Tristan Murail s Désintégrations min. långt stycke, skrivet 98 8, ör band och 7 instrument. Stycket är udelat i distinkta delar, där alla har olika sektrum, rytmisk roil och textur. Vare del går rån harmoniskt till inharmoniskt sektra eller vice versa. Stycket kan också delas u i större delar, bestående av Sektion I V, och VI XI. Genom stycket transormeras sektret otast långsamt genom rocesser likartade de som man inner hos Ligeti. av de tekniker som används ör dessa rocesser är: ) mutation, ett ackord ändras långsamt till ett annat genom att endast använda de toner som inns i båda. ) interolation, en mer komlex teknik där man använder glissandon mellan de olika tonerna i ackorden. ) sektral distorsion, där ett sektrum ändras genom att lytta ormanter. En örsta analys kommer att visa hur klangärgsackord ormar de lokala händelserna i stycket. Generellt sett, använder sig sektralmusiken inte av teman eller motiv. Istället resenterar man och altererar klanger. Sektion I Désintégrations börar med ett 0 sek. långt bandreludium som ungerar som en utakt till örsta takten med instrument. :a takten är vag och låter som ormanterna av ett ännu ohört ackord. Det vaga i denna gest, och crescendot örstärker känslan av utakt. Ackordet i :a takten, anslaget av instrument och band samtidigt, ungerar som ett nedslag (downbeat). Resten av sektionen har denna textur. Det harmoniska elementet i S.I är deriverade rån låga ianotoner (A# och C#) som iltreras å olika sett. Amlitudkurvorna ör vare ackord är ormade ör att härma ett iano, med skar attack och lång decay. Sektrumets klocklika kvalitet örstärks av slagverkets vibraon och klockor. Eter takt 0 dras de två ackorden närmare varandra genom mutation. Vi märker också ett accellerando. I takt 6 anslås båda ackorden i samma slag och det skaas en instabilitet. Detta ungerar som en strukturell utakt. I takt 0 är båda ackorden sammansmälta i en klang som alltså innehåller ormanter rån båda ackord. Ackordet i takt 0 kan ämöras med det i takt och blir målet ör mutationsrocessen och dessutom hödunkten i ett crescendo. Resten av ackorden i S.I kombinerar sektrum rån båda ackorden, samtidigt som de blir mer och mer inharmoniska. De sista klangerna är deriverade genom RM-syntes. Stycket börar med löter, klarinetter och slagverk. Stråk börar i takt 0 när ackordöverlaandet börar. Textur kan därör ungera som en guide till harmonisk sänning ulösning aradigm. Ett avbrott i texturen är då en signal till lyssnaren att de harmoniska elementen intensiieras. Detta gäller t.ex. ör ianots entré i takt 9, där det är det ända instrument som inte enbart deltar i ackordtexturen (ex. ) Mot texturen blir iano assagen nästan solistisk. Desintegrationen som sker i texturen är viktig etersom den bryter ner den homoona texturen. Homoonin återkommer i takt 0 vilket markerar denna takt som ett viktigt strukturellt nedslag. Takt 0 är också örsta gången alla instrument selar samtidigt. Crescendot i takt 8 skaar en strukturell utakt till nästa del. I den sista rasen är den homoona texturen helt ubruten. ör
örsta gången i désintégrations selar instrumenten oberoende av varandra och klangerna är baserade å ett inharmoniskt sektrum (ex. och schema ). Sektion II Böran av S.II är baserad å extremt långsamma transormationer av ackord. De örsta takterna är byggt å ett ackord med RM-syntes. Klangackordet i denna sektion artikuleras som ett areggio rån bas och u. Otast selas tremolo, drillar eller långa toner med dynamiska kurvor. rån takt 0 till takt 8 ågår ackordtransormationer. Dessa är dock inte så tydliga etersom nya toner resenteras i texturen, vilket skaar en långsam transormation snarare än rogression. I takt 8 hörs ett rån timano och en texturörändring sker, rån Ligetisk mikroolioni till en mer eller mindre homoon textur, skitande mellan ackord. En iltrering och ett utskrivet ritardando sker vilket skaar en strukturell utakt. I takt 86 återstår endast ett -struket g, en ton som är gemensam ör de båda ackorden. Ackorden i S.II är hålls mycket längre än de i S.I vilket skaar en illusion av stabilitet trots RM-syntes. S.I och S.II står i kontras till varandra även i harmoniskt inharmoniskt örhållande. S.I skaar ett inharmoniska ackord som driver musiken ramåt, medan S.II skaar en slags kadens å en ton. (Schema ) Sektion III Sektionen börar med vad Murail kallar nuages brilliant de clochettes aiguës, moln av små klockor. Texturen är mycket skild rån tidigare, bestående av glockensiel, crotales och iano, alla selandes snabba igurationer i extremt högt register. I rytmisk aktivitet är detta det mest sarsamma hitintills; kombinerat med de harmoniska elementen uattas assagen som relativt ostabil. Den harmoniska strukturen av denna sektion är ganska komlex. Vissa av övertonerna byggt å stora används ör att generera egna harmoniska serier, som baseras å löt, klarinett och trombon. Dessa är inte distinkt searerade som i de tidigare sektionerna, men låter å grund av sin harmoniska släktska inte inharmonisk. S.III börar med ett unisont -struket g. Det höga registret skaar en orolig atmosär, bl.a. ga. ett saknat tydligt undament de korta raserna. raseringen står i stark kontrast till S.II. Allt etersom rasutvecklingen ågår dyker lägre toner u och musiken rör sig mot ett lägra register. rån takt selas undamenttonerna i blåsinstrument. Toner, som e hör hemma i något av sektrumen, dyker långsamt u. Det örsta är A i stråket vid takt 6. De långa tonerna skaar stabilitet i assagen. Eter takt transormeras ackorden. En neråtgående rörelse sker i basen. Detta skaar instabilitet och en böran till en strukturell utakt. Två nya element kommer in; ) i takt ett melodisolo i engelskt horn, den örsta riktigt melodiska assagen i stycket (ex. ). Detta skaar relie mot den annars homogena texturen. ) Takt 8 60. Stråkareggion ökar känslan av en strukturell utakt. Utan någon stabil unkt ungerar hela sektionen som en utakt, som accelererar mot ett nedslag i nästa sektion.
Sektion IV Gesten som starter sektionen är kadensen som avslutar S.III. Den skaas genom ett snabbt neråtgående areggio (ex. ). Den lägsta tonen i slutet av S.III och den lägsta tonen i örsta ackordet i S.IV är C# och A#, vilket ör tankarna till öningen av verket. Det är dock inte en återgång till gester eller dylikt utan basrörelsen nytolkas till en kadensgest. Passagen ulöser sänningsörhållandet som skaades i slutet av S.III. S.IV består av liknande gester, låga inharmoniska ackord och uåtgående gester. Sektrumet ändras genom interolation. (Schema ) Sammanattning av analysen Murail skaar ett händelse örlo genom klangtransormationer. Klangackorden och örgrundstexturen är sammanknutna, så en örändring i klang ger en omedelbar örändring i textur. Detta gör att klangackorden och deras transormationer kontrollerar lödet i vare del av verket. Detta relekterar Murails vila att skriva rån helhet till del, i motsats till den klassiska cell konstruktions tekniken. Murails huvudsakliga oäng är klangärgs utveckling, vilket tydligt visas å den musikaliska ytan. Rytm och duration När man örst lyssnar till Désintégrations slås man av att lera delar inte har någon (hörbar) uls. Taktarter och rytmer är organiserade så att örneka en ulskänsla. Denna ty av rytmisk organisation kan klassiiceras som duration, då de temorära roortionerna mellan händelser är organiserade oberoende av en uls. Dock är Sektionerna IV och VII uls och taktartsbaserade, så Désintégrations är byggd å båda. Selet mellan rytm och duration medverkar till verkets struktur och sänning/ulösnings schema. I öningen av verket är temot stabilt, men den metriska luktuationen och rytmiska aktiviteten är inte tydligt relaterad till en uls. Därör är denna sektion byggd av durationer. I slutet av Sektion II börar temot luktuera. I S.III är temot konstant, och i slutet av sektionen börar musiken visa rytmiska karaktärer, vilket ungerar som en övergång till S.IV. Denna sektion är ulsbaserad och rytmisk, men aktiviteten ändras å ett O-kontinuerligt sett, vilket skaar accelerandon och ritardandon mot en stadig uls. Resultatet blir en ostabil assage, vilket öls av S.V som har ett stadigt och hörbart temo. Musiken blir återigen durationsbaserad. Ett liknande mönster skaas i andra delen av verket, dvs. S. VI XI. Intressant är att Murail resenterar durationer som stabila, detta därör att de otast kolas samman med harmoniskt material, medan rytm kolas samman med inharmoniskt. När ulsen är stabil sker ständiga luktuationer i temo och rytm, vilket skaar O-stabilitet. Detta gör att durationsassagerna blir reerensunkter i verket. HENRIK DENERIN
Sektion I accel. q = 80 (Tae) Taktnr. 0. Ackord 6 Ackord 0 8 Blås Sektion III uthållna toner korta raser stråk börar börar Eng. Hn. Solo 0 stråk trill Eng. Hn: climax Stråk: reeterande igurer 8 Sektion IV allande gester stigande gester allarg. > > > > > > 6 9 7 8
Ex. P. 6... π.. Picc. l. Cl. Ex. 6 6 6 ˆ8 ˆ8 ˆ8. R - - - μ - - ˆ8 ˆ8 ˆ8 - - - - Â - R -. 6 - - - ƒ n - - - - Â - 7 - μ - ƒ - Â - b - μ Cl. Mrb. 6 6 6 ˆ8 ˆ8 ˆ8 n ˆ8 ˆ8 ˆ8 Â - - ƒ n - Â - - ƒ Pno. 6 6 ˆ8 ˆ8 b b n ˆ8 ˆ8
Ex. Â.. r   6 Â. Â.. μ   Â.  J P μ.. μ R. μ. J μ. m P. Â. 0 7 n. μ. J b n m m n Â. m b 7 ˆ8 n n. ƒ 60 7 6 m > RÔ ˆ8
Ex. ˆ8 0 Tae l. Cl. ˆ8 ˆ8 > ˆ8 m > n 0 ˆ8 b > b n b b n B. Cl. Bsn. Pno. Vc. ˆ8 ˆ8 ˆ8 ˆ8 ˆ8 b 7 m> R m m > R b b r. b > m b >.......................