Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund

Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund Medlemmar i Sveriges jordägarförbund som hänvisar till Svar från Jordägareförbunder, LRF Södermanland samt LRF regioner inom Södra Östersjons avrinningsområde( LRF Skåne, LRF Sydost, LRF Jönköping, LRF Östergötland, LRF Örebro och LRF Gotland) Se samtliga svar nedan. 1. AB WIDTSKÖFLE, Carl-Georg Stjärnswärd, markägare i Kristianstad kommun 2. Anders Koskull, markägare i Alvesta, Ljungby, Värnamo och Växjö kommuner 3. Björn Becker, Casimirsborgs gård, SE 594 93 Gamleby 4. Bordsjö Fideikommiss AB, Carl Bonde 5. Carl - Fredrik Wachtmeister, Trolle - Ljungby AB, markägare i Bromölla, Kristianstad och Sölvesborgs kommuner 6. Carl Johan von Schwerin, markägare i Eslövs kommun 7. Carl-Fredrik Hamilton, Boo Egendom AB, Ågatan 5, 697 93 Hjortkvarn 8. Charlottenlunds Gård AB, Claes Lachmann, markägare i Ystad kommun 9. Christoffer Hamilton, Barsebäcks Fideikommiss AB/Barsebäcksföretagen AB, Barsebäcks Gård, 246 57 Barsebäck 10. Claës Grönhagen, Rålambsdal, Kristianstad kommun 11. Eric Piper, Krageholm Drifts AB, Krageholm, 271 96 Ystad 12. Eva-Lena Jerneld, markägare i Motala kommun 13. Frederik Treschow, markägare i Kristianstad kommun 14. Fredrik Synnerstad, Troserums säteri (Troserum 5:1) m.fl. 590 98 Edsbruk, Västra Eds församling, Västerviks kommun, Kalmar län. 15. Gunilla Aschan, markägare i Linköpings kommun 16. Göran Groth, markägare i Södertälje kommun 17. Hans Heuman, Sireköpinge Säteri, SE 268 75 Tågarp 18. Henning Trozelli, Björnsnäs i Norrköpings Kommun, 19. Johan Nordenfalk, markägare i Västerviks kommun 20. Katarina Bodén 0703482001, Hällinge Gård, 574 94 Vetlanda 21. Lars Rikerth, markägare i Hutsfreds kommun 22. Lennart Östersten, markägare i Kalmar, Västerviks och Valdemarsviks kommun 23. Marie Leijonhufvud, markägare i Helsingborgs, Landdskrona och Svalövs kommuner 24. Mariedals skogar AB, Peter Jerneld, markägare i Motala kommun 25. Nils Silfverschiöld, Klågerups Förvaltnings AB, Klågerups Gård, 233 76 Klågerup, Sweden 26. Oscar Ekman, Bjärka-Säby Egendom, 59055 Sturefors 27. Per-Anders Bengtsson, Stora Spånga gård, markägare i Västerviks kommun 28. Skabersjö Gods AB, Olof Thott, markägare i Svedala kommun 29. Stefan Hellichius, markägare i Ystad kommun 30. STUREFORS EGENDOM AB, Thure-Gabriel Bielke VD, markägare i Linköping, Kinda och Åtvidabergs kommuner 31. Wasaskog AB 32. Veter A, Peter Jerneld, markägare i Finspångs kommun 33. William Hamilton, Ströö, Kristianstad

Sidan 1 av 5 Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt Länsstyrelsen i Kalmar län 391 86 Kalmar vattenmyndigheten.kalmar@lansstyrelsen.se Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt Länsstyrelsen i Västmanlands län 721 86 Västerås vattenmyndigheten.vastmanland@lansstyrelsen.se Vattenmyndigheten i Västerhavets vattendistrikt Länsstyrelsen i Västra Götalands län 403 40 Göteborg vattenmyndigheten.vastragotaland@lansstyrelsen.se Statsrådet Åsa Romson och statssekreteraren Göran Enander Miljödepartementet 103 33 Stockholm miljodepartementet.registrator@regeringskansliet.se YTTRANDE över Vattenmyndigheternas förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner Med anledningen av rubricerade handlingar, i) ansluter sig Sveriges Jordägareförbund till de yttranden som LRF Södermanland respektive LRF Skåne har lämnat in, samt ii) anför Förbundet följande. Sammanfattning Sveriges Jordägareförbund anser på samtliga punkter nedan att berörda vattenmyndigheters förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner inte kan läggas till grund för vidare beslut. Hela vattenförvaltningen bör bli föremål för politisk översyn och omstrukturering samt de avgörande besluten fattas av politiker och inte tjänstemän. Principiellt En av en fungerande demokratis viktigaste grundbultar är den enskilda äganderätten. Den ger medborgarna den oavhängighet från staten som medger dem att fatta från staten självständiga beslut. Äganderätten är också en förutsättning för marknadsekonomi det ekonomiska system som har visat sig skänka medborgarna mest och bäst välfärd. Äganderätten fordrar, för att kunna fylla sin viktiga funktion, att den är långsiktigt tryggad och inte beskärs eller inskränks utan att detta i sådana fall fullt ut ersätts. Sveriges Jordägareförbund Telefon 070-797 59 22 Margrethelunds Gård kansli@jordagarna.se SE-184 60 Åkersberga

Sidan 2 av 5 En tryggad äganderätt skapar förutsättningar för investeringar och långsiktiga satsningar; det lägger en grund för att ägaren på ett hållbart sätt ska kunna förvalta sina resurser till gagn inte bara för sig själv, utan även för andra intressenter och samhället i övrigt. En ägare som inte känner sig trygg i sitt innehav eller i hur sin resurs får nyttjas, kommer inte att våga investera i resursen. Med andra ord: långsiktiga tydliga regler för en tryggad äganderätt, leder till en hållbar förvaltning av resurser. SYNPUNKTER Politiska avvägningar: Vattenförvaltningens mål måste avvägas mot andra viktiga samhälleliga mål, såsom livsmedelsstrategi, sysselsättning, fossilfri energiproduktion, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill är jordbruksmark ett väsentligt samhällsintresse (MB 3:4). Sådana avvägningar ska göras av demokratiskt valda politiker inte av vattendelegationerna eller tjänstemän. Samhället, inte dagens brukare, måste finansiera åtgärderna: Gamla försyndelser, bakgrundsbelastning, internbelastning och diffusa utsläpp ska inte läggas dagens brukare till last; alltså fungerar inte heller PPP, utan kostnaderna för genomförandet av huvuddelen av åtgärderna måste finansieras av samhället. Respektera äganderätten: Rådighetsinskränkningar och intrång ska ersättas. Expropriation ska inte användas. Frivillighet, rådgivning och miljöstöd bästa arbetssättet: Hur når man bäst målen för vattenförvaltningen? Genom tvång, förbud och inskränkningar av olika slag, så att man får brukarna emot sig. Nej, naturligtvis inte. Det är inte tillsyn eller tvång som utför det dagliga arbetet med vattenförvaltning, utan de aktiva brukare som dagligen arbetar med att bl.a. producera mat och skogsråvara. Dessa entusiasmerar man och får man bäst med sig genom utbildning, information och rådgivning, genom ekonomiska incitament såsom miljöstöd samt framförallt genom frivillighet. Rådgivning och projektledning tillsammans med ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Generella, tvingande åtgärder kommer att hamna fel: En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats, bara att en viss åtgärd kommer på plats överallt även där den är dyrare än andra alternativ, inte får önskad effekt och hindrar tex. livsmedelsproduktion. Kulturlandskap måste få genomslag: Det svenska landskapet, särskilt i de södra och mellersta delarna av landet, är ett utpräglat kulturlandskap; ett landskap format av människans brukande av naturen. Att tänka eller åtgärda bort människornas påverkan går inte, inte om vi fortsatt ska leva och verka på landsbygden. Vattenförvaltningens förslag till miljökvalitetsnormer och åtgärder måste anpassas till mänsklig påverkan och närvaro. Självförsörjningsmål för livsmedelsproduktion äta bör man, annars dör man : Med goda odlingsförutsättningar (jordar, vattentillgång, klimat) och en relativt liten befolkning på en mycket stor yta, bör vi kunna producera mat motsvarande självförsörjningsnivå (nettoexport av livsmedel = nettoimport), idag är denna dock blott 50 %. Om vattenförvaltningen utformas så att Sverige inte kan bedriva en livsmedelsproduktion motsvarande självförsörjningsnivå leder det till export av miljöpåverkan; vilket vore hyckleri.

Sidan 3 av 5 Ersätt miljökvalitetsnormer med mål: Sverige är det enda EU-land som valt att arbeta med juridiskt bindande miljökvalitetsnormer, istället för mål. Att vi tar fram juridiskt bindande miljökvalitetsnormer för vattendragen, medför en enorm administrativ apparat som hade kunnat minskas avsevärt genom att välja en målstyrd vattenförvaltning istället. Utnyttja undantagsmöjligheterna: Vattenreglerna ger möjlighet att meddela undantag från målet God status om det anses ekonomiskt orimligt: denna möjlighet bör användas för vatten påverkade av vandringshinder och för vattensystem i jordbrukslandskapet, vilka är del av sjösänkningsföretag eller annan avvattning. (Där kan Måttlig status vara lämpligt mål.) Vidare bör jordbruksmark påverkad av markavvattning klassas som kraftigt modifierat vatten. Konkurrenskraft: Bristen på avvägningar mellan vattenfrågan och andra viktiga samhälleliga frågor, att man tillämpar bindande miljökvalitetsnormer samt att man inte tillämpar de möjligheter till undantag som faktiskt finns, riskerar att leda till en avsevärt sämre konkurrenssituation för svenska jord- och skogsbrukare. Detta leder till t.ex. nedläggning av lantbruk, med följd att bl.a. biologiskt värdefulla betesmarker försvinner och att miljöpåverkan exporteras. Människan utgångspunkt för miljökvalitetsnormer: I Rio-deklarationen, som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992, tillkännagavs 27 principer. Princip 1 stadgar bl.a. att: I strävan mot en hållbar utveckling står människan i centrum. Det är viktigt att minnas att människan är en del av ekosystemen, och att människans behov och påverkan måste räknas in vid utformningen av miljökvalitetsnormer. Städernas ansvar: Vattenmyndigheterna att noga med att utpeka landsbygdens verksamheter som ett problem för vattnet, trots att dessa verksamheter i huvudsak syftar till produktion av livsmedel och förnybar skogsråvara. Förbundet anser att mycket större fokus bör riktas mot städernas avlopp och dagvatten. Hårdare krav på kommunernas avloppsrening och omhändertagande av dagvatten behövs. Jämställ mat- och naturresursproduktion med naturvärden: Ett självförsörjningsmål fordrar att jordbruksmarkens produktionsförmåga bibehålls. Det måste t.ex. vara möjligt att rensa diken och täckdika. Kulturvärden negligeras och raseras: Gamla kvarndammar och liknande ska rivas ut, utan hänsyn till kulturvärdena, för att återställa vattendragen, trots att dammarna kan ha funnits på plats mycket länge, kanske i flera hundra år, och utgör en integrerad och viktig del av en kulturmiljö kring gamla kvarnar och gårdsanläggningar. Dammarna har vidare sedan länge skapat nya etablerade naturtillstånd. Varför är det viktigare att (till mycket stora kostnader) riva ut dammar än att bevara kulturvärden? Är sportfisket viktigare än kulturella värden? Systematiskt underskattade kostnader: Vattenmyndigheterna uppger på flera ställen helt orealistiska kostnadsuppskattningar; kostnaderna är i realiteten genomgående avsevärt högre än vad som anges. Detta gäller för bl.a. inrättande av vattenskyddsområden, utrivning av dammar, anläggande av tvåstegsdiken och enskilda avlopp.

Sidan 4 av 5 Pågående och redan utförda åtgärder: Jord- och skogsbruket har under lång tid vidtagit ett stort antal åtgärder för att minska sin miljöpåverkan. Det biologiska systemets tröghet gör att de positiva resultaten kommer att bli än synligare i framtiden, än vad som hunnit framkomma idag. Detta måste vägas in i vattenmyndigheternas förslag. Flera föreslagna åtgärder har förbisedda negativa effekter: Några exempel. Utrivning av dammar sker i första hand för att fisk ska kunna vandra; men man riskerar också bl.a. att torrlägga områden uppströms och översvämma områden nedströms, ödelägga lokalbefolkningens badplatser, öka risken för skred och erosion och minska produktionen av förnybar vattenkraftsel i ett läge där två-tre kärnkraftverk kommer att stänga ned inom de närmaste tre till sju åren. Dessutom har naturen ovan vandringshindret under mycket lång tid inrättat sig efter hindret. Om detta tas bort kan flodkräftan slås ut och invasiva arter sprida sig uppströms. Omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar, kommer att leda till nedlagda jord- och skogsbruk, vilket är negativt för livsmedelsproduktionen, produktion av förnybar skogsråvara samt en levande landsbygd. Ekologiskt funktionella kantzoner medför att mark tas ur produktion, och samtidigt försvårar underhållsrensning av diken vilket markavvattningsreglerna, och fungerande livsmedelsproduktion, kräver. Total brist på prioritering: En lång rad åtgärder föreslås, men utan någon prioritering vare sig mellan olika åtgärder eller av olika genomförande av respektive åtgärd. Detta utgör en allvarlig brist, då det dels skapar ett oförutsebart och därmed rättsosäkert läge för dem som åtgärderna riktas mot, dels inte ger någon överblick över en tänkt totalkostnad, vilket gör att vattenförvaltningen utan att någon drar i bromsen kan tillåtas kosta orimligt mycket. Skogsmark: Få andra typer av mark har så lågt bakgrundsläckage till vatten som skogsmark. Skogliga åtgärder som påverkar vattenkvaliteten, typiskt sett slutavverkning och dikesrensning, sker mot bakgrund av skogens långa omloppstid så pass sällan att de i praktiken inte utgör ett problem för vattenkvalitet. Dock med viss reservation för dikesrensningen, som måste utföras på rätt sätt något som branschen är väl medveten om och arbetar med. Att kunna fortsätta att rensa skogsdiken är dock en absolut förutsättning för att kunna bibehålla produktion av förnybar skoglig råvara och inbindning av koldioxid. Dricksvatten vattenskyddsområden: Det är inte tillsynen som skyddar vatten, utan tillsynsobjekten. Brukarna inom området är de som genom praktiska försiktighetsåtgärder utför det egentliga skyddet av vattnet. Föroreningarna från jordbruket har överlag inte ökat på 30-40 år. Vattenskyddsområden bör göras så absolut små som möjligt och med så få inskränkningar som möjligt, för att inte hämma den viktiga livsmedelsproduktionen. Skogens roll för klimatet: Skogsbrukets koldioxidinbindning är en mycket viktig del i uppnåendet av det av IPCC uppställda tvågradersmålet. För att kunna uppnå den koldioxidbindning som erfordras, kommer produktivitetshöjande åtgärder, såsom dikningsrensning, och eventuellt nydikning, att behöva genomföras. Om sådana åtgärder bedöms påverka en vattenförekomst blir de per automatik förbjudna. Detta är inte rimligt. Här tål också påpekas att det läckage som förekommer från skogsmark har sitt ursprung i nedfall, främst från utlandet och att skogen i det sammanhang har utgjort en fälla som fångat in dessa nedfall. Det är först när man avverkar som detta släpps vidare. Skogsbruket som företeelse är inte skyldigt till detta.

Sidan 5 av 5 Några märkliga inkonsekvenser: a) Stenmurar på land omfattas av generellt biotopskydd och får över huvud taget inte röras, men stenmurar i vatten ska helst rivas ut. b) Om skogseller jordbruksdike inte har rensats på 20-30 år kan nytt naturtillstånd anses ha uppkommit, och rensningen stoppas men en gårds- eller kvarndamm som funnits i 2-300 år anses kunna tas bort, trots att det då verkligen har skapats ett nytt naturtillstånd ovan dammen. Landsbygden är stadens samvete: Miljökvalitetsnormen för staden och dess påverkan verkar ha satts utifrån dess faktiska status en kraftigt modifierad biotop. Att landsbygden för att försörja staden över tid (många hundra år) har blivit lika modifierad, det har inte beaktats. Varför ska landsbygden bära en oproportionerlig del av arbetet med och kostnaderna för utförandet av vattenförvaltningen? SVERIGES JORDÄGAREFÖRBUND Frederik Treschow

LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND REMISSYTTRANDE 2015-04-28 Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt Remissyttrande över Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikts förslag till åtgärdsprogram Inledning/sammanfattning LRF ställer sig kritisk till flera grundläggande förutsättningar för Vattenmyndighetens förslag. Föreslagna åtgärder och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. Det betyder också att en bredare politisk grund behövs för beslut. Kostnader av den omfattning som föreslås måste prövas mot andra samhällsmål som sysselsättning, landsbygdsutveckling, livsmedelsproduktion och att undvika export av miljöpåverkan mm. Sverige som andra länder måste producera mat. Ett rimligt åtagande för Sverige är minst självförsörjningsnivå, eftersom vi är ett glest befolkat land med globalt sett goda odlingsförhållanden, vad gäller såväl jordar som vattentillgång och klimat. Det betyder inte att vi måste odla kaffe eller sluta dricka kaffe. Det betyder bara att nettoexporten av livsmedel måste vara lika stor som nettoimporten. I Sverige ligger vi nu på en självförsörjandegrad motsvarande drygt 50%. Jordbruket behöver alltså fördubblas i landet. Detta måste bl.a. avspeglas i miljökvalitetsnormerna för vatten! Ett samhällsmål måste alltså vara att upprätthålla och öka livsmedelsproduktionen. Därför måste värdet av att god åkermark tas ur produktion genom t.ex. skyddszoner eller anläggande av våtmarker tas med i kostnadsberäkningen. Värdet av att ta åkermark ur produktion måste ställas mot effekter av att annan mark (äldre jordbruksmark) återtas i bruk och de effekter det ger, eller intensifiering på befintlig jordbruksmark och dess påverkan på vatten. Den sammantagna effekten på vattnet blir sannolikt mindre av att inte göra åtgärder som tar odlingsmark ur produktion, eftersom kostnaden blir högre och mer areal går åt då det är den bästa åkermarken som vi brukar nu och ny/återupptagen mark ger därför lägre produktion. Detta är HEDLUND, LINDA, linda.hedlund@lrf.se Enhet Postadress Postnr Ort Besöksadress adress Tfn Tfn direkt Växel Tfn växel www.lrf.se T:\Vattenmyndigheten-Forvaltningsplan-2015\Samsyn\Södra Östersjön\Jennifer publicering svar\nationella myndigheter och organisationer-ok\sveriges Jordägareförbundet_20150429_nr2_SÖ_Felix.docx Lantbrukarnas Ekonomi AB Säte Stockholm Org.nr SE556032926901

REMISSYTTRANDE 2(16) Dnr dnr 2015-04-28 bara ett exempel på den totala avsaknaden av konskevensanalys för samhället av Vattenmyndighetens förslag. LRF tolkar materialet som åtgärdsförslagen bygger på som att man i miljökvalitetsnormerna utgår från ett landskap där det inte finns människor, eller i varje fall betydligt färre människor än det finns idag. Man får intrycket av att miljökvalitetsnormerna inte tar hänsyn till vad som är ekologiskt möjligt att uppnå med nuvarande mänskliga population runt Östersjön givet att denna ska vara netto-självförsörjande, och alltså inte exportera miljöpåverkan till andra delar av världen. När en art (i det här fallet människan) ökar kraftigt i antal i ett område påverkas andra arter och miljön, enligt grundläggande ekologisk teori. Vi saknar helt bedömningar av vad ekosystemet kan prestera med nuvarande mänskliga population och dess behov av mat, energi och vatten från systemet. För att kunna sätta nåbara miljökvalitetsnormer måste detta beaktas, annars stannar miljökvalitetsnormerna i en onåbar utopi. Det är inte konstruktivt att blicka bakåt och se hur det har sett ut. Vi måste istället blicka framåt och se hur det skulle kunna se ut i ett hållbart ekosystem med en ökande mänsklig population. LRF tolkar också slutsatserna i åtgärdspaketet som mycket märkliga när det gäller bördefördelningen mellan land och stad. Miljökvalitetsnormen för staden och dess påverkan verkar vara satt efter vad den är en kraftigt modifierad biotop. Att landsbygden för att försörja staden är lika kraftigt modifierad har inte beaktats. Konstgjorda och kraftigt modifierade vatten Sveriges tillämpning av klassningen när det gäller kraftigt modifierade vatten är märklig. Även om man inte vill bedöma ett vatten som är dämt, dikat eller delvis grävt som kraftigt modifierat måste miljökvalitetsnormerna sättas efter vad som är uppnåeligt och lämpligt beroende på vattnets förutsättningar. Att blicka tillbaka mot ett ursprungstillstånd flera hundra år bakåt motsägs av all annan tolkning av vattenverksamhet, där t.ex. ett dike anses ha uppnått ett naturtillstånd om det inte rensats på mer än 20 år. I vissa fall nedklassas vatten till mycket dålig status pga. en damm, medan andra vatten med en damm kan klassas som naturliga och dammen påverkar knappt bedömningen. Tex. Orranäsasjön vid Orrefors, en helt konstgjord sjö som knappast skulle funnits där utan dammen är klassad som naturlig. Samtidigt som åtgärdsförslag för dammen är utrivning eller fiskväg. Om utrivning skulle bli fallet skulle sjön i stort sett försvinna. Vattenmyndigheten behöver således ta bättre vara på möjligheten att använda klassning som

REMISSYTTRANDE 3(16) Dnr dnr 2015-04-28 kraftigt modifierat vatten, såväl för vatten som påverkas av markavvattning och sjösänkning som vatten som för länge sedan dämts till ett nytt naturtillstånd. PPP- förorenaren betalar Att förorenaren betalar är en av vattendirektivets grundprinciper. Tanken är god. Om man har en likartad tillämpning av vattendirektivet i hela EU så fungerar PPP där förorenaren klart kan definieras, åtminstone på föroreningar som kan kopplas till en bestämd verksamhet. Då går det att lägga kostnader på näringsidkare utan att konkurrensen snedvrids. Men om inte åtgärdsförslagen är synkroniserade mellan länder/regioner så snedvrids konkurrensen. Det är svårt att fördela bördan mellan olika verksamheter för diffusa utsläpp. Olika situationer i olika länder bidrar till konkurrenssnedvridningar även om tillämpningen av direktivet är lika. För jordbrukets del inom Södra Östersjöns geografiska område är risken stor att konkurrensen skulle snedvridas även om alla andra fick samma pålagor, för här finns så mycket mera vatten än i de flesta regioner i ett europeiskt perspektiv. En möjlighet för fördelning av kostnader, som också har en grund i vattendirektivet, är att ta ut den på konsumtionen av dricksvatten. På så vis fördelas kostnadsbördan för ett rent vatten rättvist mellan land och stad. Ett annat skäl till en sådan kostnadsfördelning är att stora delar av föroreningarna kommer via nedfall, som ingen enskild kan belastas för och som dessutom ofta kommer från andra länder. Därtill är en stor del av miljöproblemen orsakade av gamla synder och härrör från ämnen eller metoder som inte längre är tillåtna. Sammantaget betyder detta att bonden får ta ansvar för mycket som definitivt inte hör till verksamheten enligt PPP. Genom att fördela kostnaden efter befolkning/nyttjare av rent vatten av dricksvattenkvalitet får man en rättvisare fördelning av kostnader för diffusa utsläpp än PPP ger. Miljökvalitetsnormer LRF anser att juridiskt bindande miljökvalitetsnormer som fastställs per vattenförekomst ger fel grund att arbeta efter. Merparten länder som har EU:s vattendirektiv att förhålla sig till arbetar istället mot mål för god vattenkvalitet. Vår bedömning är att merparten av de problem som vi och andra ser med vattendirektivsarbetet har sin grund i den svenska särlösningen miljökvalitetsnormer per vattenförekomst.

REMISSYTTRANDE 4(16) Dnr dnr 2015-04-28 Om miljökvalitetsnormer ska användas måste en helt annan grund för hur de fastställs användas. Att som nu ha som grund någon form av ursprungstillstånd från en tid där vi kanske inte ens var en tiondel så många människor i landet som idag är inte relevant. Miljökvalitetsnormer måste sättas efter en situation där vi i Sverige är nettosjälvförsörjande på livsmedel och andra råvaror. Om vi inte gör det exporterar vi miljöproblem till andra länder. Därför måste miljökvalitetsnormer sättas utifrån bästa möjliga teknik att producera tillräcklig mängd näring till vår befolkning och den oundvikliga påverkan på vatten och mark som det leder till. Sett i ett globalt rättviseperspektiv borde vi vara nettoproducenter på mat, eftersom vi har en kombination av goda odlingsbetingelser som bl.a. beror av god tillgång på vatten, bördiga jordar och en jämförelsevis mycket låg befolkningstäthet. Nedklassning av vatten pga. för mycket jordbruksmark kan därför aldrig accepteras. Miljökvalitetsnormerna runt hela Östersjön måste naturligtvis sättas med förutsättningen att regionen ska vara nettoproducenter av mat och andra förnybara förnödenheter. Ett fortsatt arbete i samma linje som nu kräver istället att en nedklassning av merparten av våra vatten till måttlig status. Då kan man även med nuvarande system ta hänsyn till människans oundvikliga påverkan på vattnet. Vår bedömning är dock att en annan utgångspunkt för miljökvalitetsnormerna inte bara är rimlig utan en mycket bättre och mera pedagogisk väg framåt, om vi verkligen vill att alla ska förstå och vilja jobba mot ett bättre vatten. Åtgärderna till Jordbruksverket Vi anser att Jordbruksverkets, liksom övriga myndigheters, viktigaste verktyg för att nå jord- och skogsbruket är rådgivning. Alla vill ha ett rent vatten, och alla är beredda att bidra. Så länge kostnaderna ligger på verksamhetsutövaren måste frivillighet råda. Lämpliga styrmedel förutom rådgivning är miljöstöd, riktlinjer och mål för större områden. Om man anser att rådgivning fungerat dåligt så betyder inte det att lagstiftning är bättre. En förutsättning för ett lyckat resultat är att alla förstår vad som behöver göras och varför. Information är svårt. Man måste alltid utgå från vad mottagaren uppfattar, vilket inte alltid överensstämmer med vad avsändaren av informationen/rådgivaren uppfattar som sitt budskap. En utvecklad rådgivning och utveckling av t.ex. Greppa näringen kräver en analys av vad som hittills fungerat respektive inte fungerat. Utveckling förutsätter att man lär av vad man gjort hittills. Framgångsfaktorer (och misslyckanden) kan utvärderas mycket bättre än vad som gjort hittills. Innan man har en tydlig bild av detta känns

REMISSYTTRANDE 5(16) Dnr dnr 2015-04-28 lagstiftning eller föreskrifter som ett synnerligen olämpligt förslag. Det har också kommit utvärderingsresultat som visar väldigt goda effekter av Greppa näringen. Kostnaderna för rådgivning och tillsyn bör också ställas mot varandra och utvärderas efter effektivitet. Vår bedömning är att rådgivning är en mycket mera kostnadseffektiv åtgärd än tillsyn. Åtgärder mot näringsläckage från jordbruket De flesta åtgärder som berör jordbruket avser att minska övergödningen av sjöar, vattendrag och hav. Av de åtgärder som genomförts, eller av andra skäl, kan vi i vissa områden tydligt se minskad övergödning. Ett mycket stort problem är brist på utvärdering av redan genomförda åtgärder. Det går inte att odla livsmedel utan att tillsätta näring, och väldigt sällan kan man odla utan att påverka vattenföringen. De flesta jordar måste dräneras, och många av Sveriges goda jordar ligger på gammal havs- eller sjöbotten eller på vad som varit översilnings- eller våtmark. Att inte ta höjd för detta när man sätter miljökvalitetsnormer är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om vi skulle kunna ha en natur som på 1800-talet. Istället måste vi ta höjd för ett expanderande effektivt jordbruk. Det går att kombinera med bra vatten. Men det går inte att kombinera med att man blickar bakåt vilket man uppenbarligen har gjort när man bestämt miljökvalitetsnormerna. Dessa måste därför omarbetas över hela linjen med blicken framåt och med en ökad jordbruksproduktion i centrum. Specifikt för Södra Östersjön är omfattningen och inriktningen på jordbruket. I området finns landets djurtätaste områden. Här finns också delar av Sveriges mest produktiva åkermark. Dessutom har vi stora potentiella punktutsläpp av främst näringsämnen i form av översvämningsområden som Emån. I åtgärdsprogrammet för Södra Östersjön finns en källfördelning över läckaget av kväve och fosfor på sid 82. Vi vill påpeka att detta för stora delar av Södra Östersjöns avrinningsområde är siffror som räknats fram med modeller som utgår från forskning och långsiktiga försök som gjorts i främst Halland. Öland, Gotland och kust- och skärgårdsområdena i östra delen av distriktet har helt andra förhållanden, bl.a. nederbörd och på öarna även jordart. Ingen forskning värd namnet har genomförts i dessa områden. Med detta menar vi inte att försöka friskriva jordbruket från ett ansvar. Men vi menar att siffrorna måste betraktas för vad de är, nämligen antaganden. Vi har t.ex. sett i de mätningar som görs att en kraftig minskning av fosfor och kväve

REMISSYTTRANDE 6(16) Dnr dnr 2015-04-28 påvisas mitt i det synnerligen intensiva jordbruksområdet söder om Kalmar. Samtidigt vet vi att många reningsverk bräddar vid höga flöden och det finns ingen möjlighet att kontrollera vad det betyder konkret. Andra punktutsläpp som inte kan kvantifieras är t.ex. Emåns sommaröversvämningar (och sannolikt översvämningar även andra tider på året). Vi saknar också den fördelning mellan antropogen och bakgrundspåverkan som fanns i motsvarande diagram i underlagsmaterialet för samrådet 2009. Även om också dessa siffror bygger på antaganden så är det alltid viktigt att visa vad som är teoretiskt möjligt att åstadkomma, och vad vi med dagens teknik och kunskap om ekosystemen aldrig kommer att kunna uppnå. Det vore också intressant att ta del av en framtidsprognos som utgår från de minskande flöden som hittills uppmätts från jordbruket. På sid 83 konstateras att förutom fånggröda kan man inte belägga vilken effekt många av de åtgärder som jordbruket vidtagit har. Då måste vän av ordning ifrågasätta varför ska dessa åtgärder genomföras om de kostar pengar? För slutsatsen om man fortsätter med de antaganden som Vattenmyndigheten själv gör med källfördelning mm. tyder allt på att jordbrukets bidrag till N- och P- läckage i det normala brukandet kraftigt minskat. Det behövs en mycket bättre beskrivning av vad som uppnåtts med de åtgärder som genomförts hittills. Innan vi har bättre stöd för att genomföra åtgärder bör särskilt åtgärder som innebär att odlingsmark tas ur produktion undvikas, eftersom dessa ger en dubbel kostnad både kostnaden för åtgärden och kostnaden för att ersätta den odlade arealen med annan areal eller intensifiering. Generellt har för lite hänsyn tagits till trögheten i biologiska system. Det tar tid från åtgärd till resultat. Utvärderingar är generellt eftersatta. Det är inte rimligt att föreslå åtgärder med stora konsekvenser utan bättre underlag, och då framför allt att ha bättre kontroll på effekten av det som redan gjorts. LRF vill hänvisa till Rapport 6661 mars 2015 från Naturvårdsverket om uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål. Nedan citerade stycke ur rapporten är från miljömålet Ingen övergödning. Enligt preliminära resultat är Sverige nära att nå sina belastningsmål för kväve till Östersjön, medan det kommer att ta längre tid att nå målen för fosfor. Trenden för utsläpp av kväve och fosfor är nedåtgående och även utsläppen till luft visar på nedåtgående trender. Det är viktigt att påpeka att övergödningssituationen förändras mycket långsamt och att uppnådda utsläppsmål inte omedelbart innebär ett bra miljötillstånd, speciellt inte i havet. Vidare önskar LRF hänvisa till Åtgärdsprogram för havsmiljön Dnr 3563 14 från Havs och Vattenmyndigheten.

REMISSYTTRANDE 7(16) Dnr dnr 2015-04-28 Bakgrundsbelastning innefattar näringsläckage i naturen så som från fjäll, myr och skog, liksom läckage på frund av erosion. Även luftdeposition av näringsämnen på inlandsvatten (oavsett hur eller var näringsämnen producerades) räknas som bakgrundsbelastning. Bakgrundsbelastningen svarar för nästan 60% av all näring som når havet från Sverige. Utöver påverkan från bakgrundsbelastning och mänsklig verksamhet blir näring tillgängligt genom frisättning av näringsämnen som har varit bundna i sediment, så kallad internbelastning. Den långa omsättningstiden för vatten i Östersjön tillsammans med den upplagring av näringsämnen som skett i exempelvis bottensedimenten innebär att det kommer att ta lång tid (ca 100 år) innan man ser signifikanta positiva effekter av åtgärder trots att tillförseln har minskat. Det tredje citatet om näringsläckage som LRF vill ta med är hämtat från Jordbruksverket. Från 1985 till 1995 minskade utlakningen av kväve från jordbruket, före retention, med 25 procent och mellan 1995 och 2009 med ytterligare 12 procent. Jordbrukets ammoniakutsläpp minskade med 22 procent 1995-2012, tack vare täckta gödselbrunnar, större lagringskapacitet och förbättrad spridningsteknik för stallgödseln, men även ett minskat djurantal. Effekten av tidigare fosforgödsling dras vi fortfarande med, eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid. Därför dröjer det innan vi ser resultaten av vidtagna åtgärder. Dock minskade fosforläckaget från jordbruket med nio procent mellan 1995 och 2009. Minskad djurproduktion, mindre gödsling och skyddszoner vid vattendrag påverkade fosforutsläppen mycket. Både fosfor- och kväve utnyttjas också allt mer effektivt, så att mer av näringen hamnar i de färdiga produkterna. Sammantaget blir det väldigt tydligt att jordbruket gjort mycket för att minska växtnäringsläckaget, men resultatet av ansträngningarna kan vi ännu bara skönja. Det är viktigt att ha detta i åtanke när nya åtgärder föreslås. Kostnadseffektiviteten i åtgärder måste prövas också mot redan vidtagna åtgärder vars resultat vi inte ser än. Strukturkalkning är en sådan åtgärd vars effekter debatteras, och som har olika effekt på olika typer av jordar. Erfarenheten är att effekten varierar stort mellan olika jordarter och att förutsättningarna för god kontakt mellan kalk och lera är avgörande. Det är inte realistiskt att tro att sådana förutsättningar föreligger i hela landet till nettokostnaden 0 kr. Den samhällsekonomiska analysen behöver således justeras för att avvägningarna ska bli mera balanserade. Lantbrukarens egen kunskap om sin mark nyttjas alldeles för lite vid åtgärder som t.ex. anpassade skyddszoner. En markägare vet ofta var vattnet rinner och kan bedöma hur t.ex. en anpassad skyddszon bäst skulle kunna anläggas. Denna kunskap måste tas tillvara bättre. All platsspecifik kunskap behöver tas tillvara, och förutom vattenkompetens behövs jordbrukskompetens hos

REMISSYTTRANDE 8(16) Dnr dnr 2015-04-28 myndighetspersoner som är med i processen. Det är inte lämpligt att kommunen får ansvar för att peka ut dessa zoner eller förelägga om åtgärd. Vi vet att kunskapen om särskilt fosforläckaget är dålig, och att vi ofta inte kan bedöma när och hur fosfor läcker. Allmän kunskap från forskarkollektivet säger att 90% av fosforn läcker från 10% av arealen under 1% av tiden. Om detta stämmer borde mycket större fokus läggas på att försöka identifiera de punktutsläpp av fosfor som sker och hitta åtgärder som fungerar mot detta. Misstankar borde riktas mot tillfällen med mycket regn och kraftiga flöden, översvämningar, men även tillfällen när åtgärder görs av andra än jordbruket, t.ex. vägarbeten och dragning av ledningar. Det kanske inte är åtgärder som berör stora delar av jordbruksmarken som är mest de effektiva. LRF:s bedömning är att åtgärder mot bräddning av reningsverk torde höra till de mera kostnadseffektiva åtgärder man kan genomföra. Markavvattning Markavvattning behandlas mer eller mindre i ett antal av åtgärdsförslagen, bl.a. åtgärd 7 till Naturvårdsverket. Vi delar synen att det råder oklarheter i regelverket kring markavvattning. Ökad tydlighet är därför positivt. Vi anser dock att för stort fokus läggs vid naturvårdsaspekter när markavvattning diskuteras. Mat/naturresursproduktion borde jämställas med naturvärden vid bedömningar. Det är oundvikligt att naturen påverkas när den brukas. Att bruka naturen behöver vi för att överleva. Markavvattning är nästan alltid en viktig del i jordbruksföretag, och ofta nödvändigt för skogsproduktion. Markavvattning är liksom gödsling är oundviklig för nästan all odling. Vi känner idag ingen väg att producera mat som inte kräver växtnäring eller innebär någon form av vattenpåverkan. I vårt land med ett årligt nederbördsöverskott består den påverkan oftast av markavvattning, i många andra länder oftast bevattning. LRF är bekymrade för hur Kammarkollegiets strategi för omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar är ett helt orimligt förfarande, som inte är förenligt med våra gängse krav på rättssäkerhet. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras. LRF utgår från att omprövningar av miljöskäl finansieras av samhället.

REMISSYTTRANDE 9(16) Dnr dnr 2015-04-28 LRF föreslår att Skogsstyrelsen och Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram en vägledning om miljövänliga dikesåtgärder, som inkluderar ekologiskt funktionella zoner. Våtmarker/dammar Åtgärdsförslagen för enskilda vattenförekomster inom Södra Östersjöns område omfattar ofta två specifika åtgärder. Dels förslås på många platser anläggning av våtmarker. Att anlägga en våtmark innebär i praktiken ofta att man dämmer för någonstans. Dels föreslås på många platser utrivning av dammar. Vår bedömning är att dessa åtgärder är sammantaget leder till inkonsekvenser om det övergripande syftet är att öka andelen våtmarker och hålla vatten kvar längre högre upp i systemen. Samma inkonsekvenser kan utläsas om grävda/rensade diken. När är det positivt eller negativt för t.ex. näringsläckaget? Noteras bör i samband med våtmarker att jordbruksmark är ett väsentligt samhällsintresse och det har nyligen uppmärksammats att kommuner inte bejakar detta i tillräckligt stor utstäckning vid detaljplanering. LRF anser det främmande att vattenmyndigheterna vill lägga 2% av hela landets areal under vatten, och öka målet för våtmarksanläggning från 6000 till 50000 hektar. Utrivning av dammar som funnits i 100-tals år innebär en stor påverkan på såväl kultur- som naturmiljön. Vi anser att det är ett felaktigt synsätt att återställa något som varit på ett sätt i 100-tals år. Om man jämför med modern vattenlagstiftning så anses t.ex. ett dike som inte rensats ha återtagit sitt naturtillstånd på dryga 20-talet år. En damm som har funnits mer än 100 år måste vara det naturliga tillståndet. Fiskfauna och andra djur och växter har sedan länge anpassat sig till rådande förhållanden. Trots att kulturvärden poängteras i flera av åtgärdsförslagen verkar ingen hänsyn ha tagits till detta i övriga åtgärdsförslag eller miljökvalitetsnormerna. Här krävs en konsekvens i materialet. Vi ser också en stor inkonsekvens i hur olika det människan byggt hanteras på land och i vatten. På land ska t.ex. stenmurar bevaras i största möjliga utsträckning. I vatten ska samma murar rivas. Om dammen används eller inte anser LRF i grunden vara irrelevant. Den finns där, den har ofta funnits där under lång tid och den skapar en vattenspegel som inte skulle funnits utan dammen. Den vattenspegeln är en viktig del av många människors vardag. Många badplatser skulle försvinna om alla åtgärdsförslag som innebär utrivning av dammar skulle verkställas. Vår bedömning är att

REMISSYTTRANDE 10(16) Dnr dnr 2015-04-28 merparten av åtgärdsförslagen som innebär utrivning av damm saknar verklighetsförankrad konsekvensbeskrivning. Självklart är det dessutom positivt om dammen används till produktion av förnybar el. Åtgärder som fisktrappor eller omlöp för fri vandring är inte heller alltid lämpliga. Innan sådana görs för dammar som funnits sedan lång tid bör biologin uppströms noggrant utredas. Det är inte självklart att vandrande fisk skulle utgöra ett positivt tillskott. De arter som finns har anpassat sig till rådande förhållanden, och där finns kanske värden som skulle gå förlorade. På många platser är det också oklart om det någonsin funnits vandrande fiskarter, och man måste i varje fall ställa sig frågan om det är rätt använda pengar att se till att möjligheten alltid ska finnas för fisken. Värdet av en fisktrappa eller omlöp måste alltid ställas i relation till kostnaderna, och kostnaden ska belastas den som vill ha upp fisken eller har någon vinning av detta. Vi vill poängtera att tolkningen av vattendirektivet är tämligen skev vad gäller fisk. Alla ställer upp på och vill ha rent vatten, men fiskförekomst är inte samma sak. Fiskförekomst beror i alla insjövatten av historiska faktorer, faktorer som orsakats av människan eller naturliga förändringar som skapat barriärer. Därför anser vi att man alltid måste utgå från nuläget (och fastställa miljökvalitetsnormen från nuläget) och när åtgärder diskuteras måste ekonomin ställas mot naturvärde eller värde för en enskild näring, oavsett om det är sportfiske, turistnäring, bad, elproduktion eller jordbruk. Generellt anser vi att fisk utgör en alldeles för tung del i hur miljökvalitetsnormerna är satta. Visst är sportfiske viktigt, men måste prioriteras i relation till andra värden, som t.ex. kulturmiljö, näringsverksamhet (som vi menar normalt väger tyngre än sportfiske om inte dessa kan samverka), arter som t.ex. vissa groddjur som inte kan samexistera med fisk, och ekonomi för den som står med kostnaderna. Kostnader för miljötillstånd Omprövning av miljötillstånd ingår inte i detta samråd. LRF ser dock skäl att påpeka att vi inte anser att det är rimligt att en enskild tvingas ta kostnader för omprövning av tillstånd som härrör från urminnes hävd eller 1918 års vattenlag. I de fall sådana miljötillstånd ska omprövas måste det ske på det allmännas bekostnad. Undantaget om det är markägaren som önskar en omprövning av tillståndet. Det är inte rimligt att någon som åläggs ompröva ett tillstånd enligt äldre lagstiftning eller urminnes hävd ska betala för detta. Kostnader kan inte heller åläggas markägaren om en damm av någon anledning

REMISSYTTRANDE 11(16) Dnr dnr 2015-04-28 ska rivas ut, eller en fisktrappa anläggas, och detta är mot markägarens önskemål. Grundvatten med otillfredsställande status Ett fåtal grundvattenförekomster anges med otillfredsställande kemisk status. För åtminstone någon av dessa anges höga halter av bekämpningsmedel som skäl. Eftersom det rör sig om så få punkter, men en så pass allvarlig bedömning, skulle vi önska en utförlig redovisning av underlaget per förekomst detta avser. Ofta har det visat sig att förekomst av växtskyddsmedel i grundvatten härrör från gamla synder, dvs. preparat som inte använts på många år. Dessutom handlar det om åtminstone ett preparat som även används vid bl.a. väganläggning och följaktligen kan läcka från vägar. Om det är pågående verksamheter som ger föroreningen så är det viktigt att få reda på detta, annars går det inte att komma tillrätta med problemet genom åtgärder i fält. Riskbedömning växtskydd De växtskyddsmedel som visat sig ha negativa effekter på annat än det de är avsedda att ha negativa effekter på har fasats ut. Det betyder att riskerna med växtskyddsmedel generellt har minskat. Sannolikheten att det kommer att uppstå problem med vatten pga. växtskyddsmedel där växtskyddsmedel inte tidigare varit ett problem är därmed små. Riskerna med växtskydd i dagens jordbruk är relativt små. Utbildning/rådgivning i säkert växtskydd är den mest kostnadseffektiva åtgärden för att komma tillrätta med problemen. Odling utan växtskyddsmedel, oftast ekologisk odling, är ibland ett alternativ när det är möjligt med hänsyn till bl.a. brukarens möjligheter och de naturgivna förutsättningarna. Dricksvatten - vattenskyddsområden Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något formellt skydd inte

REMISSYTTRANDE 12(16) Dnr dnr 2015-04-28 finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under Förbättringsbehov vattenskyddsområden, som signalerar att situationen är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan läget för 30-40 år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan beslutade vattenskyddsområden. Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. LRF föreslår att denna omformuleras till: inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som försörjer fler än 50 personer Vattenmyndigheten har vidare en grov missuppfattning vad gäller kostnader för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden bara i Skåne län till cirka 3 miljarder, inklusive ersättning för mark som tas ur produktion. Vattenmyndighetens misstag är flagrant och de siffror som presenterats i samrådsunderlaget kan under inga omständigheter användas i det fortsatta arbetet utan en långt bättre genomlysning. Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag. Tabell F53 i den samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap. LRF saknar uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i verkligheten skydda dricksvattentäkterna. Skogsmark

REMISSYTTRANDE 13(16) Dnr dnr 2015-04-28 Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel satt. Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i området är ca 80 år, dvs. slutavverkning sker bara på en åttiondel av marken i avrinningsområdet per år, utan hänsyn taget till de stora arealer skog som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget väldigt lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som t.ex. Södra är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om. Vi anser med stöd av ovanstående att åtgärder riktade till skogsbruket inte är prioriterade. Dessa har högst marginell betydelse för vattenkvaliteten. Däremot skulle åtgärder mot nedfallet ha betydelse, men Sverige har ju i vattenarbetet slagit fast att åtgärder mot kvicksilvernedfallet t.ex. inte är aktuella eftersom vi inte själva styr över dessa. Enskilda avlopp I Södra Östersjöns vattendistrikt är enskilda avlopp en prioriterad källa till övergödning. Det torde vara helt klart att vissa enskilda avlopp riskerar att bidra till övergödningen. Men knappast alla. Eftersom åtgärder av enskilda avlopp dessutom är den åtgärd som kostar mest (utan jämförelse) per renat kilo fosfor eller kväve är det viktigt att inte använda schablon alla enskilda avlopp utan verkligen betrakta varje enskilt avlopp för sig och bedöma om det finns skäl att tro att åtgärden är värd sitt pris. Särskilt i inlandet finns många enskilda avlopp där påverkan på vatten sannolikt är låg eller obefintlig. Eftersom kostnaden för att åtgärda ett enskilt avlopp normalt är den högsta relativa kostnaden för att minska N/P-belastningen ställer det extra höga krav på att kunna styrka nyttan av åtgärden i det enskilda fallet. Här finns också en stad-land aspekt. Vi anser att så få straffskatter som möjligt ska drabba landsbygden. I områden där det finns många enskilda avlopp och där avloppen bedöms behöva åtgärdas måste kommunen överväga gemensamma avloppslösningar. En kostnadsberäkning bör ställas mot den samlade kostnaden

REMISSYTTRANDE 14(16) Dnr dnr 2015-04-28 för gemensamt avlopp, så att detta kan jämföras. Det kan aldrig vara rimligt att enskilda ska betala för avlopp om den totala kostnaden blir lägre för en gemensam lösning. Kostnadsberäkningarna Vi är medvetna om att Vattenmyndigheterna inte har något ansvar för andra kostnader än myndigheternas. Det innebär att samrådsmaterialet inte heller ger något underlag för beslut. Innan åtgärder kan beslutas måste en fullständig konsekvensbeskrivning göras som tar hänsyn till alla kostnader, både direkta och indirekta. Detta visar med all tydlighet att denna frågeställning måste lyftas till politikernivå för att få en helhetssyn. Landsbygdsprogrammets del i kostnaderna? Landsbygdsprogrammet har hittills finansierat stora delar av de åtgärder för ett bättre vatten som jordbruket genomfört. Till exempel har det mycket lyckosamma projektet Greppa Näringen finansierats via landsbygdsprogrammet. I det nya programmet minskar dock möjligheterna att finansiera specifika miljöåtgärder, liksom budgeten för projektverksamhet i vattenvårdande syfte. Det betyder att det framöver kommer att finnas mindre pengar för åtgärder i jordbruket. Att då föreslå mera åtgärder utan att diskutera finansieringen av dessa ter sig märkligt. Detta är ytterligare en anledning att frågeställningen måste lyftas till politikernivå. De tjänstemän som arbetat med åtgärdsprogrammet torde vara medvetna om att det svenska jordbrukets konkurrenskraft är så låg att nedläggning är ett starkt alternativ om kostnaderna ökar ytterligare. Förslagen ger därför intrycket av att det finns en önskan att lösa vattenproblematiken just på det sättet. Inget jordbruk = renare vatten? I Sverige i så fall. Vi kan vara helt säkra på att då exporterar vi miljöproblem till andra delar av världen, och kanske till delar som har sämre förutsättningar än vi att lösa dem. För det kostar att genomföra ett framgångsrikt vattenarbete. Det har hittills gjorts på ett fåtal platser i landet i pilotprojektform och kostnaderna för dessa projekt har varit mycket stora. Vår bedömning är att det inte finns någon realism i att genomföra motsvarande projekt för alla vattenförekomster utan sänkta kvalitetskrav, som är en av de ventiler konstruktörerna av vattendirektivet försett oss med. Lösningen på vattendirektivets åtaganden