Förbud mot diskriminering vid uthyrning av bostäder och lokaler Diskrimineringslagen Diskrimineringslagen trädde i kraft den 1 januari 2009. Lagen har ersatt jämställdhetslagen och sex andra civilrättsliga lagar, bland dem lagen om förbud mot diskriminering som infördes år 2003. Diskrimineringslagen innebär att en hyresvärd som yrkesmässigt hyr ut bostäder och lokaler har ett ansvar för att den som hyr eller söker bostad eller lokal hos hyresvärden, inte utsätts för diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning. Diskriminering är alltså förbjuden i dessa fall. Däremot finns det vid tillhandahållande av bostäder och lokaler inte något förbud mot att diskriminera på grund av ålder. Så här undviker du som hyresvärd att diskriminera! Skaffa dig kunskap genom detta faktablad och genom information från Diskrimineringsombudsmannen www.do.se Se till att utforma en tydlig policy för företaget så att alla vet vad som gäller. Därigenom minskar risken för diskriminering på grund av missriktad hänsyn, slarv och okunskap. Se över avtal, bestämmelser och rutiner så att de inte är direkt eller indirekt diskriminerande; reglerna måste utformas på så sätt att alla, oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder, behandlas likvärdigt i en jämförbar situation. Gör till rutin att ta upp diskrimineringsfrågor när du introducerar ny personal; det är du som blir ansvarig om din personal diskriminerar någon. Vad är diskriminering? Diskriminering innebär att en enskild person behandlas sämre än en annan person. När det gäller tillhandahållande av bostäder och lokaler ställer diskrimineringslagen upp följande diskrimineringsgrunder: Kön Könsöverskridande identitet eller uttryck Etnisk tillhörighet Religion eller annan trosuppfattning Funktionshinder Sexuell läggning Med kön avses att någon är kvinna eller man. Med könsöverskridande identitet eller uttryck avses att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön.
Med etnisk tillhörighet avses nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Med religion eller annan trosuppfattning avses endast sådan trosuppfattning som har sin grund i eller samband med en religiös åskådning. Det gäller t.ex. buddism och åskådningar som ateism (gudsförnekelse) och agnosticism (uppfattning som hävdar att kunskap om Guds existens inte är möjlig). Andra etiska eller filosofiska värderingar faller utanför. Inte heller politiska åskådningar omfattas av denna diskrimineringsgrund. Med funktionshinder avses varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga till följd av en skada eller en sjukdom som fanns vid födseln, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Med sexuell läggning avses homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning. När diskriminerar man? Lagen omfattar olika typer av diskriminering: Direkt diskriminering Indirekt diskriminering Trakasserier Sexuella trakasserier Instruktioner att diskriminera Repressalier Direkt diskriminering Direkt diskriminering sker när en person behandlas sämre än en annan person i en jämförbar situation på grund av någon av diskrimineringsgrunderna. Det ska vidare finnas ett orsakssamband mellan det missgynnande handlingssättet och diskrimineringsgrunden. Exempel: Nekas bostad på grund av funktionshinder En hyresvärd som nekar en person att hyra en bostadslägenhet därför att denne är funktionshindrad, gör sig skyldig till direkt diskriminering. Att hänvisa till att man inte vill ha något besvär i anledning av en eventuell handikappanpassning av lägenheten är ingen ursäkt. En annan sak är att lagen inte ger skydd mot att en person med funktionshinder missgynnas på grund av bristande tillgänglighet till lägenheten. Om hyresvärden erbjuder lägenheten till en funktionshindrad person men denne tackar nej därför att lägenheten är svårtillgänglig på grund av att det saknas hiss i huset, så är det inte fråga om diskriminering. Hyresgästen får alltså ta lägenheten som den är. Orsakssambandet behöver inte vara så starkt att det finns en egen avsikt hos hyresvärden att missgynna någon. Ett missgynnande som sker för att tillgodose någon annans önskemål är tillräckligt för att det ska vara fråga om diskriminering.
Exempel: Övriga hyresgäster vill inte få granne med annan hudfärg En hyresvärd nekar en person med viss hudfärg att hyra en lägenhet på grund av att hyresgästerna i huset har en motvilja mot att få en granne med annan etnisk tillhörighet än den de själva har. T.o.m. om avsikten är att gynna någon eller bespara någon lidande eller obehag, men effekten blir att någon nekas att hyra en lägenhet, så finns sambandet. Positiv särbehandling är inte tillåten. Inte heller är det möjligt att vägra uthyrning för att på så sätt styra sammansättningen av hyresgäster i ett hus eller i ett bostadsområde, om styrningen inriktas på personer som tillhör en skyddad grupp. Orsakssambandet finns alltså om en person missgynnas på grund av att han eller hon själv omfattas av någon av diskrimineringsgrunderna. Därutöver finns nödvändigt orsakssamband i följande fall: Felaktigt förmodad tillhörighet till någon av diskrimineringsgrunderna. Exempel: En person nekas att hyra en lägenhet därför att hyresvärden tycker illa om homosexuella personer och felaktigt tror att personen i fråga är homosexuell. Sambandet mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden sexuell läggning finns då, även om antagandet om den sexuella läggningen är felaktigt. Anknytning till någon annans tillhörighet till någon av diskrimineringsgrunderna. Exempel: En hyresvärd nekar att hyra ut en lägenhet till en person på grund av att dennes make eller sambo har en viss etnisk tillhörighet eller för att en släkting till den bostadssökande är homosexuell. Exempel: En kvinna som själv är född och uppvuxen i Sverige men har gift sig med en invandrare och tagit makens namn vägras hyra en lägenhet. Hänsyn till en aktuell diskrimineringsgrund behöver inte vara det enda eller avgörande skälet för ett missgynnande. Om diskrimineringsgrunden är en av flera orsaker till att en person nekats hyra en lägenhet, är detta ett tillräckligt förhållande för att diskriminering ska föreligga. Lagen om förbud mot diskriminering är inte en minoritetslagstiftning. Följande exempel kan illustrera detta. En hyresvärd har två sökande till en ledig lägenhet. Den ene är homosexuell, den andre heterosexuell. Inga invändningar kan resas mot personerna som hyresgäster i och för sig. Båda omfattas av diskrimineringsgrunden sexuell läggning. Hyresvärden hyr ut lägenheten till den heterosexuelle. Har han därmed gjort sig skyldig till diskriminering av den homosexuelle? Och omvänt, är det diskriminering av den heterosexuelle, om hyresvärden låter den homosexuelle få lägenheten? Svaret är i båda fallen nej, eftersom lagen inte har till uppgift att skydda en viss grupp framför andra. Hyresvärdens ställningstagande får dock inte till någon del grundas på motvilja mot vederbörandes sexuella läggning. Motsvarande resonemang gäller i fråga om etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning. Det måste dock finnas en godtagbar förklaring till valet som har gjorts, dvs. valet får inte ha någon anknytning till diskrimineringsgrunden.
Indirekt diskriminering Indirekt diskriminering sker när någon tillämpar bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som framstår som neutrala, men som vid en närmare granskning i praktiken missgynnar personer som tillhör någon av de grupper som skyddas av diskrimineringsgrunderna. Om bestämmelserna, kriterierna eller förfaringssätten har ett berättigat syfte och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet, föreligger ingen diskriminering. Jämförelsen för att avgöra om en viss grupp i praktiken är missgynnad eller inte ska ta sikte på den andel av dem som kan, eller inte kan, uppfylla kravet i de grupper som jämförs. Om jämförelsen visar en betydande skillnad i de båda gruppernas möjligheter att typiskt sett uppfylla kravet talar detta för att indirekt diskriminering föreligger. Exempel: Värden kräver kunskap i svenska språket Som förutsättning för att hyra ut en lägenhet kräver en hyresvärd bl.a. att en bostadssökande både förstår och kan uttrycka sig tydligt och korrekt på svenska. Invandrare kan tänkas vara överrepresenterade bland dem som inte skulle uppfylla det kravet. För att hyresvärden i det läget inte ska riskera att göra sig skyldig till indirekt diskriminering, måste språkkravet vara motiverat av sakliga skäl utifrån den verksamhet som hyresvärden bedriver och vara lämpligt och nödvändigt. Hyresvärden motiverar sitt krav med att hyresgästen måste förstå innehållet i hyresavtalet och de förpliktelser som följer med detta och att hyresvärden och hyresgästen utan svårigheter ska kunna kommunicera med varandra under hyresförhållandet. Eftersom hyresvärdens önskemål kan uppfyllas på annat än genom ett språkkrav på hyresgästen, kan förfarandet vara att bedöma som indirekt diskriminering. Exempel: Tar depositionsavgift av utländska medborgare Ett bostadsföretag tar ut en depositionsavgift av de hyresgäster för vilka det inte gått att ta en kreditupplysning före kontraktsteckningen. Eftersom uttag av kreditupplysningsuppgifter regelmässigt förutsätter att den som upplysningen avser har ett svenskt personnummer som identitetsbeteckning, kan bostadsföretagets förfaringssätt i praktiken komma att drabba endast utländska medborgare som inte fått svenskt personnummer. Bostadsföretagets skäl för depositionskravet är önskemålet att undvika eller begränsa en hyresförlust vid eventuellt bristande hyresbetalning. Detta är ett sakligt skäl, men för att indirekt diskriminering inte ska föreligga, måste kravet på deposition vara lämpligt och nödvändigt. Eftersom den bostadssökandes kreditvärdighet kan utredas på annat sätt än genom kreditupplysning via svenskt personnummer, kan bostadsföretagets förfaringssätt komma att bedömas som indirekt diskriminering. Överväg noga vilka krav som kan ställas på en hyresgäst Exempel: En hyresgäst ansökte hos sin hyresvärd, ett bostadsföretag, om att få byta sin bostadslägenhet till en annan hyreslägenhet. Bostadsföretaget motsatte sig bytet och anförde som skäl för detta att bytespartnern inte uppfyllde de krav på en hyresgästs betalningsförmåga som hyresvärden tillämpade. Något byte kom inte till stånd. Bytespartnern anmälde bostadsföretaget till DO och gjorde gällande att det egentliga skälet till att hon inte godtagits som hyresgäst var att hon var invandrare och att företaget således gjort sig skyldigt till etnisk diskriminering. I ärendet konstaterade DO bl.a. att de generella regler som företaget ställt upp vid uthyrning och lägenhetsbyte tillämpades likadant mot alla bostadssökande och eventuella borgensmän, att det i sig inte är olagligt att ställa särskilda ekonomiska krav på blivande hyresgäster och att, såvitt framgick, bostadsföretaget inte tog hänsyn till den sökandes etniska tillhörighet vid sin bedömning. DO beslutade att inte göra något mer i ärendet. DO uttalade
dock att typiskt sett drabbar bostadsbolags höga ekonomiska krav personer med utländsk bakgrund, att detta är ett problem som DO är medveten om och att problemet är omfattande och kräver strukturella förändringar. När detta fall behandlades gällde 2003 års lag om förbud mot diskriminering. Den nya diskrimineringslagen innebär dock ingen ändring i detta avseende. Trakasserier Med trakasserier avses ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna. Det ska vara fråga om märkbara och tydliga kränkningar. Det är den som utsätts för trakasserier som avgör om beteendet är kränkande. Exempel på trakasserier Nedsättande tillmälen, nedsvärtning, förlöjligande eller nedsättande kommentarer om t.ex. utseende eller beteende. Hit hör även visslingar, stirranden, kränkande gester, skapande av rasistiska texter, bilder, märken och klotter. Sexuella trakasserier Med sexuella trakasserier avses ett uppträdande av sexuell natur som kränker en persons värdighet. Instruktioner att diskriminera Med instruktion att diskriminera avses en order eller instruktion att diskriminera en person genom direkt eller indirekt diskriminering eller genom trakasserier. Instruktionen ska vara lämnad till en anställd eller en uppdragstagare. Exempel: Förvaltare instrueras att sortera bort personer bland bostadssökande En fastighetsägare instruerar en förvaltare som sköter uthyrningen av lägenheter att bland bostadssökande sortera bort personer som tillhör någon av de skyddade kategorierna, t.ex. invandrare och funktionshindrade. Motsvarande gäller instruktioner till mäklare eller bostadsförmedlare som utan att vara anställda fullgör ett uppdrag åt fastighetsägaren. Undantag från diskrimineringsförbudet när det gäller kön Diskrimineringsförbudet gäller inte vid tillhandahållande av bostäder, om olika behandling av kvinnor och män har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Undantaget gäller formellt också tillhandahållande av lokaler, men torde i första hand göra sig gällande i fråga om bostäder. Exempel på tillämpning av undantaget Skyddade boenden för kvinnor eller män som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld eller annat utnyttjande omfattas inte av förbudet. Det kan bl.a. vara fråga om kvinnojourers eller liknande organisationers boenden för kvinnor och härbärgen för hemlösa kvinnor. Både akutboenden och stadigvarande boenden avses. Även yrkesmässigt tillhandahållande av bostäder som inte har karaktären av skyddat boende kan i vissa fall undantas från förbudet, t.ex. bostäder som är avsedda enbart för kvinnor i s.k. kollektivhus. Ett särskilt fall är bostäder som yrkesmässigt tillhandahålls enbart män eller kvinnor av stiftelser som enligt sina stiftelseförordnanden
driver näringsverksamhet i form av uthyrning av bostäder (s.k. verksamhetsstiftelser). En sådan stiftelse kan ha sin grund t.ex. i ett testamentsförordnande. Förbud mot repressalier Det är förbjudet för den som påstås ha diskriminerat att utsätta en enskild person för repressalier för att han eller hon har anmält eller påtalat diskrimineringen eller medverkat i en utredning om diskrimineringen. Med repressalier avses ogynnsam behandling eller ogynnsamma följder av anmälan om eller klagomål mot diskriminering. Karakteristiskt för repressalier är att de har drag av bestraffningsåtgärder. Tillsyn Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar tillsynen över att lagen följs. DO kan förhandla med den som bryter mot förbudet att diskriminera och kan också driva enskilda fall i domstol. Den som omfattas av förbud mot diskriminering och repressalier är skyldig att på begäran av DO bland annat lämna de uppgifter om förhållandena i verksamheten som kan ha betydelse för tillsynen och att komma till överläggningar med DO. Den som inte följer DO:s begäran kan av DO föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Ett beslut om vitesföreläggande får överklagas till en särskild nämnd kallad Nämnden mot diskriminering. Nämndens beslut får inte överklagas. Ersättning och ogiltighet Den som bryter mot förbuden mot diskriminering eller repressalier ska betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. När ersättningen bestäms ska särskilt syftet att motverka sådana överträdelser av diskrimineringslagen beaktas. Diskrimineringsersättningen ska både utgöra ersättning för den kränkning som överträdelsen innebär och avskräcka från diskriminering. Det ska med andra ord kosta att diskriminera. Om en arbetstagare diskriminerar eller utsätter någon för repressalier ska ersättningen betalas av arbetsgivaren. Arbetsgivaren ansvarar för allt som en anställd gör i sitt arbete och som är diskriminerande enligt lagen. Det innebär bl.a. att arbetsgivaren blir ansvarig även i den situationen att en anställd diskriminerar någon i strid med arbetsgivarens anvisningar om ett icke-diskriminerande bemötande av kunder. Diskriminerande avtalsbestämmelser kan jämkas eller förklaras ogiltiga. Exempel på diskriminerande avtalsbestämmelser En hyresvärd begär flera månadshyror i förskott eller tar ut en högre hyra av personer som inte har svenskt etniskt ursprung än av personer med svenskt etniskt ursprung. Bevisbördan när diskriminering påstås ha skett Diskrimineringslagens bevisregel innebär att först måste den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier visa omständigheter som gör det antagligt att diskriminering eller repressalier förekommit. Om sådana omständigheter presenteras, måste därefter den som påstås ha diskriminerat styrka att så inte var fallet för att freda sig mot
påståendet om diskriminering eller repressalier. Det är alltså inte den som anser sig ha utsatts för diskriminering eller repressalier som har den fulla bevisbördan för att detta skett. Ett sätt för den som påstås ha diskriminerat att styrka att diskriminering inte har skett, är att bevisa att agerandet inte har något samband med den åberopade diskrimineringsgrunden. Januari 2009, Rune Thomsson, chefsjurist Fastighetsägarna Sverige