Skiftet. - en introduktion. Robert Willim

Transkript

1 Skiftet - en introduktion Robert Willim

2 Vad har produktionsvillkoren för betydelse för skapandet av musik? Vad händer till exempel när en rad electronica-artister samlas för att arbeta enligt former som i första hand associeras med äldre tillverkningsindustri? Mot bakgrund av dessa frågor samlades åtta olika artister under en vinterdag i januari 2005 för att skapa musik i en studio i Stockholm. Skapandet skedde under ett åtta timmar långt arbetsskift. Klockan tickade obönhörligt och rutade in dagen i pass som bröts för lunchrast och kafferaster. Musiken fångades på band, och när dagen var slut fick var och en av artisterna med sig en timme musik att mixa samman till ett albumspår. De tidsmässiga villkoren liknande den vardag som under åtskilliga decennier har präglat livet för miljontals industriarbetare. Men samtidigt var villkoren helt annorlunda. Under de åtta timmarnas arbete skulle musikerna med hjälp av datorer och andra instrument tillsammans leka fram musik. Det strikt inrutade mötte den fria formen. Fordistisk synkronisering mötte datorernas BPM-baserade synkning och gav ramarna för denna elektroniska improvisation. Industri Ända sedan nittonhundrasjuttiotalet har det talats om hur vi i Västvärlden har gått in i ett nytt samhälle, ett samhälle där industriell produktion förutsätts ha en allt mer undanskymd roll. Det har talats om framväxten av det postindustriella, postfordistiska eller det superindustriella samhället. Det som karaktäriserar dessa samhällen är en växande service- och nöjessektor som går hand i hand med att den industriella produktionen alltmer präglas av avancerade maskiner, flexibla arbetsformer och allt mindre av kroppsarbete. Som en förlängning av denna diskussion har det senare kommit att talas om det framväxande informations- eller nätverkssamhället som baseras på de möjligheter som ges av digital teknik i form av till exempel datorer. I takt med denna utveckling växer sig nya industrier starkare. Kultur, nöjes och upplevelseindustrier, vilka innefattar musik, film, mode, design etc, sägs ha framtiden för sig. Men det kan vara värt att se närmre på vad det är som lever kvar från det som förutsätts försvinna. Vad är till exempel det industriella i de verksamheter som inte präglas av konkreta löpande band och tung fysisk tillverkning? Att något är industriellt innebär ofta att det är storskaligt, profitinriktat, beroende av rutinisering, synkronisering och standardiserade system samt processer. Samtidigt kopplas de nya upplevelseindustrierna, som musik, i regel till ord som har andra associationer: fantasi, kreativitet, konstnärlighet eller det sinnliga och känslosamma. 2

3 Ofta särskiljs dessa olika termer. Standardisering, rutinisering och synkronisering ställs mot fantasi och känslor. Men i många fall kan det vara så att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan fenomenen. Det kan därför vara värt att närma sig det äldre industriella för att få perspektiv på dagens verksamheter. Industrial Cool Att just närma sig äldre industri är centralt för framväxten av det fenomen jag har kallat för Industrial Cool (IC). Fenomenet har vuxit fram i takt med att traditionella tillverkningsindustrier läggs ner på många håll i Västvärlden. Då riktas nya blickar mot bland annat äldre produktionsmiljöer. De gamla fabrikerna kan få ny dragningskraft, och de kan ges nya estetiska värden. I flera fall bromsas förfallet av övergivna anläggningar genom att de omvandlas till museer, kulturhus, konsthallar, nya företag eller högskolor. Lokalerna restaureras och görs om för de nya verksamheterna. Ofta så sparas då vissa delar och tecken från den tid då industriell verksamhet ägde rum i lokalerna. Det kan vara traverser med kedjor och krokar som hänger kvar i taken eller rostiga tankar och cisterner som får stå kvar som dekorativa inslag vilka ger associationer till den forna verksamheten. Detta återbruk sker parallellt med att konstnärer, musiker och designers inspireras av äldre industriella miljöer. För att fånga det gemensamma i dessa olika återbruksprocesser kan termen IC användas. Termen betecknar hur industrin estetiseras, men även hur det därigenom sker ett avståndstagande från en rad centrala fenomen som förknippats med industriell produktion såsom förorening, smuts, rök, buller och exploatering. Avståndstagandet sker också i nyuppförda industrianläggningar, där företag vill frammana goda bilder av sin verksamhet och manifestera sina varumärken. Ett typexempel på denna typ av anläggningar är Volkswagens 3

4 Transparent Factory (Die Gläserne Manufaktur) i Dresden, där en spektakulär produktionsprocess kombineras med betoning på kundkontakt och upplevelseproduktion för en intresserad allmänhet. I denna typ av anläggningar läggs det stor vikt vid att synliggöra passande sidor, medan mindre passande sidor döljs. Men de negativa sidorna finns kvar i anslutning till flera industrier, inte minst i de anläggningar där billig produktion och arbetskraftens låga löner prioriteras. Dessa anläggningar blir dock mindre synliga i stora delar av Västvärlden när tillverkningsindustri läggs ner eller flyttas till låglöneländer. Många människor i Väst har idag privilegiet att kunna ha den smutsiga industrin på avstånd. Denna distans ger utrymme för IC, en möjlighet till ett reflexivt förhållningssätt och även till att skapa en viss lockelse. Det finns en kraft som etableras när något kommer på avstånd eller är frånvarande, och en sådan lockelsens kraft framträder i samband med industriernas förändrade roll i flera länder. IC1 I projektet The Birth of Industrial Cool, som under 2004 bland annat resulterade i samlingsalbumet IC1 The birth of Industrial Cool samt kortfilmen Sugar Added further dimensions of Industrial Cool, ville vi utforska några av de processer som kan samlas under termen IC. 1 I projektet, som kan ses som en föregångare till Skiftet, begav vi oss till ett sockerbruk utanför Malmö för att spela in ljud och bild. Ljudmaterialet användes sedan av 20 olika artister, som på albumet IC1 gav sina tolkningar av fenomenet. Bildmaterialet använde sedan videoregissören Anders Weberg i skapandet av filmen Sugar Added. Dessa alster baserades på återanvändning av ljud och bilder vilka togs ur konkreta fysiska industrimiljöer. Och det är också många gånger industrins materialitet som ges en estetisk aura i samband med framväxten av IC. Men vad händer då med de mer immateriella aspekterna av industrin, det som ofta refereras till som det immateriella kulturarvet, i form av principer, idéer, kunskap och praktiker? Kan även de lyftas fram och ges en ny utstrålning? 4

5 Åtta timmar - åtta artister 11 januari Vi är i en musikstudio, inrymd i en källarlokal i centrala Stockholm. Det är dags för en arbetsdag. Arbetslaget under detta skift kommer att tillsammans arbeta vid studions utrustning. Musikens rytm kommer dock att slaviskt brytas för raster och lunch. Musiker som är vana vid att arbeta under betydligt flexiblare former tvingas in i den rytm som präglat industriell produktion under decennier. Tillställningen kan ses som en reflektion kring några av de mer centrala principerna i industriell produktion. IC1 baserades på hur industriella ljud, som härrörde ur konkret industriell materialitet, hamnade i nya sammanhang och därmed fick ett nytt värde. Här har istället det immateriella, i form av den industriella samordningens principer, blivit till ett konstnärligt redskap. Skiftet är dessutom ett försök att tänja på gränserna för de produktionssätt som har blivit legio inom stora delar av den elektroniska musiken. Denna musik präglas ofta av solitära prestationer. Med datorer som de centrala arbetsredskapen så har tangentknappande och musklick, fingertoppstryck och handledsknyckar blivit de enda fysiskt märkbara skapandehandlingarna. Blickar slukas upp av skärmars lysande bildpunkter. Utrustningens gränssnitt har inte uppmuntrat till rumslig kommunikation musiker emellan. Men under denna dag har, teknikens motsträvighet till trots, dessa kommunikativa dimensioner lyfts fram. Samspelet står i centrum. Lyhördhet och lagarbete mixas med individuella teknikstödda prestationer. Rutinerna och synkroniseringen Formen för arbetsdagen, det tidsligt inrutande skiftet, stod för en begränsande form. En inramning som synkroniserade dagen tidsligt. Som en parallell till denna inramning fanns det gemensamma musikaliska tempo som datorernas klockor gick efter. Dessa synkroniseringar och inramningar bjöd stundvis in till temporär rutinisering av arbetet. Industrin har länge präglats av rutinisering och av processer där upprepandet av olika moment är central. En välbekant och humoristisk illustration av rutinernas makt är när Charlie Chaplin i filmen Moderna tider står vid det 5

6 löpande bandet och med sina verktyg kämpar mot den höga hastigheten i produktionsprocessen. När han sedan lämnar fabriken sitter rörelserna från det löpande bandet kvar i kroppen och han skruvar mekaniskt på allt som kommer i hans väg. Rutinerna har satt sig i kroppen. Det finns dock en aspekt av rutiniseringen som Chaplins skildring inte tar upp. Det är den långsamma tristessen som uppstår i den förutsägbara repetitionen. Denna tristess finns definitivt på fler ställen än i fabriken. I skapandet av elektronisk musik finns det en rad rutiniserade moment som måste upprepas för att musiken ska kunna ta form. Dessa rutiner är både fängslande genom att de binder upp kroppen i förutsägbar upprepning, samtidigt finns det något frigörande i dem som handlar om att tanken kan fly medan kroppen utför dessa trista upprepningar. Det kan därmed finnas något positivt i rutinernas tristess. I skapande verksamhet tonas ofta rutiniseringen ner. Den dyker då istället upp i retoriken om dålig konst och om slentrianmässig massproduktion. Rutiner ses då som något enbart negativt. Men i själva verket är rutinerna en förutsättning för nyskapande och innovation. På mikronivå är rutinisering ett kreativt bränsle som ger utrymme för reflektion. Det gäller bara att man får rätt dos. Men det är här vi stöter på ett intressant dilemma. För är denna dosering något man bestämmer själv? Det är inte säkert. Istället kan restriktion och disciplinering som sker utifrån locka fram kreativitet. Begränsningar kan vara stimulerande. Men de måste doseras rätt. Det är bland annat dessa gränsdragningar och dessa frågor om rutinernas makt vi kan börja reflektera kring utifrån ett formmässigt experiment som skiftesdagen. Det handlar inte bara om en nostalgisk lek med att flytta arbetsformen från en typ av verksamhet som associeras med historien till en annan. Istället kan experimentet hjälpa oss att problematisera hur olika skapandeprocesser går till. Vi kan till exempel konstatera att det fanns något stimulerande i att musikerna under arbetsdagen lät sin loopbaserade och repetitiva musik växa fram kollektivt. I detta sammanhang växte det fram en lekfullhet i skapandet, en lekfullhet som ibland gränsade till det kaotiska. Samtidigt smög sig det rutinmässiga på vid flera 6

7 tillfällen. Under dagens arbete och skapande gjorde de flesta musikerna några utflykter in i vilande mekanisk upprepning. En total fokusering under åtta timmars skapande/arbete är en omöjlighet. Det kan istället vara just pendlingen mellan total fokusering och den temporära vilan i det mekaniska som utgör kärnan i mänskliga skapandeprocesser. Koncentration på en uppgift varvas med reflekterande och perspektiverande tankeutflykter. Rutinerna kan kopplas samman med den loopbaserade synkronisering som tog plats under dagen. Loopar och inspel från de olika deltagarna repeterades och synkroniserades med övriga artisters/arbetares bidrag och gav upphov till den ljudmassa som fångades i de digitala bandens inskriptioner. Just den loopbaserade musiken kan i sig utgöra en utmärkt metafor för hur rutinernas makt fungerar. En loop representerar både förnyelse och repetition. För varje gång som loopen rullar så spelas den upp i ett nytt tidsligt sammanhang. Loopbaserad musik handlar ofta om förändring på mikronivå, precis som när det gäller rutinerna vilka utövar sin kraft till förändring medan det skenbart inte händer någonting. Frammaningar Det vi genom skiftesdagen har frammanat är en blott flyktig relation mellan den trots allt glädjefyllda arbetsform som skapades i studion och den ofta betydligt enformigare verksamheten vid industriarbetenas löpande band. Samtidigt kan denna flyktiga länk vara utmanande för tanken. Den kan väcka frågor om vad det är i en slutprodukt som säger oss något om dess tillblivelseprocess. Vad säger oss industriella produkter om hur de har tillverkats? Vad finns det i musiken som kan säga oss något om hur den skapades? Kan man höra hur musiken kom till, och vad som tog plats i studion en januaridag i Stockholm? Märks kopplingarna mellan ett industri-inspirerat produktionssätt och fri elektronisk improvisation i skapelserna? Dessa frågor kan enbart besvaras genom det arbete som återstår då verken väl har präglats in i skivor av plast och andra bärare av musikalisk information. Som skiftarbetare och skapare av musik, eller som initiativtagare till ett projekt som Skiftet har vi egentligen bara tagit fram prototyper. Verken kan tas för färdiga och fullbordade när de är inspelade, mastrade och paketerade. Men det är lätt att även i en reflektion kring skapande och arbete glömma bort en av den medierade musikens viktigaste aktörer. Enbart lyssnaren kan frammana musikens värde. Först genom lyssnandets arbete får verken liv. 7

8 Skiftet