P R O V K Ö R N I N G SE FILMEN PÅ www.automotorsport.se/film 10 18/2008
Dodge Challenger. Längtar du tillbaka till det tidiga 70-talet och de amerikanska vrålåken? Då kan du sluta med det nu. Fredrik Huldt har kört nya Dodge Challenger och vet varför amerikanska muskler aldrig varit kralligare än nu! Text: Fredrik Huldt. Foto: Peter Gunnars. 18/2008 11
I fornstora dagar var effektsiffrorna från Detroit uppblåsta som bilbossarnas hängbukar. Dagens Challenger ger vad som utlovas. 12 18/2008
Det är ett ofrånkomligt faktum att vi lever i en tid när vardagsprodukter i allmänhet och personbilar i synnerhet är ställda under obscent hårda krav ifrån stentuff konkurrens, skrupelfria lagstiftare och i slutändan oss bortskämda kunder. Vi kräver att våra bilar ska vara stora som hus men ha minimalt luftmotstånd. De ska ha motorstyrka som långtradare men inte dra bensin. Självklart ska de vara idiotsäkra att krocka med, ha minst 100 airbags och ändå vara smäckra, lätta och vackra. Och naturligtvis kräver vi väggrepp som i Formel 1-bilar. Däckens rullmotstånd måste vara noll och intet. Faktum är att idag tar varje färdig bil modell hänsyn till så många regler och lagar, så många användningsområden och så många olika parametrar att det som blir kvar av vad som förmodligen började som en brilliant ny bil, är den smaklösa soppa vi bilister allt som oftast matas med. Personligen hatar jag både kompromisser och halvmesyrer av just den anledningen. Ska man göra något ska man göra det bra, eller låta bli. Det är därför jag älskar Christian von Koenigseggs CCXR, för att den bara är snabb. Eller Honda Insight för att den bara var snål. Och indiska Tata, för att den bara är billig. Samtliga utsökta exempel på hur långt man kan nå när man är fokuserad på en enda sak. Och detta är anledningen till att jag just nu njuter för fullt av en testrepa i något så otidsenligt och fasansfullt som en ny muskelbil från den amerikanska bilhuvudstaden Detroit. Dodge Challenger. En bil som har byggts enbart för att vara rock n roll! När Ford släppte sin senaste Mustang var de flesta eniga om hur lyckad den var och hur väl den återskapade känslan från 60-talsmodellerna. Men om det stormade superlativ kring Mustanglanseringen så lär det bli full orkan när folk får uppleva nya Challenger. Att stå bredvid en modern bil med samma potenta utstrålning som det tidiga 70-talets super-dodge, en bil som är så konsekvent och effektfullt genomförd. Det är inte utan att man blir lite svag i knäna. Titta på den, låt blicken vandra längs midjelinjen som går obruten från fronten med sina elaka strålkastare, bakåt över de breda höfterna. Ta en paus vid det läckra kromade tanklocket, innan du landar på den maffiga bakljusrampen och vingen. Grymt fett. Det är inte bara designavdelningen som har tagit i så det knakar. Under den långa motorhuven ligger 372 kubiktum ilsken Hemi och sover middag. V8:an har något så modernt som överliggande kamaxlar, fast bara en i varje topp. 16 jätteventiler, två i varje cylinder, sköter andningen. Maximalt flås uppnås ändå vid relativt höga 6 200 varv/minut. Och till skillnad från fornstora dagar när effektsiffror från Detroit var lika uppblåsta som bilbossarnas hängbukar vågar jag påstå att dagens Challenger ger vad som utlovas. Vilket är 425 hästar och 570 newtonmeter. Imponerande siffror som den här mulliga knotan presterar utan att ens ta i. V8:ans specifika effekt är 70 hk/l. Löjligt lite med moderna mått mätt. Det finns med andra ord en enorm outnyttjad potential för den som är händig. Inte för att det behövs. Jag har precis lagt i Drive och ska bara rulla ut från garaget. För att kompensera motlutet duttar jag till fjäderlätt med gasen varpå bakhjulen helt tappar fästet. Med ett vrål och ett moln av däckrök kommer jag snyggt och fint på tvären ut på trottoaren. Nog finns det kraft alltid. Men vad tusan glor folk på? Jag inbillar mig först att det beror på min dramatiska Dodge Challenger i solnedgång. En lika vacker som brutal syn. 70-talets muskelbilsikon är tillbaka med besked. 18/2008 13
Ge V8:an en munfull med högoktanig premiumsås och du får njuta av en entré. Men den kan knappast alla medtrafikanter i hela stan ha noterat. Bilens storlek (över fem meter lång!) och den maffiga exteriören i diskret knallorange får hakor att falla och ögon att öppnas vart man än åker. Kul ett tag, men snart ruttnar jag på uppmärksamheten och styr in i skogarna. Challenger är visserligen en klassisk muskelbil och som sådan har jag inga direkta förväntningar på köregenskaperna. Men de ilsket röda bromsoken som glänser genom bilens 20-tummare har gjort mig nyfiken. Både skivor och ok är av erkända märket Brembo och jag tänker att de kanske sitter där av en anledning. Som det brukar vara i bilvärlden är Challenger inte ny från hjulen upp. Bottenplattan och bulken av delarna under skalet kommer från Chrysler-syskonet 300C. En bil som i sin tur grundades på förra generationen av Mercedes E-klass. En rest från det stormiga äktenskapet mellan Daimler och Chrysler. Challenger byggs för övrigt på Brampton Assembly i Ontario, Kanada, på samma lina som Chrysler 300 and Dodge Charger. Körandes på krokiga svenska landsvägar betyder det att 300-ägare lätt kommer att känna igen den mjuka gången och lätt svajande svansföring som Challenger erbjuder. Men i lagom forcerat tempo är den helt okej balanserad och uppför sig riktigt bra för en bil som är ett slagskepp, som har komfortfjädring och väger mäktiga 1 878 kilo. Körningen går till på följande vis. Man riktar in sin kryssningsmissil med ratten och låter V8:an och 20-tummarna med kladdiga 245:or göra resten. Det är odramatiskt, grymt underhållande och till slut går det riktigt fort. Tveklöst en spektakulär upplevelse både för mig och för kossorna som avbryter sin frukost och glor storögt när jag rullar förbi. Men man glömmer aldrig att man kör en amerikansk sportbil. När den pressas för hårt kommer den framtunga bilen obönhörligen att understyra. Och därmed är styrningen också ganska vag. I utgångarna drar man nytta av Challengers moderna multilänkbakaxel som både bjuder på komfort och bra kontakt med underlaget. Det man kan sakna är en riktig diffbroms som hjälper till att fördela överflödet av kraft mellan bakhjulen. Jämför med Ford Mustang som är både lättare och uppför sig smidigare under aktiv körning. Mussen är dessutom stadigare än den betydligt högre och mjukare Challengern. Dess stela bakaxel gör också sitt till för den som gillar att åka på tvären när tillfälle ges. Powerslide-potentialen i Challenger är inte lika stor som jag hoppats. Men det spelar kanske mindre roll. För när vägen öppnar upp lämnas både Mustanger och de allra flesta andra bilmodeller på den här sidan rena dragsters långt bakom. Ge V8:an en munfull med högoktanig premiumsås och du får njuta av omtumlande uppvisning i acceleration ackompanjerad av ett matigt amerikanskt Nascar-vrål. En sak jag sätter upp på önskelistan är manuell växellåda. Inte för att bilen kräver det. Utan för att jag vill bestämma själv hur tonerna från den sköna V8:an ska spelas. Det kommer en sexspettad manuell låda till Challenger, men då får man nöja sig med SRT8:s lillebror, Challenger R/T med en nyutvecklade 5,7-liters Hemi och ynka 370 hästar. omtumlande acceleration ackompanjerad av ett matigt amerikanskt Nascar-vrååål! 14 18/2008
Snygg från alla vinklar. Fast kanske allra fetast snett bakifrån. Här bjuds även rejält med mulligt motorljud. 18/2008 15
Kikar man in bakom motorn i vår SRT8 inser man strax att man är så långt från det europeiska transmissionsmodet med hypersnabba dubbelkopplingslådor och sju växlar man kan komma. Här återfinns istället en bread-and-butter automat, med fyra spett plus overdrive. Ettan och tvåan är stegade för maximal acceleration medan glappen mellan övriga växlar är desto större. Den funkar å andra sidan utmärkt på Challengers hemmaplan. Jag pratar om de stora boulevarderna inne i storstäderna där farten är låg och tätheten mellan husen får motormullret att studsa som åskknallar från ytterväggarna. Och mängden trafikljus ger möjlighet att riva av ett rykande V8-solo vid snart sagt varje gathörn. Men just som jag faller till föga för mopedgrabbarnas hejarop och ska lägga en poetiskt vacker slöja av tjock vit däckrök över Vasastan tar det roliga slut. Snopen kollar jag motorn igång, antispinn- och antisladdsystemet off, vad i helvete Jag anar ugglor och rullar iväg med svansen mellan benen. Vi har just nu även en BMW X6 på redaktionen. En bil vars avancerade datorer tar varje förar-input under noggrant övervägande innan den agerar. Trampar man på gasen funderar den en stund på om min önskan om högre fart verkligen kan rättfärdiga ökningen av bränsleförbrukning. Och så ska den välja växlingsprogram, kolla yttertemperaturen, luftfuktigheten, och smaka av bränslekvaliteten. Om allt stämmer öppnas till slut den elektroniskt styrda trotteln. X6 är en hypermodern tysk bil och jag förväntar mig den typen av dumheter från den. Men elektroniska pekpinnar i en Challenger. En muskelbil från Detroit!? Bakom ratten i Michigans stolthet är jag så klart extra känslig för dylika inskränkningar. Och i ärlighetens namn så är det inte så farligt och går säkert enkelt att råda bot på hos närmaste bilverkstad. Men Chrysler, varför får man inte burna ifred i sin Challenger? Att sammanfatta Dodges Hemi-best SRT8 är egentligen ganska enkelt. Om man ställer samma krav på Challenger som man gör på en Volvo V70 så är den för törstig, för tung och har daterad teknik under skalet, Men om ser den för vad den är. En fokuserad nytolkning av det klassiska muskelbilstemat. Då är den 2008 års överlägset fetaste bil, ett magnifikt stycke hårdrock på hjul. TEKNISKA DATA Dodge Challenger SRT8 Motor: V8, 6,1 liter, 425 hk (317 kw) vid 6 200 r/min, 569 Nm vid 4 800 r/min. Kaross: L/B/H: 5 021/1 923/1 448 Hjulbas: 2 946 mm. Fälg & däck: 20 x 9, 245/45 ZR20. Prestanda: Acc 0 100 km/h ca 5,2 sek. Toppfart: 280 km/h (tillv. uppg.). Pris: Cirka 535 000: hos Exclusive Cars. + - = Monstruös motor, god komfort, brutal design, fantastisk nostalgitripp. Bränsleförburkning, hög vikt, instabil i hög fart, elektronik som lägger sig i En maffi g muskelkärra som för tankarna till det glada 70-talet. En fullträff. Challengers hemmaplan är boulevarderna där farten är låg och mängden trafikljus ger möjlighet att riva av rykande V8-solon vid varje gathörn. 16 18/2008