I.2 Social sammanhållning

Transkript

1 Sysselsättningen har ökat starkt i hela unionen under de senaste tre åren, vilket i en betydande utsträckning både har minskat arbetslösheten och skapat möjligheter för såväl nytillträdda på arbetsmarknaden som de som återvänder efter en periods inaktivitet. Flertalet arbeten har skapats inom tjänstesektorn. I likhet med tidigare år har huvuddelen av ökningen skett inom kunskapsintensiva näringar och kommunal service hälso- och sjukvård, utbildning, fritid och kultur av vilka många efterfrågar kvalificerad arbetskraft med en hög utbildningsnivå. Samtidigt har, delvis beroende påövergången mot mer kvalificerade tjänster och yrken, arbetskraftsbristen börjat få en avsevärd omfattning inom många delar av ekonomin, detta även inom områden där arbetslösheten fortfarande är hög. Bristerna kommer troligen att öka i takt med den ekonomiska återhämtningen. I synnerhet är detta påtagligt inom IT-sektorn, där efterfrågan på arbetskraft ökar snabbt och där arbetskraftsbristen redan är stor. Om bristerna inte effektivt kan avhjälpas så kommer det att hämma utvecklingen. Det kvarstår emellertid betydande skillnader när det gäller sysselsättnings- och arbetslöshetsnivån mellan olika delar av unionen liksom mellan olika sociala grupper, vilket skapar särskilda fickor av social utslagning och utanförskap. under år 21, vilket motsvarar den nivå som uppmättes under den ekonomiska tillbakagången i början av 199-talet. Trots denna gynnsamma trend är arbetslösheten fortfarande oacceptabelt hög inom många delar av EU. Om den ekonomiska tillväxten kan bibehållas på nuvarande nivå, så kan emellertid arbetslösheten minska successivt under det närmaste decenniet. Därmed skulle denna fråga också kunna upphöra att vara EU:s huvudsakliga problem, vilket varit fallet under de senaste 2 25 åren. Sedan början av 197-talet har arbetslösheten ökat snabbt under lågkonjunkturer, men minskat förhållandevis långsamt under högkonjunkturperioder. Betydande regionala nivåskillnader har samtidigt kvarstått (se figur A.1 i bilagan). Under återhämtningsperioden sedan 1994, när arbetslösheten nådde en topp på 11,2 procent, har sysselsättningstillväxten successivt ökat i styrka. Det är emellertid för tidigt för att vara säker på om tidigare mönster, med minskande arbetslöshet följt av en ännu kraftigare ökning, slutligen har brutits. Detta är dels beroende av att den ekonomiska tillväxten kan bibehållas på nuvarande, eller ännu hellre en högre, nivå, vilket i sig innebär en högre ökningstakt (figur 4), men också av 4 Tillväxt av arbetslöshet och BNP i unionen, Sysselsättning och arbetslöshet Årlig förändring i procent BNP per sysselsatt BNP två kvartal tidigare Arbetslösheten och arbetsmarknaden 3 3 För närvarande sjunker arbetslösheten inom EU, vilket speglar den fortgående tillväxten i ekonomin och den utveckling som skett av arbetsmarknaden. Utvecklingen har inneburit att sysselsättningen (netto) måste öka mer för att uppnå en viss BNP-tillväxt. Arbetslösheten har därför minskat från 1,7 procent 1997 till 8,3 procent i augusti 2 och kan förväntas minska till 8 procent

2 att nivån när det gäller tillväxtens sysselsättningsintensitet är högre än vad den långsiktiga trenden varit under de senaste 2 åren. Arbetslöshet i kombination med en växande kompetensbrist Samtidigt med att arbetslösheten har minskat så framstår i en växande grad brist på arbetskraft som ett hinder för tillväxt inom EU. Detta problem betonades särskilt i Belgiens, Danmarks, Irlands, Nederländernas, Finlands, Sveriges och Italiens nationella handlingsplaner för år 2. (När det gäller Italien är problemet påtaligt för i första hand de norra delarna av landet.) Därutöver har nyligen genomförda arbetsgivarundersökningar i andra medlemsstater i de flesta fall särskilt lyft fram de ökade svårigheter som finns med att rekrytera personal med erforderlig utbildning som ett av de största tillväxthindren. Situationen med en relativt hög arbetslöshetsnivå och en samtidig arbetskraftsbrist är dock inte förvånande. Det speglar till stor del arbetsmarknadens i hög grad differentierade natur och bristen på överensstämmelse mellan den ökade efterfrågan på arbetskraft och den kompetens som de arbetssökande har. Svårigheter att rekrytera personal är ett problem inom vissa delar av arbetsmarknaden även under lågkonjunkturperioder. När tillväxten återigen ökar och arbetslösheten minskar eller mer exakt uttryckt, när utbudsöverskottet av arbetskraft minskar framstår de ökade problemen med arbetskraftsbrist eller flaskhalsar inom olika kompetensområden, som en oundviklig konsekvens. I synnerhet är detta uppenbart i regioner med relativt låg arbetslöshet, men också inom andra områden där arbetskraftens kompetens inte motsvarar arbetsgivarnas efterfrågan. Om nuvarande tillväxtnivå kan bibehållas långsiktigt, så kan dessutom denna obalans öka i takt med att tillgången på arbetskraft kan förväntas ökar långsammare, eller minska i vissa regioner, under de närmaste 1 15 åren (se avsnittet angående demografiska trender nedan). Även om rekryteringsproblem för närvarande inom vissa delar av unionen kan noteras inom alla sektorer, från IT till jordbruk och handel, såär det uppenbart att det finns en växande arbetskraftsbrist med IT-kompetens i alla medlemsstaterna. I enlighet med kommissionens rapport angående informationssamhällets efterfrågan på arbetskraft, så finns det i dagsläget uppskattningsvis 5 vakanser beroende på att det saknas personer med erforderlig kompetens. Slutsatsen av ett antal studier tyder också på att det är troligt att detta problem kommer att förvärras framöver. Liknande är situationen också i resten av världen i synnerhet i USA. På lång sikt kan detta komma att bli en allt mer hämmande faktor för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsökningen inom EU. Det är ett problem som kan tacklas både genom att utbildningssystemet anpassas så att antalet personer med IT-kompetens ökar och genom att uppmuntra invandring av personer med nödvändiga kunskaper och utbildning från andra länder (en väg som för närvarande USA följer). Fortfarande stora skillnader i sysselsättning mellan medlemsstaterna... I takt med den ekonomiska återhämtningen inom EU har sysselsättningen ökat med över två miljoner 1999 eller 1,4 procent, vilket är något mera än 1998 (1,3 procent) och den kraftigaste ökningen under 199-talet. Antalet sysselsatta var därmed för första gången högre än 1991, vilket var det år då den ekonomiska nedgången började. Sysselsättningsgraden dvs andel sysselsatta av de som är mellan 15 och 64 år på 62,1 procent var fortfarande något under motsvarande uppgift från början av 199-talet. Trots en allmänt förbättrad situation på arbetsmarknaden så existerar fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna. Mellan 1997 och 1999 varierade sysselsättningsökningen från över tre procent per år i Irland och Spanien till under en procent per år i Tyskland, Italien och Österrike. I allmänhet har de medlemsstater som har en BNP-tillväxt som är högre än genomsnittet också en relativt sett kraftigare sysselsättningsökning. Sedan 1994 har det endast skett en svag minskning av skillnaderna i sysselsättningsgrad inom unionen, vilket delvis beror på en relativt stor ökning av sysselsättningen i Irland respektive Spanien, där andelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder är under genomsnittet. Denna utjämning kommer troligen att fortskrida om den ekonomiska återhämtningen fortsätter, även om en ökning av sysselsättningen över den genomsnittliga takten fordras i Italien och i synnerhet Grekland om skillnaderna skall kunna minska påtagligt var sysselsättningsgraden under 6 procent i Spanien och Belgien (om än bara något) liksom i de två föregående länderna. Sysselsättningsgraden översteg 7 procent, vilket var det mål som sattes upp av ministerrådsmötet i Lissabon föreuår 21, i Danmark, Nederländerna, Sverige och Storbritannien. men de regionala skillnaderna är ännu större De regionala skillnaderna i sysselsättning är väsentligt större än skillnaderna mellan länderna inom EU var andelen sysselsatta i den tiondel av de regioner med högst sysselsättningsgrad (definierat som de regioner med den högsta sysselsättningsgraden och med tio 14

3 procent av EU:s befolkning i arbetsför ålder) i genomsnitt 77 procent, medan motsvarande uppgift för den tiondel som hade lägst andel sysselsatta i genomsnitt var 44 procent. I likhet med början av decenniet återfinns flertalet regioner i gruppen med högst andel sysselsatta i Storbritannien, medan flertalet regioner i gruppen med lägst sysselsättningsgrad finns i Italien och Spanien (karta 2). De regionala skillnadernas omfattning varierar betydligt mellan medlemsländerna. Medan de är mycket små i vissa länder (Nederländerna, Österrike och Sverige) är de mycket stora i andra (i synnerhet i Italien där skillnaderna mellan regionerna i norr med en hög andel sysselsatta och regionerna i söder med en låg andel sysselsatta är över 25 procentenheter. Även i Spanien och Portugal är skillnaderna stora omkring 15 procentenheter). De är få tecken som tyder på mer påtagligt minskade skillnader under 199-talet. Medan skillnaderna inom EU som helhet har minskat sedan 1997, så var det en period med ökade skillnader under början av 199-talet (se figur A.2). I Italien, Portugal och i mindre utsträckning i Spanien synes de regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad ha ökat under återhämtningsperioden. Likaså i Grekland sjönk andelen sysselsatta i flertalet regioner under 199-talet. Att uppnå en mer balanserad utveckling i sysselsättningstermer är en av unionens största kvarstående utmaningar framöver. Det är en uppgift som högst sannolikt kommer att kräva fortsatta politiska åtgärder för att stärka de ekonomiska grundförutsättningarna i regionalpolitiskt prioriterade områden samt för att underlätta en mjuk övergång till växande näringar i regioner som präglas av omstrukturering. Skillnaderna i sysselsättning mellan könen är fortfarande stora trots de framgångar som kvinnorna haft Antalet sysselsatta kvinnor har ökat kraftigt inom EU under de senaste tio åren. Ett resultat av detta är att skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor har minskat väsentligt under 199-talet. Trots att skillnaden minskat med fem procentenheter under perioden så var skillnaden fortfarande 19 procentenheter Dessutom bör det noteras att den sysselsättningsökning netto som avser kvinnor mellan 1994 och 1999 med över 7 procent utgjordes av deltidsarbeten. Detta kan jämföras med motsvarande uppgift för män som är sex procent. Skillnaderna mellan könen är ännu större i många medlemsländer och regioner. I regioner med en stark sysselsättningsökning gynnas både kvinnors och mäns möjligheter att hitta ett arbete. Däremot drabbas generellt kvinnor i högre utsträckning av arbetslöshet i regioner med en låg andel sysselsatta. Skillnaden mellan könen är följaktligen minst i de tre nordiska länderna och Storbritannien och störst i Italien, Spanien och Grekland. De små skillnaderna i många, men absolut inte alla, delar av norra Europa speglar å ena sidan att man har en längre jämställdhetstradition med en positiv attityd i samhället till att kvinnor arbetar och till barndaghem. Å andra sidan är en bidragande orsak också att andelen deltidsarbetande kvinnor är hög (se karta A.3). Antalet kvinnor med heltidssysselsättning är relativt sett inte anmärkningsvärt mycket högre i eftersläpande regioner än inom resten av EU. Ökningen av deltidsarbete hänger nära samman med tjänstesektorns utveckling. Utvecklingen har inneburit att företagen allt mer arbetar med varierande arbetstider, vilket även innefattar ett växande behov av arbetskraft under kvällstid och helger. Kvinnor har därför större möjligheter att kombinera en betald anställning med ansvaret för familjen. Det ökar också deras möjligheter att fullfölja en yrkeskarriär. Sysselsättningsminskning i stor omfattning inom jordbrukssektorn Sysselsättningen inom EU:s jordbrukssektor har minskat påtagligt under perioden från 7,6 procent av det totala antalet sysselsatta 1988 till 5,6 procent 1993 och 4,4 procent Den största minskningen mellan 1993 och 1999 ägde rum i Irland (4,5 procentenheter) och Grekland (4,3 procentenheter). Andelen jordbrukare med bisysselsättning är i stort sett lika stor idag som under början av perioden. 28,7 procent av jordbrukarna hade betalda arbeten vid sidan om jordbruket I Sverige, Finland och Tyskland var motsvarande uppgift över 45 procent. I de södra medlemsstaterna hade 26 procent bisysselsättningar och nästan 63 procent av arbetskraften inom jordbrukssektorn var deltidsanställd. Tjänstenäringen är nyckeln till en ökad sysselsättning Under de senaste 25 åren har all ökad sysselsättning ägt rum inom tjänstesektorn, medan antalet sysselsatta inom industri- och jordbrukssektorn har minskat. Under perioden 1994 till 1999 ökade andelen anställda inom tjänstesektorn med 2 ½ procentenheter, vilket även bekräftar den i samtliga medlemsstater långsiktiga trenden vad avser sektorns ekonomiska och sysselsättningsmässiga betydelse. 15

4 2 Sysselsättningsnivåer, 1999 Totalt Kvinnor Män Andel av befolkningen som är år Andel av befolkningen som är år (kvinnor) Andel av befolkningen som är år (män) < 56, 56, 6,2 6,2 64,4 64,4 68,6 EU26 = 62,3 Standardavvikelse = 8,4 D (Sachsen): NUTS1 IRL, BG: NUTS SK: 1998 < 45,1 45,1 5,7 5,7 56,3 56,3 61,9 Medelvärde = 53,5 Standardavvikelse = 11,2 D (Sachsen): NUTS1 IRL: NUTS SK: 1998 < 66,3 66,3 69,7 69,7 73,1 73,1 76,5 Medelvärde = 71,4 Standardavvikelse = 6,9 D (Sachsen): NUTS1 IRL: NUTS SK: ,6 61,9 76,5 Källa: Eurostat och NSI km EuroGeographics Association för administrativa gränser 16

5 Sysselsättningsökningen i tjänstesektorn har emellertid varit lägre inom EU under 199-talet än i USA. Detta också i kombination med en mer omfattande sysselsättningsminskning inom jordbruks- och industrisektorerna. Industrisysselsättningens ökning har varit av ringa omfattning inom EU även under den konjunkturuppgång som varat sedan Detta beror delvis på en påtaglig minskning i Tyskland, där den ekonomiska återhämtningen skett i ett förhållandevis långsamt tempo. Tjänstesektorn har utvecklats olika i olika delar av unionen innebar det generella mönstret (karta 3) att regioner med högst sysselsättningsnivå framför allt i Storbritannien, Nederländerna och de tre nordiska länderna hade en hög sysselsättningsandel inom tjänstesektorn, medan sysselsättningen i regioner med en låg sysselsättningsnivå framför allt i regionerna kring Medelhavet var koncentrerad till jordbrukssektorn. Däremellan fanns det regioner med en hög andel av sysselsättningen inom industrin, vilka framför allt är koncentrerade inom en båge som täcker östra Frankrike, delar av Tyskland och norra Italien. Sammanfattningsvis så svarar tjänstesektorn för huvuddelen av de sysselsättningsmässiga skillnader som finns mellan olika regioner inom EU. Större delen av den högre andelen sysselsatta som finns i regioner med en hög sysselsättningsnivå motsvaras av en högre andel sysselsatta inom tjänstesektorn. Huvudsakligen är dessa sysselsatta inom kunskapsintensiva sektorer, som utbildning, hälsooch sjukvård samt finansiella och administrativa tjänster, där kompetens- och utbildningskraven är förhållandevis höga. Detta understryker betydelsen av en välutbildad arbetskraft för att öka sysselsättningen och att utveckla en kunskapsbaserad ekonomi. De regionala skillnaderna i arbetslöshet är fortfarande betydande Arbetslösheten varierar väsentligt mellan regionerna inom EU (karta 4). Trots den ekonomiska återhämtningen var arbetslösheten fortfarande över 2 procent i några delar av södra Europa Det fanns emellertid också ett antal områden i norra Europa under omstrukturering där nivån var drygt 15 procent. De regionala skillnaderna i arbetslöshet har ökat under 199-talet. Detta efter en period med minskade skillnader och stark sysselsättningsökning under det närmast föregående decenniet. Även om den ekonomiska uppgången har reducerat skillnaderna något sedan 1995, så har det hittills inte varit tillräckligt för att kompensera de ökade skillnaderna under den tidigare nedgångsperioden. Detta har inneburit att arbetslösheten i regionerna med den lägsta arbetslöshetsnivån (motsvarande tio procent av hela befolkningen) i genomsnitt var tre procent 1999, vilket i stort sett motsvarar den nivå man hade ibörjan av 197-talet. I de regioner som hade den högsta andelen arbetslösa (exklusive franska områden utanför Europa) var samtidigt arbetslöshetsnivån 25 procent, vilket är en väsentligt högre nivåän den som rådde för 25 år sedan. Det var i stort sett samma regioner inom EU som hade lägst respektive högst arbetslöshet 1999 som det var tio år dessförinnan. Likaså är det i hög grad samma medlemsstater som har stora respektive små skillnader inom respektive land (figur 5). I likhet med vad som gäller för sysselsättningsnivån är de regionala skillnaderna störst i Italien, där nivånför de regioner med den högsta nivån (södra Italien) var nästan 25 procentenheter högre än i regionerna med den lägsta nivån (norra Italien). I Österrike, Nederländerna och Portugal var bilden den motsatta, då samtliga regioner hade en arbetslöshetsnivå som var under EU:s genomsnitt. Långtidsarbetslösheten minskar men är fortfarande ett allvarligt problem Den minskade arbetslösheten under senare år har skett parallellt med en minskning av långtidsarbetslöshet. Mellan 1997 och 1999 minskade antalet personer som hade varit utan arbete minst ett år med mer än den totala arbetslösheten minskade från 49 procent till 46 procent av den totala arbetslösheten vilket tyder på att aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder i kombination med en stark sysselsättningsökning har förbättrat tillgängligheten till arbetsmarknaden för de med den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Andelen långtidsarbetslösa inom EU är fortfarande högre än i början av 199-talet. I synnerhet är nivån hög i södra Italien, ett antal grekiska regioner och i Belgien, där över 6 procent av det totala antalet arbetslösa är långtidsarbetslösa. Detta i kontrast till ett antal regioner i Österrike, Storbritannien och Finland, där motsvarande andel är under 2 procent (karta 5). Generellt sett är långtidsarbetslösheten mycket högre i regioner med en hög total arbetslöshet och har knappast alls minskat under den ekonomiska uppgången i de eftersläpande regionerna. Detta visar att strukturproblemen i dessa områden tar lång tid att lösa, som t. ex. bristande matchning mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Problemen i dessa sammanhang löses knappast bara genom en högre ekonomisk tillväxt på nationell eller EU-nivå. Det fordras också att en hög tillväxt kan kombineras med aktiva åtgärder för att öka anställningsbarheten hos dem som står utan arbete och 17

6 3 Sysselsättning per bransch, 1999 Jordbruk Industriell produktion Servicenäringar Andel av total sysselsättning Andel av total sysselsättning Andel av total sysselsättning < 1,5 1,5 6, 6, 1,5 1,5 15, EU26 = 8,3 Standardavvikelse = 11,2 EL, RO, SK: 1998 BG, LT, LV: 1997 D (Sachsen): NUTS1 IRL: NUTS < 24,35 24,35 28,5 28,5 31,75 31,75 35,45 EU26 = 29,9 Standardavvikelse = 7,4 EL, RO, SK: 1998 BG, LT, LV: 1997 D (Sachsen): NUTS1 IRL: NUTS < 52,35 52,35 58,65 58,65 64,95 64,95 71,25 EU26 = 61,8 Standardavvikelse = 12,6 EL, RO, SK: 1998 BG, LT, LV: 1997 D (Sachsen): NUTS1 IRL: NUTS 15, 35,45 71,25 Källa: Eurostat och NSI km EuroGeographics Association för administrativa gränser 18

7 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion (F) (F) Guyane (F) (F) Açores (P) Madeira (P) Kypros SIG16 4 Arbetslöshetsnivåer per region, 1999 Andel av arbetskraften < 5,55 5,55 8,25 8,25 1,95 1,95 13,65 13,65 EU27 = 9,6 Standardavvikelse = 5,4 D (Sachsen) och F (DOM): NUTS1 Källa: Eurostat och NSI 1 5 km EuroGeographics Association för administrativa gränser 19

8 för att hjälpa dem att anpassa sig till de strukturella förändringar som sker. Ungdomsarbetslösheten minskar inom EU... Likaså är arbetslösheten högre bland kvinnor än bland män. Sannolikheten för att en person i de yngre åldersgrupperna skall vara arbetslös är dubbelt så stor i jämförelse med åldersgruppen 25 år och äldre. I Spanien, Finland och Italien var ungdomsarbetslösheten över 3 procent 1999 och i några regioner i södra Italien och Spanien var motsvarande uppgift över 5 procent (karta 5). Trots det faktum att den ökning av antalet sysselsatta som de senaste tio åren inneburit avsett kvinnor, så har sysselsättningsökningen endast hållit jämna steg med det ökande antalet kvinnor som kommit ut på arbetsmarknaden. Följaktligen är arbetslösheten bland kvinnor fortfarande mycket högre än bland män inom större delen av EU. Exempelvis överstiger arbetslöshetsnivån när det gäller kvinnor 35 procent i vissa delar av Spanien och Italien (se karta över andelen arbetslösa kvinnor 1999). Medan arbetslösheten för åldersgrupperna under 25 år har minskat mer än för övriga grupper under den ekonomiska återhämtningen, så har andelen arbetslösa kvinnor minskat mindre än andelen arbetslösa män. I motsats till omfattningen av långtidsarbetslösheten, så har arbetslösheten i flertalet eftersläpande regioner minskat för såväl unga människor som för kvinnor. Arbetsmarknadens utveckling i ansökarländerna Under senare år har tillgången till uppgifter över sysselsättningens utveckling, liksom tillgången till andra relevanta data i detta sammanhang, klart förbättrats. Detta beror på att flertalet ansökarländer idag gör arbetskraftsundersökningar enligt samma principer som Eurostat tillämpar. Uppgifterna från dessa undersökningar bör dock, trots gemensamma principer, tolkas med en viss försiktighet, eftersom utvecklingsförutsättningarna i övrigt i hög grad skiljer sig åt. I ansökarländerna i Centraleuropa har sysselsättningen minskat påtagligt sedan omställningen av ekonomierna inleddes, vilket är ett resultat av såväl en omfattande minskning av produktionen som omstruktureringar. När det gäller ansökarländerna i Centraleuropa som helhet så kan sysselsättningen uppskattas ha minskat med 15 2 procent mellan 1989 och Den största minskningen ägde rum under de första åren sedan omställningen påbörjades (1989 till 1993). Under åren 1994 och 1995 stabiliserades förutsättningarna och i ett antal länder började sysselsättningen att öka, även om det inte är tillräckligt för att kompensera föregående minskning och 1999 bromsades den ekonomiska tillväxttakten återigen upp och sysselsättningen började minska i flertalet länder, framför allt i Tjeckien, Slovakien och Estland. I Ungern fortsatte emellertid den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen ökade med omkring 5 Arbetslöshetsnivå och regionala extremvärden, % av arbetskraften Calabria 3 Andalucía 2 1 B DK D EL E Hainaut Vlaams Brabant Dessau Dytiki Makedonia La Alsace Ionia Rioja Southern Oberbayern Nisia and Trentino- Eastern Alto Adige Languedoc- Roussillon F Border, Midland and Western IRL I L NL Groningen Alentejo Wien A P Itä-Suomi FIN Stockholm S UK Inner Yugoiztochen London Mellersta Norrland Yugooz apaden Berks, Bucks & Oxfordshire BG CY CZ EE Ostravsky Praha HU LT LV MT Oberösterr. Utrecht Centro Åland Nyugat- Dunantul Eszak- Magyarorszag Warminsko- Mazurskie Mazowieckie Sud-Est PL Bucuresti RO SI SK Východné Slovensko Bratislavský Kraj 2 1 2

9 5 Arbetslöshet, 1999 Långtidsarbetslöshet Nivån på ungdomsarbetslösheten Sysselsättningsnivå (kvinnor) Andel av den totala arbetslösheten Andel av arbetskraften mellan år (ungdomar) Andel av arbetskraften (kvinnor) < BG, SK: 1998; IRL: 1997 IRL: NUTS < 9,2 9,2 15,6 15,6 22, 22, 28,4 EU27 = 18,8 Standardavvikelse = 12,8 CY, MT: 1998 D (Sachsen) och F (DOM): NUTS1 < 5,35 5,35 9,5 9,5 12,75 12,75 16,45 EU25 = 1,9 Standardavvikelse = 7,3 MT: 1998 D (Sachsen) och F (DOM): NUTS ,4 16,45 Källa: Eurostat Källa: Eurostat och NSI Källa: Eurostat och NSI km EuroGeographics Association för administrativa gränser 21

10 tre procent per år mellan 1997 och En viktig förklaring till detta är att Ungern reformerade ekonomin och arbetsmarknaden i ett tidigare skede än övriga länder var andelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder i genomsnitt för ansökarländerna total 61 procent, vilket endast är något lägre än inom EU. Skillnaderna mellan länderna när det gäller andelen sysselsatta har emellertid ökat under 199-talet i takt med att sysselsättningen minskat. Minskningens omfattning speglar dels hur framgångsrikt respektive land har varit med att ställa om ekonomin och dels i vilken grad sysselsättningen fortfarande skyddas från marknadskrafternas påverkan. En viktig faktor är också omfattningen av den sysselsättning som bibehållits inom jordbruksnäringen varierade sysselsättningsgraden från 54 procent i Bulgarien till 66 procent i Tjeckien. De regionala skillnaderna i sysselsättning i ansökarländerna är mindre än inom EU, men ändå betydande. Den tiondel av regionerna med högst andel sysselsatta (i enlighet med tidigare definition motsvarar denna grupp tio procent av det totala antalet i arbetsför ålder) var sysselsättningsgraden i genomsnitt knappt 7 procent, medan motsvarande uppgift för den tiondel som hade lägst andel sysselsatta var knappt 52 procent. Skillnaderna är också stora inom ett antal länder, vilket speglar skillnaden mellan huvudstadsregionen och de övriga (i Slovakien var skillnaden mellan den tiondel med högst respektive lägst andel sysselsatta 17 procentenheter). Sysselsättningen bland kvinnor i Centraleuropas ansökarländer har i jämförelse med männen i flera fall minskat mindre under omställningsperioden. Detta beror dels på att sysselsättningsminskningen framför allt ägt rum inom industrin, men också på tjänstesektorns expansion. Trots att andelen sysselsatta män är högre än andelen sysselsatta kvinnor i samtliga ansökarländer, så är fortfarande skillnaden mellan könen mindre än i flertalet medlemsstater. Dessutom arbetar väsentligt färre kvinnor deltid i ansökarländerna än i medlemsländerna och skillnaden mellan män och kvinnor är inte lika markant. (Omkring åtta procent av det totala antalet sysselsatta arbetar deltid i ansökarländerna, vilket kan jämföras med motsvarande uppgift för EU som är 18 procent. Kvinnorna svarar för endast 58 procent av det totala antalet deltidsanställda i ansökarländerna, medan motsvarande uppgift för EU är 8 procent.) Ansökarländernas förändrade sysselsättningsmönster vad gäller olika sektorer Den ekonomiska omställningen inom ansökarländerna i Centraleuropa innebär en påtaglig förändring när det gäller sysselsättningens sektoriella sammansättning, även om en jämförelse mellan dagens struktur och den inom EU antyder att det fortfarande är lång väg kvar att gå. Det finns fortfarande betydande skillnader mellan regionerna, såväl när det gäller sysselsättningens struktur som när det gäller arbetslöshet (se faktaruta). Industrisysselsättningen kan uppskattas ha minskat med mellan 25 5 procent i ansökarländerna under 199-talet, men trots detta är andelen sysselsatta inom nedåtgående branscher fortfarande hög. Många regioner med en omfattande sysselsättning inom jordbrukssektorn har också haft en omfattande sysselsättningsminskning, även om sysselsättningen inom jordbrukssektorn i flertalet ansökarländer vida överstiger den inom EU. Totalt i ansökarländerna svarade jordbrukssektorn för 22 procent av det totala antalet sysselsatta, vilket kan jämföras med motsvarande uppgift för EU som är 4,5 procent. Detta innebär att en fortsatt moderniseringsprocess är nödvändig och att åtskilliga svåra sociala och ekonomiska problem återstår att lösa i framtiden. Sysselsättningen i tjänstesektorn har ökat betydligt i samtliga ansökarländer, även om det inte alls är tillräckligt för att kompensera den sysselsättningsminskning som ägt rum i jordbruks- och industrinäringarna. Tjänstesektorn svarar för endast 46 procent av den totala sysselsättningen i regionen som helhet, vilket kan jämföras med motsvarande uppgift för EU som är 66 procent. Detta illustrerar omfattningen av de förändringar som förestår. Många av ansökarländernas regioner har en mindre diversifierad sysselsättningsstruktur än deras motsvarigheter inom EU samtidigt som man måste brottas med omfattande arbetslöshetsproblem, bristande infrastruktur, en låg investeringsnivå och för få företag. De framtida regionalpolitiska målen för ansökarländerna handlar därför om att skapa ett mer differentierat näringsliv, att skapa en bättre fungerande infrastruktur, att identifiera lokaliseringsfördelar och utvecklingsmöjligheter och att undanröja tillväxthinder. Fattigdom Under senare år har frågan angående social sammanhållning fått en ökad uppmärksamhet. Skillnaderna mellan olika socialgrupper har, liksom när det gäller inkomstskillnaderna generellt, ökat i omfattning under 198-och början av 199-talet. De ökade skillnaderna ses ofta som en konsekvens av den ekonomiska utvecklingen, vilken bl. a. innefattar globalisering, ökad 22

11 De regionala arbetsmarknadernas utveckling i ansökarländerna fyra regionala typfall Arbetslöshetsnivån i ansökarländerna i Centraleuropa var bara något högre än inom EU 1999 (1,2 procent i genomsnitt respektive 9,3 procent). Arbetslösheten varierar emellertid betydligt mellan olika regioner. När det gäller arbetsmarknadens utveckling kan generellt fyra karaktäristiska typfall urskiljas: I de storstadsdominerade regionerna (framför allt huvudstadsregioner) har sysselsättningen ökat påtagligt inom tjänstesektorn, vilken gynnas av en fördelaktig lokalisering, en hög investeringsnivå, tillgång till utbildad arbetskraft och en bättre fungerande infrastruktur. Dessa regioner har en lägre arbetslöshet och en högre inkomstnivå i jämförelse med andra regioner. Sysselsättningen ökar främst beroende på att många privata små och medelstora företag har etablerats, liksom genom utländska investeringar. De främsta exemplen är urbana centra som t. ex. Prag, Bratislava och Budapest, vilka har den lägsta arbetslöshetsnivån och den högsta andelen av sysselsättningen inom tjänstesektorn i respektive land. De västra gränsregionerna (vilka delvis också ingår i den ovannämnda gruppen), vilka missgynnades av det perifera läget under den tidigare regimen, har gynnats av det geografiska läget sedan omställningen påbörjades. Närhet till EU, en relativt väl utvecklad infrastruktur samt låga arbetskraftskostnader i kombination med en god kunskapsnivå har tillsammans bidragit till att marknaden stimulerats och att investeringar har uppmuntrats. Dessutom har de gynnats av att handel (som tex gränshandel) och turism ökat i omfattning. I Ungern har, i likhet med Slovakien och Tjeckien, arbetslösheten i de västra regionerna minskat under senare år samtidigt som man erhållit ett positivt inflöde av investeringskapital. Även polska regioner som gränsar till Tyskland, vilka har en relativt hög arbetslöshet, har börjat att få en allt mer diversifierad industristruktur och ett större antal små och medelstora företag än vad som är fallet i övriga delar av landet. Generellt uppvisar flertalet av de västra gränsregionerna en positiv trend vad gäller sysselsättning och ekonomisk utveckling. En majoritet av de minst gynnade regionerna är landsbygdsregioner i ett utvidgat EU:s östra periferi. Dessa har vanligen en bristande infrastruktur, en låg investeringsnivå och en ogynnsam näringsstruktur, vilken karaktäriseras av en dominerande jordbrukssektor och en arbetskraft med låg utbildningsnivå. Den delvisa återgången till självhushållningsjordbruk och en ökad utvandring har bromsat arbetslöshetens ökning i några fall. I flertalet av dessa regioner minskar sysselsättningen. Strukturreformer inom jordbrukssektorn kommer sannolikt att innebära att sysselsättningen kommer att minska i stor omfattningen i framtiden. Idetraditionella industriregionerna har de negativa konsekvenserna av den ekonomiska omställningen varit omfattande. Det har framför allt inneburit att företag privatiserats, omstrukturerats eller lagts ned. Vidare har en omorientering av handeln bort från skyddade marknader ägt rum samtidigt som subventionerna av näringslivet minskat i omfattning. Den tunga industrins nedgång har varit en viktig orsak till de ökade skillnaderna inom ansökarländerna. Dessa regioner har misslyckats med att skapa nya sysselsättningstillfällen samt att attrahera nya företag eller utländska investeringar. Flertalet av dessa regioner har en hög arbetslöshetsnivå. Regionerna har också stora svårigheter när det gäller att skapa nya möjligheter på arbetsmarknaden för en stor del av arbetskraften. Detta beror på att arbetskraftens kunskapsnivå är låg eller att kunskaperna inte motsvarar dagens krav. De industrialiserade norra och västra delarna av Polen, där nedgången varit mycket omfattande, är det mest beskrivande exemplet i denna kategori av regioner. I många regioner återstår emellertid fortfarande omfattande omstruktureringar. Denna process, vilken fortfarande är en av de viktigaste framtidsfrågorna, kan komma att skapa omfattande sociala och ekonomiska problem. internationell konkurrens, IT-revolutionen och den därmed efterföljande omstruktureringen av ekonomin. Därutöver tillkommer den demografiska utvecklingen och andra samhällsförändringar. Trenden, med successivt ökade skillnader, förefaller emellertid ha bromsats upp eller tycks till och med ha vänt i motsatt riktning sedan mitten av 199-talet. Skillnaderna mellan olika socialgrupper är dock fortfarande oacceptabelt höga. Social sammanhållning är dock inte bara ett viktigt mål i sig. Det är också en nyckelfaktor som bidrar till en positiv ekonomisk utveckling. Regioner som är oförmögna att mobilisera och se den ekonomiska potentialen hos stora grupper av den egna befolkningen, har sämre möjligheter att klara sig på en allt mer konkurrensutsatt internationell marknad. Detta beror på att de ökade skillnaderna också kan skapa social oro, vilken i sig kan hämma den ekonomiska utvecklingen. Fattigdom: omfattande, speciellt i sammanhållningsländerna Det finns olika definitioner av begreppet fattigdom. Under exempelvis FN:s millenniekonferens definierades ett mått i absoluta termer, innebärande en stat där någon hade mindre än en dollar per dag att leva på.få människor, om alls några inom EU, är i denna belägenhet. Även med utgångspunkt från givna prisnivåer samt 23

12 ekonomins och samhällets sätt att fungera inom unionen, så krävs ett väsentligt högre belopp för att undvika att någon skall leva i fattigdom. Hur stort detta belopp bör vara är dock mycket svårt att slå fast. Delvis beroende på detta har man sedan länge inom unionen beslutat sig för att ett relativt mått är mer relevant för att försöka definiera begreppet fattigdom. Detta för att det är mer beskrivande för hur levnadsnivån avviker från den generella levnadsstandarden. Följaktligen har istället uppmärksamheten riktats mot hur stor andel av befolkningen som har en inkomst under en viss nivå i relation till genomsnittet. Detta trots de problem som finns med att komma överens om hur hög denna nivå böra vara. 1 I praktiken utgår det mått på fattigdom som idag huvudsakligen används från Eurostats definition. Det innebär att man mäter den andel av befolkningen som har en inkomst som är 6 procent eller lägre än medianinkomsten i det land där man bor. 2 Även om detta betyder att fattigdomsgränsen, i absoluta termer, varierar mellan olika länder, så ger det en uppfattning om fattigdomens omfattning i relativa termer i respektive land. Detta sätt att mäta på innebär att 18 procent (var sjätte invånare) av EU:s befolkning hade en inkomst under fattigdomsgränsen Andelen förefaller inte ha förändrats anmärkningsvärt under senare år. Uppgifterna som jämförelsen baseras på omfattar dock endast perioden 1994 till 1996, vilket är en för kort period för att konstatera om några avgörande förändringar ägt rum. Vissa tecken tyder på att andelen kan ha minskat efter 1996, vilket emellertid återstår att bekräfta. De länder som har lägst andel av befolkningen under gränsen för fattigdom är Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Österrike. (Till denna grupp bör sannolikt också Finland och Sverige räknas. De ingick emellertid 6 Befolkning med inkomst lägre än fattigdomslinjen, % befolkning Under tröskeln 1995 Under tröskeln för tre på varandra följande år A : inga data rörande ihållande fattigdom; FIN, S: inga data inte i 1996 års European Community Household Panel på vars undersökning uppgifterna grundas. Förutom att andelen fattiga i dessa fyra länder endast utgör omkring procent, så har dessa länder en nationell inkomstnivå som är högre än EU:s genomsnitt. Detta innebär att mycket få personer skulle hamna under fattigdomsgränsen om ett medianvärde för hela EU istället hade använts för att bestämma fattigdomsgränsen (figur 6). I de länder som har störst andel fattiga Portugal och Grekland har 21 till 22 procent av befolkningen en inkomst som ligger under gränsen för fattigdom. Detta underskattar dock problemets omfattning i ett EU-sammanhang, eftersom dessa två länder har unionens lägsta medianinkomst. En ytterligare aspekt av intresse är hur pass stabila dessa mönster är över tiden. Det kan uppskattas genom att mäta den andel av befolkningen som har en inkomstnivå under gränsen för fattigdom för detreår där det finns tillgängliga data. Detta ger en väsentligt bättre bild än endast uppgifter för ett enstaka år, vilket mycket kan bero på tillfällig omständigheter för de som är berörda. Andelen permanent fattiga inom EU motsvarar knappt halva andelen för ett enskilt år. Sju procent, av de personer som finns med i underlaget under åren 1994 till och med 1996, har en inkomstnivå som är lägre än 6 procent av medianinkomsten under samtliga tre år. Detta kan jämföras med motsvarande uppgift för 1996 som är 17 procent. (Den, i jämförelse med ovan redovisade, något lägre siffran beror på att samtliga personer som ingår i undersökningen inte finns med under alla tre år.) Det finns en viss tendens till att fattigdomens varaktighet är oproportionellt högreiländer med en hög andel fattiga I Danmark och Nederländerna utgjorde de varaktigt fattiga endast tre procent av befolkningen, vilket motsvarar en fjärdedel av andelen för Detta betyder att det inte bara är enlåg andel fattiga i dessa två länder, utan också att det för flertalet bara är en tillfällig belägenhet. I Portugal, med högst andel fattiga 1996, så ingår hälften av dem som låg under gränsen för fattigdom det enskilda året i gruppen varaktigt fattiga (12 procent av befolkningen). För Grekland är motsvarande uppgift något lägre (1 procent av befolkningen). Det huvudsakliga undantaget från det generella sambandet är StorBritannien, där andelen med en inkomst under gränsen för fattigdom 1996 är relativt hög (19 procent), men där endast sju procent av befolkningen hade en inkomst under denna nivå samtliga tre år DK L NL A D F B E IRL I UK EL P EU För ansökarländerna i Centraleuropa finns det inga jämförbara data tillgängliga. Av hittills genomförda studier kan man emellertid dra slutsatsen att motsvarande andelar sannolikt kan vara högre än inom EU, beroende på att inkomstskillnaderna har ökat under 199-talet. Dessa är i sin tur en följd av minskad sysselsättning och minskade 24

13 reallöner för lågutbildade. Av studierna framgår också att fattigdom i landsbygdsområden, i vilka undersökningarna har genomförts, är ett allvarligt problem (se faktaruta: Landsbygdens inkomster och fattigdom i ansökarländerna ). Faktorer som är kopplade till fattigdom: arbetslöshet, låg utbildningsnivå och ensamstående föräldrar Orsakerna till fattigdom är många, men här behandlas några faktorer som starkt kan kopplas samman med en i synnerhet varaktigt låg inkomstnivå (se tabell A.5). Inom EU löper sex kategorier av befolkningen en särskild risk att få en inkomstnivå under gränsen för fattigdom. Dessa är: arbetslösa, ensamstående föräldrar, lågutbildade, pensionärer, familjer med många barn och de i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden (t. ex. på grund av handikapp). Ett antal individer hamnar i mer än en av dessa grupper. Exempelvis har en stor andel av de arbetslösa även en låg utbildningsnivå.de tre förstnämnda beskrivningsfaktorerna är emellertid de mest väsentliga inom EU som helhet men nödvändigtvis inte i varje enskild medlemsstat. Sannolikheten att de som är arbetslösa och ensamstående föräldrar skall hamna under gränsen för fattigdom är tre gånger högre i jämförelse med befolkningen generellt. I båda fallen beror det på ett bortfall av arbetsinkomst (ett oproportionellt stort antal ensamstående föräldrar är utan arbete). Flera av dessa och andra med låga inkomster har en låg utbildningsnivå. Dessutom kommer IT-revolutionen sannolikt att innebära att en låg utbildningsnivå blir en allt viktigare förklaringsfaktor till fattigdom i framtiden. Det som utmärker de inkomstgrupper som ligger under gränsen för fattigdom varierar mellan medlemsländerna, vilket beror på skillnader i såväl välfärdspolitik som social struktur. Exempelvis är de arbetslösa i Storbritannien särskilt utsatta, eftersom sannolikheten är fyra gånger större att de har en inkomst under den generella nivån i landet, medan sannolikheten för detta i Danmark bara är något större än jämfört med befolkningen i sin helhet. Förklaringen till detta är att Danmark har ett mer omfattande och generöst försäkringssystem för de arbetslösa. Knappt hälften (46 procent) av de ensamstående föräldrarna och deras barn har en inkomstnivå under fattigdomsgränsen. Detta beror huvudsakligen på att de inte har något betalt arbete. Skillnaderna varierar emellertid anmärkningsvärt mellan olika medlemsländer, vilket framför allt förklaras av att stödet till barnfamiljer varierar i omfattning. Den största risken att hamna under gränsen för fattigdom löper ensamstående med barn i Storbritannien och Irland. Sannolikheten i dessa länder för att familjerna i denna grupp har en inkomstnivå som är mindre än 6 procent av medianinkomsten är fem eller sex gånger större jämfört med befolkningen i genomsnitt. I Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien och Italien är situationen till stor del den motsatta, då motsvarande risk är relativt liten. I Italien (där risken för fattigdom är störst för stora familjer) är inte risken större än för andra hushåll. Sambandet mellan utbildning och inkomster: den gemensamma marknadens betydelse för högskoleutbildade i sammanhållningsländerna Sambandet mellan utbildning och inkomst är speciellt viktigt (se figur A.3). I samtliga medlemsstater innebär en högre utbildningsnivå också högre inkomster. Det finns också en tendens till att högskoleutbildade inom EU har en likartad inkomstnivå (justerat för skillnader i levnadsomkostnader), vilket kan vara ett tecken på att det skapats en gemensam arbetsmarknad för högskoleutbildade. Även om många hinder återstår, som t. ex. när det gäller att tolka olika länders kvalifikationskrav eller bristande språkkunskaper, så finns det tecken på att den internationella rörligheten bland i synnerhet yngre högskoleutbildade ökar. En tänkbar effekt av detta är en utveckling med minskade löneskillnader mellan olika länder för högskoleutbildade, medan inkomsterna fördemedlägre kvalifikationer fortsätter att variera. De ökade inkomstskillnaderna som uppstår i de mindre välutvecklade länderna kan komma att öka pressen på social sammanhållning. En osäker långsiktig trend De bakomliggande faktorerna som bestämmer inkomstnivåns gräns för fattigdom pekar i olika riktningar när det gäller den sociala sammanhållningens långsiktiga utveckling. Å ena sidan så kan en fortsatt ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning minska den andel av befolkningen som har en låg inkomst, i takt med att antalet utan arbetsinkomster minskar. Å andra sidan så innebär den sociala trenden att antalet ensamstående föräldrar kan komma att fortsätta att öka. Dessutom riskerar svårigheterna för lågutbildade att öka när utbildningsnivån stiger inom hela EU, men i synnerhet i de eftersläpande regionerna, samt när beroendet av IT-teknologin, och en hög allmän kunskapsnivå för att använda tekniken, ökar. Transfereringar: ett viktigt vapen i kampen mot social utslagning Transfereringarna inom de sociala försäkringssystemen (exklusive pensioner), vilka motsvarar nio procent av EUhushållens inkomster, är en viktig faktor för att bibehålla den sociala sammanhållningen. Över hälften av bidragen går till de fattigaste 2 procenten av befolkningen och svarar för mer än hälften av deras slutliga inkomst. 25

14 Betydelsen av de sociala transfereringarna blir uppenbar om den andel av befolkningen som ligger under gränsen för fattigdom jämförs med vad andelen skulle ha varit om det inte funnits några transfereringar (figur 7 och figur A.4 i bilagan). I flertalet medlemsstater minskar transfereringarna (i detta fall inklusive pensioner) andelen fattiga med 3 4 procent. 3 I Danmark minskar andelen mer, medan ersättningarna från transfereringssystemen i Italien och Grekland, och i en mindre utsträckning Portugal, har en mycket mindre betydelse för inkomstspridningen, vilket speglar såväl transfereringssystemens mer begränsade omfattning som att de i mindre grad riktar sig till dem med lägst inkomst. I Storbritannien och Irland, i vilka de sociala försäkringssystemen påtagligt minskar andelen fattiga, beror den höga andelen fattiga i stor utsträckning på en stor inkomstspridning före transfereringar. Detta i sin tur återspeglar de stora löneskillnaderna i dessa länder (vilket tydligt framgår av t. ex. Eurostat, Structure of Earnings Survey for 1995). Trots socialförsäkringssystemens bidrag (oaktat ålderspensioner) till att bibehålla den sociala sammanhållningen så bör det understrykas att de mer är ett sätt att påverka symtomen på fattigdom snarare än dess orsaker. Därmed utgör de inte i sig någon långsiktig lösning på problemet. Det är därför viktigt att de kompletteras med strukturella åtgärder som kan påverka problemets grundläggande orsaker och öka ekonomins tillväxtpotential. Till problemens orsaker hör framför allt arbetslöshet, låg utbildningsnivå och bristande kompetens samt bristande barnomsorg och stöd till barnfamiljer osv. En väl fungerande barnomsorg skulle också öka ekonomins tillväxtpotential. 7 Befolkning med inkomst under existensminimun före och efter transfereringar, % befolkning Totalt, före transfereringar Efter transfereringar DK L NL A D F B E IRL I UK EL P Landsbygdens inkomstnivå och fattigdom i ansökarländerna I flertalet länder har inkomsterna från jordbruket minskat påtagligt sedan omställningen av ekonomin inleddes. Detta har varit särskilt uttalat i Polen, Slovakien och Rumänien. Det finns flera orsaker som förklarar denna utveckling. För det första så skedde en omfattande anpassning till världsmarknadspriser under omställningens inledningsskede. Liberaliseringen av handeln ledde till en omfördelning av resurser inom jordbrukssektorn samtidigt som ländernas handelsvillkor försämrades när insatsvarupriserna steg och producenternas priser sjönk. I många länder minskade jordbrukarna användningen av insatsvaror och övergick, i synnerhet inom de delsektorer som dominerades av småskaligt jordbruk, till arbetskraftsintensiva produktionsmetoder. Låga arbetskraftskostnader, tillsammans med en allmän ekonomisk omstrukturering och brist på alternativa sysselsättningsmöjligheter i landsbygdsområden, bidrog till denna utveckling. Resultatet har inneburit att jordbrukarnas inkomstnivå är väsentligt lägreimånga länder än den genomsnittliga nivåni landet. Detta bör också ses mot bakgrund av att jordbrukarnas inkomstnivå före omställningen av ekonomin låg över det nationella genomsnittet. Bilden varierar dock mellan olika ansökarländer. Inkomsten per anställd i jordbruksnäringen är fortfarande relativt hög i Tjeckien och Ungern och i en lägre grad också i Slovakien. Detta i kontrast till övriga länder, i synnerhet Polen och Rumänien, där inkomstnivån är väsentligt lägre, vilket beror på att man har en mycket hög andel av sysselsättningen inom jordbrukssektorn i kombination med att produktiviteten är låg. De uppgifter som finns för närvarande tyder på att arbetskraftens inkomstnivåär betydligt lägre i samtliga ansökarländer än inom EU. Detta även om man justerar för skillnader i köpkraft. Inkomsten per hektar är fortfarande relativt höginästan alla länder, förutom Polen och de baltiska staterna. Detta gäller i synnerhet om jordbrukarnas inkomster per hektar, justerat för skillnader i köpkraft, jämförs med EU. Det är därför viktigt att understryka den stora variation som finns när det gäller produktionsfaktorernas sammansättning och i inkomstpotential inom Centraleuropas ansökarländer. Utan en omfattande omstrukturering så ter sig av makro-ekonomiska skäl de framtida inkomstmöjligheterna inom jordbruket i dessa länder som dystra. Detta främst beroende på växelkursernas utveckling. För det första så kommer ekonomisk tillväxt i ansökarländerna, ökade arbetskraftskostnader och stigande växelkurser att öka konkurrenstrycket på jordburksnäringen. För det andra så kommer utvecklingen också att innebära att inkomsterna inom jordbruksnäringen motsvarar en lägre köpkraft. För att vidmakthålla en stabil inkomstnivå så fordras en omfattande omstrukturering av jord- 26

15 bruksnäringen. Å andra sidan så kommer en ökad relativ lönenivå inom den övriga ekonomin att skapa incitament för arbetskraften att lämna jordbruket. Detta kommer till stor del att bero på vilka strukturella hinder som finns för arbetskraftens anpassning. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att arbetslösheten i många landsbygdsområden fortfarande är hög. Detta trots en tillfredsställande tillväxt i ekonomin som helhet. 8 Koncentration av fattigdom i rurala regioner per CEC 7 6 Total andel hushåll i procent Hushåll i rurala regioner Hushåll med < 5% medelinkomst i rurala regioner Hushåll med < 33% medelinkomst i rurala regioner 7 6 De låga inkomstnivåerna per sysselsatt inom jordbruket medför att det finns en betydande fattigdom på landsbygden. Nyligen genomförda studier av Världsbanken tyder på att fattigdomen, definierad som andelen av befolkningen under gränsen för fattigdom, i en anmärkningsvärd högre omfattning är koncentrerad till landsbygdsområden i Polen, Rumänien, Lettland, Litauen och Bulgarien (figur 8). Även i Ungern, där inkomstnivån inom jordbrukssektorn är förhållandevis hög, finns en betydande fattigdom på landsbygden. I likhet med vad som framgår av Världsbankens studie så finns det många orsaker utanför jordbrukssektorn som bidrar till en ökad fattigdom på landsbygden en låg kunskapsnivå, brister i infrastrukturen, bristande alternativa investeringsmöjligheter och ett perifert läge BG CZ EE HU LV LT PL RO Det är en fråga för vidare diskussion huruvida den inkomstnivå man väljer bör ses i relation till genomsnittsinkomsten inom EU, i de enskilda medlemsstaterna eller eventuellt också inom respektive region. I praktiken finns det åtskilliga problem med att göra jämförelser som utgår från en genomsnittsinkomst för hela EU. Detta beroende på att det finns en tendens till att måttet starkt påverkas av stora skillnader i genomsnittsinkomst mellan medlemsstaterna istället för att spegla skillnader i inkomstspridning inom dessa. Med andra ord så visar ett mått på fattigdom som utgår från genomsnittsinkomsten inom EU de nationella inkomstskillnaderna snarare än individernas. Det är heller inte möjligt, oavsett de fördelar som kan finnas, att mäta fattigdom på regional nivå, eftersom det inte finns tillgängliga data. 2 I den första sammanhållningsrapporten användes Eurostats tidigare definition, där motsvarande gräns definierades som 5 procent eller lägre än medelinkomsten. I realiteten så ger de två måtten i stort sett samma resultat för flertalet länder. Den nya definitionen är emellertid att föredra, i synnerhet vid tidsmässiga jämförelser, eftersom medianen är ett stabilare mått än medelinkomsten. Medianen är ju relaterad till någon i mitten av en inkomstfördelning och påverkas heller inte av extremvärden. Uppgifterna som redovisas i texten härrör från the European Community Household Panel. Observeras bör också att uppgifterna rörande Belgien för närvarande revideras. 3 Det kan vara av intresse att jämföra detta med den minskning av de regionala skillnaderna som skett till följd av transfereringar. I den första sammanhållningsrapporten konstaterades att statens totala utgifter, inklusive försäkringssystemen, minskat de regionala skillnaderna inom respektive medlemsland med 1 3 procent. Det är mindre än den minskning av skillnader som åstadkommits mellan individer, vilket också i allmänhet i högre grad är föremål för den nationella politikens intresse. 27