga inbördeskriget. 14. Kvinnans ställning Den burundiska kvinnans ställning är underordnad vad gäller sociala och legala rättigheter. Kvinnan har varken arvs- eller äganderättigheter. En änka förvaltar endast sina omyndiga barns tillgångar. Även om kvinnor enligt lagstiftningen har rätt till samma lön som män är deras möjlighet att erhålla kvalificerade arbeten mycket ringa. På landsbygden tvingas flickor tidigt bistå i hemmet vilket leder till begränsad skolgång.

7 7 Våld mot kvinnor uppges vara vanligt förekommande, såväl i hemmet som i krigszoner. Våldtäkter uppges utföras systematiskt av regeringstrupper och rebellgrupper. Inga rättsfall finns rörande övergrepp mot kvinnor. Flera kvinnonätverk finns i landet som arbetar med att stärka kvinnans roll i samhället och fredsprocessen. UNICEF har under året bl.a. samarbetat med paraplyorganisationen CAFOB (Collectif des associations et ONG Féminines du Burundi) i syfte att stärka kvinnliga ledares kunskaper om projekthantering och projektfinansiering. 15. Barnets rättigheter Burundi har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Resursknapphet och rådande strider i landet medför att myndigheterna ej på ett tillfredsställande vis har möjlighet att uppfylla åtagandena i konventionen. Barnarbete är vanligt förekommande, inte minst på landsbygden. Trots militärtjänstgöringens minimumålder om 18 år är barnsoldater vanligt förekommande inom såväl armén som rebellgrupperna. Enligt transitionskonstitutionen skulle barn inte tillåtas delta i den väpnade konflikten i Burundi men det har kontinuerligt förekommit uppgifter om att barn tvångsrekryterats och använts av väpnade grupper. I början av 2004 togs ett särskilt program fram för att demobilisera barnsoldater. När det försenade nationella demobiliseringsprogrammet inleddes i slutet av 2004 har barnsoldater prioriterats. Det finns beräkningar om att barn är föräldralösa på grund av konflikten och ytterligare på grund av aids. Gatubarn är också ett problem och uppskattas till Fängelserna håller inte barn åtskilda från vuxna och många barn lever i fängelser med sina mödrar som avtjänar straff. 16. Olika befolkningsgruppers situation Som nämndes ovan förekommer diskriminering mot hutuer. Även region- och familjetillhörighet är faktorer som kan leda till diskriminering. Den etniska gruppen Twa, som består av 1 % av befolkningen, utsätts för diskriminering. Majoriteten av Twa saknar formell utbildning och har i praktiken inte tillgång till myndigheters service. Det kan noteras att organisationen Centre Jeunes Kamenge i Burundi erhöll 2002 års The Right Livelihood Award, en svensk utmärkelse som även är känt som det alternativa Nobelpriset. Detta för arbetet med att bl.a. skapa mötesplatser för unga från olika etniska grupper. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning

8 Nuvarande konstitution tillkännager lika rättigheter för alla medborgare oavsett kön, ras, funktionshinder, språk och social status. Explicit lagstiftning till skydd för homo-, bi- och transsexuella personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna saknas. 18. Flyktingars rättigheter Det finns för närvarande cirka internflyktingar i uppsamlingsplatser i landet. Därtill uppges det finnas ytterligare cirka icke-registrerade internflyktingar. Därutöver finns det totalt närmare en miljon landsflyktiga burundier kvar i Tanzania, Zambia och Rwanda. Under 2004 har cirka flyktingar återvänt till Burundi och under 2005 förväntas ytterligare återvända. Stridigheter i Bujumbura rural uppges under 2004 ha orsakat nya internflyktingar. 19. Funktionshindrades situation Det finns alltjämt ingen lagstiftning för funktionshindrade. Myndigheter kan inte sägas prioritera situationen för funktionshindrade. Uppgifter om diskriminering finns. Samtidigt förekommer obekräftade uppgifter om särskilda tjänster för funktionshindrade inom vissa myndigheter och företag. Ett flertal NGOs verkar för att främja de funktionshindrades situation i landet. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett antal organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter i landet, såväl lokala som internationella, som tillåts verka förhållandevis självständigt. Av de mest respekterade lokala organisationerna kan särskilt ITEKA (La Ligue burundaise des droits de l homme) och ABDP (Association Burundi Promte La Defense Des Droites Des Prisonniers) nämnas. ITEKA arbetar bl.a. med rättegångar och advokathjälp. I fråga om internationella organisationer kan särskilt Human Rights Watch i Burundi lyftas fram. 21. Fältverksamhet eller rådgivning inom mänskliga rättigheter Som nämnts ovan har OHCHR kontor i Bujumbura. Möjligheterna till att verka inom området mänskliga rättigheter är främst avhängigt säkerhetsläget och resurstillgången. Utöver observatörsverksamhet bedriver kontoret, ofta i samarbete med lokala NGOs, utbildning i frågor om OHCHR- och främjande av de mänskliga rättigheterna. Vidare utgår stöd till reformering och uppbyggnad av rättsväsendet samt stöd till utbildning och rekrytering av advokater. Samarbetet med regeringen uppges fungera tillfredsställande. Även regeringens samarbete med FN:s rapportör för de mänskliga rättigheterna i Burundi uppges fungera väl. 8