Implementering av kompensatoriska datorprogram i undervisningen belyst ur specialpedagogers perspektiv

Habilitering & Hjälpmedel Fou-enheten Implementering av kompensatoriska datorprogram i undervisningen belyst ur specialpedagogers perspektiv RAPPORT Nr 2/2008 Gunvor Damsby ISBN 978-91-7261-151-1 ISSN 1652-2516

Habilitering & Hjälpmedel Fou-enheten Implementering av kompensatoriska datorprogram i undervisningen belyst ur specialpedagogers perspektiv Gunvor Damsby

Gunvor Damsby och Forsknings- och utvecklingsenheten Utgiven av Forsknings- och utvecklingsenheten Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Layout: Erik Östman, http://www.rawchickenmedia.com Tryck: Servicelagets tryckeri, Regionhuset i Lund ISBN: 978-91-7261-151-1 ISSN: 1652-2516 Rapporten kan beställas från: Rapporten finns även på: Habilitering & Hjälpmedel FoU-enheten Universitetssjukhuset MAS Ing 59, Plan 5 205 02 Malmö Tfn: 040-33 51 50 E-post: habhjalp@skane.se www.skane.se/habilitering/fou

Sammanfattning Med teknikens utveckling har det blivit möjligt att i skolan kompensera för barns bristande läs- och skrivförmåga. Att komma igång att använda kompensatoriska datorprogram stöter dock på många hinder. Bristande resurser, både ekonomiska och tidsmässiga, är en bidragande orsak till att man ofta skjuter igångsättningen med kompensation framför sig. SKED, Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi, arbetar för att sprida kunskap om kompensatoriska datorprogram i undervisningen och hjälper till med utprovningar av kompensatoriska hjälpmedel till elever med dyslexi. Denna studie har som syfte att ta reda på vilka faktorer som är av betydelse i undervisningen med kompensatoriska datorprogram för elever med dyslexi. Som underlag har 43 specialpedagoger/lärare, som deltagit vid utprovning på SKED, besvarat en enkät som berör frågor kring utprovningstillfället, hur igångsättningen av kompensatoriska datorprogram gått till på skolan och hur arbetet med kompensation fortskridit. Fjorton av dessa specialpedagoger djupintervjuades och fick berätta om hur introduktionen av kompensatoriska datorprogram har gått till på skolan där de arbetar, vilka svårigheter och vilka möjligheter de stött på. Som underlag för intervjun skapades en mindmap där olika kriterier var uppställda, vilka kunde tänkas ha betydelse för implementeringen av kompensation i undervisningen. Resultaten visar att tiden för när elever får tillgång till kompensatoriska datorprogram i skolan varierar, men samtliga pedagoger i denna studie är eniga om att det bör ske tidigt och allra senast innan eleverna börjar på högstadiet. Många av pedagogerna anser sig ha för lite kunskap om datorer och kompensatoriska datorprogram och efterfrågar mer utbildning. Det är många faktorer som behöver fungera för att igångsättningen och realiseringen av kompensatoriska datorprogram skall bli framgångsrik. Särskilt stor betydelse tycks attityder ha, d.v.s. vilken inställning rektor, lärare, elever och även föräldrar har till kompensatoriska hjälpmedel. De pedagoger som har en öppen attityd, som ser elevens förmågor i övrigt, förefaller lyckas bäst med igångsättning av de kompensatoriska programmen och den fortsatta användningen av dem i undervisningen. De ser det som självklart att elever med dyslexi skall ha tillgång till kompensation i alla skolämnen, vilket leder till att de lägger ner mycket tid på att få hjälpmedlen att fungera. Samverkan, ansvar och kunskap om dyslexi och kompensatoriska datorprogram är andra faktorer

som spelar en viktig roll. Tillgång till datorer och kompensatoriska program är viktig, men med rätt attityder, god samverkan och tydligt ansvar om vem som gör vad hos skolpersonalen, förefaller tillgången till hård- och mjukvara lösa sig som en naturlig konsekvens i uppbyggnadsarbetet. Det framkommer också att specialpedagogerna har god kunskap om dyslexi, men ett flertal av dem tycker att de fått alldeles för lite utbildning i handhavandet av kompensatoriska datorprogram. Nästan alla pedagogerna beklagar tidsbristen. De har en vilja att komma igång att arbeta med kompensatoriska verktyg men ges ingen tid till det. Sveriges skolor har en lång tradition där läs- och skrivutveckling står i centrum. För elever med dyslexi är den vägen inte alltid framgångsrik. Det är kanske dags att våga välja nya vägar istället för färdighetsträning våga välja alternativa verktyg för att kompensera för bristande läs- och skrivförmåga hos elever med dyslexi.

Innehåll Förord...9 Inledning... 11 Aktuell forskning om kompensatoriska hjälpmedel...12 Skolans skyldigheter...15 SKED, Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi...17 Syfte...19 Metod...21 Resultat - från inlärning till användning...25 Synpunkter på upplägget vid utprovningen...25 Specialpedagogens kunskap om dyslexi och kompensatoriska datorprogram...29 Grundläggande förutsättningar för tillgång till kompensation i undervisningen...30 Igångsättningen hur gick den till?...34 Möjligheter och hinder vid igångsättning av arbetet med kompensatoriska program...40 Uppnådd effekt i användningen av kompensatoriska datorprogram...41 Resultat Betydelsen av ansvar, samverkan och attityder?...43 Ansvar...43 Samverkan...48 Attityder...53 Resultatsammanfattning...56 Diskussion...60 Utprovningen på SKED - utvecklingsmöjligheter...60 Arbetet med kompensatoriska datorprogram i skolan...61 Ansvarsfördelning och samverkan i skolan...63 Attityder kring dyslexi och användningen av kompensation i skolan...65 Uppbyggnadsarbetet med kompensatoriska datorprogram...66 Slutord...68

Referenser...69 Bilagor...71 Bilaga 1...71 Bilaga 2...72 Bilaga 3...77 Bilaga 4...78 Utgivna rapporter genom FoU-enheten...79 Utgivna bulletiner genom FoU-enheten...85

Förord En viktig del i en kunskapsprocess är att studera hur resultat från projekt används och på olika sätt lever vidare i en praktisk verklighet. När en undersökning är genomförd och analysen utkristalliserat slutsatser, börjar alltså en ny del i kunskapsprocessen: hur vi implementerar goda resultat och hur vi förändrar en praxis i förhållande till de nya resultaten. Den föreliggande studien handlar just om detta. Det var också denna inriktning som blev avgörande för att leg logoped Gunvor Damsbys arbete fick stöd av Forsknings- och utvecklingsenheten vid Habilitering & Hjälpmedel för att kunna genomföras. Gunvor Damsby är anställd vid Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi (SKED), Barn- och ungdomshabiliteringen inom Habilitering & Hjälpmedel i Region Skåne. Grunden till hennes studie är att hon i sin vardag träffar många barn med dyslexi som kommer för utprovning av kompensatoriska datorprogram. Hon blev nyfiken på att veta hur arbetet med kompensation sedan går i skolan. Har specialpedagogerna tid, kunskap och tillgänglighet till datorer och program för att genomföra implementeringen i skolan? Vem ansvarar för vad och hur fungerar samarbetet med övrig skolpersonal? Finns det acceptans från övriga pedagoger att använda kompensatoriska datorprogram som ett hjälpmedel i läs- och skrivsituationen? Specialpedagogernas svar i undersökningen har förtydligat bilden av vilka hinder och möjligheter de stöter på vid implementeringen. Nödvändiga kunskaper om dyslexi och de kompensatoriska datorprogrammen är ett viktigt kriterium för implementering, men avgörande för framgångsrik implementering tycks samarbete, ansvar och attityder till att arbeta kompensatoriskt vara. Det behövs en bred förankring för att kunskapen ska få fäste. Vid föreläsningar och utbildningsaktiviteter är Gunvor Damsby angelägen om att få med alla på skolan, från rektor till klass/ämneslärare. Som handledare har forsknings- och utvecklingsledare fil dr Stine Thorsted vid Forsknings- och utvecklingsenheten funnits vid hennes sida. I slutprocessen har flera i ett lagarbete vid enheten hjälpts åt till ett färdigt arbete, kvalitetsgranskning, korrekturläsning, layout och tryckning. Malmö i november 2008 Kerstin Liljedahl Leg psykolog, fil dr FoU-chef Rapport 2/2008 9

10 Rapport 2/2008

Inledning Med teknikens utveckling har det blivit möjligt att i skolan kompensera för barns bristande läs- och skrivförmåga. Syntetiskt tal kan läsa upp texter från datorn, specifikt framtagna rättstavningsprogram kan hjälpa elever med dyslexi till bättre stavning både i svenska och i engelska. Det finns elektroniska ordböcker som förenklar sökning av ord och pennskannrar som gör att eleven kan få t.ex. benämnda tal i matematiken upplästa. Tillgången till ordbehandlare gör att det blir enklare att skriva texter på dator än att skriva för hand. Sedan flera år tillbaka har det funnits datorer i skolorna. Det saknas uppgifter om hur god tillgången är. En undersökning visar att i en grupp om 348 elever med läs- och skrivsvårigheter är det 4,3 % av dem som har tillgång till dator för att kompensera bristande läs- och skrivförmåga (Rönnåsen och Ekstedt, 2006). Det är inte enbart antalet datorer som är avgörande för hur kompensation tillämpas. Vikten av att både pedagoger och elever får mer utbildning och ökad förståelse för arbetet med kompensatoriska datorprogram och att hjälpmedlen anpassas till den pedagogiska situationen framhävs av Föhrer och Magnusson (2003). Lärarna skall vara goda didaktiker, de skall ha ämneskunskap och kunskap om vad olika diagnoser, t.ex. dyslexi, för med sig för den elev som är drabbad. I förlängningen behöver de kunskap om och inblick i hur man kan använda kompensatoriska datorprogram. Förändringsprocessen i skolan är pågående och pedagogerna lär inte bara ut utan måste också ständigt lära sig för att inte halka efter i utvecklingen. Tekniken är under snabb utveckling och nya och bättre hjälpmedel tillkommer. Frågan är i vilken utsträckning skolan använder dessa möjligheter till kompensation. Det förefaller som om något i skolans värld försvårar implementeringen av kompensatoriska datorprogram. Specialpedagogen/läraren är den yrkesgrupp som utifrån sin arbetssituation sitter inne med en del av svaret. Detta arbete skall beskriva specialpedagogernas kunskapsprocess, hur man tar till sig ny kunskap om kompensatoriska hjälpmedel och hur man inför den i arbetet med eleverna samt hur man stödjer elevernas användning av hjälpmedlen. Genom att skapa en bild av hur arbetet med kompensation fungerar i skolorna idag, genom att identifiera bra och dåliga förutsättningar för användningen av kompensatoriska hjälpmedel, kan man rikta insatserna bättre i framtiden. Rapport 2/2008 11

Aktuell forskning om kompensatoriska hjälpmedel Skolan har en uppgift att lära barn läsa och skriva när de börjar skolan. För de allra flesta elever är det inga problem att lära sig läsa och skriva under de första åren i skolan. För elever med dyslexi är det annorlunda. I diagnosen specifika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi ligger en svårighet i det fonologiska processandet, d.v.s. att lära sig att få ihop en räcka ljud till ord (IDA:s styrelse (International Dyslexia Association), 2002). De lär sig inte att knäcka koden, en kod som betraktas som inkörsporten till god läsutveckling. En av landets främsta läsforskare, Caroline Liberg, har studerat barns läs- och skrivutveckling (Liberg, 2006). Hon menar att det finns fyra utvecklingslinjer i läsinlärningen. Den första börjar redan i förskolan genom att ge barnen en god språkförståelse, den andra är kodknäckarfasen, den tredje att ge stöd i form av lässtrategier och stödstrukturer när barnen möter längre texter och den fjärde är att lära barnen att komma in i olika ämnens mer specifika språk och sätt att uttrycka sig (ibid). För elever som aldrig riktigt kommer upp till säker avkodning är det ganska naturligt att de får problem vid efterföljande nivåer, eftersom dessa bygger på god avkodningsförmåga. Det har genom åren framkommit, att elever med dyslexi kan kompensera för bristande läsoch skrivförmåga med tekniska hjälpmedel, t.ex. genom att använda kompensatoriska datorprogram eller genom att lyssna på inläst material (Damsby, 2007, Föhrer och Magnusson, 2003, Jacobsson, 2002, Rehnvall, 2007). Föhrer och Magnusson, (under tryckning), har gjort retrospektiva djupintervjuer med 40 vuxna med läs- och skrivsvårigheter. Centralt är de intervjuades uppfattning om den egna läs- och skrivförmågan genom åren, hur den motsvarar de krav som ställs på den, vilken hjälp de fått och vilka strategier de använt för att klara av de läs- och skrivuppgifter de ställts inför. Genom arbetsförmedlingen har de fått kontakt med en speciell grupp inom arbetsmarknadsinstitutet, AMI, det så kallade dyslexilaget, som varit inriktat just på arbetslösa med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Där har de bland annat fått hjälp med att prova ut och lära in kompensatoriska datorprogram. Resultaten är positiva och de intervjuade tycker att de nu kan läsa och skriva (ibid). En av de intervjuade säger: När jag fick en helhetsbild av min dyslexi och hur det kan se ut med de hjälpmedel som jag lärde mig att använda. Då kunde jag slappna av. När det kom då insåg jag att då kunde jag börja läsa (ibid). 12 Rapport 2/2008

Vad ges för stödinsatser för elever med dyslexi i Sverige idag? Två aktuella studier, som beskriver utvärderingar av kompensatoriska hjälpmedel kan lyftas fram. Den första studien, som är genomförd av Ekhöjd, beskriver hur man i Stockholms stad har utvärderat en okonventionell modell (Ekhöjd et al, 2006), där kompensatoriska program gick att nå för elever med läs- och skrivsvårigheter genom ett elevskrivbord. Elevskrivbordet är ett helt koncept där även individuell behovsbedömning, utprovning, utbildning och uppföljning ingår. Elevskrivbordet är framtaget för gymnasieskolan men är enligt författarna lämpligt att användas av elever från och med åk 6 på grundskolan till studerande på kommunal vuxenutbildning. De kompensatoriska programvarorna nås via en terminalserverlösning som är åtkomlig för elever dygnet runt, och underlättar skolarbetet för elever i behov av särskilt stöd. Lösningen fungerar med olika kompensatoriska kringutrustningar och kan behålla personliga inställningar, dessutom är hemkatalogen alltid åtkomlig. Eleverna loggar in med sin vanliga skolinlogg och når elevskrivbordet överallt ifrån där det finns en dator som är uppkopplad mot Internet (Ekhöjd et al, 2006). Studien resulterade i att det administrativa arbetet halverades tidsmässigt och elevernas omdömen är positiva. De uppskattar särskilt att de kommer åt sin hemkatalog på skolan när de sitter hemma och arbetar med skoluppgifter. En elev som ingått i studien har fått sitt livs första MVG på en uppsats (ibid). I den andra studien beskrivs ett arbete där specialpedagoger/lärare tränade elever med dyslexi i att aktivt lyssna på inspelade skönlitterära böcker (Rehnvall, 2007). Elever med dyslexi har svårigheter med avkodning och är sällan benägna att nöjesläsa. Genom tillgång till inlästa böcker erbjuds de samma möjligheter som om de inte hade haft dyslexi. Resultaten visar att barn och ungdomar med dyslexi har en god förmåga att lyssna aktivt på inspelad litteratur och att eleverna bör träna detta i tidiga skolår (ibid). Rehnvall konstaterar också att det aldrig är för sent att träna sig i att lyssna istället för att läsa böcker på egen hand (ibid). Kompensation och/eller träning Forskare såväl som pedagoger ute i skolorna är eniga om betydelsen av att barn får en god läs- och skrivgrund när de börjar skolan. I debatten är det ofta lärarna som får bära skulden för de misslyckanden det innebär att elever inte lär sig läsa. För närvarande är det aktuellt att se över lärarnas kompetens avseende läsinlärning. Det viktiga är inte metoden i första hand utan att läraren har Rapport 2/2008 13

kompetens att se vad varje enskilt barn har för kapacitet (Myrberg, 2004). Myrberg menar att det beror på lärarna, om eleverna ska bli goda läsare, och arbetar för att få in fler expertlärare i skolan. Genom att se barnens möjlighet till utveckling som enbart en fråga om lärarnas kompetens försvinner fokus från en grupp av barn barn med dyslexi - och frågan om kompensation kommer i skymundan. Det är självklart viktigt att utgå från varje enskilt barns kapacitet och likaså att det är kompetenta lärare som undervisar våra barn, men det finns en grupp elever som trots optimal undervisning och intensiv träning inte kan uppnå godtagbar läsförmåga, nämligen elever med dyslexi. Vad är det som säger att dessa först måste lära sig läsa och skriva innan de kan påbörja användning av kompensatoriska hjälpmedel? Är det attityder från oss vuxna, är det att man är fast i traditioner eller är det kanske rädsla för det nya? Forskningen visar att det finns bra kompensatoriska åtgärder att tillgå för barn och ungdomar med dyslexi som underlättar deras kunskapsinhämtande i skolan (Föhrer, 2003, Jacobsson, 2002, Trageton, 2005, Damsby, 2007). En intressant studie från Norge där elever fått använda datorer vid läs- och skrivinlärningen visar, att dessa barn inte bara blir snabbare på tangentbordet de blir säkrare avkodare och lär sig stava bättre än en kontrollgrupp som lärt sig läsa och skriva på traditionell väg (Trageton, 2005). Många lärare vittnar om glädjen hos barn som läst sin första bok genom att lyssna på en cd-skiva eller fått sina egna texter upplästa med talsyntesprogram. Vad är det då som motsäger att kompensatoriska hjälpmedel kan användas parallellt med den traditionella undervisningen? Sammantaget visar ovanstående att kompensatoriska datorprogram gör nytta i kunskapsinhämtandet. Samtidigt som forskningen utvecklas och nyttan med kompensation står allt mer klar befinner sig skolan inom en politisk ram som inte alltid har tydliga direktiv. När ska man använda kompensatoriska hjälpmedel? Vem har rätt till dem? Får de t.ex. användas vid nationella prov? Vid vilka tillfällen kompensation får användas eller inte tas upp dels under Inledning - skolans skyldigheter och dels under Resultat lagar och föreskrifter. 14 Rapport 2/2008

Skolans skyldigheter Det finns lagar och föreskrifter för elever med särskilt behov av stöd. På skolverkets hemsida kan man bland annat ta del av Skollagen (SL), Grundskoleförordningen (Grf) samt läroplan för obligatoriska skolan (Lpo) där följande står att läsa: Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig göras lika för alla. Skolan har ett särskilt ansvar för elever med olika funktionshinder (Lpo94 s24). En förutsättning är att skolan känner till vilka dessa elever är och hur behovsbilden ser ut för respektive elev. Det bör ingå som ett naturligt inslag i lärarens arbete att kontinuerligt utvärdera varje elevs kunskaper och utveckling och bedöma dennes eventuella behov av stöd. För att upptäcka elever i behov av särskilt stöd har reglerna för utredningsarbetet skärpts: Regeringen har beslutat att fr.o.m. den 1 juli 2006 införa förändringar i skolformsförordningarna när det gäller särskilt stöd och åtgärdsprogram. Förändringarna gäller samtliga skolformer och de fristående skolorna. Syftet är att stärka elevens rätt och ange en arbetsprocess som rektor ansvarar för (Skolverket, 2006). Arbetsprocessen kan beskrivas i fem steg: att uppmärksamma, att utreda, att dokumentera, att åtgärda och att utvärdera. En kontinuerlig dokumentation skall ske av den angivna arbetsprocessen (Skolverket, 2006). Rektorn har ett särskilt ansvar för att undervisning, elevvårds- och syoverksamhet utformas så att elever som behöver särskilt stöd och hjälp får detta (Lpf 94 s 36). Ett skäl till bristande stöd för elever med dyslexi som ofta framförs är otillräckliga resurser. Något sådant undantag från bestämmelserna i regelverken för skolan finns emellertid inte. Den särskilda hänsyn som skall tas till elever som har svårigheter i skolarbetet skall prioriteras, såväl i fråga om kompetensförstärkning och kompetensutveckling som vid omfördelning och förstärkning av ekonomiska resurser. När kompensation används av elever kommer förr eller senare frågan upp hur man skall göra vid provtillfällen. Lärare kan vända sig till Skolverket med frågor när de är osäkra på hur de skall agera i dessa situationer. Skolverket har på sin hemsida under Nationella prov och Betyg en rubrik som heter Frågor och svar där de vanligaste frågorna från lärare besvaras. På frågan om man kan anpassa proven svarar Skolverket: Rapport 2/2008 15

Proven kan anpassas om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven skall kunna nå ett visst mål. Vid anpassning bör dels eleven få den hjälp han eller hon får vid liknande provsituationer, dels bör proven eller provdelarna anpassas på ett sådant sätt att de mål som avses bli prövade fortfarande prövas. Om proven anpassas, måste detta beaktas vid bedömningen av elevens prestation. Om till exempel uppgifter som är utformade för att pröva kursplanernas mål för läsförståelse läses upp för eleven, prövas inte längre elevens kunskap mot det uppställda målet. Används ändå lyssningsstöd måste läraren avgöra hur detta påverkar bedömningen. Hur anpassningen kan göras inom ramen för provets utformning är också avhängigt vilket ämne det gäller. I det avseendet hänvisas till information i respektive prov. I samtal med lärare framkommer att det inte alltid är så enkelt att tolka reglerna för vad som gäller vid användning av kompensatoriska hjälpmedel vid prov. För den enskilde läraren finns ett stort tolkningsutrymme. Många av de frågor som Skolverket får handlar om bedömningen av elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Skolverket säger: Det är skolans skyldighet att hitta och använda andra vägar att främja elevens lärande än genom läsning och skrivning och att utnyttja möjligheterna att använda hjälpmedel som t.ex. ordbehandlare, talsyntes, taligenkänningsprogram eller digital talbok. Dessa hjälpmedel måste också kunna användas i situationer där elevens kunskaper bedöms. (www. skolverket.se) Nedanstående rader hämtade från Skoldatatekets hemsida, anger att det är en fråga om pedagogens inställning och attityd till kompensatoriska verktyg. När en elev med läs- och skrivsvårigheter ska använda alternativa verktyg i sitt skolarbete, innebär det ett stort ansvar för läraren. Det är faktiskt lärarens inställning till datorn som avgör om den ska bli ett fungerande pedagogiskt verktyg för eleven. Därför måste läraren ha insikt om hur ovärderlig datorn kan vara som hjälpmedel för elever med funktionshinder. Om lärarens ansvar står följande att läsa: Det är lärarens ansvar att se till att det inte uppstår hinder när eleven ska arbeta. Det betyder att läraren måste lära sig använda elevens hjälpmedel och se till att den pedagogiska miljön är anpassad. Det är viktigt för eleven att läraren är intresserad av hur eleven använder datorn och programmen. (www.skolverket.se) 16 Rapport 2/2008

Ovanstående avsnitt visar exempel från Skolverkets hemsida om vad lagar och förordningar för elever i behov av särskilt stöd säger. Det finns klara direktiv för att elever i behov av särskilt stöd skall prioriteras och att rektorn har ett särskilt ansvar att se till att elever med funktionsnedsättningar skall uppmärksammas och åtgärder vidtas. Skolan har också en skyldighet att hitta och använda andra vägar, t.ex. kompensatoriska hjälpmedel för att främja elevens lärande. Dessa regler gäller även vid provtillfällen. Skolan kan således inte framföra bristande resurser som skäl till att ett barn med funktionsnedsättning inte kompenseras för sina svårigheter. SKED, Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi Behovet av att sprida kunskap om dyslexi har stått i fokus de senaste decennierna. Det har lett till att ett antal kunskapscentrum, häribland SKED, har upprättats för att föra ut ny kunskap om dyslexi samt fortbilda lärare och specialpedagoger. I Region Skåne, Habilitering och Hjälpmedel, har man samlat de verksamheter som riktar sig till barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. SKED, www.skane.se/sked, Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi, finns i Lund och tillkom år 2000 för att skapa ett resurscentrum inom området dyslexi. Verksamheten riktar sig till barn och ungdomar med dyslexi, till deras föräldrar och till personal på skolor i Skåne. Utöver utredningar, rådgivning till föräldrar, handledning till skolpersonal och utbildningsaktiviteter är en del av verksamheten utprovningar av kompensatoriska hjälpmedel samt metodutveckling. Utprovning av kompensatoriska datorprogram till elever med dyslexi efterfrågas av många, både föräldrar och skolpersonal. Vid en utprovning deltar barn och/eller ungdomar med dyslexi tillsammans med föräldrar och någon från skolan (i regel elevens specialpedagog). Man diskuterar elevens skolsituation och förutsättningar för att arbeta vidare med kompensatoriska datorprogram i skolan. Eleven får också prova olika kompensatoriska datorprogram under handledning, och skriftlig information om de program som provas ut lämnas till föräldrar och medföljande skolpersonal. Utprovningen är ett sätt att initiera hur kompensatoriska datorprogram kan användas för elever med dyslexi och hur de kan kompensera för bristande läsning och skrivning. I nästa steg övergår ansvaret till skolan som ser till att eleverna får tillgång till programmen i undervisningen och hjälp att lära in dem. Rapport 2/2008 17

Arbetet med utprovningar på SKED har tidigare lett till en studie där det beskrivs hur elever med specifika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi tillsammans med sin specialpedagog arbetar med kompensatoriska datorprogram i undervisningen (Damsby, 2007). Studien visar att specialpedagogerna ser kompensatoriska datorprogram som en bra och nödvändig del i undervisningen av elever med dyslexi. Specialpedagogerna medverkar också till att sprida kunskap om kompensatoriska datorprogram både på sin egen skola och till kolleger på andra skolor. Det som, inte oväntat, också framkommer är problem med tekniken och att skolans bristande resurser lägger hinder i vägen för att de kompensatoriska datorprogrammen skall användas i full utsträckning. Det krävs en tydlig struktur i uppbyggnaden kring datorarbetet. Av arbetet kan man dra slutsatsen att kunskapen bland lärare om vad det innebär att ha dyslexi behöver fördjupas. Även föräldrar och eleverna själva behöver ha insikt i vad det medför att ha dyslexi. En öppenhet kring funktionsnedsättningen bidrar till att fler förstår vad dyslexi är och kan förhindra negativa attityder. I nuläget är det ingen uppföljning av utprovningen från SKED, vilket innebär att vi saknar kunskap om hur implementeringen av kompensatoriska datorprogram i skolan ser ut. SKED har ansvar för att utprovningen av datorprogrammen ger en god grund för det fortsatta arbetet i skolan. Är det så att kunskapen på skolan om kompensatoriska datorprogram behöver grundläggas innan arbetet på skolan sätter igång? Här behövs pedagogernas synpunkter dels om hur de uppfattar utprovningen och dels för att få vetskap om hur igångsättningen med kompensatoriska datorprogram på skolorna går till. 18 Rapport 2/2008

Syfte I denna studie är syftet att ta reda på vilka faktorer som är av betydelse i användningen av kompensatoriska datorprogram i skolorna för elever med dyslexi. Utifrån specialpedagogernas perspektiv vill jag belysa hur situationen, möjligheten för implementering av kompensatoriska datorprogram, ser ut i skolan. Följande frågeställningar kommer att belysas: Hur uppfattar specialpedagogerna ansvarsfördelningen i arbetet med kompensatoriska datorprogram? Hur uppfattar de samverkan? Vilka är attityderna till kompensatoriska åtgärder? Hur ser de goda exemplen ut och vilka generella slutsatser kan man dra av dem? Hur är tillgången till datorer och programvara? Hur går igångsättningen med kompensatoriska datorprogram till? Vilken kunskap finns om dyslexi och kompensatoriska program? Klargörande begrepp I detta arbete utgår jag från de yrkesgrupper som brukar ha huvudansvaret för arbetet med kompensatoriska hjälpmedel i skolorna. Det kan vara både specialpedagoger och speciallärare. Det yrke som traditionellt kallas speciallärare är en lärare som arbetar direkt med barn som har svårigheter av olika slag. Sedan yrket bytte namn till specialpedagog är utbildningen mer inriktad på pedagogisk utveckling och stöd till andra lärare så att de i sin tur kan möta och hjälpa alla barn. Specialpedagogen är tänkt att vara en expert som jobbar närmare skolledningen. I detta arbete använder jag yrkesbenämningarna specialpedagog och speciallärare synonymt. Kompensatoriska hjälpmedel är ett annat begrepp som används. Det är en överordnad benämning på hjälpmedel, vars syfte är att underlätta för individer med funktionsnedsättningar. Med kompensatoriska datorprogram avses i denna studie datorprogram vars syfte är att underlätta för individer som har svårigheter med skriftspråket. Det kan gälla avkodningssvårigheter såväl som bristande stavningsförmåga. Under senare år har benämningen alternativa verktyg Rapport 2/2008 19

börjat användas i strävan att det skall låta mindre avvikande för dem som är i behov av hjälpmedel. Ett klargörande av skillnaden mellan läs- och skrivsvårigheter och specifika läsoch skrivsvårigheter/dyslexi är svårare att göra på grund av att det finns olika definitioner på vad som avses med dyslexi. Definitionen av dyslexi varierar i olika källor, men de flesta logopeder utgår från den definition som antogs av IDA:s (International Dyslexia Association) styrelse 2002. Den är också accepterad av NICHD (amerikanska National Institute of Child Health and Human Development). Den säger: Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som är neurologisk till sitt ursprung. Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga. Dessa svårigheter är resultatet av en brist i språkets fonologiska komponent, och svårigheterna är ofta oväntade med tanke på individens övriga kognitiva förmåga och tillgången till effektiv skolundervisning. Sekundära konsekvenser kan innebära problem med läsförståelse, och en minskad läserfarenhet, vilket i sin tur kan hämma kunskapstillväxten och utvecklingen av ordförrådet. Till skillnad från dyslexi, som kännetecknas av svårigheter med avkodningen, så klarar den som har läs- och skrivsvårigheter oftast avkodningen bättre, men har istället svårigheter att förstå det lästa. Det är inte ovanligt med läs- och skrivsvårigheter som en följd av bristande språklig förmåga och ett begränsat ordförråd. Gemensamt för båda grupperna är att de är i behov av särskilt stöd. De elever som legat till grund för denna undersökning har samtliga diagnosen dyslexi. 20 Rapport 2/2008

Metod I det följande kommer jag att beskriva hur min empiriinsamling har gått till. Undersökningen baserar sig på enkäter och intervjuer och jag kommer under dessa två rubriker att beskriva tillvägagångssättet för inhämtande av fakta. Under rubriken deltagare beskriver jag vilka som ingick i studien. Samtliga specialpedagogers svar, som ingår i undersökningen, har behandlats anonymt och går inte att identifiera. I studien har data från de elever som varit på SKED för utprovning av kompensatoriska datorprogram under 2006 använts. Jag ville nå de specialpedagoger som deltagit med sina elever vid utprovningen. Specialpedagogernas bedömningar av utprovningen och sedan arbetet med kompensatoriska datorprogram erhölls genom: 1. En enkät med frågor till specialpedagoger. 2. Djupintervjuer med några av de specialpedagoger, som i enkäten ställde sig positiva till att låta sig intervjuas. Urvalet till intervjuerna gjordes slumpmässigt bland de specialpedagoger som ville intervjuas. Deltagare Totalt skickades 54 enkäter (bilaga 2) med följebrev (bilaga 1) till pedagoger på olika skolor i Skåne. Dessa adresserades till den person på elevens skola som varit med vid utprovningen. Om uppgifter om namn saknades, adresserades enkäten till ansvarig specialpedagog på skolan. Fördelningen av barn utifrån årskurstillhörighet vid utprovningen var som tabell 1 visar. Tabell 1. Fördelningen av barnen på olika skolår. Skolår 3 1 4 4 5 5 6 16 7 6 8 11 9 9 10 8 totalt 60 Antal elever Rapport 2/2008 21

Av tabell 1 framgår vilken årskurs eleverna gick i vid tidpunkten för utprovning. Högst förekomst är det för elever i skolår sex och därefter följer skolår åtta. Det kan ha sin förklaring i att många föräldrar och för den del även lärare är oroliga över hur det skall gå för barnen på högstadiet när läsning och skrivning inte fungerar. Att det är många högstadieelever har sin förklaring i att det är elever som är sent utredda. Skolår tio motsvarar första året på gymnasiet. Den totala siffran är 60 barn, vilket betyder att några specialpedagoger har varit på SKED med flera elever vid olika tillfällen. Enkäter Genom frågeställningarna vill jag belysa implementeringen av kompensatoriska hjälpmedel i skolan som en process med flera moment: uppfattning och behållning av utprovningen, hur de kompensatoriska programmen tillämpas/inte tillämpas och av vilka skäl. Enkätens upplägg följer implementeringsprocessen och strukturen går alltså från inhämtande av kunskap om kompensatoriska datorprogram vid utprovningen till hur den sedan implementeras i skolans undervisning. Enkäten är uppdelad i följande delar: 1. Utprovningen av kompensatoriska datorprogram på SKED. 2. Kompensatoriska datorprogram i undervisningen - förutsättningar. 3. Igångsättningen - hur gick den till? 4. Hinder vid igångsättningen med kompensatoriska datorprogram. 5. Goda förutsättningar vid igångsättningen. 6. Uppnådd effekt i användningen av kompensatoriska datorprogram. 22 Rapport 2/2008

Svarsfrekvens Det kom tillbaka 43 besvarade enkäter utav de 54 som skickades, d.v.s. en svarsfrekvens på nästan 80 %. En av enkäterna kom in blank med förklaring att specialpedagogen inte varit med vid utprovningstillfället. Tre lärare hade slutat och en var inte nåbar. Andra specialpedagoger har inte varit med vid utprovningen men arbetat med eleverna sedan. Då har de lämnat den del av enkäten som berör utprovningen blank, men fyllt i de övriga uppgifterna. Det innebär att alla svaren i enkäten inte är ifyllda. För de specialpedagoger som inte svarade inom utsatt tid skickades en påminnelse, antingen per brev, e-post eller via telefonsamtal. Intervjuer För att få en djupare bild av hur arbetet med kompensatoriska datorprogram fungerar i skolan intervjuades några av de specialpedagoger som besvarat enkäten. Det var pedagoger som i enkäten tackat ja till att även delta i en intervju. Som underlag skickades en mindmap (bilaga 4) till pedagogerna före intervjun tillsammans med ett följebrev (bilaga 3). Mindmappen skapades för att illustrera vilka tänkbara faktorer som spelar roll i undervisningen med kompensatoriska datorprogram, t.ex. tillgång till datorer, pedagogernas inställning till kompensatoriska verktyg och samverkan med andra lärare på skolan. Den skulle eliminera ledande frågor och locka pedagogerna till en berättande beskrivning av hur man arbetar med kompensatoriska program på respektive skola. Samtliga intervjuer förlades på respektive pedagogs skola. En tid bokades och de fick information om att de skulle avsätta cirka en timme för intervjun. I samband med bokningen skickades mindmappen tillsammans med följebrevet till berörd pedagog, som ombads att studera mindmappen före intervjun och reflektera över de parametrar som fanns uppställda. Vid intervjuerna användes en inspelare som var på under hela samtalet. Intervjuerna transkriberades ordagrant efteråt. Totalt intervjuades 14 pedagoger. Av de intervjuade var fyra speciallärare, åtta specialpedagoger, en mellanstadielärare och en saknade formell lärarutbildning. De intervjuade pedagogerna representerade skolor där man kommit igång med kompensatoriska datorprogram i blygsam skala, skolor där man befann sig i ett uppbyggnadsskede och skolor där man arbetat med kompensatoriska datorprogram under en längre tid. Rapport 2/2008 23

Stadier som pedagogerna undervisade i 12 10 8 6 4 10 12 10 8 6 4 2 2 1 1 2 0 Gymnasiet Högstadiet 1-9-lärare Mellanstadiet 0 Figur 1. Fördelning av stadier bland de intervjuade pedagogerna. 1-9-lärare innebär att specialpedagogen har elever från åk 1 till 9. Som framgår av figuren undervisar den största andelen intervjuade pedagoger på högstadiet. Det kan ha sin förklaring i att det är många elever som utreds sent och i samband med det rekommenderas utprovning av kompensatoriska datorprogram på SKED. Vid intervjun bildade mindmappen, som är praktikgrundad, underlag. En inledande fråga om hur pedagogerna reagerat när de kom i kontakt med mindmappen var ofta tillräcklig för att de skulle börja beskriva arbetet med kompensatoriska datorprogram. Samtliga pedagoger var engagerade och hade mycket att berätta om sin arbetssituation. Min roll som intervjuare var att lyssna och ibland föra samtalet tillbaka till de kriterier som var uppställda i mindmappen. 24 Rapport 2/2008

Resultat - från inlärning till användning Resultatredovisningen bygger på enkätfrågor som besvarats av de specialpedagoger som deltog vid utprovningen på SKED samt intervjusvar från några speciallärare/pedagoger. Resultaten är en sammanfattning av pedagogernas svar från enkät och intervju men innehåller också citat och vid några tillfällen speciella synpunkter från de intervjuade pedagogerna. Resultaten kommer att redovisas i två kapitel. I det första tar jag upp resultat som berör beskrivningen av processen med utprovning, pedagogernas kunskap om dyslexi och kompensatoriska datorprogram, igångsättning, hård- och mjukvara, schemaläggning på skolan, hinder och goda förutsättningar samt uppnådd effekt av arbetet med kompensatoriska datorprogram. I den delen har resultaten hämtats både från enkätsvaren och från intervjuerna. I det andra kapitlet är resultat samlade som berör organisatoriska faktorer som ansvar, samverkan och attityder. Där är det till största delen specialpedagogernas/lärarnas intervjusvar som ligger till grund för resultaten. Synpunkter på upplägget vid utprovningen Under denna rubrik redovisas specialpedagogernas enkätsvar på hur de uppfattat besöket på SKED vid utprovningen. De ger svar på vad de anser om utprovningens upplägg, informationen som ges och om det är något de saknat vid utprovningstillfället. Den innehåller också specialpedagogernas förslag till förbättringar vid utprovningen. Pedagogernas uppfattning om upplägget, d.v.s. situationen där elev, föräldrar och specialpedagog samlas vid utprovningen på SKED. Rapport 2/2008 25

Vad tycker du om upplägget? 30 25 20 15 28 30 25 20 15 10 10 10 5 0 Mycket bra Bra 2 Mindre bra 0 Inte alls bra 3 Ej svar 5 0 Figur 2. Specialpedagogernas uppfattning om att förälder, elev och specialpedagog gemensamt deltar vid utprovningen. Figuren visar att de flesta av pedagogerna tycker att det är mycket bra eller bra att träffas tillsammans med elev och föräldrar. De två, som tycker att det är mindre bra, anger i kommentaren i ena fallet att eleven blir spänd med så många vuxna omkring sig och i det andra fallet tycker pedagogen att den datoransvarige också borde ha varit med. Utprovningens längd Den tid som normalt avsätts för utprovningen på SKED är 90 minuter. Lite beroende på hur snabbt eleven arbetar vid datorn och hur många frågor som ställs under utprovningen, kan det variera uppåt eller nedåt i tiden. Merparten av specialpedagogerna är nöjda med den tid som avsätts för att prova ut och gå igenom programmen. Den pedagog som tycker att utprovningstiden är för lång anger i kommentaren att eleven blev alltför trött i slutet av utprovningen. De som tycker att den är för kort menar att det är för stor mängd information på för kort tid och att det är avhängigt av vilken bakgrundskunskap pedagogen har om kompensatoriska datorprogram. En pedagog anser att utprovningen borde vara uppdelad på flera tillfällen. 26 Rapport 2/2008

Utprovningstid 35 33 35 30 30 25 25 20 20 15 15 10 5 0 1 För lång Lagom lång 4 För kort 5 Ej svar 10 5 0 Figur 3. Utprovningens längd. Information vid utprovningen Vid utprovningstillfället ges både skriftlig och muntlig information om de program som provas ut och visas. Med ett undantag tycker specialpedagogerna att informationen är mycket bra eller bra. Det framgår inte av enkätsvaren vad den pedagog, som tycker att informationen är mindre bra, är missnöjd med. Mängden information 29 av de 33 respondenterna anser att informationen som ges vid utprovningen är tillräcklig, medan fyra tycker att den är otillräcklig. Som skäl anges, att pedagogen har bristfälliga datorkunskaper och därför skulle behöva mer tid för att lära sig programmen samt att man gärna hade velat ha en återträff. En pedagog tycker det hade varit bra om programmen hade funnits tillgängliga på skolan efter utprovningen så man kunde utvärdera effekten av dem, eftersom det är dyrt för skolan att köpa. Det var ingen som uppfattade informationen som överflödig, vilket får tolkas som att pedagogerna har behov av att lära mer om kompensatoriska datorprogram. På frågan om det var något under utprovningen som pedagogerna saknade var det 29 som svarade nej, medan sex svarade ja. Det var samma skäl som Rapport 2/2008 27

ovan plus en pedagog som menar att allt inte nödvändigtvis är självklart och välbekant för pedagogen. En annan pedagog säger: Vi lärare var nöjda, men föräldrarna var besvikna då de trodde att kompensatoriska hjälpmedel skulle ta bort handikappet. Informationen som ges vid utprovning 25 25 20 17 20 20 15 15 10 10 5 5 5 0 Mycket bra Bra 1 Mindre bra 0 Dålig Ej svar 0 Figur 4. Pedagogernas synpunkter på den information som ges vid utprovningen. Det förefaller enligt några pedagoger som om utprovningstillfället leder till ökad kommunikation mellan föräldrar och skolans personal. Det finns önskemål om att eleverna skall få tillgång till programmen hemma parallellt med att de börjar använda dem i skolan. Som det ser ut idag är det först efter inträning av programmen i skolan som eleven kan få dem som personliga hjälpmedel, d.v.s. ett lån av programmen från Region Skåne. Sammantaget förefaller de flesta pedagogerna ha ett gott utbyte av att delta i utprovningen. Ju mer kunskap de har om kompensatoriska verktyg desto mer behållning tycks de ha av utprovningen. Det förefaller vara en lyckad kombination att ha med både föräldrar och specialpedagog vid utprovningen då det leder till en bättre kommunikation dem emellan. Svaren visar också att det finns pedagoger som behöver mer kunskap kring kompensatoriska datorprogram när de kommer till utprovningen för att ha tillräckligt utbyte av den. Det är ett flertal pedagoger som föreslår fortbildning och uppföljning av det som sker vid utprovningen. 28 Rapport 2/2008

Specialpedagogens kunskap om dyslexi och kompensatoriska datorprogram Kunskap om dyslexi och vad det innebär att ha dyslexi är grundläggande för att förstå funktionsnedsättningen och för att kunna rikta insatser till elever som är drabbade. Vid kompensatoriska åtgärder krävs också kunskap om datorer och kompensatoriska datorprogram för att användningen av dessa skall bli effektiv. I det följande avsnittet redovisas hur specialpedagogerna ser på sin egen och sina kollegers kunskap inom dessa områden. I samtalen med pedagogerna anser de sig ha ganska goda kunskaper om dyslexi, medan de är osäkra på hur kunniga övriga lärare är. De specialpedagoger, som är flitiga med att fortbilda klass/ämneslärare på sin skola, anser att de flesta klasslärare idag har goda kunskaper om vad det innebär att ha dyslexi och vilken hjälp eleverna behöver i undervisningen. Kunskapen om de kompensatoriska datorprogrammen är däremot inte lika självklar för pedagogerna. Många av de intervjuade anser att de har fått för lite utbildning för att arbetet med kompensation skall fungera tillfredsställande. Flera specialpedagoger menar att man tack vare elevens tekniska kunnande klarar sig bra ändå. Många av pedagogerna säger att de aldrig hinner lära sig programmen för egen del. I samtalen framkommer också att det är vanligt att man börjar med att köpa kompensatoriska program till skolorna, men kunskapen om dess användning är otillräcklig. Ibland får ansvariga pedagoger genomgång av programmen men inte möjlighet att själva arbeta med dem. En pedagog säger: Det tar längre tid att lära sig funktionerna i de här programmen än man kanske tror, och där är vi vuxna lite övermodiga och tror att vi kan programmen. Det finns några pedagoger som anser att de både har fått utbildning och tränat mycket själva med programmen. Pedagogerna anser att de har goda kunskaper om dyslexi, medan det finns kunskapsluckor om dyslexi hos klass/ämneslärare. Efterhand som specialpedagogerna förmedlar kunskap till lärarlagen blir den dock bättre. När det gäller kunskap och utbildning om datorer och kompensatoriska program är specialpedagogerna osäkra om sin kunskap. Utbildningen har ofta stannat vid att de fått en genomgång av de olika kompensatoriska programmen. Någon tid för eget arbete med programmen finns det med få undantag inte. Det finns också en föreställning om att man inte behöver vara så insatt i programmen utan har tillit till elevernas tekniska kunnande. Rapport 2/2008 29

Specialpedagogernas synpunkter om kompensatoriska datorprogram Alla specialpedagogerna - både de som använder kompensatoriska hjälpmedel och de som inte gör det - tillfrågades om vad de tycker om att använda kompensatoriska datorprogram. Gemensamt för de flesta specialpedagogerna är att de tycker att det är bra med kompensatoriska datorprogram för elever med dyslexi. En specialpedagog säger: Kompensatoriska datorprogram är en nödvändig del av dyslektiska barns liv om de inte skall komma efter i skolarbetet. Andra pedagoger är lite mer försiktiga och tycker att det är bra under förutsättning att man börjar använda dem i tidig ålder, att tekniken fungerar och att det finns tillgång till IT-pedagog snabbt. Några pedagoger tycker att det behövs mer utbildning för de specialpedagoger som skall ansvara för inträningen och att man också skall vara medveten om att inträningen tar mer tid än man kanske förväntat. Väldigt många har synpunkter på den ekonomiska delen och anser att det är för dyrt för skolorna att köpa in utrustning och program. Enstaka pedagoger har inte tillgång till kompensatoriska datorprogram trots att de skulle vilja använda dem. Således är huvuddelen av pedagogerna av åsikten att kompensatoriska hjälpmedel är bra för elever med dyslexi, men att det finns hinder som gör att det inte alltid fungerar optimalt i undervisningen av elever med dyslexi. Grundläggande förutsättningar för tillgång till kompensation i undervisningen Följande avsnitt ger, sett ur specialpedagogernas perspektiv, svar på hur uppbyggnaden med datorer och programvara ser ut på skolorna. Av pedagogerna som besvarat enkäten är det 26 av dem som i någon mån redan arbetar med kompensatoriska program och tolv som inte gör det. Tillgång till hård- och mjukvara Att arbeta med kompensatoriska datorprogram förutsätter att det finns tillgång till datorer på skolan. I samtalen med pedagogerna framkommer att vissa kommuner har valt att arbeta från en central server och sedan får eleverna arbeta vid tunna klienter 1. Många specialpedagoger är negativa till detta och menar att de inte kan påverka vilka program de har tillgång till. De tycker också att det varit mycket tekniska svårigheter under uppbyggnadsskedet. Hur man i övrigt byggt upp det kring datorer varierar från skola till skola. Gemensamt är dock att de flesta pedagogerna tycker att det hade varit önskvärt med fler datorer i skolan. 1 Tunna klienter innebär att en datoranvändare arbetar direkt mot ett centralt nätverk. Lokalt har den enskilde användaren tangentbord, mus och bildskärm kopplat till en minimal centralenhet, utan hårddisk och operativsystem. (sv.wikipedia.org) 30 Rapport 2/2008

För högstadieelever med dyslexi är de flesta pedagogerna överens om att det fungerar bäst med bärbara datorer. Stationära datorer tar för lång tid att starta upp medan de bärbara följer eleven i samtliga klassrum. Det är dock inte oproblematiskt med bärbara datorer. Förvaring av datorerna när de inte används är ett ständigt problem. Stöldrisken är stor. Följande beskrivning från en av de intervjuade specialpedagogerna får illustrera hur verkligheten kan te sig: Efter utprovningen på SKED köpte föräldrarna bärbara datorer till sina barn. Det ledde till problem i skolan. Var ska datorerna förvaras? Enkla saker som skolan borde kunna lösa, men då är det försäkringar det finns inga försäkringar. Vem ansvarar om de försvinner? Jag satte mig över det och de fick förvara datorerna i mitt arbetsrum. När man märker att det här fungerar bra så borde kommunen köpa några portabla datorer, men det har man sagt nej till. Specialpedagogen har föreslagit att skolan tillgodoser elevernas behov genom att köpa bärbara datorer, något som kommunen hittills inte gjort. Det är inte heller enbart positivt med portabla datorer. De är otympliga för eleverna att bära med sig under skoldagen. Även om datorerna blir lättare och mindre så väger de ändå några kilon. Det är också, enligt pedagogerna, skillnad på hur elever klarar att ta ansvar för bärbara datorer. Elever med svårigheter utöver dyslexin klarar, enligt pedagogerna, inte detta och då fungerar det bättre med stationära system. Det är inte ovanligt att elever med dyslexi har egna privata bärbara datorer med till skolan. En del elever använder USB-minne som de kopplar till skolans datorer. Det förutsätter att kompensatoriska program finns på datorerna de kopplar upp sig emot. Elever på gymnasiet utnyttjar vanligtvis håltimmar för att göra sina arbeten på datorer och då är det av mindre betydelse om det är en stationär eller bärbar dator de använder. Kompensatoriska datorprogram är enligt pedagogerna kostsamma, vilket leder till att tillgängligheten är begränsad. I takt med att det byggs upp centrala plattformer ute i kommunerna hoppas man på ökad tillgänglighet, eftersom programmen då köps med kommunlicens, vilket innebär lägre pris per program och att programmen finns tillgängliga på samtliga datorer i skolan. En del skolor har valt billigare alternativ av t.ex. talsyntesprogram för att öka tillgängligheten. Det är inte alla pedagoger nöjda med eftersom de tycker att det blir en kvalitetsförsämring. Det största problemet, som specialpedagogerna Rapport 2/2008 31