Att lära av gamla misstag och bryta ny mark. Minnesanteckningar från ett seminarium om lönebildningen och stabiliseringsavtalen den 19 maj 2014

Att lära av gamla misstag och bryta ny mark Minnesanteckningar från ett seminarium om lönebildningen och stabiliseringsavtalen den 19 maj 2014

Innehåll Förord... 3 Bakgrund... 4 Allan Larssons inledning... 6 Paneldeltagarnas kommentarer... 11 Allmän diskussion... 19 Avslutning... 25 Deltagare... 27 Sammanställning: Bosse Andersson Medlingsinstitutet 2014 2

Förord Måste varje generation göra sina egna misstag? Det kanske är så, men förhoppningsvis måste inte erfarenheter stanna hos dem som själva gjort dem. Lönebildningen har fungerat väl de senaste 15 åren så väl att det är lätt att ta reallöneökningar och en förhållandevis konfliktfri arbetsmarknad för givet. Men så har det inte alltid varit. Under 1970- och 80-talen snurrade en inflationsspiral som satte samhällsekonomin under press. Följden av dramatiken kring lönebildningen blev förslaget om det så kallade stoppaketet 1990, stabiliseringsavtalen och så småningom Industriavtalet och inrättandet av Medlingsinstitutet. Under några avgörande år vreds lönebildningen rätt. För den som försöker orientera sig i lönebildningens landskap räcker det inte att veta vart man är på väg det är också viktigt att veta varifrån man kommer och hur man nådde dit man är. Allan Larsson var finansminister under den avgörande period då stabiliseringsavtalen kom till. Han berättar om sina erfarenheter i boken Bryta ny mark och med den som utgångspunkt samlades några av nyckelpersonerna till ett seminarium den 19 maj 2014 för att tillsammans med Medlingsinstitutets erfarna medlare reflektera över vad som hände. Detta är en bearbetning av vad som sades under seminariet, men för att sätta det i perspektiv inleder vi med en kort historik. Förhoppningen är att Medlingsinstitutet på detta sätt kan bidra till att hålla historien om hur lönebildningen utvecklats levande och på det sättet leva upp till vårt övergripande uppdrag: att verka för en väl fungerande lönebildning. Stockholm i november 2014 Claes Stråth Medlingsinstitutets generaldirektör 3

1965 1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 Bakgrund För att kunna sätta det här kompendiets innehåll i sitt sammanhang kan det vara på sin plats med en kort sammanfattning av lönebildningens utveckling. Perioden 1870 1970 innebar en fantastisk utveckling. Sedan följde ett par mycket svaga decennier, sammanfattade Lars Heikensten vid seminariet. Diagrammet nedan visar reallönens utveckling från 1960 till 2013. Från början av 1970-talet fram till mitten av 1990-talet åts höga nominella löneökningar i avtalen upp av en hög inflation. Det var kring utvecklingen från turbulens till stabilitet seminariet om lönebildning i maj 2014 kretsade. I de kollektivavtal som träffades på 1970- och 1980-talen fanns garantier som skulle se till att ingen fick mindre än någon annan (till exempel löneutvecklingsgaranti, LUG, förtjänstutvecklingsgaranti, FUG, och prisutvecklingsgaranti, PUG) som bidrog till att driva upp inflationen. 20,0 15,0 10,0 5,0 0,0 Reallönens utveckling Till slut stod vi vid vägs ände, som förre Metall-ordföranden Göran Johnsson uttryckte det vid seminariet. År 1983 bröt sig Verkstadsföreningen och Metall ut ur systemet med centrala förhandlingar och det blev början till en decentralisering av avtalsrörelserna. År 1990 beslutade SAF att lämna det man kallade den korporativa modellen. SAF lämnade därmed statliga styrelser, som Arbetsmarknadsverket liksom de centrala löneförhandlingarna med LO och PTK. Den 8 februari 1990 kom regeringen, med Ingvar Carlsson som statsminister, med ett förslag till pris- och lönestopp som också innebar fredsplikt. -5,0 5 000 000 4 500 000 4 000 000 3 500 000 3 000 000 2 500 000 2 000 000 1 500 000 1 000 000 500 000 Reallöneutveckling Nominell löneökning KPI-index Antal förlorade dagar på grund av konflikt 0 Två diagram som speglar arbetsmarknadens utveckling från turbulens till relativt lugn. Källa: Medlingsinstitutet 4

Förslaget presenterades av Mona Sahlin som utsetts till arbetsmarknadsminister knappt en månad tidigare. Tanken var att löntagarna inte skulle kompensera sig för följderna av den skattereform som genomförts. Motståndet ökade efter hand och när riksdagen röstade fälldes regeringens förslag med siffrorna 190 mot 153. Det fick till följd att regeringen avgick. Finansminister Kjell-Olof Feldt lämnade politiken, men den socialdemokratiska regeringen återuppstod och med Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister tillsattes den så kallade Rehnbergkommissionen. Efter ett första misslyckat försök lyckades Rehnberggruppen få gehör sina idéer inför avtalsförhandlingarna 1991. Grundat på kommissionens förslag träffades stabiliseringsavtal på huvuddelen av arbetsmarknaden. Avtalen medverkade till att löneökningstakten föll från cirka 10 procent 1990 till 3 4 procent per år 1992 1993 och att avtalen inte innehöll några följsamhetsklausuler. Under avtalsrörelsen 1993 följdes stabiliseringsavtalen upp genom att man på handelns område efter medling vägde in samhällsekonomiska aspekter i det avtal som träffades och bildade mönster för arbetsmarknaden. Men det dröjde till 1996 97 innan lönebildningen verkligen stabiliserades och parterna vågade tro på låginflationspolitiken, påpekade ekonomen Olle Djerf på seminariet. Efter avtalsrörelsen 1995 där pappersindustrins avtal spräckte SAF:s ambitioner om samverkan bjöd regeringen in arbetsmarknadens parter att gemensamt formulera nödvändiga förändringar i lönebildningssystemet. På central nivå lyckades inte parterna komma överens, men inom industrin slöts Industriavtalet 1997. Tanken att den internationellt konkurrensutsatta sektorn skulle vara lönenormerande fick genomslag på arbetsmarknaden. I spåren av Industriavtalet tillkom också Medlingsinstitutet som fick ett bredare uppdrag än föregångaren Statens Förlikningsmannaexpedition. Där Förlikningsmannaexpeditionens uppdrag enbart var att medla mellan arbetsmarknadens parter skulle Medlingsinstitutet också väga in samhällsekonomiska aspekter och bidra till att upprätthålla samsynen om den konkurrensutsatta sektorns normerande roll, liksom att verka för en väl fungerande lönebildning. Medlingsinstitutet fick också ansvar för den officiella lönestatistiken. 5

Allan Larssons inledning Min roll är att ta er på en samtidshistorisk resa tillbaka till skiftet mellan 1980- och 1990- talet, en på många sätt svår tid med stora utmaningar. Sverige befinner sig då i en ekonomisk kris med hög inflation, som undergäver näringslivets konkurrenskraft. Bakgrunden till detta är den lånefest som bankerna bjudit på efter avregleringen 1985, en lånefest, som skapat övertryck i ekonomin. Lönerna stiger med 10 procent, dubbelt så mycket som i våra konkurrentländer. Kommunal genomför en omfattande strejk. Regeringen Allan Larsson lägger fram det så kallade stoppaketet. Oppositionspartierna från höger vill vänster säger nej och den politiska krisen är snart ett faktum. När förslaget ska behandlas i riksdagen, kommer regeringen att bli nedröstad. Jag hade vid årsskiftet 1989 1990 lämnat AMS för att bygga upp den nya Arbetslivsfonden. Jag kombinerade det med uppdrag som medlare i Kommunals konflikt med de offentliga arbetsgivarna. Jag fick nu ett telefonsamtal från statsministerns assistent och en uppmaning att omedelbart infinna mig på Rosenbad. Ingvar Carlsson gick rakt på sak: Finansministern kommer att avgå inom 48 timmar. Jag vill att du ska ta över. Det var ett smickrande erbudande, men inte lockande. Jag hade efter drygt sex år som AMS-chef andra planer för mitt liv. Jag var intresserad av politik, men hade ingen ambition att bli politiker. Jag brukar ibland använda det engelska språket för att förklara detta i engelska språket skiljer man mellan policy och politics. Det var policy i form av strategier och handlingsplaner som intresserade mig, inte politics i form av maktutövning. Ett smickrande erbjudande men inte lockande Jag tackade nej, men Ingvar Carlsson var envis. Vi kom överens om att träffas på kvällen på Slottsbacken, vi såg på den sena nyhetssändningen med inslag från riksdagen där statsministern pressades hårt av journalisterna om regeringens stoppaket och regeringens avgång. Det var, som Ingvar Carlsson själv skriver i sin bok, allt annat än lockande att dras in i krishantering på denna nivå. Jag tackade än en gång nej, men Ingvar Carlsson är envisare än en smålänning och det blev bestämt att vi skulle ha familjeråd den följande söndagen. Det gav mig ett par dagar att tänka igenom det som höll på att hända. Jag hade som AMS-chef följt den ekonomiska utvecklingen i stora drag, varit medlare i journalistkonflikten 1989 och nu senast i den stora kommunala konflikten. Av medlingsuppdragen hade jag lärt mig att medlarnas uppgift är att säkra arbetsfreden genom att förmå arbetsgivarna att vara ännu litet mer lättsinninga än de varit i de föregående förhandlingarna. Ingen heroisk uppgift! 6

Jag hade också på avstånd följt det som kallades Rosenbadsöverläggningar och Hagamöten, det vill säga regeringens försök att få arbetsmarknades parter att sluta samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneavtal. Kjell-Olof Feldt beskrev dessa överläggningar som försök att prata ner inflationen. Han har i sin bok Alla dessa dagar beskrivit att han var utled på hela processen de ständiga förhandlingarna, försöken att övertala, hota eller muta aktörerna i något som mest var ett skådespel Den traditionella svenska modellen för avtalsförhandlingar var förbrukad, försöket med statlig inkomstpolitik i form av ett stort stoppaket hade misslyckats. Fanns det överhuvudtaget någon väg ut ur detta elände? Jag hade bestämt mig för att vid familjerådet på söndagen fortfarande säga nej till statsministerns erbjudande att bli finansminister, men jag kände att jag på något sätt måste erbjuda Ingvar Carlsson en väg ut ur den politiska återvändsgränden där han och den avgående regeringen befann sig. Jag påminde mig det, som jag hade lärt på 1970-talet av en finsk kollega, hur president Kekkonen hanterade löne- och inkomstförhandlingar. Min finske kollega, Keijo Linnamaa, fungerade som riksmedlare och höll ihop alla förhandlingar, såväl löneförhandlingar som jordbrukets inkomstförhandlingar i samordnade avtal med gemensamma löptider. Detta var en idé som jag tyckte att Sverige borde prova och jag erbjöd Ingvar Carlsson att utse mig till riksmedlare och åstadkomma en nystart i förhandlingarna inför nästa stora förhandlingsomgång som skulle ske 1991. Det fanns ytterligare ett skäl till att nu prova ett sådant grepp. Vid årsskiftet 1990-91 skulle den stora skattereformen träda i kraft, århundradets skattereform. Den skulle innebära att inkomstskatterna skulle komma att minska, och att mer av skatterna skulle tas ut via kapital, miljö och konsumtion. Vi var till exempel som det första landet i världen på väg att införa koldioxidbeskattning. Löntagarna skulle få mer i plånboken genom skattereformen, det borde vara ett skäl att växla ner takten i de nominella löneökningarna, som innebär stora kostnadsökningar för företagen, men dåligt utbyte i form av reallöner. Jag lyckades övertyga Ingvar Carlsson om att detta var en idé värd att pröva, men jag lyckades inte övertyga honom om att jag var rätt person för denna svåra uppgift. Bra idé, sa Carlsson, men det är ett uppdrag för Bertil Rehnberg. Resten är historia, jag fick efter ytterligare ett par dagars betänktetid acceptera att ta över uppgiften som finansminister efter Kjell-Olof Feldt. Ingvar Carlssons förslag om familjesamråd hade varit effektivt jag fick vid mitt köksbord veta att man ställer upp när regeringen kallar. Det var Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister som utsåg Rehnbergkommmissionen, Mona var den som Rehnbergkommissionen rapporterade till och hon gjorde stora insatser i detta svåra arbete Mona får berätta mer om det själv. Jag följde arbetet genom Lars Heikensten, som då var chef för den ekonomiska avdelningen på Finansen och som svarade för det ekonomiska underlaget. Jag hade också direkta möten med Bertil Rehberg, Harry Fjällström, Rune Larson, Lars-Gunnar Albåge och Tobias Lund, men var noga med att inte lägga mig i eller ge goda råd, väl medveten om att en del förhandlare reagerar som pavlovska hunder om de får vittring på att finansministern finns i kulisserna. Bertil Rehnberg beskrev detta team med orden Jag är säker om att det icke någon enda gång tidigare funnits en förlikningskommission med en så stor samlad sakkunskap. Det är sant. Nu skulle dessa förhandlare, härdade i 1980-talets strider om FUG-ar, PUG-ar och LUG-ar, reversera 7

hela detta system ett system som utvecklats i en inflationsekonomi och som bidragit till att hålla igång en osunt hög inflation. Ledarskribenter och politiker dömde unisont ut Rehnbergkommmissionen och arbetet på ett för hela arbetsmarknaden gemensamt stabiliseringsavtal. En fullständigt omöjligt uppgift, sa folkpartiets Anne Wibble. Det var ingen bra start för en finansminister som skulle bygga upp en ny ekonomisk politik efter den som hade havererat under det föregående året. Det fanns egentligen bara ett par komponenter kvar sedan tidigare, utlandslånenormen och den fasta växelkursen, något som i sig själv är problematiskt när inflationen är hög och räntorna måste hållas höga för att balansera valutaflödena. Hela 1990 blev värre än jag hade kunnat föreställa mig. Rehnbergkommissionens första försök på våren 1990 misslyckades på grund av PTKs ovilja att vilja ta ansvar för att förhindra en fortsatt försämring av näringslivets konkurrensvillkor; industritjänstemännen borde ha varit bland de främsta tillskyndarna av ett stabiliseringsavtal. Det är för mig en av de stora gåtorna hur PTK kunde vara så oansvarigt. På sommaren 1990 gjorde Per-Olof Edin och Dan Andersson ett inlägg på DN Debatt med uppmaningen till regeringen att ompröva valutapolitiken göra kronan mjukare för att anpassa oss till den höga inflationen. Det var en ovälkommen diskussion för en regering som på allt sätt försökte undvika att kronan utsattes för spekulation och räntechocker. Det var en politik som skulle göra ont värre. Jag ställde i en replik den retoriska frågan: Skulle PO Edin och Dan Andersson verkligen efter all kritik mot Riksbanken vilja ha en ordning där denna bank får i uppdrag att kontinuerligt besluta om reallönesänkningar? Är det kanske så att de misstror förmågan hos arbetsmarknadens parter att få ordning på lönebildningen? Är det helt enkelt ett rop på hjälp? När jag har tänkt tillbaka på det som hände vid den här tiden så måste jag medge att PO:s och Dans artikel var den som triggade en ny start för Rehnbergkommissionen. Kommissionen var mycket tveksam, men med nya direktiv var man beredd göra ett nytt försök. Men utgången var allt annat given och förtroendet för den ekonomiska politiken var i botten. Det såg omvärlden och de krafter som bestämmer på finansmarknaderna. Vilket ledde till en valutakris i oktober 1990, som tvingade oss att tidigarelägga regeringens arbete och presentera ett stort åtgärdspaket däri ingick en författningsreform för att förlänga mandatperioderna, en avsiktsförklaring om EU-medlemskap, en inbjudan till en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken samt finanspolitiska åtgärder. I december var Rehnbergkommmissionen klar och parterna fick tiden fram till den 9 januari att svara ja. Den 10 januari skulle jag i enlighet med den tidens sed lägga fram budgetproppen för 1991/92 och då behövde vi ha klarhet om vad som skulle gälla på arbetsmarknaden. En mycket stor del av de avtalsslutande parterna sa ja, men återigen var det tjänstemännen på den privata sidan, som gick på tvären. Alla som sagt ja, hade krävt att de nya villkoren ska gälla över hela arbetsmarknaden. Hur skulle en regering, som saknade majoritet i riksdagen, i detta läge kunna uppträda med aktoritet mot de tredskande privattjänstemännen? Det var här som Olof Johansson och centerpartiet kom med i arbetet. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Olof Johansson och jag träffades 8

för en avspänd diskussion som slutade med att Olof lovade att i riksdagsdebatten backa upp stabiliseringsavtalet och kravet på alla ska vara med och att vi var beredda att vidta politiska åtgärder för att det hela skulle komma på plats. Hur det skulle gå till var en fråga som vi lämnade öppen. Någon allmän lönelag var inte aktuell. Olof Johansson stod på bra i debatten och tog fighten med oppostionsledaren Carl Bildt. Det är arbetsmarknadens parter som har det största ansvaret, sa Olof. Det får aldrig råda någon tvekan på den punkten. Men till sist handlar det om ett politiskt ansvar. Det måste parterna ha reda på i den här skärningspunkten, när de bestämmer sig om de vill säga nej eller ej. Det var därmed ett politiskt faktum att regeringen och ett av oppositonspartierna var beredda att samarbeta och att vi vara beredda att sätta tryck på alla parter att komma i mål. Detta var vad jag kallar politics, till skillnad från policy och det är något som Olof Johansson behärskar. Jag räknar med att vi får höra mer om detta i diskussionen. Under de följande veckorna träffades mer än hundra kollektivavtal om löner med likartat innehåll och med löneökningar som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Även privattjänstemännen tecknade så småningom likalydande avtal, men det fick för allt i världen inte heta stabiliseringsavtal. Det var signalen till en ny tid av ordning och reda Det var signalen till en ny tid av ordning och reda. En av mina gotländska vänner, företagare inom VA-området, beskrev den nya situationen med orden: de ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde. Löneökningarna kom nu att ligga i fas med omvärlden. Detta tillsammans med övriga åtgärder som vi vidtog som finanspolitik och förberedelser för EU-medlemskap återställde förtroendet för svensk ekonomi. Riksbankschefen Bengt Dennis beskriver i sin bok det omslag som skedde vid den här tiden: utvecklingen på valutamarknaderna och räntemarknaderna var positiv under hela första halvåret 1991. Ja, det gick så bra för Sverige att Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes skriver Bengt Dennis. Ja, ni hörde rätt Riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången i marknadsräntorna! Stabiliseringsavtalet är ett gott exempel på det som min bok handlar om, att bryta ny mark, eller som det heter i statsvetenskapen att bryta stigberoendet, att bryta med den gamla ordningen, när den inte längre fungerar. Nils Elvander och Bertil Holmlund har gjort den vetenskapliga utvärderingen av kommissionens arbete och gett den goda vitsord. Elvander skriver i sin första rapport att Rehnbergkommissionen kan bäst karaktäriseras som ett på informell väg förstärkt medlingsinstitut, innehållande även drag av inkomstpolitik dock utan styrning av regeringen och vissa inslag av något för Sveriges så ovanligt som skiljedom. Stabiliseringavtalet var en framgång och framgångar har många mödrar och fäder Mona Sahlin är definititv en av mödrarna! Ledningarna för SAF, LO, TCO och SACO medverkade. Tore Andersson, avtalssekreterare på LO var en av dem som engagerat arbetade för en bred uppgörelse. Så 9 Det som är den stora framgången är inte stabiliseringsavtalet i sig, utan det sätt som parterna sedan fortsatt att bryta ny mark

gjorde förbunden med några undantag, främst förbunden inom PTK. Men det som är den stora framgången är inte stabiliseringsavtalet i sig, utan det sätt som parterna sedan fortsatt att bryta ny mark, jag tänker då på Industriavtalet några år senare, och Medlingsinstitutet ytterligare ett par år senare. Det var en utveckling som vi år 1990-91 inte kunde förutse och som vi inte heller kan ta åt oss äran av! Jag skulle vilja sammanfatta arbetet med stabiliseringsavtalet och det som hänt därefter som ett samtidshistoriskt stafettlopp där några av oss var med och sprang första sträckan Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och jag tillsammans med den mest kompetenta samling medlare någonsin, medlemmarna i Rehnbergkommissionen och Olof Johansson. Men det är den följande generationen förhandlare och medlare, personifierade av Göran Johnsson, som fört stafetten vidare och visat att arbetsmarknadens parter är ansvarsfulla och att de på egen hand kan klara att göra rimliga avvägningar mellan olika intressen och lösa komplicerade avtalstekniska frågor. 10

Paneldeltagarnas kommentarer Efter Allan Larssons inledning fick en panel bestående av fem personer tillfälle att reagera på det som sagts. Det följdes senare av en friare diskussion med inlägg från dem som ville tillföra sin pusselbit till bilden av lönebildningens utveckling. I salen fanns fem tidigare ministrar, tidigare ledare för fack och arbetsgivarorganisationer och medlare med lång erfarenhet. Det blev en förmiddag som satte ett stycke nutidshistoria i blixtbelysning. Seminariet leddes av Anna Danielsson Öberg som var dagens moderator. Först ut i panelen var Harry Fjällström. Harry Fjällström, avtalssekreterare i LO 1971 1988, ledamot av Rehnbergkommissionen Harry Fjällström började med att förklara sig skyldig till de följsamhetsklausuler som anses ha drivit upp löner och inflation från 1970-talets början till 1991. Men han menade att klausulernas betydelse överdrivs i debatten och försvarade de avtal som tecknades i den tidens inflationsekonomi. Klausulerna var ett sätt att behålla en reallöneutveckling. Vi lyckades i alla fall krympa klyftorna lite grand under en 20-årsperiod. Det var väldigt lite, men nu rasar klyftorna i samhället och vi får se var vi slutar, sade han. Han menade att den höga inflationen kom Harry Fjällström till Sverige i samband med Koreakrisen 1951 och sedan fick Sverige brottas med inflationen långt före klausulerna i kollektivavtalen. Inför 1973 års avtalsrörelse ställde jag frågan om det är rimligt att försöka kompensera sig för föregående års inflation. Jag fick inget svar, för det var ingen som var i stånd att svara. Sedan kom tre devalveringar följda av en ännu större 1982 med 16 procent. Är det någon som tror att man kan få något annat än inflation av det, undrade Harry Fjällström. Klausulerna hade ingen inflationsdrivande effekt. De var ett sätt att försöka begränsa löneglidningen och att försöka hjälpa de lägst avlönade. Han menade att klausulerna i avtalen var ett sätt att försöka gardera sig mot löneglidningen och prisutvecklingen som är de verkliga orsakerna till inflationen. Klausulerna i avtalen hade varit inflationsdrivande bara om de i förväg försökt kompensera för inflationen. Harry Fjällström talade också om tiden i Rehnbergkommissionen och prisade Bertil Rehnberg som person och hans förmåga att leda arbetet i kommissionen. Han framhöll också vikten av att ICAchefen lovade att hålla tillbaka prisökningarna. Efter det löftet räknade Harry Fjällström under en natt fram en skiss till kurva över den framtida inflationen. 11

Och det höll. Vi räknade bara fel på en halv procent, berättade han. Vid avtalets utgång skulle inflationstakten enligt beräkningarna ha blivit 2,5 procent. I stället blev den 3 procent. Det berodde på att bankerna inte sänkte räntan i den takt jag hade räknat med. Lars Heikensten, departementsråd 1985-1992, senare riksbankschef Lars Heikensten började med att understryka betydelsen av den omvälvning i den ekonomiska politiken som skedde i början av 1990-talet. Han påpekade att Sverige hade en fantastisk ekonomisk utveckling mellan 1870 och 1970. Den svenska ekonomin var den snabbast växande i världen tillsammans med Japans. Sedan kom 1970- och 1980-talet. Det var ett par mycket svaga decennier sett ur tillväxt- och reallönesynpunkt. Den första delen av denna period hade omvärlden likartade problem. Det Lars Heikensten sammanhängde med att det system med fasta växelkurser (Bretton Woods sytemet) som satte spelreglerna för lönebildningen bröt samman och att infaltionen sköt fart. Till problemen bidrog också de två oljekriserna 1973 och 1979, som också drabbade alla industriländer. Under den senare delen av problemperioden utmärkte sig Sverige. Vi höll ovanligt länge fast vid en stabiliseringspolitik som inte fungerade, där spelregelrna var oklara och inflationen fortsatt var hög. Därmed fick vi en sämre ekonomisk utveckling än på många andra håll. Men när vi väl fick en ny stabiliseringspolitisk regim och ordning på torpet fick vi också en tillväxt som låg väl i linje med de flesta omgivande länder. Det finns flera förklaringar till att den ekonomiska utvecklingen blev betydligt bättre efter 90-talskrisen. Men jag tror att den nya stabiliseringspolitiken och lönebildningens förbättrade funktionssätt är två av de viktigaste. Lars Heikensten påpekade att det under 1970- och 80-talen publicerades flera långtidsutredningar (LU) som visade att samhällsekonomin skulle utvecklats bättre med en anpassning nedåt av löneökningstakten. Just det var alltså inget nytt. Vad som var nytt var att parterna i början av 90-talet inte trodde att det skulle bli en ny devalvering och att man därför stod inför avgrunden. En annan sak är att utvecklingen sedan blev en helt annan än vad LU-beräkningarna visade de innehöll ju inga antaganden om en ny finanskris. Därmed blev utvecklingen mycket värre än väntat trots att löneökningstakten minskade. Höga räntor för att försvara växelkursen medförde tillsammans med den lägre inflationen mycket höga realräntor som via fastighetsmarknaden knäckte banksystemet. Sedan framtvingades en devalvering som inte heller den låg i LU-kalkylerna. Det är mot den här bakgrunden inte lätt att bedöma de kortsiktiga effekterna av stabiliseringsavtalen, de bidrog till att påskynda inflationsanpassningen och ledde därmed till högre realräntor och en djupare finanskris, men bidrog samtidigt till att återhämtningen kunde bli snabbare och att kronans fall blev lägre än annars skulle varit fallet. 12

Däremot tror jag att stabilseringsavtalen haft stor betydelse på lite längre sikt. En ny ordning med lägre löneuttag etablerades som gjorde anpassningen till den nya låginflationsmodellen lättare. Vi har efter de här åren fått en lönebildning som fungerar betydligt bätte än tidigare, även om det enstaka år, som 1995, fanns tendenser till bekymmer. Lars Heikensten anknöt senare till den dagsaktuella diskussionen och menade att det på kort sikt under senare delen av 90-talet kan ha varit en fördel att Riksbanken vid ett par tillfällen sköt under sitt inflationsmål. Eftersom parterna slutit avtal anpassade för två procents inflation blev reallöneutfallet överraskande bra. Det bidrog nog till att nya ordningen snabbare blev accepterad på arbetsmarkanden och trovärdig. På 1980-talet var det mycket vanligt, inte minst på finansdepartementet, att skylla alla olyckor på arbetsmarknadens parter. Men jag lutar nog åt att problemet mer handlade om stabilseringspolitiken, som inte gav de klara och stabila förutsättningar som arbetsmarknadens parter behövde. I den meningen är jag beredd att hålla med Harry. Men Lars Heikensten påpekade också att den förda stabiliseringspolitiken i hög grad påverkades av LO:s agerande eftersom LO blockerade åtgärder för att förstärka statens finanser och förbättra ekonomins funktionssätt. LO:s ekonomer krävde en mer expansiv politik under hela 80-talet, utom det sista året före krisen. Han menade att det är viktigt att se dagens diskussion om penningpolitiken i ljuset av erfarenheterna från 1970-, 80- och 90-talen. Den ordning vi har i idag är i grund och botten bra. Någon förändring av ramen för penningpolitiken behövs inte. Det är viktigt att parterna vet att inflationen blir omkring två procent i genomsnitt. Mona Sahlin, arbetsmarknadsminister 1990 91, senare partiledare, S Mona Sahlin var arbetsmarknadsminister när stoppaketet presenterades och Rehnbergkommissionen tillsattes. Hon menar att det är viktigt att förstå hur tänkandet var på 1980-talet. Vid det första riksdagsgruppsmötet när hon som 25-åring kom in i riksdagen 1982 klubbades en devalvering med 16 procent. Det var en tid när jag och mina kamrater inte frågade varandra om hur mycket vi tjänade, utan om vad pengarna räckte till. Det var liksom ointressant vad det stod i lönekuvertet. Mona Sahlin Jag minns när jag och min man köpte vårt första hus 1989. Vi var jättestolta över att vi hade förhandlat ned lånet till 18 procent och tyckte att vi hade gjort en bra affär. Det var den verklighet som fanns då. Som yngst i riksdagen och med en bakgrund i arbetarrörelsen upplevde hon både fackliga och arbetsgivarorganisationer som fruktansvärt rigida om än spännande att umgås med. 13

De talade hellre om hur allt hade varit än hur allt borde vara. När jag en gång sade att vi nog hade levt över våra tillgångar blev det stora rubriker och ett fruktansvärt liv. Mona Sahlin menar att det var en brytningstid när det kunde vara radikalt och progressivt att tänka som Bertil Rehnberg gjorde. När hon på julafton 1989 fick frågan om hon ville bli arbetsmarknadsminister, motiverade Ingvar Carlsson det med att hon ju då kunde ägna sig åt arbetsmiljöfrågorna som var viktiga. Några veckor senare hade hon lagt fram sin första proposition den om stoppaketet. Regeringen fick avgå och mamma grät. När hon många år senare, år 2007, skulle bli partiordförande förföljde den där propositionen henne fortfarande och hon ansågs inte som pålitlig i alla kretsar eller rent av som en fiende till fackföreningsrörelsen. Det jag vill påpeka är att det arbete som gjordes 1990 av mig, Allan Larsson, Ingvar Carlsson och Rehnberggruppen betydde oerhört mycket. Det fanns en väldig respekt, men också låga förväntningar, så det fanns inget riktigt motstånd. Man trodde inte riktigt på det. Det var först när det visade sig att arbetet nog trots allt skulle bära frukt som man tog det mer på allvar. År 1992 kom krisöverenskommelsen som byggde på ett slags respekt och mod att lösa saker över block- och partigränser. Jag är inte säker på att vi hade rett ut bank- och finanskrisen om inte arbetet med stabiliseringsavtalet hade gjorts. För mig hänger allt det här ihop: stabiliseringsavtalet, att Kjell- Olof Feldt ersattes av Allan Larsson, krisöverenskommelsen och medlemskapet i EU. Det var en förunderlig tid i politiken som kom att förändra mer och betyda mer för hur det är i dag än vad någon såg då. Göran Johnsson, förhandlare, ordförande i fackförbundet Metall 1993 2005 Göran Johnsson var på 1980-talet både klubbordförande i Volvos verkstadsklubb i Olofström och förhandlare på central nivå. Så efter att ha kommit överens om löneökningar på 4 procent på central nivå åkte han hem till Blekinge och krävde 8 procent av sin arbetsgivare där. Jag sa till platschefen att vi hade ett gemensamt problem. Personalen hos arbetsgivare runt om skulle få åtta procent och fick inte vi det också så fick vi inte heller den arbetskraft vi behövde. Han var så klart förbannad över att jag kommit överens om 4 och kom hem och krävde 8. Vi var inne i den svängen och ingen fick stopp på det. Göran Johnsson 14

Göran Johnsson menar att det är som frågan om hönan och ägget. Med hög inflation måste löneökningarna bli höga och och då blir inflationen högre. Men när han på 1970-talat var en ung facklig aktivist fanns det inte någon insikt om att det var ett problem. På 1990-talet förstod man att det skulle komma till vägs ände och på 1990-talet vill jag påstå att jag var en av dem som tog itu med problemen. Göran Johnsson menar att Rehnberggruppens arbete fick stor betydelse inte bara för stabiliseringsavtalen utan också för avtalsrörelserna 1993 och 1995 och för att diskussionerna om Industriavtalet inleddes 1996. Fackförbundet Metalls ordförande Leif Blomberg sa först ja till regeringens stoppaket och efter några veckor hade han ändrat sig och sade nej. Men när man i Metalls styrelse först diskuterade frågan sade Leif Blomberg att om det skulle bli ett nej till stoppaketet i avtalsrådet var det frågan om han inte måste avgå. Det blev en oerhörd debatt. Stoppaketet innebar egentligen en prolongering av de avtal som gällde, men det fick definitionen strejkstopp och det blev väldigt upprörda känslor. Men jag tror faktiskt att resultatet av Rehnbergkommissionen blev mycket bättre än ett stoppaket skulle ha blivit. Vi hade nått vägs ände och hade inte heller Rehnbergkommissionens arbete lyckats vad skulle vi då ha gjort? Då skulle socialdemokratin och arbetarrörelsen haft noll i trovärdighet för lång tid framöver. Göran Johnsson menar att det enda alternativet om Rehnbergkommissionen misslyckats hade varit en tvångslag. Och inför hotet om en tvångslag var man tvungen att göra något. Att socialdemokratin och centern i form av Olof Johansson gjorde gemnensam sak med ett diffust hot om sådana åtgärder ökade parternas motivation att gå med på ett stabiliseringsavtal. Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi Bertil Holmlund diskuterade lönebildningen utifrån ett makroekonomiskt perspektiv. Han visade att nedväxlingen till lägre inflation skedde i två steg. Löneinflationen har i huvudsak följt konsumentprisinflationen med en nedväxling i två perioder. När det gäller reallönerna kan man se en snabb utveckling fram till 1976, sedan en stagnation under en tioårsperiod och sedan en fortsatt reallönestegring från 1996 och framåt. Ska man spela djävulens advokat skulle man kunna påstå att löneinflationen sjönk av naturliga skäl, på grund av den stigande arbetslösheten. Bertil Holmlund Det kan verka rimligt vid ett ytligt betraktande, menade Bertil Holmlund och ställde sig frågan om det var något speciellt med Rehnbergavtalet som gjorde att utvecklingen blev en annan än den skulle blivit utan det avtalet. Man kan se en anmärkningsvärd nedväxling av löneinflationen från 1990 till 1991. Samtidigt är skillnaden i arbetslöshet mellan dessa år väldigt liten. Det var en mycket stor nedväxling givet arbetsmarknadsläget. 15

Men det tog ett tag innan låginflationspolitiken fick genomslag. Samtidigt som inflationen föll i mitten av 1990-talet så steg lönerna. Man skulle kunna tala om en reallönechock. Bertil Holmlund menar att det inte går att komma ifrån att löneökningarna blev lägre på grund av stabiliseringsavtalet 1990-91. Avtalets effekter åren därefter är mer oklara. Inflationsmålet blev trovärdigt först senare. Frågan är om man hade kunnat åstadkomma den här nedväxlingen med lägre arbetslöshet. Det är inte uppenbart. Det är klart att nedväxlingen innebar kostnader i form av en arbetslöshet som dessvärre har blivit varaktig. Det fanns alternativ, men de diskuterades inte i den utsträckning man senare kan tycka skulle ha varit rimligt. Pris- och löneinflation (underliggande), Procent 14 12 10 Löner 8 6 4 Priser 2 0 55 60 65 70 75 80 85 90 95 00 05 10 Arbetslöshet och löneinflation 1985 2012 12 1990 10 Arbetslöshet 8 Bertil Holmlund menade att det behövs en norm i lönebildningen. Frågan är bara vilken. Med flytande 4 växelkurs är det rimligt att inflationsmålet får vara 2 ankare. Det rimliga är att ta inflationsmålet (om det är trovärdigt) och addera produktivitetsökningen. Då blir 0 löneandelen i huvudsak oförändrad. Men det finns två problem i sammanhanget. För det första måste inflationsmålet vara trovärdigt. 6 1993 Löneinflation 86 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 Vi vet ju att inflationsförväntningarna legat på två procent, men att inflationen har blivit lägre. På sikt kan det innebära ett trovärdighetsproblem. Det andra problemet Bertil Holmlund såg är produktivitetstillväxten. Är två procent en rimlig prognos för produktiviteten? Två procent är kanske en rimlig prognos för den trendmässiga produktivitetsutvecklingen men variationerna mellan olika år kan vara stora. Produktivitetsutvecklingen under senare år har varit mycket svag. Det är inte lätt att prognosticera vad som är en rimlig långsiktig produktivitetsutveckling. När det gäller vem som ska leda lönerörelsen vill Bertil Holmlund inta en pragmatisk hållning. Om det nuvarande systemet fungerar så if it s not broken, don t fix it. Bertil Holmlund avslutade med en mer kontroversiell utvikning. Det förs en diskussion bland ekonomer om två procent är ett för lågt satt inflationsmål. Det finns två rimliga argument för ett högre mål, på säg fyra procent. Man får en bättre fungerande lönebildning eftersom det är lättare att åstadkomma relativa löneförändringar om man har en högre löneinflation. Det andra är att man får en effektivare penningpolitik eftersom det finns större utrymme för en sänkning av realräntan. Men även om ett ändrat inflationsmål kan vara välmotiverat tror jag att det dröjer innan vi ser en ändring på den punkten. 16

Som svar på en fråga menade Bertil Holmlund att reallönechocken i mitten av 90-talet avspeglade en låg trovärdighet för låginflationspolitiken och det ledde till högre reallöneökningar än vad som annars skulle ha varit fallet och det bidrog till att öka arbetslösheten. Det första avsnittet av seminariet avslutades med att moderatorn Anna Danielsson Öberg ställde ett par likalydande frågor till alla paneldeltagarna. Den första frågan var: Vad var det som gjorde att stabiliseringsavtalen blev möjliga, när det var ett så stort motstånd mot stoppaketet? Göran Johnsson: Tidigare hade man alltid kunnat dra i devalveringssnöret och återställa allt. Så blev det nya dubbla löneökningar i förhållande till konkurrentländerna och sedan ville man ha en ny devalvering. Men till slut kom man till vägs ände. Det var ett sätt att skyffla Svarte Petter, men det skedde på ett annat sätt också, det kan man läsa om i Allan Larssons bok. Riksbankschefen som släppte kreditregleringarna krävde att finansministern skulle strama åt, finansministern krävde att arbetsmarknadens parter skulle strama åt och parterna krävde att riksbankschefen skulle föra en annan politik så det bara snurrade runt. Är man vid vägs ände, så är man vid vägs ände. Harry Fjällström: Det fanns en medvetenhet om att 80-talet inte hade givit någon reallön. Man var trött på att förhandla och förhandla utan att få ut någonting, eftersom inflationen åt upp allt. Ju lägre lön man hade desto svårare var det att existera och fackföreningsrörelsen var ju så vitt jag kan bedöma tvungen att välja väg. På det viset var både 70- och 80-talet ett misslyckande. Mona Sahlin: Jag skulle vilja tillföra en annan dimension hur den politiska kontexten var då. Muren föll och hela synen på politiken och politikens räckvidd höll på att förändras. Man kunde inte riskera allt. Svarte Petter var inte bara ett spel. Det var på riktigt. Dessutom kunde folk mer om arbetsmarknadens funktionssätt på ett annat sätt än i dag. Fler politiker förstod och det fanns kunniga journalister. Hur många i dag vet ens vad ett kollektivavatal är? I en tid när muren föll och öst och väst inte stod emot varandra var det kanske rätt ok att byta system här också. Lars Heikensten: Jag håller med Bertil Holmlund om att anpassningen av lönerna gick snabbare än man skulle ha väntat sig i det läget och jag tycker att det finns en enighet här om att det fanns en bred insikt i det svenska samhället om att vi inte kunde fortsätta på det här viset. Det tog sig uttryck på alla möjliga olika sätt. Den här processen gjorde det möjligt att ta tillvara den insikt som började sprida sig. På ett övergripande plan spelade också den internationella situationen en roll. Bertil Holmlund: En reflektion kan ju vara att det fanns ett stort samförstånd om att vi skulle bibehålla den fasta växelkursen, men sedan visade det sig att det kunde man inte göra och vi gick över till en rörlig växelkurs. Jag tycker så här i eftertankens ljus att det är synd att man inte diskuterade en rörlig växelkurs tidigare. Då kunde man kanske också ha övergått till det system vi har i dag något tidigare. 17

Vems förtjänst var det då att stabiliseringsavtalen kom till? undrade Anna Danielsson Öberg avslutningsvis. Göran Johnsson: Odd Engström sa en gång han var förbannad till mig och ett antal andra fackliga företrädare att Ni vet att den här bilen kommer att köra i diket och stanna. Ni kan fortfarande vrida upp den vägen, men det är ingen jävel som vill. Den måste ner och stanna först. När den sedan väl står stilla kommer ni att ta tag i det. Han hade faktiskt väldigt rätt. När Göran Johnsson ska nämna en person blir det Bertil Rehnberg själv, även om de som tillsatte kommissionen spelade en viktig roll. Han själv som person och det lag han fick att arbeta ihop med var väldigt avgörande för att det gick. Det krävdes mycket diplomati. Det var ganska spända samtal, men vi hade kul samtidigt. Mona Sahlin: Allan Larsson är ju ett givet namn, men jag skulle vilja nämna Lars-Gunnar Albåge. Han var en av dem som vågade vara ärlig och rak och det är sådana personer jag minns. Och Rehnberg står ju i särklass. Harry Fjällström: Att kommissionen lyckades var ju inget vi visste i förväg. Det var ett experiment. Det andra man kan säga var att vi hade hållit på så länge att försöka få reallöner till våra medlemmar utan att lyckas. Det var det som gjorde att vi vågade gå den här vägen via Rehnbergkommissionen. Sista ordet innan seminariet tog en paus för att övergå i inlägg från publiken gick till Rune Larson som var ledamot av Rehnbergkommissionen och innan dess förhandlingschef för TCO-S under tiden 1970 1990. Han ville framhålla vikten av avtalsrörelsen 1993, då han tillsammans med Lars-Gunnar Albåge var medlare i förhandlingarna inom handeln. Rune Larson: Det låg varsel om strejk och lockout och medlarna frågade sig om de kunde undvika att lägga ett förslag som var kopplat till stabiliseringsavtalen. Vi svarade nej på vår egen fråga och sade oss att om parterna säger nej till ett sådant förslag så avgår vi, berättar Rune Larson. Med hjälp av en ekonomikonsult tog medlarna fram ett ekonomiskt underlag som blev grunden för vad som i praktiken var en fortsättning på stabiliseringsavtalet. Parternas företrädare, Gunnar Högberg och Kenth Pettersson, fick frågan om de var beredda att ta ett tvåårigt avtal. Då skulle det också finnas pengar i budet. Då säger Kenth Pettersson: kan jag förankra det här i LO? Gunnar Högberg säger jag tänker inte förankra det någonstans. Rune Larson När Pettersson och Högberg återkom svarade de att de ställde upp på en sådan uppgörelse som enligt de båda medlarna var samhällsekonomiskt försvarbar. Att handeln var först var unikt. Fortsättningen blev en förlängning av stabiliseringsperioden och när Industriavtalet kom var det den slutliga lösningen på de problem som fanns och som vi egentligen bara delvis kunde klara av genom Rehnbergkommissionen. 18

Allmän diskussion När den allmänna diskussionen skulle börja fick först Göran Trogen ordet. Han hade ett dussintal motparter vid tiden för stabiliseringsavtalen. Göran Trogen, vd för SAF:s Allmänna grupp/allmänna arbetsgivarförbundet 1986, vd för Almega 1993 2003: Det fanns inget motstånd att ställa upp inför Rehnbergkommissionen bland de privata arbetsgivarna, sade Göran Trogen inledningsvis och förklarade varför. Skälet var att vi hade en lång rad av förlorade år bakom oss. Han berättade om avtalsrörelser där de överenskomna löneökningarna drevs upp, till exempel 1989 90 då SAF:s, LO:s och PTK:s ekonomer gjorde en uppställning som visade att löneökningarna skulle sluta på 5,5 procent inklusive PUG, FUG och LUG. Det låter bra, sa vi inom SAF och så slutade det på 8 9 procent i alla fall. Så vi hade våra motiv att ställa upp. Den 2 februari 1990 fattade SAF beslut om att i fortsättningen förhandla på förbundsplanet. Vi visste inte hur vi skulle nå decentraliserad lönebildning då. Vi ville dit, men hade inget recept. I varje fall inget som motparterna kunde acceptera. Arbetet med Rehnbergskommissionen var enormt, menar Göran Trogen som hade ansvar för många förbund. Att stå inför kommissionen var som att vara en skolpojke inför rektorn när man förmodades ha gjort något fuffens. Det fanns två begrepp där som vi exercerade i : svart och vit löneglidning. Industrifackets Leif Ohlsson och jag lade ut texten om att vi bara hade vit löneglidning som inte skulle räknas av tills Harry Fjällström tittade på oss och sade: det där tror ni väl inte på själva, pojkar. Och det låg väl något i det. Göran Trogen menade att det var där någonstans tanken om låga nominella löneökningar som ändå gav reala löneökningar började födas. Men 1993 låg löneökningarna ändå över det andra året i stabiliseringsavtalen och 1995 hade vi ju en förbundsförhandlingsomgång som låg väl över det på 5,5 procent. Så då var vi tillbaka i den gamla ordningen. Det fick oss på arbetsgivarsidan att sluta våra led och skapa former för en förstärkt samverkan och börja hålla ihop. Och det har vi gjort hyggligt sedan dess. Ett annat skäl till att visa sammanhållning var att försöken att bilda Svenskt Näringsliv havererade 1995. När förslaget om ett industriavtal kom 1996 hade man skapat ett forum där man kunde hantera den frågan och där man kunde diskutera också med förbund som stod utanför industriarbetsgivarna. Den saken hade LO lite svårare med. 19 Göran Trogen

Göran Trogen berättade också att Rehnbergkommissionen uppmanade till andra lösningar på förbundsnivå. Det blev bara ett resultat av detta andra det så kallade SALF-avtalet, eller Ledaravtalet, mellan SALF och Almega. Det kallas i dag vanvördigt sifferlösa avtal. Det är delade meningar om detta, men jag kan konstatera att sådana avtal i varje fall täcker stora delar av arbetsmarknaden. Olof Johansson, partiledare för Centerpartiet 1987-1998, flera olika ministerposter : Olof Johansson menade att det faktum att facket och socialdemokratin stod varandra nära vid den här tiden gjorde att många borgare helt enkelt var okunniga om arbetsmarknad, lönebildning och liknande frågor. Det här var en tid som motsvarade alla mina sämsta förväntingar så som jag lärt mig dem under 10 år utan examen på Handelshögskolan med lärare som Bertil Ohlin och Assar Lindbäck. Och något har jag väl lärt mig om ekonomi under den tiden. Han menade att den ekonomiska utbildningen och Olof Johansson några år som personalminister med fackliga företrädare som kunniga lärare hade givit en del lärdomar, så Olof Johansson hörde inte till dem som kritiserade Mona Sahlin när hon sade att vi lever över våra tillgångar. För det gjorde vi. Gång på gång. Olof Johansson berättade också om när han i riksdagen gjorde gemensam sak med socialdemokraterna för att sätta press på parterna genom att med ett illa dolt hot säga att alternativet till Rehnbergkommissionen var lagstiftning något oklart vad man i så fall skulle lagstifta om. Egentligen fick jag nog inte riksdagsgruppen att gå med på att jag skulle ställa mig upp och deklarera som jag gjorde. Det var en avslutad debatt och jag har aldrig vågat titta i protokollet vad beslutet egentligen blev, sade Olof Johansson. Jag tog beslutet på egen hand. Partiet var vid den tiden ganska vant vid enmansshow i ledningen. Jag hade nyligen blivit vald till ordförande och hade trots allt 11,8 procent i valet 1988 och kände mig stärkt av det. Den gången gällde det att använda momentum, som det heter numera, och se till att visa ledarskap och det var precis det som behövdes. Det var nog därför jag tog i så när jag var hemma hos Allan Larsson den där kvällen. Det handlade inte om partier utan om svensk demokrati. Olof Johansson menar att det var Rehnberg som skapade möjligheten och att det var nödvändigt för politiken att ta möjligheten när den kom i en värld där muren fallit, globaliseringen var tydlig och det uppstått en helt ny ekonomisk situation. När moderatorn Anna Danielsson Öberg ville få ett svar från Allan Larsson eller Olof Johansson vilka åtgärder regeringen hade kunnat ta till blev svaret från Allan Larsson: Vi hade alla möjligheter utom en lönelag. Men på frågan om det skulle gå att få ett exempel blev svaret ett blankt nej från Allan Larsson. 20

Avsikten i en sådan situation är att skapa tillräckligt stor respekt och osäkerhet. Tajmingen är viktig. Det gäller att säga något i rätt ögonblick, sade Olof Johansson. Bengt KÅ Johansson, löneminister 1985 1988, civilminister 1988 1991: Bengt KÅ Johansson antydde skämtsamt att de svåra medlingsuppdrag han fått under senare år var en botgöring efter sina år som löneminister under en tid när lönebildningen gick snett. Bengt KÅ Johansson ville försöka belysa hur olika saker hänger ihop. Regeringen försökte då med reptricket att ha en mycket låg arbetslöshet och samtidigt en hög tillväxtttakt. Vi devalverade och tryckte ned arbetslösheten som under en period var under 2 procent. Vi försökte länge medan andra länder gav upp. Vår metod var en förhandlad inkomstpolitik, det vill säga vi gjorde upp med parterna och det höll ju ganska länge. Bent KÅ Johansson berättar att det kom varningssignaler från LO:s ekonomer om att det var för svårt för parterna att bära det ansvaret. Det fanns inte så mycket vi kunde göra. Hela systemet höll på att kollapsa. Jag tror att det fanns ett samband mellan löntagarfonderna och att arbetsgivarna ville decentralisera avtalsförhandlingarna. Det ledde ju också fram till en sorts kollaps som drev upp lönenivåerna. Men han menar att kollapsen 1990 var en nödvändig förutsättning för att komma vidare. Det var nödvändigt att köra i diket, annars hade man inte insett allvaret i situationen. Sture Nordh, ordförande i SKTF 1983 1996, ordförande i TCO 1999 2011: Sture Nordh förklarade varför det var en sådan skillnad mellan stoppaketet och Rehnbergkommissionen för de ständigt underskattade anställda i den offentliganställda sektorn. När stoppaketet kom var avtalen klara på den privata sektorn, men inte på den offentliga. Stoppaketet innehöll ett strejkstopp, vi hade liggande konfliktvarsel och avtalen var inte träffade. Gissa om vi fick en medlemsopinion som, vid sidan av de ideologiska aspekterna, ledde till att vi uppriktigt sagt gjorde vårt yttersta för att se till att detta stoppaket inte blev av. När initiativet till stabiliseringsavtal kom var läget ett annat. Det fanns en förhoppning om att det skulle gå att bryta utvecklingen med en löneglidning som var minst lika stor som avtalen och där alla med tariffavtal eller bundna lönesystem riskerade att bli förlorare. Vi gjorde inte klausulerna för att jävlas med samhällsekonomin eller hålla inflationen uppe, utan för att i någon mån hitta system för att löneskillnaderna inte skulle bli så stora. Men när det fanns en förhoppning om att kunna bryta detta gick vi med allvar in för att bidra till att det blev ett stabiliseringsavtal. Sture Nordh menar att stabiliseringsavtalen var en viktig förutsättning för att man senare skulle teckna det Industriavtal som kommit att spela en stor roll. 21