I.1 Ekonomisk sammanhållning

Transkript

1 Översikt över europeisk ekonomi EU:s ekonomi är idag i hög grad beroende av tjänstesektorn, vilken svarar för 67 procent av det totala produktionsvärdet i unionen och 66 procent av sysselsättningen. Dessa andelar har i båda fallen ökat med fem procentenheter under den senaste tioårsperioden. I en motsvarande grad har en trendmässig minskning skett av industri- och jordbruksnäringarnas betydelse för ekonomin och sysselsättningen i sin helhet. Denna utveckling, mot en allt mer tjänstebaserad ekonomi, kan förväntas fortsätta även framgent. Däremot kommer utvecklingen inom jordbruks- och industrisektorerna att präglas av en fortsatt koncentration till områden med en högre förädlingsgrad och en minskad produktion och sysselsättning inom många övriga delbranscher. I flertalet ansökarländer är ekonomi och sysselsättning fortfarande koncentrerad till jordbruks- och industrinäringar och därigenom företrädesvis i verksamhetsområden med en låg förädlingsgrad. Detta innebär att fortsatta omstruktureringar sannolikt kommer att vara nödvändiga. En växande utrikeshandel och ökad omfattning av utländska direktinvesteringar har inneburit att de enskilda ländernas ekonomier inom EU blivit allt mer öppna i förhållande till såväl övriga medlemsstater som länder utanför unionen. År 1999 motsvarade exporten 32 procent av EU:s samlade BNP. Importens andel var under samma period 31 procent. Det är de högsta export- och importandelar som någonsin noterats, vilket bekräftar att ökningen av utrikeshandeln inom EU är en del av en trendmässig utveckling. Trots vissa konjunkturella variationer kan denna utveckling förväntas fortsätta. Handeln inom EU svarade för omkring 6 procent av den totala utrikeshandeln, vilket på ett tydligt sätt illustrerar medlemsstaternas beroende av varandra. Samtidigt ökar emellertid beroendet av omvärlden även utanför EU. EU:s konkurrensförutsättningar kommer att förändras avsevärt även under de närmaste åren, vilket kommer att påverka ekonomin i allmänhet och sammanhållningen i synnerhet: Ett fortsatt ökat ekonomiskt omvandlingstryck till följd av internationaliseringen samt en ökad internationell konkurrens och omstruktureringar inom vissa branscher. Eftersom vissa näringar tenderar att koncentreras till vissa regioner och omfatta endast vissa delar av befolkningen, kommer omstruktureringen att bli en utmaning för såväl regional som social sammanhållning. Dessutom finns en tendens till att globaliseringen medför en ökad grad av standardisering och likriktning. Därför är det viktigt att utvecklingen, för att ta till vara de ökade möjligheter och fördelar som globaliseringen innebär, samtidigt kan ske balanserat så att behovet av att bevara olika kulturella särdrag i olika delar av EU kan tillgodoses. EU:s utvidgning och uppgiften att integrera ansökarländerna i unionen. Även om utvidgningen på lång sikt kommer att medföra fördelar för alla, så är det troligt att den på kort sikt ökar omvandlingstrycket och behovet av omstruktureringar i takt med att företagen i ansökarländerna möter en ökad konkurrens. Detta sker dessutom i en situation där ansökarländernas låga produktionsvärden och inkomstnivå redan från början utgör en utmaning för sammanhållningen. IT-revolutionen. På ett påtagligt sätt tenderar ITutvecklingen att reducera den fysiska isoleringen av perifera delar av unionen och öka deras virtuella isolering i den meningen att nyckeln till utveckling består i tillgång till tekniken snarare än tillgång till marknader. De huvudsakliga hindren är därför låg utbildningsnivå och andra sociala faktorer snarare än transportkostnader. Även om förändringen ännu är mer potentiell än faktisk, så är det troligt att den blir allt mer en realitet under kommande år. Utveck- 3

2 lingen kan mycket väl gagna den regionala sammanhållningen genom att perifera regioner med ett avståndshandikapp kommer närmare centrum, men samtidigt kan IT-utvecklingen vara till nackdel för den sociala sammanhållningen. Utbildning kommer i en ökande grad att bli viktigt för att undvika en uppdelning av samhället i de som har kunskap om tekniken och de som inte har den. Ökade och minskade ekonomiska skillnader Skillnaderna mellan medlemsstaterna kvarstår trots att de minskat kraftigt Dagens EU kan delas in i två grupper av länder när det gäller inkomster och produktionsvärden (se tabell A.1 i bilagan). Det finns ett tydligt avstånd mellan Spanien, Grekland och Portugal, där BNP-nivån per invånare (mätt i köpkraftsparitet för att kunna jämföra skillnader i välstånd) endast är procent av EU:s genomsnitt, och övriga medlemsstater, där BNP per invånare är i nivå med eller över genomsnittet. Skillnaden mellan de två grupperna av länder kvarstår således fortfarande trots att de tre ländernas ekonomier i en betydande utsträckning närmat sig övriga EU-länder under det senaste decenniet. Som grupp har deras BNP per invånare ökat från 68 procent av EU:s genomsnitt 1988 till 79 procent Vid en mer differentierad analys har avståndet mellan Spanien respektive Grekland och EU:s genomsnitt minskat med 9 1 procentenheter och för Portugal med 17 procentenheter. Även om avståndet mellan de tre ländernas BNP per invånare och övriga EU-länder minskade med en tredjedel under perioden, så skulle det med nuvarande takt ändå ta ytterligare 2 3 år för att eliminera skillnaden fullt ut. Detta understryker att utjämning mellan länder är en långsiktig process. Huruvida det tar kortare tid att åstadkomma en fullständig utjämning beror på om och i vilken utsträckning det sker förändringar i de grundläggande förutsättningarna och under vilka villkor tillväxten äger rum. Ett hoppfullt tecken är emellertid den snabba utvecklingen i Irland, som för tio år sedan hörde till den fattigaste gruppen av länder med en BNP per invånare motsvarande endast 7 procent av EU:s genomsnitt, men som nu har uppnått en nivå vilken kan uppskattas motsvara 14 procent över genomsnittet. En viktig punkt att framhålla i detta sammanhang är att en utjämning av BNP nivån per invånare, uttryckt i köpkraftparitetstermer, inte bara beror på i skillnader i produktionstillväxt, dvs. om BNP-tillväxten är snabbare i sammanhållningsländerna än i övriga medlemsstater, utan även på hur relativpriserna utvecklas, vilket påverkar omräkningen av BNP till köpkraftparitetstermer (se faktaruta angående BNP och andra regionalekonomiska mått). 1 BNP per capita (PPS) per land 3 Index EU26=1 EU26 inkluderar inte Malta Inner London Bruxelles /Brussels B DK D EL E Hamburg F IRL I L NL Ö P FIN S UK BG CY CZ EE Trentino- Wien Uusimaa Île de France Alto (Suuralue) Oberbayern Southern Adige Utrecht Stockholm and Antwerpen Madrid Eastern Salzburg Berks, Bucks Prag Lisabon/Val & Oxfordshire Sterea e do Tejo Ellada Flevoland Västsverige Hainaut Languedoc- Roussillon Burgenland Itä-Suomi Cornwall & Chemnitz Estramedura Border, Calabria Isles of Scilly Açores Jihozapad Ipeiros Midland Stredocesky Yugoiztoche and Western Yuzhen Tsentralen Kozep- Magyarorszag Eszak-Alfold HU LT LV PL Mazowiecki Bukarest Západné Slov. Východné Lubelskie Slovensko Nord-Est RO SI SK Bratislavský Kraj

3 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion (F) (F) Guyane (F) (F) Açores (P) Madeira (P) Kypros SIG16 1 BNP per capita och region (PPS), 1998 Index, EU26 = 1 < Inga data Källa: Eurostat 1 5 km EuroGeographics Association för administrativa gränser 5

4 Skillnader mellan regioner har minskat, men i avsaktande tempo Skillnaderna är ännu större mellan EU:s regioner (karta 1 och tabell 1). 1 Den tiondel av regionerna med högst BNP per invånare består i hög grad av huvudstäder i norra delarna av EU och de rikaste regionerna i södra Tyskland och norra Italien. Utvidgas gruppen till att omfatta de 25 procent av regionerna som har högst BNP per invånare så innebär det att många regioner i Nederländerna och i södra England inkluderas i gruppen. Den tiondel av regionerna som har lägst BNP per invånare består huvudsakligen av regioner i Portugal och Grekland. Utvidgas gruppen till att omfatta de 25 procent av regionerna som har lägst BNP per invånare så omfattas många spanska regioner och större delen av södra Italien och östra Tyskland liksom ett antal perifera regioner i Frankrike och Storbritannien. Skillnaden mellan den tiondel med högst respektive lägst BNP per invånare är uppenbar. Den översta tiondelen har en genomsnittlig BNP per invånare som är45 procent över EU:s genomsnitt 2, medan den tiondel som har lägst BNP per invånare har en nivå som ligger nästan 4 procent under EU:s genomsnitt. Med andra ord är BNP per invånare 2,4 gånger högre i den översta tiondelen än i den tiondel som har lägst BNP per invånare. På motsvarande sätt har den översta kvartilen av regionerna en nivå som är 1,9 gånger högre än motsvarande nivå i den nedersta. Denna kvartil av regioner, med högst BNP per invånare, svarar för en tredjedel av EU:s totala BNP, vilket kan jämföras med den grupp av regioner som har lägst BNP per invånare där motsvarande uppgift är en sjättedel. Skillnaderna har dock minskat betydligt under perioden 1987 till 1997 (se karta A.1). I den tiondel av regionerna som har lägst BNP-nivåökade BNP per invånare från 54 procent av EU:s genomsnitt till 61 procent. Utökas gruppen med lägst BNP-nivå till att omfatta 25 procent av regionerna så ökade genomsnittet från 67 till endast 68 procent av EU:s genomsnittliga nivå. (I jämförelse med vad som redovisas i the 6th Periodic Report är inte dessa ökningar särskilt anmärkningsvärda. Detta beror på att regionerna med den högsta respektive den lägsta nivån huvudsakligen definierades som andelar av antalet regioner istället för den andel av befolkningen regionerna omfattade.) Återigen understryker detta att utjämningen är en process som verkar på lång sikt, eftersom avståndet mellan den tiondel av regionerna med den lägsta respektive högsta genomsnittliga nivån, endast minskade med en sjättedel under tioårsperioden. De regionala skillnaderna inom länderna är stora, men tycks ha stabiliserats Förutom de regionala skillnaderna som finns inom EU som helhet, så är skillnaderna inom respektive medlemsstat stora i många fall (se tabell A.2 och figur 1). De tudelade ekonomierna i Italien och Tyskland är uppenbara exempel på detta, men i flertalet länder är det endast en eller några få regioner där BNP-nivån per invånare är mycket över eller under det nationella genomsnittet. Huvudstäder som London eller Paris (Ile de France) tenderar i synnerhet att ligga på en nivå mycket över genomsnittet 3 medan BNP-nivån per invånare ligger väsentligt under övriga regioner i perifera eller landsbygdsregioner som t. ex. Ipeiros i Grekland, Tabell 1. Regioner med störst respektive minst ekonomiskt välstånd, BNP per capita som ett medelvärde (%) av hela EU Regioner EU15 EU27 2 Olikheter i BNP per capita, PPS (EU=1), standard avvikelse EU15 (per region) EU15 (per medlemsstat) % + 155,3 16,9 176,9 1 % - 55,1 61, 31,1 ratio 2,8 2,6 5,7 25 % + 134,1 137,1 152, 25 % - 66,6 68,3 44,3 ratio 2, 2, 3,4 1 % och 25 %: regioner med den högsta BNP per capita (PPS) och som svarar för 1 respektive 25 procent av den totala befolkningen inom EU. 1 % och 25 %: regioner med den lägsta BNP per capita (PPS) och som svarar för 1 respektive 25 procent av den totala befolkningen inom EU. Källa: Eurostat, beräkningar GD REGIO. Nya NUTSnivåerna Utan de nya förbundsstaterna

5 Calabrien i Italien eller Acorerna i Portugal. Detta demonstrerar tydligt det faktum att enskilda länder inte kan betraktas som homogena ekonomier och att det är väsentligt att ta hänsyn till såväl regionala som nationella förhållanden och trender i den ekonomiska utvecklingen. Den tendens, som kunde observeras redan i den första sammanhållningsrapporten, som innebär att de regionala skillnaderna i BNP per invånare ökar över tiden förefaller fortfarande stämma i ett betydande antal medlemsstater. I några fall har dock skillnaderna minskat något (se tabell A.3 och figur 2). Senare års minskade skillnader i några medlemsstater kan dock vara resultatet av konjunkturvariationer, eftersom eftersläpande regioner har en tendens att i större omfattning närma sig genomsnittet under tillväxt- än under avmattningsperioder. 4 Betydande skillnader kvarstår dock, i synnerhet i några av de fattigaste medlemsstaterna. Exempelvis har, samtidigt som variationerna i BNP per invånare är små mellan olika regioner i Grekland, ökade skillnader uppstått under senare år mellan de huvudsakliga ekonomiska centra i Attika (där Aten ingår) respektive Thessaloniki och övriga landet. Detta till stor del beroende på att vägarna till övriga EU genom det f. d. Jugoslavien stängdes, vilket inneburit att hamnar och flygplatser har blivit de viktigaste knutpunkterna för internationell handel. Som en konsekvens av detta kvarstår perifera regioner, och regioner i bergstrakterna, som de fattigaste inom EU. I Spanien, EU:s till ytan näst största land, har utvecklingen också ett varierat mönster. BNP-nivån per invånare är alltjämt förhållandevis hög i Madrid och Catalonien och har dessutom ökat under det senaste decenniet. Övriga regioner i norra delarna av landet har också utvecklats väl, medan de i perifera områden i nord-östra Spanien och i de mer outvecklade delarna i södra delarna av landet i huvudsak har haft en mindre gynnsam utveckling, där BNP per invånare ökatienlägre takt än EU:s genomsnitt i de först nämnda områdena och knappast alls i de sist nämnda, vilka hör till de minst utvecklade delarna av EU. Därmed har de regionala skillnaderna i Spanien ökat ytterligare. Skillnaderna är också stora i Portugal, där utvecklingen är koncentrerad till kustområdet, Lissabon, Oporto och Algarve. även om skillnaderna har minskat under den senaste tioårsperioden. Befolkningsomflyttningar har också kännetecknat utvecklingen i Sverige och Finland, med utflyttning från glesa och perifera regioner i norr, liksom fråndeöstra delarna av Finland. De negativa effekterna av den ekonomiska tillbakagången i början av 199-talet har varit omfattande. Utflyttningen har fortsatt sedan dess, trots en viss återhämtning när det gäller BNP per invånare. Skillnaderna ärbåde stora och långsiktigt stabila mellan norra och södra Italien. Trots den ekonomiska 3 BNP per capita (PPS), Index, EU26 = Medelgrupp Medelgrupp 2 Medel EU L DK IRL NL A B D S UK FIN I F E CY P SI EL CZ HU SK PL EE LT LV RO BG Medelgrupp 1 Sökanden EU15 5 7

6 uppgången i omvärlden har BNP per invånare i Mezzogiorno fortsatt att stagnera på en nivå omkring 6 7 procent av EU:s genomsnitt. Endast i Basilicata har tillväxten under det senaste decenniet varit påtaglig, men också här ökade BNP per invånare endast från 63 procent av EU:s genomsnitt till 72 procent mellan åren 1988 och Den ekonomiska utvecklingen har varit mer gynnsam i östra Tyskland där BNP-nivån per invånare i de nya förbundsstaterna ökade snabbt under de år som följde efter enandet. BNP-nivån per invånare motsvarade mellan 68 7 procent av EU:s genomsnitt år Skillnadernas omfattning ökar med det dubbla om ansökarländerna ingår i jämförelserna En intressant fråga är vilka skillnader som idag skulle finnas inom unionen om samtliga ansökarländer 5 beaktades tillsammans med dagens 15 medlemsstater. Man bör då komma ihåg att BNP-nivån per invånare i dessa länder kan vara högre än dagens nivå vid den tidpunkt när ansökarländerna i praktiken blir medlemmar av unionen. Detta beroende på deras ekonomiska utveckling under denna mellanliggande period, samt den effekt medlemskapet i unionen har i sig. Det bör också påpekas att det finns stora skillnader mellan ansökarländerna, inte bara i termer av BNP per invånare, utan även när det gäller deras ekonomiska utveckling sedan omställningen påbörjades. Detta speglar delvis mönstret för och omfattningen av de reformer som genomförts under denna period (se faktaruta). I ett EU med 27 stater kan man tydligt urskilja tre grupper av länder när det gäller BNP-nivå per invånare istället för dagens två (se figur 3). Dagens medlemsstater, förutom Spanien, Grekland och Portugal, utgör den första gruppen med en BNP-nivå per invånare som är 2 procent över det nya genomsnittet för EU. De nyss nämnda tre länderna och Cypern, Tjeckien, Slovenien och med stor sannolikhet även Malta (även om inga uppgifter angående köpkraft är tillgängliga) utgör en andra grupp där BNP-nivån per invånare varierar mellan 68 (Tjeckien) och 95 procent (Spanien) av EU27:s genomsnitt. De återstående åtta ansökarländerna utgör en tredje grupp, med en BNP-nivå per invånare som är ännu lägre (och i genomsnitt endast Ekonomisk utveckling i kandidatländerna under senare tid Den långsiktiga tillväxtpotentialen i kandidatländerna är stor och det är troligt att denna tillväxt kommer att påverka de nuvarande medlemsländerna mycket positivt. De centraleuropeiska kandidatländernas ekonomiska utveckling har i de flesta fall förbättrats avsevärt sedan mitten av 199-talet, även om konvergensen med EU varit liten, mycket beroende på EU:s egen positiva ekonomiska utveckling. Samtidigt har de regionala skillnaderna inom länderna tenderat att öka, i synnerhet gäller detta för skillnader mellan tillväxtområden och gränsområdena mot EU:s östgrannländer. Den framtida politiken måste hantera dessa problem. Emedan BNP-tillväxt i kandidatländerna sammantaget (exklusive Turkiet) endast var 2,2 % under 1999, vilket är lägre än i EU15, översteg den 4,4 % i fem av dem (Slovenien, Ungern, Cypern, Polen och Malta). Med undantag för Rumänien (och Turkiet) så var inflationen stabil kring 1 %-nivån per år, många gånger var den till och med lägre. Det är dock viktigt att notera att den långsamma inflationsreducerande processen i Ungern och Polen fortfarande är ett problem. Emedan betalningsbalansen i många länder har förbättrats avsevärt, såär underskotten ändå stora i länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen. Man har försökt att minska underskottet genom kapitalinflöden genererade av privatiseringsreformerna. Nya investeringar har också underlättat arbetet med att minska de offentliga underskotten. Trots insatser för att reducera budgetunderskottet så är ändå de offentliga finanserna ett stort problem i många länder. Processen att privatisera de stora företagen har kommit igång i Ungern, Tjeckien, Estland och Bulgarien och, i något mindre utsträckning, i Litauen. I Polen har nivån på privatiseringar hållits konstant, men arbetet med att privatisera den stora järn- och stålindustrin samt jordbrukssektorn har just inletts. När det gäller banksektorn har arbetet framskridit väl i Tjeckien, Bulgarien, Lettland och Slovakien. Detta gäller även för telekommunikationssektorn. Det makroekonomiska läget i kandidatländerna är varierande. Positiva områden (tillväxtpotential, FDI, förändrade handelsflöden, kontroll på inflationen) såväl som negativa (budgetunderskott, arbetslöshet, svag betalningsbalans etc.) existerar. Situationen i kandidatländerna kan dock inte jämföras direkt med situationen i de nuvarande medlemsländerna eftersom de initiala förutsättningarna är så skilda. 8

7 4 procent av genomsnittet för EU27, även om Slovakien och Ungern har mellan 56 och 58 procent). Även de regionala skillnaderna fördubblas i omfattning med en utvidgning En utvidgning av EU kommer därför att öka skillnaderna på två sätt (tabell 2). För det första kommer antalet invånare i unionen med en BNP-nivå per invånare som är mindre än 75 procent av dagens EU-genomsnitt EUR att öka från 71 miljoner till 174 miljoner, eller från 19 procent av EU15:s befolkning till 36 procent av EU27:s. (eller 26 procent av EU27:s befolkning, under förutsättning att EU:s genomsnittliga BNP per invånare minskas till den nivå den får med 27 länder, dvs EUR). För det andra kommer skillnadernas storleksordning att öka var BNP-nivån per invånare i de eftersläpande regionerna i medeltal 66 procent av EU:s genomsnitt. I motsvarande regioner i ansökarländerna är nivånväsentligt lägre (omkring 37 procent av nuvarande genomsnitt för EU), vilket innebär att de två grupperna tillsammans har en BNP-nivå per invånare som är mindre änhälften (47 procent) av EU:s genomsnitt. Eftersom som en utvidgning med de 12 ansökarländerna rent statistiskt minskar EU:s genomsnittliga BNP per invånare med 18 procent, innebär det att 27 regioner i dagens EU med omkring 49 miljoner invånare hamnar över 75 procenttröskeln. Detta innebär självfallet inte att utvecklingsproblemen i de aktuella regionerna lösts, det visar bara att deras relativa position förbättras när ännu sämre utvecklade regioner blir medlemmar av unionen. Problemen att skapa sammanhållning i ett utvidgat EU med 27 medlemsstater kan därför sägas bli dubbelt så stora och dubbelt så omfattande i jämförelse med dagens situation. Problemen kommer därför sannolikt att bestå under lång tid framöver. Även om tillväxttakten i ansökarländerna skulle överstiga den de nuvarande medlemsländerna har haft under det senaste decenniet, så innebär deras nuvarande BNP-nivå per invånare att utjämningsprocessen måste fortgå under flera generationer framöver. Även med en tillväxttakt som den Irland haft under det senaste decenniet, så skulle det ta 2 år innan de nådde en BNP-nivå per invånare som motsvarar 9 procent av dagens EU (15)-genomsnitt. Anslutningen av de 12 nya medlemsstaterna har i praktiken ingen betydelse när det gäller att identifiera de regioner som har den högsta BNP-nivån per invånare i unionen 6, men förändrar helt och hållet sammansättningen av de regioner som har den lägsta BNP-nivån per invånare liksom relativ inkomstnivå. De tio procent av regionerna (mätt som andelar av EU:s befolkning) som har den lägsta nivån i en utvidgad union består helt och hållet av regioner i östra Polen, Bulgarien och Rumänien samt Lettland och Litauen. De 25 procent av regionerna som har den lägsta BNP-nivån per invånare, innefattar nästan alla regioner i ansökarländerna och flertalet av de i Grekland, Acorerna och Madeira i Portugal samt Andalucien och Extremadura i Spanien. Det ärvärt att notera att mycket få regioner från dagens EU finns med på listan över de minst välutvecklade i en utvidgad union. Det är också värt att notera att nivån minskar för den tiondel av regionerna som har lägst BNP per invånare, från dagens 61 procent av EU:s genomsnitt till endast 31 procent av genomsnittet i ett utvidgat EU. Förnärvarande har endast Iperios i Grekland en inkomstnivå som är mindre än hälften av EU:s genomsnitt, medan däremot ett utvidgat EU innebär att 79 miljoner människor kommer att bo i regioner med en BNP-nivå per invånare som är lägre än den i Ipeiros. På motsvarande sätt, som när det gäller skillnader mellan länder, fördubblas det relativa avståndet mellan de regioner som har högst BNP-nivån per invånare och de som har lägst i en utvidgad union i jämförelse med dagens EU. De 25 procent av regionerna som har högst BNP-nivå per invånare i en utvidgad union fårhärvid en genomsnittlig BNP-nivå per invånare som är 3,3 gånger högre än den kvartil som har den lägsta nivån, vilket kan jämföras med dagens EU där motsvarande uppgift är 1,9. På samma sätt får den tiondel som har den högsta Tabell 2. Översiktlig statistik för regioner som ligger under nivån 75 % av EU:s per capita värde för BNP, 1998 Index EU15 EU26 EU15=1 EUR EU15=1 EUR EU26 = 1 EUR Antal regioner som ligger under 75-nivån Befolkning i dessa regioner (miljoner) Befolkning uttryckt som en andel av EU:s totala befolkning Medelvärde BNP per capita för regioner som ligger under 75-nivån EU26 inkluderar inte Malta. Källa: Eurostat, beräkningar GD REGIO. 19 % 36 % 26 %

8 nivån efter en utvidgning en nivå som är 5,3 gånger större än den nivå den tiondel som har den lägsta nivån har, vilket kan jämföras med dagens EU där motsvarande uppgift är 2,4. Trender mot ökad utjämning Användningen av olika ekonomiska modeller för att undersöka aktuella regionala utvecklingstrender kan vara till hjälp, såvälnär det gäller att få en uppfattning om hur den sannolika framtida utvecklingen blir, under förutsättning att trenderna består, som för att identifiera de nyckelfaktorer som behöver förändras, givet att de regionala ekonomierna utvecklas som hittills, för att en utjämning av BNP-nivån skall komma till stånd. Tre huvudsakliga slutsatser kan dras från dessa modeller. För det första, givet att hittillsvarande trender fortsätter, kommer det att ta ett antal decennier innan de regionala skillnaderna inom dagens EU har eliminerats. För det andra finns det inga garantier för att skillnaderna kommer att försvinna. Eftersom de regionala ekonomierna över tiden strävar efter att närma sig sin egen jämviktsnivå för BNP, givet de bakomliggande förutsättningarna är bestämmande liksom deras egna uppsättningar av produktionsfaktorer, så finns det inget som omedelbart talar för att denna process i sig själv skulle leda till en utjämning av BNP-nivån per invånare och till en minskning av de regionala skillnaderna inom unionen i detta avseende. Det enda möjligheten att vara säker på att en utjämning sker är om det sker en förändring av de grundläggande förutsättningarna och i den relativa uppsättningen av produktionsfaktorer (i termer av alla former av kapital och olika typer av kompetenser). Det viktigaste målet för regional- och strukturpolitiken är att åstadkomma just sådana förändringar. För det tredje är det av stor vikt, för att en utjämning av BNP-nivån per invånare mellan regionerna skall komma till stånd, att skillnader i humankapitalets sammansättning dvs i arbetskraftens kompetensnivå kan utjämnas eller åtminstone minskas. Detta innebär i sin tur både ett behov av att förbättra utbildningssystemen i de eftersläpande regionerna och att öka tillgängligheten till dessa. Det är också viktigt att näringslivet använder tillgänglig kompetens på ett mer effektivt sätt och att de i en snabbare takt förmår anpassa sig till tekniska och arbetsorganisatoriska förändringar. Faktaruta: BNP och andra regionalekonomiska mått BNP per invånare uttryckt i köpkraftsparitet är det viktigaste måttet för att bestämma den ekonomiska utvecklingsnivån i regionerna och de skillnader som finns. Måttets betydelse framgår av reglerna för strukturfonderna och i artikel 87(3)a i avtalet om konkurrenspolitik, vilka båda har blivit enhälligt accepterade av medlemsstaterna. Det används också ofta av många internationella institutioner (inklusive Världsbanken, IMF, OECD och FN) liksom av universitet och forskningsinstitut, centralbanker och privata företag som det enskilt mest användbara måttet på ekonomisk utveckling. Motiven till detta är följande: BNP är i det närmaste per definition det bästa måttet på den regionala ekonomins produktionsresultat. Bortsett från de problem som är förknippade med pendling, vilka är av vikt i endast några enstaka fall, och med kapitalinkomster, såär det en god mätare för den regionala inkomsten före offentliga och privata transfereringar. För att skapa sammanhållning är det åtminstone inledningsvis viktigt att mäta den regionala inkomsten och endast räkna med det som genererats lokalt, utan att inkludera in- och utgående transfereringar. Ett uppenbart exempel är att den slutliga inkomstnivån i en region som har haft en låg produktionsnivå mycket väl kan vara väsentligt högre på grund av stora transfereringar via socialförsäkringssystemen. Regionen är dock fortfarande att betrakta som en regionalpolitisk problemregion. BNP per invånare är ett statistiskt stabilt mått och för det mesta lätt tillgängligt på regional nivå för en rimlig tidsperiod. Eftersom prisnivån mellan länder varierar betydligt med växelkursen är det nödvändigt att justera för detta för att erhålla ett verkligt mått på hur mycket varor och tjänster man kan köpa för en given summa pengar. Att uttrycka BNP i termer av köpkraftsparitet är en åtgärd i syfte att korrigera för detta. För närvarande beräknas justeringarna till köpkraftsparitet med utgångspunkt från nationella prisnivåer och tar sålunda inte hänsyn till regionala prisskillnader. Dessa kan dock vara betydande i synnerhet där det finns stora regionala inkomstskillnader. Exempelvis är levnadsomkostnaderna mycket högre i norra Italien än isödra och i princip borde hänsyn tas till detta i uppgifterna över den regionala BNP-nivån per invånare. Trots användbarheten av att uttrycka BNP per invånare i termer av köpkraftspariteter så är det också intressant att använda andra mått för att analysera den regionala utvecklingen (se tabell A.4). 1

9 Förändringar i BNP per invånare, uttryckt i köpkraftparitetstermer, över tiden Det är viktigt att lägga märke till att BNP per invånare, uttryckt i köpkraftparitetstermer, kan förändras i en ekonomi i förhållande till en annan inte bara på grund av skillnader i BNP-tillväxt i reala termer (en s k verklig utjämning), utan också på grund av förändrade relativa prisnivåer. Detta försvårar delvis möjligheterna att analysera förändringarna över tiden i den mån som en relativ ökning av BNP per invånare beror av en minskning av den relativa prisnivån eller från enomräkning av köpkraftspariteter. Detta kan i viss mån ge annorlunda resultat än de som baseras på den relativa utvecklingen av ett ojusterat BNP-mått. BNP utan justeringar för skillnader i köpkraft: större skillnader men samma mönster Det alternativa mått som ligger enklast och närmast till hands är BNP per invånare uttryckt i euro istället för i köpkraftsparitet. Detta visar produktionens marknadsvärde i respektive region, men är mindre användbart för att jämföra faktiska inkomstnivåer (se karta A.2). Detta mått ökar de regionala skillnadernas storleksordning. Eftersom prisnivåerna är positivt korrelerade med regionens välfärdsnivå,så tenderar en låg BNP-nivå per invånare i en fattig region att delvis kompenseras av lägre levnadsomkostnader. Den mest påtagliga förändringen kan noteras för de regioner som har en BNP-nivå per invånare som mest avviker från EU:s genomsnitt. Nivån i Portugal som helhet minskar från 76 procent av EU:s genomsnitt (i köpkraftparitetstermer), till omkring 5 procent, vilket är under nivån i Grekland. I Sverige och Danmark, där levnadsomkostnaderna är mycket höga, blir tvärtom BNP-nivån per invånare påfallande högre när den mäts i termer av euro (23 procent högre i det senare fallet). Utökas jämförelsen till att omfatta ansökarländerna så minskar deras genomsnittliga BNP-nivå per invånare från 38 procent av EU:s genomsnitt, uttryckt i köpkraftsparitet, till omkring 16 procent, uttryckt i euro. Den lägsta BNP-nivån per invånare återfinns i östeuropeiska områden. Även i Slovenien motsvarar BNP-nivån per invånare, uttryckt i euro, drygt 45 procent av EU:s genomsnitt, vilket kan jämföras med knappt 71 procent, uttryckt i köpkraftsparitet. BNI: möjliggör hänsynstagande till inkomsttransfereringar I likhet med vad som konstateras ovan har BNP den fördelen att inkomsttransfereringar exkluderas och den speglar således i huvudsak de inkomster som genererats inom det aktuella området. Transfereringar av denna typ avser emellertid inte bara de som görs av fördelningspolitiska skäl, utan även andra typer av lämnade eller mottagna ersättningar till såväl individer som företag. Dessa kan ha en väsentlig effekt vad avser tillgängliga inkomster för att finansiera köp av varor och tjänster i det aktuella området. Överförda medel från invandrad arbetskraft har tidigare varit en viktig inkomstkälla för ett flertal länder och regioner, som t. ex. södra Italien, medan överföringar av internationella företags vinster och vinstersättningar till utländska ägare har en lika stor betydelse för ett antal av dagens ekonomier. Dessa inkomstflöden till respektive frånutlandet ingår i BNI- måttet. Olyckligtvis finns det inte tillgängliga uppgifter över BNI på regional nivå inom unionen, detta mycket beroende på svårigheterna att mäta inkomstflöden på denna nivå. BNI-uppgifter på nationell nivå visar dock vissa skillnader jämfört med uppgifterna över BNP när det gäller några medlemsstater. I synnerhet så var Irlands BNI mer än 13 procent lägre än BNP, vilket visar betydelsen av de utlandsägda företagens vinster, vilka nödvändigtvis inte spenderas i Irland (det finns å andra sidan heller inget som säger att de nödvändigtvis lämnar landet) var BNI per invånare, uttryckt i köpkraftsparitet, under EU:s genomsnitt medan BNP-nivån per invånare var klart över. Av liknande orsaker var BNI- nivån i Luxemburg också väsentligt lägre än BNP-nivån närmare tio procent. I övriga medlemsstater, bortsett från Grekland där inkomstflöden från utlandet ökade inkomsterna med nästan tre procent, var skillnaderna mellan BNP och BNI omkring två procent eller mindre. Mediankonsumtion: ett uttryck för det genomsnittliga hushållets levnadsstandard Mediankonsumtionen per invånare, uttryckt i köpkraftsparitet, är också en värdefull indikator. Den erhålls från hushållsekonomiska undersökningar och mäter hushållens och individernas köp av varor och tjänster istället för produktionens omfattning. I motsats till BNP ingår här importen medan exporten är exkluderad, vilket kan vara betydande på regional nivå. Utgående utländska inkomsttransfereringar ingår heller inte, vilka också kan, som i det ovan nämnda irländska exemplet, vara av en betydande omfattning. Eftersom inkomstfördelningen vanligen är förhållandevis sned, såär medianinkomsten lägre än medelinkomsten och ger en mer rättvisande beskrivning av det typiska hushållet eller den typiska individen. På grund av att utgöra en allt mindre andel av inkomsten ju högre tillväxten i ekonomin är, så kommer konsumtionsnivån i normala fall att släpa efter i utvecklingen i takt med att ekonomierna närmar sig varandra. Det finns emellertid inga tillgängliga uppgifter på regional nivå inom EU. Det är dock bortsett från detta intressant att göra nationella jämförelser. Portugal har den lägsta nivån, där den normala konsumtionsnivån endast motsvarar 58 procent av EU:s genomsnitt. Detta beror i stor utsträckning på den sneda inkomstfördelningen. De övriga två sammanhållningsländerna Grekland och Spanien har en mycket snarlik mediankonsumtion och BNP som övriga EU. 11

10 Miljöredovisning: allt närmare att användas, men mycket arbete återstår innan den praktiskt går att tillämpa Miljöredovisning, dvs att försöka inbegripa miljökostnader i ekonomisk redovisning, är slutligen ytterligare ett intressant område. Problemet när det gäller miljöredovisning är att det traditionella måttet på BNP, värderat till marknadspris, inte tar hänsyn till den förbrukning av icke förnyelsebara resurser som äger rum och andra kostnader som belastar miljön som uppstår till följd av produktion och därtill hörande aktiviteter. 7 Miljöredovisning är således ett försök att mäta de verkliga kostnaderna som uppstår till följd av att ändliga resurser förbrukas och de negativa effekterna på miljön som orsakas av produktionen. Det innebär också att man strävar efter att explicit uttrycka dessa kostnader när BNP beräknas, t. ex. i termer av kostnader för att utveckla alternativa resurser eller för att sanera miljön. Problemen i samband med att värdera tillgångar och faktorer, som till stor del inte är uppenbart påtagliga, är emellertid omfattande och ännu finns det ingen allmänt accepterad miljöanpassad beräkning av BNP. Ett väsentligt mer begränsat angreppssätt är att göra miljökonsekvensberäkningar för vissa sektorer eller att urskilja miljöbelastande resursförbrukning. Dessa kompletterande uppgifter kan sedan i en särskild bilaga tillfogas relevanta delar av nationalräkenskaperna. Det riskerar dock att innebära att dessa uppskattningar inte kommer att betraktas med samma intresse som BNP-uppgifterna. Kommissionen har förordat en medelväg, med separata redovisningar för speciella tillgångar, som t. ex. skog, mineraltillgångar, vatten och luftkvalité.där såär möjligt beräknas det ekonomiska värdet eller konsekvenserna av olika aspekter, som t. ex. värdet av den vedråvara skogen producerar, den rekreation skogen erbjuder eller de kostnader som är förbundna med att restaurera en sjö eller vattentäkt till en viss bestämd standard. Även andra matriella värden beräknas, som t. ex. för CO 2 -utsläpp. De tre senaste årens samarbete mellan kommissionens direktorat för regional- respektive miljöpolitik, Eurostat och ett antal nationella statistiska byråer 8 har börjat ge resultat. En omfattande miljödatabas håller på att tas fram för olika resursområden, även om det fortfarande finns många brister i synnerhet när det gäller värderingen i ekonomiska termer. Det har också framkommit en del överraskande resultat. Exempelvis motsvarar det ekonomiska värdet av EU:s skogstillgångar (omkring 4 miljarder EUR) det dubbla värdet av de totala olje- och gastillgångarna (omkring 2 miljarder EUR). Detta dessutom som skogens ekonomiska värde endast beräknats i termer av vedråvara. Lägger man därtill skogens miljö eller rekreationsvärde blir summan väsentligt högre. Detta är också i överensstämmelse med Världsbankens uppskattningar 9 där de totala naturtillgångarna i genomsnitt, även i rika länder, kunde uppskattas ha minst samma värde som summan av samtliga fysiska tillgångar som t. ex. byggnader och maskiner. Det är emellertid mycket arbete som återstår för att dessa beräkningar skall kunna användas fullt ut. Enligt planerna skall statistiken produceras mer systematiskt och regelbundet. Detta ger också möjligheter att ta fram konsekventa tidsserier. En nedbrytning av data till regional nivå ligger dock långt i framtiden. 1 I den första sammanhållningsrapporten och i den femte och sjätte periodiska rapporten användes de tio respektive 25 regioner som hade det bästa respektive det sämsta utfallet för att mäta skillnader. Eftersom NUTS-regionerna varierar i storlek riskerar emellertid jämförelser över tid att ge en felaktig bild om invånarantalet i den aktuella regionen förändras avsevärt. Detta problem blir än mer påtagligt om man även inkluderar ansökarländerna, vilka ökar antalet NUTS 2-regioner till 26. Uppgifterna som ges i detta avsnitt avser därför de regioner som har den högsta respektive lägsta BNP-nivån per invånare, vilka omfattar tio eller 25 procent av EU:s befolkning. 2 Aggregaten omfattar inte de regioner som av Eurostat betraktas som regioner med en relativt hög eller låg BNP, vilket huvudsakligen beror på pendling. Detta utesluter således fall där BNP i en betydande utsträckning produceras av människor som bor utanför regionen eller där invånarna i en region till en väsentlig del erhåller sina inkomster från andra geografiska områden. Se Eurostat (2), Statistics in brief, theme 1, 1/2. 3 En del av detta orsakas av pendling och av att de invånare som inte bidrar till regionens produktion inte ingår i befolkningsuppgifterna. 4 Se faktarutan i avsnitt 1.1 i the 6th Periodic Report för en mer fullständig förklaring av denna effekt. 5 Dessa är Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Bulgarien, Cypern och Malta. 6 Det anmärkningsvärda undantaget är Prag, där en del av den höga BNP-nivån per invånare med stor sannolikhet beror på pendling. 7 En utförligare beskrivning av miljöredovisningens teori och praktik framgår av Världsbanken (1996), Green national accounts; policy uses and empirical experience. 8 Se Eurostat (1999) Towards environmental pressure indicators for the EU samt WP of the Commission to the Helsinki council on indicators. Eurostat (kommande rapport) Towards an environmental accounting framework for the EU. 9 Världsbanken (1995) Monitoring environmental progress. 12