ARBETSTERAPIENHETER VID GÄLLIVARE, PITEÅ OCH SUNDERBY SJUKHUS

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 1 av 9 ARBETSTERAPIPROGRAM HÖFTFRAKTUR ARBETSTERAPIENHETER VID GÄLLIVARE, PITEÅ OCH SUNDERBY SJUKHUS

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 2 av 9 Inledning Ett arbetsterapiprogram är en beskrivning av utredningar, interventioner (åtgärder) och utvärderingar för en grupp patienter. Arbetsterapiprogrammet baseras på en eller flera arbetsterapimodeller för praxis. Detta specifika arbetsterapiprogram är utarbetat för arbetsterapeuter och arbetsterapibiträden. Syftet är att inom länet ge likartade utredningar, interventioner och utvärderingar till patienter som drabbats av höftfraktur. Arbetsterapiprogrammet har utarbetats med ett generellt arbetsterapiprogram som grund och revideras årligen. Bakgrund Vanligaste orsaken till höftfaktur är fall inomhus (Lindgren & Svensson, 2007). Patienten är ofta multisjuk och komplikationer samt akuta förvirringstillstånd är vanligt förekommande. Det är därför viktigt att denna patientgrupp får påbörja rehabilitering i ett tidigt skede. Det finns olika typer av frakturer: cervikala-, pertrochantära- och subtrochantära höftfrakturer vilka opereras med platta och glidskruv eller märgspik (Se bilaga 1). Restriktioner Full belastning tillåts om operatören inte anger annat. Karaktäristiska aktivitetsproblem Karakteristiska aktivitetsproblem för denna patientgrupp kan vara nedsatt förmåga att klara delar i p-adl såsom att förflytta och placera sig, klara toalettbesök, att transportera och nå föremål samt böja sig vid av/påklädning. Följdaktligen medför höftfrakturen än större problem med att klara i-adl som exempelvis matlagning, städning, tvätt och inköp. Patienten kan även ha svårigheter att orka genomföra olika uppgifter på grund av smärta och nedsatt allmäntillstånd. Om restriktioner gällande belastning föreligger innebär det ett ytterligare förändrat aktivitetsutförande. Andra faktorer som tidigare sjukdomar och förvirringstillstånd kan påverka rehabiliteringen (Lindgren & Svensson, 2007; Pedretti, 1996) Kontaktorsak Stående förfrågan finns från patientansvarig läkare på ortopedavdelning. Medicinsk anamnes, intagningsorsak, diagnos och eventuella restriktioner fås via patientliggaren i VAS och/eller sjuksköterska på avdelningen.

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, av 9 Arbetsterapeutiska åtgärder påbörjas så snart som möjligt. Presentation och information om arbetsterapi Arbetsterapi är till för patienter som har svårigheter att klara sina vardagliga sysslor. Vi arbetar med praktiska problem inom personlig vård, boende, fritid, arbete och studier. Våra åtgärder är inriktade på att träna förmåga, anpassa omgivningen eller lära in nya sätt att utföra dagliga sysslor. Det kan också innebära att prova ut hjälpmedel. Mål Arbetsterapeuten träffar patienten på avdelningen. Patienten får muntlig och skriftlig information om de vanligaste arbetsterapeutiska åtgärderna. Patienterna ska ha fått information om arbetsterapi Utredning Identifiera för patienten meningsfulla prioriterade aktiviteter där aktivitetsutförandet upplevs som eller kan vara ett problem. Problemen/svårigheterna kan finnas i miljön, i uppgiften eller hos personen. I miljön kan det handla om svårigheter både i den fysiska och/eller den sociala miljön. I uppgiften kan det handla om svårighetsgrad, kulturella skillnader och vilka verktyg och material som används. Hos personen kan det handla om värderingar, vanor, roller, fysiska och psykiska funktioner, se de tio dimensionerna i OTIPM, (Fisher & Nyman, 2007). Identifiera aspekter som stödjer respektive begränsar aktivitetsutförandet. Problemformulering Klarlägg och tolka möjliga orsaker till problem i aktivitetsutförandet. Intervju med patienten och/eller anhöriga/närstående sker utifrån: ADL- taxonomin (Törnquist & Sonn, 1997, 2001). Ostrukturerad intervju. Befintlig dokumentation Instrument att använda vid bedömning av utförandet i aktiviteter där det framkom att personen och/eller dennes anhöriga upplevde som problem.

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 4 av 9 ADL-taxonomin (Törnquist & Sonn, 1997, 2001). AMPS (Assessments of Motor and Process Skills) (Fisher, 1997) Sunnaas ADL-index (Olsson & Tervald, 1989) Icke formaliserade bedömningar Begrepp för analys av aktivitetsutförandet kan tas från olika referensramar exempelvis från Model of Human Occupation (Kielhofner, 2008). Denna innefattar bland annat Biomekanisk- och Kognitiv-perceptuell modell. A Model of Human Occupation används eftersom den belyser människan som ett öppet system där värderingar, vanor och aktivitetsutförande påverkar och påverkas av dennes omgivning. Eftersom omgivningen innehåller både krav och möjligheter, så kan oordning i systemet orsaka komplexa aktivitetsproblem. Biomekanisk modell används när patientens aktivitetsproblem orsakas av muskeloskeletala eller hjärt/kärlsjukdomar. När även minnesproblematik och kognitiva svårigheter föreligger så används kognitiv-perceptuell modell. Om ett problem föreligger i aktivitetsutförandet, klarläggs och tolkas möjliga underliggande orsaker. Orsakerna kan återfinnas i de tidigare beskrivna dimensionerna i miljön, uppgiften och/eller personen. Kompletterande utredningar utförs vid behov. Sammanfattning av aktivitetsutförandet diskuteras med patienten och/eller närstående där det i samråd fastställs om problem föreligger. Behovet av fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder bedöms. Dokumentation av utredning sker i patientjournal. Mål Målformulering då det är möjligt Målet formuleras tillsammans med patienten och/eller anhöriga/närstående i de aktiviteter som definierats som problem. Dokumentation av målformulering sker i patientjournal. Patientens samverkan dokumenteras. Om inte samråd skett anges orsaken. Intervention Kompensatorisk modell och modell för aktivitetsträning utifrån OTIPM kan användas (Fisher & Nyman, 2007). Modell för kompensation: Lära ut alternativa eller kompensatoriska strategier. Förändra sättet att utföra aktivitet samt ändra i den fysiska och/eller sociala miljön.

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 5 av 9 Utprovning av hjälpmedel. Innefattar även konsultation och pedagogiska metoder relaterade till anpassade aktiviteter. Modell för aktivitetsträning: Träna att utföra aktiviteten som tidigare. Träningen sker om möjligt direkt i aktivitet med eller utan anpassning av aktivitetens svårighetsgrad. Innefattar även konsultation och pedagogiska metoder relaterade till aktiviteter för att återfå eller utveckla aktivitetsförmåga. Klienten ges möjlighet att diskutera tänkbara strategier och sedan praktiskt utföra dessa på egen hand. Exempel på interventioner utifrån ovanstående modeller: P-ADL De aktiviteter som patienten har svårt att utföra initialt, kan i vissa fall kompenseras med hjälpmedel t ex griptång, strumppådragare, badbräda, duschpall, toalettstolsförhöjning, sängklossar och/eller förhöjningsdyna. Dessa hjälpmedel provas ut för att minska belastning under läkningsprocessen, motverka smärta och därmed öka patientens möjligheter att komma i gång fortare med vardagens aktiviteter. Överflyttning - tränas från säng, stol och toalett, vid behov används förhöjningshjälpmedel Vid uppresning ur säng instrueras patienten att flytta i sidled, ta stöd av armarna och föra benen över sängkanten. Patienten uppmanas att ej använda dävert. Första tiden sker uppresningen vanligtvis med assistans.vid uppresning från sittande till stående och vice versa instrueras patienten att ta hjälp av armstöd eller gånghjälpmedel vid behov samt sträcka fram det opererade benet. På/avklädning - av byxor, strumpor och skor tränas i sittande eller stående. Påklädningshjälpmedel används vid behov. Vid på/avtagning av byxor instrueras patienten att börja klä på det opererade benet samt klä av det friska benet först. Vid påtagning av strumpa på det opererade benet instrueras patienten att böja sig mot foten, sätta upp foten på en stol eller en pall alternativt sitta med benen i sängen. Vid på/avtagning av skor instrueras patienten att använda långt skohorn vid behov. Personlig hygien - Vid daglig hygien står eller sitter patienten vid tvättstället. Tvättlapp kan med fördel användas vid övre toalett vid svårigheter att flektera i höften. Vid dusch står eller sitter patienten. Om patienten har svårt att nå nedanför knäna används borste med långt skaft eller griptång med tvättlapp. För att torka fötterna kan stort badlakan/griptång användas. Halkmatta rekommenderas. Toalettbesök - Patienten kan ta stöd av rollator eller armstöd för att kunna dra ned/upp byxor. Vid svårigheter att nå och torka sig i sittande instrueras patienten att stå upp vid detta moment. Toalettförhöjning med armstöd kan användas vid behov.

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 6 av 9 Resor - instruera och informera patienten om tillvägagångssätt vid i/urstigning samt sittande i bil vid svårigheter att flektera i höften. Patienten rekommenderas att sätta sig först, luta överkroppen bakåt och därefter lyfta in benen i bilen. Patienten rekommenderas även att sitta på passagerarsidan fram. Vid i/urstigning bör bilstolen skjutas långt bak och ryggstödet vinklas bakåt. I-ADL Köksaktivitet - Patienten rekommenderas att ta hjälp för att flytta om i köksskåp för att underlätta aktivitetsutförandet om flexion i höften är ett problem. Griptång kan användas vid behov för att nå. Träning i praktisk situation i kök utförs om behov finns och möjlighet ges. Informera patienten att rollator kan användas för att kunna transportera föremål. Rollatorn kan även användas för att växla mellan sittande och stående aktivitet. Bädda säng - informera patienten om annat tillvägagångssätt vid behov, att lägga lakanet tvärs över sängen (vid dubbelsäng). Griptång kan användas för att nå. Tvätt - Vid behov rekommendera patienten att ta hjälp första tiden eftersom aktiviteten medför många moment som innebär stor ansträngning. Informera om lämpligt tillvägagångssätt om patienten har svårigheter att flektera i höften. Griptång kan användas för att plocka i/ur tvättmaskin. Tvättkorgen kan placeras på en hög pall. Inköp - Rekommendera patienten att ta hjälp med inköp första tiden. Informera om att varor kan beställas i närliggande butik. Efter en tid kan rollator användas för att transportera varor. Städning - Rekommendera patienten att ta hjälp med städning första tiden eftersom aktiviteten medför många moment som innebär stor ansträngning. Om patienten har önskemål och förmåga att kunna städa själv informeras om alternativa tillvägagångssätt och lämpliga redskap för att underlätta i aktivitetsutförandet. Exempel på tillvägagångssätt kan vara att sträcka bak det opererade benet vid framåtböjning. Lämpliga redskap kan vara våtrespektive torrmoppar samt specialmunstycke till dammsugaren. Dokumentation av interventioner sker i patientjournal. Utvärdering Utvärdering av genomförda åtgärder innefattar åtgärdsresultat, måluppfyllelse, kvarstående behov, vidare planerade åtgärder samt rekommendationer. Utvärdering görs om möjligt tillsammans med patienten och/eller anhöriga/närstående utifrån de mål som tidigare angivits. I sjukhusmiljö med tillgång till hjälpmedel och öppna ytor klarar ofta patient med höftfraktur överflyttningar, förflyttningar och övrig personlig vård på ett säkert sätt. Eftersom hemmiljön ofta inte är lika

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 7 av 9 tillgänglig och vårdtiden på sjukhuset är kort, behöver många patienter fortsatta insatser av arbetsterapeut inom primärvård eller kommun för att öka sin aktivitetsförmåga i hemmiljö. Utvärdering av uppsatta aktivitetsmål görs i form av intervju/bedömning för att se om aktivitetsförmågan förbättrats. Dokumentation av utvärdering sker i patientjournalen. Samverkan Rapportering i vårdkedjan. Vid behov av uppföljning eller fortsatta åtgärder i vårdkedjan ska samverkan ske för att åstadkomma kontinuitet för patienten. Arbetsterapeuten bedömer behovet. Samverkan sker efter samråd med patienten, och/eller anhöriga/närstående. Rapportering kan ske vid behov av ytterligare utredning, åtgärder, intyg, uppföljning eller för kännedom. Evidens, nationella riktlinjer etc. Studier visar att det finns evidens för att arbetsterapeutisk träning i den akuta fasen för patienter med höftfraktur ger ökad återhämtning av ADL-förmåga (Chudyk et al., 2009). Det finns även evidens för att tidig arbetsterapeutisk rehabilitering ger en förkortad vårdtid samt att individuell arbetsterapeutisk träning för patienter med höftfraktur förbättrar förmågan att självständigt klara påklädning, personlig hygien, dusch och toalettbesök. Förutom praktisk träning bör även råd och information ges samt motivering att klara av sina dagliga aktiviteter (Hagsten et al., 2004). Evidens finns för att fortsatt träning i hemmiljö främjar återhämtningen av P- ADL samt I-ADL efter en höftfraktur (Hagsten et al 2006). Därför är det av stor vikt med överrapportering i vårdkedjan. Förutom träning i ADL är anpassning av miljön, fallriskbedömning samt förskrivning av hjälpmedel av stor vikt (Hagsten et al 2006). Förutom ovanstående bygger detta arbetsterapiprogram på beprövad erfarenhet. Dokumentet baseras på SOSFS 2005:12 Referenslista Chudyk, A.M., Jutai, J.W., Petrella, R.J., Speechley, M. (2009). Systematic Review of Hip Fracture Rehabilitation Practices in the Elderly. Archives of

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 8 av 9 Physical Medicin and Rehabilitation. 2009;90(2):246-262. Fisher, A.G. (1997). Assessment of Motor and Process Skills (2 nd ed.) Fort Collins, CO: Three Star Press. Fisher, A.G., & Nyman, A. (2007). OTIPM: en modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. (FOU rapport 2007) [OTIPM : A model for professional reasoning that promotes best practice in occupational therapy]. Nacka, Sweden: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. Hagsten, B., Svensson, O., Gardulf, A.(2004). Early individualized postoperative occupational therapy training in 100 patients improves ADL after hip fracture. Acta Orthopeadica Scandinavica. 2004 Apr;75(2):177-8. Hagsten, B., Svensson, O., Gardulf, A.(2006). Health-related quality of life and self-reported ability concerning ADL and IADL after hip fracture. Acta Orthopeadica. 2006 Feb;77(1):114-9. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), (SFS 1982:76). Kielhofner, G. (1997). Conceptual Foundations of Occupational Therapy. Philadelphia: Davis Company. Kielhofner, G. (2002). A model of human occupation: Theory and application. ( rd ed.). Baltimore: Williams & Wilkins. Lindgren, U., & Svensson, O. (2007). Ortopedi. Liber, AB Stockholm. Olsson, B-L., & Tervald, B. (1989). Sunnaas ADL-index. En kritisk granskning. Fördjupningskurs i arbetsterapi, 20 poäng. Vårdhögskolan Örebro, Institutionen för arbetsterapi. Pedretti, L-W. (1996). Occupational Therapy Practice Skills for Physical Dysfunctions. Mosby-Yearbook, Inc. Socialstyrelsen [SOSFS 2005:12]. (2006). God vård- om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården. Bohus: Ale Tryckteam AB. Törnquist, K., & Sonn, U. (2001). ADL-taxonomi en bedömning av aktivitetsförmåga. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

Arbetsterapienheter vid Enhetschefer; Ann-Katrin Jonsson, 9 av 9