Den svårfångade kunskapen

Den svårfångade kunskapen Hur säkra är våra kunskaper? :. ~ : ~ i j r.~ r ~ :., J Kunskapens betydese Hurkanman veta arr man verkigen vet? Triviakunskapens tcygga värd Vår kunskap måste sti.ndigr revideras Kunskaper behövs av många skä, b.a. för att kara det praktiska vardagsivet, för, 'att förstå sammanhang, för personig tifredsstäese och utvecking. ]y.f~d adekvata kunskaper har vi åtminstone en dd av tivaron under kontrol Utan dem bir vi visna och borrkomna. Art ha kunskap är an veta någol Men hur kan man veta att man verkigen vet? Man kan ju känna sig absout säker på något,. och så visar det sig ändå att man har fel Överrygese är atså ingen garar:tti för kunskap. Det händer också att man bara gissar-och gissar rätt. Det kan i och för sig ge god utdening~ På ett prov får den som gissat rätt ofta samma poäng som den som vet, och när det gäer tips, otto etc. premieras rätta gissningar med summor som vida överstiger eventuea beöningar för kunskaper. Men att tippa sig &am genom tivaron vore opraktiskt och riskabet. Varken övertygese eer gissningar kan ersätta kunskap. Att veta är inte bara att tro på något som faktiskt stämmer. Man miste också ha säkra beägg för det. Men vad är "säkra beägg"? Har man a tid säkert beägg för vad man sjäv har sett? Man kan ju ha sett fe. Har man säkert beägg för vad man har äst eer hört av andra? Man kan ju ha missuppfauat. Man kan ha bivit feinformerad eer urad. Det händer att fördomar, grova generaiseringar och vinkad information serveras under sken av att vara sanning. Kunskaper av "Trivia Pursuit" -karaktär, dvs. ytigt vetande om sådant som avgjorts en gång för aa, t.ex. vem som fick nobepris i itteratur 1927, är oprobematiska Det är b.a. därför frågetävingar är s~ popuära: sjävkänsan stärks när man f'ar bekräftar att man vet något. r gengäd är sådana kunskaper just triviaa, och de som ägnar sig åt dem brukar ite nedåtande betecknas som "kaenderbitare"., I vardagsivet händer det ofta att kunskap som vi är vana att ita på pötsigt inte ängre gäer: en tågrid har ändrats, någon man söker har bytt adress, brevportot har höjts osv. Kunskaper om kompicerade eer generea förhåanden, dvs. kunskaper som bygger på vetenskapig forskning. är inte heer absout säkra. Här rör det sig om approximativ och provisorisk kunskap, som ständigt preciseras, kompetteras och revideras genom nya upptäckter och nya metoder. Man får därför vara beredd att iband överge antaganden som man änge haft a anedni.ng att tro på. Det är av psykoogiska skä inte atid så ätt: vi vi gärna ha rätt, gärna tro att vi vet bäst och mest, och den som är mån om sin prestige beter sig inte atid rationet. Det kostar på att medge a,tt man har haft feför poitiker och vetenskapsmän ika vä som for privatpersoner. rj. 162 Den. wårfingade kunskapen o

.! J ;!. skepticism: motsatsen ti dogmatism Värdetaven måttfu skepticism Radika skepticism sjävmotsägande? skepticismens ro Att det är svårt att veta om förmodad kunskap verkigen håer måttet var något som Miche de Momaigne (1533-92) uppevde så starkt att han vade "Que sais-je?'' ("Vad vet jag?") som sitt vaspråk. Det är ett vaspråk som anstår en skeptiker, som är kritisk mot tvärsäkra påståenden och vaksam på sina egna stäningstaganden. skeptikerns motsats är dogmar tikern, som rar för giver arr vissa dogmer eer ärosatser är så säkra att de inte behöver granskas.. Ett visst mått av skepticism behövs för att undvika att atför ofta satsa på f~ häst eer bi e~ ätt offer för vätaiga propagandister. Bertrand Russe rekommenderar i sina Sceptica Essays (1935) en måttfu skepticism, som bygger på föjande grundsats: "Det är oämpigt att tro på ett påstående om der inre finns något som hest skä att anta att det är sant." Han tiägger på sitt spefua sätt att han är medveten om att denna åsikt> om den bev amän, radikat skue förändra samhäsivet och det poiriska systemet och dessutom."minska inkomsterna för spågummor, vadhåningsagemer, biskopar och andra som ever på de irrationea förhoppningarna hos människor som inte har gjort något för arr förtjäna ett yckigt öde vare sig i detta iver eer nästa", men trots dessa." avariga invändningar" håer han fast vid sin princip. Att en sådan skepticism in te utesuter starkt engagemang visade Russe sjäv med sina m~~ gånger inopporru.na stäningstaganden i moraiska och poitiska frågor. Den som driver skepticismen så ångt att han förnekar aa möjigheter ti kunskap och konsekvent vägrar art ra stäning faer däremot på eget grepp: hur kan hanveraatt man adrig kan veta något eer att der arid är bäst att inte ta stäning? En radika skepticism är inte bara ofruktbar utan i praktiken omöjig: den som väjer att inte väja gör också ett va. Matematiska. och ogiska sanningar Rationaisternas dröm Grundäggande rnatematiska och ogiska sanningar brukar an~es absout säkra. Vi vet verkigen att + =2, därför att innebörden av " ", "+ ", "=, och "2,. gör detta ti en sjävkar sanning- Der hjäper inte att invända att föjden av att en droppe vatten fogas ti en annan inte bir rvå vattendroppar, eftersom de båda dropparna fyter samman ti en enda. "1+1=2" handar inte om vattendroppars beteende utan om matematiska, strikt definierade begrepp.. På samma sätt förhåer det sig med ogiska sjävkarheter som att A = A. Den som invänder att A kan förändras så att de specifika A-egenskaperna går förorade har missat den ogiska innebörden i "A = A", nämigen att om något är A, så är det A. Der brukar kaas för identiretsagen. Man kan också uttrycka detta ogiska förhåande genom att säga att i j. -<..

- ~ -~ Rationaismen något som är A inte kan undgå att vara A: "A är ime = ime - A". Därmed har man formuerat morsägese!agen. Det vore en motsägese att påstå att något som är A ime är A. Identitetsagen och morsägdsdagen är atså två uttryck för samma sak. Den orubbiga sanningen i sådana ogiska och matemariska satser inser vi rent förnuftsmässigt. Med förnuftets hjäp kan vi atså få absout säker kunskap. Därav har många dragit sutsatsen att det ogiska tänkandet är den enda tiföritiga vägen ti kunskap. Denna kunskapsteoretiska ståndpunkt kaas för rationais~. Rationaisternas dröm har varit att med hjäp av strikt ogiska resonemang som bygger på absour säker grund kunna suta sig ti en verkighetsuppfattning som är nödvändigt sann. 1600-taets rationaister betecknade ofta de ogiska resonemangens grundäggande förutsättningar som "medfödda ideer". Rationaisterna var atså övertygade om att de med utgångspunkt i givna axiom het enket skue kunna rä!ma ut vad som måste gäa om verkigheten. ' Band de fiosofer som försökt förverkiga denna dröm märks Parmenides, Paton, Descartes, Spinoza, Leibniz och Hegd. Att de aa kommit tiu vitt skida.resutat kan tyda på att de inte afrid resonerade fut så ogiskt som de föresräide sig. Men det kan också ge anedning ti tvive på sjäva den rationaistiska metoden. Probemet är hur resonemang om verkigheten ska kunna förankras i sarser som har de ogiska axiomens säkerhet. Parrneni4es gjorde ett tappert försök att komma fram ti sanningen om värden.ei_:bart med utgångspunkt i att A= A, och hans verkighetsuppfattning J)h~v- m.i.q.st sagt verkighetsfrämmande. Men viken annan premiss (grundäggande förutsättning) man än väjer är den.acid diskutabe. Och om premisserna i ett ogiskt resonemang är diskutaba, bir sutsatserna också diskutaba, hur ogiskt man än resonerat. Av den matematiska kunskapens säkerhet ansåg sig t. ex. Paron kunna dra sutsatsen att taen är verkigare än tingen omkring oss, därför att han förutsatte au sådant som vi har säker kunskap om måste vara verkigare än sådant som vi bara känner ti på ett ofuständigt och otiföritigt sätt. Men varför skue det var~ så? Vad han betraktade som en sjävkar sanning verkar för många andra vara gripet ur Uften. Kunskap genom erfarenheten Våra sinnens vittnesbörd Mm brukar säga att ogiska och matematiska sannin~ gäer a priori, dvs. före eer oberoende av erfarenheten. Det mesta av den kunskap vi gör anspråk på att ha år dock kunskap a posteri.ori, dvs. den bygger på egen eer andras erfarenhet.. Det finns många sätt att fa information genom erfarenheten. Vad vi oftast åberopar som bevis för :=ttt vi ve~; kigen vet något är att vi registrerat.. 164 Den svåifängade kunskapen

" f, f f J Den pragmariska synen på kunskap.... Sinnenas samstämmighet Urvaets och tokningens betydese det med våra sinnen. Vi taar med tiförsikt om "våra sinnens vittnesbörd", hänvisar ti att vi har sett något "med egna ögon" osv. Icke desto mindre-har sinnenas tiföridighet starkt ifrågasatts, framför at av rationaister, som b.a.. påpekat hur ätt vi bir offer för iusioner eer ti och. med haucinationer och hur svårt det är att skija på drömmamas sinnesimryck och vakenivets. För Paron var dessutom föränderigheten i den värd som registreras av sinnena ett viktigt argument mot sitmeskunskapen: man kan inte ra någon säker, bestående kunskap o~ en ständigt.skifta..'"de vär!d, menade han. En avarig invändning mot sinnesintryckens tiföritighet är att den bid de ger oss av verkigheten ofrånkomigen prägas av våra sinnens _ egenheter och begränsningar. Hur kan vi då veta om biden stämmer.? Måste vi inte ge Kant rätt i an verkigheten sådan den är i sig sjäv, som "ting i sig", är principiet oåtkoinig? Kant menade att vi trots detta har rätt att taa om kunskap. men då kan det naturigtvis bara vara ta om kunskap för internt bruk, människor emean, inte om kunskap i strängt objektiv mening. Men detta behöver man kanske inte ta så avarigt. Det är ju som människor v] ever och uppever, och så änge vår uppfattning om omvärden fungerar får vi vä vara nöjda. Så resonerar i varje fa anhängare av pragmatismen. Kunskapens värde igger för pragmatikern i dess praktiska användbarhet, och så änge en uppfattning eer teori "arbetar vä", så änge tiämpningen bekrä.t.lta.r den, bör den berraktas som sann. Det -~Ffobematiska igger här i användningen av ordet "sann". Om man sår. sig ti ro med förestäningen att en fungerande uppfattning eer teori är sann, riskerat man att bi mindre observant på sådant som taar mot den. Der är bättre art beskriva sin uppfattning som den bästa man hittis kunnat komma fram ti än att beteckna den som sann. Ert gott skä att normat ita på sinnena är. att intryck från oika sinnen brukar stämma överens. Om man t.ex. framför sig ser något som man uppfattar som en vägg, far man i rege detta intryck mer der mindre handgripigt bekräftat, om man går närmare och känner efter. Visserigen är det gånska ätt att manipuera bort sinnenas samstämmighet, något som kan konstateras vid besök på "ustiga huset" på ett tivoi, men där roar det oss mer än det oroar oss, eftersom vi vet art det är frågan om en artificie värd, som vi ger oss in i just för nöjet att bi urade. Men våra nor~aa sinnesintryck kan också rubbas av diverse droger och drycker, och då är der i verkighetens värd vi förorar fotfästet. Egentigen är det missvisande att säga att sinnena "registrerar" verkigheten. Det är ju inre frågan om kamerans eer bandspearens neutraa registrering uran om en inveckad process med avgö rande insag av urva och tokning. Vi noterar bara en bråkdel av at vi har möjighet att notera, och vi tokar omgående sinnesintrycken på det för oss naturigaste sättet. Om vi inre behandade varsebivningsfätet på detta oftast omedvetet

~;..! Var och en ever 1 VSS mån i sin egen vädd k aa uppfattningar ~ subjektiva? Minnets ro aktiva särr, skuhe vi röra oss i en kaotisk djunge av färger, former och jud i stäer för i en värd med err visst sarnma.:.'1hang och med någorunda identifierbara företeeser. Både UIYa och tokningar bestäms i stor ursträckning des av generiska betingeser, des av mijö, erfarenheter, sinnesstämningar, behov, intressen och förväntningar. Det igger. en viss sanning i taesättet arr man bara ser vad man vi se. Två personer som bevittnat samma händese eer befunnit sig på samma pats får atid m er eer mindre oika uppfattningar om parsen eer händesen. Det bekräftas av vittnesursagor och perceptionspsykoogiska experiment. Skinaden kan ti och med vara så stor att något: som den ene kan beskriva i detaj inre ens har noterats av den andre. Liksom vår gemensamma värd av sinnesintryck är människans specifika värd, kan man atså med viss rätt säga att var och en av oss också ever i sin egen värd, baserad på förestäningar som inte är het identiska med någon annans. Vad du uppfuttar som sanning är din uppfarrning om sanntngen. Miste vi då uppgivet ~onsratera att Protagaras hade rätt? Är det faktiskt så att "människan är atings mått"? Kan vi i vårt sökande efter kunskap inte komrna ängre än ti en mer eer mindre privat, subjektiv sanning? Nej, riktigt så ia är det inte. Vi är trots atime het mfämnade åt de fykriga subjektiva intryckens nyckfuhet. Vi kan r.ex. vända tibaka ti en pats- innan den hunnit ändras för mycket- och konstatera art den faktiskt inte ser ut riktigt så som vi först fick för os~:-vi. ~an se ett fotografi eer en fim från en händese vi varit med dm och upptädza. sådant som vi missade när händehen inträffade. Vår uppfattning kan atså korrigeras, och vi böjer oss oftast för vad vi finner skä att godta som fakta. Vi ser fortfarande med egna ögon men inte med riktigt samma ögon. Vi har fått en mer nyanserad bid av,verkigheten och kanske också en bid som igger något närmare den svårfångade sanningen. Men om vi bara hade sinnesförninmeserna som sådana att ita ti sutie vår bid av verkigheten ständigt ~örfyktigas och tivaron bi ett föde av intryck utan sa,mrnanhang. Det är genom arr vi formar minnesbider som det uppstår något mer bestående. Men iksom man inte kan vänta sig att sinnesintrycken är en exakt återgivning av verkigheten kan ~an inte heer räkna med att minnet evererar trogna kopior av sinnesintrycken. Aa vet hur minner kan förstora och förminska, sudda ut och ägga ti, retuschera och förvränga. T rors att minnet är ett oumbärigt hjäpmede ökar det atså antaer fekäor och bidrar ri erfarenhetskunskapens eer den empiriska kunskapens reativa osäkerhet. ;!., '. 166 Dm svårfingade kunskapen

Fantasins beryddse Man bör inte heer görr.jij.a borr fantasins ro för den empiriska kunskapen - även om den ofta förbises i sammanhanget. Det är forskarnas fantasi som ger nya impuser, ideer och uppsag i fråga om inrik.rning och uppäggning av idersökningar och experiment, och fantasin spear in också när det gäer att hitta oika to.kningsah:ernativ. Utan fantasin skue forskningen ätt fastna i gama hjuspår och kunskapens utvecking och förnyese bi idande. Kan man få kunskap genom intuition? Förespråkare för intuitionen som kunskapsorgan Henri Bergron Vad är intuition? Experiment och mätningar, som spear en så viktig ro inom naturvetenskapen, är inre gångbara i humanisrisk forskning. Historiska händeser kan inte iscensättas på nytt för närmare studium, itterär eer konstnärig sti och kvaitet är inte mätbar. Den franske fiosofen Henri Bergson ( 1859-1940) menade därför att humanisten behöver an4ra insuurriem än naturvetenskapsmannen för att komma rit rätta med sitt materia. Der räcker inre att enbart studera det utifrån och göra observationer som bearbetas med ogisk anays. Här krävs ineveseförmåga. Här krävs intztition.tii de fiosofer som uppfattat intuitionen som kunskapsorgan hör både rationaisten Spinoza och empiristen Locke. Under 19QO-taet har intuitionen framhåirs inte bara av Bergson utan b.a.. också av George Edward Moore (1873-1958) i Engand och Hans Larsson (1862-1944) i Sverige. I vardagsag åberopas intuitionen mest i psykoogiska sammanhang. M~ säger att man "känner på sig" att någon juger, "känner på sig" att någon är arg ii.ven om han inte visar det osv. Det är frågan om en känsa som man inte riktigt kan motivera men som är så stark att man ändå vi jämstäa den med kunskap. Ofra har der taats speciet om kvinnig intuition, viket iband har tokats som en försåtig antydan om att kvinnan inte kommer fram ti sina uppfattningar genom att tänka utan bara genom att känna! Ordet "intuition" står atså för en förmåga ti omedebar insikt, en 'insikt som rycks komma som en skänk från ovan och bana en genväg ti kunskap för yckigt ottade i benådade ögonbick. Men intuitionen antas i?and inte bara kunna ersätta empiriska studier och ogiskt tänkande utan också ge tigång ti en djupare sanning, som är oårkomig på andra vägar. Ett sådant anspråkkan t.ex. vara underförstått när människor uppger sig ha intuitiv kunskap om Gud. J Förestäningen om en intuition med exkusiv. tigång ti sanningen är dock kunskapsteoretiskt oacceptabel Påståenden som är principiet oprövbara kan inre godtas som kunskap med samma rätt som påståenden som har överewempirisk prövning och kritisk granskning. Varför skue just intuitionen vara ofebar? Det är rimigare att anta att också den 168 Den svårfångade kunskapen