Tvådagarskonferens med KomAn Under två dagar i september arrangerade KomAn en konferens i Nynäshamn. Under konferensen hölls många föreläsningar. Bland annat redovisades en utvärdering av projektet, Irene Wennemo föreläste om den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Hjälpmedelsinstitutet berättade om hjälpmedel i vardagen och Ellinore Huschner-Lundgren, deltagare i KomAn-projektet, berättade om sin väg till ett jobb. FAKTA KomAn KomAn är ett EU-projekt i samverkan mellan Värmdö, Tyresö, Haninge och Nynäshamns kommuner, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. KomAn har två syften, dels att göra det möjligt för deltagarna att förbättra sin egen livssituation, dels att påverka politiken långsiktigt utifrån projektets erfarenheter. Målgrupper är personer med psykisk eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, utvecklingsstörning eller förvärvad hjärnskada. KomAn arbetar med fyra insatser: 1. Mobiliseringskurser 2. Anpassad vuxenutbildning 3. Stöd på arbetsplatsen - Supported Employment 4. Socialt företagande Anna Ljungdell (S), ordförande för kommunstyrelsen i Nynäshamn, inledde konferensen. Hon menar att det finns stora resurser i de offentliga systemen. Vi använder betydande delar av dessa ineffektivt. I värsta fall kan vi försämra människors möjligheter till ett självständigt liv, säger Anna Ljungdell. Hon berättar att de i Nynäshamn har fokus på det friska och att de har åstadkommit en ökad samverkan och en bättre diskussion kring invånarna i kommunen. Allt är möjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Det finns en plats för alla, det svåra är bara att hitta den. Under konferensen hölls många gruppdiskussioner, bland annat om jämställdhet inom projektet och ifall konferensdeltagarna kände igen sig i den bild som gavs i utvärderingen. SAMTLIGA TEXTER OCH FOTON: DISA THELANDER
KomAns mål redan nådda KomAn har utvärderats såväl internt som externt. Under konferensen presenterade Mia Ledwith, som arbetar som utvärderare inom projektet, och Steffen Ovdahl, analytiker på Ramböll Management, resultatet. Hur har det då gått? Målen är redan nådda. Just nu deltar nära 500 personer i en eller flera insatser i KomAn-projektet. Könsfördelningen är jämn och majoriteten av deltagarna är unga vuxna i åldern 18-36 år, vilket är den prioriterade åldersgruppen för KomAn. Drygt hälften av deltagarna har en psykisk Mia Ledwith funktionsnedsättning, och en fjärdedel har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Den största insatsen i projektet är Supported Employment. Där har drygt 400 personer deltagit, vilket är nästan dubbelt så många som först var tänkt. Hittills har 145 deltagare kommit ut i arbete eller studier, vilket är fler än det uppsatta målet. 16 procent av deltagarna försörjer sig i dag helt eller delvis själva genom arbete eller studier. De allra flesta som kommer ut i arbete gör det inom ett och ett halvt år när de får rätt stöd, och det finns en varaktighet i anställningarna, säger Mia Ledwith. Statistiken visar att fler kvinnor än män har kommit ut i osubventionerat arbete, medan fler män än kvinnor fått ett arbete med lönesubvention. Det är även fler män än kvinnor som studerar. 710 deltagare har hittills påbörjat insatser i KomAn. 488 av dem är nu inskrivna i projektet, medan 222 har avslutats. Den största insatsen är Supported Employment. 406 personer har hittills deltagit, trots att målet var 250. 145 deltagare har kommit ut i arbete eller studier. Det motsvarar 20 procent, och målet var 15 procent inom 18 månader. 51 procent är kvinnor, 49 procent är män. Ramböll Management har bland annat intervjuat deltagarna om vad de tycker om KomAns insatser. Mobiliseringskurs Utvärderingen av mobiliseringskursen visar att 89 procent av deltagarna är mycket eller ganska nöjda med insatsen. Det som lyfts upp är att mobiliseringen ger nya idéer och tankar och att det finns ett stort medbestämmande över vad som ska göras. Handledarna får positiv kritik och beskrivs som ödmjuka, förstående, hjälpsamma och omtänksamma. Även stödet i gruppen och från de andra deltagarna värderas högt. Något som däremot inte är lika positivt är informationen kring insatsen. Flera deltagare har uppgett att de inte riktigt visste vad de gav sig in på; informationen har upplevts som knapphändig. Ramböll rekommenderar därför att informationen till deltagarna innan insatsen förbättras, liksom även informationen under pågående insats till exempel syftet med Steffen Ovdahl fick ta emot en ljusstake tillverkad på den dagliga verksamheten Torpängen i Nynäshamn. övningarna. Flera deltagare är oroade för var som ska hända efter kursen, och därför är det viktigt att prata om framtiden i ett tidigt skede. Alla bör ha en planering framåt, en karriärplan, när de lämnar insatsen.
Anpassad vuxenutbildning När det gäller vuxenutbildningen är en majoritet av deltagarna nöjda. Utbildningen har bidragit till deras personliga utveckling och kombinationen mellan teori och praktik anses positiv. För denna insats rekommenderar Ramböll att arbetet med betyg och intyg stärks, och betonar vikten av att följa upp deltagarna efter avslutad utbildning och erbjuda fortsatt stöd eller kompetensutveckling. Supported Employment Ramböll bedömer att Supported Employment överlag fungerar mycket bra och att måluppfyllelsen är hög. Det är viktigt att stödet till deltagarna säkerställs, då det i de fall det fungerat upplevs som viktigt och bra för deltagarnas utveckling, medan deltagarna när stödet inte fungerat bra, har varit väldigt negativa. Ramböll föreslår även att nätverkandet mellan SEhandledarna förstärks. Socialt företagande Socialt företagande upplevs bidra till ett stort mervärde i förhållande till daglig verksamhet, då deltagarna känner sig behövda och upplever att de fyller en funktion i samhället. Även där understryks vikten av information, då flera deltagare upplevt att de inte fått tillräckligt med information innan insatsen. Ramböll menar även att projektet bör fundera över möjligheten att i större utsträckning använda de sociala företagen även som en rehabiliterande insats. Rambölls bedömning av projektet: Majoriteten av deltagarna är mycket nöjda. Utbildning och mobiliseringskurser bidrar till deltagarnas personliga utveckling. Stödet inom Supported Employment fungerar över lag bra och måluppfyllelsen är hög. Inom socialt företagande är kombinationen mellan eget ansvar, stöd och medbestämmande över produktionen viktig. Steffen Ovdahl Arbetsförmedlingen ser kraften Ingela Andersson Arbetsförmedlingens uppdrag har förändrats på flera plan. Ingela Andersson, chef på Arbetsförmedlingen för arbetsmarknadsområde Huddinge, föreläser om förmedlingens arbete med att stötta personer med funktionsnedsättning till jobb. Ett av Arbetsförmedlingens mål är att andelen ungdomar under 30 år med en funktionsnedsättning som har arbete, ska öka, och i samarbete med Försäkringskassan har de gått ut med att detta är ett prioriterat område. Sedan årsskiftet har 1 569 personer med funktionsnedsättning fått arbete. Det gäller att hitta de här platserna. Ungefär 25 procent av de arbetssökande som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning, säger Ingela Andersson. Förmedlingen driver en särskild arbetsgivarstrategi som bland annat går ut på att få ökad kunskap om arbetsgivarnas synpunkter och attityder, öka arbetsgivarnas kunskaper genom Hittills i år har 1 569 personer med funktionsnedsättning fått jobb inom arbetsmarknadsområdet Huddinge, där de fyra kommunnätverken i KomAn ingår. Arbetsförmedlingen hoppas att antalet ska öka ytterligare genom attitydkampanjen Se kraften!. information, utveckla målinriktade arbetsgivarkontakter, och sist men inte minst, att själva vara en förebild. Vi fokuserar på det varje individ kan. Vad är det för något man kan göra? Inte det man inte kan, det kan man ta sedan, säger Ingela Andersson. Den 25 september 2011 startade Arbetsförmedlingens kampanj Se kraften!. Syftet är att öppna arbetsgivares ögon för den kompetens personer som har en funktionsnedsättning besitter och kampanjen kommer att synas i media. De gick ut till arbetsgivarna och frågade vad de skulle fokusera på, och svaret blev kompetensen, och det är det kampanjen inriktar sig på. Många fler företag vill ta sitt sociala ansvar. Vi hoppas vi kan väcka arbetsgivarna, att fler vill vara med. Jag tror det är viktigt att de här frågorna kommer upp på agendan.
Ellinore fick drömjobb Ellinore Huschner-Lundgren jobbar just nu med att tillverka 63 skyltar till en skola i Tensta. Hon har länge drömt om ett monteringsjobb på en verkstad, och med KomAns hjälp har hennes dröm gått i uppfyllelse. Under konferensen fanns Hjälmedelsinstitutet på plats med en monter. Där visade de upp hjälpmedel som kan underlätta vardagen. Ellinore Huschner-Lundgren har gått en lång väg för att få jobbet hon har i dag. Nu har hon varit anställd på Skyltmagasinet Svenska AB i sex månader, och trivs bra. Enligt hennes SE-handledare i Nynäshamn, Bitte Dalborg Holm, är detta ett strålande exempel på när Supported Employment fungerar som det ska. Innan Ellinore började på Skyltmagasinet gjorde hon praktik på flera andra arbetsplatser, bland annat på ett företag som tillverkar pumpar och på dagis, och ett tag funderade hon på att arbeta som klottersanerare. Hon gjorde även praktik på ett företag som paketerade grönsaker. Det som hände då var att de inte pratade så mycket svenska där, så jag hade lite svårt att förstå. Det är väl den enda anledningen till att jag inte blev kvar där, säger Ellinore. Beskrev sig själv Tillsammans med sin handledare skrev hon en beskrivning av sig själv: En 23- årig trevlig och lugn tjej som gillar hantverk. Har körkort och goda referenser från tidigare praktikplatser. Ellinore är noggrann, passar tider, är uthållig och passar för monotona moment och tycker dessa är kul. Ellinore tycker det är viktigt att företaget hon jobbar för känner till hennes funktionsnedsättning. Det är viktigt för att de ska veta lite mer om mig, veta hur mycket tid jag behöver för olika Ellinore Huschner-Lundgren, deltagare i KomAn-projektet. arbeten och för att jag ska få ett så bra stöd som möjligt, säger Ellinore. Och hon svarar ja på frågan ifall hon fått ett bra stöd. Ellinore deltog på en rekryteringsträff i september förra året och fick efter det en praktikplats på Skyltmagasinet Svenska AB. Skönt att inte vara hemma Det kändes kul att äntligen få komma ut i arbete och prova på lite. Det var skönt att inte bara vara hemma. Jag tror praktiken varade i ungefär sex månader, och den första mars i år blev jag anställd, säger Ellinore. Företaget hon jobbar på är litet: det är Ellinore och en till, plus två praktikanter. Just nu arbetar Ellinore med att tillverka 63 skyltar till en skola i Tensta. Hennes önskan nu är att det ska gå lika bra för hennes sambo, som även han deltar i KomAnprojektet.
Hur länge är fem minuter? Monica Rydén från Hjälpmedelsinstitutet arbetar med ett projekt som ska ge personer med psykiska funktionsnedsättningar samma tillgång till hjälpmedel som dem med fysiska funktionsnedsättningar men i dag är det endast 10 procent av dem som har behov som får hjälpmedel. Det finns ett evinnerligt träningstänkande. Bara man tränar kommer man att klara av problemen. Men tänk om jag förlorar ett ben: oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig kunna träna mig till att gå på två ben. Det gäller även inom psykiatrin, det handlar i stället om kompensationstänk. Monica Rydén understryker vikten av hjälpmedel och andra Monica Rydén strategier och metoder. Hon jämför det hela med en krycka: man använder den bara så länge man har ont i foten, sedan behöver man den inte längre. Ett vanligt problem är tidsuppfattning. Tid är jättesvårt. Är fem minuter en cirkel eller en spiral? Är det så lång tid det tar för mig att klä på mig eller att gå till bussen på morgonen? Det är väldigt abstrakt. Ett enkelt hjälpmedel som kan vara mycket bra i rätt situationer är en klocka. Kognitionsproblem är vanliga Personer med psykiska funktionsnedsättningar kan ofta ha kognitionsproblem. Kognition är bland annat minne, planering och organisation, starta och ta initiativ och kroppsuppfattning. Människans kognitiva förmåga är som bäst i 20-årsåldern, sedan danar det, vare sig vi vill det eller inte. I 20-årsåldern kan vi gå och handla utan inköpslista. Sedan måste man ha inköpslista, och till slut glömmer man saker fast man har inköpslista. Det är även beroende av sömn. Har man sovit dåligt i tre nätter kan man hitta mjölkpaketet i badrumsskåpet och andra tokigheter, säger Monica Rydén. Även stress påverkar vår kognitiva förmåga negativt. Kognitiva funktionsnedsättningar är vanliga vid neuropsykiatriska diagnoser, demens, friskt åldrande, psykisk ohälsa, förvärvade och medfödda hjärnskador, utvecklingsstörning samt vid missbruksproblematik. Det är med andra ord ingen liten grupp i samhället som drabbas. Friskt åldrande är den största gruppen, därefter psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser. Fem vägar till hjälpmedel I dag är det olika lagar som styr hjälpmedelshantering. Det finns fem olika vägar att gå. Nummer ett är hälsooch sjukvården, som har det övergripande ansvaret för hjälpmedel. Enligt Monica Rydén fungerar det si och så. Ifall man har en anställning är arbetsgivaren ansvarig, och är man aktuell på Arbetsförmedlingen är det den som bär ansvaret. Ytterligare två som kan bistå med hjälpmedel är Försäkringskassan och skolan. Det är ganska roddigt. Hur ska jag hitta rätt i det här systemet, hur vet jag vart jag ska vända mig? Skolan är ju trög. Min erfarenhet är att det fungerar bäst på universitet och högskola. Kommer man ner på Komvux är det under all kritik. Det är även skillnader beroende på var man bor. Landstingen är lite vi har produkterna hoppas dina behov passar, säger Monica Rydén. Monica Rydén menar att det finns många bra hjälpmedel, men inga mirakelprodukter. Trots det lyfter Monica fram en: ett plåtschema. När folk ska tycka till hamnar den alltid i topp. Man vill ha någonting som visar hur min vecka ser ut, vad jag ska göra, när jag ska göra det och ibland även hur. Det är skönt med en viss överblick över veckan och veckans innehåll. Ett plåtschema som ger en överblick över veckan kan vara ett bra hjälpmedel.
Socialförsäkringen utreds men hur ska den vara? Irene Wennemo är huvudsekreterare för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen och hon föreläste under den första dagen på konferensen. Hon utreder bland annat hur sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kan bli mer hållbara och samtidigt ge trygghet. De ska inte vara till för östermalmshemmafruar med förkylning, säger Irene Wennemo. Socialförsäkringarnas huvuduppgift är att hantera och sprida risk, skapa trygghet och vara långsiktigt finansiellt hållbara. Irene Wennemo menar att de åtaganden man tar på sig måste kunna betalas i framtiden. Man kan inte se på försäkringen helt för sig, den ska samverka med en massa andra faktorer, säger hon. Socialförsäkringen ska vara som ett socialt kontrakt, och välfärdspolitikens styrka är att oberoende av vilken situation man föds in i så ges en trygghet. Synen på människan som egoistisk nyttomaximerare är allt mer ifrågasatt. Tillit till gemensamma lösningar skapas i interaktion med andra: vi gör som vi blir bemötta. Det kan man se också i socialförsäkringssystemet. Om vi tror att andra missbrukar det och inte är med och finansierar det, så påverkas också vårt eget beteende. Måste vara tillräckligt trygg Irene Wennemo menar att individer bidrar till gemensamma lösningar om de anser att andra gör det efter var och ens förmåga, att lösningarna inte utnyttjas felaktigt och att de själva får del av dem. Grunden är att tillräckligt många måste tycka att det är en bra idé, och man måste uppleva att den är tillräckligt trygg. Den måste även stimulera arbetslinjen, att fler kommer ut i arbete. Lydia Cabello Brandberg i samtal med Irene Wennemo. Allt fler blir äldre Irene Wennemo berättar om trender i befolkningen och betonar att vi har en åldrande befolkning. En allt större andel av befolkningen kommer att vara över 65 år och Sverige kommer att vara i behov av att alla som är i arbetsför ålder jobbar för att kunna finansiera pensionerna. Vi blir friskare och friskare. Den fysiska hälsan är bättre, däremot har den psykiska hälsan blivit sämre. Den självrapporterade psykiska hälsan har utvecklats i fel riktning, framför allt bland de yngre grupperna, säger Irene Wennemo. Det som enligt Irene Wennemo ökar är psykiska diagnoser hos 20- till 35-åringar som aldrig egentligen haft något fotfäste på arbetsmarknaden. Åtgärderna fungerar inte. Det behövs någonting annat och det är många som lite famlande funderar på vad det kan vara. Det finns ett problem med att hantera nya diagnoser som till exempel de neuropsykiatriska. Problemen fanns tidigare, men man hade ingen diagnos. Dessa personer blir i hög grad sjukskrivna och får aktivitetsersättning. 30-åringar blir kostsamma En av de stora frågorna är hur återgången i arbete ska se ut för personer långt ifrån arbetsmarknaden. Man kanske har råd att förtidspensionera några 55-åringar med förslitningsskador, men 30-åringarna som har en psykisk diagnos är en stor kostnad för samhället. Men vad man ska göra där är jätteknepigt.