Oralmotorik och artikulation hos tre stammande barn. -en pilotstudie

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för klinisk vetenskap Enheten för logopedi 5 Oralmotorik och artikulation hos tre stammande barn -en pilotstudie Sofia Magnusson och Veronica Olofsson Examensarbete i logopedi, 20 p Höstterminen 2000 Handledare: Elisabeth Sederholm

2 SAMMANFATTNING I denna pilotstudie undersöks och diskuteras stamning hos barn ur ett motoriskt perspektiv. För att kunna göra detta utgick vi från en modell för talproduktion av Levelt som sedan bearbetats av Van Lieshout. Syftet med studien var att undersöka om stammande och ickestammande barn skiljer sig åt vad gäller prestationen på oralmotoriskt och artikulatoriskt belastande uppgifter. I undersökningen ingick tre stammande barn, 5:3, 5:7 och 7:8 år, och en kontrollgrupp till vart och ett av dessa, bestående av tre icke-stammande barn matchade till ålder och kön. De testuppgifter som användes för testning av oralmotorisk förmåga var diadokokinetiska uppgifter och icke-språkliga sekvensuppgifter och för testning av artikulatorisk förmåga användes så kallade krokord och nonsensord. Barnen fick även genomföra ett antal uppgifter som involverar olika språkliga nivåer för att vi sedan skulle kunna tolka och dra slutsatser av de resultat vi erhållit. Uppgifterna omfattade kontroll av ordmobiliseringsförmåga, fonemdiskrimination samt barnens fonologi, morfologi och syntax. Resultaten visade att inget av barnen hade några egentliga språkliga svårigheter. När det däremot gällde testuppgifterna hade de stammande barnen uppenbara svårigheter med de oralmotoriska uppgifterna; diadokokinesin och de icke-språkliga sekvensuppgifterna. Vad gäller de artikulatoriska uppgifterna hade de stammande barnen svårigheter med krokord, men när det gällde nonsensord så skilde sig ej grupperna markant åt. Våra resultat tyder på att de stammande barnen i den här studien kan ha svårigheter med att ställa in och aktivera talmuskulaturen, vilket de icke-stammande barnen inte har.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 1 BAKGRUND.. 2 STAMNING 2 Definitioner....2 Prevalens, Incidens och Debut. 2 Spontanläkning. 3 Orsaksteorier 3 STAMNING UR ETT MOTORISKT PERSPEKTIV... 4 1) Skapande av en motorisk plan motor plan assembly stage. 7 2) Förberedande av kommandon till musklerna muscle command preparation Stage. 7 3) Kommandon till musklerna verkställs muscle command execution stage.. 7 ARTIKULATORISK OCH ORALMOTORISK FÖRMÅGA RELATERAD TILL STAMNING... 7 PROBLEM INOM STAMNINGSFORSKNINGEN.. 8 STAMNING ELLER VERBAL DYSPRAXI?... 9 SYFTE.. 10 METOD 11 FÖRSÖKSPERSONER... 11 Inklusionskriterier 11 Kontakt med försökspersonerna. 11 Stammande barn.. 11 Icke-stammande barn...13 MATERIAL. 13 Testuppgifter. 13 Kontrolluppgifter.. 14 PROCEDUR 15 Testning. 15 Inspelning.. 15 Bedömning. 16 RESULTAT 17 KONTROLLUPPGIFTER.. 17 TESTUPPGIFTER... 18

4 DISKUSSION. 26 ORALMOTORIK.... 26 ARTIKULATION 27 STAMNING ELLER VERBAL DYSPRAXI?... 28 METODÖVERVÄGANDEN.. 28 FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING. 29 SLUTSATSER... 30 REFERENSER.. 31 BILAGOR Bilaga 1 Brev till de stammande barnens föräldrar Bilaga 2 Svarsblankett Bilaga 3 Brev till förskolor/skola Bilaga 4 Brev till förskole-/skolbarnens föräldrar Bilaga 5 Godkännande av videoinspelning Bilaga 6 Frågor till de stammande barnens föräldrar Bilaga 7 Instruktioner vid testning

INLEDNING En av de grupper som logopeder arbetar med är barn och vuxna som stammar. Ingen vet idag vad stamning beror på trots att mycket forskning har bedrivits inom området. En stor del av den senaste tidens forskning har utgått från ett motoriskt perspektiv, där man har försökt att ta reda på om det finns någon motorisk svaghet hos personer som stammar. Caruso, Max och McClowry (1999) anser att stamning likaväl som dysartri och apraxi skulle kunna klassificeras som en motor speech disorder. Det skulle innebära att barn som stammar och barn med verbal dyspraxi skulle kunna tillhöra samma grupp. Under vår utbildning har vi kommit i kontakt med kliniskt verksamma logopeder som erfarit att barn med verbal dyspraxi börjat stamma i samband med artikulationsträning, vilket skulle kunna vara ett uttryck för en likartad underliggande motorisk svaghet hos barn som stammar och barn med verbal dyspraxi. Utifrån det synsätt på stamning där man klassificerar stamning som en motor speech disorder ville vi undersöka stammande barns prestationer på oralmotoriskt och artikulatoriskt belastande uppgifter och jämföra dessa med prestationer hos icke-stammande barn.

2 BAKGRUND STAMNING Definitioner Det finns idag ingen allmänt accepterad definition av stamning och det leder till problem när man ska tolka och jämföra forskningsresultat från olika studier. Detta är ett problem som många har erfarit (Perkins, 1996). Lundberg (1999) tar i sin bok upp hur Wendell Johnson beskrivit tre olika sätt att använda begreppet stamning: att beskriva vad talaren gör, att beskriva vad lyssnaren klassificerar som stamning och att beskriva det problem som uppstår när talare och/eller lyssnare reagerar på talstörningen. Socialstyrelsens klassifikation av sjukdoms- och hälsoproblem från 1997 är en svensk version av ICD-10 (The International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems, Tenth Revision), som utgivits av Världshälsoorganisationen (WHO). Enligt den karaktäriseras stamning som återkommande repetitioner eller förlängningar av ljud, stavelser eller ord, eller av återkommande uppehåll eller pauser som avbryter den rytmiska talströmmen. Det står också att problemet bara bör klassificeras som störning när svårighetsgraden påverkar talfärdigheten (Socialstyrelsen, 1997). Det är en definition som endast beskriver vad som händer i själva stamningsögonblicket, det vill säga vad talaren gör. Den tar inte upp något om talarens eller lyssnarens reaktioner på stamningen. Perkins (1990) definierar också stamning utifrån vad talaren gör: att stamning är ofrivilliga avbrott av återkommande försök att producera ett yttrande, medan Van Riper (1982), å sin sida beskriver vad talaren gör och dessutom tar hänsyn till den stammandes 1 reaktioner i sin definition: Stuttering occurs when the forward flow of speech is interrupted by a motorically disrupted sound, syllable, or word or by the speaker s reaction thereto. (s.15) Ingham (1984) tar upp vad lyssnaren klassificerar som stamning: In the final analysis the observer agreement is the essence of a satisfactory definition. (s.17-18) och det gör även Bloodstein (1995) whatever is perceived as stuttering by a reliable observer who has realtively good agreement with others (s.10). Ett annat vanligt sätt att se på stamning är att likna den vid ett isberg (Sheehan, 1970). Den del av isberget som ligger ovanför vattenytan är det som syns och hörs, till exempel repetitioner, blockeringar och medrörelser. Det brukar kallas för yttre stamning. Den del som ligger under vattenytan kallas för inre stamning och innefattar bland annat känslor och reaktioner. Prevalens, Incidens och Debut Stamning är en välkänd och relativt vanlig störning av talet. Studier visar att prevalensen (andel personer av en population som stammar) för stamning är cirka 1 procent (Andrews, 1 Vi har i föreliggande arbete valt att använda oss av begreppen stammande och stammande person, eftersom vi anser att ordet stammare har en mer negativ klang.

3 Craig, Feyer, Hoddinott, Howie & Neilson, 1983; Bloodstein, 1995). För förskolebarn ligger den en bit över 1 procent och därefter avtar den till knappt 1 procent hos vuxna (Andrews et al, 1983; Bloodstein, 1995; Van Riper, 1982). Livstidsincidensen (andel personer som stammat någon gång under sin livstid) för stamning varierar kraftigt beroende på vilka man inkluderar i studien (Bloodstein,1995). I de flesta studier har man kommit fram till att incidensen ligger mellan 4 och 5 procent (Van Riper, 1982). Enligt Andrews et al. (1983) är den cirka 5 procent om man drar gränsen vid att barnen ska har stammat mer än sex månader. Om man däremot även tar med de barn som stammat under en kortare period så stiger incidenssiffran till 15 procent (Bloodstein, 1995). I en dansk studie som gjorts på Bornholm kom man fram till att incidensen under en 9-årsperiod var 5.91 procent (Månsson, 2000). Stamning debuterar vanligtvis någon gång mellan 18 månaders och 12 års ålder (Bloodstein, 1995; Guitar, 1998). Enligt Andrews et al. (1983) sker debuten i de flesta fall när barnen är mellan 2 och 5 år gamla och i studien på Bornholm fann man att stamningen debuterade när barnen var mellan 24 och 42 månader (Månsson, 2000). Stamning är vanligare bland pojkar än bland flickor och skillnaderna blir större med stigande ålder. Från tonåren och uppåt är stamning mellan 3 och 5 gånger vanligare hos män, men siffrorna varierar från studie till studie (Bloodstein, 1995). Spontanläkning Det är svårt att avgöra hur många stammande barn som slutar att stamma och det beror bland annat på att det man definierar som stamning varierar. Av de barn som vid någon tidpunkt stammat kommer en stor del att ha slutat när de kommer upp i vuxen ålder. Siffror från olika studier är svåra att jämföra då de är gjorda på barn i olika åldrar, men ju äldre försökspersonsgruppen är desto högre är antalet som har återhämtat sig, det vill säga slutat stamma (Bloodstein, 1995). Resultat från studier som rör spontanläkning pendlar mellan 23 och 80 procent (Andrews et al., 1983; Bloodstein, 1995). Månsson (2000) skriver att cirka 71 procent av barnen som var med i studien på Bornholm hade slutat stamma vid 5 års ålder. Det är ungefär samma resultat som Kloth, Kraimat, Janssen och Brutten (1999) kommit fram till i en studie, där 70 procent av barnen var stamningsfria sex år efter debuten. De har också funnit en del gemensamma faktorer hos de barn som fortsatte att stamma, bland annat att de hade högre variabilitet i artikulationshastighet när stamningen debuterade och att barnens mödrar använde ett mer komplext språk. Orsaksteorier Under åren har det lagts fram en mängd olika orsaksteorier kring stamning, men än idag finns det ingen entydig teori (Bloodstein, 1995; Conture, 1990; Van Riper, 1982). Det är mest vanligt att man delar in teorierna i olika grupper efter det sätt eller ur vilket perspektiv man försöker att förklara stamningens orsak. En vanligt förekommande indelning är fysiologiska, psykologiska, sociologiska och eklektiska (att stamning kan bero på flera olika saker) förklaringsmodeller (Lundberg, 1999; Preus, 1987). Exempel på fysiologiska teorier är Zimmermans (1980b) som ser stamning som en rörelsestörning. Han anser att problemen ligger på hjärnstamsnivå, där reflexerna som har med talet att göra blir avvikande när aktiviteten överstiger gränser vad gäller förskjutning, hastighet eller läge i initiering av fonation och artikulation. Andrews et al. (1983) anser att stamning är en störning i de centrala processerna, det vill säga att personer som stammar har en svaghet på central nivå. De anser att stammande har svårt att integrera sensorisk information från talapparaten med ett motoriskt flöde.

4 De psykologiskt förankrade teorierna bygger på att man anser att stamning fyller en funktion på ett psykologiskt plan, att den ger någon slags behovstillfredsställelse eller att den hjälper personen att undvika obehag. Hit hör bland annat psykodynamiska förklaringsmodeller, de som ser stamning som en neuros och Sheehan, som ser stamning som en närmande/undvikande konflikt (Bloodstein, 1995; Preus, 1987). Wendell Johnsons diagnosogena teori är ett exempel på en sociologisk teori. Han ser stamning som en följd av omgivningens reaktioner. Hans hypotes var att barnens normala omtagningar diagnostiseras som stamning av föräldrarna och det leder till att deras beteende mot barnet ändras lite grand. Barnet märker detta och blir mer och mer medvetet om sina omtagningar och börjar känna skuld över dem. Det leder till slut till att barnet spänner sig i försöken att undvika omtagningarna och att det blir en ond cirkel (Alm, 1995; Bloodstein, 1995) Allt fler forskare förordar numera en eklektisk förklaringsmodell, att stamning beror på ett samspel av olika faktorer. Ett synsätt som Starkweather etablerat är Demand-Capacity - teorin vilken innebär att stamning kan utvecklas om de inre och yttre kraven på barnets talförmåga överstiger dess kapacitet (Bloodstein, 1995, och Lundberg, 1999). Ett annat exempel på detta är Kent (1983) som ser stamning som en störning i den tidsmässiga programmeringen och att den samtidigt påverkas av olika former av stress/belastning, exempelvis lingvistiska svårigheter tillsammans med temporala svårigheter. Ytterligare en förklaring som hör hit kommer från Conture (2001). Han anser att huruvida stamning utvecklas eller inte beror på en komplex interaktion mellan den stammandes miljö/omgivning och barnets nedärvda anlag (till exempel grov- och finmotorisk förmåga). STAMNING UR ETT MOTORISKT PERSPEKTIV Tidigare har många använt psykologiskt baserade teorier för att förklara orsaken till stamning. Även inlärningsprinciper ansågs vara viktiga faktorer i utvecklandet av stamning. Studier rörande talängslan och emotionella faktorer lyckades dock inte visa på några större skillnader mellan stammande och icke-stammande 2 (Perkins, 1996). Detta har lett till ett ökat intresse för att förklara stamning utifrån ett motoriskt perspektiv. Utifrån ett sådant karaktäriseras stamning som en störning i timing och koordination inom något av de system som är involverade vid produktion av tal 3 ; andning, fonation och artikulation, eller i timing och koordination mellan dessa tre system (Peters, Hulstijn & Van Lieshout, 2000). Många teorier som inriktar sig på motoriken har som gemensam hypotes att stammande personer i sitt flytande tal har problem med att initiera, kontrollera/styra samt automatisera sina talrörelser. Ett samlingsnamn för dessa är SMC-teorier (Speech Motor Control). De antar att den mekanism som är ansvarig för inställning av andnings- och larynxmuskulaturen samt för smidiga artikulationsrörelser inte fungerar helt korrekt eller att automatiseringen av talproduktionen är ofullständig. Detta orsakar till slut ett sammanbrott i talflytet och resulterar i det vi kallar stamning (op.cit.). 2 Vi har i föreliggande arbete valt att använda begreppet icke-stammande i stället för normaltalande eftersom vi anser att det implicerar att de stammande skulle vara motsatsen, det vill säga att de har ett onormalt tal. 3 Här avses flytande tal. När man söker den motoriska komponenten i stamning är det således stamningsfritt tal som studeras.

5 Peters et al. (2000) föreslår att man behöver en modell över vilka processer som deltar i talproduktion för att kunna skilja stammande och icke-stammande åt och för att utröna på vilken eller vilka nivåer som svårigheterna uppstår. En sådan modell har skapats av Levelt (1992). Han delar in tal- och språkproduktionen i tre nivåer: A) Begreppsbildning (Conceptualization), där begreppen specificeras och omformas till ett preverbalt budskap. B) Formulering (Formulation), där begreppen får en verbal eller lingvistisk form. Den här nivån inkluderar även grammatisk och fonologisk kodning. C) Artikulation (Articulation), där den fonetiska planen plockas fram, initieras och utförs. Den största delen av stamningsforskningen har hittills inriktats på den tredje nivån, artikulationen (C), och relativt lite forskning har bedrivits inom nivåerna A och B. Därmed inte sagt att de två första nivåerna inte är viktiga eftersom lingvistiska och artikulatoriska krav konkurrerar i tal- och språkutvecklingen (Peters et al., 2000). Peters och Starkweather (1990) har sammanfattat data som är relaterade till motorisk och språklig funktion när det gäller stamning och de föreslår tre hypoteser för att förklara resultaten. Den första hypotesen är att det finns undergrupper av stammande personer, en grupp som stammar på grund av en motorisk störning och en annan grupp med bristande språklig förmåga. Ett exempel på detta är St Louis (1991) som tar upp att cirka 40 procent av stammande barn har artikulationsproblem. Kombinationer av dessa är också möjliga, liksom att det skulle röra sig om en obalans mellan språklig och motorisk förmåga. Den andra hypotesen är att språklig formulering av tal och artikulationsprocessen stör varann. Peters et al. (2000) skriver att Bosshardt nyligen har funnit att tendensen till stamning ökar i meningar som både är artikulatoriskt och språkligt belastande. Den tredje hypotesen är att språklig kompetens och språklig uttrycksförmåga har olika inverkan på talflytet. En god språkförmåga kan leda till ickeflytande tal eftersom man då har ett större lexikon och en större uppsättning av grammatiska konstruktioner att välja ifrån, och att konstruera meningar med. Enligt Peters et al. (2000) menar Bernstein å andra sidan att en nedsatt språkförmåga som till exempel ordmobiliseringssvårigheter skulle kunna påverka talflytet negativt. När det gäller den tredje nivån, artikulationen, har Van Lieshout vidareutvecklat denna och delat in den i tre olika stadier som i sin tur utgörs av olika processer (Peters et al., 2000, s.107). Se figur 1.

6 C) ARTIKULATION: A)BEGREPPSBILDNING & B) FORMULERING a) Skapande av fonologisk kod 1) SKAPANDE AV EN MOTORISK b) Hämta eller skapa en PLAN abstrakt motorisk plan a) Ta fram motorisk plan 2) FÖRBEREDANDE AV från korttidsminnet KOMMANDON TILL MUSKLERNA b) Inställning av parametrar för muskelkommandon a) Kommandon till musklerna - aktiveras 3) KOMMANDON TILL b) Rörelser MUSKLERNA VERKSTÄLLS c) Tryckskillnader (sub- och supraglottiska) TAL Figur 1 Stadier och processer för motorisk del av talproduktion, översatt efter modell av Van Lieshout (Peters et al., 2000, s.107)

7 1) Skapande av en motorisk plan motor plan assembly stage Här skapas först en fonologisk kod som sedan omformas till en abstrakt motorisk plan. Den innehåller motorisk information, men specificerar inte muskelkommandon direkt. Antingen hämtas den abstrakta motoriska planen från långtidsminnet eller så skapas en ny plan ifall det handlar om stavelser som inte är frekvent förekommande. Denna motoriska plan lagras sedan i korttidsminnet. För att påvisa skillnader mellan stammande och icke-stammande inom det här stadiet har man bland annat gjort studier där man mätt reaktionstider för bland annat VOT (Voice Onset Time) och VTT (Voice Termination Time). Peters, Hulstijn och Starkweather (1989) fann i en studie att stammande personer hade längre reaktionstider för dessa än deras matchade kontroller, vilket även visat sig i tidigare studier. Senare fann dock Van Lieshout, Hulstijn och Peters (1996) i en studie med förbättrad metodologi ingen signifikant skillnad. Man har alltså inte kunnat bekräfta att stammande har problem inom det här stadiet. 2) Förberedande av kommandon till musklerna muscle command preparation stage I det andra stadiet hämtas först den abstrakta motoriska planen från korttidsminnet. Sedan sker en anpassning till de specifika kraven som finns i varje talsituation (inställning av parametrar) eftersom den lagrade abstrakta motoriska planen inte specificerar muskelkommandon direkt. Detta kan till exempel handla om betoning, ljudstyrka och hastighet. För att kunna välja rätt värden krävs processande av sensorisk information, ett område där man funnit att stammande har vissa problem (De Nil, 1994). Han fann att stammande personer var mindre precisa när det gällde denna användning av sensorisk information, vilket medförde att deras tröskelvärde för att reagera på minimala proprioceptiva skillnader i käken var signifikant högre än för de icke-stammande personerna. 3) Kommandon till musklerna verkställs muscle command execution stage Det motoriska programmet som nu är konkret initieras och utförs. Musklerna aktiveras och ger upphov till rörelser i de respiratoriska, fonatoriska och artikulatoriska undersystem som är involverade i talproduktion. Detta leder till tryckskillnader som genererar ljudvågor. Resultaten av flera studier inom det här stadiet tyder på att personer som stammar talar med en långsammare hastighet eller utför rörelser långsammare än icke-stammande. Det är dock viktigt att komma ihåg att långsamma och/eller oprecisa rörelser kan ha olika orsaker, det vill säga att problemen kan ligga på tidigare nivåer än själva utförandet (Peters et al., 2000). En orsak skulle kunna vara att stammande har brister i det kinestetiska feedback-systemet (Archibald & De Nil, 1999). ARTIKULATORISK OCH ORALMOTORISK FÖRMÅGA RELATERAD TILL STAMNING Resultat från forskning när det gäller koppling mellan stamning och artikulation respektive oralmotorik har varit motsägelsefulla. En del studier har visat på skillnader mellan stammande och icke-stammande, medan andra inte har gjort det (Caruso, Max & Mc Clowry, 1999). I en genomgång av litteraturen om samexisterandet av artikulationsstörningar och stamning fann Nippold (1990) att sex av åtta jämförande studier rapporterade om högre frekvens av artikulationssvårigheter hos stammande än hos icke-stammande. Den största diskrepansen visade sig vid de lägsta åldrarna. Hon fann dock vissa metodologiska problem i dessa studier vilket begränsar de slutsatser man kan dra av dem. Problemen inkluderar:

8 a) Användning av föräldraintervjuer eller informella observationer istället för direkt testande av barnen. b) Avsaknad av data för testning - omtestning och interbedömarreliabilitet för de artikulatoriska mätningarna. c) Svårighet att skilja verkliga artikulationsfel från själva stamningen. d) Avsaknad av etnisk och lingvistisk bakgrund som matchningskriterier. Några andra som presenterat resultat som kan tyda på artikulatoriska svårigheter är Archibald och De Nil (1999), som delvis fann stöd för att det finns skillnader i oral kinestesi mellan vuxna stammande och icke-stammande. De undersökte förmågan att använda proprioceptiv information för att reglera munrörelser. Försökspersonernas uppgift var att göra så små rörelser som möjligt i vertikal riktning både med och utan visuellt stöd. Man fann då att de stammande personerna både hade en större minimal rörelse och att de utförde rörelserna med reducerad hastighet när de var utan visuellt stöd, i jämförelse med de icke-stammande personerna. Författarna till studien tolkade detta som ett stöd till tidigare studier som visat att stammande har svårigheter med oral kinestesi. En som däremot inte funnit någon skillnad mellan stammande och icke-stammande när det gäller artikulationen är Ryan (1992). Ytterligare studier inom ramen för artikulation gjordes av Zimmermann (1980a och b). Han fann att personer som stammar har en okoordinerad timing mellan artikulatoriska rörelser. Vad gäller studier som rör oralmotorisk förmåga kopplad till stamning har man bland annat funnit skillnader i muskelaktivitet mellan personer som stammar och personer som inte stammar, en tremorliknande muskelaktivitet som finns hos de stammande personerna även vid flytande tal (Kelly, Smith & Goffman, 1995). I en EMG-studie jämförde McFarlane och Prins (1978) 12 vuxna stammande med 12 matchade icke-stammande med avseende på uppgifterna produktion av /pe:/och /be:/ samt en munmotorisk icke-verbal uppgift (läppslutning). De fann att de stammande är långsammare vad gäller NRT (Neural Response Time), tiden mellan stimulus och EMG-aktivitet i Orbicularis oris, för alla responsuppgifter i båda stimulusmodaliteterna. Vad gäller stamning och belastning har en rad studier publicerats, bland annat en av Caruso, Chodzko-Zajko, Bidinger och Sommer (1994) där man utsatte stammande (16-40 år) och icke-stammande (19-40 år) för kognitiv stress. Man fann att det då uppträdde större temporala avbrott och mer ickeflyt hos de stammande personerna än hos dem som inte stammar. PROBLEM INOM STAMNINGSFORSKNINGEN Den största delen av forskningen kring sambandet mellan stamning och oralmotorisk förmåga är gjord på stammande vuxna medan väldigt få studier har undersökt stammande barn (Caruso et al, 1999; Conture, 1991). Ålder är inte det enda som skiljer barn och vuxna som stammar åt. Det är dock svårt att förstå sig på stamningens debut och tidiga utveckling, om man framförallt endast studerar stamning hos vuxna, 15 30 år efter debuten. Hur kan man vara säker på att beteenden som man observerar inte till stor del är reaktioner på stamning snarare än det ursprungliga fenomenet? (Caruso, Conture & Colton, 1988; Conture, 1991). Studier av vuxna som stammar kan inte tala om för oss vad som från början orsakade eller initierade stamning hos barnet. Dessutom är det bara en liten del av de barn som stammar som fortsätter att stamma som vuxna (Conture, 1991). Caruso, Conture & Colton (1988) skriver att framtida

9 forskning måste klargöra om eller i vilken mån information från stammande vuxna kan överföras och tillämpas på stammande barn. De flesta studier när det gäller stammande barns talproduktion har handlat om att mäta den akustiska signalen eller att mäta reaktionstider för bland annat VIT (Voice Initiation Time) och VTT (Voice Termination Time). Fynden har varit motsägelsefulla. Många författare tar upp att lika många som har hittat skillnader mellan stammande och icke-stammande har inte gjort det (Adams, 1987; Caruso et al, 1999; McKnight & Cullinan, 1987). Enligt Conture (1991) kan skillnaderna delvis förklaras av hur datainsamling och analys genomförts, men han tror också att svårigheten med att få fram entydiga resultat ligger i en mer central fråga; att de motstridiga resultat man hittar har att göra med skillnader hos försökspersonerna själva. Han betonar vikten av att definiera en homogen grupp, det vill säga att man har klara inklusionskriterier för att undvika en blandad försöksgrupp. Ett av problemen är att många stammande barn har samtidiga fonologiska och artikulatoriska svårigheter vilket gör det svårt att uttala sig om resultaten (Cullinan & Springer, 1980; St Louis, 1991). McKnight och Cullinan (1987) undersökte stammande barn med och utan andra svårigheter och fann där att de skilde sig åt. De fann att barn som hade andra svårigheter bland annat hade längre VIT (Voice Initiation Time) och VTT (Voice Termination Time) än barn som bara stammade. Conture (1991) betonar också att vissa studier saknar kontrollgrupp, att man inte har beskrivit försökspersonernas stamningskaraktäristika och att många av barnen i studierna egentligen är ungdomar. Ytterligare metodologiska skillnader är till exempel att det som barnet ska producera skiljer sig avsevärt åt, från isolerade stavelser till kompletta meningar. Det finns även skillnader i vilken fonetisk kontext som målordet produceras. Till sist är det även viktigt att komma ihåg att det är svårt att koppla ihop resultat från olika studier om åldersspridningen på försökspersonerna är för stor (Caruso et al., 1999). STAMNING ELLER VERBAL DYSPRAXI? Caruso, Max och McClowry (1999) säger att man ofta talar om dysartri och apraxi som de enda exemplen på motor speech disorders. De tycker detta är fel och anser att alla talstörningar som kan associeras med antingen en skada i nervsystemet eller en dysfunktion i de sensorimotoriska processer som är underliggande till talproduktion, kan klassificeras som en motor speech disorder. I sin artikel påvisar de empiriska data som tyder på att stamning kan vara ett exempel på en störning som är baserad på en dysfunktion (snarare än en skada) av det centrala nervsystemets sensorimotoriska kontrollmekanismer. Det betyder att stamning också skulle kunna klassificeras som en motor speech disorder. Om så är fallet skulle stammande barn och barn med verbal dyspraxi tillhöra samma grupp. Enligt Crary (1993) saknar barn med verbal dyspraxi oftast yttre tecken på neurologiska störningar. Deras oralmotoriska begränsningar visar sig i provocerande uppgifter som handlar om viljemässiga rörelser och varierar från ett barn till ett annat. Crary skriver också om en studie av Yoss och Darley där de rapporterade att barn med verbal dyspraxi presterade sämre än en normalgrupp på både enkla och sekvensiella icke-språkliga oralmotoriska uppgifter. Han säger också att barn med verbal dyspraxi är långsammare i sitt utförande av diadokokinetiska uppgifter. Med diadokokinetiska uppgifter kan man mäta hastigheten på rörelsen från en artikulatorisk position till en annan och dra slutsatser om sekvensieringsförmåga och koordination (Strand och McCauley, 1999). Lundälv (1999) tar i sin studie av barn med verbal dyspraxi upp att de har svårt att välja och sekvensiera fonologiska eller artikulatoriska rörelser, vilket visar sig i flerstaviga ord eller /pa-ta-ka/ kedjor. Stammande personer uppvisar liknande svårigheter och de skulle kunna vara ett uttryck för problem med automatiseringen av talrörelser. Exempelvis beskriver Conture (2001, s.108) att stammande personer uppvisar långsamma och/eller

10 avvikande rörelser när det gäller att snabbt föra tungan från sida till sida. Han tar även upp studier som han själv varit involverad i, tillsammans med bland annat Yaruss, som visat att ungefär 40 procent av stammande barn presterar sämre på diadokokinetiska uppgifter än ickestammande barn. Det gäller både hastighet och precision. Allt detta gör att det kan vara svårt att avgöra om de beskrivna svårigheterna bottnar i stamning eller verbal dyspraxi eller om samma fenomen tar sig olika uttryck. SYFTE Syftet med vår undersökning var att undersöka om tre stammande och nio icke-stammande barn skiljer sig åt vad gäller prestationen på oralmotoriskt och artikulatoriskt belastande uppgifter. Vår utgångshypotes var att de stammande barnen skulle prestera sämre än de ickestammande barnen.

11 METOD FÖRSÖKSPERSONER Inklusionskriterier I denna pilotstudies försöksgrupp ingick tre stammande pojkar, 7:8, 5:7 och 5:3 år gamla. Vi kommer hädanefter att kalla dem för S1, S2 och S3 i ovan nämnd ordning. Till var och en av dessa valdes tre icke-stammande barn med samma kön och närliggande ålder som kontrollgrupp. Alla barnen skulle svara mot följande kriterier: - Vara normalspråkiga. - Ha en normal motorisk utveckling. - Ha svenska som modersmål. De stammande barnen skulle dessutom helst ha uppvisat symtom på kärnstamningsbeteende 4 enligt bedömning av undersökande logoped vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) och helst inte genomgått behandling för sitt talbeteende. Kontakt med försökspersonerna Brev med skriftlig information om studien samt en förfrågan till föräldrarna om de gav sitt tillstånd till barnets medverkan i denna studie skickades ut till sex stammande barns föräldrar, vilka vi fått kontakt med via en logoped på logopedmottagningen i Umeå (se bilaga 1 och 2). Tre svarade och gav sitt medgivande till att delta i studien. Därefter kontaktades 6 stycken förskolor och en skola i Umeåområdet per telefon. Skriftlig information om studiens syfte skickades ut till de tre förskolor och den skola som var positivt inställda (se bilaga 3). Informationsbrev och svarsblanketter bifogades vilka personalen på förskolan/skolan distribuerade till barnens föräldrar (se bilaga 4 och 2). I föräldrabreven informerades om att barnen skulle komma att vara anonyma i studien i den bemärkelsen att endast kön och ålder skulle noteras. De stammande barnens föräldrar fick även ge skriftligt tillstånd till att vi videoinspelade barnen (se bilaga 5). Stammande barn Uppgifter om stamningsdebut och logopedkontaktens varaktighet inhämtades via ett frågeformulär till de föräldrar som givit sitt medgivande till att medverka i studien (bilaga 6). För sammanställning, se tabell 1. Stamningsbeteende Vid logopedbedömning 1.5 år efter stamningsdebuten uppvisade S1 mest frekvent repetition av initial stavelse, upp till fyra repetitioner per ord. I dessa använde han mycket kraft. Han tog ofta sats och andades ut innan han började prata, vilket ledde till stamning på residualluft. Dessutom hade han blockeringar på initial klusil samt förlängning av frikativor. S1 uppvisade även stamning medialt i ord och det var ofta på mer än ett ord i rad. Han har haft regelbunden logopedkontakt under 1.5 år, det vill säga vid sexton tillfällen, vilka inkluderar både 4 Med kärnstamning menar man att en del av ett ord avbryts och upprepas på ett onormalt sätt. Avsaknad av koartikulation tillsammans med onormal rösttermination inom det enskilda ljudet kännetecknar stamning på grundnivå (Stromsta, 1986). Se vidare i diskussionsavsnittet.

12 uppföljningar och behandling. Senaste bedömningen gjordes 4 månader före vår kontakt med barnet. Den visade på frekvent stamning med initiala stavelse- och fonemrepetitioner utan kamp, ofta med bristande artikulatorisk förberedelse och upp till 7 repetitioner av stavelse i rad. Han uppvisade lite spänning i ansiktet, men i övrigt var stamningen förhållandevis mjuk. S1 har fått behandling vid 12 tillfällen. Denna innehöll identifiering, avdramatisering, modell för förändring, långsamt tal, träning i att stamma mjukt samt viss frivillig stamning. Vid logopedbedömning 1.5 år efter stamningsdebuten uppvisade S2 blockeringar på initiala vokaler och stavelsereduplikationer. Han har träffat logoped cirka två gånger per år för uppföljningar under de två år han haft kontakt med logoped. Senaste bedömningen gjordes 2 månader före vår kontakt med barnet och då använde S2 sig av repetitioner av stavelser och fonem, men utan kamp. Fonemrepetitionerna förekom på både vokaler och konsonanter. S2 har inte fått någon behandling för sitt talbeteende. Vid logopedbedömning 1 år efter stamningsdebuten uppvisade S3 stamning med blockeringar och upprepningar, framförallt av småord och initiala stavelser. Detta kunde inträffa på flera ord efter varandra. Ibland föreföll han byta ord eller mening för att undvika blockeringarna. Han har haft regelbunden logopedkontakt för sin stamning under ett år, vilket innebär att fyra uppföljningar har gjorts. Senaste bedömningen gjordes 4 månader före vår kontakt med barnet och då stammade S3 mest när han blev ivrig. Då framkom förlängning av vokal och upprepningar av stavelser. Han tog ibland om meningar och bytte ut ord, vilket tolkades som ett undvikandebeteende av logopeden. Någon märkbar kamp i stamningstillfällena kunde inte noteras. S3 har inte heller fått någon behandling för sitt talbeteende. Tabell 1 Beskrivning av kön, ålder, tid efter stamningsdebut samt tid för senaste bedömning vid undersökningstillfället samt längd på logopedkontakt för de tre stammande barn som ingick i studien (S1, S2 och S3). S1 S2 S3 Kön Pojke Pojke Pojke Ålder 7:9 5:7 5:3 Tid efter stamningsdebut Ca 3 år Ca 2,5 år Ca 2,5 år Logopedkontakt Ca 1,5 år Ca 1 år Ca 2 år Senast bedömd 4 månader före vår kontakt med barnet 2 månader före vår kontakt med barnet 4 månader före vår kontakt med barnet

13 Icke-stammande barn Tabell 2 Beskrivning av kön och ålder hos de icke-stammande barn (IS) som utgör kontrollgrupp för respektive stammande barn Kontrollgrupp 1 Kontrollgrupp 2 Kontrollgrupp 3 IS1a IS1b IS1c IS2a IS2b IS2c IS3a IS3b IS3c Kön Pojke Pojke Pojke Pojke Pojke Pojke Pojke Pojke Pojke Ålder 8:6 7:0 7:8 5:7 5:9 5:5 5:3 5:1 5:5 MATERIAL Materialet i denna pilotstudie utgjordes av etablerat testmaterial som vanligtvis används av logopeder för undersökning av artikulatorisk och oralmotorisk förmåga. Även ett antal kontrolluppgifter användes för att utesluta svårigheter på språklig nivå. Här bör nämnas att vi eftersträvade att undersöka stamningsfritt tal för att själva stamningen inte skulle påverka utförandet av uppgifterna. Testuppgifter Oralmotorik (diadokokinesi) För att undersöka barnens diadokokinetiska förmåga valdes uppgifter ur NELLI, neurolingvistisk undersökningsmodell för språkstörda barn (Holmberg & Sahlén, 1986). Uppgifterna bestod av repetition av enkla stavelsekedjor med samma artikulationsställe såsom /pa-pa-pa/, /ta-ta-ta/ samt /ka-ka-ka/ och komplexa stavelsekedjor med växling av artikulationsställe, /pa-ta-ka/, sammansatta i olika kombinationer. Förutom de komplexa stavelsekedjor som anges i NELLI kastade vi om ordningen på dessa för att erhålla fler olika kombinationer (se bilaga 7). Vi bad även barnen att öka hastigheten i denna uppgift. Ett vanligt sätt att bedöma diadokokinesi är att mäta hastigheten, men vi var mer intresserade av att se hur barnen klarade uppgifterna och har därför utgått från den fyrgradiga skala som Lundälv (1999) använde. Det innebär att vi poängsatte barnens prestationer enligt följande 0 = helt normalt, 1 = långsamt, 2 = ojämnt och 3 = kan inte utföra. Oralmotorik (icke-språkliga uppgifter) Vid undersökning av barnens icke-språkliga förmåga användes sekvensuppgifterna ur ORIS, munmotoriskt funktionsstatus (Holmberg & Bergström, 1996). Uppgifterna var att le och truta, att föra tungan från mungipa till mungipa samt att sträcka ut och dra in tungan (se bilaga 7). Dessa uppgifter kräver sekvensieringsförmåga och är betydligt svårare än att finna en position. När vi bedömde de oralmotoriska uppgifterna använde vi oss av ORIS egen fyrgradiga skala med belastningspoäng, där 0 = helt normalt och 3 = kraftigt avvikande. Vi har för varje uppgift bedömt efter de specificerade bedömningsgrunder som finns i ORIS om vad som är normala eller avvikande prestationer.

14 Bedömning efter ORIS (Holmberg & Bergström, 1996): Le och truta: 0 = 5 ggr i sekvens, viss ojämnhet tillåten, normalt från 5-6 år i ORIS-studien. 1 = klarar några växlingar ojämna rörelser. 2 = hittar positionerna bra, men kan inte växla eller växlar fint men inte mellan extrempositioner. 3 = kan inte hitta positioner. Tunga sida till sida: Tunga ut och in: 0 = 5 rörelser i mjuk sekvens lite långsamt, viss ojämnhet och på underläppen tillåtet, 9 av 10 barn i åldrarna 3-6 år klarade detta i ORIS-studien. 1 = klarar några växlingar, ojämna rörelser tillåtna. 2 = finner positioner men kan inte växla. 3 = finner inte positionerna. 0 = 5 rörelser i sekvens, lite långsam hastighet, viss ojämnhet, på underläppen tillåtet, normalt från 3 år i ORIS-studien. 1 = klarar några växlingar, ojämnt, långsamt. 2 = finner positionerna, men kan inte växla. 3 = finner inte positionerna. Artikulation (krokord) För att undersöka en effekt av en högre belastning av artikulationen samt förmågan att segmentera valdes krokorden ur NELLI (Holmberg & Sahlén, 1986), tre ord ur Fonemtestet, stora versionen (Hellquist, 1984) och till sist ett ord hämtat ur ett screeningmaterial för dyslexi (se bilaga 7). För krokorden gjordes en bedömning av antal korrekta svar samt en transkription och en analys av de feltyper som barnen producerat. Artikulation (nonsensord) Ett nonsensord är ett betydelselöst ord som utgörs av en kombination av ljudsegment enligt svenskans regler för möjliga fonemkombinationer. Dessa används ofta för att testa fonologiskt korttidsminne, men även andra processer anses nödvändiga för att klara repetition av nonsensord. I sitt examensarbete skriver Nyman (1999) att forskning har betonat vikten av välfungerande språkliga bearbetningsprocesser, både programmering av artikulationsrörelser och fonologisk mognadsnivå samt bearbetning och analys av den inkommande ljudsignalen. Till denna testuppgift användes nonsensord ur NELLI (se bilaga 7). Liksom för krokorden gjordes en bedömning av antal korrekta svar samt en analys av de feltyper som barnen producerat. Kontrolluppgifter För att minimera risken för att låga prestationer på testuppgifterna skulle bero på något annat än det vi var ute efter att testa, det vill säga om eventuella svårigheter låg på en språklig nivå, inkluderades tre kontrolluppgifter. Bedömning gjordes efter aktuell manual.

15 Ordmobilisering Eftersom vi i denna pilotstudie avsåg att undersöka artikulatorisk och oralmotorisk förmåga inkluderades denna kontrolluppgift, så att stamningen inte skulle vara ett uttryck för nedsatt ordmobiliseringsförmåga. För bedömning av ordmobiliseringsförmågan valdes Ordracet (Eklund, 1996). Ordracet är en pärm som består av 80 bilder som barnet så snabbt som möjligt ska benämna. Så fort barnet avgett ett svar bläddrar man till nästa bild. Tiden mäts med ett tidtagarur. Analys av resultatet görs genom att titta på tidsåtgång och antal och typ av felsvar. Genom detta kan man få en uppfattning om barnets ordförråd och begreppsbildning. Ordracet har prövats på en grupp 7-åringar. De barnen uppvisade en spridning från 1.56-3.53 minuter vad gäller tidsåtgången för testet. Medelvärdet var 2.35 minuter. Beträffande antal fel var medelvärdet 8.0-10.3. Materialet är inte prövat på 5-åringar (op.cit.). Fonologi, morfologi och syntax För kartläggning av språkförmågan användes Nya Lundamaterialet (Holmberg & Stenkvist, 1983). Det är ett material för kartläggning av barns expressiva språkliga förmåga, framförallt beträffande fonologi, morfologi och i viss mån även syntax. Testledarna avgjorde från fall till fall om det ansågs nödvändigt att kontrollera språkförmågan. Fonemdiskrimination Som kontroll till diadokokinesiuppgifter och nonsensord användes deltest 8, Fonemdiskrimination, ur NELLI (Holmberg & Sahlén, 1986). Vi ville utesluta att felsvar på diadokokinesiuppgifter och nonsensord skulle bero på att man inte säkert kan diskriminera mellan de fonem man hör. Uppgiften innebär att barnet får se två bilder och ska peka på den bild som benämns. Testledaren alternerar mellan två ord som talar om vad respektive bild föreställer. Detta görs fem gånger för varje uppgift. Barnets svar bedöms som felaktigt om det pekar på fel bild vid ett eller flera tillfällen per uppgift (se bilaga 7). PROCEDUR Testning Innan bedömningen påbörjades informerades barnen kort om varför vi skulle träffa dem, det vill säga att vi skulle skriva ett arbete om barns tal och att vi därför behöver träffa och lyssna på olika barn. Inför varje uppgift informerades barnen kortfattat och enkelt om vad vi ville att de skulle göra. I största möjliga mån utfördes testningarna på ett likartat sätt, enligt det i förväg nedskrivna instruktionsbladet (se bilaga 7), för alla försökspersoner. När det gäller testning med Nya Lundamaterialet följdes aktuell manual. Barnen testades vid ett tillfälle och det tog mellan 15 och 30 min, beroende på om testning med Nya Lundamaterialet genomfördes eller ej. De stammande barnen testades på logopedmottagningen, Norrlands universitetssjukhus och de icke-stammande barnen i avskilda rum på respektive förskola/skola. Vid testning av de stammande barnen på logopedmottagningen närvarade en förälder i rummet i alla tre fallen.

16 Inspelning De stammande barnen spelades in både på video (videokamera: Sony EVI-D31, videobandspelare: Panasonic NVHS-900) och DAT bandspelare (Fostex D5, mikrofon: Sennheiser ME-64) under testningen på logopedmottagningen, medan de icke-stammande barnen spelades in på en bärbar DAT bandspelare (Tascam DA-P1, mikrofon: AKG-C747) på aktuell förskola/skola. Videoutrustningen som finns på logopedmottagningen är fjärrstyrd, det vill säga att den enda utrustning som finns i rummet är en liten diskret kamera som är fast monterad på en bänk. Vi valde däremot att inte spela in de icke-stammande barnen på video eftersom vi då varit tvungna att använda en videokamera på stativ, vilket hade varit stor skillnad gentemot den videokamera som användes för de stammande barnen. Det ansågs dessutom inte lika angeläget att videoinspela de icke-stammande barnen då det var två testledare närvarande. Inspelningarna utfördes för de stammande barnen i ett ljudisolerat behandlingsrum på logopedmottagningen och för de icke-stammande i avskilda rum på förskolan/skolan. I något fall förekom visst bakgrundsbuller vid testning på förskola/skola, men inget av barnen verkade dock störas av detta. Bedömning För de stammande barnen utfördes testningen av en testledare åt gången vilken även förde protokoll, lyssnade igenom bandet och studerade videon enskilt. I efterhand gicks den inspelade videon igenom av de båda testledarna och en gemensam bedömning gjordes där det var tveksamheter. Vid testning av de icke-stammande barnen närvarade båda testledarna. Den ena höll i själva testningen och den andra förde protokoll. Båda iakttog samtidigt barnens prestationer på plats. I efterhand lyssnade de båda testledarna var för sig igenom banden. De gick sedan igenom bedömningarna tillsammans och det visade sig att överensstämmelsen var god mellan de båda testledarna. Vid enstaka tveksamheter gick testledarna gemensamt igenom inspelningarna och enades om en bedömning. Ordningsföljden på testningen är som den i materialdelen beskrivna (se bilaga 7).

17 RESULTAT Nedan redovisas resultaten för de kontroll- och testuppgifter som ingick i pilotstudien. Här bör det nämnas att inget av barnen stammade vid undersökningstillfället. KONTROLLUPPGIFTER Ordmobilisering Inget av de stammande barnen avvek kraftigt i förhållande till sin kontrollgrupp när det gällde ordmobilisering, men S2 och S3 var långsammare än sina kontroller. Om man jämför barnen i vår pilotstudie med det referensvärde för 7-åringar som finns för Ordracet (1.56 3.53 minuter), tyder våra resultat på att de 5-åriga icke-stammande barnen överlag presterade högt. Även 7-åringarna presterad väl, förutom IS1c som avvek kraftigt både vad gäller tid och antal fel (se tabell 5). Fonemdiskrimination S1, S2 och IS2b uppvisade vissa svårigheter avseende fonemdiskrimination (se tabell 5). Tabell 5 De stammande barnens (S) och de icke-stammande barnens (IS) resultat avseende tidsåtgång och antal felsvar för Ordracet (ordmobilisering) samt antal felsvar när det gäller fonemdiskrimination Försöksperson Ålder Ordracet (ordmobilisering) Fonemdiskrimination År :mån Tid (min) Antal felsvar (av 80) Antal felsvar (av 14) S1 7:9 3.05 9 3 IS1a 8:6 2.41 7 0 IS1b 7:0 3.38 4 0 IS1c 7:8 5.21 17 2 S2 5:7 3.57 10 4 IS2a 5:7 2.19 7 0 IS2b 5:9 2.50 14 4 IS2c 5:5 2.11 6 1 S3 5:3 4.09 13 1 IS3a 5:3 2.53 12 0 IS3b 5:1 3.20 11 0 IS3c 5:5 2.49 11 1 Fonologi, morfologi och syntax Två av de stammande barnen, S1 och S2, hade redan genomgått testning med Nya Lundamaterialet tillsammans med ansvarig logoped. Hon bedömde att det inte förelåg någon uppenbar språkförsening. Vi genomförde själva Nya Lundamaterialet med försöksperson S3 och det visade sig att inte heller han hade några språkliga problem. Vad gäller de ickestammande barnen så var de utvalda av sina respektive lärare utifrån kriteriet ingen uppenbar

18 språkförsening och uppsatsförfattarna bedömde vid testning att vidare bedömning med Nya Lundamaterialet inte var nödvändig. TESTUPPGIFTER Oralmotorik (diadokokinesi) Tabell 6 De stammande barnens (S) och de icke-stammande barnens (IS) resultat på diadokokinetiska uppgifter innehållande samma respektive växling av artikulationsställe samt kommentarer till dessa. Prestationerna bedömdes efter en fyrgradig skala (för utförlig beskrivning av skalstegen, se metodavsnittet sidan 13) Fp Samma artikulationsställe Växling av artikulationsställe Kommentarer S1 0 3 Provar utföra pa-ta-ka, stora svårigheter med rytm och sekvensiering. Vill inte fortsätta. Tappar ton vid växling. IS1a 0 0 Enstaka mindre snubbling. IS1b 0 0 IS1c 0 0 Växling något svårare. S2 0 3 Svårt med rytm. Vill inte fullfölja. IS2a 0 0 IS2b 0 0 Något varierad hastighet i uppgifterna. IS2c 0 1 Något långsamt. S3 1 3 Odistinkt artikulation. Växling långsamt och endast en upprepning. IS3a 0 0 IS3b 0 0 IS3c 0 0 Som framgår av tabell 6 så klarade alla icke-stammande barn och två av de stammande barnen uppgifterna som involverar samma artikulationsställe (till exempel /pa-pa-pa/) bra och det tredje stammande barnet klarade uppgifterna men utförde dem något långsamt När det gäller de uppgifter som innehåller växling av artikulationsställe (till exempel /pa-taka/) var det inget av de stammande barnen som klarade av utförandet, medan alla ickestammande barn presterade väl med undantag för IS2c. Han klarade uppgifterna, men utförde dem något långsamt. Oralmotorik (icke-språkliga uppgifter) Resultaten av de oralmotoriska icke-språkliga uppgifterna redovisas i tabell 7. När det gäller den första uppgiften, att le och truta, kan man se att S3 hade uppenbara problem att utföra uppgiften eftersom han inte kunde hitta positionerna. De andra två stammande barnen (S1 och S2) klarade att utföra uppgiften, men S1 hade något ojämna rörelser. Även fyra barnen i kontrollgruppen uppvisade svårigheter med utförandet av uppgiften. Vi kunde se att ett av de stammande barnen hade medrörelser. Enligt normerna för ORIS uppvisar en tredjedel av barnen medrörelser vid den här uppgiften (Holmberg & Bergström, 1996). Uppgiften att föra tungan från sida till sida innebar inga stora svårigheter för något av barnen. S1 och S3 hade något ojämna rörelser vilket även gällde för IS3b och IS2a. Alla stammande

19 barn i studien hade medrörelser i denna uppgift, S3 och S2 i underkäken och S1 genom att möta med huvudet. Medrörelser i underkäken kunde även ses hos ett barn i kontrollgruppen, IS2b. Som framgår av tabellen hade de stammande barnen svårigheter med den sista uppgiften, att föra tungan ut och in i munnen. S1 och S2 kunde inte alls hitta positionerna medan S3 hade något ojämna rörelser. Detta kan jämföras med kontrollgruppen där alla barn utom IS2c klarade uppgiften utan anmärkning. Man kan även se att de flesta barnen tenderade att sträcka tungan nedåt i stället för utåt i den här uppgiften. Vi kunde även notera att barnen hade lättare att utföra uppgiften korrekt vid högre hastighet. Tabell 7 De stammande barnens (S) och de icke-stammande barnens (IS) poäng på de icke-språkliga uppgifterna: att le och truta, att föra tungan från sida till sida och att föra tungan ut och in, samt kommentarer till dessa. Prestationerna bedömdes efter en fyrgradig skala (för utförlig beskrivning av skalstegen, se metodavsnittet sidan 13) Fp Le och truta Tunga sida till sida 1 Letar position, möter med huvudet en gång S1 1 Medrörelser i kinder Tunga ut och in 3 Lapande rörelse nedåt IS1a 0 0 0 Något nedåt IS1b 0 0 0 Något nedåt IS1c 1 0 0 Något nedåt S2 0 0 Lite medrörelser i underkäken IS2a 2 Svårt att truta 1 Tungan vilar på underläppen hela tiden 1 0 Medrörelser i underkäken IS2b 2 0 0 Något nedåt IS2c 0 0 3 Stänger munnen mellan varje S3 3 Återhållen, spänd 1 Stora medrörelser i underkäken 3 Stänger munnen mellan varje, sluter läpparna runt tungan, medrörelser i kinder, något nedåt IS3a 1 Tar ej ut rörelsen 0 0 Något nedåt IS3b 0 1 Medrörelser i 0 Något nedåt underkäke IS3c 0 0 0