1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Tanzania 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna (MR) i Tanzania förbättras långsamt, men förblir otillfredsställande. Kvinnor och barn är mest utsatta. Problemen bottnar ofta i ett auktoritärt styrelseskick med rötter i enpartistaten liksom i de ekonomiska omständigheterna i landet. Det makroekonomiska reformarbetet och regeringens fattigdomsbekämpning förbättrar långsamt individens rättigheter och levnadsvillkor. Framstegen kan även relateras till en växande öppenhet inom det civila samhället. Människorättsorganisationer växer sig allt starkare och framför allt spelar media en allt viktigare roll i att uppmärksamma och debattera oegentligheter. Den utbredda korruptionen i samhället fortsätter att utgöra ett allvarligt hinder för rättvisa och utveckling. Sammanblandningen mellan stat och regering består, ofta på bekostnad av individens rättigheter. Respekten för yttrande- och föreningsfriheten är ännu inte tillfredsställande. Rättssektorn präglas alltjämt av ineffektivitet. Situationen avseende mänskliga rättigheter på Zanzibar förblir sämre än på fastlandet. Myndigheterna brister fortfarande i respekt för mänskliga rättigheter. Regeringens fortsatta bannlysning av människorättsorganisationen HakiElimu har ingjutit både mod och rädsla i det civila samhället. Det så kallade Serengetifallet väntar alltjämt på dom i sista instans. Polisen auktoriserades under året att skjuta misstänkta brottslingar på plats, utan föregående utredning eller rättegång. Regeringen agerade samtidigt kraftfullt när påbudet missbrukades. Möjligheten att erbjuda gåvor och tjänster i valkampanjer, takrima, förklarades olagligt. Andelen kvinnor på hög politisk nivå har ökat efter valen 2005.

2 I det svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania intar främjandet av demokratiutvecklingen och respekten för mänskliga rättigheter en framskjuten plats. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Tanzania har ratificerat merparten centrala konventioner för mänskliga rättigheter, med undantag för konventionen mot tortyr och protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om avskaffande av dödsstraff. Rapporteringen till FN:s konventionskommittéer är bristfällig. För närvarande har Tanzania elva utestående rapporter. Den magra rapporteringen sägs bero på bristande kapacitet. Dialogen med FN:s kommittéer är följaktligen begränsad. Ratifikationsläget ser ut som följer: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) tillträdd Senaste rapport 1997 (skulle ha lämnats 1993). En rapport utestående (2002). De fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet ej tillträdda. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) tillträdd Senaste rapport Fyra rapporter utestående (1990, 1995, 2000 och 2005). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) tillträdd Senaste rapporten lämnades 2004 (skulle ha lämnats 1985). Tre rapporter utestående. - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) ratificerad Senaste rapport 1996 (skulle ha lämnats 1994). Två rapporter utestående (1998 och 2002). Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt tillträddes Konventionen om barnets rättigheter (CRC) ratificerad Inga rapporter utestående. Protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi tillträtt En rapport utestående (2005). Protokollet om barn i väpnade konflikter tillträtt Inga rapporter utestående. - Flyktingkonventionen tillträdd Det tillhörande protokollet från 1966 tillträtt Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC) ratificerad Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter ratificerad Tanzania har inte rapporterat sedan Konventionen mot tortyr (CAT) samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr ej tillträdda. 2

3 3 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det finns inga rapporter om politiska mord sanktionerade av statsmakten i Tanzania, inte heller om så kallade ofrivilliga försvinnanden. Däremot finns uppgifter om summariska avrättningar utförda av soldater och poliser i tjänst, liksom övervåld av polismän. Tanzania har inte tillträtt konventionen mot tortyr. Tortyr är förbjudet i lag men förekommer i häkten och fängelser. Ansvariga för missförhållanden ställs sällan till svars och ärenden förs endast i undantagsfall till rättslig prövning. Regeringen har under året inlett en större satsning för att rensa ut korrupta polismän i syfte att förbättra medborgarnas förtroende för polisen. I början av året auktoriserades polisen att skjuta misstänkta brottslingar på plats, utan föregående utredning eller rättegång. Påbudet, kallat shoot to kill, kritiserades kraftfullt, särskilt efter ett uppmärksammat fall då sex ädelstenshandlare rånmördades av polisen under förevändning att de var kända brottslingar. Högt placerade polischefer var inblandade i händelsen. Presidenten beordrade omedelbart en utredning. Fallet prövas för närvarande i hovrätten. En utbredd företeelse i det tanzaniska samhället är att folksamlingar tar lagen i egna händer. Bakgrunden är ofta en omfattande misstro mot polisen och rättsväsendet. Media rapporterar regelbundet om misstänkta brottslingar som stenats, misshandlas eller bränts till döds av uppretade folksamlingar. Mord på kvinnor misstänkta för häxeri har ökat de senaste åren. Mellan januari och juni 2006 rapporterades 11 fall, men mörkertalet är stort och så många som ett tusental om året kan vara drabbade. Det händer att polisen räddar misstänkta undan mobben, men den ingriper sällan mot personer som deltagit i lynchningar och förövarna ställs som regel inte inför rätta. Förhållandena i fängelser och häkten är svåra och i vissa fall direkt livshotande, även om vissa förbättringar har skett de senaste åren. Överbeläggning och undermåliga sanitära förhållanden tillhör fortfarande de främsta problemen. Landets fängelser och häkteslokaler är dimensionerade för drygt personer, men hyser för närvarande över fångar. På Zanzibar finns inte samma problem med överbeläggning på fängelser men däremot är andelen häktade långt högre än andelen dömda. Allvarliga sjukdomar som dysenteri, malaria, hiv/aids och kolera leder i fängelserna ofta till döden i brist på behandling. Matransonerna är knappa och som regel får fångarna inte ta emot mat utifrån. Tillgången på mediciner är i det närmaste obefintlig. Dödsdömda inhyses tillsammans med andra dömda och häktade, och barn tillsammans med vuxna, i strid med fängelselagen. Man skiljer i allmänhet på kvinnliga och

4 4 manliga fångar, men sexuella övergrepp av kvinnliga fångar är vanligt. Brutalitet och dödsfall bland fängslade under oklara omständigheter förekommer. Regeringen har utlovat förbättrade förhållanden och vissa åtgärder har vidtagits. 4. Dödsstraff I Tanzania finns dödsstraffet kvar för brotten mord och förräderi. Domen måste bekräftas, och kan mildras, av presidenten. Ingen avrättning har verksställts sedan 1994 då presidenten avstått från att bekräfta dödsdomar. Domstolarna fortsätter emellertid rutinmässigt att utfärda dödsdomar. För närvarande är cirka 400 personer, varav ett tiotal kvinnor, dömda till döden. Opinionen mot dödsstraffet har vuxit och debatten om dödsstraff har blivit alltmer synlig. Tillsammans med landets största människorättsorganisation, Legal and Human Rights Center, publicerade Internationella federationen för de mänskliga rättigheterna 2005 en studie om dödsstraffet i Tanzania med rekommendation om avskaffande. Även Tanzanias kommitté för lagreform, ledd av parlamentets talman, har krävt dödsstraffets avskaffande. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Enligt brottsbalken (Criminal Procedure Code) måste en arresterad höras inom 48 timmar. Efterlevnaden i praktiken är bristfällig och arresterade kan få vänta dagar på att bli förhörda. Även om godtyckliga frihetsberövanden inte förekommer systematiskt har de inträffat på Zanzibar. I samband med valkampanjen 2005 rapporterades att polis egenmäktigt arresterade demonstranter. Inskränkningar i de personliga friheterna på politiska grunder förekommer. Oppositionsföreträdare på Zanzibar har stoppats i sin politiska verksamhet. Även på fastlandet har politisk verksamhet i form av politiska möten försvårats eller hindrats. Polisen gör flitigt bruk av sin rätt att tillfälligt omhänderta personer som anses störa ordningen, inte minst i samband med politiska möten. Det händer vidare att polisen arresterar anhöriga till misstänkta och håller dem i förvar i syfte att få de misstänkta att ge sig till känna. De flesta gripanden av den här typen kommer sällan upp till domstolsbehandling. Bristerna i domstolsväsendet, som omfattar allt från lokaler till domare, gör att häktningstiderna blir mycket långa och rättsprocessen oförutsägbar såväl när det gäller tidsåtgång som eventuell påföljd. Det tar i allmänhet 2-3 år och ibland ännu längre för ett mål att nå domstol. Häktningstiderna får inte avräknas mot straffen.

5 5 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Domstolsväsendet i Tanzania är i teorin fristående från den exekutiva och lagstiftande makten. I praktiken är dock domstolarna starkt påverkade av regeringsmakten. Domare utses enligt konstitutionen av presidenten. Militärdomstolar förekommer, men prövar inga enskilda mål. Arbetet inom rättssektorn är ineffektivt och flera landsbygdsdistrikt saknar ännu lokala domstolar. Rättsprocesser tar ibland flera år, om de alls avslutas, och allmänhetens förtroende för domstolarna är lågt. Regeringspåbud som shoot to kill (se avsnitt 3) visar på bristande respekt för rättssäkerheten. I de lokala domstolarna erbjuds inte rättshjälp. Endast vid misstanke om mycket grova brott erbjuds allmän rättshjälp. Den rättshjälp som i övrigt finns tillhandahålls av enskilda organisationer. Legislativt hämmas utvecklingen i Tanzania av regeringens bristande initiativ att fullfölja de lagändringar som förutskickades när flerpartisystemet förbereddes och infördes. Vidare är de konventioner Tanzania ratificerat bristfälligt inkorporerade i landets lagstiftning. Efter en långdragen process finns idag ett färdigt reformprogram för rättssektorn som syftar till att modernisera rättssystemet, förbättra lagar och så vidare. Reformen har tagits fram i brett deltagande av såväl berörda ministerier som enskilda organisationer. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning (Commission of Human Rights and Good Governance) visade inledningsvis stor integritet men är fortsatt kringskuren och förmår inte fullständiga sitt mandat. Kommissionen har befogenhet att granska individuella anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter (som dock inte får vara föremål för en pågående rättsprocess). Det så kallade Serengetifallet, där regeringen avfärdade kommissionens kraftfulla bedömning av myndigheternas fördrivning av invånarna i byn Nyamuma 2001, ligger sedan förra året i högsta domstolen. De fördrivna byborna är fortfarande hemlösa. Kommissionens senaste rekommendationer gällande polis och fängelser samt barnets rättigheter har varit svaga. Kommissionens faktiska handlingsutrymme på Zanzibar är också högst begränsat. Korruptionen genomsyrar alla nivåer av samhällslivet och fortsätter att utgöra ett hinder för rättvisa och utveckling. Vanliga människor måste i praktiken köpa sig rätten till sjukvård, utbildning och andra sociala tjänster. Korruptionen är utbredd i statsförvaltningen liksom inom polisen och domstolsväsendet, särskilt på lägre nivå där lönerna är lägst. Därmed saknar den fattigaste delen av befolkningen, framförallt på landsbygden, i princip tillgång till rättsväsendet.

6 Korruptionsbekämpningen står högt på president Kikwetes agenda. Åtgärder har bland annat vidtagits för att komma tillrätta med de omfattande problemen med investeringskontrakt. Den nationella korruptionsbekämpningsmyndigheten Prevention of Corruption Bureau (PCB) har en fortsatt svag ställning. Svagt lagstöd, bristande oberoende i förhållande till regeringen samt otillräckliga resurser undergräver myndigheten. Arbetet försvåras även av att personer som rapporterar om korruption (whistle blowers) inte skyddas av nuvarande lagstiftning. 7. Straffrihet Straffriheten är utbredd i Tanzania. Korruption, polisbrutalitet, utomrättsliga lynchningar är några exempel på områden där regeringen ofta underlåter att beivra och bestraffa brott. Statlig fängelsepersonal tog hösten 2005 lagen i egna händer då de med våld avhyste invånare från två omtvistade områden i Ukonga respektive Morogoro, Dar es Salaam. I det ena fallet skadades journalister som bevakade händelsen. Inrikesministern försvarade ingripandet. Fallet blev mycket uppmärksammat av media, människorättsorganisationer och lokala myndigheter. Efter en häftig debatt arresterades ansvarig fängelsepersonal. Utredningen pågår fortfarande. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Författningen föreskriver yttrandefrihet och pressfrihet. Framväxten av nya och oberoende media vid sidan av de stats- och CCM-kontrollerade har varit betydandet för demokratiseringen i Tanzania. Det finns nu en rik och livaktig flora av tidningar på både engelska och swahili, liksom ett antal TV- och radiostationer som inte är statligt kontrollerade. De nya tidningsföretagen är med några undantag fortfarande ekonomiskt svaga. Även om utbudet är stort är kvaliteten i nyhetsbevakning och analys fortfarande bristfällig. Regelrätt censur kan inte sägas förekomma, åtminstone inte på fastlandet. Journalister utsätts dock för påtryckningar att idka självcensur och att styra sin rapportering. På Zanzibar är situationen sämre än på fastlandet. Medierättsorganisationen Reportrar utan gränser konstaterar att pressfrihet inte råder på Zanzibar. Strikt statskontroll av de lokala medierna (radio och TV) råder. Dessa media favoriserar öppet regeringspartiet CCM till nackdel för oppositionspartiet CUF. Rädslan för myndighetsingrepp har inte släppt sitt grepp kring journalister och redaktionsledningar, i synnerhet som pressfriheten fortfarande är bristfälligt reglerad. Ingen vet med säkerhet var gränserna går och journalisterna iakttar därför ibland en överdriven självcensur. Det förekommer att journalister och 6

7 7 tidningar bannlyses, om än tillfälligt. Oberoende tidningar från fastlandet är fritt tillgängliga på Zanzibar och många invånare kan ta emot TV-sändningar från fastlandet. Trots brister spelar media en viktig roll för att avslöja missförhållanden och föra debatt. Media uppmärksammar brott mot de mänskliga rättigheterna i större utsträckning än tidigare. Ett medieråd oberoende från staten med mandat att på frivillig basis handlägga skiljedomar har upprättats. Inför valen 2005 gjordes även stora satsningar på utbildning och granskning av media med relativt gott resultat. Unionsregeringen är ibland fortsatt misstänksam mot och skapar svårigheter för MR-grupper och oppositionspartier att verka fritt. Regeringen har fortsatt begränsat organisationen HakiElimus verksamhet. Organisationen, som fokuserar på information, granskning och lobbyverksamhet inom utbildningssektorn, är en av de mest aktiva människorättsorganisationerna i Tanzania. Till följd av en kritisk rapport om regeringens reformprogram för primärskolan förbjöd regeringen förra året organisationen att utföra och publicera studier eller artiklar om Tanzanias utbildningsverksamhet. Media och skolor som samarbetade med HakiElimu hotades med bestraffning. Dessutom hotade regeringen organisationen med avregistrering i enlighet med gällande lagstiftning (se nedan). Fallet väckte stor debatt i media och bland enskilda organisationer. Händelsen bedöms ha haft en avgörande inverkan på det civila samhället på både gott och ont. Regeringens öppna brist på respekt för yttrande- och föreningsfriheten har inspirerat offentlig kritik, men också ingjutit rädsla framför allt i mindre organisationer utan samma publika stöd. Politiska partier och fackföreningar är registreringsskyldiga. Tidigare var den tanzaniska fackföreningsrörelsen en del av CCM:s organisation. Under talet växte sedermera en fristående fackföreningsrörelse fram. Landets fackliga centralorganisation, TUCTA (Trade Unions Congress of Tanzania) har idag 12 medlemsförbund och drygt medlemmar. Arbetstagare hindras inte sällan från att organisera sig. Församlingsfriheten garanteras av grundlagen och är i princip oinskränkt. I praktiken förekommer begränsningar, i synnerhet för politiska möten. Polisen måste informeras i förväg och kan förbjuda mötet om de bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs. Enligt oppositionen har denna anmälningsplikt blivit en form av licensiering och särskilt på landsbygden förekommer det att regeringskritiker utsätts för repressalier från de lokala myndigheterna. Man hävdar också att oppositionen ofta måste ställa in planerade möten. Oppositionen klagar också på att det massiva polisuppbådet vid godkända möten skrämmer bort sympatisörer. Situationen på Zanzibar är

8 8 fortsatt värre än på fastlandet. En tydlig förbättring kunde dock konstateras i samband med valupptakten Enligt lag står alla frivilligorganisationer, nationella som internationella, under kontroll av ett råd som utses av regeringen. Offentlig registrering är ett krav. Rådet har mandat att godkänna och återkalla registrering. Lagstiftningen har kritiserats hårt för att begränsa föreningsfriheten. Lagstiftningen omfattar inte Zanzibar. Tanzania är enligt sin författning en sekulär stat. I vardagslivet ser man sällan konfrontationer mellan trosriktningarna. Dock förekommer försök att underblåsa och utnyttja potentiella religiösa motsättningar. Officiellt får de nya partierna inte vara konfessionella. Individens utövande av sin religion respekteras vanligtvis, men viss diskriminering förekommer (se avsnitt 16). Trots unionens sekularisering är Mufti-lagen fortfarande i kraft på Zanzibar. Muftin utses av presidenten och är bemyndigad att besluta i religiösa frågor. Dessutom finansieras hans verksamhet av den zanzibariska regeringen. De faktiska begränsningarna i yttrandefriheten illustrerades under året av myndigheternas våldsamma reaktion på två kontroversiella dokumentärer. Den ena, den Oscarsnominerade Darwins mardröm, visar på svåra förhållanden i Mwanza till följd av fiskeindustrin. Den andra, Gem Slaves, beskriver barnarbete i gruvindustrierna i norr (se avsnitt 15). Filmerna väckte hätska reaktioner med jakt på såväl filmare som personer förekommande i filmerna. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Den långa eran av enpartistyre under CCM präglar fortfarande det politiska livet i Tanzania, även om landet sedan 1992 är en flerpartidemokrati. Sammanblandningen mellan stat och regering är påtaglig; rättsväsendet är i praktiken underordnad regeringen och parlamentet svagt. Författningen är fortfarande endast nödtorftigt anpassad till flerpartisystemet. Tillgången till information är högst begränsad. Enligt ett liggande lagförslag önskar regeringen öka sin kontroll över de lokala strukturerna genom att utöka antalet politiskt tillsatta tjänstemän och tilldela dem en starkare beslutande roll. Detta skulle verka negativt på såväl decentralisering som demokratisering. Tanzania har för närvarande 18 registrerade politiska partier samt ett mindre antal provisoriskt registrerade partier. Ämbetet Registrar of Political Parties har ensamt befogenhet att bevilja eller neka registrering av politiska partier och att tillämpa strikta regler för partiverksamhet. Den aktuelle innehavaren av detta ämbete, som är tillsatt av presidenten, har med betydande integritet gått ut och

9 kritiserat regeringen för att inskränka oppositionens politiska rättigheter och för att politisera statsförvaltningen. Oberoende kandidater är inte tillåtna enligt tanzanisk lag. I unionsparlamentet verkar regeringspartiet CCM och fyra oppositionspartier. Dessa är splittrade och svaga vad gäller oppositionsarbete, partiprogram och medlemsaktivering. Reglerna för partistöd ger regeringspartiet oproportionerligt stor finansiering. Kvinnors representation i de politiska institutionerna har förbättrats (se avsnitt 14). Oppositionsföreträdare hindras emellanåt i sin politiska verksamhet (se avsnitt 5). Hösten 2005 ägde det tredje flerpartidemokratiska valet i landets historia rum. Valen föregicks av framgångsrika förberedelser. Vallagarna reformerades, omfattande väljarutbildning genomfördes och ansträngningar gjordes för att öka kvinnors deltagande i politiken. Framför allt upprättades en permanent röstlängd, där mer än 95 procent av den totala väljarkåren registrerades. Den nationella valkommissionen har utvecklats till en stark och oberoende institution. Valkampanjen präglades emellertid också av anklagelser om korruption. Möjligheten att erbjuda gåvor och tjänster som en del av valkampanjen, takrima, användes flitigt och tros ha förstärkt regeringspartiets redan överväldigande inflytande. På initiativ av MR-organisationer i landet olagligförklarades takrima under 2006 av hovrätten genom en prejudicerande dom. Valen genomfördes på ett organiserat och lugnt sätt över hela landet, med undantag för Zanzibar där begränsade oroligheter och valfusk observerades. Regeringspartiet CCM och president Kikwete vann en jordskredsseger. Oppositionspartierna gjorde ett oväntat svagt val och förlorade flera av sina få mandat även i traditionella oppositionsfästen. På oppositionsstarka Zanzibar med 1 miljon invånare är situationen annorlunda. Tidigare val har ifrågasatts nationellt såväl som internationellt. Försoningsprocessen, Muafaka, mellan CCM och oppositionspartiet CUF efter våldsamheterna 2001 har stabiliserat den politiska situationen. De grundläggande motsättningarna på öarna kvarstår dock. Väljarkåren är fortsatt splittrad, valförberedelserna kantades av oroligheter, missförhållanden och politiskt motiverat våld. Den zanzibariska valkommissionen har kraftigt förbättrats, men kritiseras fortsatt för bristande oberoende. De zanzibariska valen 2005 genomfördes på ett i stort korrekt och lugnt sätt. I ett fåtal valkretsar observerades emellertid valfusk och våldsamheter. Kravaller uppstod när säkerhetsstyrkor bemötte oppositionens protester med tårgas och vattenkanoner. Den sittande presidenten Karume (CCM) utropades till segrare, tätt följd av oppositionskandidaten Seif Hamad (CUF). För att hindra 9

10 oroligheter spärrade säkerhetsstyrkor av stora delar av Stone Town. Bland annat stängdes ett tusental oppositionsanhängare in i dagar utan tillräcklig tillgång till vatten, mat och sanitet. Ingen utredning har ännu skett. Oppositionen har alltjämt inte accepterat valresultatet och anklagar regeringen för valfusk. Polariseringen mellan de båda öarna oroar. MR-situationen på Pemba är fortsatt höljd i dunkel. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetsrättsrelaterade frågor är en stor utmaning för de mänskliga rättigheterna i Tanzania. En mycket stor andel av den arbetsföra befolkningen (drygt 70 procent) verkar inom den informella ekonomin och sedan marknadsekonomins inträde har landet dragits med en föråldrad arbetslagstiftning. En stor arbetsrättsreform inleddes 2005 med syfte att inkorporera ILO:s konventioner i landets lagstiftning (Tanzania har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner). Reformen är dock försenad. Författningen tillåter fackföreningsfrihet och regeringen respekterar denna rättighet. Åtminstone 15 procent av landets arbetare inom den formella ekonomin är anslutna till fackföreningar. Rätten till kollektivavtal skyddas av lagen men gäller inte i offentlig sektor. Författningen förbjuder tvångsarbete även för barn. Det finns rapporter om att tvångsarbete ändå förekommer (se även avsnitt 15 om barnarbete). Under 2005 höjdes minimilönen för statsanställda till shilling (ca 350 SEK) i månaden. För övriga kvarstår en minimilön på shilling (ca 280 SEK), vilket ofta inte räcker för att täcka de mest nödvändiga kostnaderna. Inom den informella sektorn kan månadslönen vara så låg som shilling (ca 41 SEK). Den maximala arbetstiden (45 timmar/vecka) överskrids mycket ofta. Zanzibar har en separat arbetslagstiftning. Bland annat omfattar den zanzibariska arbetsrätten endast arbetstagare inom den privata sektorn. Regeringen är den största arbetsgivaren på öarna. Den zanzibariska lagstiftningen förbjuder strejkrätten. Sysselsättningssituationen i Tanzania är bekymmersam. Mindre än 10 procent av den totala arbetsstyrkan beräknas ha avlönade arbeten. Allra högst är arbetslösheten bland personer under 35 år. Ungefär hälften av de arbetslösa återfinns i storstäderna. Nästan hälften av den arbetsföra befolkningen i Dar es Salaam är arbetslös. Jordbruket beräknas svara för cirka 80 procent av den totala sysselsättningen, varvid det stora flertalet är engagerade i självhushåll 10

11 utan fasta löneinkomster. På sikt finns vissa möjligheter att delvis vända på denna negativa trend. En fortsatt hög ekonomisk tillväxt kan förväntas som ett resultat av regeringens makroekonomiska reformarbete. En förutsättning är dock att tillväxten sker i sektorer som genererar arbete samt kommer de fattiga till del. Den nya arbetslagstiftningen för unionen stipulerar rätten att strejka, men kritiseras samtidigt för att begränsa densamma genom alltför strikta villkor. Dilemmat åskådliggjordes 2005 då ett stort antal läkare vid Dar es Salaams universitetssjukhus Muhimbili avskedades efter strejk. Läkarna fick sedermera återinträda i tjänst, främst på grund av den akuta läkarbristen i landet. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Rätten till hälsa är en av de rättigheter som Tanzania är längst ifrån att leva upp till. Hälsosektorn utgör cirka 13 procent av statens totala budget. Regeringen erbjuder i princip gratis vård av ett fåtal sjukdomar som TBC och kolera, liksom vård av medellösa. Dessa tjänster begränsas i praktiken av utbredd korruption, brist på mediciner, läkare och sjukvårdsplatser liksom av avstånd till sjukhus och kliniker. Läkarbristen uppskattas att uppgå till cirka 60 procent. Tanzanias medellivslängd är lägre nu (47 år för män och 49 år för kvinnor) än för 20 år sedan (52 år). Tillgång till tjänligt vatten är mycket begränsad. Malaria, aids, TBC, lunginflammation och anemi är de vanligaste dödsorsakerna. Barn och kvinnor är särskilt utsatta. Cirka sju procent av befolkningen på fastlandet mellan år beräknas vara hiv-positiva även om de exakta talen är osäkra. De flesta är ovetande om sitt tillstånd. Majoriteten är kvinnor. Antalet smittade varierar kraftigt i landet. De mest utsatta områdena finns i södra Tanzania (Mbeya och Iringa) samt i Dar es Salaam. Hiv/aids är en prioriterad politisk fråga. Den nationella policyn för hiv/aidsbekämpning samordnas av fristående organ under premiärministerns kansli (TACAIDS). Sedan 2004 förser Tanzania aidssjuka med bromsmediciner genom en nationell behandlingsplan. Målet är att alla behövande skall ha tillgång till bromsmediciner Det är dock långt kvar innan detta kan uppnås. Idag får cirka personer behandling (varav barn), vilket inte motsvarar mer än cirka två procent av de smittade. Malaria utgör en stor påfrestning på den tanzaniska ekonomin. Resistensen mot malariamediciner sprider sig snabbt med stora sociala och ekonomiska implikationer. De nya malariamedicinerna är mycket dyrare och svårare att hantera. Malaria konkurrerar med hiv/aids om resurser och kompetent personal. 11

12 Rätten till utbildning Under de första decennierna efter Tanzanias självständighet gjordes imponerande investeringar på utbildningsområdet. Under 80-talet och första hälften av 90-talet kom stora delar av resultaten av dessa investeringar att ödeläggas. Sedan dess har situationen förbättrats avsevärt. Under de senaste åren har regeringen satsat mycket på utbildning. Utbildningssektorns del av den totala statsbudgeten uppgår idag till cirka 20 procent. Förbättringarna i inskrivningsstatistiken kan tillskrivas flera viktiga beslut. Ett sammanhållet sektorprogram för primärskolan har utformats: de obligatoriska skolavgifterna har tagits bort, påbud har gått ut att alla skolbarn skall skrivas in i grundskolan, ett massivt program för byggande av nya klassrum och lärarbostäder har satts igång och nya lärare har rekryterats. Enligt statistiken är 96 procent av barn i skolpliktig ålder (7-13 år) inskrivna i primärskolan (årskurs 1-7). Fördelningen mellan pojkar och flickor är relativt jämn: 96,8 procent för pojkar och 95,5 procent för flickor. På regionnivå varierar andelen mellan procent. År 2004 antogs ett sammanhållet program för sekundärskolan, vilket anmodar distrikten att bygga ut sekundärskolorna samt öka inskrivningen även på den nivån. De stora satsningarna kritiseras dock för att inte ge förväntat resultat. Framför allt sägs kvalitén i utbildningen vara oförändrat låg. Fortfarande är det endast ungefär hälften av eleverna som klarar slutexamina i primärskolan. Av dem som gått ut primärskolan fortsätter 39,8 procent till sekundärundervisning (årskurs 8-13) och cirka en procent till universitetet. På universitetsnivå är andelen kvinnor väsentligt lägre. Välbeställda familjer skickar sina barn utomlands för att studera. Graviditet leder som regel till relegering, även om enskilda skolor inte följer det gängse mönstret. Flickorna tillåts inte heller återuppta sin utbildning efter nedkomst. Ingen sexualundervisning bedrivs i skolorna och tidig graviditet är en klar klassfråga. På Zanzibar finns sedan 2005 en ny lag som tillåter gravida skolflickor att gå kvar i skolan. I vilken utsträckning den efterlevs är oklart. MR-organisationer har vid upprepade tillfällen efterlyst en tydlig lagstiftning på området i syfte att säkra flickors rätt till utbildning. Diskriminerade grupper är bland annat barn med funktionshinder (uppskattningsvis är endast 2-10 procent inskrivna) och barn åt boskapsskötare. Avsaknaden av vuxenutbildning utestänger framför allt kvinnor på landsbygden. Cirka 41 procent av dessa uppges vara analfabeter.

13 Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Tanzania tillhör de fattigaste länderna i världen mätt i BNP/invånare (cirka 320 USD). En avgörande fråga är i vilken utsträckning den makroekonomiska stabiliteten och den ökande ekonomiska tillväxten resulterar i förbättringar också för folkmajoriteten. Resultaten från tillgängliga studier om fattigdomspanoramat tyder på att förbättringar sker. Dessa börjar bli mer märkbara även på landsbygden. Om Tanzania lyckas bibehålla eller öka tillväxttakten som uppnåtts de senaste åren kan fattigdomen förväntas falla i snabbare takt. En ny hushållsbudgetundersökning genomförs 2006 och dess resultat kommer att visa om simuleringarna överensstämmer med den faktiska utvecklingen. Andra dimensioner av inkomstfattigdom har till stor del att göra med kvaliteten på och distribution av offentliga tjänster, i synnerhet grundläggande hälsovård, utbildning, vattenförsörjning och avfallshantering. Med undantag för andelen barn i grundskola visar Tanzanias sociala indikatorer på få framsteg under det senaste årtiondet. Avsevärda ansträngningar har gjorts i att öka de sociala utgifterna med de fattiga som målgrupp. Men trots detta finns, utöver primärutbildning, inte mycket som tyder på att ytterligare resurser automatiskt leder till fler eller bättre tjänster. De mest sårbara och behövande grupperna nås inte i tillräcklig omfattning. Den absoluta fattigdomen fortsätter i hög grad att vara ett landsbygdsproblem med stora regionala skillnader. Enligt uppskattningar bor närmare 90 procent av dem som faller under fattigdomsstrecket på landsbygden. Hårdast drabbad är jordbruksberoende hushåll. Tillgång till elektricitet och vatten är i dessa områden dålig. Vägnätet når endast i undantagsfall ut till de fattigaste byarna. Sjukvård och annan social service är svårtillgänglig och dyr, om den finns överhuvudtaget. Tanzanias Human Development Index är lågt (0.418) och har inte förändrats nämnvärt de senaste åren. Av 177 länder rankas Tanzania som 164, en förbluffande låg placering med tanke på att landet inte skakats av inre väpnade konflikter vilket är normalfallet för länder på samma låga nivå. Trots regionala variationer är graden av ojämlikhet fortfarande relativt låg jämfört med andra afrikanska länder. Tanzanias fattigdomsstrategi, Mkukuta, utgör underlaget för biståndsgivarnas samlade bedömning av utvecklingen i landet samt även inriktningen för det svenska utvecklingssamarbetet. Rättighetsperspektivet är endast svagt reflekterat i planen, även om det har skett vissa förbättringar jämfört med tidigare fattigdomsstrategier. Trots detta finns det outtalat ett erkännande av grundläggande principer och respekt för mänskliga rättigheter genom att

14 myndigheterna ansvar blir tydligare; det är ytterst statens ansvar att se till att levnadsstandarden för de fattiga ökar. Sociala sektorer ges större utrymme än i tidigare fattigdomsstrategier och bland annat utbildning och hälsovård behandlas utförligare än tidigare. Likaså betonas att kvaliteten på samhällsservice skall prioriteras framför kvantitet och vikten av att samhällsservice skall nå ut i hela landet. En annan skillnad i Mkukuta är en ökad fokus på reformering av statsförvaltningen och demokratisk samhällsstyrning, inklusive reformering av rättssystemet. De beskrivs som viktiga instrument för att kunna utveckla demokratin och leva upp till åtaganden stipulerade i konventioner om mänskliga rättigheter. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Trots att Tanzania officiellt bekänner sig till jämställdhet och jämlikhet mellan könen är det uppenbart så att kvinnan i de flesta delar av samhället ses som mindre värd än mannen. Detta tar sig bland annat uttryck i diskriminerande lagstiftning, bristande tillgång till hälsovård, underrepresentation inom det politiska livet, statsförvaltningen och näringslivet samt liten andel kvinnor i högre utbildning. Könsstympning och kvinnomisshandel är också betydande problem. Även om lagstiftningen stärkt kvinnans ställning, kvarstår orättvisor på ett flertal områden, bland annat gällande äktenskapslag, rätt till land samt arvsrätten. Flickor blir fortsatt bortgifta innan de uppnått myndig ålder. Hustrumisshandel pågår oförminskat och handel med kvinnor och flickor såväl inom landet som till utlandet synes öka. Attityder och en nedvärderande inställning till våldtagna kvinnor hos till exempel polis och domstolar hindrar kvinnor från att till fullo komma i åtnjutande av sina rättigheter. Sedvänjan med brudpriser påverkar jämställdheten negativt. Mannen betraktar kvinnan som sin egendom som kan utnyttjas och misshandlas efter eget tycke. Kvinnor som misshandlas är också fast i äktenskapet eftersom kvinnans familj måste återbetala brudpriset om kvinnan återvänder till föräldrahemmet. Diskriminering av kvinnor är förbjuden enligt grundlag. Äktenskapslagen från 1971 förkastar hustrumisshandel men stipulerar vare sig förbud eller straff. Kvinnor har lagstadgad rätt att äga mark under samma förutsättningar som män, men kvinnors rätt att äga och ärva fast egendom upphävs i praktiken av äldre gällande lagstiftning. Lagen om sexualförbrytelser stipulerar hårda straff för våldtäkt. 14

15 Tanzanias konstitution fastslår att män och kvinnor har lika rättigheter men medger samtidigt att traditionell lag, sharia, ska respekteras. Därmed understöds praxis att flera rättsfall prövas och döms i enlighet med sharia varvid kvinnors ställning genomgående är svagare än mäns. Det är vanligt att kvinnan helt saknar rättigheter inom äktenskapet såväl när det gäller ägande som arv. När en man avlider kan till exempel hans släktingar antingen överta änkan samt mannens arv, eller helt frånta änkan all kvarlåtenskap efter maken. Minimiåldern för äktenskap är 15 år för flickor (18 år för pojkar). Lokala sedvänjor och delar av den indiska befolkningen i Tanzania tillåter att flickor gifts bort redan vid 12 års ålder. Sharia diskriminerar kvinnorna såväl inom äktenskapet som vid skilsmässa. Vid skilsmässa tilldelas maken såväl vårdnaden om barn som egendomar. Även den civila lagstiftningen diskriminerar kvinnor. Underhållsskyldigheten som regleras av lagen utgör små belopp men oftast tillämpas den inte alls. Vid skilsmässa har kvinnorna nästan alltid sämre ställning än männen. Barn och egendom tillhör mannen. Om vårdnaden om barnen tilldöms modern, vilket ibland förekommer i urbana miljöer, tillerkänns modern ett mycket lågt underhållsbelopp motsvarande några få kronor per barn och månad. I praktiken tillämpas så gott som aldrig underhållsskyldigheten. Detta tillsammans med det faktum att kvinnor har svårare att få äganderätt och arvsrätt gör att de befinner sig i en ytterst utsatt ekonomisk situation om de lämnar sina män. Äktenskapslagen pekas av bedömare ut som en av de mest könsdiskriminerande nationella lagarna och reformeringen av lagen har mött mycket motstånd, inte minst hos kommittén för lagreformer. Immigrationslagen föreskriver att en utländsk man som är gift med en tanzanisk kvinna inte har rätt att bo i Tanzania och tvingas i praktiken att ge upp sitt medborgarskap. Motsvarande gäller inte för utländska kvinnor gifta med tanzaniska män. Abort annat än av medicinska skäl är förbjudet. I september skrev Tanzania emellertid under Afrikanska unionens riktlinjer för abort som uppmuntrar till mer liberal tillämpning av lagstiftningen. Gravida skolflickor relegeras som regel på fastlandet. På Zanzibar tillåter lagstiftningen gravida flickor att fortsätta sin skolgång (se avsnitt 12). Könsstympning praktiseras i omfattande utsträckning även om en svag nedgång har kunnat skönjas. En färsk utredning visar att 18 procent av alla flickor fortfarande utsätts för denna sedvänja. Mörkertalet anses vara stort. Man räknar med att könsstympning förekommer inom cirka 20 av landets 120 etniska grupper, majoriteten från landets centrala och norra delar. I vissa regioner uppges så många som 80 procent av kvinnorna vara könsstympade. 15

16 Lagen om sexualförbrytelser i vilken könsstympning behandlas som ett brott, mottogs som en seger för landets kvinnor och flickor. Lagen skyddar emellertid inte kvinnor äldre än 18 år. Motsvarande lagstiftning finns inte på Zanzibar. Hälsoministeriet i unionsregeringen arbetar nu i större omfattning än tidigare med könsstympning som ett medicinskt problem. Många enskilda organisationer arbetar i landsbygdsdistrikten med att bland annat motivera de äldstekvinnor som utför ingreppen (gariba) att upphöra med könsstympning. Därmed börjar lagen långsamt att få en verkan trots att det fortfarande saknas ett aktivt regeringsprogram. Rapporter från media och aktivister vittnar om att äldre flickor vägrar att låta sig stympas och söker vägar att göra sin röst hörd. Samtidigt sker könsstympning i högre utsträckning i största hemlighet, i allt lägre åldrar och inte sällan med dödlig utgång. Den otillräckliga tillgången till hälsovård slår hårt mot kvinnor. Mödradödlighet är ett allvarligt hälsoproblem, inte sällan orsakat av relativt enkla tillstånd såsom anemi. En stor majoritet hiv-infekterade kvinnor i Tanzania vet inte om att de bär på viruset, utan får kännedom om det först i samband med havandeskap och förlossning. Det förekommer dock att infekterade kvinnor inte informeras om sin smitta i samband med nedkomsten, med hänvisning till att de inte själva frågat efter testresultatet. Det har också uppskattats att den höga förekomsten av hiv/aids bland yngre kvinnor har samband med våldtäkter, sexuellt utnyttjande och sexuellt våld från äldre män. En bakomliggande orsak är till exempel att traditionell läkekonst (helbrägdagörare) uppmanar hiv-smittade män att ha sexuellt umgänge med småflickor, med förespegling att detta är ett effektivt botemedel mot viruset. Ett annat allvarligt problem är de övergrepp som görs mot äldre kvinnor (och män) som stämplats som häxor respektive anklagats för svartkonst och därför misshandlats svårt eller till och med dödats (se avsnitt 3). Morden leder då och då till debatt i media, men även om regeringstalesmän offentligt fördömt häxmord har det inte givit upphov till några konkreta motåtgärder. Den förstärkta politiska representationen av kvinnor är betydande. Enligt ett tillägg till författningen 2005 skall 30 procent av parlamentsplatserna tillfalla kvinnor. Eftersom inte tillräckligt många kvinnliga ledamöter väljs via valkretsarna måste flertalet kvoteras in. I Zanzibars representanthus med för närvarande 74 ledamöter har på motsvarande sätt tio kvinnor kvoterats in. Dessutom har kvinnlig representation på hög politisk nivå ökat efter valen 2005; 27 procent av ministrarna (6 ministrar och 10 vice ministrar) är kvinnor Bland annat leds finansministeriet, utrikesministeriet, undervisningsministeriet och justitieministeriet av kvinnor för första gången sedan frigörelsen Ytterligare en milstolpe år 2006 var utnämningen av en kvinna som vice talman till parlamentet. 16

17 De kvoterade platserna i parlamentet anses dock inte ha samma legitimitet i parlamentet som de ledamöter som väljs via en valkrets. De kvinnliga ledamöterna har också konstituerat en kvinnogrupp över partigränserna för att diskutera gemensamma problem och samordna vissa insatser. Eftersom parlamentet bygger på patriarkala strukturer och den manliga dominansen fortsatt råder uppger många att de behöver kapacitet och kunskap för att verkligen kunna delta på lika villkor som sina manliga kollegor. 15. Barnets rättigheter Tanzanias lagstiftning har ingen enhetlig definition av vem som anses vara barn, det finns dock lagstiftning som anger 18 år som gräns. Barnen är en av de mest utsatta grupperna i det tanzaniska samhället. Det finns en växande medvetenhet om åtagandena enligt barnkonventionen, som ratificerades av Tanzania år Många enskilda organisationer är aktiva inom detta område. Bland annat den allmänna resursbristen omöjliggör emellertid kraftfulla åtgärder. En nationell handlingsplan har utarbetats för att förbättra barnens situation i landet, med stöd av UNICEF och enskilda organisationer. Antalet föräldralösa barn uppskattas till närmare Den faktiska siffran lär dock vara betydligt högre. Många hamnar på gatan. Problemet med gatubarnen har ökat markant under senare år både i städerna och på landsbygden. Det handlar i många fall om barn som lämnar skola och splittrade familjer, i vissa fall är barnen utan föräldrar vilka dött i aids. Andra barn flyr situationer i hemmen där övergrepp begåtts mot dem. Spridningen av hiv/aids innebär att åtskilliga i den arbetsföra befolkningen slås ut och lämnar barnen i svåra situationer. Området runt Victoriasjön är särskilt drabbat. Många barn dras till städerna, i synnerhet Mwanza och Dar es Salaam, där de försörjer sig på försäljning av tidningar, sötsaker och liknande eller involveras i prostitution och småstölder. Inga säkra siffror finns för omfattningen av sexuell exploatering av minderåriga, inklusive barnprostitution. Sannolikt är detta ett växande problem. Barnarbete (barn under 14 år) är enligt lag förbjudet. Mängder av barn arbetar likväl för att bidra till sin egen eller familjens försörjning. ILO uppskattar att drygt fyra miljoner barn under 18 år arbetar regelbundet. I vissa områden används barn i småskalig gruvdrift eller på plantager. Andra barn utnyttjas som hushållsarbetare. Tvångsarbete förekommer, i synnerhet inom gruvindustrin i norr. En FN-dokumentär om barnarbetarna inom gruvindustrin i Mererani, Simanjiro, har upprört regeringen. Uppskattningsvis barn arbetar under svåra förhållanden i gruvindustrin i Simanjiro. 17

18 Skolflickor tvingas avbryta sin skolutbildning på grund av graviditet. Flickor tenderar över lag att missgynnas jämfört med pojkar i fråga om skolgång och vidareutbildning (se avsnitt 12 respektive 14). Aga av barn, såväl i hemmen som i skolan, är tillåten. Straffbarhetsåldern är 16 år. Det förekommer att barn fängslas och placeras tillsammans med vuxna (se även avsnitt 6). Det finns inga uppgifter om barnsoldater i den tanzaniska militären. För rekrytering till landets väpnade styrkor är minimiåldern 18 år. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Diskriminering på grund av ras, hudfärg, etnisk härkomst, religiös, politisk och annan åskådning motverkas officiellt. Frågan om etnicitet finns i det kulturella medvetandet och balansen upprätthålls nogsamt, om än inte uttalat, mellan olika befolkningsgrupper/stammar. Av Tanzanias cirka 120 etniska grupper är ingen numerärt dominerande. Regelrätta motsättningar mellan etniska grupper är ovanliga. Lojalitet inom och favorisering av den egna etniska gruppen är dock vanliga, även i politiken och administrationen. I de urbana områdena har upplevd diskriminering av den muslimska minoriteten lett till ökade motsättningar mellan muslimer och kristna. Den medvetna assimileringspolitiken och inflyttningen till städerna har suddat ut skillnaderna mellan olika folkgrupper. Ingen behöver dölja sin tillhörighet, men det är närmast tabubelagt att öppet åberopa etnicitet i politiska och andra sammanhang. Kulturellt har assimileringspolitiken varit bestämd, framför allt för att utbreda och befästa det nationella språket swahili. Det finns emellertid några relativt tydligt identifierbara minoriteter kvar i landet. Boskapsskötare och samlare, det vill säga befolkningsgrupper utan fast boplats, har genomgående sämre standard och utvecklingsmöjligheter än den fasta befolkningen och de pressas dessutom allt hårdare av den ekonomiska utvecklingen. Några exempel på utsatta folkslag är Baragaigstammen och maasaierna. Tanzanias befolkning brukar delas in i tre större religiösa grupper: kristna, muslimer och bekännare till traditionella religioner. Tanzania har den största muslimska befolkningsgrupperna bland länderna i södra Afrika. På fastlandet räknar man med att cirkaa hälften av befolkningen är muslimer. På Zanzibar är åtminstone 98 procent av invånarna muslimer. Trakasserier av den kristna minoriteten uppges förekomma liksom religiöst motiverade våldsdåd. FN:s 18

19 rapportör för religionsfrihet kommunicerade år 2004 med Tanzanias regering angående ökade spänningar mellan kristna och muslimer. Individer med pigmentstörningen albinism är en mycket utsatt grupp i samhället. De överges ofta av sina fäder på grund av en ingrodd rädsla och misstro bland män mot att ha och uppfostra barn som har albinism. Ofta går de barnen miste om rätten till utbildning på grund av ekonomisk misär hos mödrarna. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Sexuellt umgänge mellan män är förbjudet enligt tanzanisk lagstiftning med en straffsats på upp till 14 års fängelse. Då brottsbalken är delad mellan fastlandet och Zanzibar finns det ingen gemensam lag som täcker hela unionen vad gäller homosexualitet. På Zanzibar bestraffas homosexuella relationer mellan vuxna med sju års fängelse och homosexuella relationer med pojkar under 18 år med livstids fängelse. Att diskutera eller öppet visa homosexualitet är tabu i Tanzania. Det vore otänkbart för en tanzanier att gå ut offentligt med sin homosexuella läggning. Det finns ett starkt motstånd och utbredd fördomsfullhet i delar av den muslimska befolkningen. 18 Flyktingars rättigheter Tanzania har ratificerat flyktingkonventionen och regeringen är väl medveten om sina förpliktelser enligt denna. Landet har en lång tradition av att ta emot flyktingar och har i allmänhet behandlat dem väl. Med de mycket stora flyktingströmmarna från framför allt Rwanda, Burundi, Demokratiska republiken Kongo och Somalia har regeringen intagit en mer restriktiv hållning till flyktingmottagandet. Flyktingars rörelsefrihet och möjligheter till självförsörjning har begränsats. Ett mindre antal flyktingar har även avvisats vid gränsen utan korrekt prövning. Tanzania hyser kontinentens största flyktingprogram. I oktober 2006 fanns cirka flyktingar i landet under UNHCR:s beskydd, varav från Burundi, från Demokratiska republiken Kongo, från Somalia och av blandat ursprung. Dessa bor i läger i Kagera, Kigoma och Tangadistrikten, administrerade av UNHCR. Till dessa kommer hundratusentals personer som flytt till Tanzania för många decennier sedan och som idag är självförsörjande. Återflyttningen till Burundi har ökat kraftigt de senaste åren. Sedan 2005 underlättar UNHCR även återflyttning till Demokratiska republiken Kongo. 19

20 Tanzania ger normalt inte möjlighet till integration av flyktingar i samhället i meningen att de kan bli naturaliserade och självförsörjande. Grundprincipen i flyktingmottagandet är att flyktingarna i sinom tid skall återvända till sina ursprungsländer. Ett undantag är de somaliska flyktingar av bantu-ursprung som är bosatta i Tangaregionen i nordöstra delen av Tanzania. De historiska banden har motiverat naturalisering av denna specifika grupp. Regeringen inledde under året ett riksomfattande initiativ att återflytta personer som uppehåller sig i Tanzania utan legal status. Flyktingarna i UNHCR:s läger berörs inte. Rapporter förekommer om svåra förhållanden, familjeseparation, förstörd och beslagtagen egendom samt brutal hantering i samband med förflyttningarna. 20 En särskild flyktingavdelning i inrikesministeriet ansvarar för asylprocedurer och säkerheten i flyktingområden. Bistånd och stöd till flyktingarna i landet administreras och finansieras till stor del genom UNHCR. 19. Funktionshindrades rättigheter Det finns uppskattningsvis 3 miljoner människor med olika funktionshinder och handikapp i Tanzania, alltså nästan 10 procent av befolkningen. Den lagstiftning som finns för att förbättra de funktionshindrades situation tillämpas sällan i praktiken, exempelvis vad gäller sysselsättningsgaranti. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att underlätta tillgång till offentliga byggnader, allmänna färdmedel eller statliga tjänster för funktionshindrade människor. Funktionshindrade barn går sällan i skola (se avsnitt 12). Situationen för personer med funktionshinder är svår. För många personer med svåra funktionshinder återstår bara tiggeri, vilket är omfattande på gatorna i Dar es Salaam. Myndigheterna är inte omedvetna om de funktionshindrades svåra belägenhet. Enskilda organisationer, kyrkor och välgörenhetsorganisationer svarar för viss hjälpverksamhet på området, även om insatserna är långt ifrån tillräckliga. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Ett stort antal oberoende människorättsorganisationer verkar i Tanzania utan större formella begränsningar. Gällande lagstiftning har dock ibland inskränkt organisationernas verksamhet (se avsnitt 8). Andra utmaningar utgörs av svårigheter att få tillgång till information samt godtyckligt statligt