Remiss: Tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (SOU 2012:49)

Transkript

1 1 (5) Dnr SU Regeringskansliet (Justitiedepartementet) Stockholm Remiss: Tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (SOU 2012:49) Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som anmodats att yttra sig över remissen, anför följande: Inledning Det avgivna betänkandet avser genomförande av EU:s tolknings- och översättningsdirektiv (2010/64/EU) och angår rätten för misstänkta att erhålla tolkning och översättning på sitt hemspråk. Samma rätt gäller misstänkta som har hörselnedsättning eller talsvårigheter. De förslag som utredningen lämnat för att anpassa svensk reglering, främst i rättegångsbalken, till direktivet är begränsade och utgår ifrån att denna tolk- och översättningsrätt redan är godtagbart reglerad i Sverige. Några skärpningar av kraven föreslås dock, framför allt att bestämmelsen om att tolk får anlitas ersätts med en ska -regel, dvs. att tolk ska anlitas då någon inte behärskar det svenska språket. En annan skärpning avser rätten till översättning, så att misstänkta som inte förstår förfarandespråket ska kunna begära och erhålla en översättning för att kunna bemöta samtliga anklagelser. Vidare höjs kvalitetskraven när det gäller tolkning och översättning. Alla dessa skärpningar framstår som befogade och i enlighet med direktivet. Frågan är dock om förändringarna är tillräckliga. Frågan är också hur de nya reglerna kommer att tillämpas i praktiken. Fakultetsnämnden anser att det är nödvändigt att ge anvisningar för tolkning av bestämmelserna och i det avseendet räcker inte utredningens genomgång av problematiken. En proposition om föreslagna lagändringar bör alltså kompletteras med en mer utförlig författningskommentar. Några av de aspekter som därvid bör beaktas exemplifieras i detta remissyttrande Rätten till tolk En viktig förändring som impliceras av skärpningen när det gäller möjligheten att anlita tolk är att fokus tydligare förskjuts till tolkning som en rättighetsfråga. Den tidigare regleringen ( får anlitas ) ger snarare intryck av att tolk är ett verktyg för domstolen, att det är domstolens behov av att kunna förstå vad den misstänkte säger som är huvudsyftet med Stockholms universitet Besöksadress: Stockholm Universitetsvägen 10 E

2 2 (5) tolkningen. Med en ska-regel är i stället fokus på den misstänktes behov av att kunna uttrycka sig på sitt modersmål. För att kunna försvara sig behöver han/hon beredas möjlighet inte bara att förstå anklagelsen och försvara sig mot den, utan kanske främst möjlighet att prestera en nyanserad och detaljrik utsaga. Utan en sådan möjlighet finns det en uppenbar risk att brister i det svenska språket kommer att vara en negativ faktor vid bedömningen av den misstänktes trovärdighet, inte minst i ord-mot-ordsituationer. Av detta skäl måste de rättsliga organen vara generösa med att anlita tolk och denna generositet bör inte bara gälla misstänkta personer och straffrättsliga förfaranden utan även målsäganden och vittnen samt alla processformer. När det gäller behovet av tolk i rättsprocessen uppkommer frågan om vilka brister i det svenska språket som ska föreligga för att tolk ska anlitas. I den nuvarande regleringen anges att så kan ske när personen inte är mäktig det svenska språket en mycket udda formulering som dock indikerar att tolk kan anlitas även i fall där personen talar hyfsad svenska, men ändå inte mäktar att hävda sig i sammanhanget. Möjligen finns det även utrymmet för ett proportionalitetsresonemang, dvs. att ju viktigare saken är (och ju viktigare den berördes uppgifter är för utgången), desto mer angeläget är det att tolk utses. I det nya förslaget är kriteriet för när tolk ska anlitas att den misstänkte och här gäller det enbart misstänkta inte behärskar svenska. Man skulle med fog kunna hävda att den nya regleringen, trots att det blivit en obligatorisk regel, kommer att kunna tillämpas på ett mer restriktivt sätt än den gamla: Tidigare kunde man komma fram till att tolk behövdes för att den misstänkte (eller annan) inte var den aktuella uppgiften (i processen) mäktig på svenska, nu kan man komma fram till att personen behärskar svenska och att tolk därför inte ska utses. Bedömningen kan alltså komma att flyttas från den misstänktes behov till ett avgörande av hur bra svenska han/hon talar. I stället borde det vara så att en misstänkt (eller annan) ska ha tolk så snart hemspråket är bättre än svenska för att kunna hävda sig i processen. Detta kan vara fallet även om personen bott länge i Sverige, är svensk medborgare och talar språket någorlunda i många rättsliga sammanhang, inte minst som anklagad för brott, kan det vara nödvändigt att få uttrycka sig på hemspråket för att kunna göra sig gällande i processen och erhålla en fair trial. Ett viktigt element i detta sammanhang som även finns i det nya förslaget är att domstolen (eller motsvarande) avgör tolkbehovet. Till skillnad från vad som gäller för översättning (se nedan) krävs det inte att den misstänkte begär att tolk ska anlitas. I många fall är det så att denne överskattar sin förmåga att tala svenska och först i efterhand inser att det hade varit mycket bättre om tolk hade medverkat. Å andra sidan ska det mycket till för att domstolen (eller motsvarande) ska gå emot en begäran från den misstänkte eller dennes försvarare om att tolk ska anlitas, något som också utredningen framhåller (s.65). Det utgör också grovt rättegångsfel att genomföra en förhandling utan tolk i ett fall där den hörde hade behövt det. Avgörandet av tolkfrågan framstår därmed som relativt okomplicerat; det finns en presumtion för att tolk ska anlitas så snart någon, rätten eller den misstänkte själv, anser att det behövs. Problemet är gränsfallen, som förmodligen främst förekommer i mål om mindre brott där försvarare saknas. Eftersom rätten till tolk, enligt skaregeln i det nya förslaget, inte gäller strafföreläggande (med böter), finns det ett proportionalitetstänkande inbyggt i regleringen, och risken är att behovet av tolk underskattas i mindre brottmål. Vad som är oklart i utredningens förslag är alltså, enligt fakultetsnämndens uppfattning, hur den nya bestämmelsen ska tillämpas, dvs. hur rätten till tolk förhåller sig till behovet, sakens vikt och språkförmågan.

3 3 (5) För rätten till tolkning under förundersökningen har tidigare RB:s regler tillämpats analogt. Nu införs för den misstänkte en uttrycklig bestämmelse om detta i RB 23:21a, vilket innebär en förstärkning av dennes rättigheter. Utredningen föreslår att tidpunkten för rätt till tolk ska inträda vid underrättelse om misstanke (enligt RB 23:18). Fakultetsnämnden menar att denna rätt borde inträda redan då någon kan misstänkas för brott, eftersom polisen kan hålla ett antal förhör i utredningen innan man uppnår den misstankegrad ( skäligen misstänkt ) då man är skyldig att delge den misstänkte. Visserligen kan man fortsätta att tillämpa RB 5:6 analogt, dvs. att tolk får anlitas vid behov, men om syftet med den särskilda regeln för misstänkta är att, i enlighet med EU-direktivet, understryka dennes rättigheter borde den tvingande rätten till tolk finnas så snart någon hörs som misstänkt. Utan varken tolk eller försvarare under första förhör finns det stora risker för fel och missförstånd om det senare visar sig att den hörde inte behärskade det svenska språket tillräckligt bra. I EU-sammanhang och därmed när det gäller förenligheten med direktivet - bör det uppmärksammas att den misstänktes rättigheter under förundersökningen inträder senare i Sverige än i de flesta andra rättssystem i Europa. När det slutligen gäller hur tolkningen utförs är det utmärkt att utredningen vill höja kompetenskraven för tolkar, nämligen att man i första hand ska anlita rättstolk eller annan auktoriserad tolk. Om man använder andra tolkar än rättstolkar finns det en risk att dessa inte behärskar den juridiska terminologin och att det uppstår fel och misstolkningar till nackdel för den misstänkte. Det kan gälla såväl anklagelsen och de rättsliga förutsättningarna för ansvar som handläggningen och konsekvenser av olika alternativ. Vid bedömningen av tolkningens förutsättningar och kvalitet måste man också beakta andra aspekter än de rent språkliga. Om det brister i tillit mellan misstänkt och tolk beroende på t.ex. politiska, religiösa, etniska eller andra motsättningar får inte den misstänkte den möjlighet att hävda sig som tolkrätten ska innebära. Å andra sidan får tolken inte göra sig till språkrör till den misstänkte och lägga till rätta dennes utsaga efter egna bedömningar av vad som är lämpligt att svara. All tolkning som inte fungerar bör, oavsett skälet, avbrytas och tolken bytas ut. Detta klargörs även i utredningen (s ), samtidigt som man inte vill införa något särskilt klagoförfarande och menar att nuvarande reglering torde räcka för att uppfylla EU-direktivets krav. Fakultetsnämnden är inte lika övertygad om detta. Att tolkfrågan bara kan överprövas som rättegångsfel vid brister i rättegång och bara som utredningskomplettering (eller prövning av högre åklagare) under förundersökningen är måhända godtagbart som praktik, men det är en brist att det ingenstans framgår att man kan klaga på hanteringen av tolkfrågan. För att förstå att denna möjlighet finns måste man vara jurist, vilket innebär att oklarheten kan vara till förfång för misstänkta som saknar försvarare. Rätten till översättning För att genomföra EU-direktivet måste nya bestämmelser om översättningar i brottmål införas, bestämmelser som innebär en ökad, mer preciserad rätt för den misstänkte att få tillgång till handlingar på sitt hemspråk. Här är de föreslagna kriterierna 1) att den misstänkte begär det och 2) att skriftlig översättningar är väsentliga för möjligheten att försvara sig. Om det inte är olämpligt kan en muntlig översättning av innehållet vara godtagbar, men detta beror bl.a. på målets beskaffenhet och den skriftliga handlingens betydelse. Det senare är det normala förfarandet idag och kommer, delvis av tids- och kostnadsskäl, att vara det även i fortsättningen. Detta, hur översättningen ska ges, kommer i fortsättningen möjligen bli föremål för svåra gränsdragningar: Eftersom översättning nu får en högre status som rättighetsfråga och eftersom sådan ska begäras av den misstänkte är det sannolikt att antalet begäranden kommer att öka, dvs. att försvaret i vissa mer komplice-

4 4 (5) rade fall inte längre vill nöja sig med att en tolk läser upp handlingarnas innehåll. Därmed blir beslutsfattarens (åklagarens eller domarens) bedömning av huruvida handlingen är väsentlig för försvaret en svår och dubbel uppgift: För det första ska denne tydligen bedöma vad som är ett relevant försvar och för det andra om det kan duga med en muntlig version av innehållet. Eftersom frågan om översättning i hög grad är en fråga om resurser är det en risk att bedömningen blir restriktiv, både när det gäller väsentlighet och skriftlighet, och att den misstänkte inte får ett så gott underlag som han eller hon hade behövt. Fakultetsnämnden har förståelse för dessa avvägningar i utredningens förslag, men vill samtidigt understryka att behovet av skriftlig översättning kan vara särskilt stort dels i samband med s.k. slutdelgivning, dels i fall där den tilltalade saknar försvarare. Det senare har också uppmärksammats av utredningen (s.83), men när det gäller förundersökningsprotokollet kan det ha stor betydelse för försvaret att vissa delar av detta material blir översatt. Det kan exempelvis gälla utskrifter av telefonavlyssning eller förhör med målsägande om den misstänkte inte ges möjlighet att själv granska detta innehåll kan förutsättningarna för ett bra försvar försämras väsentligt. I häktade mål kommer detta behov ibland att vara svårt att tillgodose, på grund av den korta tid som finns till förfogande efter att förundersökningsprotokollet sammanställts för delgivning, men ibland måste detta behov anses vara väsentligt. I vissa fall måste man också ge försvaret möjlighet att be om en ny översättning: Om den misstänkte hävdar att översättningen är felaktig, exempelvis av vad han eller hon själv sagt under ett förhör eller vad som blivit nedtecknat som en avlyssnad dialog, behöver försvaret en granskning av den av polisen genomförda översättningen, vilken förmodligen måste ske genom att underlaget lämnas till en annan översättare. Denna rätt till granskning (genom second opinion ) är viktigare än möjligheten till överklagande. Övriga frågor Fakultetsnämnden har inga invändningar avseende övriga förslag i utredningen, t.ex. om utökade regler för tystnadsplikt och ingen återbetalningsplikt för översättningskostnader vid fällande dom. Fakultetsnämnden delar också uppfattningen att översättningsuppdragen från rättsväsendet kommer att bli fler än tidigare och att detta kommer att kräva större resurser. Sammanfattning Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens förslag till författningsändringar rörarande tolk- och översättningsrätt i brottmål. Förslagen borde dock enligt fakultetsnämnden kompletteras med några förtydliganden. Möjligen kan dessa förtydliganden ske i en författningskommentar till propositionen, men det handlar om 1. Hur rätten till tolk och förmågan att tala och förstå svenska förhåller sig till sakens vikt, 2. möjligheten att överklaga beslut (om att inte få tolk), och 3. möjligheten för försvaret att erhålla en alternativ översättning. Dessutom bör rätten för misstänkt att erhålla tolk gälla från första förhöret som misstänkt, dvs. då personen kan misstänkas för brott. Då detta inte överensstämmer med svensk reglering i övrigt där den misstänkte får sina partsrättigheter (t.ex. till offentlig försvarare) först vid underrättelse om skälig misstanke skulle ett alternativ kunna vara att ta bort begränsningen till misstänkta i den föreslagna RB 21:3a och låta rätten omfatta alla som hörs under en förundersökning.

5 5 (5)