Inspirationsdag med fokus pa tidiga insatser och familjecentrerat arbetssa tt

Inspirationsdag med fokus pa tidiga insatser och familjecentrerat arbetssa tt Medverkande: Moderatorer: Lars Gelander, verksamhetschef Angereds Närsjukhus & Anita Nilsson, processledare Temagrupp Barn och unga Ing-Marie Wieselgren, projektchef SKL Åsa Lundquist, planeringsledare socialresursförvaltning Göteborg Ellinor Bylund, sektorchef individ- och familjeomsorg/funktionshinder Ulrika Granskog, utvecklingsledare. Umeå kommun och Västerbottens läns landstings primärvård Karolina McPherson, enhetschef Individ- och familjeomsorg i Örgryte-Härlanda Karin Hedin, förskolechef i Hjällbo Linda Sanneving, temaledare första linjen SKL Inledning Lars Gelander, moderator Vårt mål är att alla barn ska lyckas i skolan och då är tidiga insatser en nyckelfaktor. För att samverka kring detta behöver vi fråga oss vilka verktyg vi har och hur dessa kan utvecklas. Vi har bl.a. familjecentrerat arbetssätt men vi behöver också fundera över hur vi förstärker arbetet högre upp i åldrarna. Föräldrar ska veta vem de ska vända sig till vid all typ av problematik och vi ska göra största möjliga nytta. Det kanske kräver att vi är mer utåtriktade och aktiva för att knyta ihop våra organisationer. Tidiga insatser för goda och jämlika livschanser och hälsa i Göteborg Åsa Lundquist, Social resursförvaltning På befolkningsnivå följer hälsan en social gradient som beror på samhällelig hierarki. Det grundar sig i makt, kontroll och resurser och hur dessa är fördelade i samhället. Gradienten innebär att hög utbildning, ekonomi och makt i samhället ger en lägre risk för sjukdom och förtidig död. Den förklarar hälsa till större del än andra betydande faktorer. Åter igen, det här mönstret syns på befolkningsnivå, en individs hälsa kan inte bedömas utifrån social position, däremot kan risken för ohälsa till viss del uppskattas. Rapporten Skillnader och livsvillkor i Göteborg, visar att Göteborg sedan 1992 haft en positiv ekonomisk utveckling men att alla inte fått ta del av den. Bl.a. detta har lett till att de sociala klyftorna och hälsoskillnaderna har ökat. Skillnader finns alltid i ett samhälle

men när de blir för stora och den sociala gradienten blir för brant blir det ett problem. Detta har hänt i Göteborg, både mellan och inom stadsdelar. Rapporten syftar till att uppmärksamma frågan och fungera som ett verktyg till hur vi tillsammans kan arbeta för att minska skillnaderna. Ute i verksamheterna ser man naturligtvis en mycket mer nyanserad bild än de statistiska siffrorna och det är viktigt att vi har en balans mellan det individuella och det samhälleliga perspektivet när vi arbetar med de här frågorna och möter individer. Vi måste uppmärksamma olikheterna inom våra stadsdelar och klara av att ha flera bilder i huvudet samtidigt. För att ge störst nytta krävs fördelning av resurser i olika stora doser. Vi ska vända oss till alla men i lite större doser till de som har störst behov. Att minska skillnaderna i hälsa ger vinster för både individer och samhället. WHO liksom OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden lyfter frågan om vikten av att minska de sociala skillnaderna. Om beslutsfattare väljer att investera i hälsa kan skattepengar användas till annat än att lösa de problem som uppstår på grund av social ojämlikhet. Göteborgs stad har som prioriterat målområde att minska skillnaderna i hälsa. Göteborgs rapport kommer troligen att vara i fokus i kommande budget. Vi ser också ett intresse från bolag som Göteborgs Energi och Göteborgs hamn. En förutsättning är att alla arbetar efter samma mål, hur detta ska nås kommer att skapa konflikter. Vi behöver utmana våra system för att utveckla oss mot detta. Vi kan t.ex. fundera över hur vårt styrsystem Rappet fungerar för att bedöma konsekvenser för skillnader i hälsa? Gör en hälsokonsekvensbedömning och ställ dig frågan - Ökar eller minskar detta beslut skillnaderna i livsvillkor och hälsa? - i alla beslut. Psykisk hälsa i framtiden säkra kort och utmaningar Ing-Marie Wieselgren, SKL Hur ska man få till det där som alla vill och tänker på? Det är lättare att se tillbaka på det som redan är gjort än det som ska göras. Kanske behöver vi ligga på oss själva lite. Det är viktigt att fundera över hur vi ska bli så snabba att vi hänger med i utvecklingen utan att vi blir så snabba att vi inte tappar greppet. Vi bör göra som idrottarna - hänga på i frontlinjen för att orka hålla tempot. Tänk också på att vissa saker förändras, andra förblir desamma. Människor kommer fortsätta att vara olika och det behövs system som kan möta olika människor. Vi kommer fortsätta att tycka om samvaro och fysisk kontakt. I framtiden kommer vi behöva skilja på saker som kräver att vi är med varandra fysiskt och vad som kan göras över nätet. När vi pratar psykisk hälsa kan vi vara överens om att det kommer vara viktigt att vara behövd. Hjärnan är densamma som på stenåldern men miljön förändras och vi kommer troligtvis umgås mer över nätet i framtiden. Vilka värden kommer att vara viktiga då? Det måste vi tänka på redan nu. Sliter vi ut hjärnan så är den svår att reparera och därför måste vi förstå psykisk ohälsa. Vi är olika och vi måste lära oss att känna efter när vi tagit i för mycket med hjärnan precis som vi gör med kroppen. Forskare varnar för att barn far illa av för mycket skärmtid medan andra visar på positiva effekter för barn att använda dagens teknik. Troligtvis har ingen av dem fel, för att människor

är olika. Här är det viktigt att hänga med hur ser världen ut? Det är svårt att säga om det är farligt eller inte. Vi behöver kanske istället fokusera på hur det används och vad det ersätter. Att sitta i knät och bläddra i en bok kan man säga är ett grundläggande behov. Hur använder vi de nya alternativen? Det kanske är viktigare att prata med föräldrar om än antal minuter skärmtid. Tidiga insatser är avgörande. Genom att hitta problemen tidigt och se runt problemet så kan vi hjälpa och förebygga. Vi behöver bli duktigare på att se när problemet finns hos individen och när det finns i samhället. Se sammanhanget; miljön, skolan, familjen etc. Världen blir inte enklare, den blir mer komplicerad. Vi måste därför hänga med för att kunna se vad vi ska ge till alla, till några och till några få. Forskning visar att generella insatser är lönsamma men också att det finns risker, att de som har det skapligt tar till sig mer medan de som har det största behovet tar till sig mindre. Det finns då risk för ökande klyftor. Vi behövs alltså hela vägen och vi kommer alltid ha bråttom för att fånga individen just när hen är tillgänglig och motiverad. Om allt annat går att göra dygnet runt så måste sjukvårdsinsatser också hänga med. Använd gärna Tidiga listan som består av nio tidiga insatser/tidig upptäckt som fångar några av de viktigaste områdena för att främja psykisk ohälsa hos unga. Här finns listan: http://www.psynk.se/download/18.7e56c4f31498402ab2f4b97e/1416390173909/tidiga_li STAN_04nov14.pdf Alla ska kunna uppfylla sina drömmar Hälsa, lärande och trygghet utvecklingsarbete inom första linjen kring barn och ungas psykiska hälsa Ulrika Granskog utvecklingsledare. Umeå kommun och Västerbottens läns landstings primärvård Vi är många aktörer som är med och påverkar barns framtid och ju tidigare det går att sätta stopp på en negativ process, desto bättre. Vinsten hamnar inte alltid hos de som gjort jobbet, men det lönar sig alltid i längden. Tillsammans vill vi bygga ett bättre samhälle, där vi kan se både detaljer och helheten. Umeå är ett praktiskt exempel: Umeå har jobbat för att få fram en bra verksamhet kring familjecentraler. De har varit med i modellområden och ledningssystem där HLT (hälsa, lärande och trygghet) skapades. HLT är en samverkansform för barn mellan 0 16 år. En viktig del i detta arbete är första linjen, den funktion eller de verksamheter som har i uppgift att först ta emot barn, ungdomar eller familjer som söker hjälp för att ett barn mår dåligt, oavsett om problemet har Hälsa Lärande psykologiska, medicinska, sociala eller pedagogiska orsaker. Första linjen ska bygga på ett helhetstänkande, med en förståelse för att psykisk hälsa, medicinska faktorer, sociala faktorer och skolsituation kan påverka varandra och bildar en helhet. Grundläggande för HLT är Trygghet att problemet ska ses i detta sammanhang och att åtgärder ska göras på området och i samverkan med barnen och föräldrarna.

För HLT-området finns en övergripande styrgrupp med blandade aktörer och representanter från landstinget, elevhälsan, socialtjänsten och skolan. Under den har vi en lokal ledningsgrupp med chefsfunktioner inom landsting skola/elevhälsa och socialtjänst. De operativa HLT-mötena anordnas av nyckelpersoner från socialtjänst, skola, elevhälsa och hälsocentral. För att ge rätt insats vid rätt tid på rätt plats använder vi en områdesbaserad första linje med synkronisering och identifiering av risk och friskfaktorer. Modellen som används är väldigt enkel och anpassningsbar, vilket har varit framgångsrikt för spridningen av konceptet. HLT möten har en regelbunden struktur. De sker terminsvis under samma tid, plats och dag. Grundstrukturen är en väldigt bra hjälp. Alla verksamheter kan aktualiseras till ett HLT- möte där allt samtycke sker från familjerna. Det är viktigt med ett bra samarbete och en god förståelse för vad socialtjänsten gör. De gör så mycket mer än att omhänderta barn. Det är mycket av det förebyggande arbete som behöver lyftas fram. Uppföljning och mätning: SDQ genomförs för barn som aktualiserats för samverkan. Det är ett verktyg som ska hjälpa till att hitta problemet, vilken typ av problematik man pratar om och få en förståelse för vilka arenor det rör sig om. Resultat av uppföljning: Antalet anmälningar och ansökningar till socialtjänsten har ökat och allt fler områden uppger att man avsätter fast tid för återkoppling till familjen och upprättandet av samordnad individuell plan (SIP). Alla områden uppger att familjerna görs delaktiga i insatserna. SDQ används inför HLT-möten och uppföljning. Med detta sätt att jobba hittar vi fler barn. Det är svårt, men vi är på rätt bana. Det är ett utvecklingsarbete som kräver mod och tålamod

Förebyggande/tidiga insatser för barnets bästa utifrån Västbus riktlinjer Elinor Bylund, sektorchef individ- och familjeomsorg/funktionshinder Västbus riktar sig till barn och unga upp till 20 år med psykisk och social problematik, som behöver tvärprofessionell kompetens från flera samverkande aktörer. Inom målgruppen finns stor spridning vad gäller problemtyngd och därför krävs det att problemen möts på olika nivåer. Den preventiva paradoxen kan användas som ett exempel för att visa på att insatser är viktiga även där inte riskgrupperna finns; i normalgruppen finns det fler barn som löper risk att hamna i problem än i riskgrupperna. Västbus har tidigare mest förknippats med barn med stora problem. Västbus jobbar nu på olika nivåer, igenom alla delar i triangeln. Västbus arbetar med ett familjecentrerat arbetssätt som grund, med Västbus riktlinjer som stöd och med SIP och Västbusmöten som verktyg. Västbus aktuellt Nytt informationsmaterial till föräldrar och professionella Ny handlingsplan med inriktning på kompetensutveckling och brukarmedverkan Åtgärder utifrån avvikelserapporten. Fyra aspekter behöver vi arbeta bättre med: Vägen in för familjerna med sina frågor är otydlig och oklar både för familjen och för verksamheterna. Det brister i kunskap om varandras verksamheter vilket leder till att familjer skickas mellan elevhälsan, vårdcentraler, BUP och habiliteringen. Brister i basnivåns förutsättningar för att uppfylla sina uppdrag. Många vårdcentraler saknar möjligheten att fylla sin roll som första linjen. Det är ett systemfel som leder till allvarliga konsekvenser för barn och deras vårdnadshavare. Brist på kunskap hos ingående parter om Västbus riktlinjer och samordnad individuell plan (SIP). Istället för att kalla till Västbusmöte försöker verksamheter att klara problemen själva. Återkoppling mellan verksamheterna brister vilket påverkar barnet negativt. Familjer blir inte erbjudna Västbusmöten eller SIP. Barn med mycket komplexa behov får vänta orimligt länge på insatser. Avvikelserna visar på att det främst orsakats av ansvarsfrågor som bollas mellan kommun och sjukvård. Vi behöver samlas för att se hur vi kan tillgodose behoven på ett bättre sätt. Hur kan vi göra så att färre personer faller mellan stolarna? En sak är att vi behöver prata med varandra och vi behöver mötas.

Goda exempel: Barn och ungdomsplanen Karolina McPherson, enhetschef, IFO Örgryte-Härlanda m.fl. Vi arbetar utifrån en barn- och ungdomsplan där barnhälsosamverkan är det övergripande paraplyet. Genom att arbeta familjecentrerat mot en familjecentral får vi ökad kunskap om varandras arbete och kan möta föräldrar och deras behov. Vi arbetar också med Västbus, föräldrastöd och har anställt en samordnande socialsekreterare. Koordinatorsrollen är en mycket viktig funktion i hela barnhälsoplanen. Vi arbetar med skolan som hälsofrämjande arena där vi utgår ifrån barn- och ungdomsplanen i vår ledningsstruktur. Det finns en styrgrupp av enhetschefer från olika verksamheter och en arbetsgrupp (medarbetare från kulturskolan, elever, föräldrar, kyrkan m.fl.) som arbetar i skolan. Fokus ska ligga på faktorer som gör att barnet vill komma till skolan. Vi har skapat trivselgrupper, lovverksamheter, rastverksamheter och en idrottsförening för att öka kamratskap, elevnärvaro och trivsel utifrån en omfattande handlingsplan. Ett specialteam finns som komplement och stöd för elever med hög frånvaro. Vår framgång ligger i koordinatorerna och att vi har byggt in samverkan i en form av ledningsstruktur.

Goda exempel: Barnhälsoteamet i Hjällbo Karin Hedin, enhetschef förskola Barnhälsoteamet i Hjällbo är ett konkret och lokalt exempel på där man kommit en bra bit i samverkansarbetet. Här arbetar vi med en enkel och beprövad samverkansmodell. I teamet ingår tre förskolechefer varav en är sammankallande, två specialpedagoger som arbetar med handledning och stöd, en förskollärare från öppna förskolan, en skol- och förskolepsykolog och en representant från resursenheten. Vi har också möjlighet att adjungera vid behov. Genom denna samverkan stärker vi anknytningen mellan föräldrar och barn. Vi tittar på barnets unika kompetens och använder arbetsformer där familjen är delaktig. Vi skickar inte runt familjen utan är en del i processen. Vi har samsyn i arbetet med familjerna och träffas en gång i månaden. Deltagarna är fasta och har kalendarium per termin. Vi arbetar i samråd med föräldrar, träffas där det är enkelt för familjen. Initiativ kan komma från olika håll, t.ex. kan BVC initiera träff när barnen är riktigt små och redan då få med förskolan som då har större möjlighet att ge rätt plats och rätt stöd från början när det är dags för barnet att börja förskola. Förskolan erbjuder också eget utformat föräldrastöd. Vår framgångsfaktor är att vi har trygghet och tillit till varandras professioner. Vi har engagerad personal, gemensamma prioriteringar och kontinuitet över tid. Hur kan vi veta att vi gör nytta att mäta försa linjen Linda Sanneving, temaledare första linjen SKL Vi har sett varför vi ska göra insatser och hur vi kan göra. Nu måste vi fundera på hur vi ska se att vi gör nytta. Utvecklandet av första linjen har varit omfattande. Det började med att öka tillgängligheten till barnpsykiatrin. Många hamnade också hos BUP fast det kanske inte hade behövts om det hade funnits hjälp att få tidigare. Av den anledningen skapades fösta linjen. Man behövde komma bort från sjukvården och komma ut till de kommunala verksamheterna för att fånga upp de som var lite för friska för specialistinsatser. Nu berör arbetet vad första linjen verkligen ska handla om. Första linjen ska ta emot barn med indikerad psykisk ohälsa. Runt om i Sverige arbetar man på olika sätt med detta och därför behöver vi titta på vad första linjen har kommit att bli. Vilka söker hjälp? Varför söker de? Hur mår barn och unga? Vilken hjälp får de? Är den hjälpen effektiv? Dessa frågor är utgångspunkterna för hur vi ska mäta första linjen. Om vi inte mäter är det svårt att veta. Om vi inte vet, hur kan vi då säkerställa att barn får den hjälp de behöver? Samtliga presentationer från dagen finns tillgängliga på www.samverkanstorget.se Dokumenterat av Julia Allheim och Johanna Froode, Göteborgs universitet