Tillkomsten och utvecklingen av den perifrastiska passiven med bli En diakron studie

Transkript

1 Tillkomsten och utvecklingen av den perifrastiska passiven med bli En diakron studie Masterproef voorgedragen tot het behalen van de graad van Master in de taal- en letterkunde Duits Scandinavistiek 2014 Lisa Van Heertum-Embrechts Promotor: prof. Jóhanna Barðdal Co-promotor: dr. Gudrun Rawoens

2

3 Förord När jag förra året skrev min bacheloruppsats om den diakrona utvecklingen av det epistemiska hjälpverbet kunna, blev jag väldigt intresserad av diakron lingvistik. Det var redan klart i början att jag skulle skriva om ett annat diakront fenomen inom lingvistiken. Genom att jag redan skrev en uppsats om en diakron utveckling av ett verb, ville jag gärna göra något liknande. Då letade jag efter ett ämne och kom fram till att det inte fanns så mycket litteratur på passivbildande hjälpverb, särskild bli. Att blipassiven inte hade forskats förr på ett diakront sätt, övertygade mig att välja detta ämne. Först vill jag gärna tacka Jóhanna Barðdal. Hon var inte bara en stor hjälp vid att översätta fornsvenska satser, utan också under hela processen har hon hjälpt mig. Om något inte var tydligt, kunde jag alltid komma till henne för att få en förklaring. Jag vill också tacka henne för nya, intressanta insikter hon gav mig. Utan henne hade jag aldrig lyckats skriva denna uppsats. Jag vill också tacka min biträdande handledare, Gudrun Rawoens, för dem flera nya insikterna hon gav mig. Hon var en stor hjälp vid korpusundersökningen. Jag vill tacka mina föräldrar för att de gav mig chansen att studera det som jag ville. De har alltid trott på mig och de har alltid stött mig i allting jag gjorde. Till sist vill jag gärna tacka mina vänner, i synnerhet Elisabeth, som alltid har lyssnat på mig när jag talade om uppsatsen. De har alltid tröttnad på detta men jag uppskattar deras tålamod väldigt mycket. Tack!

4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Avgränsning av ämnet Forskningsfråga Indelning Forskningsöversikt Material Material för teorin Material för analysen Kritik Metod Konstruktionsgrammatik Definition Tillämpning på passiven Den perifrastiska passiven i nutida svenska Definition och förklaring av termer Vara Tid och aktionsart Bli Tid och aktionsart Betydelse och användning Bli-passiv Bli-passiven i fornsvenskan Beskrivning Betydelse Frekvens i äldre fornsvenska Frekvens i yngre fornsvenska Funktion Bli-passiven på 1500-talet Betydelse Frekvens Funktion Bli-passiven i 1800-talet Betydelse Frekvens Funktion Bli-passiven i nutida svenska Betydelse Frekvens Funktion Förhållandet mellan vardha och bli Sammanfattning Sammanfattning av resultat Bibliografi Bilagor ord

6

7 1. Inledning 1.1 Avgränsning av ämnet Denna uppsats handlar om tillkomsten och utvecklingen av den perifrastiska passiven i svenskans historia. Fokusen kommer att ligga på det passivbildande hjälpverbet bli. Eftersom bli har utvecklat sig på ett speciellt sätt redan i början, nämligen från vardha i fornsvenskan till bli i nutida svenska, är det motiverad att undersöka den utvecklingen i stället för vara som inte har ändrat sig på ett likadant sätt genom tiden. I fornsvenskan använde man verbet varda i stället för bli. Genom denna tidiga utveckling, blir det också relevant att undersöka hur det passivbildande verb utvecklas under perioden från och med fornsvenska till nutida svenska. Perioden där det fornsvenska vardha ersätts av bli är därför viktigast för denna studie. Fokusen ligger just på denna period, därför att utvecklingen från varda till blifva redan är en utveckling i sig själv. Utvecklingen av den perifrastiska passiven är ett ämne som inte ännu har blivit utförligt forskat. Det vill säga, denna studie kan vara relevant för att få nya insikter om hur verbet vardha och bli har utvecklat sig, eftersom det saknas litteratur i ämnet. Inte bara litteraturen är ofullständig, utan det finns också flera vetenskapliga källor som beskriver utvecklingen på ett felaktigt sätt. Svenska Akademins Ordbok (SAOB 1913) och Petterson (2005) skriver både att bli-passiven måste ha utvecklats ur grundbetydelsen av bli själv. Detta kommer jag att motbevisa i denna studie. Det blir argumenterat att verbet bli måste först ha tagit över betydelserna och funktionerna av vardha före det kan ersätta verbet vardha som ett passivbildande hjälpverb. Ämnet kommer att behandlas från ett diakront perspektiv, precis därför att det inte finns så många historiska studier om den perifrastiska passiven. De flesta studierna där passiven i svenskan behandlas, handlar framför allt om s-passiv, som betraktas som det viktigaste sättet att uttrycka passiv, enligt Svenska Akademiens Grammatik (SAG IV:360). Det finns också flera studier om den perifrastiska passiven (Holm 1952 och Kirri 1975), men dessa är först och främst synkrona studier. I denna studie står begreppet empiri centralt. Detta blir tydligt i avsnittet som beskriver undersökningen. Jag letar själv efter material och belägg som är relevanta för denna studie i etymologiska ordböcker, som till exempel Söderwall ( ) eller Schlyter (1877) som både finns med i Språkbanken (Göteborgs Universitet). Efter att 1

8 relevant material är hittat, undersöks materialet på ett empiriskt sätt, genom en jämförelse av olika belägg och olika former av material Forskningsfråga Som redan sagt ligger fokusen i den här uppsatsen på perioden där vardha ersätts av blifva. I det här avsnittet ska jag förklara mina forskningsfrågor och vad syftet med uppsatsen är. De viktigaste frågorna för uppsatsen är följande: Hur har verbet bli (eller i fornsvenskan vardha) utvecklat sig igenom tiden som ett passivbildande hjälpverb? Hur har den perifrastiska passiven med bli uppstått? När används den perifrastiska passiven? Hur frekvent är den perifrastiska passiven i olika perioder? En utveckling som redan är tydlig, är att vardha ersätts av verbet bli i loppet av tiden. Frågan är om hur detta har skett och vilka olika stadier dessa två verb, vardha och bli, har genomgått för att bli just de verb som dem är idag. En relevant fråga som hänger ihop med frågan om utvecklingen är hur den perifrastiska passiven med bli har uppstått. Om det först fanns verbet vardha som hade funktionen av ett passivbildande hjälpverb, hur har det kunnat bli förträngt av verbet bli? Kanske finns det också andra utvecklingar som bli har genomgått under tiden, som till exempel, utvecklingar på betydelsenivå. Detta för oss till en annan fråga: när används denna form av passiv? Denna fråga relaterar till frekvensen av denna passivform. Med andra ord, hur frekvent förekommer denna passivform? Har den ökat genom tiden eller har förekomsten gått ner? Genom att beskriva hur den perifrastiska bli-passiven har utvecklat sig, beskrivs också vilka olika betydelseskillnaderna det här verbet har genomgått. Inte bara detta ska undersökas, utan också förhållandet mellan verbbetydelser av bli och vardha undersöks. Det vill säga att deras användning i passivkonstruktioner analyseras, samt andra konstruktioner. Syftet med denna uppsats är alltså att kartlägga utvecklingen av vardharespektive bli-passiven genom en längre period, och för att kasta ljus på denna process, analysera frekvensen av denna passivform och i mindre mån betydelseskillnaderna som verbet har genomgått. 2

9 1.3. Indelning Uppsatsen är uppbyggd på följande sätt: först förklaras det vilket material och vilken metod det används för att komma till relevanta resultat. Därefter följer ett avsnitt där jag redogör för teorin. Det ska ges en definition av vad en perifrastisk passiv är, när den används och hur frekvent den är. Studien är inte bara baserad på den vanliga grammatiken som SAG (1999), utan också på olika mindre studier om passiven. Teorin förklaras med hjälp av olika exempel. Efter att kontexten och teorin har förtydligats, följer huvudavsnittet som handlar om den egentliga undersökningen. Med hjälp av olika källor, som Karp och ordböcker, ska det ges svar på frågorna som ställdes i det förra avsnittet. Till slut finns det ett kapitel där det redogörs för förhållandet mellan vardha och bli, både i passivkonstruktioner och i andra konstruktioner. Detta kapitel kan betraktas som en diskussion av resultaten som beskrivs i kapitel 5. Till slut följer en sammanfattning av alla resultat. 2. Forskningsöversikt 2.1. Material Materialet som används i den här studien, består av två olika slags. Å ena sidan används litteratur, som är särskild viktig för dem teoretiska avsnitten, å andra sidan används Karp, ett lexikalt sökverktyg vid Göteborgs Universitet, och några ordböcker för själva analysen. Korp-databasen, som också finns med i Språkbanken, används i mindre mån vid analysen av frekvensförhållanden Material för teorin När det gäller litteraturen, finns det inte någon särskild studie som är viktig, utan för varje kapitel i den här studien finns det litteratur som är intressant för detta specifika ämne. I avsnittet om konstruktionsgrammatik, sysslades framför allt med Goldbergs Constructions: a construction grammar approach to argument structure (1995). I sin studie hävdar Goldberg (1995) att konstruktioner är grundläggande enheter i ett språk. Denna litterära referens är framför allt viktigt, så att man förstår vad konstruktionsgrammatik egentligen är och hur man ska förtolka fenomenet. Senare kommer jag att ta upp relevansen av konstruktionsgrammatiken för min egen studie. Konstruktionsgrammatiken ska alltså knytas till (den perifrastiska) passiven. En studie 3

10 som också tar upp denna förbindelse är The passive in Icelandic compared to Mainland Scandinavian av Barðdal & Molnár (2003). Detta är en kort artikel, men den är ändå relevant eftersom de ger tydliga definitioner och knyter konstruktionsgrammatiken till teorin om passiva konstruktioner. Barðdal & Molnár (2003) illustrerar med olika exempel hur passiven kan tolkas som en konstruktion. I det teoretiska kapitlet som behandlar den perifrastiska passiven i nutida svenska spelar SAG (1999) en stor roll. Inte bara SAG (1999) används, utan också andra mindre studier som behandlar passiven. Dessa tidigare studier om passiven i svenskan handlar dock framför allt om s-passiven. Det finns ett antal studier som behandlar bli-passiven i svenskan, men dessa studier går inte tillbaka till fornsvenskan, utan behandlar bara perioden till och med äldre nysvenska, som till exempel en studie av Kirri (1975). Denna studie kommer att vara relevant, därför att det inte finns någon forskning om ämnet ur ett diakront perspektiv. Ändå borde det vara nyttigt att redogöra för andra perioder än bara fornsvenskan, eftersom Kirris (1975) studie inte är helt ny. Studien som presenteras här kan därför ge nya insikter om den perifrastiska passiven i nutida svenska Material för analysen I kapitlet där jag redogör för undersökningen används olika sorters av material. Å ena sidan används ordböcker för att analysera betydelserna hos verbet bli genom tiden. För varje period finns det olika ordböcker. För den fornsvenska perioden används Söderwalls ordbok ( ). Denna ordbok är den viktigaste, eftersom den ger ganska utförliga beskrivningar om hur verbet ser ut och hur det används. Ordboken tar också med olika exempel vid varje betydelse. En annan ordbok för den fornsvenska perioden är Schlyter (1877). Denna är mindre utförlig och behandlar framför allt betydelserna som förekommer i lagtexter. Dessa två ordböcker finns med i Språkbanken av Göteborgs Universitet. För den andra perioden granskade jag Svenska Akademins Ordbok (SAOB 1997). Ett problem som visade sig här, är att ordboken inte ännu är fullständig. Det arbetas fortfarande med att digitalisera SAOB, därför är det bara möjligt att leta efter former som befinner sig mellan A och T. Man kan ändå leta efter verbet bli och därmed får man också veta något mer om vardha. Belägg från 1800-talet analyseras med hjälp av Dalins ordbok ( ). Dalins ordbok är tillgänglig på nätet, men jag har ändå använt en publicerad version därför att den digitala versionen inte är sökbar. 4

11 Till sist används Norstedts ordbok (1986) och en nusvensk ordbok av Olof Östergren (1981) för att analysera betydelserna i nutida svenska. Vidare är både Korp och Karp viktiga sökverktyg. För att analysera betydelserna av vardha och bli används Karp, ett lexikalt sökverktyg. I Karp ingår olika ordböcker. Sökverktyget används som extra material bredvid dem andra ordböckerna. För analysen av funktionen och frekvensen har Korp, där texter av olika slag ingår, kommit i flitigt bruk. För den fornsvenska perioden används ändå ett annat sökverktyg, nämligen Fornsvenska Textbanken. De flesta texterna som är med i denna databas är antingen lagtexter eller religiösa texter. Ett problem som visar sig här, är att det finns många olika varianter i skriftspråket. Inte bara finns det olika skriftvarianter av vardha, utan det finns också en form till, blifva. För att analysera hur bli har utvecklat sig, arbetas också med Korp, även om det inte finns någon specifik delkorpus för 1800-talet. Det används här korpusen som innehåller äldre svenska romaner, som har texter från samt 1900-talet. Det analyseras här ändå bara satser från 1800-talet. För nutida svenska har Korp-databasen kommit i praktiskt bruk igen och det används skönlitterära texter Kritik Under processen att skriva denna uppsats, upptäckte jag några saker som antingen försvårade skrivningen av uppsatsen eller som inte ens stämde med vad som hittades i resultaten. Den första punkten av kritik som jag har, har att göra med materialet som finns med i Korp-databasen. För 1800-talet finns det inte någon enskild korpus som bara behandlar detta århundrade. Istället måste det väljas delkorpusen äldre svenska romaner som behandlar romaner från både och 1900-talet. Jag har använt denna delkorpus och letat efter belägg från 1800-talet, men det finns bara belägg från och med den andra hälften av 1800-talet. Detta är inte riktigt ett problem, men det skulle vara bättre med några olika delkorpusar som innehåller texter från 1800-talet. Precis som det finns en korpus för fornsvenska, nysvenska och nutida svenska, skulle det vara bättre att det också finns en korpus för 1800-talet. Ett annat problem som visade sig när Korpdatabasen används är att bara träffar från modern svenska är lemmatiserade. Det vill säga att bara i analysen av nutida svenska räknas med alla möjliga former av bli. I de andra perioderna letades det bara efter några enstaka skrift- och böjningsvarianter. Detta är ett problem, eftersom sökningen på detta sätt kan ha påverkat resultaten. Om man till exempel letar efter bli i presens, så är aktionsarten nästan aldrig avgränsad. Som sagt, 5

12 arbetas det fortfarande på att digitalisera SAOB. En fullständig version av SAOB är alltså inte tillgänglig på nätet. Om man vill leta efter en viss form eller ett visst exempel, är det svårt att hitta det i den utgivna versionen. En annan punkt av kritik har snarare att göra med litteraturen. Det finns väldigt få studier om den perifrastiska passiven i svenskan, framför allt när det gäller diakron undersökning. Om det skrivs om den perifrastiska passiven, stämmer inte alla källorna. Det har visats att SAOB:s påstående om tillkomsten av den perifrastiska bli-passiven inte stämmer med resultaten som tas upp i denna studie. Både Petterson (2005:137) och SAOB (1913:B3192) gör ett påstående som motsvarar mina resultat. Dessa två studier som nämns är ändå inga utförliga studier om den diakrona utvecklingen av passiven. Därför krävs det en mer fördjupande forskning om det här ämnet, så att motsägelser inte längre ska förekomma Metod Innan den egentliga undersökningen sätts igång, redogörs i dem första kapitlen för teorin. Teorin ska förtydliga kontexten av ämnet. Det ska ges definitioner av vad konstruktionsgrammatik är och hur den knyts till ämnet om den perifrastiska passiven. Därefter följer en översikt av den perifrastiska passiven i nutida svenska, det vill säga olika termer förklaras och dessa termer kommer jag att förtydliga med olika exempel. Som sagt behandlas ämnet ur ett diakront perspektiv. Undersökningen själv blir kronologisk ordnad. Det vill säga, undersökningen börjar med fornsvenskan och sedan behandlas perioden av 1500-talet, 1800-talet och till sist nutida svenskan. Fokusen ligger dock på den fornsvenska perioden, därför att, till exempel Kirri (1975) redan har redogjort för förhållandena i äldre nysvenskan, som börjar i första hälften av 1500-talet. Den perifrastiska passiven ska dock också analyseras från en konstruktionsgrammatisk synpunkt. Goldbergs formalism (1955) används framför allt för att förklara funktionerna som den perifrastiska konstruktionen har. Men denna teori kan också i allmänhet tillämpas på utvecklingen som den perifrastiska passiven har genomgått. Utgångspunkten här är att studien görs på ett empiriskt sätt. Med hjälp av Karp och ordböcker hittar jag material som jag anser vara relevant. I kapitlet om undersökningen redogör jag för detta material och drar olika slutsatser. På slutet finns det en sammanfattning där jag ger en översikt över arbetets resultat. 6

13 3. Konstruktionsgrammatik Detta avsnitt handlar om konstruktionsgrammatik. Först ska det förklaras med olika definitioner vad konstruktionsgrammatik är. Senare tillämpas teorin på den perifrastiska passiven och det förklaras hur teorin är relevant för studien Definition I Goldbergs (1995:1) studie om konstruktionsgrammatik ger hon på den första sidan en allmän definition om vad konstruktionsgrammatiken precis innebär. Hon argumenterar att satser är enheter som består av både form och betydelse. Form och betydelse är kopplad ihop med varandra och dessa två komponenter existerar oberoende av andra komponenter i en sats. Det betyder att konstruktioner har en egen betydelse i sig och denna betydelse är oberoende av andra ord i denna sats. I konstruktionsgrammatiken betraktar man konstruktioner som enheter som har en särskild betydelse i sig, oavsett orden som står i denna konstruktion. Det betyder alltså att betydelsen framgår från konstruktionen och inte från dem enstaka orden. Goldberg (1995:4) ger också en teoretisk definition av konstruktioner: C is a CONSTRUCTION iff def C is a form-meaning pair <F i, S i > such that some aspect of F i or some aspect of S i is not strictly predictable from C s component parts or from other previously established constructions. Konstruktioner är dem grundläggande enheterna i språket. En konstruktion består av form och betydelse. Viktigt är att både form och betydelse inte är avledd av andra konstruktioner i språket. Det går med andra ord inte att härleda de olika delarna från konstruktioner. Därmed bidrar form och betydelse till en enhet, konstruktionen. De förutsätter varandra med andra ord. Både krävs för att kunna forma en konstruktion. Exempel (1a) förtydligar detta: (1a) (1b) Jag bakade kanelbullar för henne. AGENS PATIENS MOTTAGARE Jag ska baka kanelbullar för henne. 7

14 Satsen i exempel (1a) är en konstruktion. Å ena sidan finns det formen, jag bakade kanelbullar för henne, och å andra sidan finns det också betydelsen, som agens, patiens och mottagare. Tillsammans bildar de en konstruktion. Verbet baka är ett ditransitivt verb. Det uttrycker att någon orsakar att någon annan kan motta något (X causes Y to receive Z). I exempel (1b) finns det ett hjälpverb till, nämligen ska. Detta hjälpverb är inte del av konstruktionen som också finns i (1a). Hjälpverbet ska är inte nödvändigt för konstruktionen och förutsätter ingenting. Hjälpverbet är bara närvarande för att uttrycka temporalitet. Goldberg (1995:4) hävdar att morfem är dem minsta konstruktioner i språket som finns. Morfemet är en form-betydelse par där kopplingen mellan form och betydelse är arbiträr. Ibland kan man alltså härleda betydelsen av helheten från betydelsen till delarna. Språket består alltså av olika konstruktioner. Detta visas i tabell 1. TABELL 1: Exempel på konstruktioner, varierande i storlek och komplexitet. (Croft 2001:17) Construction type Traditional name Examples Complex and (mostly) schematic syntax [SBJ be-tns VERB-en by OBL] Complex and (mostly) specific idiom [pull-tns NP- s leg] Complex but bound morphology [NOUN-s], [VERB-TNS] Atomic and schematic syntactic category [DEM], [ADJ] Atomic and specific word/lexicon [this], [green] Från tabell 1 framgår det att det finns en viss hierarki i konstruktionsgrammatiken. Som sagt, morfemet kan betraktas som den minsta konstruktionen i språket. Det betyder också att morfemet är en atomisk konstruktion, alltså inte så komplex som till exempel passiven, som befinner sig ovan i tabellen. Medan man går mer upp i tabellen, blir konstruktionerna mer komplexa och stora. Också Goldberg (2003:220) hävdar att det måste finnas olika steg i schemat av konstruktioner. Schemat går från en mer konkret betydelse (nedan i schemat) till en abstrakt betydelse (ovan i schemat). Det vill säga att morfemet redan har en lexikal/grammatisk betydelse, medan passivkonstruktionen inte har en sådan betydelse och patronen hos passivkonstruktionen är inte ännu lexikalisk fylld. 8

15 Fenomenet kompositionalitet hänger också ihop med detta. Som sagt, konstruktioner är en ihop koppling av form och betydelse, där form, betydelse eller användningen är oförutsägbar från andra aspekter i grammatiken. Goldberg (1995:13) tar upp Fregeprincipen som säger att semantiken ska vara kompositionell. Det vill säga att betydelsen av ett uttryck bestäms av betydelserna av dess konstituenter och dess syntaktiska regler. Det betyder alltså att ett uttryck består av olika enheter. Ett exempel som visar detta är följande: (2) Pelle är en kat. Om man tar bort dem lexikala enheterna i exempel (2), förblir bara kompositionsreglerna enligt Frege-principen. Om man tar bort Pelle och kat, har man bara X är en Y. Detta visar att ett sammansatt uttryck har en viss hierarki i sig. Denna hierarki är bottom-up. Med andra ord, satser består av olika ord och satsen bestäms av ordens betydelse. Det är inte tvärtom att orden bestäms av satsen. Så kan en dra slutsatsen att, utifrån tabell 1, morfem har en semantisk komposition som är mer specifik än den semantiska kompositionen hos passiven. Kompositionaliteten blir mer allmän när man går upp i schemat. Det är alltså nödvändigt att ha en formbetydelsekoppling, som inte behöver vara idiosynkratisk. Ur Goldbergs (1995:4) teoretiska definition följer att konstruktioner är icke-kompositionella. Kompositionaliteten fungerar som en bottom-up-teori, medan konstruktionsgrammatik är en teori som är både bottom-up och top-down. I konstruktionsgrammatiken bestäms orden av satsen. Goldberg (1995:3) tar också upp fenomenet argumentstruktur. Hon menar att argumentstrukturer är speciella former av konstruktioner. Hon diskuterar fem olika argumentstrukturer i engelskan: ditransitive, caused motion, resultative, intransitive motion och conative. Jag förklarar bara en av dem, caused motion: (3) Pat sneezed the napkin off the table. (Goldberg 1995:3) Pat nyste DEF servett från DEF bord Pat nyste servetten från bordet. I exempel (3) används verbet sneeze för att uttrycka en rörelse, trots att sneeze inte har rörelse som en del av sin betydelsekomponent. I exempel (3) har sneeze tre argument, 9

16 något som är ovanligt. Rörelsebetydelsen måste alltså finnas i konstruktionen själv och inte i dem enstaka orden, inklusive verbet. Detta för oss till att konstruktioner måste existera oberoende av de lexikala enheterna som finns i (3). Denna caused motion betydelse är en del av konstruktionen och bestäms inte av dem lexikala enheter. Det vill också säga att konstruktioner har en egen, mer abstrakt betydelse, som Barðdal & Molnár (2003:234) också tar upp i deras artikel om passiver Tillämpning på passiven Det följer ur det förra avsnittet att man kan tillämpa den konstruktionsgrammatiska teorin på passiven. Man måste då acceptera att passiven är en konstruktion. Denna konstruktion består av form och funktion som är oförutsägbara från andra komponenter i satsen. Barðdal/Molnár (2003:235) tar upp ett exempel från engelskan. De påstår att det blir tydligt ur detta exempel att passiven fungerar som en konstruktion. (4) The window was broken. (Barðdal/Molnár 2003:235) DEF fönster var brutet Fönstret bröts. Man kan läsa meningen i exempel (4) på två olika sätt. Det ena sättet att läsa den är med en betydelse som är processuell. Den processuella meningen i denna läsart kan inte härledas från dem enstaka orden. Alltså måste man betrakta denna sats som en konstruktion om man vill läsa den som en processuell sats. Å andra sidan kan betydelsen av dem olika komponenterna bara betraktas som stativ. Därför att broken pekar på resultatet och was är ett verb som har stativ betydelse. Ett annat exempel som visar att passiven är en konstruktion och icke-kompositionell finns här nedan. tyska (5) Das Haus wird bewacht. (Barðdal & Molnár 2003:235) DEF hus blir bevakat Huset bevakas. Barðdal & Molnár (2003:235) hävdar att det tyska verbet werden ursprunglig var telic. Det betyder att meningar med werden uttrycker handlingar som är fullbordade. Denna 10

17 betydelse fanns i gammalhögtyska, men nu inte längre. Detta kan avledas ur exempel (5). Meningen i (5) uttrycker inte längre en handling som är fullbordad, utan det är en process som är pågående. Meningen i exempel (5) är också icke-kompositionell, därför att aspekten inte kan härledas ur dem enstaka komponenterna. Så passiven måste betraktas som en konstruktion i den konstruktionsgrammatiska förståelsen av termen. Ett annat argument som Barðdal & Molnár (2003:236) tar upp som bevisar att passiven är en konstruktion, har att göra med identiska och olika strukturer. De påpekar att det finns identiska strukturer som man kan interpretera på olika sätt. Tvärtom gäller detsamma, olika strukturer kan också uttrycka detsamma. Det här fenomenet finns framför allt i komparativa studier. Ett exempel på olika strukturer som betyder samma sak finns i isländska och svenska. Härnere blir det tydligare: isländska (6a) Bókini var stolið í gær. Bok-DEF var stulen i går Boken ståls igår. (6b) Boken ståls igår. (Barðdal & Molnár 2003:236) Från exempel (6) framgår att man uttrycker den vanliga passiven i isländska med hjälp av en perifrastisk passiv, medan i svenskan använder man s-passiven. Det används två olika former av passiv, men ändå uttrycks densamma funktionen. Detta gäller ändå också tvärtom. I isländsk används det suffixet st som kommer överens med det svenska suffixet s, ändå har de en annan betydelse. Det vill säga att det finns densamma konstruktion i (7), men att de har en annan betydelse. isländska (7) Bókin seldist. mediopassiv bok DEF såldes svenska Boken såldes. passiv (Barðdal & Molnár 2003:236) I exempel (7) används alltså två gånger densamma morfologiska formen, men i isländska är detta en medial konstruktion, det vill säga, den befinner sig någonstans 11

18 emellan aktiv och passiv. I svenskan har denna konstruktion bara betydelsen av en passiv händelse. Bredvid aktiva satser kan det också urskiljas passivkonstruktioner och mediala konstruktioner. Dessa mediala konstruktioner kan förekomma i olika former, till exempel reflexiva konstruktioner eller reciproka konstruktioner. Även konstruktioner med deponens räknas till dem mediala konstruktionerna. Passiven ska under denna studie betraktas som en konstruktion, där form och mening är kopplad ihop med varandra. De olika lexikala enheterna bär inte betydelsen av passiven i sig, utan hela meningen som uttrycker passiv bidrar till form och betydelse av meningen. 4. Den perifrastiska passiven i nutida svenska I det här avsnittet ges det en definition av den perifrastiska passiven i nutida svenska. Det skiljas mellan dem olika möjligheterna, som till exempel vara och bli. Inte bara ges det en allmän definition av termerna, utan vara-passiven och bli-passiven behandlas också mer utförlig. Det blir förklarat vilka betydelser dem har och hur de används. Exempel kommer att användas för att klargöra betydelsen av dessa termer Definition och förklaring av termer SAG (IV:360) ger en tydlig definition av passiv i allmänhet: Passiv är i första hand en egenskap hos satser: i den passiva satsen har vissa av verbets aktanter systematiskt en annan satsledfunktion än i den motsvarande aktiva satsen (normalfallet). (SAG IV:360) Passiven är ett grammatiskt fenomen där dem olika aktanterna har en annan grammatisk funktion än när man jämför dess aktanter med dem som står i den aktiva satsen. I den passiva satsen förekommer subjektet till den aktiva satsen som agentadverbial som inleds med av. Subjektet i den passiva satsen motsvaras då av det direkta objektet i den aktiva satsen. Den perifrastiska passiven är alltså en möjlighet att uttrycka passivitet genom att använda ett passivbildande hjälpverb, bli eller vara. Men den perifrastiska passiven skiljer sig inte bara från s-passiven i form, utan också i användning. 12

19 (8a) (8b) Huset byggdes. Huset blev byggt. Alltså, det finns en skillnad i användning mellan dessa två olika former. Skillnaden är att man använder s-passiven för att betona en handling. Kirri (1975:8) påpekar att s- passiven betonar verbalbegreppet, alltså momentet där handlingen sker i. Inte bara verbalbegreppet betonas, utan s-passiven betonar också den durativa aspekten. I exempel (8a) är aktionen pågående. Den perifrastiska passiven används om man vill betona resultatet av aktionen som beskrivs i satsen. Kirri (1975:8) hänvisar till den perifrastiska passiven som adjektivisk, det vill säga att passivformen pekar på participet. Detta kan dock kritiseras, eftersom om en konstruktion är tvetydig mellan två läsarter, alltså den processuella och den resultativa, kallar man bara den resultativa för adjektivisk. Från exempel (8b) framgår alltså att huset redan är byggt. Den här satsen betonar resultatet som beskrivs och inte handlingen. Den perifrastiska passiven bilds genom att använda bli eller vara plus ett perfektparticip. Den perifrastiska passiven kan bildas med transitiva verb, alltså verb som kan ha ett objekt, och inte med intransitiva verb. Participfrasen som följer är predikatet av satsen. Det betyder att participet kongruensböjs med subjektet. (9a) (9b) Lägenheten blir byggd. Huset blir byggt. Exemplen i (9) visar att predikatet kongruensböjs med subjektet. I (9a) slutar byggd på d, eftersom lägenhet är ett en-ord, medan i (9b) hus är ett ett-ord och byggt slutar då på t. Sedan finns det också satser som har det som expletivt subjekt och egentligt subjekt. I dessa satser finns det också kongruensböjning, inte med det expletiva subjektet, utan med det egentliga subjektet. (10) Det blev fyra trafikoffer inlagda i går. (SAG IV:385) I exempel (10) ser vi att perfektparticipet inlagda inte kongruensböjs med det då skulle det vara inlagt. Utan perfektparticipet kongruensböjs med det egentliga subjektet fyra trafikoffer. Det här är fallet om perfektparticipet står direkt efter det egentliga subjektet. Om det egentliga subjektet skulle stå efter perfektparticipet, hävdar SAG 13

20 (IV:385) att det inte finns kongruensböjning, utan perfektparticipet skulle stå i neutrum singular. Vad gäller subjektet i satser med perifrastisk passiv, hävdar SAG (IV:386) att subjektet i den passiva satsen motsvarar objektet i den aktiva satsen. Det är alltså precis detsamma som händer när man bildar en sats med s-passiv. Vid bitransitiva verb finns det möjligheten att välja subjekt. Men oftast är det dock så att man snarare väljer det indirekta objektet ur den aktiva satsen än det direkta objektet. Satser som bildas med perifrastisk passiv, framför allt med bli, kan ta det som subjekt, men detta är dock mindre vanligt. Kirri (1975:5) räknar med tre typer av subjekt i passiva satser: saksubjekt, som kommer överens med ett föremål, personsubjekt och passiv i opersonlig konstruktion, som kan jämföras med expletivt det. SAG (IV:390) påstår att räckvidden förändrar sig när man gör satsen till passiv i stället för aktiv. Det betyder att subjektets aktant lyfts fram på bekostnad av agentadverbialets aktant, genom att den perifrastiska passiven används. Engdahl (1999:6) hävdar att både aktionsart och aspekt spelar en stor roll vid passivkonstruktioner. Hon tar upp att s-passiven är en statisk konstruktion, medan blipassiven är dynamisk. Om man använder s-passiven, använder man statiska verb. Använder man bli-passiven, så vill man uttrycka början av en handling. Ändå, när blipassiven kombineras med ett verb som uttrycker att handlingen är fullbordad, ligger fokusen på resultatet istället för början av handlingen. Aktionsart vid den perifrastiska passiven beskrivs utförligare i dem nästa två avsnitten. Något som SAG (1999) och Engdahl (1999) inte tar upp så utförlig, som Kirri (1975:5) gör, är agens vid passivkonstruktioner. Agens är personen eller föremålet som utför handlingen i den passiva satsen, som är närvarande i formen av en prepositionsfras med av. Agens kan man indela i två olika sorters: personagens eller sakagens. I fallet av sakagens, finns det alltså en personifiering. Enligt Kirri (1975:5) bildar sakagent en övergångskategori, därför att den ofta står nära en instrumental eller kausal bestämning. Han hävdar att fenomenet av agens är viktigt, eftersom de flesta passivkonstruktionerna förekommer utan en utsatt agent. Det är alltså viktigt att vara medveten om skillnaderna mellan bestämd eller obestämd agens och de strukturella konsekvenserna det har. Både Kirri (1975:6) och Holm (1952:146) skiljer mellan dessa två olika möjligheter. Å ena sidan finns det konstruktioner med bestämd agens. Den här gruppen kan igen delas upp i två olika grupper: individualiserad och oindividualiserad men situationsbestämd. Vid bestämd agens som är individualiserad är det tydligt vem eller vilka som utför 14

21 handlingen. Vid den oindividualiserade men situationsbestämda agensen kan man på grund av situationen bestämma agens, men agens själv saknar ett språkligt uttryck. Sedan finns det också obestämd agens. Den här sortens av agens är både oindividualiserad och icke-situationsbunden. Det finns olika verb som kan ingå i en passivkonstruktion, men det finns också verb som inte alls kan ingå i en sådan konstruktion. SAG (IV:382) tar upp olika möjligheter. Först och främst är det viktigt att veta att när verb inte kan förekomma i en passivkonstruktion. Om ett verb inte kan bilda en passiv med s-formen, kan dessa verb inte heller bilda en perifrastisk passiv. Tvärtom gäller detsamma. De flesta verb som förekommer i s-passiven, kan också förekomma i en perifrastisk passiv. Det finns olika grupper av verb som inte kan forma en perifrastisk passiv, trots att de kan stå i s-passiv. Här följer en kort översikt. Den första gruppen är verb som i en aktiv sats har ett föremål som subjekt. (11) Romanen {*är utgjord/utgörs} av en samling löst sammanfogade episoder. (SAG IV:383) Exempel (11) visar att s-passiven gör det möjligt att göra en aktiv sats till en passiv sats. Men eftersom subjektet i satsen är ett föremål, romanen, kan verbet inte ingå i en perifrastisk konstruktion. Detta gäller för alla verb som står tillsammans med ett föremål som subjekt. Ändå finns det några verb av denna typ som ingår i en perifrastisk vara-passiv som har ett föremål som subjekt. En annan grupp av verb är bitransitiva verb som har ett subjekt som är agentivt. Verb som göra, inge, låna, räcka, skänka, tilltro och önska ingår ogärna i en konstruktion med perifrastisk passiv. Dessa verb bildar passiv med suffixet s. Detta visas i exempel (12). (12) Målningen {*blev gjord/gjordes} av honom. Om man formar satsen i (12) med en perifrastisk passiv, blir satsen ogrammatisk. Ändå finns det andra sammansatta verb som kan ingå i en perifrastisk passiv. Dessa verb är: delge, omge och tillönska (SAG IV:383). Intransitiva verb bildar snarare en s-passiv än en perifrastisk passiv. Det är dock möjligt att använda en perifrastisk passiv, men konstruktionen blir då kanske ogrammatisk. Sedan finns det en grupp av enstaka 15

22 transitiva verb. I den aktiva satsen har subjektet den vanliga rollen av agens, upplevare eller mottagare. Trots att sådana satser kan stå i passiv, formar man inte gärna en perifrastisk passiv i den här sorten av satser. Dessa verb är till exempel (be)hålla, förlora, inneha, landa, nå, åstadkomma och så vidare (SAG IV:383). Till sist, kan några enstaka verb inte ingå i en konstruktion med perifrastisk passiv. Dessa verb är till exempel glädja och få. De kan inte bilda en perifrastisk passiv, därför att de inte har något lämpligt perfektparticip. Också Engdahl (1999:9) tar upp olika verbgrupper som kan ingå i en perifrastisk passiv. Hon påstår att det finns en grupp av verb med lexical blocking. Ett exempel på ett sådant verb är finnas. Det här verbet har redan ett s i en aktiv sats. Det betyder att den aktiva formen sammanfaller med formen av passiven. Enligt Engdahl (1999:9) skulle man kunna förvänta att passiven formas med en perifrastisk bli-passiv. Denna form finns i svenskan, men den är inte så vanlig. Därför tror hon att det är bättre att använda ett annat ord istället för finna, till exempel hitta eller påträffa. Det finns alltså två möjligheter att bilda passiva satser i svenskan. Den ena möjligheten är att tillfoga böjningssuffixet s vid verbstammen. Detta är den mest vanliga möjligheten att bilda en passivkonstruktion. Å andra sidan kan man också forma en passivkonstruktion med hjälp av vara eller bli plus perfektparticipet. Ibland kan man välja vilken form man använder, men dock finns det några restriktioner. I det nästa avsnittet förklaras vilka olika betydelser de perifrastiska passiver kan ha och hur de ska användas Vara En vara-passiv bildas genom att använda en form av vara plus ett perfektparticip. Som sagt, betonar den perifrastiska passiven snarare resultatet än handlingen själv, som vid s-passiven. Ändå finns det en skillnad mellan dem två olika perifrastiska passiverna. Vid den perifrastiska passiven med vara ligger fokusen på tillståndet handlingen befinner sig i. Av de två möjligheterna att forma en perifrastisk passiv, är vara-passiven den minst vanliga (SAG IV:382). Laanemets (2012:89) hävdar att bara 7% av alla passivkonstruktioner formas med vara Tid och aktionsart Enligt SAG (IV:393) kan den perifrastiska passiven med vara förekomma med två aktionsarter. Å ena sidan kan vara-passiven bildas med avgränsad aktionsart hos verbet 16

23 perfektparticipet är avlett av. När aktionsarten är avgränsad, är tillståndet av participet på den tid hjälpverbet anger det viktigaste. (13) [ ] den ene är mördad med ett pistolskott genom hjärtat. (R) Den är nu utskickad till vissa instanser. (T) (SAG IV:393) I den första satsen används vara-passiv tydligen för att uttrycka ett resultat. Men i den andra satsen används vara-passiv för att uttrycka ett tillstånd. Tillståndet betonas genom att satsen innehåller adverbialet nu. Tidsadverbialet nu betonar alltså tidpunkten där handlingen sker i. Konstruktionen av vara + perfektparticip med precis denna betydelse kan erinras om vara + färdig. Inte bara använder man ett tidsadverbial för att betona tillståndet själv, utan också för att betona aktionen som leder till detta tillstånd. Om man vill uttrycka varaktighet, använder man aldrig ett tidsadverbial. Tidsadverbial vid varapassiven kan man också använda om man vill betona fullbordan i den passiva satsen. Vara-passiv blir använd för att betona tillståndet. Detta medför att man inte så ofta använder denna passivform när resultatet inte längre är närvarande. Exempel (14) visar detta: (14a) *Staden var förstörd flera gånger. (14b) Staden hade förstörts flera gånger. (SAG IV:395) I exempel (14) vill man uttrycka att staden inte längre är förstörd, utan att man har byggt upp den igen. Om man använder vara-passiven i (14a), betyder det att staden fortfarande är förstörd. Istället för vara-passiven använder man då s-passiven och perfektum som i (14b). Å andra sidan finns det också oavgränsad aktionsart vid vara-passiven. SAG (IV:395) påstår att det finns samma tids- och aktionsartsbetydelse i satser med perifrastisk passiv och den aktiva satsen eller satser med s-passiv, som beror på den oavgränsade aktionsarten. I motsats till vara-passiven med avgränsad aktionsart, kan denna form av passiv i oavgränsad aktionsart ta adverbial för att uttrycka varaktighet. Verb som tillhör den oavgränsade gruppen är ofta icke-processuella och har ingen agent. Ändå finns det några undantag på oavgränsade verb med vara-passiv som är processuell och som kan ha en agent. Exempel på dessa verb är förfölja och manipulera. 17

24 Kirri (1975:13) tillägger att vara-passiven presenterar ett föremål. Denna konstruktion visar att resultatet existerar Bli Den perifrastiska passiven med bli formas på samma sätt som vara-passiven, det vill säga en form av bli + ett perfektparticip. Medan fokusen ligger på tillståndet vid varapassiven, är själva resultatet det viktigaste vid denna konstruktion. Man kan alltså dra slutsatsen att bli är ett dynamiskt verb (Engdahl 1999:6). Den perifrastiska passiven med bli är den vanligaste av dem två möjligheterna. Subjektet vid bli-passiven är oftast ett animat subjekt och kan anta indirekt agenskaraktär (SAG IV:382f) Tid och aktionsart Som redan sagt, vill man ange resultat när man använder bli-passiv. I den här typen konstruktion blir det ofta tydligt att meningar med bli-passiv har en ingressiv grundbetydelse, det vill säga att handlingen påbörjar. Precis som vid vara-passiven, nämner SAG (IV:391) två olika sorters av aktionsarter: avgränsad och oavgränsad. Sammanlagd finns det fyra olika möjligheter som listas här: bli-passiv med avgränsad punktuell aktionsart bli-passiv med oavgränsad icke-processuell aktionsart bli-passiv med oavgränsad processuell aktionsart bli-passiv med avgränsad durativ aktionsart Den första möjligheten är bli-passiv i avgränsad punktuell aktionsart. Participet kan vara avlett av ett verb med punktuell aktionsart. Då sker händelsen som beskrivs i satsen samtidigt med inträdandet av resultatet. Detta klargörs i det följande exempel: (15) Boken blev hittad av flickan. I exempel (15) beskrivs att boken blev hittad. Denna sats uttrycker inte bara själva händelsen, att hitta boken, utan satsen uttrycker också resultatet av den handlingen, nämligen att flickan har hittat den. Det vill säga att denna passivkonstruktion i praktiken egentligen betyder samma sak som den aktiva varianten, det vill säga, sanningsvärden 18

25 är densamma. Om man skulle säga flickan hittade boken, förändras ingenting i betydelsen av satsen. Den andra möjligheten vad gäller aktionsart vid bli-passiv är oavgränsad ickeprocessuell aktionsart. Vid denna möjlighet finns det alltså participet som är avlett av ett verb som är oavgränsad och icke-processuell. I (16) finns det ett exempel på den sorten av aktionsart. (16) Åberg blir uppskattad av alla vad han än gör. (SAG IV:392) Exempel (16) visar att handlingen bara börjar. Subjektsreferenten blir just nu uppskattad, inte tidigare. Det beskrivs alltså en situation som inte fanns förr. Vi kan säga att bli-passiven uttrycker att ett tillstånd inträder. Fokusen ligger alltså på början av aktionen och situationen som beskrivs i exempel (16) fanns inte tidigare. Detta är dock inte alltid fallet. Det finns också konstruktioner där bli-passiv uttrycker en durativ process istället för inträdandet av en aktion. Handlingen börjar, men den varar under en längre tid. (17) Grieg blev inspirerad av den norska naturen hela tiden medan han arbetade med denna svit. (SAG IV:392) I exempel (17) används bli-passiven på ett durativt sätt. Som sagt har handlingen redan satts igång, det handlar alltså inte om en handling som måste inträda. Handlingen är inte heller fullbordad. Subjektsreferenten är fortfarande inspirerad av den norska naturen. Sedan finns det också oavgränsad processuell aktionsart vid bli-passiven. Participet är avlett från ett oavgränsat och processuellt verb som ofta också är agentivt. Bli-passiv vid den här aktionsarten liknar även s-passiv eller den motsvarande aktiva satsen. Vad som också är påfallande här, är att handlingen påbörjar och situationen är ny, den fanns inte tidigare. Det finns alltså en överenskommelse med den andra aktionsarten som beskrevs här ovan. (18) Patienten blev hela tiden övervakad av vår personal. (SAG IV:393) 19

26 Exempel (18) klargör denna oavgränsade processuella aktionsarten. Handlingen har just satts igång. Det visas en handling som aktualiseras. Det betyder att participets tillstånd inte fanns vid en tidigare situation. Till sist, finns det avgränsad durativ aktionsart vid bli-passiven. Vid denna aktionsart har participet samma aktionsart- och tidsbetydelse som den aktiva varianten eller satsen med s-passiv. I det följande exemplet visas en konstruktion med avgränsad durativ aktionsart: (19) Cykeln blev lagad på en halvtimme. (SAG IV:393) Exempel (19) visar att handlingen är fullbordad. Handlingen är alltså avslutat och det förstärks genom att det används ett tidsadverbial i form av en prepositionsfras. Inte bara SAG (1999) tar upp dessa olika aktionsarter vid den perifrastiska passiven, utan också Kirri (1975:8f) gör det. Han gör det så att han kontrasterar dem olika former av passiv med varandra. Han tar upp två olika grupper av verb: kursivt transitiva verb och terminativt transitiva verb. (20a) Staden är belägrad. Staden blir belägrad. (Kirri 1975:9) (20b) När allt slutligen har utretts. När allt slutligen var utrett. När allt slutligen blev utrett. (Kirri 1975:10) I den förra gruppen finns det en kontrast mellan s-passiv och vara-passiv mot bli-passiv. Både s-passiv och vara-passiv uttrycker en handling som är pågående. Aktionsarten är alltså durativ. Om man istället använder bli-passiv, uttrycks det en ingressiv handling, som visas i exempel (20a). Handlingen sätts igång, så att säga. Sedan finns det den andra gruppen av terminativt transitiva verb. Kirri (1975:9) hävdar att förhållandet mellan dessa verb är mer komplicerat när det gäller aktionsart. Istället för bara två olika aktionsarter, finns det här tre olika möjligheter. S-passiven uttrycker en durativ aktionsart, handlingen är pågående, vara-passiv uttrycker ingressiv aktionsart, där handlingen är inträdande. Till sist har bli-passiv resultativ aktionsart, där handlingen är fullbordad. De terminativt transitiva verben och deras förhållanden visas i exempel (20b). 20

27 Betydelse och användning Kirri (1975:10f) tar upp att man bara använder den perifrastiska passiven med bli om man vill uttrycka att handlingen är fullbordad. Enligt honom använder man alltså inga andra former för att uttrycka slutet av en handling. Att bli-passiven har en resultativ betydelse beror på grundbetydelsen hos bli. Detta förklaras senare i själva analysen, mer specifikt i kapitel 5. Betydelsen hos denna konstruktion kan omskrivas som att något sker och sedan finns det resultatet. Skillnaden med vara-passiven är att man vid blipassiven inte frågar sig om resultatet existerar eller inte. Något annat som är relevant för detta avsnitt, är kunskapen om när man använder denna form av perifraspassiv. Som sagt, bli-passiven är den viktigaste av dem två perifrastiska möjligheterna. Ändå används det framför allt s-passiven om man vill omformulera en aktiv sats till en passiv sats. Enligt SAG (IV:399f) finns det ett antal faktorer som främjar användningen av bli-passiven. Här följer en kort översikt. TABELL 2: Faktorer som (inte) främjar bli-passiven Olika faktorer Avgränsad aktionsart Verb som uttrycker ett resultat Participets tillstånd fokuseras, punktuell avgränsad aktionsart Animat subjekt Icke-animat subjekt Deponensverb Fullbordad handling Bli-passiv x x x x x x En konstruktion med verb som har en avgränsad aktionsart tar gärna bli-passiv. Om verbet uttrycker ett tydligt resultat, blir det ännu gynnsammare att använda en konstruktion med bli. Också när participets tillstånd fokuseras används gärna bli-passiv. Detta är framför allt fallet när aktionen är punktuell avgränsad. När en passiv sats har ett subjekt som är animat, använder man också bli-passiven. Det vill säga att man inte använder bli-passiven vid frekventa verb som har ett subjekt som är icke-animat, vilken aktionsart dem än har. Engdahl (2000:89) drar slutsatsen att semantiska egenskaper är viktiga i svenskan. Passiva konstruktioner med deponensverb formas också med bli- 21

28 passiv. Verb med deponens har redan ett s som suffix, därför föredras en konstruktion med bli-passiv. Om det används deponensverb i en passivsats med s-passiv, kan det tolkas tvetydigt. Antingen är satsen aktiv eller passiv. För att undvika sådana tvetydiga konstruktioner är det bättre att använda bli-passiv hos deponensverb. Exempel (21) visar denna tvetydighet. (21) Flickan blev retad. Flickan retades. Det första exemplet är bättre, därför att den andra satsen kan tolkas på två olika sätt. Antingen är satsen aktiv, det vill säga att flickan retas någon annan person, eller satsen kan vara passiv. Då betyder satsen samma sak som exemplet ovan, att hon blev retad av någon annan person. Man måste titta på kontexten för att veta om det handlar om en passivkonstruktion eller en aktiv sats. Därför används det vid dessa verb heller blipassiven. Om det används bli-passiven i presens, uttrycker man oftast att något är garanterat. (22) Du blir hämtad imorgon klockan 5, det lovar jag. (SAG IV:400) I exempel (22) används bli-passiven på ett sätt, där handlingen blir garanterad. Som sagt står bli i presens. Om bli inte skulle stå i presens, utan till exempel i preteritum, då gäller denna garanterade betydelse inte. Presens är alltså en förutsättning för sådana konstruktioner. Ibland kan man genom att använda bli-passiv i presens också uttrycka framtid. Holm (1952:261) påpekar att en stor skillnad i användning mellan s-passiv och bli-passiv redan är närvarande i fornsvenskan. I fornsvenskan används vardha, den äldre formen av bli, vid subjekt som är personsbetecknande. Redan i fornsvenska finns det densamma skillnaden som man idag också kan bemärka, nämligen att det används den perifrastiska passiven för att uttrycka en handling som är fullbordad. Resultatet är alltså viktigast när det används varda-passiven. 22