I.4 Faktorer som är avgörande för utjämningen

Transkript

1 Produktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk utveckling Konkurrenskraftens utveckling ses ofta som ett av de viktigaste bevisen för politikens framgång eller misslyckande. I litteraturen kopplas begreppet till producenter som konkurrerar med varandra på samma marknad. Det används emellertid också för att beskriva länders eller regioners ekonomiska utveckling, vilka kan beskrivas som mer eller mindre konkurrenskraftiga. Bortsett från det faktum att det finns såväl mer som mindre konkurrenskraftiga företag i alla regioner, så finns det även gemensamma förutsättningar som påverkar konkurrenskraften för alla de företag som är lokaliserade till samma region. Dessa förutsättningar inbegriper såväl fysisk som social infrastruktur, arbetskraftens kompetens, institutionella villkor, huruvida kulturmiljön befrämjar kreativitet eller ej samt de offentliga institutionernas effektivitet (speciellt vad avser ledningsfunktionerna på regional nivå). Dessutom finns en tendens till att framgångsrika företag i en region stimulerar andra företag och därmed ytterligare investeringar i regionen framgång föder framgång. Under senare år har en standarddefinition av regional och nationell konkurrenskraft börjat etableras. Denna tar hänsyn till om regionen har en hög och växande levnadsstandard samt en hög andel varaktigt sysselsatta. 1 Även om man traditionellt ofta använder BNP per invånare för att mäta konkurrenskraften, så finns det andra viktiga faktorer som påverkar den ekonomiska utvecklingen. På ministerrådsmötet i Lissabon underströks betydelsen av det samband som finns mellan Europas ekonomiska styrka och dess samhällsmodell. Väl utformade sociala skyddsnät underlättar för ekonomier att anpassa sig till förändringar. Genom att stödja en ökad social sammanhållning så kan underutnyttjandet av mänskliga resurser minskas. När man beskriver konkurrensförmågan så är det viktigt att komma ihåg den betydelse som andra faktorer har, som t. ex. naturmiljövärden, hälso- och sjukvårdens kvalité, service, etc. Indikatorer av denna typ berikar vår förståelse av den ekonomiska utvecklingen. Ett fortsatt arbete är dock nödvändigt för att utveckla bättre mått på framgång inom dessa områden. I praktiken inriktas många analyser på BNP per invånare. Sysselsättningsgraden (den andel av befolkningen i förvärvsaktiv ålder som är sysselsatt) hör emellertid också, vid sidan om produktiviteten, till huvudkomponenterna för att beräkna BNP per invånare. Eftersom en hög nivå för en av dessa faktorer inte nödvändigtvis innebär att nivån för den andra faktorn samtidigt ocksåär hög, så betraktas de separat i det följande. Detta såväl när det gäller den övergripande framställningen som när det gäller analyserna för enskilda sektorer. Därefter analyseras investeringar och andra nyckelfaktorer som förklarar produktivitetens utveckling. Regionernas ekonomiska utvecklingstrender För EU som helhet har den ekonomiska utvecklingen under de senaste 25 åren stärkts i produktivitetstermer, men ofta varit svag i sysselsättningstermer. Det har ibland lett till diskussioner angående tillväxt utan jobb. I praktiken har emellertid sysselsättningen alltid ökat när BNP vuxit med mer än ungefär två procent per år. Problemet har dock varit att långsiktigt bibehålla en så pass hög tillväxttakt. Exempelvis var den årliga tillväxten mellan år 1989 och 1999 i genomsnitt 1,9 procent, men eftersom BNP per sysselsatt växte med 1,4 procent ökade sysselsättningen med endast 0,5 procent per år. Full sysselsättning och en stark produktivitetstillväxt står på lång sikt emellertid inte omedelbart i konflikt med varandra. En starkare produktivitetsutveckling ökar också konkurrensförmågan och därmed också möjligheterna att uppnå en BNP-tillväxt. De kompletterar således varandra. Utmaningen för de regioner som släpar efter är 37

2 emellertid att utveckla en blandning av politiska åtgärder som gynnar produktivitetstillväxten utan att det sker på bekostnad av sysselsättningsnivån. Medan sysselsättningsnivån i flertalet, dock icke alla, eftersläpande regioner är lägre än inom övriga delar av EU och samtidigt som produktivitetsnivån ocksåär lägre (i samtliga eftersläpande regioner), så kan två huvudsakliga grupper urskiljas: regioner med en sysselsättning i nivå med, och i några fall över, EU:s genomsnitt, vilka är i behov av att komma ikapp övriga regioner i produktivitetstermer, mätt som BNP per sysselsatt. Dessa regioner finns framför allt i Portugal, Grekland och östra delarna av Tyskland. I Portugal motsvarar produktiviteten vanligtvis endast omkring 40 procent av EU:s genomsnitt och i de övriga två länderna är motsvarande uppgift omkring 60 procent. regioner som släpar efter både i termer av produktivitet och sysselsättning. Denna grupp inkluderar flertalet regioner i Spanien och södra Italien, sysselsättningsgraden kan vara så låg som endast 40 procent, vilket kan jämföras med EU:s genomsnitt som är 60 procent. I dessa fall är låg sysselsättning utan tvivel en viktigare orsak till en låg BNP per invånare än en låg produktivitetsnivå. Analys av olika näringsgrenar: låg produktivitet inom jordbrukssektorn Näringslivets branschstruktur uppvisar ett intressant mönster om en indelning görs i följande sektorer: jordbruk, industri (huvudsakligen tillverkningsindustri), distribution, transport samt hotell och restaurang, företagsoch finansiella tjänster och icke konkurrensutsatta och övriga tjänster (huvudsakligen hälso- och sjukvård, utbildning och offentlig administration) (se tabell A.18 och karta 8). Produktiviteten är högst inom företags- och finansiella tjänster, där förädlingsvärdet per sysselsatt inom EU motsvarar mer än den dubbla nivån ijämförelse med genomsnittet för hela ekonomin. 2 Industrins produktivitetsnivå ligger något över genomsnittet för hela ekonomin och något under inom distribution, transport och hotell samt icke konkurrensutsatta och övriga tjänster. 3 Inom jordbrukssektorn motsvarar produktivitetsnivån endast omkring halva genomsnittet för samtliga näringsgrenar. En svag utveckling beror ofta på en koncentration till mindre produktiva sektorer I alla tre sammanhållningsländer beror den låga generella sysselsättningsnivån i stor utsträckning på en låg andel sysselsatta inom företags- och finansiella tjänster, där produktivitetsnivån relativt sett är hög (detta bör emellertid tolkas med försiktighet beroende på det höga förädlingsvärdet inom den skyddade finansiella tjänstesektorn). Å andra sidan så är andelen sysselsatta, liksom när det gäller produktivitetsnivån, inom distribution, transport och hotell samt icke-konkurrensutsatta och övriga tjänster i nivå med EU:s genomsnitt. Andelen sysselsatta inom jordbrukssektorn, där produktiviteten är mycket låg, är mycket högre i sammanhållningsländerna än i övriga delar av unionen. Detta mönster återspeglas på den regionala nivån (karta 9). Tre typer av regioner kan urskiljas inom EU (inklusive ansökarländerna), även om samtliga regioner inte exakt överensstämmer med klassificeringen: Eftersläpande regioner med en hög andel sysselsatta inom jordbruksnäringen, vanligen en andel sysselsatta över genomsnittet inom industrin och en låg andel sysselsatta inom tjänstesektorn. Dessa ligger företrädesvis i de södra medlemsstaterna och i de centraleuropeiska länderna, förutom Tjeckien, Slovakien och Ungern. Medan andelen sysselsatta i jordbruket inom EU är mindre än fem procent av det totala antalet sysselsatta, såär motsvarande uppgift i ett antal regioner i Spanien och Portugal över 15 procent och i ett antal regioner i Grekland, och större delen av ansökarländernas östra delar, över 20 procent. Regioner med en hög andel sysselsatta inom industrin. Många av dessa är koncentrerade till en centralt belägen båge, som sträcker sig från West Midlands i England, östra Frankrike och norra Spanien genom södra Tyskland och norra Italien till Tjeckien, Slovakien och Slovenien. Många av dessa regioner kan betraktas som välmående, samtidigt som andra inte är det, vilket speglar en betydande variation i förädlingsvärde mellan tillverkande industriföretag. Regioner med en hög andel sysselsatta inom tjänstesektorn. I dessa regioner är andelen sysselsatta inom tjänstenäringarna 70 procent eller mer. De flesta regioner kan betraktas som välmående och innefattar ett antal huvudstäder i norra delarna av EU. Till denna grupp hör dock även regioner i södra Frankrike, Spanien och Italien, vilka har en relativt låg BNP per sysselsatt och där sysselsättningen är koncentrerad till enklare tjänster såsom den restaurangnäring som är beroende av turismen. 38

3 8 BNP per sysselsatt, 1998 Jordbruk Industriell produktion Servicenäringar Medelvärde = 54,1 Standardavvikelse = 59,2 < 57,5 57,5 76,5 76,5 95,5 95,5 114,5 Medelvärdea = 86,0 Standardavvikelse = 38,1 < Medelvärde = 91,9 Standardavvikelse = 31,1 114,5 116 Källa: Eurostat km EuroGeographics Association för administrativa gränser <

4 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane Açores (P) Madeira (P) Kypros SIG16 9 Regioner med den högsta andelen anställda inom jordbruk, industri eller servicenäringar, 1999 Jordbruk (top 10 %) Jordbruk (top 25 %) Industriell produktion (top 10 %) Industriell produktion (top 25 %) Servicenäringar (top 10 %) Servicenäringar (top 25 %) Top 10 respektive top 25 % av den totala befolkningen EL, RO, SK: 1998 BG, LT, LV: 1997 D (Sachsen): NUTS1 Källa: Eurostat och NSI km EuroGeographics Association för administrativa gränser 40

5 Tjänstesektorns långsiktiga expansion och behovet av omstrukturering i de eftersläpande regionerna Under många år har det skett en trendmässig minskning inom unionen av sysselsättningen inom jorbruks- respektive industrisektorn samtidigt som sysselsättningen inom tjänstesektorn expanderat. Antalet sysselsatta inom industrin har emellertid stabiliserats under senare år, även om dess andel av den totala sysselsättningen har fortsatt att minska. I många regioner har emellertid, som tidigare påpekats, denna utveckling ännu inte hunnit alls lika långt, vilket i synnerhet är fallet i de eftersläpande regionerna. Även i de mest välmående regionerna så växer fortfarande tjänstesektorn. Mellan år 1990 och 1999 ökade antalet sysselsatta inom tjänstesektorn inom EU med omkring 12 miljoner, samtidigt som antalet sysselsatta inom övriga delar av ekonomin minskade med nio miljoner. Huvuddelen av denna minskning ägde rum under den kraftiga nedgången under 1990-talets första år. Under den återhämtning som skett sedan år 1994 har antalet sysselsatta inom jordbruket fortsatt att minska (med omkring 1,3 miljoner), medan industrisysselsättningen i stort sett varit oförändrad. I de eftersläpande regionerna kommer en relativt omfattande minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket att ske under de kommande åren. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att industrisysselsättning minskar samtidigt. I ett antal regioner kan mycket väl sysselsättningen inom tillverkningsindustrin öka, i likhet med vad som varit fallet under senare år. I synnerhet är denna utveckling sannolik i de regioner som fortfarande har en andel sysselsatta inom industrin som är lägre än EU:s genomsnitt. I de centralt belägna industriregionerna kan å andra sidan sysselsättningen minska inom tillverkningsindustrin i många fall, åtminstone när det gäller industrins andel av den totala sysselsättningen. I många fall har emellertid en övergång till verksamheter med ett högre förädlingsvärde redan ägt rum. Sysselsättningens omstrukturering kommer troligtvis att bli ännu mer omfattande i ansökarländerna under de kommande åren, där sysselsättningen i många regioner fortfarande är koncentrerad till jordbruk och/eller industri. Det bör påpekas i detta sammanhang (se karta över sysselsättning och produktivitet per näringsgren) att sysselsättningsminskningen inom industrin, och i en mindre omfattning jordbruket, i EU:s mer välmående regioner inte omedelbart har inneburit en motsvarande minskning av den andel av förädlingsvärdet som sektorn genererar. I många fall har produktiviteten ökat betydligt i industrin samtidigt som sysselsättningen koncentrerats till verksamheter med ett högt förädlingsvärde. Detta visar på de möjligheter som finns att bibehålla en liten men mycket konkurrenskraftig tillverkningssektor som en viktig del av den regionala ekonomin. Strukturförändringar inom sektorerna är minst lika viktiga som de omstruktureringar som sker mellan dem En viktig aspekt när det gäller den eftersläpande ekonomiska utvecklingen i de mindre välmående regionerna inom EU är den koncentration som finns av verksamheter till sektorer med en låg förädlingsgrad. Produktiviteten inom samma sektor kan också variera betydligt inom olika delar av unionen. Detta speglar skillnader i såväl hur effektivt samma typ av verksamheter bedrivs som graden av koncentration till de delar inom respektive sektor som har en högre alternativt lägre förädlingsgrad. Exempelvis så har företags- och finansiella tjänster ett relativt högt förädlingsvärde per sysselsatt i sammanhållningsländerna (i likhet med vad som är fallet i några av ansökarländerna), vilket delvis beror på ett högt ränteläge (vilket pressar upp förädlingsvärdet inom finansiella tjänster) och låg konkurrens, men kanske också på att i synnerhet företagstjänster är en outvecklad näringsgren. Å andra sidan har tillverkningsindustrin, där förädlingsvärdet per sysselsatt i flertalet länder är högre än genomsnittet för hela näringslivet, en relativt låg produktivitetsnivå i de tre sammanhållningsländerna (liksom i flertalet ansökarländer). Denna skillnad beror delvis på att den högteknologiska tillverkningsindustrin med högt förädlingsvärde i hög grad är koncentrerad till de mer välmående medlemsstaterna. 4 Inom jordbrukssektorn är förädlingsvärdet per sysselsatt i de mer välmående länderna omkring procent av EU:s genomsnitt för samtliga näringar, men endast 40 procent i Spanien, 25 procent i Grekland och endast 15 procent i Portugal (liksom i Österrike). (I ansökarländerna är motsvarande uppgift ännu lägre.) Uppgifterna speglar såväl behovet av en diversifiering till fler verksamheter med en högre förädlingsgrad som att det finns en potential för en långsiktig produktivitetstillväxt inom sektorn. Befolkningsutveckling och flyttmönster EU:s befolkning minskar... År 2000 var antalet invånare inom EU 376 miljoner, vilket är väsentligt mindre än i Kina (1,2 miljarder) eller i Indien (1 miljard), men betydligt mer än i USA (272 miljoner) eller Japan (126 miljoner). Under antagande att rådande trender för antalet födda, döda och inflyttning kommer att fortsätta, så kommer EU:s befolkning att växa mycket svagt mellan år 2000 och 2005 (med endast 0,2 procent 41