Stockholm den 28 juni 2011

Transkript

1 R-2011/0601 Stockholm den 28 juni 2011 Till Justitiedepartementet Ju2011/2567/L2 Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 28 mars 2011 beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. (Ds 2011:10). Sammanfattning Advokatsamfundet välkomnar en översyn av de behandlade reglerna och har i huvudsak ingen erinran mot förslagen i promemorian. Advokatsamfundet vill dock särskilt framhålla följande. Allmänna synpunkter på frågan om preskription Enligt Advokatsamfundets uppfattning bör utgångspunkten vid ställningstagande till de nu aktuella frågorna vara att en i förhållande till preskriptionslagen (1981:130) avvikande reglering måste vara sakligt motiverad och även i övrigt uppfylla krav på effektivitet och proportionalitet. Vid tillkomsten av lagen (1927:77) om försäkringsavtal anfördes som skäl för en särskild preskriptionsordning beträffande just försäkringsersättning, framför allt försäkringsbolagens behov av att kunna överblicka sin ekonomiska ställning. I utredningen konstateras nu att preskriptionsbestämmelserna är av marginell betydelse i detta avseende. Det övriga huvudsakliga skäl som med hänsyn till försäkringsbolagens intressen kan motivera en kortare preskriptionsfrist, nämligen försäkringsbolagens behov av att kunna utreda försäkringsfall inom rimlig tid så att väsentligt material inte går förlorat, kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom bestämmelser om anmälningsplikt eller den föreslagna möjligheten till preklusionsföreläggande. Det saknas således skäl att i preskriptionshänseende behandla försäkringsgivare på annat sätt än gäldenärer i allmänhet.

2 2 Däremot kan det möjligen finnas skäl att behandla försäkringstagare borgenärerna annorlunda. Det gäller framför allt frågan om när preskriptionstiden ska anses börja löpa. Det kan i många fall framstå som alltför strängt att neka ersättning för ett besvär eller en skada som ger sig till känna först lång tid efter skadehändelsen. Den praxis som utbildats på området är också påtagligt generös mot försäkringstagaren. Det är framför allt nu berörda överväganden som enligt Advokatsamfundets mening kan tala mot att de allmänna bestämmelserna enligt preskriptionslagen skulle tillämpas även beträffande försäkringsersättning. Enligt preskriptionslagens 2 gäller som utgångspunkt fordringens tillkomst, vilket anses innebära skadetillfället eller motsvarande. Detta skulle i sak motsvara vad som i utredningen föreslås beträffande trafikskadeersättning och ersättning enligt patientskadelagen (1996:799). Beträffande ersättning enligt försäkringsavtalslagen (2005:104) skulle preskriptionslagens bestämmelser emellertid kunna innebära en försämring av försäkringstagarens ställning i förhållande till promemorians förslag, vilket är att utgå från försäkringsfallet. En sådan utgångspunkt skulle, som framhålls i promemorian, enligt nu gällande rättspraxis anknyta till den tidpunkt när en viss skada visar sig eller ger sig till känna. Det måste dock anses osäkert i vad mån en övergång till preskriptionslagens bestämmelser skulle innebära en förändring i förhållande till nu etablerad praxis. Preskriptionstidens början enligt preskriptionslagen är beroende av en bedömning av när fordringen anses tillkommen i det enskilda fallet. Det kan ligga nära till hands för en domstol att vid denna bedömning ansluta sig till etablerad praxis på försäkringsområdet. Om en övergång till preskriptionslagens bestämmelser skulle övervägas, bör det inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet därför även utreda i vad mån denna fråga borde regleras särskilt i de nu aktuella lagarna. En övergång till allmänna preskriptionsbestämmelser skulle emellertid innebära en för den försäkrade betydande fördel i det att preskriptionsavbrott skulle kunna komma till stånd, med verkan att ny preskriptionstid skulle löpa (6 och 7 preskriptionslagen). De fall där preskription skulle kunna innebära ett verkligt problem för den försäkrade är enligt Advokatsamfundet framför allt personskador som yttrar sig först efter lång tid. Om preskriptionsavbrott sker på sätt som anges i preskriptionslagen under fristen, skulle således den försäkrade inom en tioårsperiod från denna tid kunna framställa ytterligare anspråk. Om inget anspråk alls framställs under denna tid, framstår det å andra sidan som skäligt att talan går helt förlorad efter tio år från skadehändelsen. Sammanfattningsvis kan det enligt Advokatsamfundet finnas skäl att ytterligare utreda huruvida en övergång till allmänna preskriptionsbestämmelser även för försäkringsersättning kan vara en ändamålsenlig ordning. De föreslagna reglerna Advokatsamfundet tillstyrker att den treåriga preskriptionsfristen helt avskaffas.

3 3 Beträffande den tioåriga preskriptionsfristen vill Advokatsamfundet framhålla att det är olyckligt om utgångspunkten för denna blir olika för likartade skadefall. Den föreslagna regleringen innebär att preskriptionstiden för trafikskadeersättning och anspråk grundat på olycksfallsförsäkring kommer att börja löpa vid olika tidpunkter (se nedan). För en ersättningsberättigad framstår det nog i många fall som oväsentligt om hon grundar sitt anspråk på trafikförsäkring eller olycksfallsförsäkring. Advokatsamfundet anser mot denna bakgrund att en enhetlig reglering bör eftersträvas. En sådan reglering kan åstadkommas antingen genom att beträffande samtliga ersättningsanspråk ta försäkringsfallet som utgångspunkt, eller liksom i preskriptionslagen anspråkets tillkomst. Försäkringsavtalslagen Preskriptionsfristen i 7 kap. 4 Beträffande utgångspunkten för tioårsfristen föreslås i promemorian att denna ska bestämmas utifrån när försäkringsfall föreligger. Detta innebär visserligen, som också påpekas i promemorian, i större utsträckning än vad som nu gäller i fråga om treårsfristen, en anknytning till ett objektivt konstaterbart förhållande. Försäkringsfallet kan dock i vissa enstaka fall anknyta till svårbedömda förhållanden. Det kan övervägas om, i stället för vid försäkringsfallet, utgångspunkt bör tas i en viss händelse. Även den nu gällande tioårsfristen utgår från, i den nu berörda meningen, objektivt konstaterbara förhållanden ( skadan visar sig /ger sig till känna, se NJA 2001 sid. 695 I). I utredningen konstateras att det beträffande olycksfallsförsäkringar kan antas att försäkringsfallet sammanfaller med nu gällande utgångspunkt för preskription, nämligen att skadan visar sig. Den föreslagna regeln skulle således för olycksfallsförsäkringens del inte innebära den förenkling i förhållande till nu gällande bestämmelser som efterfrågats. Det finns emellertid, som påpekas i promemorian, goda skäl för att låta försäkringsfallet vara avgörande. Advokatsamfundet har ingen erinran mot den föreslagna regleringen. Övriga förslag till ändringar i 7 kap. 4 Advokatsamfundet har ingen erinran mot de föreslagna förändringarna i 7 kap. 4 försäkringsavtalslagen, men anser att det kan finnas skäl att ytterligare utreda huruvida det kan finnas skäl att bibehålla möjligheten för försäkringsbolag att genom ett preklusionsföreläggande få krav grundade på företagsansvarsförsäkringen slutreglerade inom rimlig tid. Den invändning som rests mot detta, att förkortningen av fristen kan gå ut över tredje man på ett sätt som denne har svårt att överblicka, behöver inte vara självklar. Till detta kan läggas att skadelidande, i det fall försäkringstagaren inte skulle ha förmåga att betala skadeståndet, inte sällan torde ha möjlighet att framställa direktkrav mot försäkringsbolaget.

4 4 I övrigt anser Advokatsamfundet att den föreslagna lagtexten bör kompletteras i vissa avseenden. Försäkringsbolagets meddelande om att bolaget tagit slutlig ställning till ett anspråk, som avses i 7 kap. 4 första stycket sista meningen, bör också ange vad den försäkrade har att iaktta för att preskriptionen ska avbrytas. Lagtexten bör enligt Advokatsamfundet därför kompletteras genom att orden om talan mot försäkringsbolaget inte väcks inom denna tid läggs till sist i 7 kap. 4 första stycket sista meningen. Bestämmelsen om preklusionsföreläggande i tredje stycket kan innebära ett värdefullt instrument för försäkringsbolagen att komma till rätta med utestående eller svävande anspråk. Även här bör emellertid lagtexten kompletteras genom att ytterligare ange vad föreläggandet måste innehålla för att få preklusionsverkan. Advokatsamfundet föreslår att en ny mening med följande innehåll Försäkringsbolaget ska i den särskilda skriftliga handlingen informera den försäkrade om att rätten till försäkringsersättning annars går förlorad. läggs till sist i 7 kap. 4 tredje stycket. Övriga förslag till ändringar i försäkringsavtalslagen Enligt Advokatsamfundet bör det under det fortsatta beredningsarbetet utredas om en hänvisning till 5 kap. 5 skadeståndslagen (1972:207), motsvarande den som föreslås för trafikskadeersättning och ersättning enligt patientskadelagen, bör införas även i försäkringsavtalslagen för relevanta försäkringstyper. Advokatsamfundet har ingen erinran mot de övriga föreslagna ändringarna. Trafikskadelagen Advokatsamfundet har inte heller i detta hänseende någon erinran mot förslagen i promemorian. Samfundet anser dock att även beträffande trafikskadeersättning bör ett meddelande om att försäkringsgivaren tagit slutlig ställning innehålla upplysning om vad som måste iakttas för att preskriptionen ska avbrytas, dvs. motsvarande vad som har föreslagits för 7 kap. 4 första stycket sista meningen ovan.

5 5 Patientskadelagen Advokatsamfundet har ingen erinran mot förslagen i promemorian, men anser att även beträffande ersättning enligt patientskadelagen bör ett meddelande om att försäkringsgivaren tagit slutlig ställning innehålla upplysning om vad som måste iakttas för att preskriptionen ska avbrytas, dvs. motsvarande vad som har föreslagits för 7 kap. 4 första stycket sista meningen ovan. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg genom Johan Sangborn