2017-05-24 Synpunkter på Skogsstyrelsens Nya och reviderade målbilder för god miljöhänsyn avseende dikesrensning och skyddsdikning (Dnr 2014/2973) Lennart Henrikson, Natur och Människa AB, Friared Prästgården, 511 98 Hyssna lennart.henrikson@naturochmanniska.se Om mina synpunkter I remissdokumentet redovisas Målbilder, som kompletteras med Viktiga principer och ett längre avsnitt Kommentarer. Jag förstår dock inte riktigt meningen med Kommentarer. Är det en redovisning av dialoggruppens diskussionsunderlag eller är det bidrag från enskilda gruppmedlemmar? Jag lämnar nedan synpunkter på det som rör dikesrensning. Skyddsdikning har liknande miljöeffekter, så det jag säger om dikesrensning gäller i tillämpliga delar även skyddsdikning. Förutom direkta synpunkter på dokumentet tar jag mig också friheten att ta upp mer principiella frågor. Jag bidrar med information om miljöeffekter och hänsynsåtgärder. Jag lämnar också detaljsynpunkter. Avslutningsvis finns en lista på artiklar, vilka jag refererat till. Mina synpunkter på målbilderna Min bedömning är att de föreslagna målbilderna för dikesrensning och skyddsdikning: inte uppvisar något nytänkande eller visioner, de förslår otillräckliga skyddsåtgärder för vattenmiljöer nedströms, motsvarar alltså inte god miljöhänsyn, inte lever upp till de skogspolitiska målen och andra samhälleliga mål, bygger på ett alltför klent vetenskapligt underlag vad gäller produktionsnytta, varför försiktighetsprincipen bör gälla, saknar vetenskapligt underlag eller annan utvärdering för effektiviteten av föreslagna skyddsåtgärder, som t.ex. slamgropar och översilningsområden. Min slutbedömning är att: föreslagna målbilder är undermåliga och inte kan anses innebära en god miljöhänsyn, dikesrensningsverksamheten hålls på ett minimum i väntan på att man kan bedöma produktionsnyttan och hitta effektiva skyddsåtgärder, dialoggruppen bör ta initiativ till en ordentlig analys av verksamheten och ta fram helt nya målbilder för god miljöhänsyn vid dikesrensning. Följande bör beaktas vid framtagande av nya målbilder: redovisning av hur avvägningen mellan produktion och miljö görs, svar på frågan om skogsbruk som kräver permanent markavvattning är hållbart, svar på frågor om hur dikesrensningen påverkar möjligheterna att nå målen om god status och ingen försämring i Vattendirektivet och möjligheterna att nå de svenska miljökvalitetsmålen, 1
svar på frågan om det är hållbart att utnyttja ett ekosystem (skogen) och samtidigt negativt påverka ett annat ekosystem (vatten, våtmarker), forskning om dikesrensningens produktionsnytta, forskning om effektivitet och utveckling av olika skyddsåtgärder (sedimentfällor, översilningsområden etc.). Avvägning mellan de skogspolitiska och andra mål saknas liksom alternativ till dagens skogsbruk Eftersom dialoggruppen nu presenterar målbilder för dikesrensning, har den uppenbarligen gjort den övergripande bedömningen att produktionsaspekter är viktigare än miljöaspekterna. Detta förklarar t.ex. varför betydligt större plats ges i kommentarerna för redovisning av produktionsnyttan än för miljöeffekterna (sid. 27 30). Självklart skulle avvägningen mellan produktion och miljö redovisats som underlag för målbilderna. Detta måste göras i det slutliga dokumentet. Som en del i avvägningen mellan produktion och miljö, måste frågan om det kan anses som ett ekologiskt hållbart skogsbruk om detta kräver permanent markavvattning och därmed dikesrensning besvaras. Vidare måste ställning tas till målen om god status och ingen försämring i Ramdirektivet för vatten liksom de svenska miljökvalitetsmålen relativt dikesrensning. Vidare måste alternativ till dagens skogsbruk på dränerade marker diskuteras. Hur kan blöta marker utnyttjas för skogsproduktion utan krav på permanent markavvattning och därmed dikesrensning? Tveksamt att utnyttja ett ekosystem och skada ett annat En annan fråga, som borde hanteras som bakgrund till dikesrensning, är: Är det hållbart att utnyttja ett ekosystem (skogen) och samtidigt negativt påverka ett annat ekosystem (vatten, våtmarker)? Att våtmarker av olika slag kan ta hand om slam är odiskutabelt. Det är däremot inte självklart att våtmarker ska användas som recipient för förorenat vatten från dikesrensning. Denna aspekt hanteras inte. Vilka våtmarkstyper bör inte belastas med vatten från rensning? Märkligt är att dikesrensning och skyddsdikning motiveras med att bärigheten ökar och därmed markskador minskas. Självklart ska markskador minimeras och metodik för såväl planering som genomförande för att minska markskador finns idag. Kunskapsluckor borde mana till återhållsamhet En fråga av principiell natur är hantering av vetenskapligt underlag. Inledningsvis framhåller dialoggruppen att det finns kunskapsluckor kring både produktions- och miljöeffekter av dikesrensning och att detta är utgångspunkten (p. 16). Jag delar detta konstaterande det vetenskapliga underlaget är minst sagt klent. Frågan är då hur man bör hantera en sådan situation. I mina ögon manar det till stor återhållsamhet (försiktighetsprincipen). Förslagsvis genom ett moratorium för dikesrensningen tills tillräcklig kunskap finns. Dialoggruppen fortsätter dock i nästa stycke (p. 17): Utifrån dagens kunskapsläge vet vi att till exempel jordartsförhållanden, bördighet, beståndets ålder och volym, samt vilka vattenvårdsåtgärder som vidtas har betydelse för resultaten ur både miljö- och produktionsperspektiv., varför intrycket blir att kunskapsluckor inte haft någon avgörande roll vid framtagandet av målbilderna. Om nu detta är känt, varför tas inte detta tillvara för att t.ex. ge praktiska råd om när dikesrensning är lönsamt? Kraven på vetenskapligt underlag ska dock inte överdrivas. Observationer och praktiska erfarenheter är också viktiga. Det är ju t.ex. ett uppenbart rensningsbehov där vattnet på dikade marker står i höjd med rothalsarna på planterade granar. Likaså kan var och en som sett vatten från ett dikesrensat system inse att rensningen kan skada vattenmiljöer nedströms. Mer forskning behövs om produktionsnytta men inte nödvändigtvis om miljöeffekter Det vetenskapliga underlaget för dikesrensningen produktionsnytta är i högsta grad otillfredsställande. Det saknas helt en grund för att avgöra när dikesrensning är nödvändig från 2
produktionssynpunkt om skogsproduktion nu ska bedrivas på marker som kräver permanent markavvattning. Här behövs forskning. De studier som finns av dikesrensningens miljöeffekter visar alla på liknande resultat tydlig försämring av vattenkvalitet, ökade transport av grova och fina partiklar, vilka leder till igenslamning och negativa effekter på bottenfauna, näckmossa, fastsittande mikroskopiska alger och öringrom. Man kan säga att vi tillräckligt mycket om miljöeffekterna. Därför gör jag bedömningen att behovet av ytterligare forskning om miljöeffekter inte är nödvändig. Däremot är det synnerligen angeläget att forskning påbörjas för att utveckla hur man eliminerar de negativa effekterna. Alltså hur vi får tillräckligt god miljöhänsyn. Dikesrensningens miljöeffekter komplement till rapporten Dialoggruppen beskriver inte närmare dikesrensningens miljöeffekter, utan endast de positiva produktionseffekterna. För att nyansera bilden vill jag här bidra med en kort översikt över miljöeffekterna. För svenska förhållanden finns endast en vetenskaplig studie, DiVa-projektet, av dikesrensningens miljöeffekter (Hansen m.fl. 2013). Studien visade på tydliga negativa effekter på själva vattenkvaliteten (fosfor, kväve, kalium, metylkvicksilver) och ökad mängd suspenderat material. Effekterna var av olika varaktighet. Igenslamning (transport av suspenderat material som sedimenterat) tycks dock vara en kvardröjande effekt. Bottenfaunan påverkades tydligt, främst av igenslamningen. I experiment fann Setterberg (2008) att utvecklingen av öringrom påverkades negativt. Finländska studier befäster i stort sett resultaten från DiVa-projektet (t.ex. Joensuu m.fl. 1999, 2002, Manninen 1998, Vuori & Joensuu 1998). Med stor sannolikhet är dikesrensningens miljöeffekter liknande som de uppstod i samband med den ursprungliga dikningen (se tex. Joensuu 1999), dock mindre uttalade. Svenska studier av dikningseffekter redovisas av bl.a. Simonsson (1987). Att flera helt olika organismgrupper påverkas, visar att dikning och dikesrensning ger negativa ekosystemeffekter. Det handlar alltså inte om att enstaka arter eller artgrupper drabbas, det handlar om skadade och utarmade vattenekosystem till följd av försämrad vattenkvalitet och habitatstruktur (Vuori m.fl. 1998). Gemensamt för de vetenskapliga studierna är att man pekar ut igenslamningen som det största problemet. Rivinoja & Larsson (2000) och Österling (2011) har sammanställt forskningsresultat om grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i vattendrag. Piirainen m.fl. (2017) har sammanfattat kunskapsläget om dikning och dikesrensning i länderna kring Östersjön som en del i projektet WAMBAF (Water Management in Baltic Forests), vilket leds av Skogsstyrelsen. Okunskap om hänsynsåtgärder behov av forskning och utveckling Dialoggruppen ger förslag på olika skyddsåtgärder, som översilning och anläggning av slamfickor, slamgropar eller sedimentationsbassänger. Precis som för produktionsnyttan saknas dock svenska vetenskapliga studier och gruppen tycks inte ha beaktat de finska forskningsresultaten (t.ex. Joensuu m.fl. 1999, Liljaniemi m.fl. 2003.). Man kan enkelt konstatera att de slamgropar som (eventuellt) anläggs idag är alldeles för små, analog med vad finska forskare konstaterat (t.ex. Vuori & Joensuu 1996, Manninen 1998). Det ekologiskt sett största problemet ute i naturliga vatten (bäckar, åar, sjöar) är det riktigt finpartikulära materialet, mindre än en millimeter (t.ex. Österling 2011). En tillräckligt effektiv sedimentationsbassäng måste alltså vara så stor att det finpartikulära materialet sjunker till botten. Det handlar då om uppehållstider för vattnet på minst 8 dygn. I slamfickor och slamgropar fastnar endast det grövsta materialet. (Det är mycket osäkert om slamfickan i figur 10 överhuvudtaget har någon effekt.) Piirainen m.fl. (2017) anger i sin översikt att i medeltal fastnar endast 25% av suspenderat material (slam) i sedimentationsfällor av idag. Det behövs alltså rejält stora sedimentationsbassänger, dimensionerade efter mängden tillrinnande vatten. (Det framgår inte av figur 4 och 9 hur mycket vatten som rinner till sedimentationsbassängerna.) Behovet av tillräckligt stora och flödesanpassade sedimentationsbassänger måste tydligt framgå i dokumentet. 3
Våtmarker kan fungera som ett filter och ta hand om slam från rensning. I målbilderna föreslås att dikesrensning avslutas innan naturliga vattenmiljöer och att våtmarker (och annan mark) fungerar som filter genom översilning. Efter några år har dock vattnet hittat egna vägar istället för att översilas, det rinner i små rännilar (se t.ex. figur 11) (t.ex. Piirainen m.fl. 2017). Därmed försvinner filterfunktionen. Kunskap saknas om hur stora översilningsområden som behövs för att ta hand om de fina partiklarna. (Det framgår inte vad siffran 50 meter i figur 3 baseras på.) Osäkerheterna om våtmarkernas effektivitet måste uppmärksammas i dokumentet. Okunskapen om effektiveten av olika skyddsåtgärder visar på behov av forskning och utveckling. Återskapa våtmarker genom att lägga igen diken som inte ger produktionsnytta Bra att dialoggruppen tar upp detta! Det finns en enorm potential att återskapa våtmarker till nytta för biologisk mångfald samt ekosystemtjänster på de 300 000 ha marker som dikats utan produktionsnytta (Henrikson & Petersson 2006). Det krävs dock en bra marknadsföring om igenläggning ska bli av någon större omfattning. Bidraget som Skogsstyrelsen tidigare kunde lämna till markägare utnyttjades ju dåligt. Henrikson & Petersson (2011) har skrivit en enkel handbok i ämnet. Ta död på myter - förtydliga I praktiskt skogsbruk av idag finns myter med koppling till dikesrensning, vilka skogssektorn måste ta död på. Exempel: Dikesrensning ökar produktionen med 20%. Detta har jag hört från flera ledande företrädare för svenskt skogsbruk. Siffran härrör från en rapport från Skogforsk (Simonsen m.fl. 2007). Rapporten bygger på fyra finska studier (Hökkä 1997, Hökkä m.fl. 2000, Lauhanen & Ahti 2001, Mattson-Turku 2005) av tall på torvmark i norra Finland. Resultaten överförs (okritiskt) till gran på fastmark i södra Sverige. Sikström & Hökkä (2016) påpekar att det finns väldigt lite kunskap om tillväxteffekter på gran. Att rensa diket uppifrån och ned, minskar slamtransporten. Pilotförsök av Skogforsk visar att det inte är någon skillnad i slamtransport mellan att börja rensa högst upp eller längst ned (Högbom m.fl. 2008). Ris i diket tar hand om slammet (föreslås t.ex. av Päivänen och Hånell 2012). Detta gäller endast det synliga slammet. Det finpartikulära, och skadliga, slammet rinner vidare. Små slamgropar är tillräckliga. Jag har sett minst ett hundratal slamfickor, slamgropar, sedimentationsbassänger i de svenska skogarna. Alla utom en bedömer jag vara alltför små. För att ta hand om det fina, och farliga materialet krävs riktigt stora slamgropar/sedimentationsbassänger (t.ex. Joensuu m.fl. 1999, Piirainen m.fl. 2017). Översilningsområden renar vattnet från dikesrensning. Effektiviteten beror på storleken (bredden) på översilningsområdet stora områden krävs (t.ex. Liljaniemi m.fl. 2003, Piirainen m.fl. 2017). Detaljsynpunkter Generellt är råden för allmänt beskrivna för att vara till ledning för praktikerna. Eller planeras en mer konkret handledning? Exempelvis räknas på sidan 17 upp faktorer som avgör effekter av dikesunderhåll men ingen precisering hur dessa ska hanteras. Målbild för god miljöhänsyn vid rensning och annat underhåll av diken SKS formulering med mina kommentarer i kursiv stil Varje dikesrensning föregås av en noggrann planering avseende nytta och utförande. Här behövs ett avrinningsområdesperspektiv. Se kommentar under Viktiga principer. Dikesrensning utförs enbart i diken där bibehållen eller ökad trädtillväxt kan förväntas. Hur gör praktikern bedömningen? Dikessträcka som inte bidrar till bibehållen eller ökad tillväxt lämnas orensad eller täpps igen. 4
Dikessträcka med bäckliknande strukturer lämnas orensad. Då är det oftast ett naturligt vattendrag som rätats/fördjupats Dikessträcka genom värdefulla sumpskogar och andra våtmarksmiljöer lämnas orensad. Bra, men samtidigt rekommenderas att släppa ut förorenat vatten i dessa miljöer. Slamtransport förhindras till sjöar, vattendrag och värdefulla våtmarker. Det innebär till exempel att slamgropar och översilningsområden anläggs och att rensning avslutas med god marginal till sjöar och vattendrag. Effektiviteten av dessa hänsynsåtgärder är ofta liten, se ovan om okunskap om hänsynsåtgärder. Hur avgör praktikerna vad som är en värdefull våtmark. Vad menas med god marginal när underlag helt saknas? Överlämnas åt praktikerna att bedöma? Se även ovan om våtmarker som recipient. Begreppen slamfickor, slamgropar och sedimentationsbassäng måste definieras här i målbilderna, inte bara i ordlistan efter kommentarerna. Oklart var slamgropar m.fl. ska placeras och på vilket avstånd från varandra. I SKS:s broschyr Dikesrensning finns principskiss med mått på diameter och djup för en sedimentationsbassäng (jfr även figur 4). Dock saknas en avgörande faktor tillrinningsområdets storlek, dvs. hur mycket vatten som rinner till slamgropen. I många fall lär det behövas betydligt större sedimentationsbassänger. Vattnets uppehållstid måste vara minst 8 dygn för att de fina (<1 mm), och skadliga, partiklarna ska sedimentera. Alternativt kan ett stort antal större slamgropar anläggas, fördelade i dikessystemet. Viktiga principer SKS formulering med mina kommentarer i kursiv stil Underhåll dikessystemen i form av regelbundna punktinsatser. Avlägsna nedfallna träddelar och annat som orsakar lokala proppar. Se även över eventuella vägtrummor i systemet. Planera dikesunderhåll med tanke på effekter som kan uppkomma både uppströms och nedströms. Planeringen måste göras i ett avrinningsområdesperspektiv, dvs. hela dikningsområdet plus angränsande naturliga vattenmiljöer. Känsligheten hos de naturliga vattenmiljöerna måste bedömas och tas hänsyn till. Utgångspunkten måste också vara att på varje fastighet göra allt för att minska effekten nedströms. Annars förskjuts ansvaret successivt till fastigheten närmast naturliga vatten. Minimera antalet rensningar varje enskild rensning kan innebära negativ påverkan på sjöar och vattendrag nedströms. Använd kombinationer av hänsynsåtgärder och nyttja terrängens variationer för bästa resultat. Vilka hänsynsåtgärder? Hur nyttja terrängvariationer? Här behövs handfasta råd. Rensa enbart de diken som har betydelse för att bibehålla eller öka produktionen. Att rensa diken som inte bedöms ha någon produktionseffekt innebär bara en kostnad och negativ miljöpåverkan. Hur görs bedömning av produktionsnytta? Överlämnas åt praktikern? Dikessträcka genom värdefulla sumpskogar och andra våtmarker rensas enbart om det är nödvändigt för att undvika dämning. Rensa inte vid höga vattenflöden. Mycket stora dikessystem kan delas upp och rensas i mindre enheter vid olika tidpunkter för att begränsa vattenflöden. Vad menas med att begränsa vattenflöden? Material som lösgörs vid rensning vid lågvatten, kommer vid högvatten att spolas med vattnet. Vid rensning under hyggesfasen är risken stor för ökat läckage av metylkvicksilver. Det hänger ihop med att grundvattenytan är högre än normalt och tillgången på färskt organiskt material god, vilket stimulerar metylerande bakterier. Metylkvicksilver ska läggas till under negativa effekter av dikesrensning (sid. 16) 5
Spara viss vegetation i avloppsdikena. Den fångar upp både näring och slam. Detta gäller endast det grovkorniga, synliga slammet. Det finpartikulära, och farliga, slammet rinner vidare. Avsnittet Kommentarer till kapitel 4. Dikesrensning, sid. 27 30 Sid. 27. Arealer med potentiellt behov av dikesrensning med siffror medan arealen dikningar som inte gett produktionsökning anges som en del av dikningarna. En siffra på dessa misslyckade dikningar är 300 000 hektar (se t.ex. Päivänen, J. & Hånell, B. 2012.). Sid. 27 under Produktionsnytta. Här bör tilläggas att kompletteringsdikning innebär markavvattning, vilket kräver dispens/tillstånd. Tillämpas heller inte i Sverige idag. Figur 4, sid. 29 Den schematiska arbetsgången (figur 4) har pedagogiska fördelar. Dock saknas vattendimensionen helt, alltså vad som kan hända nedströms. Finns t.ex. särskilt skyddsvärda eller känsliga vattenmiljöer nedströms? Ligger dikesrensningen i områden med finkorniga jordarter, som innebär större transport av partiklar nedströms? En utvecklad av beskrivning av arbetsgången skulle kunna vara till stor hjälp för praktikerna. Denna bör placeras i anslutning till målbilderna och inte bland kommentarer, eftersom de flesta sannolikt kommer att läsa just målbilderna men inte mer. Avsnitten Exempel på vilka typer av hänsyn, sid. 30 32, och God praxis, sid. 32 34 I stort bra avsnitt men åtgärderna är alltför generellt beskrivna. Praktikerna behöver mer detaljerade råd. Återställning/igentäppning av skogsdiken Bra att detta tas upp. Andra metoder för proppning visas i Henrikson & Petersson (2011). För dig som vill läsa mer Förslagsvis läggs följande rapporter (på svenska) till: Henrikson, L. & Petersson, P. 2011. Återskapa våtmarker genom att lägga igen diken. Världsnaturfonden WWF, Solna. 8 sidor. Rivinoja, P. & Larsson, S. 2000. Effekter av grumling och sedimentation på fauna i strömmande vatten En litteratursammanställning. SLU, Institutionen för vattenbruk. 30 sidor. Österling, M. 2011. Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i vattendrag. Världsnaturfonden WWF, Solna. 35 sidor. Figurerna sid. 16 19 Figur 1 Är grävning av nya diken för uppsamling nedströms översilningsområdet tillåtna eller rör det sig formellt om markavvattning? Figur 3 Är 50 meter tillräckligt? Figur 4 Texten kompletteras med att mängden tillrinnande vatten (även vid högvattenföring) bestämmer storleken samt att vattnets uppehållstid ska vara minst 8 dygn. Figur 5 Opedagogisk, svårt att se det texten beskriver. Figurerna sid. 27 45 Figur 4 Bra men måste utvecklas, se ovan. Figur 10 6
Mycket tveksamt om denna slamficka överhuvudtaget har någon effekt. Figur 11 Tycks som att rännil bildats i översilningsområdet. Figur 12 Denna typ av dikespropp har kort livslängd. Figur sid. 48 Figur 4 Båda dikena tycks mer likna markavvattning än skyddsdikning. Bör bytas ut. Referenser Hansen, K., Kronnäs, V., Zetterberg, T., Zetterberg, M., Moldan, F., Pettersson, P. & Munthe, J. 2013. DiVa - dikesrensningens effekter på vattenföring, vattenkemi och bottenfauna i skogsekosystem. IVL Rapport B2072. 112 sid. Henrikson, L. & Petersson, P. 2006. Bör vi lägga igen skogsdiken för att återskapa våtmark? Ur: Wiklander, G. & Strömgren, M. (red), 2006. Markdagen 2006. Forskningsnytt om mark. Rapporter i skogsekologi och skoglig marklära 92, sid. 45 49. SLU, Institutionen för skoglig marklära, Uppsala. Henrikson, L. & Petersson, P. 2011. Återskapa våtmarker genom att lägga igen diken. Världsnaturfonden WWF, Solna. 8 sid. Högbom, L., Johansson, S. & Ring, E. 2008. Dikesrensning resultat från ett demonstrationsförsök i Småland (en pilotstudie). Rapport från Skogforsk. Hökkä, H. 1997. Models for predicting growth and yield in drained peatland stands in Finland. The Finnish forest Research Institute, Research Papers 651: 1-45. Hökkä, H, Alenius, V., Salminen & H. 2000. Predicting the need for ditch network maintenance in drained peatland sites in Finland. Suoseura Finnish Peatland Society 51: 1 10. Joensuu, S., Ahti, E. & Vuollekoski, M. 1999. The effects of peatland forest ditch maintenance on suspended solids in runoff. Boreal Environment Research 4: 343 355. Joensuu, S., Ahti, E. & Vuollekoski, M. 2002. Effects of ditch network maintenance on the chemistry of run-off water from peatland forests. Scandinavian Journal of Forestry Research 17: 238 247. Lauhanen, R. & Ahti, E. 2001. Effects of maintaining ditch networks on the development of Scots pine stands. Suoseura Finnish Peatland Society 52: 29 38. Liljaniemi, P., Vuori, K.M., Tossavainen, T., Kotanen, J., Haapanen, M., Lepistö, A. & Kenttämies, K. 2003. Effectiveness of constructed overland flow areas in decreasing diffuse pollution from forest drainages. Environmental Management 32: 602 613. Manninen, P. 1998. Effects of forestry ditch cleaning and supplementary ditching on water quality. Boreal Environment Research 3: 23 32. Mattson-Turku, G. 2005: Diken växer igen. Artikel i den finska tidskriften Skogsbrug, 8, 2005. Piirainen, S., Finér, L., Andersson, E., Armolaitis, K., Belova, O., Čiuldienė, D., Futter, M., Gil, W., Glazko, Z., Hiltunen, T., Högbom, L., Janek, M., Joensuu, S., Jägrud, L., Libiete, Z., Lode, E., Löfgren, S., Pierzgalski, E., Sikström, U., Zarins, J. and Thorell, D. 2017. Forest drainage and water protection in the Baltic Sea Region countries current knowledge, methods, and areas for development. https://www.skogsstyrelsen.se/globalassets/om-oss/wambaf/forestdrainage_short_document_imposed_21032017.pdf. Päivänen, J. & Hånell, B. 2012. Peatland ecology och forestry a sound approach. University of Helsinki Department of Forest Sciences Publications 3: 1 267. Rivinoja, P. & Larsson, S. 2000. Effekter av grumling och sedimentation på fauna i strömmande vatten En litteratursammanställning. SLU, Institutionen för vattenbruk. 30 sidor. Setterberg, M. 2012. Experimentella studier av romöverlevnaden vid skoglig dikesrensning. Rapport till WWF från delprojekt inom DiVa. 7
Sikström, U. & Hökkä, H. 2016. Interactions between soil water conditions and forest stands in boreal forests with implications for ditch network maintenance. Silva Fennica 50 no. 1 article id 1416. 29 sid. Simonsen, R., Rosvall, O. & Gong, P. 2007. Ökad skogsproduktion i Holmens skogar en lönsamhetskalkyl. Resultat från Skogforsk, nr 8. Simonsson, P. 1987 Skogs- och myrdikningens miljökonsekvenser Slutrapport från ett projektområde. Naturvårdsverket, Rapport 3270, 196 sid. Vuori, K-M. & Joensuu, I. 1996. Impact of forest drainage on the macroinvertebrates of a small boreal headwater stream: Do buffer zones protect lotic biodiversity? Biological Conservation 77: 87-95. Vuori, K-M., Joensuu, I., Latvala, J., Jutila, E. & Ahvonen, A. 1998. Forest drainage: a threat to benthic biodiversity of boreal headwater streams? Aquatic Conservation: Marine and Freshwater Ecosystems 8: 745 759. Österling, M. 2011. Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i vattendrag. Världsnaturfonden WWF, Solna. 35 sid. 8