Befolkningsutveckling och flyttmönster. Strukturförändringar inom sektorerna är minst lika viktiga som de omstruktureringar som sker mellan dem

Transkript

1 Tjänstesektorns långsiktiga expansion och behovet av omstrukturering i de eftersläpande regionerna Under många år har det skett en trendmässig minskning inom unionen av sysselsättningen inom jorbruks- respektive industrisektorn samtidigt som sysselsättningen inom tjänstesektorn expanderat. Antalet sysselsatta inom industrin har emellertid stabiliserats under senare år, även om dess andel av den totala sysselsättningen har fortsatt att minska. I många regioner har emellertid, som tidigare påpekats, denna utveckling ännu inte hunnit alls lika långt, vilket i synnerhet är fallet i de eftersläpande regionerna. Även i de mest välmående regionerna så växer fortfarande tjänstesektorn. Mellan år 1990 och 1999 ökade antalet sysselsatta inom tjänstesektorn inom EU med omkring 12 miljoner, samtidigt som antalet sysselsatta inom övriga delar av ekonomin minskade med nio miljoner. Huvuddelen av denna minskning ägde rum under den kraftiga nedgången under 1990-talets första år. Under den återhämtning som skett sedan år 1994 har antalet sysselsatta inom jordbruket fortsatt att minska (med omkring 1,3 miljoner), medan industrisysselsättningen i stort sett varit oförändrad. I de eftersläpande regionerna kommer en relativt omfattande minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket att ske under de kommande åren. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att industrisysselsättning minskar samtidigt. I ett antal regioner kan mycket väl sysselsättningen inom tillverkningsindustrin öka, i likhet med vad som varit fallet under senare år. I synnerhet är denna utveckling sannolik i de regioner som fortfarande har en andel sysselsatta inom industrin som är lägre än EU:s genomsnitt. I de centralt belägna industriregionerna kan å andra sidan sysselsättningen minska inom tillverkningsindustrin i många fall, åtminstone när det gäller industrins andel av den totala sysselsättningen. I många fall har emellertid en övergång till verksamheter med ett högre förädlingsvärde redan ägt rum. Sysselsättningens omstrukturering kommer troligtvis att bli ännu mer omfattande i ansökarländerna under de kommande åren, där sysselsättningen i många regioner fortfarande är koncentrerad till jordbruk och/eller industri. Det bör påpekas i detta sammanhang (se karta över sysselsättning och produktivitet per näringsgren) att sysselsättningsminskningen inom industrin, och i en mindre omfattning jordbruket, i EU:s mer välmående regioner inte omedelbart har inneburit en motsvarande minskning av den andel av förädlingsvärdet som sektorn genererar. I många fall har produktiviteten ökat betydligt i industrin samtidigt som sysselsättningen koncentrerats till verksamheter med ett högt förädlingsvärde. Detta visar på de möjligheter som finns att bibehålla en liten men mycket konkurrenskraftig tillverkningssektor som en viktig del av den regionala ekonomin. Strukturförändringar inom sektorerna är minst lika viktiga som de omstruktureringar som sker mellan dem En viktig aspekt när det gäller den eftersläpande ekonomiska utvecklingen i de mindre välmående regionerna inom EU är den koncentration som finns av verksamheter till sektorer med en låg förädlingsgrad. Produktiviteten inom samma sektor kan också variera betydligt inom olika delar av unionen. Detta speglar skillnader i såväl hur effektivt samma typ av verksamheter bedrivs som graden av koncentration till de delar inom respektive sektor som har en högre alternativt lägre förädlingsgrad. Exempelvis så har företags- och finansiella tjänster ett relativt högt förädlingsvärde per sysselsatt i sammanhållningsländerna (i likhet med vad som är fallet i några av ansökarländerna), vilket delvis beror på ett högt ränteläge (vilket pressar upp förädlingsvärdet inom finansiella tjänster) och låg konkurrens, men kanske också på att i synnerhet företagstjänster är en outvecklad näringsgren. Å andra sidan har tillverkningsindustrin, där förädlingsvärdet per sysselsatt i flertalet länder är högre än genomsnittet för hela näringslivet, en relativt låg produktivitetsnivå i de tre sammanhållningsländerna (liksom i flertalet ansökarländer). Denna skillnad beror delvis på att den högteknologiska tillverkningsindustrin med högt förädlingsvärde i hög grad är koncentrerad till de mer välmående medlemsstaterna. 4 Inom jordbrukssektorn är förädlingsvärdet per sysselsatt i de mer välmående länderna omkring procent av EU:s genomsnitt för samtliga näringar, men endast 40 procent i Spanien, 25 procent i Grekland och endast 15 procent i Portugal (liksom i Österrike). (I ansökarländerna är motsvarande uppgift ännu lägre.) Uppgifterna speglar såväl behovet av en diversifiering till fler verksamheter med en högre förädlingsgrad som att det finns en potential för en långsiktig produktivitetstillväxt inom sektorn. Befolkningsutveckling och flyttmönster EU:s befolkning minskar... År 2000 var antalet invånare inom EU 376 miljoner, vilket är väsentligt mindre än i Kina (1,2 miljarder) eller i Indien (1 miljard), men betydligt mer än i USA (272 miljoner) eller Japan (126 miljoner). Under antagande att rådande trender för antalet födda, döda och inflyttning kommer att fortsätta, så kommer EU:s befolkning att växa mycket svagt mellan år 2000 och 2005 (med endast 0,2 procent 41

2 per år) och knappast alls (med under 0,1 procent per år) mellan år 2005 och 2022, vilket är det år som befolkningen förväntas börja minska. Befolkningen beräknas uppgå till 385 miljoner år 2010 för att år 2025 vara något högre (388 miljoner). Från och med år 2008 förväntas en naturlig befolkningsminskning, vilken under några år kompenseras av ett invandringsöverskott. Mönstren i befolkningsutvecklingen är emellertid mycket olika inom olika delar av unionen. Medan befolkningen fortfarande växer i flertalet regioner, även om det sker långsamt, så minskar redan befolkningen i framför allt regionerna i Spanien, Italien, Tyskland och de nordiska länderna (se karta över genomsnittlig total befolkningsförändring ). Mellan år 2000 och 2010 beräknas befolkningen minska i fler regioner i Tyskland och Italien samt dessutom i ett antal regioner i Frankrike, Storbritannien och Österrike. Å andra sidan kan befolkningen förväntas fortsätta att öka i en relativt stor omfattning i ett antal regioner i södra Spanien, södra delarna av Frankrike och Grekland samt i delar av Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Omkring år 2025 kan befolkningen förväntas minska i ungefär 90 av EU:s totalt 200 regioner (definierade på NUTS 2-nivå), vilka svarar för omkring hälften av unionens totala befolkning. Här ingår samtliga regioner i Italien, men också ett antal i mer eller mindre alla medlemsstater.... i likhet med befolkningen i ansökarländerna Den demografiska utvecklingen är än mer problemfylld i ansökarländerna. Flertalet av de 12 ansökarländerna hade en relativt stark befolkningstillväxt under och 1980-talet, vilket berodde på en hög fertilitetsnivå och en ökad medellivslängd. Under 1990-talet föll fertilitetsnivån dramatiskt samtidigt som den förväntade livslängden minskade. Dessutom hade man en omfattande utvandring, där endast Tjeckien, Malta och Cypern hade ett positivt invandringsöverskott under perioden 1990 till 1999 (se karta A.12). En följd av detta är att befolkningstillväxten redan har börjat avta i flertalet länder. I åtta av de 12 länderna minskade befolkningen under 1990-talet. Mellan år 1995 och 1997 minskade befolkningen i 32 av totalt 52 regioner (definierade på NUTS 2- nivå) och 31 regioner hade en nettoutflyttning. I ett utvidgat EU kan därför unionens totala befolkning förväntas minska flera år tidigare än vad som hittills har framgått. (Framskrivningen för de 12 ansökarländerna grundar sig på FN:s prognoser. 5 Regioner med en minskande befolkning Den demografiska utvecklingen påverkas av såväl sociala som ekonomiska förhållanden. I synnerhet kan flyttströmmarna kopplas till de skillnader som finns mellan regionernas arbetsmarknader. Människor flyttar från områden med en låg sysselsättningstillväxt till områden med större sysselsättningsmöjligheter. På lång sikt kan dessa skillnader också påverka regionens födelsenetto. Regioner inom EU med en minskande befolkning karaktäriseras därför av en låg inkomstnivå,hög arbetslöshet och en stor andel av sysselsättningen inom jordbruk- och industrinäringar (se figur A.9). Kännetecknande är också att de ofta har relativt få yngre människor, vilket orsakas av såväl utflyttningen till andra områden som de låga födelsetalen. Flera av regionerna med en minskande befolkning är landsbygdsregioner, vilket kommer till uttryck i en låg befolkningstäthet. Det finns emellertid anmärkningsvärda undantag bland den grupp av regioner som har en minskande befolkning. Även i ett antal tätbefolkade regioner (t. ex. Bryssel och Attika i Grekland, inom vilken Aten ligger) har befolkningen minskat under senare år. I många storstadsområden i Europa finns det en tydlig suburbaniseringstrend, med en utflyttning från citykärnorna till förorter och närliggande regioner. Detta beskrivs ofta som städernas utbredning. EU får en allt mer åldrande befolkning... EU:s befolkning blir snabbt allt äldre. De låga födelsetalen har lett till att ungdomar under 15 år har minskat sin andel av befolkningen under en följd av år. Denna utveckling kan förväntas fortsätta också under kommande år, då andelen av befolkningen under 15 år beräknas minska från 17 procent 1998 till 14,5 procent Den andel av befolkningen som är över 65 år ökar däremot betydligt och kan förväntas öka i en ännu högre takt efter år 2010, dvs när de stora barnkullarna från 40-talet har uppnått denna ålder. Följaktligen ökar befolkningsandelen för dessa åldrar från omkring 16 procent 1998 till 22 procent omkring år Dessutom fortsätter andelen i åldrarna över 80 år att öka ännu snabbare. Denna utveckling kommer att få påtagliga konsekvenser för den sociala välfärden och för skattesystemen över hela unionen, eftersom de som arbetar måste försörja ett växande antal människor som uppnått pensionsåldern. I alla medlemsstater kommer andelen över 65 år att öka i relation till dem som är i arbetsför ålder (här definierat som år). I vilken utsträckning förhållandet förändras varierar dock mellan länderna. De länder med en särskilt kraftig ökning av andelen äldre är Italien, Sverige, Finland och Tyskland, medan minst förändringar kan förväntas i Irland, Portugal och Luxemburg. 42

3 Denna utveckling blir likartad, om än mindre markant, även om man ser till hur hela befolkningen över respektive under arbetsför ålder utvecklas i förhållande till de som ingår i arbetskraften (försörjningskvoten). Detta trots att antalet barn kan förväntas minska (karta 10). 6 För närvarande är försörjningskvoten inom EU 49 personer i ej arbetsför ålder på 100 i arbetsför ålder. År 2025 förväntas motsvarande uppgift vara 58/100. Kvoten kan i synnerhet förväntas öka i flertalet regioner i Frankrike, Sverige och Finland. Fyrtiotalisternas utträde från arbetsmarknaden tillsammans med ett minskande antal unga kommer att minska antalet i arbetsför ålder inom EU från och med omkring år Antalet personer i arbetskraften beräknas minska från ca 251 miljoner idag till omkring 243 miljoner år Samtidigt kommer arbetskraftens medelålder att öka. i likhet med ansökarländerna Unionens befolkning kan förväntas åldras i en något långsammare takt i ett utvidgat EU. I flertalet ansökarländer uppmuntrades befolkningstillväxten med politiska åtgärder under och 1980-talet. Denna politik förändrades i motsatt riktning under 1990-talet. Medan befolkningens genomsnittsålder för närvarande är lägre i dessa länder än inom EU, så kommer den sannolikt att öka snabbt under de närmaste 25 åren. Detta beroende på att minskade fertilitetstal reducerar det relativa antalet unga under 15 år i samtliga länder förutom Malta. Omkring år 2025 beräknas därför andelen unga att vara till och med lägre än inom det nuvarande EU. Å andra sidan är andelen av befolkningen över 65 årigenomsnitt lägre i dessa länder än inom EU för närvarande. Följaktligen blir andelen äldre i förhållande till de i arbetsför ålder lägre och i många regioner väsentligt lägre än inom EU:s medlemsstater, förutom Irland (karta 10). Det relativa antalet äldre i förhållande till hela befolkningen kommer att också att öka betydligt. Det är emellertid bara i Tjeckien där andelen kommer att öka till en nivå som är över EU:s genomsnitt omkring år Ett utvidgat EU kan emellertid förväntas leda till en marginell ökning av såväl andelen äldre i förhållande till arbetskraften som av försörjningskvoten totalt sett. Samma sak gäller den framtida minskningen av den arbetsföra befolkningen, vilken förväntas äga rum ungefär samtidigt i ansökarländerna som inom dagen EU. Antalet invånare mellan 15 och 64 år i ansökarländerna förväntas öka något från dagens 72 miljoner fram till år 2009, för att därefter minska till 66 miljoner år Antalet invånare i yrkesaktiv ålder inom ett utvidgat EU kommer därför sannolikt att nå en topp på 328 miljoner år 2010 och därefter minska till 309 miljoner år I likhet med EU-länderna kommer genomsnittsåldern för åldersgruppen 15 till 64 år också att öka i ansökarländerna, även om det sker i en något långsammare takt än i nuvarande medlemsstater. Arbetskraften inom EU kommer att minska och att åldras... Den utveckling som beskrivs ovan avseende personer i yrkesverksam ålder kommer oundvikligen att påverka tillväxten och arbetskraftens åldersstruktur inom EU. Utvecklingen påverkas emellertid såväl av arbetskraftens deltagande i arbetslivet som av den demografiska utvecklingen. Detta kommer i sin tur att bestämmas av ett antal ekonomiska och sociala faktorer, som i synnerhet tillgången på arbetstillfällen, men också av utvecklingen inom utbildningsområdet, sociala attityder till kvinnors deltagande i arbetslivet, tillgången till barnomsorg, pensionsålder, pensionssystemens utformning, hushållens struktur, etc. Om dagens trender när det gäller den demografiska utvecklingen och deltagande i arbetslivet är fortsatt stabila, så kan arbetskraften inom EU förväntas öka fram till år 2010 och uppgå till 183 miljoner. 7 Därefter kommer arbetskraften att börja minska och antalet personer beräknas uppgå till 175 miljoner år När minskningen börjar varierar emellertid betydligt beroende på region (karta 11). Antalet yrkesaktiva personer kan dock förväntas minska i nästan samtliga regioner fram till år 2025 om än i varierande omfattning. Minskningen förutses bli särskilt uttalad i Italien, Tyskland och Spanien, där arbetskraften minskar med över en miljon i respektive land. Beroende på den demografiska utvecklingen och förändringar när det gäller deltagande i arbetslivet, kan antalet personer över 50 år förutses utgöra en växande andel av arbetskraften i samtliga medlemsstater. Från att ha utgjort omkring 20 procent av det totala antalet personer i arbetskraften beräknas andel i början av 2020-talet att motsvara 30 procent. I de nordiska länderna, därarbetskraftsdeltagandet inte förväntas öka särskilt mycket, kommer sannolikt ökningen att blir förhållandevis liten, medan ökningen i Italien och Spanien, med låga födelsetal och där kvinnornas delaktighet i arbetslivet kan öka betydligt, kan bli betydlig. vilket kan få omfattande ekonomiska konsekvenser I likhet med vad som redan framhållits kan den ovan beskrivna utvecklingen komma att få omfattande ekonomiska konsekvenser. Detta gäller i synnerhet omsorgsoch sjukvårdssystemen, vilka kommer att utsättas för ett 43

4 % 10 Åldersberoende, 1998 Total nivå för åldersberoende Andel äldre än 65 år i förhållande till befolkningen Nivå äldreberoende % % < 43 < 12 < Scotland: NUTS1 IRL: NUTS Scotland: NUTS1 IRL: NUTS Scotland: NUTS1 IRL: NUTS0 > 55 > Inga data Inga data Inga data Källa: Eurostat km EuroGeographics Association för administrativa gränser 44

5 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion (F) (F) Guyane (F) (F) Açores (P) Madeira (P) 11 Beräknad nedgång i arbetskraften Perioder Inte före 2025 Mellan 2015 och 2025 Mellan 2005 och 2015 Mellan 1995 och km 45

6 ökat tryck från ett växande antal äldre personer. Följaktligen måste en ökad uppmärksamhet ges åt de möjligheter som finns att öka såväl de äldres som kvinnornas deltagande i arbetslivet. I framtiden kommer kvinnorna att utgöra den viktigaste resursen för att öka antalet personer i arbetskraften. Denna möjlighet innebär samtidigt ett ökat behov av att uppmärksamma de problem som finns när det gäller att bibehålla, uppdatera och vidareutveckla kompetensnivån inom denna grupp, vilket redan har uppmärksammats till följd av arbetskraftens åldrande. I många länder, där politiken eftersträvat en lägre pensionsålder, har detta problem tills helt nyligen ignorerats. Dessutom har intresset för vidareutbildning av äldre arbetskraft varit relativt litet, vilket i realiteten innebär att arbetsgivarna ofta är ovilliga att göra nödvändiga investeringar. Denna motvillighet beror till stor del på de svårigheter man upplever finns när det gäller att driva kompetensutvecklingsarbetet och de äldres förmåga att ta till sig ny kunskap. Dessa problem kan dock minskas i stor omfattning om de anställdas kompetensutveckling blir en del av ett livslångt lärande. I sin tur betyder detta att människor behöver tillgång till nya kunskaper genom hela arbetslivet och det också måste bli en vana. Denna utveckling, vilken kräver såväl förändrade attityder som nya metoder för kompetensutveckling, ärnödvändig om den potential som den äldre arbetskraften utgör skall kunna utnyttjas effektivt. Detta kan komma att visa sig bli en mycket viktig faktor för om näringslivet inom EU skall kunna upprätthålla sin internationella konkurrenskraft. I samma utsträckning är det betydelsefullt att försäkra sig om att kvinnor eller män som återvänder till arbetet, efter en period av frånvaro av familjeskäl, har tillgång till den kompetensutveckling de behöver för att uppdatera kunskaperna och lära sig nya arbetsmetoder. Detta för att de skall kunna finna ett passande arbete och på ett effektivt sätt bidra till utvecklingen av EU:s ekonomi. Den förväntade minskningen av antalet personer i yngre åldrar kan komma att minska ungdomsarbetslöshetens omfattning, även om detta på lång sikt mer beror på deras utbildningsnivå och ökningen av antalet arbetstillfällen än på antalet ungdomar i sig. Minskning av antalet ungdomar på arbetsmarknaden har skett parallellt med en ökning av antalet som befinner sig i utbildning och av utbildningstidens längd. För en kunskapsbaserad ekonomi är det väsentligt att denna utveckling fortsätter. Den ökade uppmärksamheten, när det gäller betydelsen av såväl kompetensutveckling i arbetet som av formell utbildning, har i ett antal länder samtidigt medfört en ökning av ungdomars deltagande i arbetslivet, då dessa kombinerar en betald anställning med en kontinuerlig utbildning. Vilka åtgärder som än vidtas för att öka kvinnornas, den äldre arbetskraftens eller ungdomarnas deltagande i arbetslivet, så beror dock detta i en helt avgörande utsträckning på i vilken grad sysselsättningen ökar, vilket i sin tur beror på hur den ekonomiska utvecklingen blir. (Det bör understrykas att det inte bara finns en enda väg som utvecklingen kan följa, eftersom fler bättre utbildade och mer företagsamma människor i arbetslivet i sig sannolikt stärker konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.) Detta kommer att vara avgörande för om arbetslösheten minskar och brist på arbetskraft uppstår eller om, trots ett minskande antal i arbetsför ålder, arbetslösheten inom unionen ökar igen. I exempelvis stora delar av norra Italien kan, med utgångspunkt från de hittillsvarande trender, antalet personer i arbetskraften förväntas minska betydligt och brist på arbetskraft är redan ett problem. På lång sikt, förutsatt att den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsökningen kan bibehållas på en hög nivå, kan emellertid detta stimulera fler personer kvinnor i synnerhet, vars arbetskraftsdeltagande är väsentligt under EU:s genomsnitt i flertalet områden att delta i arbetslivet och därmed minska arbetskraftsbristen. (Kvinnors arbetskraftsdeltagande har ökat avsevärt i norra Italien under de senaste åren, medan utvecklingen i södra delarna av landet, där sysselsättningen utvecklats svagt, knappast har medfört någon förändring alls.) Inflyttningen kan komma att öka, men betydelsen av detta bör inte överdrivas... I nyligen genomförda studier drar man slutsatsen att omfattande flyttströmmar från ansökarländerna knappast är troliga och därför bör denna fråga inte få ett överdrivet stort utrymme på dagordningen över EU:s utvidgning. Eftersom ett närmande av den genomsnittliga inkomsten i de central- och östeuropeiska staterna till EU:s nivå kommer att bli en lång process, kommer med största sannolikhet flyttströmmarna att öka när en fri rörlighet blir möjlig. Uppskattningar tyder på att flyttningarna till EU netto kan komma att uppgå till omkring personer per år i direkt anslutning till att de hinder som finns för rörligheten avskaffas. Omfattningen kommer emellertid att minska till under personer per år inom ett decennium. 8 Vid denna tidpunkt kommer antalet personer från de centraloch östeuropeiska staterna som bor inom nuvarande EU:s gränser att uppgå till 2,9 miljoner. Motsvarande uppgift ytterligare tio år senare beräknas vara 3,7 miljoner för att omkring 30 år efter ansökarländernas inträde i unionen och efter att arbetskraftens fria rörlighet är etablerad nå ett topp på 3,9 miljoner. Detta innebär att andelen 46

7 medborgare från de central- och östeuropeiska staterna ökar inom det nuvarande EU från 0,2 procent av den totala befolkningen år 1998 till strax över en procent 30 årsenare. Dessa uppskattningar innebär att föreställningar om att invandrare från de central- och östeuropeiska staterna skulle översvämma arbetsmarknaderna i den nuvarande unionens medlemsstater är mycket illa grundade. Majoriteten av de personer som flyttar från de centraloch östeuropeiska staterna kommer sannolikt att flytta till Tyskland eller Österrike, där det redan finns ett stort antal invandrare från dessa länder. Omkring 65 procent kan uppskattas flytta till Tyskland och 12 procent till Österrike. I dessa länder beräknas inflyttningen framför allt ske till gränsregionerna och till huvudsakliga ekonomiska centra, vilket i Tyskland innefattar de södra regionerna, snarare än de nya förbundsstaterna, som gränsar till Tjeckien, och i Österrike de östra delarna av landet. De regioner som gränsar till de central- och östeuropeiska länderna kommer sannolikt också att få en ökad tillfällig invandring och inpendling. Koncentrationen till dessa regioner kan emellertid öka de sociala spänningarna i de aktuella områdena. och kan minska bristen på arbetskraft Den kanske mest intressanta och potentiellt viktigaste slutsatsen från de nyligen genomförda studierna är att antalet yngre mellan 20 och 35 år, i motsats till EU, sannolikt kommer att öka väsentligt i de central- och östeuropeiska staterna under det närmaste decenniet. Detta utgör således en möjlighet för ett utvidgat EU, i den meningen att arbetsgivare får ökade möjligheter att rekrytera unga personer med en hög utbildningsnivå. Om den ekonomiska återhämtningen fortsätter och följer det mönster som idag kan förutses, så kommer det emellertid att leda till en akut brist på utbildad arbetskraft längre fram. I flera regioner inom EU finns också brist på arbetskraft inom yrken som kräver en kortare utbildning. Detta trots att en del av dessa regioner samtidigt har en relativt hög arbetslöshet. En ökad invandring är en möjlighet för att minska bristen på arbetskraft även i dessa områden. Det är emellertid viktigt att åtgärder samtidigt vidtas för att dessa integreras i de samhällen de kommer till och att de inte riskerar att bli socialt utslagna. I detta sammanhang föreslås i en nyligen framlagd Kommissionenens information angående en lokal invandringspolitik (KOM(2000) 757) att en kontrollerad invandrarpolitik införs som en åtgärd för att motverka de problem som uppstår till följd av den demografiska utvecklingen. I förslaget pekar man också på det bidrag som invandringen skulle kunna ge för att förverkliga en europeisk sysselsättningsstrategi. Även om en utflyttning av unga människor på kort sikt riskerar att försämra utvecklingsmöjligheterna i de regioner de flyttar från, i all synnerhet som de som flyttar sannolikt har en relativt sett högre utbildningsnivå,så kan deras senare återflyttning, med den erfarenhet och kunskap de då har tillgodogjort sig, bidra till en betydande stimulans för utvecklingen i de central- och östeuropeiska staterna. Utvidgningen medför sannolikt heller inga allvarliga problem för EU:s arbetsmarknad Det är inte troligt att en fri arbetskraftsrörlighet kommer att få några betydande effekter för EU:s arbetsmarknad som helhet, även om konsekvenserna, beroende på de speciella omständigheter som råder, kan bli olika för medlemsstaterna. De central- och östeuropeiska staterna är i dagsläget små i ekonomiskt hänseende, vilket innebär att en ökad import från dem sannolikt endast påverkar priserna på varumarknaden, och därmed löner och sysselsättning, i en begränsad utsträckning. I enlighet med en nyligen genomförd studie så skulle exempelvis en årlig invandring motsvarande personer under de närmaste 15 åren minska lönenivån med mindre än en procent. 9 Igränsregionerna kan emellertid effekterna på arbetsmarknaden komma att bli mer omfattande, i likhet med vad som kan bli fallet i de näringsgrenar som mest är utsatta för importkonkurrens från de central- och östeuropeiska staterna. Samtidigt finns emellertid potentiella vinster att göra på de närbelägna nya marknaderna. Investeringar Investeringar är nyckeln till ansökarländernas tillväxt Investeringsindikatorer är ett bra sätt att mäta en ekonomis tillväxtpotential 10 (se figur A.10 och A.11). Investeringarna (mätt i termer av bruttoinvesteringar) är, i förhållande till BNP, högre i ansökarländerna än i dagens medlemsstater inom EU. I de förstnämnda motsvarade investeringsnivån procent av BNP, medan motsvarande uppgift för EU:s medlemsstater var 20 procent samma år. Det är väsentligt att denna skillnad kan bibehållas eller till och med ökas för att ansökarländernas tillväxttakt skall uppnå den tillväxttakt som är nödvändig för att komma ikapp EU:s ekonomier. Höga investeringar är emellertid inte i sig någon garanti för att lyckas, men det ärennödvändig förutsättning. De måste dock göras mycket målmedvetet och syfta till en teknisk förnyelse (se nedan). Investeringsnivån varierar emellertid betydligt mellan olika ansökarländer. I Tjeckien, Slovakien, Polen och ett par av de baltiska staterna är investeringsnivån hög och 47