1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Tanzania 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Mänskliga rättigheter erkänns och respekteras i relativt stor utsträckning i Tanzania, samtidigt som det på flertalet områden finns utrymme för förbättringar. Kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättning och äldre är i regel de mest utsatta grupperna. Generellt kan sägas att respekten för mänskliga rättigheter kan och bör stärkas genom att nya lagar och regler tas fram och att redan fattade beslut efterlevs fullt ut. Respekten för yttrande- och föreningsfriheten har förbättrats, även om brister fortfarande finns. Rättssektorn präglas av ineffektivitet. Förhållandena i landets fängelser är svåra trots vissa förbättringar de senaste åren. Dödsstraff utdöms, men verkställs inte. Lagråds-kommissionens förslag på avskaffande av dödsstraffet har inte behandlats av regeringen. Den utbredda korruptionen fortsätter att utgöra ett allvarligt hinder för rättvisa och utveckling. Flera allvarliga fall av korruption har efter lång tids utredning ännu inte lett till dom. Tanzania är ett av världens fattigaste länder. Det makroekonomiska reformarbetet och regeringens fattigdomsbekämpning förbättrar långsamt individens ekonomiska och sociala rättigheter och levnadsvillkor, men skillnaderna är stora. Särskilt på landsbygden uppfattar många människor sin situation som oförändrad och i vissa fall sämre än tidigare. I Tanzania kännetecknas hälsosektorn av akut brist på utbildad sjukvårdspersonal och brist på mediciner och materiel. Situationen är särskilt svår på landsbygden och det är stora skillnader i tillgänglighet mellan olika delar av landet och mellan olika inkomstskikt. Mödradödlighet är en särskilt

2 2 allvarlig utmaning. Tanzania har lyckats sänka barnadödligheten framförallt genom att minska förekomsten av malaria och genom omfattande vaccinationsprogram de senaste åren. Regeringen har prioriterat utbyggnaden av utbildningssystemet och under de senaste åren har en kraftig ökning skett beträffande tillgången till primär- och sekundärutbildning. Grundskolan är kostnadsfri men i praktiken begränsar administrativa avgifter tillträde för de fattigaste. Stora utmaningar kvarstår avseende bland annat kvalitet, tillgång på personal och undervisningsmaterial. Trots att Tanzania officiellt bekänner sig till jämställdhet mellan könen är det uppenbart att kvinnan ofta ses som mindre värd än mannen. Ett omfattande arbete behövs för att ändra nuvarande attityder i samhället. En del av landets lagstiftning är fortsatt diskriminerande mot kvinnor. Kvinnor är underrepresenterade i politiken (även om ett antal kvinnor i samband med 2010 års val fick tyngre ministerposter än vid tidigare regeringsbildningar). Genderbaserat våld i och utanför hemmet är inte ovanligt, och könsstympning och bristande tillgång till sjukvård är stora problem. Föräldralösa barn är en växande grupp, vilken löper hög risk för att utsättas för våld och sexuella övergrepp. Barnarbete är förbjudet men är trots detta vanligt förekommande (även om det har minskat under de senaste åren). Personer med funktionsnedsättning beräknas uppgå till cirka sju procent av befolkningen. Deras situation är kraftigt förbisedd. Tillgång till utbildning, hälsovård och andra rättigheter saknas ofta. Bland minoritetsgrupper i samhället är nomader särskilt utsatta. Genom ett omfattande återflyttningsoch integrationsprogram har Tanzania gått från att härbärgera över flyktingar till nu ca flyktingar. Det civila samhället och medierna får ökat genomslag i samhället och ger röst åt kraven på mänskliga rättigheter. Ett öppnare debattklimat i medierna kan skönjas, bland annat avseende korruption och brukandet av landets naturresurser. I samband med valet 2010 har oppositionen fått en väsentligt mer framträdande roll. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Tanzania har ratificerat följande konventioner:

3 - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), men ej dess två fakultativa protokoll om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), men ej dess fakultativa protokoll. - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) samt dess fakultativa protokoll om enskild klagorätt - Konventionen om barnets rättigheter (CRC) och dess fakultativa protokoll om barn i väpnade konflikter samt handel med barn, barnprostitution och barnpornografi - Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) - Konventionen mot påtvingade försvinnanden undertecknades 2008, men har ännu inte ratificerats. - Flyktingkonventionen tillträddes Det tillhörande protokollet från 1966 tillträddes Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC). - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter Tanzania har ratificerat flertalet centrala konventioner för mänskliga rättigheter, med undantag för konventionen mot tortyr (CAT). Rapporteringen till FN:s konventionskommittéer är många gånger bristfällig och senfärdig. Dialogen med FN:s konventionsbaserade kommittéer är begränsad, men har i samband med de senaste rapporteringarna förbättrats. FN:s specialrapportör för giftigt avfall genomförde ett besök under Ett besök av FN:s oberoende expert för mänskliga rättigheter och extrem fattigdom är avtalat. Ett besök av den oberoende experten avseende utländska skulder har begärts 2006, 2007 och Likaså har besök av specialrapportören för summariska eller utomrättsliga avrättningar begärts 2008 men ännu inte avtalats. 3 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det finns inga kända rapporter om politiska mord sanktionerade av statsmakten i Tanzania. Detsamma gäller för påtvingade försvinnanden. Summariska eller utomrättsliga avrättningar utförda av soldater och poliser i tjänst tros under 2010 ha drabbat upp emot 40 personer. Övervåld av polismän är enligt människorättsorganisationer vanligt förekommande, inte minst i de

4 norra delarna av landet. Tanzania har inte tillträtt FN-konventionen mot tortyr. Tortyr är förbjudet i lag men förekommer enligt uppgift i häkten och fängelser. Ansvariga för missförhållanden ställs sällan till svars och ärenden förs endast i undantagsfall till rättslig prövning. Tanzania har en lag om häxeri från 1928 som erkänner att det finns häxeri och att det är av ondo. Enligt polisrapporter från ett antal regioner mördas cirka 500 kvinnor årligen på grund av att de misstänks vara häxor. En utbredd företeelse i det tanzaniska samhället är att folksamlingar tar lagen i egna händer. Bakgrunden är ofta en omfattande misstro mot polisen och rättsväsendet, långa avstånd till polisstationer, okunskap och ilska. Media rapporterar regelbundet om misstänkta brottslingar som stenats, misshandlats eller bränts till döds av uppretade folksamlingar. Det finns uppgifter om att polisen till och med uppmuntrar folksamlingarna och att man sällan ingriper mot personer som deltagit. Förövarna ställs sällan inför rätta. Under 2008 mördades 35 personer med albinism, i första hand på grund av vidskepelse. Det finns även starka finansiella krafter bakom morden, med kroppsdelar som säljs för stora summor pengar. Under 2009 uppskattas närmare tio personer ha mördats, under 2010 en person samt ett par attacker där personer stympats i jakten på kroppsdelar. Denna minskning har skett efter omfattande arbete av polis och myndigheter med informationsspridning, polisutbildning och nytt förbud mot alternativa doktorers verksamhet. Rättssystemet har prioriterat lagföring i samband med mord som begåtts på personer med albinism och utdömt mycket hårda straff. Förhållandena i fängelser och häkten är svåra och i vissa fall direkt livshotande, även om vissa förbättringar har skett de senaste åren, såsom ökad möjlighet till utbildning, förbättrade sovplatser och information om hiv/aids. Häktningstiderna är mycket långa; enligt lag får häktningstiden inte överskrida två månader, men det tar ofta så mycket som två, tre år för ett mål att nå domstol. Antalet mål som överstiger två år att nå domstol har minskat från 25,9 procent år 2008 till 12,9 procent år 2009 i enlighet med en preliminär beräkning. Häktningstiderna får inte avräknas mot straffen. Rättsprocesserna tar i regel flera år, och avslutas inte alltid. Allmänhetens förtroende för domstolarna är lågt. Trots att antalet intagna har minskat något samtidigt som kapaciteten på flera fängelser byggts ut är överbeläggning på landets fängelser (34 procent) ett fortsatt stort problem, liksom sanitära problem. På Zanzibar finns inte samma problem med överbeläggning på fängelser, men däremot är andelen häktade personer högre än andelen dömda. Polisens kapacitet har förbättrats genom ökad kännedom om moderna och effektivare utredningsmetoder av brott och kunskap om mänskliga rättigheter. 4

5 5 4. Dödsstraff I Tanzania finns dödsstraffet kvar för mord och landsförräderi. En utdömd dödsdom måste bekräftas av presidenten och kan även av denne omvandlas till fängelsedom. Ingen avrättning har verksställts sedan 1994 då presidenten avstått från att bekräfta dödsdomar. President Kikwete har vid ett par tillfällen omvandlat alla dödsstraff till livstids fängelse. Senast detta gjordes var 2009 då 75 dödsstraff omvandlades. Domstolarna fortsätter att utfärda dödsdomar. Opinionen mot dödsstraffet har vuxit och debatten om dödsstraff har blivit alltmer synlig. Under året har Tanzanias kommitté för lagreform, ledd av parlamentets talman på justitieministerns uppdrag, genomfört en utredning om hur befolkningen ser på dödsstraffet. Utredningen avslutades men rapporten offentliggjordes aldrig. Kommittén lämnade 2009 en rapport till regeringen med förslag på dödsstraffets avskaffande. Hittills har regeringen inte reagerat på kommitténs förslag. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Enligt brottsbalken måste en arresterad person höras inom 48 timmar. I praktiken kan arresterade få vänta i dagar på att bli förhörda. Inskränkningar i de personliga friheterna på politiska grunder förekommer. Polisen gör regelbundet bruk av sin rätt att tillfälligt omhänderta personer som anses störa ordningen, inte minst i samband med politiska möten. Detta skedde även i anslutning till 2010 års val. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Domstolsväsendet i Tanzania är i teorin fristående från den verkställande och lagstiftande makten. I praktiken är dock domstolarna starkt påverkade av regeringsmakten. Domare utses enligt grundlagen av presidenten. Det är också regeringsmakten som måste se till att rätts- och domstolsväsendet förses med tillräckliga resurser för att på ett effektivt sätt genomföra sitt uppdrag. Militärdomstolar existerar, men prövar inga enskilda mål. Ett reformprogram som syftar till att modernisera rättssystemet och förbättra lagar pågår. Ett antal framgångar kunde noteras år 2010, även om reformtakten till vissa delar är långsam. Generellt sett är arbetet inom rättssektorn ineffektivt och flera landsbygdsdistrikt saknar lokala domstolar. Allmänhetens förtroende för domstolarna är lågt. I de lokala domstolarna erbjuds endast allmän rättshjälp om det avser misstanke om mycket grova brott. Den rättshjälp som i övrigt finns tillhandahålls av enskilda organisationer.

6 6 Många av de lagar som planerades när flerpartisystemet infördes har inte genomförts. Enskilda organisationer menar att det behövs en översyn av samtliga lagar och en förändring i konstitutionen för att komma till rätta med motstridiga lagar och luckor i lagstiftningen. President Kikwete utlovade i sitt senaste nyårstal att grundlagen ska ses över. De konventioner Tanzania ratificerat är bristfälligt införlivade i landets lagstiftning. Framsteg har dock gjorts, bland annat har stora delar av barnkonventionen införlivats i landets lagstiftning genom antagandet av en lag om barnets rättigheter. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning visade inledningsvis en hög grad av integritet. Nu är kommissionen i hög mån kringskuren. Den förmår inte alltid genomföra sitt mandat, som är att granska enskilda anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter som inte är föremål för pågående rättsprocesser. Det så kallade Serengetifallet, där regeringen avfärdade kommissionens bedömning av myndigheternas fördrivning av invånarna i byn Nyamuma 2001, löstes 2009 i Högsta domstolen. Domen innebär inte bara att de fördrivna byborna kommer att få ersättning utan också ett prejudikat som ger kommissionen en formellt starkare ställning. Kommissionen har sedan april 2007 rätt att verka också på Zanzibar men än så länge är verksamheten där begränsad. Korruption genomsyrar alla nivåer av samhällslivet och utgör ett stort hinder för rättvisa och utveckling. En stor del av Tanzanias invånare måste i praktiken köpa sig rätten till sjukvård, utbildning och andra sociala tjänster. När president Kikwetes första mandatperiod inleddes stod korruptionsbekämpning högt på presidentens agenda. Bilden av åtgärder för att komma till rätta med korruptionen är dock blandad, och landets ledare sänder ut tvetydiga signaler vad gäller dess vilja att bekämpa den storskaliga korruptionen. Myndigheten för korruptionsbekämpnings mandat och kapacitet har sedan några år förstärkts. Detta har lett till ett ökat antal utredda fall samt en högre profil för myndigheten. Brister i oberoendet i förhållande till regeringen, samt ineffektivitet och oförmåga att prioritera, begränsar dock myndigheten. Arbetet försvåras även av att personer som rapporterar om korruption, så kallade visselblåsare, ännu inte skyddas av lagstiftning. 7. Straffrihet Straffriheten är utbredd i Tanzania. Korruption, polisbrutalitet och lynchningar är några exempel på områden där statsmakten ofta underlåter att beivra och bestraffa brott.

7 7 Uppskattningar gjorda av människorättsorganisationer visar att cirka en tredjedel av alla kvinnor utsätts för våld i hemmet. Nuvarande lagstiftning saknar dock bestämmelser gällande våld i hemmet eller våldtäkt inom äktenskapet. Brott av dessa slag utreds därmed sällan. Utomrättsliga och summariska avrättningar har ökat markant och förekommer framför allt i norra Tanzania. År 2005 fanns fem kända fall och år 2010 närmare 40 kända fall. Under 2010 sköt polisen exempelvis ihjäl åtta personer som olagligt hade tagit sig in i Mt Mara gruvan i norra Tanzania. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Författningen föreskriver yttrandefrihet och pressfrihet. Framväxten av nya och oberoende medier vid sidan av de statskontrollerade har varit viktig för demokratiseringen i Tanzania. Det finns nu en livaktig flora av tidningar på både engelska och swahili, liksom ett antal TV- och radiostationer som inte är statligt kontrollerade. De nya tidningsföretagen är med några undantag ekonomiskt svaga. Regelrätt censur kan inte sägas förekomma, åtminstone inte på fastlandet. Journalister utsätts dock för påtryckningar att idka självcensur och att styra sin rapportering. Tanzanias medieråd (Tanzania Media Council) har bidragit till att krav på censur hållits tillbaka genom framgångsrika skiljedomsförfaranden. Vid två tillfällen(2008 samt 2010) har tidningar suspenderats under tre månader efter beslut av informationsministern. Dessa beslut kritiserades i den öppna debatten och 2008 inledde tidningarna gemensamt en motsvarande bojkott av informationsministern där han aldrig nämndes eller syntes på bild i någon tidning. På Zanzibar är situationen sämre än på fastlandet. Statligt inflytande över de lokala medierna (radio och TV) är tydligt. Dessa medier favoriserar regeringspartiet CCM till nackdel för oppositionspartiet CUF. I det senaste valet 2010 var dock bevakningen mellan de olika partierna betydligt jämnare än vid tidigare val, även om CCM fortfarande har en fördel i bevakningen. Oberoende tidningar från fastlandet är fritt tillgängliga på Zanzibar och många invånare kan ta emot TV-sändningar från fastlandet. Trots svagheter spelar medierna en viktig roll för att avslöja missförhållanden och föra debatt. Medierna har en viktig roll för att uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna, och den bevakningen ökar. En allt öppnare och fränare mediedebatt har växt fram under de senaste åren med fokus på ett flertal misstänkta korruptionsaffärer. Tidningar har avslöjat korruptionsskandaler och drivit på en debatten mot korruption.

8 En ny lag om informationsfrihet och bestämmelser om medias förutsättningar att verka har varit på väg i flera år. Ett första utkast under 2006 ledde till omfattande diskussion bland icke-statliga aktörer som presenterade ett eget förslag till lag. Bristen på insyn och tillgången till offentlig information lyfts fram som ett problem och ett hinder för granskning av statsmakten och ansvarsutkrävande. På Zanzibar förbereds också ny medielagstiftning. Politiska partier och fackföreningar är registreringsskyldiga. Tidigare var den tanzaniska fackföreningsrörelsen en del av CCM:s organisation. Under talet växte en fristående fackföreningsrörelse fram. Landets fackliga centralorganisation, TUCTA (Trade Unions Congress of Tanzania), har idag tolv medlemsförbund och drygt medlemmar. Arbetstagare hindras dock inte sällan från att organisera sig. TUCTA och ett par andra fackföreningar, som lärarfacket och järnvägsarbetarnas fack, har varit mer synliga i att ställa krav för sina medlemmar och hota med och genomföra strejker. Inför valet 2010 gick TUCTA också ut med krav på presidentkandidaterna för de olika partierna, och det var tydligt att CCM inte längre självklart kan räkna med stöd från fackföreningarna. Församlingsfriheten garanteras av grundlagen och är i princip oinskränkt. Polisen måste dock informeras i förväg och kan förbjuda mötet om den bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs. I praktiken är det dock mycket sällsynt. På detta område har situationen på Zanzibar markant förbättrats genom den överenskommelse som nåddes sommaren 2010 om attupprätta nationell enighetsregering. De första valen under flerpartisystem utan våldsutbrott genomfördes under Enligt lag står alla frivilligorganisationer under kontroll av ett råd som utses av regeringen. Offentlig registrering är ett krav. Rådet har mandat att godkänna och återkalla registrering. Det gör att många organisationer i civila samhället i stället registrerar sig som icke-vinstdrivande företag. Lagstiftningen omfattar inte Zanzibar. Tanzania är enligt sin författning en sekulär stat. I vardagslivet ser man sällan konfrontationer mellan trosriktningarna. Officiellt får de nya partierna inte vara konfessionella. Individens utövande av sin religion respekteras vanligtvis, men viss diskriminering förekommer. Trots unionens sekularisering är Mufti-lagen fortfarande i kraft på Zanzibar. Muftin utses av presidenten och är bemyndigad att besluta i religiösa frågor. I samband med det senaste valet tycks frågor kring religion ha spelat en viktigare roll än tidigare. En tydlig trend är att den inhemska politiska och mediala debatten blivit mer artikulerad och rymmer mer ifrågasättande och krav på information, politiskt deltagande och transparens än tidigare; från såväl icke-statliga aktörer som 8

9 parlamentet. Utskotten för att övervaka uppföljning av hur statens resurser används har de senaste åren letts av oppositionen, vilket betytt mycket för en stark debatt och utkrävande av ansvar. Att utskotten gavs tillräckligt med tid att diskutera den nationella budgeten betecknas som ett betydande framsteg för budgetprocessen och för ledamöternas möjlighet att utföra sitt granskningsuppdrag. Överlag sker ett ökat inhemskt ansvarsutkrävande, där Tanzanias folkvalda i större utsträckning ställs till svars för sina beslut och förehavanden. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Den långa eran av enpartistyre under CCM präglar fortfarande det politiska livet i Tanzania, även om landet sedan 1992 är en flerpartidemokrati. Sammanblandningen mellan stat och regering är påtaglig och parlamentet är svagt. Förutsättningar kan nu finnas för ett mer livaktigt parlament med hjälp av den ökade andelen oppositionsledamöter efter 2010 års val. Författningen är fortfarande endast nödtorftigt anpassad till flerpartisystemet. Oppositionen och enskilda organisationer har efter valet 2010 höjt sina röster med krav på en ny konstitution, inte minst för att en valreform ska bli möjlig. Tanzania har för närvarande tjugo registrerade politiska partier samt ett mindre antal provisoriskt registrerade partier. Partiregistreringsämbetet har egen befogenhet att bevilja eller neka registrering av politiska partier och att tillämpa strikta regler för partiverksamhet. Den nuvarande innehavaren av detta ämbete, som är tillsatt av presidenten, gick för några år sedan ut med betydande integritet och kritiserade regeringen för att inskränka oppositionens politiska rättigheter och för att politiskt färga statsförvaltningen. I samband med 2010 års val fanns händelser som pekat på att denna integritet dalat, bland annat i anslutning till beslutsfattande med anledning av anklagelser mot regeringspartiet. I unionsparlamentet verkar regeringspartiet CCM och fyra oppositionspartier. Dessa senare har hittills varit splittrade och svaga vad gäller oppositionsarbete, partiprogram och medlemsaktivering. Det återstår att se hur oppositionen väljer att organisera sig efter valet 2010 då det finns en större andel oppositionsledamöter. Reglerna för partistöd ger regeringspartiet oproportionerligt stor finansiering. Kvinnors representation i de politiska institutionerna förbättrades i början av 2000-talet men har nu avstannat. (se avsnitt 14). Under 2010 ägde det fjärde demokratiska valet i landets historia rum. Valen genomfördes på ett organiserat och i huvudsak lugnt sätt över hela landet, inklusive på Zanzibar där det tidigare har varit oroligheter. Regeringspartiet CCM och president Kikwete vann med dryga 60 procent vilket var en nedgång 9

10 med cirka 20 procent. Oppositionspartierna hade med andra ord relativt stora framgångar. Samtidigt har ett av de stora oppositionspartierna framfört skarp kritik om valfusk. Det förefaller inte troligt att oegentligheter låg bakom det övergripande valresultatet. Inför valet uppdaterades den permanenta röstlängden från Parlamentet tog under 2010 beslut om en lag om finansiering av valkampanjer, som stipulerar att finansiering av valkampanjer måste redovisas. För första gången blev det förbjudet i lag att ge mutor i samband med val. Lagen ledde till ökad uppmärksamhet kring användandet av resurser i valkampanjer och ett antal fall anmäldes till valkommissionen och partiregistreringsämbetet. Anmälningarna ledde endast till ett fåtal åtgärder. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetsrättsrelaterade frågor är en stor utmaning för de mänskliga rättigheterna i Tanzania, inte minst eftersom drygt 90 procent av den arbetande befolkningen verkar inom den informella ekonomin. Antalet arbetande i den informella sektorn har sjunkit, om än marginellt, den senaste tioårsperioden till förmån för antalet arbetande inom den formella sektorn. Tanzania har ratificerat den Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Sedan 2008 har man en nationell strategi för arbetsskapande och man har tillsammans med ILO utvecklat ett landstäckande program för Decent Work. Författningen tillåter fackföreningsfrihet och regeringen respekterar denna rättighet. Antalet medlemmar i fackföreningar har ökat de senaste åren men ökningen motsvarar inte ökningen av antalet lönearbetare. En av fem arbetstagare är medlem i en fackförening. Rätten till kollektivavtal skyddas av lagen men gäller inte i offentlig sektor. Författningen förbjuder tvångsarbete, även för barn. Det finns dock rapporter om att tvångsarbete ändå förekommer (se även avsnitt 15 om barnarbete). Minimilönen höjdes 2008 och varierar mellan shilling per månad (cirka 325 kr) och shilling (cirka 1750 kr) beroende på sektor. Den lägsta minimilönen räcker inte för att täcka de mest nödvändiga kostnaderna. Stora skillnader finns mellan könen vad gäller att kombinera arbete med familjeliv och privatliv. Kvinnor axlar den absolut största delen av obetalt hushållsarbete och gör detta ofta i tillägg till annat arbete samt på bekostnad av möjlighet till avlönat arbete. 10

11 Tillgången till sociala trygghetssystem har ökat något de senaste åren. Andelen av den ekonomiskt aktiva befolkningen som täcks av sociala trygghetssystem ökade från 3,1 procent 2005 till 3,6 procent Bristen på statistik gör att det är närmast omöjligt att mäta om det alls skett några förbättringar beträffande stabilitet och säkerhet i arbetslivet. Ungefär hälften av alla lönearbetande personer hade osäkra arbeten år 2006; om man lägger till alla som arbetar inom jordbruket (som knappast kan ses som stabila och säkra) innehar en majoritet av den arbetande befolkningen osäkra arbeten. Sysselsättningssituationen i Tanzania är bekymmersam. Cirka 29,5 procent av den totala arbetsstyrkan beräknas ha avlönade arbeten. Allra högst är arbetslösheten bland personer under 35 år. Ungefär hälften av de arbetslösa återfinns i storstäderna. Jordbruket beräknas svara för cirka 74 procent av den totala sysselsättningen, varvid det stora flertalet är engagerade i självhushåll utan fasta löneinkomster. Arbetslagstiftningen stipulerar rätten att strejka, men kritiseras samtidigt för att begränsa strejkrätten genom alltför strikta villkor. Lärarfacket tilläts inte strejka 2009, strejken förklarades på oklara grunder olaglig. Zanzibar har en separat arbetslagstiftning. Bland annat omfattar den zanzibariska arbetsrätten endast arbetstagare inom den privata sektorn. Den zanzibariska lagstiftningen förbjuder strejkrätten Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Vissa förbättringar har skett de senaste åren framförallt vad gäller sjukvårdens kapacitet för att hantera hiv/aids men också generellt vad gäller bristen på sjukvårdspersonal. I Tanzania kännetecknas dock hälsosektorn av akut brist på utbildad sjukvårdspersonal och brist på mediciner och materiel. Situationen är särskilt svår på landsbygden och stora skillnader råder gällande tillgänglighet till hälsovård mellan olika delar av landet och inkomstskikt. Regeringen erbjuder i princip gratis vård av ett fåtal sjukdomar, såsom tuberkulos och kolera, liksom vård av medellösa. Dessa tjänster begränsas i praktiken av brist på sjukvårdspersonal, mediciner och sjukvårdsplatser, utbredd korruption liksom långa avstånd till sjukhus och kliniker. Tillgången till sjukvård är avsevärt mycket bättre i städer än på landsbygden. Regeringen har hittills inte åsidosatt mer än 10 procent av den nationella budgeten till hälsosektorn vilket är avsevärt mycket lägre än de 15 procent som den så kallade Abujadeklarationen satt som mål.

12 Tanzanias medellivslängd har ökat de senaste åren efter ett antal år av stark nedgång. Medellivslängden är nu uppskattningsvis 53 år för män och 56 år för kvinnor, och når således samma nivå som den var på för dryga 20 år sedan. Förbättringarna tros i första hand bero på minskad barnadödlighet och färre aidsrelaterade dödsfall. Tillgång till rent vatten och sanitet är begränsad och har inte förbättrats den senaste tiden. Malaria, aids, tuberkulos, lunginflammation och järnbrist är de vanligaste dödsorsakerna. Barn och kvinnor är särskilt utsatta. Undernäring är ett stort problem: ungefär 42 procent av barn under fem års ålder uppskattas vara hämmade i sin tillväxt och cirka 16 procent är underviktiga. Cirka sex procent av befolkningen på fastlandet mellan år beräknas vara hiv-positiva, även om de exakta talen är osäkra. De flesta smittade är kvinnor och omfattningen smittade varierar kraftigt mellan de olika regionerna i landet. Över en miljon människor i Tanzania lever med hiv/aids och av dessa är ca i behov av bromsmediciner. Regeringen har uttalat att hiv/aids är en prioriterad fråga. Sedan 2004 förser Tanzania aidssjuka personer med bromsmediciner genom en nationell behandlingsplan. Målet är att alla behövande ska ha tillgång till bromsmediciner. Det är dock långt kvar innan detta kan uppnås. Idag får upp emot personer behandling. Malaria utgör en stor påfrestning på den tanzaniska ekonomin. Det är även här stor skillnad i utbreddheten i de olika delarna av landet. Spridningen av malaria har dock minskat de senaste åren och har tillsammans med omfattande vaccinationsprogram lett till att barnadödligheten sjunkit förhållandevis mycket i Tanzania. På Zanzibar har så stora framsteg i malariabekämpningen gjorts att malaria i stort sett är helt utrotat. 12. Rätten till utbildning Under de första decennierna efter Tanzanias självständighet gjordes stora investeringar på utbildningsområdet. Under 1980-talet och första hälften av 1990-talet ödelades stora delar av resultaten av dessa investeringar. Sedan dess har situationen förbättrats avsevärt. Under de senaste åren har regeringen - stödd av givare så som Sverige - satsat mycket på utbildning. Utbildningssektorns del av statsbudgeten uppgår idag till cirka 18 procent. Förbättringar i inskrivningsstatistiken på alla nivåer i utbildningssystemet kan tillskrivas flera viktiga beslut: ett sammanhållet utvecklingsprogram för utbildning i Tanzania har utformats; de obligatoriska skolavgifterna har tagits bort; påbud har gått ut att alla skolbarn ska skrivas in i grundskolan; ett program för byggande av nya klassrum har satts igång. Enligt statistiken är 95,4 procent av barn i skolpliktig ålder (7-13 år) inskrivna i grundskolan (årskurs 1-7). Denna officiella statistik är dock osäker, 12

13 hushållsbudgetundersökningen 2008 visade på att cirka 80 procent av skolbarnen går i skolan. Fördelningen mellan pojkar och flickor är relativt jämn: 95,2 procent för pojkar och 95,6 procent för flickor. På regionnivå varierar andelen mellan drygt 88 och närmare 100 procent. Under senare år har en satsning på primär- och sekundärskolan intensifierats och ett stort antal skolor har byggts. Antalet elever inskrivna i såväl sekundärskolan som i högre utbildning har ökat markant. De stora satsningarna kritiseras dock för att inte säkerställa kvaliteten i utbildningen. Det råder stor brist på läromedel och utbildade lärare inom både primär- och sekundärutbildningen och många skolor har problem när det gäller vatten och sanitet. Mer än hälften av eleverna klarar inte slutexamina i primärskolan och ännu färre klarar slutproven efter fjärde året i sekundärskola. Av dem som gått ut grundskolan fortsätter cirka 44 procent till sekundärundervisning (årskurs 8-13). Ett hinder för många är att skolgången från årskurs 8 inte längre är kostnadsfri. För elever i grundskolan finns en administrativ avgift som för de fattigaste kan upplevas svår att finansiera. Cirka fem procent fortsätter till universitetet och andelen flickor/kvinnor inom högre utbildning ligger på drygt 35 procent. Många välbeställda familjer skickar sina barn utomlands för att studera. Graviditet leder som regel till relegering, även om enskilda skolor inte följer det gängse mönstret. Under 2010 uppmärksammade tanzanisk media att lärares illegala sexuella umgänge med minderåriga elever låg bakom många graviditeter. På Zanzibar finns sedan flera år en lag som tillåter gravida skolflickor att gå kvar i skolan. I förslaget till den reviderade utbildningspolicyn för fastlandet betonas på ett tydligare sätt än tidigare flickors rätt att komma tillbaka till skolan efter förlossning. Människorättsorganisationer har vid upprepade tillfällen efterlyst en tydlig lagstiftning på området i syfte att säkra flickors rätt till utbildning. Diskriminerade grupper är bland annat barn med funktionsnedsättning (uppskattningsvis är endast cirka en procent inskrivna i skolor) och barn åt boskapsskötare. Bristen när det gäller vuxenutbildning utestänger framför allt kvinnor på landsbygden. Cirka 40 procent av dessa kvinnor uppges vara analfabeter. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Tanzania tillhör de fattigaste länderna i världen mätt i bruttonationalprodukt per invånare (cirka 550 USD). Den senaste hushållsundersökningen som publicerades 2008 visar att inkomstfattigdomen i landet inte minskat mer än marginellt sedan förra mätningen 2001 trots betydande ekonomisk tillväxt. Fortfarande lever cirka en tredjedel av befolkningen under det nationella 13

14 fattigdomsstrecket. Tanzanias framgångar vad gäller sociala sektorer, främst de höga inskrivningstalen i skolan och minskad barndödlighet, har emellertid lett till att Tanzanias placering på UNDP:s brett sammansatta fattigdomsindex är betydligt bättre än vid jämförelser av inkomstfattigdom. På landsbygden är andelen som lever under det nationella fattigdomsstrecket mer än dubbelt så hög som i Dar Es Salaam. Tillgång till mat har ökat, men i vissa distrikt råder fortsatt brist på mat. Mätningen visar dock att även om inkomstfattigdomen inte minskat har fallande priser på vissa varor (bland annat myggnät, byggnadsmaterial, telefoner och radio) inneburit en ökad tillgång till dessa varor av även för de fattigaste hushållen. Tillgång till utbildning och hälsovård ingår inte vid beräkningen av inkomstfattigdom i hushållsundersökningen. Men ökade statliga satsningar på utbildning har inneburit att fler barn i de fattigaste hushållen har fått möjlighet att gå i skolan. Ökade offentliga satsningar för hälsovård har på liknande sätt inneburit att fler besöker statliga kliniker, medan besöken på privata kliniker minskat i stort sett i samma utsträckning. Tillgången till rent vatten har inte ökat i samma takt som befolkningsmängden. Tre fjärdedelar av befolkningen lever på landsbygden och är på något sätt beroende av naturbruksrelaterad verksamhet. Tillväxten inom jordbruket har varit endast marginellt högre än befolkningstillväxten. För att levnadsstandarden ska öka för de stora befolkningsgrupperna är det viktigt att produktiviteten inom jordbruket ökar genom ytterligare anpassning till marknadens efterfrågan, inte minst utanför landets gränser. 14 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Trots att Tanzania officiellt bekänner sig till jämställdhet mellan könen ses kvinnan i de flesta delar av samhället som mindre värd än mannen. Detta tar sig bland annat uttryck i diskriminerande lagstiftning, bristande tillgång till hälsovård, underrepresentation inom det politiska livet, statsförvaltningen och näringslivet samt en låg andel kvinnor i högre utbildning. Könsstympning och kvinnomisshandel är betydande problem. Även om lagstiftningen till viss del stärkt kvinnans ställning, kvarstår orättvisor på ett flertal områden, bland annat gällande äktenskapslag, rätt till land samt arvsrätten. Flickor blir ofta bortgifta innan de uppnått myndig ålder. Hustrumisshandel är inte ovanligt, liksom handel med kvinnor och flickor

15 inom landet och till utlandet. Nedvärderande attityder gentemot våldtagna kvinnor hos polis och rättsväsendet hindrar kvinnor från att till fullo åtnjuta sina rättigheter. De senaste två åren har emellertid omfattande utbildningar för poliser genomförts om de mänskliga rättigheterna och hur man hanterar och utreder könsrelaterat våld. Sedvänjan med brudpriser påverkar jämställdheten negativt. Mannen betraktar kvinnan som sin egendom som kan utnyttjas, behandlas och inte sällan misshandlas efter eget tycke. En kvinna som misshandlas av sin make befinner sig oftast fast i äktenskapet eftersom kvinnans familj tvingas återbetala brudpriset om kvinnan återvänder till föräldrahemmet. Tanzanias grundlag fastslår att män och kvinnor har lika rättigheter men medger samtidigt att traditionell lag (sharia) ska respekteras. Därmed understöds praxis att flera rättsfall prövas och döms i enlighet med sharia varvid kvinnors ställning genomgående är svagare än mäns. Minimiåldern för äktenskap är 15 år för flickor medan den är 18 år för pojkar. Lokala sedvänjor och delar av den indiska befolkningen i Tanzania tillåter att flickor gifts bort redan vid 12 års ålder. Sharialagar diskriminerar kvinnorna såväl inom äktenskapet som vid skilsmässa. Vid skilsmässa tilldelas maken vårdnaden om barn samt egendomar. Även den civila lagstiftningen diskriminerar kvinnor. Om vårdnaden om barnen tilldöms modern (vilket ibland förekommer i urbana miljöer) tillerkänns modern ett mycket lågt underhållsbelopp. Underhållsskyldigheten som regleras av lagen utgör små belopp men oftast tillämpas den inte alls. Detta gör att kvinnor som lämnar sina män befinner sig i en ytterst utsatt ekonomisk situation eftersom de har svårt att få äganderätt och arvsrätt. Diskriminering av kvinnor är förbjuden enligt grundlag. Äktenskapslagen från 1971 förkastar hustrumisshandel men stipulerar vare sig förbud eller straff. Frågan har dock uppmärksammats av regeringen och presidenten bland annat genom informationskampanjer och i landets strategi för att bekämpa fattigdom. Kvinnor har lagstadgad rätt att äga mark under samma förutsättningar som män, men kvinnors rätt att äga och ärva fast egendom upphävs i praktiken av äldre gällande lagstiftning. Lagen om sexualförbrytelser stipulerar hårda straff för våldtäkt, men skyddar inte mot våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnoorganisationer har identifierat äktenskapslagen som den mest diskriminerande och prioriterade för en revidering. Ett förslag till ny lag togs fram redan 1992 men något beslut har inte fattats. Invandringslagen föreskriver att en utländsk man som är gift med en tanzanisk kvinna inte har rätt att bo i Tanzania; den tanzaniska kvinnan tvingas i sådana fall i praktiken att ge upp sitt medborgarskap. Motsvarande gäller inte för utländska kvinnor gifta med tanzaniska män. 15

16 16 Abort annat än av medicinska skäl är förbjudet. Under 2006 skrev Tanzania emellertid under Afrikanska unionens riktlinjer för abort som uppmuntrar till mer liberal tillämpning av lagstiftningen. Könsstympning praktiseras i omfattande utsträckning, även om en svag nedgång har kunnat skönjas. Den senast genomförda utredningen är från 2006 och visade att ca 15 procent av alla flickor fortfarande utsätts för denna sedvänja. Uppgifter finns om att könsstympning förekommer inom cirka 20 av landets 130 etniska grupper, majoriteten från landets centrala och norra delar. I vissa regioner uppges så många som 80 procent av kvinnorna vara könsstympade. Mörkertalet i statistiken tros vara stort. Mer omfattande forskning och utredning behövs för att få reda på den verkliga omfattningen. Lagen om sexualförbrytelser trädde i kraft 1998 som en del av den övergripande lag om sexualbrott (Sexual Offences Special Provisions Act). I denna lag behandlas könsstympning som ett brott och skyddar kvinnor upp till 18-års ålder. Efterlevnaden av lagen är svag och åtal är fortfarande sällsynta. Motsvarande lagstiftning saknas på Zanzibar. Könsstympning tros i allt högre utsträckning ske i hemlighet, i allt lägre åldrar och inte sällan med dödlig utgång, särskilt när det utförs på spädbarn. Mödradödligheten är fortfarande hög även om den minskat något den senaste femårsperioden, från 578 per kvinnor till 454 per En starkt bidragande orsak till det höga dödstalet är att kring hälften av alla kvinnor föder sina barn utan närvaro av utbildad sjukvårdspersonal. Denna omständighet i kombination med järnbrist till följd av undernäring hos den gravida kvinnan leder till att mödrar ofta dör av blodförlust. Under 2000-talet har den politiska representationen av kvinnor förstärkts betydligt. Enligt ett tillägg till författningen 2005 ska 30 procent av parlamentsplatserna tillfalla kvinnor. Eftersom inte tillräckligt många kvinnliga ledamöter väljs via valkretsarna måste flertalet kvoteras in. Kvinnlig representation på hög politisk nivå ökade efter valen 2005 och ligger efter valen 2010 kvar på ungefär samma nivå (sju av 29 ministrar och tre av 21 viceministrar är kvinnor). Kvinnor har efter 2010 års val fått förhållandevis tyngre ministerposter än i tidigare regeringar. För första gången i Tanzanias historia utsågs efter valet 2010 en kvinnlig talman. 15. Barnets rättigheter Tanzania har ingen enhetlig definition av vem som anses vara barn. Det finns dock lagstiftning som anger 18 år som gräns.

17 Barnen är en av de mest utsatta grupperna i det tanzaniska samhället. Fattigdomen är en kritisk faktor som i hög grad bidrar till vuxnas kränkande av barns rättigheter. Kulturella normer, traditioner, attityder och värderingar bidrar i vissa fall till att kränka rättigheter, så som rätten till skydd mot våld och andra övergrepp, rätten att bli hörd, rätten att inte behöva arbeta eller tvingas in i barnäktenskap, rätten för barn med funktionsnedsättningar. Det finns emellertid en växande medvetenhet om åtagandena enligt barnkonventionen, som ratificerades av Tanzania år Många enskilda organisationer arbetar med barnets rättigheter. En lag om barnets rättigheter antogs av Tanzanias parlament 2009, lagen naturaliserar stora delar av barnkonventionen. Implementeringen av den nya lagen återstår. Den nya lagen har inte ändrat äktenskapsåldern som är 15 år för flickor och 18 år för pojkar. Den nya lagen förbjuder heller inte aga, vilket finns kvar i landets straffsatser och tillåts i utbildningsväsendet, familjen och på institutioner för barn. På Zanzibar har man på försök instiftat förbud mot aga i vissa skolor. Övergreppen mot barn är omfattande. En under 2010 genomförd studie visar att 28 procent av alla flickor och 15 procent av alla pojkar någon gång utsatts för sexuellt våld. Tillgången på sexuell och reproduktiv hälsovård är bristfällig och resulterar bland annati ett högt antal tonårsgraviditeter. Endast cirka 10 procent av alla barn födelseregistreras. Rätten att delta och bli hörd avseende beslut som berör barn infrias endast på marginalen, trots ett antal initiativ från regeringen för att barn i högre utsträckning ska åtnjuta dessa rättigheter. Initiativen omfattar utvecklandet av riktlinjer för att förbättra barns deltagande, etablerandet av barnnätverk och barnråd och avsättandet av mark i städer för att möjliggöra diverse aktiviteter för barn. Antalet föräldralösa barn uppskattas till närmare 2,5 miljoner. En stor del är barn vars föräldrar dött i aids. Många flyr situationer i hemmen där de blivit utsatta för övergrepp. Spridningen av hiv/aids-smittan innebär att åtskilliga i den arbetsföra befolkningen slås ut och lämnar barnen i svåra situationer. Området runt Victoriasjön är särskilt drabbat. Många barn dras till städerna, i synnerhet Mwanza och Dar es Salaam, där de försörjer sig på försäljning av tidningar, sötsaker och liknande eller involveras i prostitution och småstölder. Inga säkra siffror finns för omfattningen av sexuell exploatering av minderåriga, inklusive barnprostitution. Sannolikt är detta ett växande problem. Barnarbete (arbete för barn under 14 år) är enligt lag förbjudet. Mängder av barn arbetar likväl för att bidra till sin egen eller familjens försörjning. Enligt siffror från 2006 arbetar 27,5 procent av alla barn mellan fem till 17 år, vilket är 17

18 en minskning från 31,3 procent år Barnarbete är tre gånger vanligare på landsbygden än i städerna. De värsta formerna av barnarbete är koncentrerade till fyra områden; kommersiella jordbruk, gruvindustrin, hushållsarbete och prostitution. Straffbarhetsåldern är 16 år. Det förekommer att barn fängslas och placeras tillsammans med vuxna (se även avsnitt 6). Det finns inga uppgifter om barnsoldater i den tanzaniska militären. För rekrytering till landets väpnade styrkor är minimiåldern 18 år. Barns kännedom om sina rättigheter är i regel väldigt låg. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Diskriminering på grund av ras, hudfärg, etnisk härkomst, religiös, politisk och annan åskådning motverkas officiellt. Frågan om etnicitet finns i det kulturella medvetandet och balansen upprätthålls nogsamt, om än inte uttalat, mellan olika befolkningsgrupper/stammar. Av Tanzanias cirka 130 etniska grupper är ingen numerärt dominerande. Regelrätta motsättningar mellan etniska grupper är ovanliga. Lojalitet inom och favorisering av den egna etniska gruppen är dock vanligt förekommande, även i politiken och administrationen. Upplevd diskriminering av den muslimska minoriteten i urbana områden leder i vissa fall till ökade lokala motsättningar mellan muslimer och kristna. Under valkampanjen 2010 användes i högre grad än tidigare religiösa argument av såväl politiker som religiösa ledare, vilket väckte starka känslor bland många och en debatt i media. Många menar att politikerna i samband med 2010 års val underblåst de få religiösa motsättningar som fanns. Den medvetna assimileringspolitiken och inflyttningen till städerna har suddat ut skillnaderna mellan olika folkgrupper. Ingen behöver dölja sin tillhörighet, men det är närmast tabubelagt att öppet åberopa etnicitet i politiska och andra sammanhang. Det finns emellertid några relativt tydligt identifierbara minoriteter kvar i landet. Befolkningsgrupper utan fast boplats har genomgående sämre standard och utvecklingsmöjligheter än den fasta befolkningen. Några exempel på utsatta folkslag är Barabaigstammen och masaierna. Hundratals Masaifamiljer i området Loliondo i norra Tanzania utsattes under 2009 för tvångsförflyttningar. I samband med tvångsförflyttningarna ska enligt uppgift kvinnor ha våldtagits och hus bränts ned. Det finns uppgifter om fortsatta problem i området under

19 Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Sexuellt umgänge mellan män är förbjudet enligt tanzanisk lagstiftning med en straffsats på upp till 14 års fängelse. Homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt-personer) döljer generellt sin läggning, vilket sällan leder till att lagen tillämpas. Fördomar är utbredda och homosexualitet förlöjligas offentligt. Tanzaniska människorättsorganisationer tar sällan, om alls, upp frågan. Homosexualitet anses generellt i landet vara något på gränsen till ickeexisterande i Tanzania och tros bara gälla utlänningar, inte tanzanierna själva. Forskning kring frågan är i princip obefintlig, liksom arbetet för hbt-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. På Zanzibar bestraffas homosexuella relationer mellan vuxna med sju års fängelse och homosexuella relationer med pojkar under 18 år med livstids fängelse. I samband med Tanzanias fjärde rapport till FN:S människorättskommitté uppmanades Tanzania att avkriminalisera sexuella relationer mellan samtyckande vuxna av samma kön. Detta ledde till negativa skriverier i media och mer direkta och aggressiva attacker mot homosexuella. 18. Flyktingars rättigheter Tanzania har ratificerat flyktingkonventionen och har en flyktinglag som införlivat 70 procent av principerna i flyktingkonventionen. Landet har en lång tradition av att ta emot flyktingar och har i allmänhet behandlat dem väl. Tanzania har varit en av världens största flyktingmottagare med över flyktingar främst från Burundi, men också från Rwanda, Demokratiska republiken Kongo och Somalia. Med anledning av de mycket stora flyktingströmmarna har regeringen på senare tid intagit en mer restriktiv hållning till flyktingmottagande. I januari 2010 beräknades det finnas cirka flyktingar i landet, efter repatriering och naturalisering av hundratusentals flyktingar. Under de senaste åren har Tanzania målmedvetet verkat för att de stora flyktinglägren ska avvecklas. Av tidigare elva flyktingläger i FN:s flyktingorgan UNHCR:s regi återstår idag fyra. Tanzania ger i ett omfattande pågående program möjlighet till integration av flyktingar i samhället så att de kan bli naturaliserade och självförsörjande. 19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning

20 Ungefär 7,8 procent av Tanzanias befolkning lever med olika typer av funktionsnedsättningar. Under 2009 ratificerade Tanzania FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Regeringen har därigenom förbundit sig att verka för deltagande, jämlikhet samt att stärka personer med funktionsnedsättnings ställning i Tanzania. För att konventionen skall gälla måste den dock införlivas i tanzanisk lag, vilket ännu inte skett. Den lagstiftning som finns för att förbättra de funktionsnedsattas situation tillämpas sällan i praktiken, exempelvis vad gäller sysselsättningsgaranti. Majoriteten av personer med funktionsnedsättning saknar tillgång till utbildning, hälsovård samt övriga sociala tjänster. Uppskattningar visar att endast cirka en procent av barn med någon form av funktionsnedsättning erhåller grundskoleundervisning, vid vilken de flesta varken erbjuds stöd eller särskild assistans för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att underlätta tillgång till offentliga byggnader, allmänna färdmedel eller statliga tjänster för funktionsnedsatta personer. Några framsteg på policyområdet har gjorts, exempelvis antagandet av en nationell policy år 2004 och beaktande av rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Tanzanias strategi för att bekämpa fattigdomen. De funktionsnedsattas situation har dock endast marginellt förbättrats och för många personer med svåra funktionsnedsättningar återstår bara tiggeri. 20 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Ett stort antal oberoende människorättsorganisationer verkar i Tanzania utan större formella begränsningar. Gällande lagstiftning har dock ibland inskränkt organisationernas verksamhet (se avsnitt 8). Andra utmaningar är svårigheter att få tillgång till information samt godtyckligt statligt maktutövande. De flesta av organisationerna är beroende av internationella biståndsgivare. Den största nationella organisationen verksam för de mänskliga rättigheterna är Legal and Human Rights Center (LHRC) som har en ledande roll i att bevaka och främja mänskliga rättigheter. Organisationen ger ut publikationer, bedriver utbildning och lobbyverksamhet samt erbjuder rättshjälp och driver strategiska rättsfall. LHRC har även etablerat granskningspaneler (så kallade watch panels) för att med ett medborgarperspektiv följa upp regeringen, parlament och domstolarnas agerande. De har också företrätt de målsägande i Serengetifallet (se avsnitt 6). Bland andra viktiga organisationer verksamma för de mänskliga rättigheterna finns Tanzania Gender Networking Programme (TGNP), en nationell organisation för jämställdhet och kvinnors rättigheter. TGNP följer