Mindre kväve viktigaste klimatåtgärden Lustgas från överskottskväve står för mer än en tredjedel av det svenska lantbrukets klimatpåverkan. PETER EINARSSON text & foto ATT HÅLLA PRODUKTIONEN HÖG och stabil med mindre kväveinsatser det är det viktigaste bonden kan göra för klimatet. Så löd det samstämmiga budskapet från föreläsarna vid den temadag om kväve och klimat som Ekologiskt Forum ordnade i maj på Wanås gods i norra Skåne. Wanås är numera inte bara Skånes största ekologiska mjölkgård utan också Skånemejeriers första klimatcertifierade leverantör. Man kan sätta likhetstecken mellan klimatsmart och resurseffektivt, konstaterade Maria Henriksson, som doktorerar på mjölkproduktionens klimatpåverkan vid SLU i Alnarp. Och den viktigaste resursen att hushålla med är kvävet. Det har betydligt större klimateffekt att spara in ett kilo kväve än en liter diesel. Särskilt viktigt är det att dra ned på konstgödseln, men det gäller för kväve från biologiska källor också. Stefan Lundmark, rådgivare vid Hushållningssällskapet i Kristianstad som bland annat jobbar med Wanås, instämde helhjärtat. Det är ofta bättre att göra en extra körning mot ogräset än att låta bli för att spara lite diesel. Maria Henriksson En tidig putsning hjälper till att få en tät och jämn vall, säger Per-Åke Nilsson, driftledare på Wanås i norra Skåne, till Niels Andresen, Jordbruksverket (i blå jacka). Lustgasbildningen Det som framförallt måste undvikas är att ha stora mängder mineraliserat kväve kvar i marken i slutet av växtsäsongen. Ju mer restkväve, desto större potential för både övergödande läckage och för bildning av lustgas (dikväveoxid, N 2 O). Lustgasen står ensam för över en tredjedel av det svenska lantbrukets klimatpåverkan. Maria Henriksson understryker att det inte finns någon automatisk koppling mellan kväveöverskott och lustgasbildning. Hur mycket av kväveföreningarna i marken som omvandlas till lustgas istället för att denitrifieras till ofarlig kvävgas (N 2 ) varierar kraftigt mellan åren och styrs av så många miljöfaktorer att det i praktiken blir omöjligt att förutsäga. Men mindre kvävemängder minskar alltid risken. I framtiden hoppas Maria att vi också ska kunna arbeta mer med förebyggande åtgärder. Två faktorer som man vet bidrar till lustgasbildning är syrefattig mark (hög vattenhalt, markpackning, dålig avrinning) och lågt ph. Både dränering och kalkning är alltså åtgärder som kan ha direkt klimateffekt utöver den indirekta effekten av att de bidrar till bättre skörd. Mindre kväve viktigt Men oavsett detta måste även kvävetillförseln minska. Hur klarar man det på en mjölkgård? Jo, med åtgärder som är välbekanta för alla som lagt om till ekologisk produktion. Mer vall i växtföljden, mer grovfo- EKOLOGISKT LANTBRUK 5/2011 13
ekologiskt lantbruk och klimatet Viktigare att hushålla med N än med diesel En liter diesel ger en klimatpåverkan på lite över 3 kg koldioxidekvivalenter. Det allra mesta beror på koldioxidutsläppen vid själva förbränningen. Ett kg konstgödselkväve har 3-4 gånger så stor påverkan. Tillverkningen alstrar både koldioxid och lustgas, användningen lustgas. Men notera också att lustgasavgången vid användningen är lika stor oavsett var kvävet kommer ifrån. Även användningen av ett kg kväve från stallgödsel eller kvävefixering ger alltså större klimatpåverkan än en liter diesel. Källa: Maria Henriksson, SLU, baserat på data från Maria Berglund m fl, Jordbrukets klimatpåverkan underlag för att beräkna växthusgasutsläpp på gårdsnivå, Hushållningssällskapet Halland 2009 kg CO 2 -ekvivalenter der i foderstaten, hög självförsörjningsgrad med foder och mera hemmaodlat protein både från en proteinrikare vallskörd och från specialiserade proteingrödor. Plus givetvis så bra koll som möjligt på det recirkulerande kvävet. Förluster är ofrånkomliga när man jordbearbetar och hanterar stallgödsel, men men bästa teknik går de att hålla inom mycket snäva gränser. Detta är idag kärnan i den klimatrådgivning som bland annat Greppa Hög självförsörjning är en ledstjärna för C-G Wachtmeister på Wanås. Näringen bedriver. Svenskt Sigills klimatcertifieringsregler går i samma riktning. För en mjölkgård krävs till exempel att minst 60 procent av fodret ska vara egenproducerat eller från samarbetande, närliggande växtodlingsgårdar. Andelen sojaoch palmkärneprodukter i utfodringen är starkt begränsad, och vallar måste hålla en minsta baljväxtandel. För en ekologisk mjölkgård innebär därför klimatmärkningen inget nytt vad gäller foderförsörjningen. Wanås ligger, som godsägaren C-G Wachtmeister själv konstaterar, redan långt högre i självförsörjningsgrad. Det enda som köps in är lite åkerbönor från en granne och små mängder koncentrat. Helheten viktigast C-G:s egen filosofi handlar också mycket om riskspridning och om marginaler. Han berättar med viss stolthet att Wanås medvetet valt att lägga sig på en relativt låg mjölkavkastning på strax över 8 ton, men att korna i gengäld lever cirka en laktation längre än svenska genomsnittet. Något som självklart också har stor betydelse för resurseffektiviteten. Maria Henriksson från SLU instämmer och påminner om att man alltid måste titta på hela produktionssystemets resurseffektivitet. Inte mycket är till exempel vunnet med att maximera avkastningen i en specialiserad mjölkproduktion, om det innebär att mjölkkorna inte längre ger lika mycket kött som biprodukt. Då krävs istället en separat köttproduktion, och det ger nästan alltid större resursförbrukning per kilo kött. Wanås rådgivare Stefan Lundmark pläderar för samma attityd i växtodlingen. Bättre med en stabil avkastning än med absoluta toppskördar bara vissa år. Viktigast av allt är grovfoderskörden, den får aldrig misslyckas. Exemplarisk vall Wanås driftledare Per-Åke Nilsson kan mycket riktigt visa upp en exemplarisk vall när vi gör en kort fältvandring på en blåsig åker. Han har använt Svalöfs vanliga ekoblandning SW379, men i skötseln finns ett inslag som får en del grannar att höja på ögonbrynen. När vallen börjat komma igång på vårkanten gör man nämligen en putsning, som både bi- 14 EKOLOGISKT LANTBRUK 5/2011
drar med lite snabblöslig näring och jämnar ut tillväxten över fälten. Vid vårt besök första veckan i maj är gödslingen nyss utförd, och den görs med ett ytmyllningsaggregat. En teknik som får beröm av Hans Nilsson från Greppa Näringen, som samtidigt konstaterar att myllning är svårt att räkna hem ekonomiskt för de flesta konventionella lantbrukare. Jag tror det är mycket lättare att resonera rätt i ekologisk produktion, där man har starka ekonomiska incitament att jaga varje kilo kväve. Kanske är det där någonstans förklaringen ligger till att Sigill ännu något år efter att reglerna lanserades inte har en enda konventionell mjölkgård klimatmärkt? Wanås och likaledes ekologiska Sju gårdar i Uppland är fortfarande de enda som genomfört klimatcertifieringen. En kort sammanfattning av föreläsningarna vid Wanås-seminariet finns på Ekologiskt Forums nya hemsida, www. ekologisktforum.se. Ekologiskt Forum var tidigare ett projekt inom Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA), men har nu fått ett nytt hem hos Stockholm Environment Institute (SEI). Greppa Näringen har en klimathemsida som man når via www.greppa.nu. Där finns bland annat en klimatbroschyr som har den otvetydiga titeln Hur mycket kan du minska kvävegivan? Varje kilo spelar roll för klimatet. Små skåror i botten av vallen avslöjar att myllningsaggregatet nyss varit framme. Stora skillnader mellan ekologiskt och konventionellt Markant lägre kväveöverskott på ekologiska mjölkgårdar HUR LIGGER EKOLOGISKA gårdar till jämfört med konventionella när det gäller kväveöverskott och kväveeffektivitet? Det påstås ofta att det inte är någon större skillnad, och ibland även att ekologisk produktion tappar mera kväve än konventionell. Idag finns ett ganska bra vetenskapligt underlag som visar att skillnaderna i själva verket är stora, och att ekologiska lantbrukare i allmänhet ligger markant lägre när det gäller kväveöverskott. För ett par år sedan genomförde några SLU-forskare en stor jämförande studie av alla de växtnäringsbalanser som samlats in av projektet Greppa Näringen. Huvudförfattare var Maria Wivstad, nu föreståndare för SLU:s Centrum för ekologisk produktion och konsumtion (EPOK). Vid Wanås-seminariet presenterade hon de viktigaste slutsatserna. Materialet från Greppa Näringen omfattar över 3 000 konventionella och cirka 300 ekologiska gårdar från Skåne, Halland och Västra Götaland. Det är tillräckligt många för att ge ett mycket säkert statistiskt underlag, särskilt när det gäller mjölkgårdarna. När det gäller köttgårdar och växtodlingsgårdar behöver man ibland vara lite försiktigare med slutsatserna, framförallt därför att de är betydligt mer olika inbördes. Kväveöverskottet Studien har i huvudsak tittat på två saker: kväveöverskott och kväveeffektivitet. Kväveöverskottet räknas på gårdsnivå och ger ett mått på hur mycket kväve som finns kvar på gården när kvävet i de levererade produkterna räknats bort. Det säger alltså ingenting om vart överskottskvävet tar vägen, om det försvinner till luft som ammoniak, fastläggs i marken, läcker till vatten, denitrifieras till kvävgas eller avgår som lustgas. Men det är ett mått på hur mycket kväve som potentiellt kan Maria Wivstad ställa till problem i miljön. Kväveeffektiviteten räknas också på gårdsnivå och definieras som förhållandet mellan det kväve som levereras ut från gården i produkterna och det som kommer in med gödsel, foder eller kvävefixering. När det gäller kväveöverskottet är skillnaderna mellan ekologiska och konventionella gårdar mycket tydliga. Konventionella mjölkgårdar har ett genomsnittligt överskott på 136 kg/ha, ekologiska 84 kg/ha. Skillnaden har delvis att göra med olika djurtäthet, men även vid samma djurtätheter har ekologiska gårdar betydligt mindre överskott. Skillnaden beror i första hand på konstgödseln, konstaterar Maria. Foderinköpen skiljer också, men inte lika mycket. Relationen mellan ekologiska och konventionella är densamma på köttgårdarna och växtodlingsgårdarna, men skillnaderna är mindre, särskilt på växtodlingsgårdarna där ekologiska gårdar ligger på 39 och konventionella på 47 kg överskott. Kväveeffektiviteten När det gäller kväveeffektiviteten utnyttjandet av infört kväve är skillnaderna däremot små. EKOLOGISKT LANTBRUK 5/2011 15
ekologiskt lantbruk och klimatet Mjölkgårdarna låg på 30 procent både i konventionell och ekologisk drift. Köttgårdar och växtodlingsgårdar hade båda lite högre kväveeffektivitet i konventionell drift. Vilket av de båda måtten är det viktigaste? Det beror på vad man försöker mäta. Risken för kväveläckage och/eller lustgasavgång är direkt kopplad till överskotten per hektar. Kväveeffektiviteten är mera ett mått på hur mycket produkter man får ut per kilo insatt kväve. De lägre överskotten per hektar i ekologisk produktion har ett samband med att även produktionen är lägre per hektar. Om detta är en fördel eller en nackdel beror mycket på den alternativa användningen av de hektar som kan sparas in med konventionell produktion. Om de överblivna hektaren används för mycket extensiv produktion, eller kanske ingen produktion alls, blir sannolikt de totala kväveöverskotten i systemet större eftersom det finns ett bakgrundsläckage även från obrukad mark. Verkligheten bättre Men i perspektiv av att den totala kväveomsättningen i lantbruket behöver minskas med kanske så mycket som tre fjärdedelar så är också de ekologiska överskotten på tok för stora (jämför min artikel om den havererade kvävecykeln i Ekologiskt Lantbruk 2-2011). Studien ger också några intressanta besked om de ekologiska växtodlingsgårdarna, som i många år kritiserats för att vara riktiga kväveläckagebomber på grund av stora arealer gröngödsling som inte skördas. De här siffrorna från verkliga gårdar och inte konstruerade försök visar att arealen gröngödsling är mycket begränsad, bara 8 procent av totalarealen. Istället har växtodlingsgårdarna 22 procent av arealen i vall som används till foder, bete eller vallfröproduktion. De extremt usla avkastningar som rapporterats från en del försök med djurlös ekologisk odling saknar också motsvarighet på de verkliga gårdarna. Skillnaden beror på att nästan alla växtodlingsgårdar i realite- Det här diagrammet kan se lite svårbegripligt ut, men är egentligen ganska enkelt. Varje svart prick är en konventionell mjölkgård, varje vit prick en ekologisk. Ju högre prickarna ligger, desto större kväveöverskott, och ju längre åt höger, desto högre djurtäthet. Även om det finns en hel del överlappning är tendensen tydlig. Merparten konventionella gårdar ligger i övre delen av klungan, och de ligger också längre åt höger. De båda linjerna markerar genomsnittet för de konventionella respektive ekologiska prickarna. Förutom att den konventionella linjen ligger högre finns en antydan till brantare lutning det vill säga att överskotten är större per djur vid högre djurtätheter. De största skillnaden mellan ekologiska och konventionella mjölkgårdar är gödselinköpen. Trots höga djurtätheter (mycket stallgödsel) köper mjölkgårdarna rejält med konstgödsel. Även foderinköpen är betydligt större på konventionella gårdar, även om man räknar per ko. Djurtätheten i studien var i snitt 0,87 på ekologiska gårdar och 1,02 på konventionella gårdar, så det förklarar inte särskilt mycket av skillnaden. Kvävefixering står för ungefär halva N-tillförseln på de ekologiska gårdarna, mot bara en dryg tiondel på de konventionella. 16 EKOLOGISKT LANTBRUK 5/2011
ten köper in stallgödsel eller någon sorts kretsloppsgödning. Tvärtemot skräckscenarierna om fortskridande utarmning av jordarna ligger de ekologiska växtodlingsgårdarna på ganska kraftiga överskott av fosfor och kalium (medan de konventionella ligger på underskott). De ekologiska gårdarna utmärker sig också för en mycket större andel vårsådda grödor. Hela 39 procent av arealen vårbearbetas jämfört med 21 procent på de konventionella. Maria Wivstad m fl, Ekologisk produktion möjligheter att minska övergödning, Centrum för uthålligt lantbruk, SLU, Uppsala 2009 http://tinyurl.com/cul-eko-n Klimatpåverkan från svenskt lantbruk och möjligheter att reducera/eliminera Källa: Siffrorna hämtade ur Växthusgaser från jordbruket (Jordbruksverket 2009) Stallgödselhantering 7 % Utsläppen kan reduceras något med bättre teknik, men större delen är ofrånkomliga. Fossila bränslen 7 % Kan elimineras helt (förutsatt ny teknik). Konstgödseltillverkning 9 % Kan elimineras helt. Koldioxid från mulljordar 19 % Svårt reducera utsläpp med odlingsåtgärder. Återgång till våtmark möjligen effektivt (oklart kunskapsläge). Importerat foder 3 % Kan elimineras helt (men även svensk foderproduktion påverkar klimatet). Lustgas från mark 35 % Lustgasbildningen är kopplad till de totala kväveflödena. Kan reduceras kraftigt genom minskad kvävetillförsel. Metan från idisslare 20 % Små möjligheter påverka utsläpp per djur. Reduktion kräver färre djur (nötkött från mjölkraskalvar, minskad köttkonsumtion). Kvävet är nyckeln till lantbrukets klimatanpassning För samhället som helhet är fossilenergin det centrala problemet men för lantbruket är det kvävet. Den allmänna klimatdiskussionen handlar väldigt mycket om energianvändning och i synnerhet fossila bränslen. Det är helt rimligt eftersom fossilenergin är det centrala problemet om vi ser på samhället som helhet. Men inom lantbruket är bilden helt annorlunda. Energianvändningen har mycket begränsad betydelse för lantbrukets klimatpåverkan. De största faktorerna är istället metanet från idisslarna, koldioxiden från mulljordarna och lustgasen från åkermarken. Den största enskilda faktorn är lustgasen, som ensam står för en dryg tredjedel. Lägger vi sedan till utsläppen från konstgödseltillverkningen och läckagen från stallgödselhanteringen, så är de kväverelaterade utsläppen faktiskt mer än hälften av totalen. Utsläppskällorna Om vi också väger in hur lätta eller svåra de olika utsläppskällorna är att göra något åt, så blir kväveproblematiken ännu mer central. Både mulljordarnas och idisslarnas klimatgasavgång är nämligen mycket svåra att påverka. Som framgick av en artikel i Ekologiskt Lantbruk i våras (3-2011) finns inga belägg för att mulljordarnas koldioxidavgång kan förändras märkbart genom odlingsåtgärder. Tidigare antaganden om att vallodling skulle bromsa utsläppen har visat sig inte hålla för en vetenskaplig prövning. Det är inte ens säkert att klimateffekten kan minskas nämnvärt genom att överge mulljordarna och ställa dem under vatten. På liknande sätt är det med idisslarnas metanrapar. De är ett biologiskt faktum som kan påverkas marginellt med utfodringen och indirekt genom hög produktion och låg rekryteringsprocent. Men ska det minskas rejält finns bara en väg färre djur. De kväverelaterade utsläppen finns däremot ganska goda möjligheter att reducera. Det förekommer fortfarande en stor överanvändning av konstgödsel, och recirkulationen av stallgödsel är mycket ojämnt fördelad på grund av specialiseringen. Märkliga klimatregler Med tanke på det här kan man tycka att Sigills klimatmärkning är lite märkligt utformad. Att den kräver hög andel egenproducerat foder är bra. Det ger incitament till förbättrad recirkulation. Men det är konstigt att det helt saknas tak både för de totala kvävegivorna och för konstgödselanvändningen. Inte heller finns någon minstanivå för vallandelen. Samtidigt ägnas en stor del av regelverket åt den jämförelsevis oviktiga energianvändningen. Sigill kräver bland annat en detaljerad energikartläggning med regelbunden uppföljning, och kurser i sparsam körning för all personal. Per-Erik Nilsson på Wanås tycker att kartläggningen varit lärorik, men han bekräftar att det varit den som krävt mest tid och ansträngning. Svenskt Sigills klimatregler för mjölkgårdar är en del av standarden Sigill mjölk. Den finns på www.svensktsigill.se under Certifiering EKOLOGISKT LANTBRUK 5/2011 17