#1: SMUTS
TEMA: SMUTS Den direkta associationen är kanske påtaglig och äcklig: skit och restprodukter, skadedjur, sjukdomar och kroppsvätskor. Något överflödigt, farligt, skamligt, ett resultat av liv som inte kontrolleras eller saneras. Smutsbegreppet verkar uppstå i den komplexa mänskliga relationen till det naturliga. Å ena sidan fjärmar vi oss från det, och på sjukhus, i badhus, reningsverk, fabriker och laboratorium, i religiösa och akademiska lokaler hamnar kroppsligt och naturligt i konflikt med kliniskt, andligt, intellektuellt. Å andra sidan leder skapandet av ett slags civiliserad renhet till sopberg, oljeläckor och koldioxidutsläpp, till kåkstäder och slumområden. Är naturen och vi själva i grund och botten rena eller smutsiga? Begreppet används som metafor och liknelse med såväl positiv som negativ klang. Prestationer och ambitioner kan uppnås med skit under naglarna samt blod, svett och tårar, samtidigt som man talar om smutsiga affärer, smutskastning, om att sitta i skiten och att känna sig moraliskt smutsig. Genom sin värdeladdning blir smuts ett skällsord, en definition som gör skillnad på folk och folk, ett uttryck för fördomar. Renheten, det fräscha, klanderfria och ordnade, är ett ideal och därmed även en statussymbol och klassfråga. Toleransen gentemot och definitionen av det smutsiga varierar över tid och beroende av plats, och kan kopplas till teknisk utveckling, forskning, kultur, politik och ekonomi. Kanske handlar smuts bara om något som befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt, något som inte lever upp till förväntningar, som stör harmoni eller status quo? Kanske kan smutsen signalera ärlighet, att låta något vara vad det är - men vad händer med genuinitetsanspråket om smutsen, patinan, det slitna blir till estetik, ett medvetet val? Och hur kan något som anses kasserat, farligt eller föraktligt omvärderas, återanvändas, få en ny funktion? Liksom arkitektur inte bara handlar om hus försöker premiärnumret av Skalan behandla smuts ur ett så brett perspektiv som möjligt. Vi och ett antal andra studenter delar på följande sidor med oss av våra tolkningar. Redaktionen, Stockholm januari 2014
5 6 att tillgodose marknadskapitalismens krav på ständig tillväxt. centrum i den stadsdel som med en illustrativ blinkning Sin tämligen ringa skala till trots utgör projektet Nya till dess nu utraderade ruffighet kallar sig för Gaffel- och Hornstull ett tydligt exempel på hur reklambranschens knivsöder. Ett högst aktuellt område som står inför samma och näringslivets strategier blivit stadspolitiska knep: hur risk av utvecklingsfenomen är Slakthusområdet i Johanneshov, identiteten mytologiseras och exotiseras, och dess historia strax bakom Globen. I ett sekel har platsen fungerat som 8 skrivs om för att skapa ett större intresse kring platsen. Gärna ett industrilandskap för djurhållning och slakt, dock ackompanjerat av en klatschig slogan. sedan 90-talet enbart styckning, förädling och handel med köttprodukter. I de gamla industrilokalerna har emellertid en För majoriteten stockholmare har området på Södermalms mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt från reklam- och västra sida alltid betraktats som inte mycket mer än en ganska tv-byråer till arkitektkontor och klubbar, som tack vare relativt luggsliten stadsdel. Någon gång i början på 00-talet myntade låga hyror gemensamt skapar en variation av aktiviteter. Ett en DN-skribent begreppet Knivsöder, en något nedsättande sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ prägel har förstås men slagkraftig formulering som anspelade på områdets ruffiga inte undgått Stockholm stad. I Vision 2030, en övergripande och påstått farliga karaktär. Ungefär i samma veva började det plan som inkorporerar ny infrastruktur runt om i staden och puttra och fräsa, och då Street med loppmarknader och flertalet nya projekt, benämns Slakthusområdet som en del klubbar öppnade vid Hornstulls strand, följde en dramatisk av Vision Söderstaden 2030. I skuggan av Tele2 Arena och ökning av antalet barer och kaféer, sida vid sida med second snart möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA målar man hand-butiker, hippa frisörer och reklambyråer. Enligt upp en drömsk utopi efter samma recept som skrevs redan vid Stockholm stad, som sedan länge velat rusta upp området, Bo01 i Malmö och som även friskt nyttjades vid uppförandet av gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt. Tillsammans Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det slitna, kadaverdoften. med Bonniers fastigheter och reklambyrån Abby Norm Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll framlades en plan för drastisk kommersiell exploatering med det urbant ruffiga och spela på industriestetiken. På hemsidan en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka konsumenter i bygg.stockholm.se, som är en del av Stockholms Stad, finns 30-någontingåldern som söker det lite annorlunda, kanske en minst sagt exotisk beskrivning av idén kring områdets till och med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig miljö. framtid: Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att Här fanns inte plats för illaluktande gränder och dåliga, de kulturhistoriska byggnader som finns ska bevaras och genuint dåliga burgare. 2013 invigdes således Nya Hornstull, varsamt integreras med nya byggnader. Utvecklingen ska Det är vi som ska bygga bort smutsen Nomad Smuts som identitet och handelsvara 11 12 18 Andras hem Ahmedabad s Golden Temple of Trash Fimpslottet 20 26 28 Mina drömmars smutsigaste stad Koreografisk notation för lakansvikning Händer 31 32 38 Det är okej Plumberna: översättning och kommentar Ren estetik 43 44 48 05:35 Den rena illusionen I nästa nummer
REDAKTION: Helena Andersson Mika Blomqvist Axel Burvall Ludvig Ekman Adnan Gacanin Fredrik Jönsson Susanna Lindvall Tidningen Skalan ges ut av den ideella föreningen Skalan och drivs av studenter från KTH Arkitekturskolan. Tidningen är kostnadsfri och utkommer med 2 nr/år. De medverkandes åsikter är deras egna. Orgnr: 802473-2102 Tryckt av Edita Bobergs AB, Stockholm KONTAKT: info@skalan.se HEMSIDA: www.skalan.se The editorial staff of Skalan has done everything in their power to correctly use the images in accordance with their sources. If you have any concerns or problems with how the images have been used please contact us at info@skalan.se. This journal is not for sale and no commercial gain has been made.
NOMAD KARL LINDSTRAND
År 2050 har människans förhållande till boendeplatsen förändrats i takt med att världens klimat havererat. Marken är obeboelig och utarmad och jordens invånare tvingas leva på resande fot i ett sökande efter en plats att uppehålla sig på. De är klimatflyktingar och söker ett hem som går att vara i under en längre tid. I städerna sträcker sig enorma kapslar mot skyn. Dessa drivs av vindkraft och kan förflytta sig till nya platser när den nuvarande blir alltför ogästvänlig. I dessa nomadiska strukturer skapas en trygg sfär där människor kan dröja sig kvar i hopp om att planeten tillfrisknar. 7
SMUTS SOM IDENTITET OCH HANDELSVARA ANDERS JOHNSSON En utsuddad ljudmatta möter mig i toppen av trappan. För varje steg ned ökar vibrationerna. Musiken hårdnar. Luften blir tätare och en svag doft av rök som letat sig ut ur ett rökrum gifter sig snällt med en tilltagande klubbessens. Ur dimman träder ett trångt rum, som hämtat från ett 80-, 90- eller varför inte 00-talsberlin. Klibbigt golv och öl i engångsglas. Tags över väggar och tak tillsammans med flagnande färg. En vän spelar skivor ikväll. De har precis renoverat, förklarar han. Det talas mycket om områden och distrikt i Stockholm. Grunden till det stockholmska området finner vi på sydöstra Södermalm, där lokala näringsidkare i slutet av 1990-talet tog initiativet att arrangera så kallade SoFo Nights: kvällar med förlängda öppettider, då de gamla arbetarkvarteren söder om Folkungagatan plötsligt insveptes i en internationell, avslappnat exklusiv och alternativ doft som lockade nyfikna, trendkänsliga människor att shoppa, äta, dricka och umgås. Allteftersom ryktet spreds och fler verksamheter etablerade sig såg upphovsmännen till att söka varumärkesskydd för akronymen SoFo, och därmed undvika exploatering av kommersiella krafter. Konceptet skulle dock komma att stå mall för liknande framtida projekt, högst drivna av precis dessa kommersiella krafter. Nu när folk tröttnat på gallerian, förstått dess logik, dess hopplösa copy-paste, så uppfinner vi nya sätt att göra stockholmarna, eller ska vi säga konsumenterna, törstiga på samma upplevelser i nya förpackningar. Det handlar inte om att skapa en atmosfär inom en specifik struktur: ingen luras längre att tro att konceptet skulle vara unikt. Istället söker man nya möjligheter att appellera till människors ego, och då räcker det inte med en byggnad. Producenterna har insett att det krävs mer för att tillfredsställa en nyvunnen syn på den egna identiteten. 8
näringslivets strategier blivit stadspolitiska knep: hur identiteten mytologiseras och exotiseras, och dess historia skrivs om för att skapa ett större intresse kring platsen. Gärna ackompanjerat av en klatschig slogan. Vad SoFo är idag kan ses som en stadsbyggnadspolitikers våta dröm: Det är så här vi gör ett område attraktivt. Vad SoFo är idag kan ses som en stadsbyggnadspolitikers våta dröm: Det är så här vi gör ett område attraktivt. Det är så här vi lockar konsumenter. Det är så här vår stad skall byggas. Liksom andra städer strävar Stockholm efter att hävda sig i den växande konkurrensen på marknaden, att sticka ut i det globala skyltfönstret. Identitetsmakeriet är således inte enbart en fråga för privatpersonen eller företagaren. Stadens identitet och varumärke måste konstant stärkas, och i termer av stadsplanering innebär det ett kraftigt tilltagande koncept av att branda och öka attraktionskraften hos de enskilda zonerna i det urbana landskapet. I skottlinjen ligger ofta vad som betraktas som uttjänta, mer eller mindre perifera områden, vilka dock äger goda förutsättningar att agera grogrund för nya utvecklingsområden med nya identiteter som i slutändan kan bidra och förstärka det gemensamma varumärket. Gentrifieringen har blivit en central del i det kommersiella maskineri som vunnit allt större mark för att tillgodose marknadskapitalismens krav på ständig tillväxt. Sin tämligen ringa skala till trots utgör projektet Nya Hornstull ett tydligt exempel på hur reklambranschens och För majoriteten stockholmare har området på Södermalms västra sida alltid betraktats som inte mycket mer än en ganska luggsliten stadsdel. Någon gång i början på 00-talet myntade en DN-skribent begreppet Knivsöder, en något nedsättande men slagkraftig formulering som anspelade på områdets ruffiga och påstått farliga karaktär. Ungefär i samma veva började det puttra och fräsa, och då Street med loppmarknader och klubbar öppnade vid Hornstulls strand, följde en dramatisk ökning av antalet barer och kaféer, sida vid sida med second hand-butiker, hippa frisörer och reklambyråer. Enligt Stockholms stad, som sedan länge velat rusta upp området, gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt. Tillsammans med Bonniers fastigheter och reklambyrån Abby Norm framlades en plan för drastisk kommersiell exploatering med en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka konsumenter i 30-någontingåldern som söker det lite annorlunda, kanske till och med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig miljö. Här fanns inte plats för illaluktande gränder och dåliga, genuint dåliga burgare. 2013 invigdes således Nya Hornstull, centrum i den stadsdel som med en illustrativ blinkning till dess nu utraderade ruffighet kallar sig för Gaffel- och knivsöder. Ett högst aktuellt område som står inför samma risk av utvecklingsfenomen är Ut med smutsen, det slitna, kadaverlukten. Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll det urbant ruffiga och spela på industriestetiken. 9
Slakthusområdet i Johanneshov, strax bakom Globen. I ett sekel har platsen fungerat som ett industrilandskap för djurhållning och slakt, dock sedan 90-talet enbart styckning, förädling och handel med köttprodukter. I de gamla industrilokalerna har emellertid en mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt från reklam- och tv-byråer till arkitektkontor och klubbar, som tack vare relativt låga hyror gemensamt skapar en variation av aktiviteter. Ett sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ prägel har förstås inte undgått Stockholms stad. I Vision 2030, en övergripande plan som inkorporerar ny infrastruktur runt om i staden och flertalet nya projekt, benämns Slakthusområdet som en del av Vision Söderstaden 2030. I skuggan av Tele2 Arena och snart möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA målar man upp en drömsk utopi efter samma recept som skrevs redan vid Bo01 i Malmö och som även friskt nyttjades vid uppförandet av Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det slitna, kadaverdoften. Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll det urbant ruffiga och spela på industriestetiken. På hemsidan bygg.stockholm.se, som är en del av Stockholms stad, finns en minst sagt exotisk beskrivning av idén kring områdets framtid: Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att de kulturhistoriska byggnader som finns ska bevaras och varsamt integreras med nya byggnader. Utvecklingen ska också bygga vidare på områdets starka tradition av god mat genom till exempel nya restauranger och caféer. Att beskriva Slakthusområdet som en plats med kulinarisk tradition är förstås en sanning med modifikation. Liksom i fallet Hornstull handlar det om en omskrivning av historien; en föreställd förmåga som avser att stärka attraktionsvärde, varumärke och identitet. När frågan är om det inte bara är ytterligare en galleria i modern tappning. För vem är staden attraktiv, vad gör den attraktiv och vad innebär egentligen en hållbar stad? En attraktiv, hållbar och växande stad. Huvudstadens stadsbyggnadsdevis är föga unik, utan återfinns i alla typer av utvecklingsvisioner för städer världen över. Vad som snarare blir intressant är när dessa ord skall dechiffreras: för vem är staden attraktiv, vad gör den attraktiv och vad innebär egentligen en hållbar stad? Det finns anledning att analysera och reflektera över vad som växer fram i kölvattnet av planmässigt ordnad gentrifiering. En stad kräver utveckling och ska utvecklas, men de metoder som systematiskt används riskerar att skapa en stad där kulturella och sociala aspekter trängs allt längre ut i periferin. Systemet slår mynt av dem som bott och arbetat i ett område, gett platsen en själ och en sann identitet, och troligen tvingas flytta till följd av utförsäljning och stigande priser. Vad som förefaller bli en något ironisk konsekvens i sammanhanget är när vi plötsligt har en nyrenoverad stad i perfekt skick, men en fortsatt efterfrågan på något annorlunda och mer genuint. Stockholms botemedel tycks vara att injicera ett slags artificiell smuts. Vi beklär våra hela och rena väggar med den typ av yta som den ständigt otillfredsställda målgruppen efterfrågar. Vi vill vara i Berlin, men bo i Stockholm. Vi vill befinna oss i en kreativ miljö, men inte behöva skapa själva. Vi vill känna oss alternativa och unika, men inte göra avkall på bekvämlighet och hög standard. Och staden serverar oss det vi vill ha, totalt befriat från smuts och fara. Att skapa något som i faktisk bemärkelse avviker från normen, eller rentav tillåts utvecklas efter eget bevåg, var nog en idé som tidigt förvisades till papperskorgen på stadsbyggnadskontoret. Om den över huvud taget dök upp. 10
ANDRAS HEM SUSANNA LINDVALL Personerna stänger dörren för att få vara i fred och göra sig hemmastadda. De står på mattan, tar av sig skorna och ställer ifrån sig väskorna. I samma ögonblick som väskorna vidrör golvet uppdagas en annan värld en kontrast till idyllen. Genom strumplästen blir de varse ett ojämnt underlag. Böjda över sina väskor noterar de golvet. Där löper ett tjockt lager damm och andra oidentifierbara rester som strumporna skyddar dem ifrån. Att ha dem på sig känns tryggt. De bildar en barriär mellan bar fot och främmande golv. Blickarna dras mot sängen. Täcket ligger hopknölat, lakanet är skrynkligt. Vid en närmare titt avslöjas fläckar bruna, gula och röda. Tankar om fläckarnas ursprung cirkulerar. Vems är fläckarna? De är inte deras. De är lämningar ur de andras liv. Lämningar som alstrats sakta och länge som omger dem. De finns överallt. Men de får bo där gratis, och det är de tacksamma för. De lämnar rummet, byter miljö, ser något annat än lägenheten. När de kommer tillbaka upptäcks köket. Kanske kan de sitta där och äta och låna utrymme i kylskåpet. Ingenting är rent, men används ändå av de andra. Behoven rangordnas. Köket behövs inte, men badrummet behövs. Där gör man sig ren. De nytvättade fötterna ställer sig på badrumsgolvet där de tvingas bekanta sig med de andras lortiga fötter. I sovrummet bäddar de om. Sängen får ett nytt lager, ett tillägg till det lånade. De andra har inga kuddar över och de får improvisera egna genom att vika ihop sina tröjor och stoppa dem i egna örngott. De lägger sig i sina lakan i de andras säng. Gränsen mellan lakan och säng är hårfin, men betyder så mycket. De kan slutligen sova. De vaknar. Över golvet lägger de ut kartongoch pappersbitar att kliva på för att undvika spåren av de andra. De identifierar de mest tillgängliga ytorna där de lägger sina saker. Men det mesta lämnar aldrig resväskorna. Lägenheten är konstant med sina väggar, golv och tak. Men i den ser de något mer, något som inte hör dit. Lägenheten är inte befriad från det. Lagret av oönskad smuts är en yta, en tapet, en fernissa. Vad vore lägenheten utan den? Inte de andras, kanske deras. 11
AHMEDABAD S GOLDEN TEMPLE OF TRASH FREDRIK JÖNSSON I fucking hated the place. I thought it was really dirty, really noisy. You know, I said I d basically never go back. In spite of Rob Taylor s less than mediocre first impression of India he later returned for a two-year internship. There he underwent the extreme highs and also the incredible lows of living in a different country as a minority outside his own culture; an expat life. Unsatisfied intellectually and professionally, Rob moved back to the U.K. and began his post-graduate degree at the Architectural Association in September 2011. Ahmedabad s Golden Temple of Trash is Rob s diploma project, an additive cultural reflection on the inhabitants way of life which promotes an important dialogue about waste, creativity and ultimately life and death. FREDRIK: What did you want to bring out in the garbage-aspect of the project? ROB: Well, the question of value in India is super interesting because there is a sort of natural assumption that things are generally worthless. It s a very crude analogy to draw, but things like the cast-system; since people are naturally dismissive of people below their station, social mobility and social value, the cost of human life if you like, because there are so many people over there, is incredibly low. People are almost seen as disposable, and whilst you have this sort of flippant attitude towards the value of human life over there, there s a real fetishisation of WEAVING A LANDFILL INTO AHMEDABAD A re-appropriating infrastructure puts traditional sub-continental spaces of religion and celebration to practical use in Ahmedabad s Asnani Landfill. Street cleaners unritualised informal practices, the backbone of the Indian city, are recognized through the transposition of an alternative meteorological and astrological Hindu calendar onto the inhospitable topography of garbage: while they sift through trash, the landfill also becomes a destination for Europe s toxic yet valuable electronic waste. 12
AHMEDABAD: THE RITUALISED CITY The Indian city is perceptually composed of a series of rituals rather than its physical and geographical condition. Wedding processions, colourful celebrations, kite and dance festivals equalize the Gujarati city of Ahmedabad. Citizens congregate in the public realm to conjure their own public territories of celebration through gathering together with a single purpose, be it the harvest festival Makar Sankranti, the rebirth festival Ganesh Chatturthi or Holi, the festival of colours. status-bestowing objects. [For example], Indian housewives own 40% of all of the world s goldreserves, and this is worth more than the combined gold-reserves of Germany, U.S., France and the IMF. There is just a fetish over status-bestowing trinkets, which [is] kind of weird, especially with the Hindu-dimension, because that s so fucking tacky, man. It s not mutually exclusive to them; things can be valuable and still like really shitty. So this sort of underlying attitude towards the way they see the world, at least in the last ten years or something, given the philosophical movement called Jugaad, is really interesting. Jugaad is a Punjabi word. It s a noun, and it describes a type of vehicle: basically a van, built around a petrol-powered irrigation pump. The idea is that you have these farmers, who have very little, but they have a water pump, and so if they need a car they will build this kind of weird monstrosity around it. So what it exemplifies is, given the lack of natural resources, and that there s no abundance of high-tech stuff, people basically have to do shit on the fly; they have to innovate in these really scarce environments. There is potential in everyday objects we normally overlook as being garbage. I think it s particular to India because the only real thing they ve got going for them in terms of natural resources is the local contingent knowledge of the people. And if you take that into the recycling infrastructure in India, this idea of Jugaad is super interesting. In the U.K. we have recycling goals that we re looking to achieve by the year of 2020, and India already achieves this. 13
KALI S CONFLAGRATION TOWER The Gods can be swayed through ritualized offerings, and to the throngs of ragpicking Hindu believers, the two patron Gods of India s impoverished, Ganesh and Kali, are no exception. An industrial shrine to Kali, the Goddess of both death and change, refines mundane materials latent in electronic waste offered up to her. The incinerator is accompanied by a space for trading among ragpickers. 14
THE ALCHEMITECTURAL GOLDMINE In 2012, India purchased complete electronic scrap units for ca Rs 450- (US$9) a piece. These units were worth ca RS 18,900- (US$378) a piece in assorted raw materials according to that year s average commodities values, providing the materials were separated. The gold parts of the electronic waste s printed circuit boards catalyse the transmogrification of the mountains of toxic garbage into nuggets of pure gold. Trails of molten gold fly overhead, passing across the public s routes into the shrines, hinting at the function of the factory s private, sacred and productive alchemical processes and spaces within. 15
Mainly because there are just so many people who have so many ingenious ways of doing it and are prepared to get their hands dirty. And, even though on the top, sort of superficial level, it seems like a real mess, it actually works with a real, ruthless efficiency. My project sits in that strange duplicity; the fact that it s not mutually exclusive, the fact that you can have something very organized that works like clockwork, and, apparently, just a fucking mess. Dealing with the Western world s waste, I suppose, in a way that we aren t qualified to do because we have different laws over here. So, what you do is, you tap into the fact that religious people are just prepared to do more crazy shit like poison themselves when they re working with toxic materials and just ship all the computers out there, as it gives them a way to make money. I don t want to get too much into the realistic things because it s not really what my project s about. It s about understanding this Indian attitude towards the value of objects and the value of your people. FREDRIK: You bring up alchemy in this project. Is that the spiritual aspect, the Jugaad philosophy, coming into play? ROB: Yeah I think so. I mean alchemy is super interesting, because the goal of alchemists is basically about turning a mundane material into something valuable, so turning lead into gold. And this transformation, back in the days of the renaissance, [according to] my reading, was less a scientific process and more want to do with a belief, that you almost willed the metal to happen because it was such a mystical process. So, you know, there was no scientific understanding or framework to see in the world, it was more of a sort of cookery, like an art rather than a science. I think that this kind of idea of trying to transform through the power of belief rather than necessarily a scientific observation is still very much predominant in India. Religion, spirituality, This is such a cliché, man, but it dominates every aspect of life; [it s a] common ground for people. To the point where, there s actually a patron god of Jugaads at the moment, Viswákarman. He s also the patron god of architects. If your car breaks down on the side of the road, there will be a little shrine to him so that you can pray - it s fucked up, man, but people genuinely believe in these things! FREDRIK: It s interesting that you have this hyper-modern industry and then at the same time use these old religious references. Even the presentation is almost like old noble or religious tapestries. ROB: Yeah, they re called miniature paintings: there s a school of painting for it in India. Miniature obviously implies that the thing is small, but actually it comes from the Persian word mini that means red, which was the predominant dye that people used to make these paintings with. They depict Mughal courtly life, paradisiacal scenes, serene, aristocratic like the king going shooting with tigers and stuff. I suppose what I wanted to do by representing my project like that was to subvert this idea of what is valuable and what is clean and what is paradisiacal, by drawing a kind of dystopian mess, like fucking peasants and shit, instead of the king. Because these people don t really have [something of] their own, I wondered about the social strands of this project, about sort of providing an enclave for people who are otherwise disenfranchised. By subverting a traditional form of representation it gives value to what they do. 16
FREDRIK: Do you think that was a necessary thing to do? I mean, do you think people would ve paid attention to it if you did the opposite of this tapestry? ROB: Well, this is such a cynical thing to say man, in architecture school if your shit doesn t look amazing, no one takes it seriously... On the one hand, [it s] bullshit about how it s an academic point of choosing this kind of reference; it also needs to look fucking sexy. FREDRIK: Obviously this is a representation of the ragpickers efforts; a cyclical process that is going to end up in the rich peoples pockets. It would be self-sustaining, it would give the ragpickers a better economic situation, but what was your take on it, what was your idea? ROB: I m happy to leave it open, you know. The thing about student projects is that normally, when they become too didactic and kind of tell you the whole story that loses the intrigue. I m happy for people to be like I fucking hate your project. It s like a work house. It s a concentration camp. What are you doing? But at the same time, it gives them an income and actually it s maybe the only way to generate the social mobility missing from society in India, to sort of resign yourself to the fact that maybe you re not going to be able to break through from the shackles that are holding you down, but you make enough money by killing yourself with toxic material so that your kids can. The goddess Kali sums it up quite neatly: she s the patron saint of the rag-pickers, and as well as being their idol and their specific deity, she s also the goddess of destruction. So whilst they re sort of trying to barter her favor with all the offerings they make, the thing that gives them a livelihood, [and the] ability to work with all these toxic materials is the thing that ironically is going to kill them. This sort of duplicity with Kali and what they do is what my project is about for me. It s about exposing the underbelly but it having kind of a superficial feel, a utopian dream, but actually you should look a little bit more closely at how it works socially and see that it s not all rosy. It s not like a series of beautiful garbage, you know, like a dump or whatever with this weird factory just a horrible, nasty, dystopian monster. I don t know, it s provocative I guess. I don t want to judge it too clearly because it shuts down the possibilities of the thing. THE RAGPICKING WAGON WALLAHS Scavenged material is sorted into categories before being incinerated, leaving only the valuable metal elements. Electronic waste must therefore be broken down and sorted in to its basic components upon arriving at the temple. These basic components are classified as precious, and refined further, or mundane, whereby further processing is economically infeasible. Subdivided wagons along with a multitude of ragpickers enable in-situ sorting before the materials continue on for further processing. 17
FIMPSLOTTET TEXT: ADNAN GACANIN BILD: MIMMI GUSTAFSSON Gula efter första blosset bruna blöta staplas de på varandra nej de är vad högen består av och högen växer och det är inte längre en äcklig det är en samlingsplats och det respekterar man ju det är ett berg av organisation som pressas fram av kontinentalplattorna det är heligt och det lockar nya fimpare man kan inte påbörja ett nytt inget en äcklig när det finns en hög och den har alltid funnits det känner du för det vore orimligt att nån slängde en äcklig ett nytt inget när det måste ha funnits en hög nånstans och där hade allt hamnat om inte den här högen också fanns nu växer den och mellan alla ihjältrampade skeva skrynkliga finns något annat man skulle kunna kalla det ett tomrum eller mellanrum men det är nånting annat tänk efter det är ett äckel men det är också gångar och salar och trappor och skrymslen det är både och både rum och äckel. nu går du på ett uttjänt filter det är lite mjukt pappret är lite skrynkligt efter att ha suttit i någons läpp och kanske fastnat lite i den torra läppen av nån anledning är det orange med nåt mönster ska det föreställa kork? Luften är lite orange och smutsgul eller är den askgrå? För askan finns kvar lite lite när den ligger och vilar i ruinerna av det brända pappret som fortsätter där filtret tar slut men oändlig när man väcker den då breder den ut sig över allt och med den kommer lukten den torräckliga som möter den suräckliga i det gula och orangea tillbaks till slottet och du undrar vem som är kung i slottet men det är ingen för det är folkets slott och där hålls inga banketter där vandrar man bara runt bakfull vänta när blev det ett slott undrar du och du sitter och vilar och försöker hitta springor som läcker luft och du sitter på en mentolis den har ett vitt filter drogs du till det vita? Inser du nu att det inte är renare? Du förstår när du vandrar genom äckelrummet att det inte kan vara nånting annat än ett slott fast det på håll utger sig för att vara en spontan självklarhet (kompakt som folkmassan nedanför dig på gatan men som du aldrig får uppleva för att den tycks skingras kring dig tills du inser att det inte finns någon trängsel och du blir lite besviken att det du ser framför dig är detsamma som det du rör dig i just nu du har inte en privilegierad översikt över den ovetande klumpen du är en del av den icke-existerande klumpen och det är allt) du springer in i väggen och studsar mjukt tillbaka springer in i en annan men det är tyst helt tyst och det koncentrerar alla färger och alla lukter och den syrliga luften och askan som fastnar på dig som du inte kan sopa bort bara bre ut fördela jämnt tunna ut så att du en kort stund glömmer den tills mer fastnar och du blir påmind och undrar om du bara ska låta det vara om det är värt att glömma för du avskyr att bli påmind men tankarna trängs undan de får inte plats längre eftersom allt koncentreras i dig du bär allt som är äckelrummet och det kollapsar om du hittar ut men det gör du inte för du klättrar och letar men slottet är en auktoritet och ingen slipper skatten och slottet växer och det begraver dig uppåt och utåt i ett överflöd av rum. 18