rapporter om utbildning

Levande läromedel Red. Roger Johansson och Lars Berggren rapporter om utbildning 3/2006 MALMÖ HÖGSKOLA Lärarutbildningen

Levande läromedel Rapporten är sammanställd av Roger Johansson och Lars Berggren

Copyright Författarna och Lärarutbildningen Malmö högskola 2006 Denna rapport publicerades av Lärarutbildningen vid Malmö högskola. Rapporten ingår som nummer 3/2006 i lärarutbildningens serie Rapporter om utbildning. Omslagsbild: Anders Lindh Tryck: Holmbergs i Malmö AB 2006 ISSN 1101-7643

Innehåll Inledning 5 Vägar till lokal historia 17 Använd museet som läromedel 43 Underbara fasansfulla människa 75 Både damm och kufar 91 History and her-story 117 Träd och trä 155 Klassens alla uterum 173

4

Inledning Lars Berggren Roger Johansson Under 2001 beviljade Statens Kulturråd medel till Nätverket Levande Läromedel i Skåne för ett treårigt fortbildningsprojekt. Syftet var att i samverkan med högskolan utarbeta en kurs där musei- och arkivpedagoger kunde fördjupa sina didaktiska kompetenser. En arbetsgrupp som bestod av representanter för olika museer och arkiv i Region Skåne kontaktade Lärarutbildningen i Malmö. Detta samarbete resulterade i att kursen kunde sättas igång under höstterminen 2002. En bakgrund till kursen är att det bedrivs ett omfattande pedagogiskt arbete på de olika museerna, arkiven och biblioteken runt omkring i Skåne. Pedagogerna ute på dessa institutioner ägnar sig åt barns lärande, och de har många kontaktytor med skolor och lärare. För att förbättra dessa kontakter, och för att utveckla kompetenserna på det pedagogiska och didaktiska området, väcktes tanken på en kurs som skulle kunna ges i regi av lärarutbildningen på Malmö högskola. Projektets namn Levande läromedel antyder att det finns en dynamisk grundsyn. I en av verksamhetsrapporterna anges som en målsättning att institutionernas pedagoger skulle få ökad insikt och större möjlighet att integrera sitt arbete som resurs i skolans arbete. Med utgångspunkt i aktuell forskning, kunskap om hur människan lär och praktiska erfarenheter skulle utbildningen väcka frågan om hur kulturarvsinstitutionerna som resurs kan integreras i skolans vardag och bli en del av elevernas totala läromiljö. (Projektet Levande Läromedel i Region Skåne. Verksamhetsrapport och planering 2001 2002, s. 1). Den kurs som utarbetades och som omfattade 20 universitetspoäng fick namnet Levande läromedel Kulturarvspedagogik. Det senare 5

begreppet valdes istället för museipedagogik, eftersom de olika ämneskategorierna bättre skulle kunna inkluderas. Vad menas då med kulturarv? I Svenska akademiens ordbok ges följande definition: Kultur-arv. Betydelse: vad ett folk o.d. i fråga om (andlig) kultur övertagit från tidigare generationer. RYDBERG Kulturförel. 4:552 (1887) Peter Aronsson har med utgångspunkt från detta citat försökt ringa in begreppet (Aronsson, 2004, s. 143). Det är uppenbart att detta har sitt ursprung i slutet av 1800-talet och att det kan förknippas med den nationella romantiken och vurmandet för fosterlandet. Viktor Rydberg (1828-1895) har innehaft Sveriges enda professur i kulturhistoria på Stockholms högskola åren 1884-1888. Ämnet fanns vid denna tid enligt Aronsson i en experimentell forskningsfront, medan begreppet kulturarv fann sin riktiga högkonjunktur först drygt hundra år senare i samband med ett nyvaknat intresse för historia under 1990-talet. Detta betyder också att begreppet är omstritt och att det har flera betydelser. Vi skall inte här föra denna diskussion vidare, utan hänvisar till den problematisering av begreppet som gjorts av bl a Björn Horgby och Dag Lindström (Horgby & Lindström 2002). I kursen Levande historia Kulturarvspedagogik kopplas inte till ett oreflekterat kulturarv, utan där ställs frågorna: Vad är det vi vill förmedla, hur och varför? Därför bearbetas också frågor som har att göra med historiebruk, historiemedvetande och om pedagogikens betydelse i mötet mellan institutioner och skola. I kursplanens mål uttrycks detta tydligt: Efter genomgången kurs skall deltagaren ha breddade kunskaper om kulturarvspedagogiken i relation till skolans arbete och till förändringar i skola och samhälle 6

ha grundläggande kunskaper om elevers lärande och utveckling ha insikter om hur människor länkar tolkningen av det förflutna till förståelsen av nutiden och förväntan på framtiden ha fördjupade kunskaper om olika former av historiebruk och kunna problematisera dem ha insikter i hur teoretiska och praktiska ämnesperspektiv och färdigheter kan integreras kunna genomföra, dokumentera och gestalta ett pedagogiskt utvecklingsarbete i samarbete med en skola tillsammans med en skola kunna utveckla användningen av museer, arkiv, bibliotek och närsamhället som naturliga resurser i kunskapsprocessen kunna genomföra, dokumentera och gestalta ett praktisk-pedagogiskt utvecklingsarbete Bidragen i denna antologi kopplar ihop begreppet kulturarv med begrepp som pedagogik och didaktik. Andra nyckelbegrepp är samverkan och praxis. Det är genom att sammanföra begreppen i en rad konkreta projekt som antologin bidrar till kunskap om hur museernas och arkivens verksamhet kan sammanlänkas med och berika skolans arbete. Det finns en lång tradition bakom kulturinstitutionerna som också präglar exempelvis museernas och arkivens verksamhet. Svante Beckman och Magdalena Hillström har försökt att fånga denna tradition i fyra typologier som de menar att bl.a. museerna eller arkiven i olika grad knyter an till (efter Sandström 2005). Dessa kan beskrivas som fyra bilder: Skattkammaren: som den äldsta traditionen för verksamheten i våra museer och arkiv. Arkivet: med en start i tidigt 1900-tal och som syftade till ett vetenskapliggörande av verksamheten i museet. Folkhögskolan: med en start i 1920-talets nya bildningsideal där folkhögskolan intog en viktig del i bildningsprojektet, och där kulturinstitutionerna skulle utgöra institution för folkbildningen (se exempelvis Människan och nutiden 1952). 7

Teatern: som på senare år blivit allt vanligare och syftar på kulturarvsinstitutionen som en mötesplats mellan institution och besökare. Institutionen som arena för andra möjligheter att förstå. Erika Sandström plockar upp ett begrepp från Umberto Eco Romance som är berättelsen om ett annorstädes. Vi kan fundera över i vilken eller vilka traditioner vi skulle kunna skriva in bidragen i denna antologi. I fokus för vårt intresse står förmedlingen och kanske ännu mer besökaren. Etnologen Stefan Bohmans studier av Skansens besökare har utgjort en given referenspunkt, men dessa handlar om framförallt vuxna besökare (Bohman & Palmqvist 1997). I föreliggande antologi är det grundskolans och gymnasieskolans möte med kulturarvsinstitutionen som ställs i förgrunden. Denna grupp av besökare har tidigare inte fått någon större uppmärksamhet i litteraturen. I grundskolans kursplan för historia ingår studiet av kulturarvet som ett av syftena med undervisningen och i kursplanen kan vi läsa följande: Utbildningen i historia bidrar till att utveckla såväl ett interkulturellt perspektiv som en kulturell identitet utifrån det kulturarv som överförs från en generation till en annan. I kursplanens skrivning framstår inte kulturarvsbegreppet som särskilt problematiskt. Torunn Selberg argumenterar i en uppsats mot föreställningen om tradition och kulturarv som ett naturligt objekt (Selberg 2002, s. 12). I vår tid er imidlertid en noen annen oppfatning av tradisjon til stede. Tradisjon handler ikke her om en kulturell arv med rötter i fortiden, men om prosesser skapt i nåtiden. Tradisjon i denne betydning er en selektiv og symbolisk konstruksjon av sammenhenger mellom aspekter ved nåtiden og en fortolkning av fortiden. En 8

slik process omtales som tradisjonalisering og er skapt av et sosialt behov for gi mening til våre liv ved å sette oss selv i sammenheng med en meningsfull fortid (Selberg 2002, s. 13). Kulturarv och kulturarvspedagogik kan således ha många olika funktioner, allt ifrån legitimering till motstånd mot makt (Museet som makt och motstånd 1996). Arkiv och museer har ett högt trovärdighetskapital hos de flesta människor. Tabellen nedan visar vilken trovärdighet vuxna amerikaner tillmäter olika förmedlare av historia och kulturarv. Det är tydligt att museibesökarna i Rosenzweigs och Thelens undersökning har en stark tillit till det som museerna förmedlar. Det ställer också i någon mån ett större ansvar på en reflekterande kulturarvspedagogik bakom förmedlingen. Tabell 1. Thrustworthiness of Sources on 10-point scale Mean Percent 8 10 Museums 8,4 79,9 1,3 Personal accounts from grandparents or other relatives 8,0 68,9 2,4 Conversation with someone who was there (witness) 7,8 64,4 2,8 College history professors 7,3 54,3 5,2 High school teachers 6,6 35,5 8,8 Nonfiction books 6,4 32,1 9,1 Movies and television programs 5,0 11,0 22,3 Choosing 1 3 Källa: Roy Rosenzweig & David Thelen, The Presence of the Past. Popular Uses of History in American Life, New York 1998, s 91. 9

När vi nu diskuterar kulturarv, pedagogik, skola och institutioner vill vi också lyfta fram mötet mellan institution och skola som en mötesplats för människor, vuxna som barn. Vi vill därför gärna kort referera två avhandlingar som med sina annorlunda perspektiv inte bara sätter brukaren i fokus, utan också skapar nya frågeställningar om vad kulturarvspedagogik kan vara eller syftar till. En doktorsavhandling i etnologi, skriven av Lotten Gustafsson (2002) och en doktorsavhandling i historia, skriven av Erika Sandström (2005), behandlar båda medeltidsveckan på Gotland. Medan den förstnämnda undersöker lekens och det historiska rollspelets betydelse ställer den senare semesterfirarnas upplevelser i fokus. Sandström intresserar sig också för Jamtlandi historieland i Östersund. I Lotten Gustafssons avhandling skapar de 100 000 kulturturister som gästar Gottland varje år i vecka 32 det som också utgör titeln för avhandlingen Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet. Så träder en trollkarl fram på ett av ringmurens torn. Hans ansikte är sminkat i två hälfter, för att markera att han tillhör både nuet och det förflutna. Med hög röst framför han de ord som inleder Medeltidsveckan på Gotland och proklamerar övergången till lekens och festivalens tid: Denna dag är förvandlingens dag! En gång om året stiger vårt sjunkna Atlantis, vårt Visby, upp ur sitt kulturlager och lever. (Gustafsson, 2002). Trollkarlen utgör startpunkt för medeltidsveckan såväl som för Lotten Gustafssons avhandling. Det är lekens återkomst hos vuxna och drömmar om en ljus medeltid som tar form i ett folkligt historieskapande. Det är således deltagarnas egna upplevelser och aktiviteter som sätts i centrum. Erika Sandström undersöker i sin doktorsavhandling, På den tiden, i dessa dagar, brukarnas föreställningar om historia. Det är en ovanlig avhandling eftersom nyfikenheten i den kretsar kring hur människor ser på och använder historia. Det är glappet mellan hur å ena sidan historiker, historiestudenter, lärare samt museipedagoger och å 10

andra sidan människor som inte professionellt arbetar med det förflutna ser på historia. Centrum förflyttas i Erika Sandströms avhandling till brukarna. Varför har generation efter generation styrt stegen till ett museum med barn eller barnbarn söndagseftermiddag efter söndagseftermiddag? Varför besöker en lärare ett arkiv med sin klass? Ofta betonas enligt Sandström historieämnets möjligheter att ge insikter om förändring, förståelse för nuet och för att förstå identitetsskapande processer, eller så framskymtar ett normativt drag av att historia skapar bättre människor. Här finns enligt avhandlingen ett tomrum i forskningen, visserligen inte helt blankt men eftersatt. Sandströms poäng är att Medeltidsveckan också utgör en mötesplats, där människor kan träffas för att i förklädnadens form våga leva ut lustar som man inte annars skulle tillåtit sig. Eller som Sandström uttrycker det: Men historia är också roligt, och ger tillfällen att ha roligt. De mellan 150 000 och 200 000 personer som varje år besöker Medeltidsveckan (Gotland vecka 32) gör inte nödvändigtvis detta som en resa mot högre utveckling, civilisation eller förfining ibland kan det till och med förefalla vara tvärtom. Deltagande i historiska aktiviteter fyller uppenbarligen en mängd funktioner som vi inte riktigt känner till och som inte nödvändigtvis är de samma som de vi kan läsa om i litteraturen som introducerar ämnet historia som akademisk disciplin (Sandström 2005, s. 190) Utgångspunkten utgör antagandet att alla människor har föreställningar om hur det var förr oavsett vilken historisk kunskap man bär på. Det finns en viktig likhet mellan Jamtli Historieland i Östersund och medeltidsveckan på Gotland. Besöket där menar Erika Sandström kan jämföras med en semesterresa. Ett exotiskt förflutet med spännande upplevelser ger upplevelser av en resa till en tillfällig Icke-vardag, ett uttryck som Sandström lånat från Lotten Gustafsson. Historien, eller kanske snarare inramningen, fyller också en annan funktion än som kunskapsförmedlare: som ett lätt sätt att umgås. (Sandström 2005, s. 190) 11

Nära detta ligger också en del av svaren från Medeltidsveckan om behovet att få vara i en annorlunda tillvaro, vilket i sig inte är knutet till en historisk miljö, utan det är den historiska miljön som möjliggör semesterresan. Det finns ett tydligt spänningsfält mellan de som bryr sig om autenticiteten, de korrekta kläderna, men också vikten av historisk kunskap och de oseriösa som kan uppträda i Iron- Maiden-tröja och ringbrynja, vilket inte bara är fel utan dessutom enligt de förra är att fela. Man kan således diskutera viket innehåll som bör stå i centrum för kulturarvsinstitutionernas verksamhet, och vilka föreställningar som skall vara framträdande i institutionernas möten med skolorna. Men arkivet eller museet kommer i mötet med eleverna också enligt Sandström att bli en arena för möten, exempelvis mellan elever och elever, mellan elever och lärare, mellan musei/arkivpersonal och lärare och elever samt mellan elever och det annorlunda. Hur planerar vi för dessa möten i skolvärldens möten med kulturinstitutionerna? Hur genomtänkt och ömsesidigt är mötet? Utifrån Karin Lindvall kan man diskutera föremål eller aktiviteter såsom iscensättningarna som etablerar symboler för det förflutna (Lindvall 1999). Förmedlingen skulle också kunna fångas i fyra föreställningar bakom förmedlingssyftet: Idén om framsteget Nostalgi Det autentiska Rekreationssyfte När vi gör en utställning, iscensätter en föreställning eller låter besökarna bli deltagare i ett experimentarium eller spontana skådespelare i en interaktiv pjäs finns det bakom förmedlingen föreställningar om vad detta ska leda fram till. Vad är det som skall finnas kvar på besökarens näthinna? Är det så att vi alltid har en klar föreställning om de egna värderingar som bildar murbruket i iscensättningen? Detta är några av de frågor som de olika bidragen i denna bok reser. 12

I denna antologi har vi samlat bidrag från deltagarna i kursen Levande historia Kulturarvspedagogik. Kursen avslutades med ett utvecklingsarbete, som genomfördes i samarbete med skolor i regionen och som redovisades i gestaltande form. Dessutom skulle arbetet dokumenteras skriftligt. Det är dessa skriftliga bidrag som nu presenteras i föreliggande bok. I Vägar till lokal historia skriver Karin Sjöberg och Pia Sander om ett samarbete mellan skolor, arkiv och bibliotek i Hässleholm. Syftet med projektet var att pröva hur arkiv, bibliotek och hembygdsföreningar kan samarbeta och vara en resurs för skolorna. Olika teman valdes ut för att levandegöra historien i en lokal kontext. De teman som valdes var Skolan förr och Vardagen under andra världskriget. Med hjälp av så kallade temaväskor, som bland annat innehöll föremål, foton och dokument av olika slag, sökte man få till stånd källkritiska reflektioner hos eleverna och empatisk förståelse för hur människor levt och tänkt. Därigenom kunde man också spegla hur den lilla historien är kopplad till den stora. I Använd museet som läromedel rapport om lärarfortbildningen på Kulturen i Lund skriver Kristina Bakran och Yvonne Sandberg om en så kallad körkortsutbildning. Genom en återkommande fortbildningsdag kan lärare få ett körkort som innebär att de själva kan använda museet som läromedel på egen hand. Ett mål på längre sikt är att lärare i större utsträckning skall stimuleras att använda museet som läromedel. Författarna redogör utförligt för uppläggningen av körkortsdagen och ger metodiska tips till hur man kan arbeta med så kallade tidsresor. Angelica Bondessons och Annika Hansson Mobergs bidrag har titeln Underbara fasansfulla människa. En nöjestripp eller ett livslångt lärande. Utgångspunkten är hur man tillsammans med eleverna kan diskutera etiska frågor och värdegrundsfrågor utifrån en utställning på Klostret i Ystad. I utställningen bearbetas problem som har att göra med rastänkande och nedvärdering av människogrupper. 13

Ulf Bergendorffs, Kerstin Martindotters och Samuel Thelins bidrag heter Både damm och kufar. En utvärdering av musei- och arkivpedagogikprojekt. I uppsatsen beskrivs projekt på Malmö Museer och Malmö stadsarkiv. På museet finns det två juniorklubbar, Ask & Embla och Upptäckarklubben. Den förra är mera historiskt inriktad, medan den senare avser att öka ungdomars intresse för naturvetenskap. I uppsatsen redovisas hur samarbetet med skolklasser bedrivits inom ramen för dessa verksamheter. På Malmö stadsarkiv finns ett väl utvecklat samarbete med Lärarutbildningen vid Malmö högskola. Det är detta som diskuteras och utvärderas i den del av uppsatsen som handlar om arkivet. En utställning på Landskrona museum står i fokus för uppsatsen History and her-story. Utställningen I Barnaminne sedd genom genusglasögon. I artikeln analyserar, för att inte säga dekonstruerar, Lena Sundgren-Brorsson, Rosi Gerlach, Birgitta Liljeqvist och Anneli Oxenstierna noggrant utställningen utifrån genusaspekter. Genom att ställa nya frågor kan därmed nya perspektiv ges på utställningen och på hur man kan arbeta med genusfrågor i ett museisammanhang. Ett syfte är att öka medvetenheten om och kunskapen kring genusfrågor hos projektgruppen och ett annat är att ta fram ett pedagogiskt program med fokus på genus till utställningen I Barnaminne. Karin Hjelmér, Pelle Johansson, Fredrik Nihlén och Ricky Wrentner redogör för ett projekt i Helsingborg i sitt bidrag med namnet Träd och trä. Ett integrationsprojekt. Elever från två grundskolor i Helsingborg deltog i projektet som hade till syfte att skapa förutsättningar att genom museiarbete integrera elever från olika sociala och kulturella miljöer. Projektet byggde på en integration mellan historia och biologi. Marianne Bomgren, Helen Hasslöf och Maria Jiborn har i Klassens alla uterum redovisat ett projekt med syfte att inspirera lärare och elever till att använda sig av utomhusmiljöer i undervisningen. I uppsatsen får vi följa arbetet på Hörjelgården och i Trelleborg. Ett 14

resultat av projektet är att lärare fått upp ögonen för värdet av att använda sig av utemiljön, och att denna ger möjligheter till ämnesövergripande arbetssätt. Referenser Aronsson, Peter, Historiebruk att använda det förflutna, Studentlitteratur, Lund 2004 Bohman, Stefan & Palmqvist, Lennart (red.), Museer och kulturarv: en museivetenskaplig antologi, Rådet för museivetenskaplig forskning, Stockholm 1997 Gustafsson, Lotten, Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet, Falun 2002 Horgby, Björn & Lindström, Dag, Begreppet kulturarv något för vetenskapen? Historisk Tidskrift 2002:2 Lindvall, Karin, Musealiseringen idag. Aspekter på nutida historiebruk, Alzén, Annika & Hillström, Magdalena, Kulturarvet, museerna och forskningen, Stockholm 1999 Museet som makt och motstånd, Ekholm, Edvin (red.), Festskrift till Erik Hofrén, Norrköping 1996 Människan och nutiden, Stockholm 1952 Projektet Levande Läromedel i Region Skåne. Verksamhetsrapport och planering 2001 2002 Rosenzweig, Roy & Thelen, David, The Presence of the Past. Popular Uses of History in American Life, New York 1998 Rüsen, Jörn, (ed.), Western Historical Thinking. An Intercultural Debate, New York, Oxford 2002 Sandström, Erika, På den tiden, i dessa dagar. Föreställningar om och bruk av historia under Medeltidsveckan på Gotland och Jamtli Historieland, Östersund 2005 Selberg, Torunn, Tradisjon, kulturarv og minnepolitikk. Å iscenesette, vandre i og fortelle om fortiden, Eriksen, Anne, Garnert, Jan & Selberg, Torunn, (red.), Historien in på livet, Lund 2002 15

16

Vägar till lokal historia ABM Hässleholm ett samarbetsprojekt mellan arkiv, bibliotek, hembygdsföreningar och skola Pia Sander och Karin Sjöberg Inledning Vägarna till lokal historia kan vara många, vindlande och spännande. De kan bestå av minnesberättelser, föremål, dokument, litteratur och fotografier. Eller av byggnader, fornlämningar och minnesmärken i staden, byn eller landskapet. Arkiv, bibliotek och hembygdsmuseer är några av de institutioner där historia förvaltas och förmedlas. Tillsammans utgör de en resurs för alla som vill veta mer om platsen där man bor, arbetar eller går i skolan. Men de skulle kunna användas i betydligt större utsträckning än vad som är fallet idag, särskilt i skolundervisningen. På vilket sätt kan då arkiv, bibliotek och hembygdsmuseer/föreningar bli en samlad resurs för skolan? I denna artikel presenteras projekt ABM Hässleholm ett samarbetsprojekt mellan arkiv, bibliotek, hembygdsföreningar och skolor i Hässleholms kommun. Projektet har initierats av Karin Sjöberg, arkivpedagog på Skånes arkivförbund, och Pia Sander, hembygdskonsulent på Skånes hembygdsförbund, inom ramen för kursen Le- 17

vande Läromedel kulturarvspedagogik på Malmö högskola, Lärarutbildningen i Malmö 2002 2003. Bakgrund och syfte På arkiv, bibliotek och museer arbetar människor med hög kompetens att ordna, sammanställa, tillgängliggöra och förmedla information och ibland också tolka den och sätta in den i ett större sammanhang. De arbetar med samlingar av material i olika former och från olika tider som i stor utsträckning kompletterar varandra [...] Dessa samlingar är en oundgänglig källa för den historiska kunskapen, kunskapen om hur det har varit, men också för kunskapen om framtiden, om det som pågår nu. Arkiv, bibliotek och museer spelar därför en central roll; för den organiserade utbildningen och forskningen, för människors enskilda kunskapssökande och för människors möjligheter att delta i den demokratiska processen. Och naturligtvis också för människors möjligheter att tillfredställa sin nyfikenhet och få nya upplevelser (Almerud u.å., s 13). Så inleder Peter Almerud en artikel i en av de rapporter som DIK-förbundet har publicerat, och där en rad olika personer diskuterar och problematiserar samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer. Under de senaste åren har det nämligen talats mycket om behovet av ett ökat samarbete mellan dessa institutioner på central, regional och lokal nivå. Syftet med ABM-samverkan är att öka tillgängligheten till arkiv, bibliotek och museer så att det blir ett effektivare nyttjande av befintliga resurser samt att höja verksamhetens kvalitet och att göra ABM-institutionerna slagkraftigare (Gram 2002, s 7ff). Många av de ABM-projekt som pågått i Sverige har främst handlat om de möjligheter som den nya informationstekniken har gett upphov till, d.v.s. samordning och digitalisering av de olika institutionernas samlingar. Man menar dock att det är viktigt att visa att en utveckling av ABM-samverkan inte bara är en fråga om informationsteknik utan att det även kan handla om andra typer av samarbeten (Nörby 2001, s 51ff). Det finns t.ex. förslag om att framtida 18

samarbeten kan bestå av fortbildning inom institutionerna men även att man tillsammans utför konkreta projekt. Arkiv, bibliotek och museer bör gemensamt vända sig till skolor för att lära ungdomar hur man söker i källorna [ ] skolbiblioteken måste utvecklas till brohuvuden för ABM-institutioner i förhållande till skolans arbete (Kunskapens källor - om samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, u.å., s 73ff). Men hur ser då lärandeformerna och kunskapsmålen ut i skolan? Finns det något behov av ABM-institutionerna utifrån ett skolperspektiv? Den pedagogik som nu gör sig gällande i skolan utmärks framför allt av självstyrt lärande, d.v.s. att eleverna ska vara aktiva kunskapssökare och styra sitt eget lärande. Elever måste därför lära sig hur man söker information men även hur man kritiskt granskar olika källor (Egidius 2002, s 167ff). I kursplanen för historia i grundskolan står det att historieämnet har ansvar för att eleverna ges tillfälle att arbeta med historiskt material men också att de orienterar sig i dagens informationskällor. Bedömning och värdering av källors tillförlitlighet är ett viktigt inslag. Man talar även om vikten av att ha kunskap om hembygdens historia och att betydelsefulla epoker och händelser och personer sätts in i sitt historiska sammanhang och relateras till människors liv och vardag (Skolverket 2000, s 76ff). Med utgångspunkt i utformningen av pedagogik och kursplan finns det med andra ord ett behov och intresse av att utveckla samarbete mellan ABM och skola, vilket också skett. Skånes arkivförbund och Skånes hembygdsförbund har inom sin kulturpedagogiska verksamhet till uppgift att initiera och genomföra pedagogiska program och samarbetsprojekt som vänder sig till lärare och elever i Skåne. Vi har sedan ett par år tillbaka drivit samarbetsprojekt mellan arkiv och skola respektive hembygdsföreningar och skolor, men vi ville tillsammans pröva en modell för ett ABMsamarbete på lokal nivå. Valet föll på Hässleholms kommun eftersom där finns kommun- och folkrörelsearkiv, stadsbibliotek och skolbibliotekscentral samt ett flertal aktiva hembygdsföreningar med museer och arkivsamlingar. 19

Syftet med projektet var att pröva och utveckla ett samarbete mellan ABM-institutioner på lokal nivå. Vi ville synliggöra dessa som en resurs för skolorna och få lärare att använda dem som en integrerad del i undervisningen. Vi ville även utforma ett studiematerial med lokalhistoriskt innehåll och göra en grundlig utvärdering av projektet. Genomförandet År 2002 bildades en arbetsgrupp med representanter från följande institutioner och föreningar i Hässleholms kommun: Hässleholms kommunarkiv, Hässleholms folkrörelsearkiv, Hässleholms bibliotek, Bjärnums fornminnesförening, Hästveda hembygdsförening, Nävlinge hembygdsförening, Sösdala hembygds- och fornminnesförening, Västra Göinge hembygdsförening och Västra Torups hembygdsförening. Så småningom kom även Skolbibliotekscentralen i Hässleholm (SBC) att bli en del av denna arbetsgrupp. Arbetsgruppen bestod av ett drygt tjugotal personer med olika kompetenser och yrkeserfarenheter. Flera hade erfarenheter av samarbete med skolan och goda kontakter med lärare. Representanterna från arkiven och biblioteket var anställda på kommunen medan de från hembygdsföreningarna medverkade på ideell basis. Vi, d.v.s. Karin Sjöberg och Pia Sander, intog rollen som samordnare och ansvarade bl.a. för planering av möten, bidragsansökningar, kontakter med olika förvaltningar och skolor samt sammanställning av studiematerial och resurskatalog. Inledningsvis fördes diskussioner inom arbetsgruppen kring hur ett samarbete kunde se ut och vilka möjligheter och resurser vi tillsammans förfogade över. Vi förde diskussioner kring vad vi ville göra inom projektet och kom fram till följande mål: ge konkreta bilder av hur människor levt, göra historien mer levande och ge människor 20

möjlighet att med utgångspunkt i sitt eget liv relatera till historien. Vidare fanns en önskan att skapa möten mellan generationer, väcka intresse och engagemang för närmiljö och lokalhistoria samt skapa lokal samverkan mellan arkiv, bibliotek, hembygdsföreningar och skolan. Förslag väcktes att göra så kallade temaväskor med studiematerial till skolorna i kommunen. Gruppen diskuterade gemensamma teman och kom slutligen fram till Skolan förr och Vardagen under andra världskriget. Vi visste sedan tidigare att dessa ämnen intresserade lärare på grundskolan. Till varje tema kunde vi koppla ett brett lokalhistoriskt material: kulturhistoriska miljöer (museer, interiörer, temautställningar), museiföremål, arkivhandlingar, fysiska platser i landskapet samt skön- och facklitteratur. Vidare gavs förslag om att samla information om institutionernas pedagogiska utbud i en särskild resurskatalog. Mötena var kombinerade arbetsmöten och studiebesök på de institutioner som ingick i projektet. Träffarna bidrog till att deltagarna lärde känna varandra och fick en inblick i varandras verksamheter och samlingar. Till nästan varje möte lämnade arbetsgruppen in lokalt material till temaväskorna: foto, minnesberättelser, kopior av föremål och dokument, äldre läroböcker och litteraturlistor. Under en del möten fick de särskilt presentera sitt material för varandra, vilket visade sig vara ett bra sätt att få deltagarna att se de egna och andras samlingar ur nya perspektiv. Vi gjorde även studiebesök på andra kulturarvsinstitutioner, t.ex. Folklivsarkivet i Lund, för att väcka intresse och medvetenhet om de samlingar som finns där. De utvalda temana om Skolan förr och Vardagen under andra världskriget väckte många minnen hos arbetsgruppen. Flera av dem var födda under 1920 40-talen och kunde relatera till dessa tidsepoker, dels genom egna minnen och upplevelser, dels genom vad de som barn hört av äldre släktingar. Det fanns en lust att berätta och för att lyfta fram dessa minnen ägnades några möten åt s.k. minnesverkstäder. En del berättade om mörkläggningen, ransoneringen, överflygningar av bombplan och finska krigsbarn. Andra talade om förhållandena i skolan och de långa kalla vintrarna. En minnesberättelse 21

satte igång ett flöde av hågkomster hos de andra och man sam-mindes. Arbetsgruppens möten innehöll både planering, insamling av material och tillfällen för fortbildning. Under ett studiebesök på Folklivsarkivet i Lund gav arkivarie Charlotte Hagström en introduktion till arkivets samling av minnesuppteckningar. Foto: Pia Sander. När det gäller människors minnen av förfluten tid bör man vara medveten om att vi ser på det som varit med våra nutida erfarenheter. Ett minne är enligt etnologen Carina Sjöholm en berättelse om en upplevd verklighet (Sjöholm 2003, s 26f). Varje individ gör således ett mer eller mindre medvetet urval bland sina minnen. Men minnen behöver inte vara personliga eller individuella. Historikern Peter Aronsson resonerar kring vad han kallar ett historiskt minne. 22

Det omfattar de konkreta uppfattningar som människor har om det förflutna. Detta minne är individers och sociala gruppers urval och internalisering av historie-kulturen (Aronsson 2000, s 19). Det skapas en slags gemensam berättelse om en tidsepok där man refererar till vissa företeelser, händelser och föremål, en process som också var tydlig under minnesverkstäderna. Verkstädernas öppna arbetssätt aktiverade många i arbetsgruppen. Att ge sin berättelse och att vara delaktig i skapandet av lokal historia stimulerade arbetet inom gruppen. Ett tiotal minnesberättelser lämnades in till projektet och ett urval av dessa finns nu med som studiematerial i de olika temaväskorna. Minnena förvaras på Hässleholms folkrörelsearkiv (Projekt ABM Hässleholm 2002 2004). En samlad resurs för skolan Att vara en samlad resurs och tydliggöra ABM-institutionerna gentemot skolan har varit viktiga mål för projektet. Med ekonomiskt stöd från Kulturnämnden i Hässleholm blev det möjligt för projektet att producera sex stycken temaväskor med lokalhistoriskt innehåll och en resurskatalog som vänder sig till skolorna i kommunen. I resurskatalogen Vägar till lokal historia presenteras de medverkande institutionerna och vad de har att erbjuda skolorna. Utbudet är brett och vänder sig till både yngre och äldre elever. Här erbjuds temavisningar och praktiskt inriktat arbete i kulturhistoriska miljöer (främst skol- och bostadsmiljöer från 1800-talet och tidigt 1900- tal), men även kyrkogårdsvandringar, päragillen, tidsresor, handledning i arkivarbete och informationssökning. I katalogen finns information om temaväskorna och Skolbibliotekscentralens (SBC) kompletterande bokpaket. Resurskatalogen har tryckts upp i 2000 exemplar och har distribuerats till alla skolor i Hässleholms kommun med hjälp av SBC och Barn- och Utbildningsförvaltningen (BUN). 23

Bild på nästa sida: Resurskatalogen är ett sätt att visa lärarna vad arkiv, bibliotek och museer i den egna kommunen kan erbjuda skolklasser. Där presenteras temavisningar, kyrkogårdsvandringar, handledning, tidsresor samt temaväskorna som lånas utan kostnad från Skolbibliotekscentralen i Hässleholm. Collage: Rickard Hansson, Pia Sander och Karin Sjöberg Temaväskornas syfte och innehåll Syftet med temaväskorna var att visa vilka historiska källor som finns på de olika ABM-institutionerna i Hässleholms kommun och vilken information man kan hämta ur dessa källor. I enlighet med kursplanen i historia för grundskolan ville vi även väcka nyfikenhet och frågor kring då och nu d.v.s. stimulera nyfikenhet och lust att vidga sin omvärld i en tidsdimension och ge möjlighet att leva sig in i gångna tider och de förutsättningar som funnits för män, kvinnor och barn i olika kulturer och i olika samhällsklasser (Skolverket 2000, s 76). Vi ville dessutom skapa förutsättningar för källkritiska funderingar och ett medvetande hos eleverna om den lokala historien och hur denna är relaterad till de stora skeendena. Vår ambition var inte att förmedla en färdigskriven, objektiv berättelse om hur det var att gå i skolan på 1910-talet eller om vardagen i Hässleholm under kriget. Istället ville vi ge glimtar av det förflutna som speglar enskilda personers liv och tankar, lokala händelser och företeelser. Temaväskorna rörande Skolan för hundra år sedan och Att gå i skolan på 1930- och 40-talen är äldre resväskor fyllda av tidstypiska kläder och föremål (kulramar, bläckpennor, griffeltavlor, trägevär), arkivhandlingar (skolbetyg, ordningsregler, scheman), skolfotografier, skolböcker (katekes, läsebok, biblisk historia), minnesberättelser samt en CD-skiva med svenska psalmer. Materialet vänder sig i första hand till årskurs 3 6 men kan även användas av både äldre och yngre elever beroende på hur läraren väljer att ta sig an och presentera det. Väskorna om Vardagen i Hässleholm under andra 24

25

världskriget är till sin fysiska form äldre skinnportföljer. I varje portfölj finns fem olika mappar innehållande arkivhandlingar, tidningsartiklar och minnesberättelser utifrån följande teman: Finlands sak är vår, Ransoneringen, Minnesberättelser, Bomplanet i Höjalen och Flyktingar. I dem finns även en CD-skiva med radiosändningar från 1939. Materialet vänder sig främst till årskurs 8 9 men kan med fördel även användas av gymnasiet och Komvux. I varje väska finns en lärarpärm med information om ABM-projektet, arbetsuppgifter till eleverna, förslag till källkritiska frågor, resurskatalogen och litteraturtips från Stadsbiblioteket. Här finns även information om Skolbibliotekscentralens bokpaket. På SBC i Hässleholm kan lärare låna klassuppsättningar av böcker som innehåller både skön- och facklitteratur. Som ett komplement till projektets väskor har SBC färdigställt följande tematiska bokpaket: Förr i tiden 1890 1920-tal, Förr i tiden 1930 50-tal och Andra världskriget. De ansvarar nu för distribution av både väskor och bokpaket till kommunens skolor. Studiematerialet är tänkt att fungera som ett komplement till skolans undervisningsmetoder och innehåll. Vi har medvetet valt att utforma materialet så att det liknar originalen i största möjliga mån eller så att det ger en känsla av förfluten tid eftersom människor, enligt historikern Peter Aronsson, fascineras av autentiska föremål, personer och platser. Aronsson konstaterar att: Den materiella autenticiteten (spelar) en stor roll för upplevelsen. Genom föremålen, kläderna och miljön skapas en illusion av en annan tid (Aronsson 2002, s 256ff). Vi har även valt att utforma olika typer av arbetsuppgifter till materialet som eleverna kan arbeta med. Av tidigare erfarenheter vet vi nämligen att när elever, och ibland även lärare, möter den här typen av material för första gången brukar de ha svårt att veta hur de ska bearbeta arkivhandlingarna. Frågor och arbetsuppgifter hjälper dem in i materialet. En del är mycket konkreta medan andra är diskussionsfrågor. 26

Urvalet av temaväskornas innehåll har styrts av flera faktorer. Arbetsgruppens diskussioner har haft en avgörande betydelse, d.v.s. vad vi ansett intressant och viktigt att förmedla. Detta avspeglar sig bl.a. i de personliga minnesberättelserna som finns med i materialet. När det gäller valet av arkivhandlingar och andra dokument så har stor hänsyn tagits till hur lättlästa och lättförståeliga texterna och handstilarna är. Vi har dock strävat efter en bredd i materialet och att det har inbördes kopplingar till varandra. Temaväskorna om skolan är fyllda av lokal historia! Här finns foton, minnesberättelser och kopior av både äldre dokument och föremål. Kläderna till 1930- och 40-talsväskorna är ytterligare ett sätt att komma närmare dåtidens skolbarn. Foto: Pia Sander. 27

Utvärdering En väsentlig del av arbetet har utgjorts av en utvärdering av projektet. I artikeln Vägar att vandra utvecklingsmodeller påpekar Åsa Folkesson (2002, s 229ff) att alltför många kulturinstitutioner ofta avstår från utvärderingsarbete. Orsakerna till detta är att en utvärdering ofta tar mycket tid och resurser i anspråk och att de inte alltid ger synliga och mätbara resultat. Det finns även en rädsla för att utvärderingen ska ge en negativ bild av verksamheten vilket kan leda till svårigheter att erhålla ekonomiska medel. Folkesson menar dock att utvärdering är viktigt: Utvärdering handlar om att studera och identifiera hela processen: förväntningar och förutsättningar, innehåll och uppläggning, samt resultat [ ] Genom detta möjliggörs lokal utveckling och upprättandet av en handlings- och utvecklingsplan (Folkesson 2002, s 233). Vi har valt att göra två utvärderingar. Den ena har handlat om att utvärdera själva ABM-samarbetet, d.v.s. hur arbetsmodellen fungerat och vad samarbetet har inneburit för de olika personerna inom arbetsgruppen. Den andra har handlat om att utvärdera hur skolorna har tagit emot och arbetat med temaväskorna. För detta krävdes att väskorna verkligen hade prövats och använts av ett antal skolklasser i kommunen. Genom hjälp från Barn- och Utbildningsförvaltningen fick vi under projektets gång kontakt med ett antal intresserade lärare i årskurs 3, 4, 8 och 9 som lånade väskorna under ett par veckor. ABM-samarbetet För att utvärdera ABM-samarbetet valde vi att göra en enkät med ett antal frågor som sedan personerna i arbetsgruppen skriftligen besvarade. Vi formulerade medvetet frågor som uppmuntrade till beskrivande svar. Vi försökte att använda oss av ord som varken uppfattades som uppmanande eller styrande och vi undvek att ställa 28

rena ja- och nejfrågor. Problemet med enkäter är dock att man inte kan utveckla, fördjupa eller förtydliga de svar som ges, vilket man kan göra i en intervjusituation eller vid en gruppdiskussion. Svaren från arbetsgruppen var generellt sett mycket kortfattade men oerhört positiva. De var nöjda med mötenas innehåll och upplägg. Flera uttryckte även uppskattning över att de hade kombinerats med studiebesök. Dessa beskrev man som mycket intressanta och inspirerande samt nyttiga för att öka kunskaperna om vad de olika institutionerna erbjuder. Det viktigaste med samarbetet enligt arbetsgruppen var att skolan får kunskap och möjlighet att använda de olika institutionernas material och kan göra spännande utflykter i hembygden och att få fram ett studiematerial som kan stärka historieintresset hos den unga generationen. Man påtalade också vikten av att vi som arbetar med och är intresserade av hembygden har sammanförts för att föra historien vidare och att samarbetet mellan skola, arkiv, museum och bibliotek kan utökas. Projektet har för de allra flesta inom gruppen inneburit att nya idéer har skapats, att social samvaro och nya kontakter har upprättats och att kunskaper om de olika institutionernas verksamheter och samlingar har förbättrats. Temaväskorna När det gällde att ta reda på hur temaväskorna hade använts och fungerat i skolan vände vi oss till lärare och elever. Lärarna fick, likt arbetsgruppen, svara på en enkät med ett antal frågor medan eleverna blev intervjuade. Vi gjorde gruppintervjuer med klass 3 i Stoby skola och i klass 9 på T4-skolan i Hässleholm. Anledningen till att lärarna valde att delta i projektet var att de var nyfikna på materialet och att de ville pröva någonting nytt. De uppgav sig ha en vana av att använda såväl museer som bibliotek medan arkiv var någonting nytt, en ny chans som någon utryckte sig. Materialet i väskorna gjorde det möjligt för dem att konkretisera undervisningen. Högstadielärarna kunde anlägga ett vardags- och 29

lokalperspektiv på krigsåren 1939 1945 som komplement till det som skedde nationellt och på kontinenten. Hur hade man då använt temaväskorna? I Stoby skola, årskurs 3, hade läraren under flera veckor visat och berättat om något av föremålen eller dokumenten i väskan Skolan för hundra år sedan och på så sätt skapat en spänning inför väskans innehåll. Hon menade att eleverna inte klarade av att själva läsa dokumenten och därför hade hon läst och visat dem. Därefter hade de arbetat med väskans innehåll i grupp och redovisat sina arbeten i en gemensam klassbok. Eleverna i denna klass hade gjort det mesta som materialet inbjöd till; skrivit välskrivning och poesi med bläckpennor, skrivit på griffeltavlorna, lyssnat på CD:n och sjungit psalmer, haft gymnastiklektion utifrån anvisningarna från sent 1800-tal, exercerat med trägeväret och läst delar av de gamla läroböckerna. I samband med detta pratade man om hur människor bodde, levde och klädde sig för hundra år sedan respektive under 1930- och 40-talen. Läraren hade även nyttjat närmiljön och tillsammans med klassen besökt den närliggande kyrkogården. Där pratade de om namnskick och yrken, de kalkerade gravstenar med hjälp av färgpennor och smörpapper och räknade ut hur gamla några blev. Eleverna intervjuade dessutom äldre släktingar och tog med sig äldre föremål och fotografier (kaffekvarn, strykjärn, gamla pengar, farmors poesialbum, äldre leksaker, skolfoto, glasögon) vilka ställdes ut i klassrummen. 30

Närmiljön vid skolan har mycket att erbjuda nyfikna elever och lärare. Klass 3 i Stoby kalkerade gravstenar och pratade om namnskick, äldre yrken och räknade ut hur gamla människor blev. Matteoch historielektion i ett! Foto: Pia Sander. I högstadieklasserna användes temaväskan Vardagen i Hässleholm under andra världskriget i anslutning till den redan planerade undervisningen kring 1900-talets historia och inför besöket i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Resan görs av alla elever i årskurs 9 i Hässleholms kommun. Högstadieklasserna arbetade med materialet i historia respektive svenska under några veckor. I årskurs 9 på T 4-skolan i Hässleholm inledde läraren med en introduktion till andra världskriget. Elevgrupperna tilldelades var sin mapp varur eleverna valde något dokument eller föremål att arbeta med individuellt, och därefter redovisade de sina arbeten för varandra. Att eleverna arbetade individuellt med endast ett urval av materialet har förmodligen inneburit att de inte riktigt fått den helhetsbild som vi 31

önskade och eftersträvade när vi utformade studiematerialet. Samtidigt visar det att vi inte kan styra hur lärarna och eleverna väljer att använda det. Det visade sig ändå, enligt läraren, att eleverna blev väldigt nyfikna och ville se materialet i övriga mappar. Läraren hade under arbetets gång svarat för bakgrundsfakta, varit en diskussionspartner och svarat på frågor. En mer lärarstyrd undervisning i lågstadiet ersattes således av ett mer självstudieinriktat arbetssätt på högstadiet. I båda fallen var läraren oerhört viktig för hur materialet användes och hur det förmedlades till eleverna. Det lokala materialet om krigsåren kan inte existera på egen hand, det behöver kompletteras med läroböcker, skönlitteratur och fakta om vad som hände både nationellt och ute i världen. Parallellt med temaväskorna använde därför lärarna Skolbibliotekscentralens bokpaket Så levde man förr. Eleverna läste skönlitteratur om krigsåren och skriften...om detta må ni berätta, utgiven inom projektet Levande historia på initiativ av regeringen. De fick besök av en överlevande från koncentrationsläger och de använde en ny lärobok i historia, Historia punkt SO (Nilsson, Olofsson & Uppström 2003). Läroboken tar upp flera av de företeelser som förekommer i temaväskorna såsom ransonering, mörkläggning och mobilisering. Studiematerialets styrka var, enligt lärarna, att det innehåller material som eleverna kände igen och kunde relatera till och att de förstår att det hänt här. Lärarnas erfarenheter av materialet stämmer in med slutsatserna i Nanny Hartsmars avhandling. Hon menar att den lilla historien och elevernas egen erfarenhetssfär är en viktig utgångspunkt för historieundervisningen och för att skapa historiemedvetenhet hos barnen. Vidare betonar hon att kopplingen mellan historieundervisningens innehåll och egna erfarenheter är en förutsättning för förståelse på ett djupare plan (Hartsmar 2001, s 50). I högstadieklasserna har temaväskorna dessutom skapat bra diskussioner om neutralitet, om dåtidens levnadsstandard och om Vi här hemma kontra De i krigsdrabbade länder. Materialet gav lärarna 32

nya infallsvinklar till planeringen av undervisningen och ny kunskap kring den lokala historien. I intervjuerna med eleverna finner man följande nyckelord: känslor, reflektion, igenkännande, autencitet, den lokala historien och jämförelse mellan då och nu. De yngre barnen berättade att de tyckte det var roligt och spännande att hålla i trägeväret, att skriva med bläck och grifflar och att göra gymnastikövningarna. De talade om hur det kändes, om det var roligt och om det var svårt eller lätt. Någon funderade kring trägeväret, att barnen skulle lära sig hantera det i händelse av krig och konstaterade att idag får inte barn ha vapen. De äldre eleverna menade att minnesberättelserna väckt tankar och känslor hos dem. Man lever sig in i hur de hade det, sa en av flickorna. Även andra dokument såsom teckningarna från en koncentrationslägerfånge väckte känslor hos eleverna och skapade närhet till de historiska personerna och händelserna. Detta inbjöd till diskussioner och reflektioner hos eleverna. Historieböckerna är mer allmänt hållna menade de, men här var det lite mer om hur människorna kände det. Deras lärare betonade elevernas lust att diskutera hur, varför, var och när med utgångspunkt i studiematerialet. Det lokala perspektivet och möjligheten att få veta mer om platsen där man bor uppskattades av de äldre eleverna. Några hade t.ex. hört talas om att det störtat ett bombplan i Höjalen, men visste inte var det skedde eller hur det hade gått till. I samtal med äldre släktingar fick de veta mer. En pojke hade besökt Höjalen tillsammans med sin farfar som berättat hur väggarna vibrerade när planet störtade. En flickas mormor hade berättat om mobiliseringen, om hur hon och hennes syster låg skavfötters i en säng och var så rädda att de skakade. Ett minne som tydligt gjorde intryck på dotterdottern. Studiematerialet ledde också till upptäckter i närmiljön. Eleverna noterade att en av byggnaderna på deras förra skola fanns med i en tidningsartikel om flyktingmottagning i Hässleholm under kriget. Den fungerade då som flyktingförläggning. En fundering från en pojke i Stoby skola visar hur nära sammantvinnat studiematerialet lätt blir med den egna livshistorien. Han tyckte det roligaste i tema- 33

väskan var de gamla fotografierna på skolhus, eftersom han själv bodde i en gammal småskola. Kopplingen till elevernas egen erfarenhetssfär har, som tidigare påpekats, en betydelse för hur man kan sätta sig in i och tolka andra människors livsvillkor i tid och rum (Hartsmar 2001, s 197). Materialet användes som en utgångspunkt för jämförelser mellan då och nu och både lärarna och eleverna återkommer till detta i intervjuerna. Hur man levde, bodde och klädde sig nämns som annorlunda liksom att man i skolan delvis läste andra ämnen, använde griffeltavlor och att viss aga var tillåten. Autencitet är ett annat nyckelord i utvärderingen. Eleverna i årskurs 9 kunde gärna tänka sig att arbeta med liknande material kring andra teman eftersom det var annorlunda och roligare, och att man fick möjlighet att se exakt hur det var. Att dokumenten är kopior, ofta i färg och på papper som liknar originalen tyckte eleverna var positivt enligt deras lärare. CD-skivan med radiosändningar från 1939 gav, enligt en pojke, tidsfärg åt materialet. Eleverna menade själva att de lärt sig saker de inte visste förut, t.ex. att ransoneringen gjorde att man inte kunde handla vad och hur mycket man ville, att Sverige skickade frivilliga soldater till Finland, att landet mörklades nattetid och att ett bombplan störtat i Höjalen. Någon tyckte att materialet gav ett lite djupare och mer detaljerat perspektiv än läroböcker och faktaböcker. De äldre eleverna tyckte att materialet var intressant, lätt att läsa och förstå, medan de yngre barnen hade svårt att tyda dokumenten. En intressant iakttagelse är att niorna uppskattade att få materialet samlat så man slipper leta i böcker och sånt. Samtidigt är det en ganska oroväckande tanke att det samlade materialet skulle ersätta eget sökande. Men vid närmre granskning så visade det sig att eleverna gärna använt både läroböcker och annan referenslitteratur under arbetets gång. De hade även intervjuat äldre släktingar för att få veta mer om just sitt material. Internet var bannlyst av läraren under projektarbetet. Både läraren och eleverna menade att detta hade varit föga meningsfullt, då en sökning på andra världskriget gett tusentals träffar. Dessutom hade det varit svårt att hitta något lokalt material. 34