Länsgemensamt program för vård och omsorg av demenssjuka

FÖRDJUPNINGSDEL Länsgemensamt program för vård och omsorg av demenssjuka Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare. (Citat ur Tomas Tranströmer, Minnena ser mig (1993) Närvård i Sörmland 2011 Kommuner Landsting i samverkan (2012-08)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning.. 3 - Värdegrund.. 3 Vårdkedja 3 - Samtycke. 4 Förebygga demenssjukdom 5 Utredning. 6 - Basal demensutredning... 6 - Utvidgad demensutredning. 10 Personcentrerad omvårdnad 10 Multiprofessionellt teambaserat arbete.. 11 Utbildning.. 12 Tidig social utredning, uppföljning. 13 Läkemedelsbehandling... 15 Aktiviteter, fysisk träning och hjälpmedel. 21 - Dagliga aktiviteter. 21 - Fysisk träning 22 - Hjälpmedel och teknologi. 23 - Reminiscence, validation, realitetsorientering.. 24 Konfusion vid demenssjukdom samt BPSD.. 26 - Konfusion.. 26 - BPSD. 29 Palliativ vård i livets slutskede 33 Dagverksamhet och särskilt boende 35 - Dagverksamhet. 35 - Flytt.. 36 - Särskilt boende. 36 - Den fysiska miljön. 37 - Den psykosociala miljön 37 Stöd till anhöriga... 38 Rekommendationer för specifik omvårdnad. 39 - Måltider och nutrition 39 - Munvård 40 - Urininkontinens. 41 - Förebygga förstoppning. 42 - Att förebygga fall.. 42 - Att förebygga trycksår.. 43 - Fysiska begränsningsåtgärder... 44 - Att förhindra vanvård 45 Anmälningsskyldighet och intyg. 46 - Vapen. 46 - Körkort och demens... 47 - Vårdintyg... 49 God man eller förvaltare.. 49 - God man. 50 - Förvaltare... 50 Länsgemensamma demensnätverket i Sörmland ansvarar för uppdateringar Senaste redigering: 2012-08 2(52)

Inledning Ett länsomfattande vårdprogrammet har utformats för vården av och omsorgen om demenssjuka personer. Länsprogrammet har utformats utifrån Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010. Det riktar sig till all personal inom länets hälso- och sjukvård samt socialtjänst, som kommer i kontakt med demenssjuka personer i såväl öppna som slutna vårdformer. Till länsprogrammet hör denna fördjupningsdel som i vissa avsnitt är mer innehållsrik än programmet. Avsikten är att de olika vårdgivarna, utifrån yrkeskategori, ska kunna söka de avsnitt som främst berör henne/honom och där finna mer konkret vägledning för arbetet. Värdegrunden Varje person som lider av demens har rätt att veta vilken sjukdom som orsakar demenssymtomen, att få en adekvat medicinsk vård för sin sjukdom, att så länge som möjligt behålla sin funktionsduglighet med stöd av planenlig och individuell vård, att behandlas som en fullvuxen människa, att känna att han eller hon tas på allvar, att vara utan lugnande läkemedel om det är möjligt, att bo i en välkänd och trygg miljö där hans eller hennes särskilda behov beaktas, att vara med människor som känner hans eller hennes levnadshistoria och vanor, att regelbundet få röra sig utanför hemmet eller vårdinrättningen, att varje dag under handledning få delta i meningsfull verksamhet som stödjer den vuxna människans jagbild, att få beröring: kramar, ömhet, och en annan människas närhet, att få vård som förverkligas av yrkesskicklig personal, som är insatt i vården av personer med demens. Vårdkedja (Virgina Bell och David Troxel Alzheimer s Disease International 21 september 1994) Kommunerna, vårdcentralerna och sjukhusens specialistkliniker ansvarar för olika delar av vårdkedjan för demenssjuka. För att vården ska vara trygg och säker, behöver en generell struktur för samverkan mellan vårdaktörerna finnas, liksom ett gott samarbete i vardagen. Ansvariga chefer eller andra företrädare för ledningsnivån inom olika verksamheter bör träffas regelbundet för att utforma skriftliga samarbetsrutiner och för att följa upp samarbetet. 3(52)

När diagnos har ställts, ska individen ges information om kommunens möjligheter till stöd. Individen och dennes anhöriga ska erbjudas kontakt med kommunens verksamheter med inriktning mot demensvård alternativt med biståndshandläggare. Efter samtycke från individen ska relevant information överföras mellan berörda verksamheter inom landstinget och kommunen, för att samarbete ska kunna inledas. Det stöd som utformas i samarbete mellan aktörerna och med individen, ska dokumenteras i en samordnad vårdplan där åtgärder, mål med åtgärderna och ansvarsfördelning anges. En sådan plan kan t.ex. upprättas vid utskrivning från sjukhus, vid inskrivning i hemsjukvård eller då behov föreligger av andra skäl. Respektive huvudman ansvarar för dokumentation enligt egna rutiner. I de fall där det krävs långvariga och stora insatser från flera aktörer i vården, ska den demenssjuke erbjudas att en samordningsplan upprättas i enlighet med Samverkansriktlinjer för habilitering och rehabilitering i Sörmland enligt SOSFS 2008:20. En samordningsplan skapar en samlad bild av de olika aktörernas insatser och underlättar därmed vardagen för personen med demenssjukdom och dennes anhöriga. Samtidigt underlättas samarbetet mellan vårdgivarna genom att ansvarsfördelning och struktur för samverkan tydliggörs. Samtycke Ett samtycke kan vara uttryckligt. Med ett sådant samtycke avses att den enskilde aktivt samtycker antingen skriftligt eller muntligt, eller genom till exempel en jakande nick ger sitt samtycke till en viss åtgärd. Ett samtycke kan också vara konkludent. Ett sådant samtycke består i att den enskilde agerar på ett sådant sätt som underförstått visar att han eller hon samtycker, till exempel genom att underlätta åtgärden. En annan typ av samtycke är det s.k. presumerade samtycket. Ett sådant samtycke bygger på att den som ska vidta åtgärden förutsätter att den är förenlig med den enskildes vilja, utan att samtycket kommit i uttryck. Kravet på samtyckets art ska ställas högre om åtgärderna är av särskilt ingripande natur, till exempel användande av bälte och inlåsning. Samtycke från anhörig, god man och förvaltare Att ge god vård och omsorg mot en vuxen persons vilja eller använda tvångsåtgärder inom hälso- och sjukvården kräver stöd i lag. Därmed kan inte god man eller förvaltare ge sitt samtycke till vård och omsorg mot den enskildes vilja (se sidan 49). Anhöriga har inte heller några rättsliga befogenheter att agera som ställföreträdare för en vuxen person. Det kan vara svårt att få ett uttryckligt samtycke av personer med demenssjukdom. För att ta reda på vilken uppfattning den enskilde skulle ha haft, om han/hon kunnat lämna sitt samtycke, kan uppgifter hämtas in från anhöriga och/eller god man/förvaltare när så kallat konkludent eller presumerat samtycke används vid åtgärder av mer ingripande natur. 4(52)

En kommun eller annan vårdgivare har inte, enligt svensk grundlag, rätt eller kan sanktionera eller medverka till tvångsåtgärder som vidtas av anhöriga. En anhörig, god man eller förvaltare kan inte heller beordra eller ställa krav på att personal ska utföra vård eller omsorg mot en persons vilja eller använda tvångsåtgärder (JO 1983-84 s. 150, dnr 3131-1982). Vid vissa tillfällen kan inte samtycke inhämtas från annan än den som är berörd. Ett sådant tillfälle är när hälso- och sjukvårdsinformation ska inhämtas från Nationella Patientöversikten (NPÖ). Det är bara tillåtet att gå in och läsa i NPÖ, om samtycke kunnat inhämtas från individen själv. Går det inte att få medgivande så saknas samtycke och då måste andra former för att överföra viktig information, som är väsentlig för den fortsatta vården, användas. Att förebygga demenssjukdom Socialstyrelsens rekommendationer om arbete för att förebygga demenssjukdom Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör uppmärksamma att fysisk aktivitet och mentalt och socialt stimulerande aktiviteter kan minska risken för demenssjukdom (prioritet 3) Hälso- och sjukvården bör uppmärksamma att behandling av högt blodtryck i medelåldern kan minska risken för demenssjukdom (prioritet 3) Personer som är fysiskt aktiva eller deltar i mentalt och socialt stimulerande aktiviteter på fritiden löper mindre risk att insjukna i demenssjukdom. Livsstilsfaktorer som låg fysisk aktivitet, rökning, övervikt och felaktig kost ska uppmärksammas av verksamheterna inom landsting och kommuner, även med avseende på att minska risken för demenssjukdom. I förekommande fall ska hälsofrämjande råd och stöd ges. Bland de riskfaktorer som går att påverka, finns det idag starkast vetenskapligt stöd för att behandling av högt blodtryck i medelåldern kan minska risken för att insjukna i demenssjukdom. Det är därför angeläget att hälso- och sjukvården behandlar personer med högt blodtryck. Vissa riskfaktorer går inte att påverka, däribland hög ålder som är den största riskfaktorn för demenssjukdom. Personer som bär på genvarianten apolipoprotein e4 (APOE4), personer med Downs syndrom eller personer som har släktingar som drabbats av Alzheimers sjukdom löper också större risk att utveckla demenssjukdom. 5(52)

Utredning Handläggningen vid demensutredning kan delas in i en basal respektive en utvidgad del. I normalfallet räcker det med den basala utredningen, som sköts av minnesteamen på vårdcentralerna. Om en utvidgad utredning blir aktuell, ansvarar specialistläkare på sjukhusens minnesmottagningar för detta. Minnesteamen ansvarar för utredning av personer i såväl eget som i särskilt boende. Utredning av personer i särskilt boende initieras av läkare eller sjuksköterska på boendet. Basal demensutredning Socialstyrelsens rekommendationer för utredning av personer med misstänkt demenssjukdom Hälso- och sjukvården bör göra en basal demensutredning som innehåller: en strukturerad anamnes (prioritet 1) intervjuer med anhöriga (prioritet 1) en bedömning av fysiskt och psykiskt tillstånd (prioritet 1) kognitiva test (MMT tillsammans med klocktest) (prioritet 1) en strukturerad bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga (prioritet 1) strukturell hjärnavbildning med datortomografi (prioritet 2) blodprovstagning för att utesluta förhöjd nivå av kalcium eller homocystein samt störd sköldkörtelfunktion (prioritet 2) Hälso- och sjukvården bör: vid klinisk misstanke ta prover för neuroborrelios, hiv eller neurosyfilis (prioritet 1) Vårdcentralerna har en central roll i genomförandet av den basala utredningen och ansvarar för själva utredningen samt behandling av och vårdplanering för listade patienter. Beslut om att minnesutredning ska genomföras, fattas av läkare i primärvården. Om den basala utredningen inte är tillräcklig för att utreda eller handlägga ett fall, kan en utvidgad utredning på en specialistenhet bli aktuell. Patienter yngre än 75 år och patienter med svårdifferentierade och svårvärderade symtom kan remitteras till minnesmottagning på specialistklinik. Checklista demensutredning Strukturerad anamnes För att öka den diagnostiska säkerheten kan, när så är lämpligt, en strukturerad mall (verktyg checklista för strukturerad anamnesupptagning) användas. Anamnestiska fakta kan inhämtas av läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut eller kurator. Information insamlas om bakgrund, symtom, ärftlighet och läkemedelsanvändning. Hembesök görs, när och om så är lämpligt, t.ex. av sjuksköterska och arbetsterapeut som har kunskap om demensutredning. 6(52)

Intervju med anhöriga eller annan närstående Genom att låta anhöriga i lugn och ro besvara en symtomenkät (verktyg Symtomenkät och Symtomenkät sammanställning ) kan man få värdefull information om symtom och symtomutveckling. En viktig del av anamnesen är att låta anhöriga ge en muntlig beskrivning av situationen i enrum, så att alla delar av sjukdomens konsekvenser kan komma fram. Bedömning av fysiskt och psykiskt tillstånd En utförlig undersökning av personen ska, förutom en allmän somatisk undersökning (BT, puls, hjärta-lungor, EKG), också innehålla en neurologisk undersökning. Den neurologiska undersökningen syftar till att bedöma hjärnskadorna i topografiskt och etiologiskt hänseende. Ortostatisk blodtrycksmätning ska ingå i utredningen. En bedömning av det psykiska tillståndet ingår också för att utreda eventuell förekomst av bland annat depressionssjukdom, ångest eller psykotiska symtom (Verktyg Geriatric Depression Scale och/eller Cornells depressionsskattningsskala). Äldres kognitiva funktioner försämras även av till synes lindriga sjukdomar och komplikationer. Nedsatt syn och hörsel ska också beaktas. Kognitiva test; MMT tillsammans med klocktest MMT och klocktest kompletterar varandra och bidrar till att man kan ställa demensdiagnos. Det går dock inte att ställa diagnos eller att utesluta demenssjukdom enbart med MMT eller klocktest, eftersom andra medicinska eller psykiska tillstånd också kan påverka kognitionen. Utfallet av testningen jämförs därför med övriga undersökningsresultat. Testning kan genomföras av såväl arbetsterapeut, sjuksköterska, läkare som undersköterska, förutsett att vederbörande har inhämtat kompetens för detta. (Verktyg MMT och Klocktest) Strukturerad bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga I utredningen ingår att bedöma vilka funktionsnedsättningar som demenssjukdomen medför. Syftet är att påvisa konsekvenserna och skapa underlag bl. a. för biståndshandläggarnas ställningstagande till vilka stödinsatser som kan vara lämpliga med sikte på optimal livskvalitet. Det är också viktigt med en aktivitetsbedömning för fortsatt planering av insatser och stöd till den demenssjuke och anhöriga samt till vårdpersonal. Den utgör grund för insatser i syfte att bibehålla förmågor och föreslå kompensatoriska strategier. Erfarenheten visar att bedömningar som sker tidigt, följs upp kontinuerligt och sker i en för den demenssjuke personen känd miljö, ger underlag för säkrare insatser av hjälpmedel/stöd och råd för patient och anhöriga. På grund av sjukdomens progressiva förlopp kan bedömningen behöva upprepas då indikation om förändring föreligger. Funktionsbedömning genomförs av arbetsterapeut och omfattar: hur de kognitiva nedsättningarna påverkar vardagen för personen, en strukturerad ADL-bedömning (till exempel ADL-taxonomin med tillägg av hur man kan hantera medicin och sköta räkningar), att arbetsterapeuten, för att bedöma om nedsatt exekutiv funktion föreligger, gör en bedömning av personen i aktivitet. (Instrument kan vara AMPS-bedömning). bedömning av behovet av hjälpmedel. 7(52)

Radiologi En strukturell avbildning av hjärnan ingår i den basala utredningen. Såväl datortomografi som magnetkamera urskiljer Alzheimers sjukdom från andra demenssjukdomar och är därmed av värde för det diagnostiska arbetet. Undersökningarna är dock av begränsat värde vid svår demenssjukdom med typisk sjukdomsutveckling och symtombild och där avvikande fynd på röntgen i praktiken ändå inte skulle förändra handläggningen. Datortomografi är mest kostnadseffektivt och båda undersökningarna kan bidra till att identifiera andra sjukdomstillstånd (tumörer, hjärnblödningar). Blodprovstagning Det finns i dagsläget inga demensspecifika blodprover som man alltid måste ta. Utifrån anamnes och klinisk bedömning görs en helhetsbedömning där man tar ställning till vilka prover som är lämpliga att ta i det enskilda fallet. Vanligen är följande prover aktuella: TSH Elektrolytstatus inklusive kalcium Hb Glukos Homocystein Vid misstanke utifrån anamnes och klinisk bild: lues-, borrelia- och HIVserologi. I enstaka fall kan hyperkalcemi kopplas till symtom på kognitiv svikt eller vara en utlösande faktor vid konfusion. Störd ämnesomsättning är relativt vanligt förekommande men prevalens av demensliknande symtom vid dessa sjukdomstillstånd är osäker. Symtom med rastlöshet, oro eller förlångsamning och även psykiatriska symtom i form av depression och psykos kan förekomma vid störd ämnesomsättning. Vetenskapligt underlag saknas för att det skulle finnas ett orsakssamband mellan låga nivåer av B 12 i serum och kognitiv svikt. Höga nivåer av homocystein är associerade med nedsatt kognitiv funktion men evidensen är måttlig för association med Alzheimers sjukdom. Likaså föreligger måttlig evidens för samband mellan låga nivåer av folsyra och kognitiv svikt. Neurosyfilis kan ge kognitiva symtom som exempelvis personlighetsförändring, minnesstörning, talstörning och nedsatt insikt och även psykiatriska symtom. Särskilda riskgrupper är bland annat yngre personer och personer som rest mycket utomlands. Vad det gäller borreliainfektion och kognition så är kunskapsläget svagt. Vid typisk borrelia med neurologiska symptom förekommer trötthetssyndrom med subjektiva kognitiva störningar. Demensliknande symptom kan förekomma, 8(52)

men det finns inget vetenskapligt underlag för att neuroborrelios skulle förorsaka demenssjukdom. Enstaka fallrapporter förekommer. Den allmänna uppfattningen på minnesmottagningarna är att det inte finns någon karakteristisk kognitiv symtombild som vid till exempel Alzheimers sjukdom. Neuroborrelios kan identifieras eller uteslutas med hjälp av lumbalprov. På infektionskliniken anser man att enbart förekomst av antikroppar i likvor (ryggmärgsvätskan) inte räcker för diagnos, utan man kräver också tecken på inflammation (vita blodkroppar, protein) och en klinisk bild förenlig med neuroborelios. Blodprov/ /serologi för borrelia bör tas vid klinisk misstanke på grund av bett, vid sjukhistoria med erytem eller vid neurologiska symptom av perifer karaktär (pareser/förlamningar, radierande/utstrålande smärta) men låga titrar efter genomgången infektion är mycket vanligt och blodprovet utesluter inte neuroborrelios. TBE (tic-borne encephalitis) ger samma symtombild som hjärnhinneinflammation av annan orsak och samma risk för bestående hjärnskador. Vid HIV debuterar ofta kognitiva störningar (i cirka 35 % av fallen) innan det är känt att patienten är smittad. HIV-demens är ovanlig vid asymtomatisk infektion men förekommer i 15-20 % av fallen när sjukdomen utvecklats till AIDS. Demenssymtomen kommer oftast smygande, men kan ibland också debutera plötsligt. Mål för utredningen Målet är att fastställa om demenssjukdom föreligger eller inte. En basal demensutredning är en förutsättning för att kunna ställa diagnos. Om demenssjukdom föreligger ska den exakta diagnosen om möjligt fastställas. (Verktyg Diagnoskod 1 och Diagnoskod 2.) Utöver de läkemedel som kan vara aktuella, är det viktigt att komma fram till de omsorgsinsatser/interventioner som kan komma ifråga beroende på patientens individuella funktionsnedsättningar. Utredningen bör även klarlägga om innehav av körkort och vapen är lämpligt (se sidan 46 under rubriken Anmälningsskyldighet och intyg ). Samarbete Ett bra samarbete mellan de olika aktörerna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten krävs, för att kunna förmedla ett underlag för ställningstagande till åtgärder. Den fortsatta medicinska uppföljningen ska struktureras och förmedlas på ett tydligt sätt. Ofta behöver både muntlig och skriftlig information om sjukdomen förmedlas till patient och/eller familj liksom information om vart man framöver ska vända sig för medicinska frågor och för att få stöd från kommunen. Ett möte för vårdplanering ska alltid erbjudas och förmedlas. En bedömning behöver göras i det enskilda fallet om patient och anhöriga ska vara med vid samma möte eller om mötena ska ske separat. 9(52)

Utvidgad demensutredning Socialstyrelsens rekommendationer om utredning av personer som genomgått basal utredning där diagnos inte fastställts Hälso- och sjukvården bör tillhandahålla en utvidgad demensutredning som vid behov innehåller neuropsykologiska test (prioritet 2) strukturell hjärnavbildning med magnetkamera (prioritet 2) lumbalpunktion för analys av biomarkörer (prioritet 2) funktionell hjärnavbildning med SPECT (prioritet 4) En utvidgad demensutredning tillhandahålls av specialistklinikernas minnesmottagningar och kan behövas vid svårbedömda demenstillstånd vilket förekommer i upp till en femtedel av fallen. Liksom den basala utredningen utgörs den utvidgade av flera olika delar som kompletterar varandra. Neuropsykologiska test, hjärnavbildande metoder, funktionellt avbildande metoder (blodflödesmätning) och diagnostiska test är några exempel. Lumbalpunktion med analys av förekomsten av olika demensmarkörer i ryggmärgsvätskan kan också ingå i utredningen. Att utreda demenssjukdomar och ställa diagnos är svårast i tidigt skede av sjukdomsförloppet och för yngre personer. Personcentrerad omvårdnad inom hälsooch sjukvård och socialtjänst Socialstyrelsens rekommendation för omvårdnad Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör ge personer med demenssjukdom en personcentrerad omvårdnad (prioritet 1) Personcentrerad vård, omvårdnad och omsorg innebär att personen, och inte demenssjukdomen, sätts i fokus. Utgångspunkt är den enskildes upplevelser av sin verklighet. Syftet är först och främst att personen ska uppleva sin tillvaro som meningsfull. Det är hans/hennes personlighet och upplevelse av verkligheten som ska vara utgångspunkten. Grunden är att den som vårdar skapar relationer med den demenssjuke personen, dvs. relationer där två människor möts, inte bara en vårdare och någon som vårdas. Personcentrerad omvårdnad innebär bl.a. att de anställda inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten i Sörmland ska: 10(52)

bemöta personen på ett sätt som gör det möjligt för henne att uppleva sitt fulla människovärde, se personen som en aktiv samarbetspartner, med upplevelser, självkänsla och rättigheter, se personligheten som instängd av sjukdomen i stället för förlorad, försöka förstå svårtolkade beteenden med hjälp av kunskap om vem personen är, uppmuntra personen att vara med och bestämma saker i stort och smått, så att han/hon upplever sig vara delaktig, försöka hjälpa personen ha kvar sin personlighet trots sviktande funktionsförmåga, sträva efter att förstå vad som är bäst för personen utifrån dennes perspektiv, anpassa både den fysiska miljön och vården och omsorgens innehåll till de behov som personen med demenssjukdom har, göra anhöriga och andra i det sociala nätverket delaktiga i vården. Multiprofessionellt teambaserat arbete Socialstyrelsens rekommendation om teamarbete Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör säkerställa ett multiprofessionellt teambaserat arbete inom vården och omsorgen av personer med demenssjukdom (prioritet 2) Multiprofessionellt arbete syftar till att skapa kontinuitet i vården och omsorgen och till att underlätta bedömningar som kräver olika perspektiv eller kompetenser. Arbetet syftar också till att upptäcka problem, hitta lösningar och för att tillgodose personens behov av hälso- och sjukvård, omvårdnad och omsorg ur ett helhetsperspektiv. Det är ofta av stort värde, att de personer som arbetar med en person med demenssjukdom, utbyter kunskaper och erfarenheter. Ett väl beprövat sätt att skapa samarbete mellan de olika yrkesgrupperna, är att forma rutiner och mötesplatser så att multiprofessionellt arbete stärks. Livssituationen för personen med demenssjukdom kan då ses ur olika synvinklar och synpunkterna kan balanseras mot varandra. Som regel behövs bedömningar och åtgärder av flera yrkesgrupper vid utredningen av om en person har en demenssjukdom, vid uppföljning efter fastställd diagnos och vid bedömning och utformningen av olika vård- och omsorgsinsatser. Vilka som ska delta i det multiprofessionella arbetet kan variera över tid. En person med demenssjukdom kommer oftast först i kontakt med läkare och 11(52)

sjuksköterskor när han eller hon söker hjälp för de problem sjukdomen orsakar. Vid utredning av misstänkt demenssjukdom behövs flera andra yrkesgruppers specialistkunskaper. Allt eftersom personens behov av vård och omsorg ökar, blir det aktuellt med åtgärder från andra professioner. Det kan vara biståndshandläggare, enhetschef inom äldreomsorgen, demenssjuksköterska, distriktssköterska i hemsjukvården, vårdbiträde, undersköterska, kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast. Teamarbete inom den egna verksamheten och över huvudmannagränser är en förutsättning för att säkerställa den demenssjukes vårdkedja samt för samordning av vårdplanering och av sociala insatser. Utbildning Socialstyrelsen rekommendation om utbildning kombinerad med praktisk träning, handledning och feedback Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör ge personal, främst vårdbiträden och undersköterskor, som arbetar inom vård, omvårdnad och omsorg om personer med demenssjukdom möjligheter till utbildning som är långsiktig, kombinerad med praktisk träning, handledning och feedback (prioritet 1) För att kunna bedriva en god vård och omsorg om personer med demenssjukdom behövs kunskaper och kompetens på alla nivåer. Kunskapen behövs för övergripande styrning och ledning samt för utredning och myndighetsbeslut enligt gällande lagar. Den ansvarige enhetschefen i en verksamhet behöver kunskap, men framförallt behöver personal, som arbetar direkt i verksamheten med hälso- och sjukvård och omsorg om personer med demenssjukdom, tillräcklig kunskap och kompetens. Även biståndshandläggarens kompetens om hur demenssjukdomar påverkar en människas vardag är av stor vikt för att vården ska kunna utformas på bästa sätt. All erfarenhet visar på, att vården och omsorgen kan förbättras med hjälp av kontinuerlig utbildning och träning av personalen, medan enstaka insatser har sämre effekt. Det finns också ett tydligt forskningsstöd för att utbildning kombinerad med praktisk träning, handledning och feedback som bedrivs långsiktigt har bäst effekt. Målsättningen är att alla som möter personer med demenssjukdom ska ha en grundläggande kunskap om demenssjukdomar, deras konsekvenser och om målgruppens specifika behov. Demens-ABC är en interaktiv utbildning som 12(52)

finns tillgänglig på Svenskt Demenscentrums hemsida (www.demenscentrum.se.) I utbildningen konkretiseras de nationella riktlinjerna för demens. Utbildningen kan ses som en första introduktion till kunskap om demens som all personal bör genomgå. Den är också lämplig för anhöriga. Personal som arbetar i verksamheter som är specifikt inriktade gentemot personer med demenssjukdom ska dessutom utveckla en mer fördjupad kompetens. I varje verksamhet och yrkesgrupp bör det också finnas personal med spetskompetens som kan ge stöd till arbetslaget. I samband med att de preliminära nationella riktlinjerna för demenssjukdom kom, gjordes en analys för att påvisa gapet mellan riktlinjernas rekommendationer och det faktiska förhållandet i länet. Gapanalysen visade bl.a. på brister i kompetens hos sjuksköterskor, paramedicinare, biståndshandläggare och läkare samt att utbildning och kompetensutveckling för dessa grupper är ett eftersatt område. Respektive arbetsgivare har skyldighet att se till att personalen har den kompetens som krävs för uppgiften och att erbjuda nödvändiga utbildnings- och fortbildningsinsatser. Därtill bör huvudmännen samverka och erbjuda gemensamt utformade utbildningar för alla i länet som arbetar med personer med demenssjukdom. Tidig social utredning och regelbunden strukturerad uppföljning Socialstyrelsens rekommendationer om uppföljning av personer med demenssjukdom Socialtjänsten bör genomföra en tidig social utredning (prioritet 1) Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör minst årligen göra en medicinsk och social uppföljning av läkemedelsbehandling, kognition, funktions- och aktivitetsförmåga, allmäntillstånd, eventuella beteendeförändringar och beviljade biståndsinsatser (prioritet 1) Tidig social utredning En social utredning görs enligt SOL (Socialtjänstlagen) eller LSS och syftar till att upptäcka vilket hjälpbehov som finns. I utredningen ingår att en handläggare för SOL eller LSS gör hembesök, vid behov tillsammans med demenssjuksköterska/distriktssköterska eller annan profession. Ofta finns behov av insatser enligt SOL, till exempel hemtjänst, dagverksamhet, ledsagning, trygghetslarm och matdistribution. Det är viktigt att ta god tid på sig vid dessa hembesök för att kunna få en klar bild av personens situation och vilket hjälpbehov han eller hon har. 13(52)

Den demenssjukes möjlighet att påverka sin kommande omsorg och omvårdnad ökar om den sociala utredningen genomförs tidigt.. Demenssjukdom i sig kan senare medföra att personen inte alltid kan ge uttryck för sin vilja, sina behov och sina önskemål på ett adekvat sätt. Det kan vara svårt att förstå och tolka den demenssjukes behov. Den demenssjuke kan också ha svårt att ta till sig information. Det är därför angeläget att handläggaren har tillräckliga kunskaper om olika demenssjukdomar och deras konsekvenser. Kunskap behövs även om hur man bemöter och samtalar med den demenssjuke i olika skeenden av sjukdomen och i olika situationer. När det gäller yngre personer behövs ibland kontakt med en LSS-handläggare. Dessa handläggare gör utredningar för personer under 65 år som tillhör en av de tre målgrupper som kan beviljas insatser enligt LSS. Det är särskilt viktigt med tidig vårdplanering för de yngre som utreds enligt LSS, eftersom utredning inför LSS-beslut är en tidskrävande process. För dessa utredningar krävs det läkarintyg som tydlig anger att det handlar om en bestående hjärnskada som förvärvats i vuxen ålder. Efter att insatser beviljats enligt SOL, ska aktuell verksamhet upprätta en genomförandeplan tillsammans med den demenssjuke, en kontaktpersonal samt eventuell anhörig. Av vårdplanen/genomförandeplanen ska det tydligt framgå vad som ska göras och på vilket sätt den demenssjuke behöver få stöd för att kompensera för konsekvenserna av sjukdomen och för att kvarvarande förmågor ska kunna bibehållas så länge som möjligt. I planen ska även planering av individuella och gemensamma aktiviteter ingå. En nedtecknad levnadsberättelse är ett viktigt hjälpmedel för att planera en personcentrerad vård och omsorg. Både den biståndsbedömda delen och genomförandeplanen ska regelbundet följas upp och omprövas. Det ska också framgå vem/vilka som ansvarar för uppföljningen. Målet med den vård och omsorg som ges är att den enskilde, så långt det är möjligt, ska få bibehålla sin självständighet och ha en meningsfull tillvaro i sin invanda miljö. Personer med demenssjukdom i senare stadier har ofta svårt att själva uttrycka hur de mår. Effekterna av individuellt planerade aktiviteter och omvårdnadsåtgärder som syftar till att öka livskvaliteten kan då med fördel följas/utvärderas med hjälp av skattningsverktyget Qualid finns på Svenskt demenscentrums hemsida. http://www.demenscentrum.se/arbeta-med-demens/skattningsskalorinstrument/qualid/ Att tänka på som handläggare Det är bra om man så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet kan göra den sociala utredningen, för att därigenom få med så mycket information som möjligt direkt från den enskilde själv. Även om inga insatser är aktuella för tillfället, ges då möjlighet till information om vart man kan vända sig för att få stöd och hjälp, både för den sjuke själv och för de anhöriga. Det är viktigt att ta god tid på sig vid hembesöken, för att kunna få en bild av personens situation och hjälpbehovet. 14(52)

För att etablera en god kontakt och skapa förtroende, kan det ibland behövas flera besök innan bedömning kan göras och utredningen skrivas ned. Man bör också tänka på att använda sig av ett lättförståligt språk och att inte ställa för många frågor om man märker att personen inte kan redogöra för sin situation, eftersom det kan upplevas som kränkande. I dessa fall är det desto viktigare att kunna få en samlad information från andra aktörer runt den sjuke, till exempel anhöriga, demenssjuksköterska, hemtjänstpersonal m.fl. Regelbunden årlig uppföljning Vårdcentralerna har oftast ansvar för uppföljningen av de demenssjuka under sjukdomens olika stadier och vårdcentralernas sätt att fungera är avgörande för en effektiv och god demensvård alltifrån de initiala symtomen till slutstadierna av sjukdomen på ett särskilt boende. På det särskilda boendet görs uppföljningen av ansvarig läkare, tillsammans med sjuksköterska och arbetsterapeut på boendet. En regelbunden (minst årlig) medicinsk och social uppföljning av personer med demenssjukdom kan, enligt mångårig beprövad erfarenhet, vara förebyggande mot ytterligare sjuklighet och demenssjukdomens konsekvenser. Denna uppföljning, som ska göras oavsett boendeform, syftar till att bedöma sjukdomen och dess konsekvenser medicinskt inklusive översyn av läkemedel, funktionellt, socialt och omvårdnadsmässigt. En gemensam bedömning, där företrädare för den landstingsdrivna hälso- och sjukvården och kommunens handläggare samverkar, är oftast en förutsättning för att personen ska få sina samtliga behov tillgodosedda. För att säkerställa en god helhetsbedömning, ingår som regel också ett samtal med anhörig. Utifrån den samlade bilden görs ytterligare en bedömning av funktion och eventuellt omsorgsbehov. Vid behov initieras ny vårdplanering eller vidtas ytterligare åtgärder. Läkemedelsbehandling Socialstyrelsens rekommendation om läkemedelsbehandling mot kognitiv svikt vid Alzheimers sjukdom och utvärdering av läkemedel Hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med kolinesterashämmare (donezepil, galantamin och rivastigmin) mot kognitiva symtom till personer med mild till måttlig Alzheimers sjukdom (prioritet 2) erbjuda behandling med memantin mot kognitiva symtom till personer med måttlig till svår Alzheimers sjukdom (prioritet 3) följa upp behandlingen i samband med inställning av dosen och därefter regelbundet, minst en gång per år samt i samband med eventuell utsättning (prioritet 1) 15(52)

Idag finns det två typer av läkemedel, kolinesterashämmare (Aricept, Exelon, Reminyl) och glutamathämmare (Ebixa), som är godkända för symtomatisk behandling av Alzheimerdemens. Kolinesterashämmarna stimulerar de nervbanor som har acetylkolin som transmittorsubstans genom att minska transmittorns nedbrytning. Memantin (Ebixa) påverkar de bansystem som använder glutamat som transmittor. Memantin är en glutamatantagonist vars exakta verkningsmekanism ännu inte är klarlagd. Sannolikt blockeras postsynapstiska receptorer så att kalciuminflödet i cellen begränsas, vilket medför att nervcellsundergången förlångsammas. Underlaget för behandling med memantin är svagare än för kolinesterashämmarna. Det är inte möjligt att förutsäga vilken av kolinesterashämmarna som ger den bästa effekten för en viss patient. Det finns farmakologiska skillnader mellan preparaten som är teoretiskt intressanta, men det har inte övertygande visats att dessa är kliniskt relevanta. En patient som inte svarar på ett preparat, i adekvat dos, kan visa sig ha god effekt av en annan kolinestershämmare. I praktiken sker dock byten oftast med anledning av biverkningar. Medicineringen botar inte sjukdomen inte sjukdomen, bromsar inte upp den och förlänger heller inte överlevnaden, men den kan påverka dess förlopp så att viktiga ADL-funktioner och kognitionen förbättras eller bibehålls längre och så att den upplevda anhörigbördan minskar. Inför behandling bör man dämpa orealistiska förhoppningar och informera om att den grundläggande verkan av läkemedlet är symtomlindring under begränsad tid. Alzheimers sjukdom Behandling med kolinesterashämmare ska erbjudas vid mild till måttlig Alzheimers sjukdom. Behandling kan påbörjas oavsett ålder om vederbörande, efter etiska och medicinska överväganden, bedöms vara i ett tillstånd där det finns skäl att försöka bevara funktionsnivån. Insättning ska undvikas i nära anslutning till större förändringar i den demenssjukes tillvaro. Behandling förutsätter uppföljning av effekten, av dos och av välbefinnande, minst en gång om året efter det att medicineringen är inställd. Ungefär tre fjärdedelar av de behandlade uppvisar en mätbar positiv effekt och behandlingen bedöms vara kostnadseffektiv. Behandlingsmåttet Numbers needed to treat (NNT), är 5-7 patienter. Memantin (Ebixa) kan även initieras som monoterapi om inte kolinesterahämmare tolereras eller är kontraindicerad/olämplig. Behandling bör övervägas även vid demensbild som talar för Alzheimers sjukdom där utredningen ger belägg för samtidig förekomst av cerebrovaskulär skada. I många fall av demenssjukdom är det inte kliniskt möjligt att avgöra om orsaken företrädesvis är primärdegenerativ (Alzheimers sjukdom) eller vaskulär. 16(52)

Vid medelsvår till svår grad av Alzheimers sjukdom, när flertalet patienter redan bör ha en pågående medicinering med en kolinesterashämmare, kan försämringen försöksvis motverkas med dosökning följd av utvärdering såsom tidigare. Vid ytterligare försämring, kan tilläggsbehandling med memantin vara ett alternativ. Underlaget för all behandling med Ebixa är dock svagare än för kolinesterashämmarna, men behandlingen bedömsvara kostnadseffektiv. Behandling fortsätter i dessa fall om patienten visar en förbättring inom tre månader, annars avslutas den. Det kan vara lämpligt och praktiskt inför utvärderingen att ha en önskad behandlingseffekt i åtanke såsom mindre agitation eller aggressivitet eller förbättrat rörelsemönster. Ibland visar sig effekten först när man börjat trappa ut läkemedlet och noterar försämring. För patienter med svår demenssjukdom är betydelsen av trygg och säker omvårdnad klart överordnad behovet av demensläkemedel. Kontraindikationer Kontraindikationer för kolinesterashämmare är överledningsrubbning (blockeringar men inte förmaksflimmer), bradykardi och svår astma/kol. Försiktighet ska, på grund av vagoton effekt med risk för bradykardi, iakttas vid samtidig medicinering med läkemedel med dämpande effekt på överledningssystemet (till exempel betablockerare). Försiktighet ska även iakttas vid ulcus. Se FASS. Biverkningar De vanligaste biverkningarna av kolinesterashämmare utgörs av olika gastrointestinala symtom, främst i form av illamående och kräkningar. Risken minskar med långsam dosökning, individuell måldos och med rekommendation om att ta läkemedlet tillsammans med föda. Biverkningar av detta slag är ofta övergående. Vid svåra eller ihållande biverkningar uppmanas patienten att göra uppehåll med behandlingen något eller några dygn och sedan, förutsatt att obehagen avklingat, återgå till närmast föregående dosering. De vanligaste biverkningarna vid medicinering med memantin utgörs av yrsel, huvudvärk och hallucinos men preparatet tolereras i regel väl. Lindrig kognitiv störning, vaskulär demens och frontotemporal demens Det finns ingen evidens för att kolinesterashämmare eller memantin har effekt vid behandling av andra tillstånd med nedsatt kognitiv funktion såsom lindrig kognitiv störning, vaskulär demens eller frontotemporal demens. Enbart vaskulär demens är inte en godkänd indikation för behandling med Alzheimerläkemedel. Behandlingen består istället av primärprevention i form av behandling av samtliga för hjärt-kärlsjukdom kända riskfaktorer och av sekundärprevention enligt vårdprogram (till exempel diabetes, stroke) Parkinsons sjukdom med demens och Lewybodydemens Det finns evidens för effekt av rivastigmin vid Parkinsons sjukdom och Exelon (rigvastigmin) har godkänts för behandling på denna indikation. Lewybodydemens (DLB/Dementia with Lewy Bodies)) gränsar kliniskt och neuropatologiskt mot såväl Alzheimers sjukdom som Parkinsons sjukdom. 17(52)

Behandling med rivastigmin har ibland positiva effekter vid Lewybodydemens och kan, mot bakgrund av beprövad klinisk erfarenhet, initieras och utvärderas av specialist/på minnesmottagning. Utvärdering av läkemedelsbehandling vid Alzheimers sjukdom För att värdera effekten av läkemedelsbehandlingen krävs uppföljning av patientens funktionsförmåga. Det finns inga studier angående olika uppföljningsprinciper, men det finns däremot konsensus om att en systematisk uppföljning av patientens funktionsförmåga ger underlag för att värdera effekten av läkemedelsbehandlingen och för att ta ställning ändringar och till fortsatt medicinering. Underlag för bedömning av behandlingseffekt erhålles säkrast efter cirka 12 månaders behandling. Någon exakt mall för uppföljning finns inte, men en initial bedömning av om patienten tolererar läkemedlet bör göras efter cirka en månad, ibland av praktiska skäl efter 3 veckor, om patienten bor på en ort där apoteket måste beställa hem nästa tablettstyrka. Ofta kan den initiala bedömningen ske telefonledes. Efter 2-5 månader görs en första utvärdering, vid behov med somatisk status och EKG. Uppgifter inhämtas om medicineringen, om hur sjukdomen påverkat familjen och om ytterligare behov finns av förmedling av stödinsatser. Vid den andra utvärderingen, oftast efter12 månaders behandling, görs en helhetsbedömning, inklusive bedömning av ADL, av eventuella beteendeförändringar och av kognitionen (MMT, klocktest). MMT kan i vissa fall, speciellt vid framskriden sjukdom, vara oetiskt varför man då bör avstå. Vid god effekt kan behandling över flera år rekommenderas. Patienten själv märker också ofta förbättring av koncentrationsförmåga, motivation och kapacitet för socialt engagemang. En annan effekt kan bli att den upplevda anhörigbelastningen minskar. Utvärdering/uppföljning ska göras regelbundet, årligen, eller oftare om medicinändringar eller andra förhållanden kräver det. Vid uppföljning bör särskild tyngd fästas vid helhetsbedömningen (verktyg Uppföljning). Medicineringen ger dock inte alltid effekt och bör i sådana fall avslutas. Med utebliven effekt menas fortsatt försämring både med objektiva och subjektiva mått. Bedömning av behandlingslängd och utsättningsförsök Medicinering av Alzheimers sjukdom kan ha effekt även i ett relativt sent stadium av sjukdomen och patienter kan ha nytta av medicinering under många år. När patienten trots medicinering, dosjustering och eventuellt preparatbyte ändå försämras kan utsättning av läkemedlet direkt och utan nedtrappning enligt tillverkare vara ett sätt att pröva dess effekt. Vissa specialister rekommenderar ändå nedtrappning för att undvika utsättningssymptom. Utsättningsförsök ska alltid följas av en systematisk utvärdering inom 2-4 veckor. Om ingen försämring (försämring av kognition, av ADL förmåga eller tilltagande BPSD) ses inom observationstiden, så kvarstår utsättningen annars återintrappas medicinen. 18(52)

Utsättning liksom insättning av symtomlindrande medicinering ska undvikas i nära anslutning till större förändringar i den behandlades tillvaro, som till exempel vid byte av bostad, för att undvika svårigheter att skilja mellan effekter av miljöombyte och läkemedelseffekt. Konsensus råder om att det finns skäl att fortsätta med läkemedelsbehandlingen så länge patienten upplevs ha en livskvalitet där han/hon kan interagera med omgivningen och har kvar någon basal ADL-funktion och om behandlingen bygger på samtycke och stöd hos de närstående. Uppgifter från initierad närstående, eller vårdare, och dennes uppfattning om behandlingens värde under det fortsatta förloppet är av stor vikt. Läkemedelskommittén i Sörmland rekommenderar Aricept (donepezil) Doseras en gång dagligen. Startdos: 5 mg x 1. Upptitreras efter en månad om biverkningar inte föreligger. Rekommenderad måldos: 10 mg x 1 K Exelon (rivastigmin) ELLER GENERIKA Doseras två gånger dagligen. Vid praktiska problem kan Exelonplåster vara ett alternativ. Startdos: 1,5 mg x 2 i 2-4 veckor Dosökning sker med 4 veckors intervall. Dos och dosökning är individuell. Rekommenderad måldos: 6 12 mg/dygn Depotplåster Exelon Doseras ett plåster per dygn. Startplåster: 4,6 mg/24 tim Upptitrering efter en månad om biverkningar inte föreligger. Rekommenderad måldos: plåster 9,5 mg/24 tim Reminyl (galantamin) Obs! Risk för förväxling mellan depotkapsel och tablett. Depotkapslar doseras en gång dagligen (filmdragerade tabletter doseras två gånger per dag). Startdos: Depotkapsel 8 mg x 1 (alternativt 4mg x 2 för tabletter) i 4 veckor Upptitreras efter en månad Rekommenderad måldos: Depotkapsel 16 mg x 1 (8 mg x 2 för tabletter). Dosökning till 24 mg x 1, kan bli aktuell senare i förloppet. Vid sväljningssvårigheter kan kapselns innehåll tömmas ut och slow release kornen intas hela med mat. Ebixa (memantin) Doseras en gång dagligen 19(52)

Startdos: 5 mg x 1. Dosökning med 5mg per vecka. (Startförpackning för upptitrering finns). Rekommenderad måldos: 20 mg x 1. (Vid måttligt nedsatt njurfunktion, GFR 40-60 ml, är måldosen halverad till 10 mg x 1.) Läkemedel vid farmakologisk behandling av BPSD Tillstånd Alternativ 1 Alternativ 2 Depression SSRI, SNRI Mirtazapin Ångest SSRI, Benzodiazepin SNRI Sömnstörning Zopiklon, Zolpidem Klometiazol Aggressivitet Memantin Risperidon Psykotiskt symtom Risperidon Memantin Vandring, rop SSRI Risperidon Läkemedel Initialdos Första upptitrering; dos/tidpunkt Maxdos SSRI Citalopram 10 mg x 1 20 mg/ vecka 30 mg x 1 Cipralex 10 mg x 1 (vid byte fr citalopram) 15 mg x 1 Sertralin 25 mg x 1 50 mg x 1/ vecka 100 mg x 1 SNRI Venlafaxin 75 mg x 1 150 mg x 1/ 2 veckor 225 mg x 1 ÖVRIGA ANTIDEPRESSIVA Mirtazapin 15 mg tn 30 mg tn/ vecka 45 mg tn Läkemedel Initialdos Första upptitrering;dos/tidpunkt Maxdos Memantin Ebixa 5 mg x 1 10 mg x 1/ vecka 20 mgx1 Vid måttligt nedsatt njurfunktion är måldos 10 mg x 1. Bensodiazepin Sobril/oxascand Stesolid halveringstid 5 mg vb 2,5-5 mg vb max x 2/dygn, Endast akut; pga. lång Klometiazol Heminevrin 100-300 mg tn 1000 mg tn Bensodiasepinbesläktade sömnmedel Zopiklon 5mg tn 7,5 mg 20(52)

Risperidon Risperdal 0,25 mg x 2 0,25 mg x 3/2-7dagar 0,5 mg x 3 Haloperidol Haldol 0,5-1 mg x 1-3 peroralt alt. 2,5 mg im akut som engångsdos Quetiapin Seroquel 12,5-25 mg tn 50 mg/dygn / 1 vecka 50+5+100 mg Kan användas vid måttliga till svåra vanföreställningar hos personer med Lewybodydemens och Parkinsondemens. Aktiviteter, fysisk träning och hjälpmedel Dagliga aktiviteter Socialstyrelsens rekommendationer om dagliga aktiviteter för personer med demenssjukdom som har svårigheter att klara det dagliga livets aktiviteter Socialtjänsten bör erbjuda personer med demenssjukdom möjlighet att delta i individuellt anpassade aktiviteter inklusive fysisk aktivitet (prioritet 1) Socialtjänsten kan erbjuda massage och aromaterapi (prioritet 6) samt snoezelen (prioritet 8) till personer med svår demenssjukdom Vid framskriden demenssjukdom är det av största vikt att få behålla sin fysiska förmåga och att få fortsätta med fysisk aktivitet så långt det är möjligt. Alla ska ha rätt till individuellt anpassade aktiviteter inklusive fysisk aktivitet. Promenader och utevistelse ger både fysisk aktivitet och en känsla av sammanhang. I särskilda boenden är det viktigt att fysisk aktivitet kommer in som en naturlig del i vardagen, till exempel genom att det erbjuds en utemiljö med exempelvis trädgård, promenadgångar etc. Ledsagning och andra sociala insatser beviljas av handläggare utifrån behov. Vid beviljad ledsagning har den demenssjuke till exempel möjlighet att få komma ut på promenader, gå på konditori, göra inköp, få sällskap till och från olika aktiviteter m.m. Om social tid beviljas innebär det att den sjuke ges möjligheten till social samvaro på olika sätt. Det kan vara så enkelt som att den sjuke bjuder 21(52)

kontaktpersonal på kaffe i sitt hem. Andra exempel är att man lyssnar på musik eller sjunger tillsammans eller att kontaktpersonal ger taktil stimulering. Vilka insatser som ska erbjudas, ska utgå ifrån den demenssjuke behov. Insatserna ska således vara individuellt bedömda och anpassade för den enskilde individen. Insatserna kan ske enskilt eller i grupp, beroende på individens behov. Det är viktigt att tänka på att det ska erbjudas både manliga och kvinnliga aktiviteter. Fysisk träning Socialstyrelsens rekommendationer om fysisk träning för personer med demensjukdom Hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan utöver den dagliga fysiska aktiviteten även erbjuda kombinerad träning som är individuell, funktionell och med medelhög till hög intensitet (prioritet 5) erbjuda möjlighet till fysisk träning i form av individanpassade träningspromenader (prioritet 7) Personer med demenssjukdom omfattas av samma hälsorekommendationer avseende fysisk aktivitet som friska, dvs. 30 minuter s lätt konditionsträning, minst 5 dagar i veckan. Personer med demenssjukdom har samma behov av fysisk aktivitet som friska personer, men klarar ofta inte av att genomföra detta på egen hand. Anpassad fysisk aktivitet för att förebygga funktionsnedsättning kräver väl valda aktiviteter samt instruktion och anpassning till den enskilda individen. För att kunna individanpassa den fysiska träningen krävs, vid demenssjukdom, extra god kännedom om personen och dennes funktionsnedsättningar. Det krävs också god kommunikation mellan den demenssjuke, anhöriga och aktuell personal. Inom hälso- och sjukvården i Sörmland kan ett flertal yrkeskategorier (läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska, kurator) skriva recept på fysisk aktivitet, så kallat FAR-recept, och det kan vara ett av flera sätt att främja fysisk aktivitet. Andra sätt kan vara att ge möjlighet till deltagande i speciella träningsgrupper på ett boende eller vid en dagverksamhet. Det är också möjligt att remittera personen ifråga till en sjukgymnast. Vad gäller FARrecept, finns boken FYSS (fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) utgiven av Statens Folkhälsoinstitut där olika sjukdomar beskrivs och där förslag på lämpliga fysiska recept för sjukdomarna ges. www.fyss.se I FYSS finns ett kapitel om fysisk aktivitet vid demens, men även ett kapitel om fysisk aktivitet för äldre. Det är ju viktigt att tänka på att personer med demenssjukdom även kan ha andra sjukdomstillstånd som man måste ta 22(52)

hänsyn till vid fysisk aktivitet. I FYSS står att läsa: Sammantaget indikerar dessa studier att äldre med olika grad av svikande mental hälsa, såväl de som lever kvar hemma och de som finns på någon form av institution, kan ha nytta av fysisk träning. Träningen har flera fysiska och psykologiska effekter samt upprätthåller hälsa, mentala funktioner, kommunikationsförmåga samt funktion i det dagliga livet som viktigaste mål. Ett FAR-recept ska innehålla förslag på typ av aktivitet samt dos, dvs. intensitet och frekvens. Det ska också framgå hur uppföljning ska göras. Allt ska dokumenteras i patientens journal. Man bör också tänka på är att personen kanske inte klarar av att utföra träningen självständigt utan kan behöva hjälp t.ex. med ledsagare på promenaden, någon som ser till att man kommer iväg vid rätt tid osv. Det kanske finns en anhörig som kan bistå eller så kan det bli en fråga för personal inom kommunen att göra det möjligt för patienten att följa utfärdat recept. Kommunikation mellan utfärdare av recept och patient och anhörig/personal är nödvändig för att följa upp om åtgärden ger önskat resultat. Hjälpmedel och teknologi Socialstyrelsens rekommendationer om hjälpmedel Hälso- och sjukvården kan erbjuda kognitiva hjälpmedel till personer med mild till måttlig demenssjukdom (prioritet 4) erbjuda elektroniska trygghetssystem i form av såväl individuella (prioritet 4) som generella larm (prioritet 5) Hälso- och sjukvården bör ge stöd i användningen och följa upp all användning av hjälpmedel (prioritet 2) Vid minnesutredning och vid fastställande av demensdiagnos bör en bedömning ske av eventuellt behov av hjälpmedel och bostadsanpassning. Hjälpmedel som kan vara aktuella är dels specifika hjälpmedel för kognitiva funktionsnedsättningar, dels hjälpmedel för nedsatta fysiska funktioner (syn, hörsel, förflyttning, hygien osv.). Det är viktigt att introducera kognitiva hjälpmedel tidigt, då inlärningen går lättare i tidigare stadier. Därmed blir vinsterna större för den demenssjuke och dennes anhöriga, vid mild och måttlig demens. I Sörmland finns ett regelverk med en sortimentsförteckning som avgör vilka hjälpmedel man kan få för utlåning/utprovning. Förteckningen justeras regelbundet. Inom området kognitiva hjälpmedel sker en snabb utveckling och sortimentet utökas undan för undan. Egenavgifter förekommer för en del av 23(52)