Mora och värderingar 29. Att vara en bra människa '- Aristotees {384-322 fkr.) utveckade ett sags ''dygdeteori': dvs. en teori där han beskrev hur en bra människa skue vara. Länge har andra mora/teorier, som inriktat sig på att bedöma enskida handingar, behärskat debatten. Sådana teorier är ti exempe utiitarismen och oika piktteorier. På senare år har man åter uppmärksammat Aristotees syn på moraen. Band annat har en de kvinniga fiosofer, som Martha Nussbaum, yft fram Aristotees teori. Hans poäng är att forsöka ringa in de mänskiga egenskaper som var och en bör sträva efter att utvecka. '.. i' i Med hänsyn ti fruktan och tiförsikt är modet en medeväg. Av de personer som går ti överdrift har den som hyser ett överskott av brist på fruktan ingen [specie] benämning (och det är mycket som är namnöst), medan den som hyser atför stor tiförsikt och samar tiförsikt är feg. I fråga om angenäma och oustiga ting - ehuru inte aa, och i mindre grad beträffande pågsamma saker - är besinpingen en medeväg och tygeösheten en överdrift. Det finns inte många som kommer ti korta i fråga om njutningar. Därför har de inte heer råkat få något namn, men åt dem heta okänsiga. Med hänsyn ti att ge ut och skaffa mede är frikostigheten en medeväg, medan överdriften och bristen representeras av sösaktighet respektive snikenhet. Här råder det ett direkt motsatsförhåande mean dem som går ti överdrift och dem som kommer ti korta. Den sösaktige går ju des ti överdrift i att ge ut mede och des kommer han ti korta i fråga om att behåa dem, medan den snikne i atför stor utsträckning behåer dem och i atför ringa grad ger ut dem. För närvarande är vi nöjda med att taa om dessa ting i stora drag och håa oss ti huvudsaken. Men senare ska dessa företeeser noggrannare definieras. I fråga om tigångar ges det emeertid också andra instäningar och av dem är storsagenheten en medeväg (den storsagne skijer sig nämigen från den frikostige genom att han rör sig med stora summor, då den senare har att göra med mindre beopp), medan överdriften Tygeöshet= oförmåga att behärska sina drifter och känsor.
.... ~ representeras av omåttighet och smaköshet och underskottet utgörs av småskurenhet. Dessa skijer sig från det som har.att göra med frikostigheten, men om oikheterna ska vi taa i ett senare sammanhang. I fråga om ära och vanära är stotheten en medeväg, medan överdriften betecknas som en form av fåfänga och bristen utgörs av ödmjukhet. --- I fråga om det sanna får den måttige kaas uppriktig och medevägen heta uppriktighet. Överdriven framstäning i riktning mot det större bir då skrytsamhet och ifrågavarande person skrytsam, medan åter överdrift i riktning mot det mindre bir förstäning och en sådan människa får heta förstäd. Med hänsyn ti det ustiga är den som håer måttet kvick och beevad och motsvarande disposition kvickhet, medan överdriften utgörs av pumphet och den som behäftas av den är pump, medan åter den som brister i detta avseende är en töp och hans instäning töpaktighet. I fråga om den återstående formen av nöje - den som genomsyrar vårt iv- är en person som är angenäm på ett tibörigt sätt en vän och medevägen vänskap. Den som går ti överdrift är åter.en smickrare, förutsatt att han inte gör det i ett yisst syfte; eer så är han en instäsam person, om han gör det med tanke på egen förde. Den som här komier ti korta och på at sätt är oangenäm är sutigen en gräsjuk och missbeåten individ. Men det finns också medevägar inom de oika känsorna och i vårt förhåande ti dem. För skamkänsan är ingen dygd, och ändå berömmer vi den som har denna känsa. Också i detta avseende säger man ju att en person håer måttet, medan en annan går ti överdrifter såsom den försagde som skäms för ating. Den som åter brister i detta avseende eer inte skäms för någonting är skamös, medan den måttige är bygsam. Indignationen är åter en medeväg mean avund och skadegäjde. Och de har aa att göra med den smärta eer ust som erfars över vad som sker med ens nästa. En indignerad person pågas nämigen av andras oförtjänta framgångar, medan den avundsjuke går ti överdrifter och pågas av aa deras framgångar. Den skadegade' kommer däremot i så hög grad ti korta, när det gäer att pågas, att han t.o.m. finner nöje i deras idande. Men om dessa saker kommer det att ges ägigt diskussionstifäe i ett annat sammanhang. (Aristotees: Den nichomakiska etiken. Daidaos 1988.) 91
UPPGIFT Gå igenom de av Aristotees dygder som nämns här. Håer du med om hans anays? Vad vi du ändra eer tiägga i beskrivningen av "en bra människa"? 30. Hur bör jag eva? Martha. Nussbaum, amerikansk fiosof argumenterar for att Aristotees och fera andra antika fiosofer tar ett fruktbart hehetsgrepp på frågan om hur vi bör eva. Hennes forskning kring Aristotees har bivit mycket uppmärksammad, i synnerhet som dygdetiken fitt en renässans och kanske speciet band kvinniga fiosofer. Varför har den antika dygdetiken bivit ett attraktivt aternativ ti de mer väkända teorierna? Först och främst tror jag att det har att göra med det faktum att den inte enbart intresserar sig för de moraiska skydighetemas och pikternas smaa område utan att det handar om hea ivshåningen. Dess utgångspunkt är frågan "Hur bör jag eva?" Och i sitt svar tar den upp hea ~vsföringen - förhåandet mean ivets aa värdefua dear, den utveckingsprocess som eder ti _att man kan eva ett värdefut iv; ivets form och textur som en hehet utsträckt i tiden. Det innebär att den månar om både vänskapen och rättvisan, både sjävförverkigandet och medborgarskapet, både gästvänigheten och generositeten och äskvärdheten och modet och uthåigheten. På aa dessa områden undersöker en dygdebaserad teori inte enbart agentens handingar utan hea den karaktärsstruktur som möjiggör handingarna. Den stäer frågor om motiv och intentioner - viket givetvis även kantianerna gör, men den stäer därti frågor om reaktiva känsor och emotioner - och den betonar att en handing inte är verkigt dygdig med mindre än att den inte bivit vad utan ~n smärtsam strid, och på det sättet visar en stabi disposition att väja handingar av denna typ. Människans hea karaktär antas vara tigängig för etisk bidning; och mänskig godhet uäver att vi inte endast yder vissa yttre reger utan också utformar våra va, begär, passioner och uppmärksamhet på ett begripigt och krävande sätt under oppet av ett het iv. Reaktiv= som utgör reaktion på något, t. ex. en händese.
Dessa goda iv har nödvändiga materiea och institutionea förutsättningar. Och den aristoteiska etiska teorin närmar sig också probemet med dessa vikor och deras fördening på ett distinkt sätt. I motsats ti de festa former av kantianism betonar den att materiea resurser är nödvändiga för utövandet av dygderna. Av det skäet inriktar sig det aristoteiska poitiska tänkandet avsiktigt på arbetet att göra medborgarna i stånd att väja att verka på det sätt som är kännetecknande för eudaimonia. I motsats ti utiitarismen nöjer den sig inte med att producera tifredsstäese, ty dess subtia anays av motivationen och begären visar hur ätt tifredsstäese kan förvridas av bristfäig utbidning. Den räknar upp de viktigaste funktionerna i människans iv och frågar sedan hur pass vä medborgarna faktiskt är förmögna att utöva dem. - - - Trots att de grekiska tänkarna grundade etiken på begreppen dygd och karaktär och betonade att dygden viade i oika former av famijernässig eer kommuna samhörighet, ansåg de uppenbarigen inte att dessa ideer innebar att man skue överge sökandet efter det mänskigt universea och vända sig mot en mer oka och traditione form för grundäggning av människans iv. Enigt aa dessa ideer - mest eftertryckigt kanske hos stoikerna, men också hos Paton och Aristotees - är den korrekta uppskattningen av dygderna den som svarar mot aa människors behov och kan försvaras såsom god för aa. I många avseenden kommer denna värdering troigen att förhåa sig radikat kritisk mot fertaet existerande traditionea normer - ' speciet med avseende på den ro pengar, status och egendom spear i människans iv. Grekerna påstår att dessa inte har något egenvärde, i bästa fa är de redskap som hjäper människan att verka på ett gott sätt. Att sträva efter dygden innebär därför troigen att man försätter sig i ett antagonistiskt förhåande ti den grupp man tihör och ti dess traditionea förståeseformer. Sökandet efter det bästa förverkigandet av dygden (som betraktas som en centra de av ett dygdigt iv) är ett sökande som troigtvis kommer att eda en bort från ett okritiskt uppgående i de praktiker som utövas av det samhäe man ever i och eda en mot en mer distanserad, kritisk håning.--- ' ~. " ' i' ' ; ' j i ' ' i J r. i Eudaimonia = (grekiska) ycka, ycksaighet. Antagonistisk = fientig. 93
... ~ UPPGIFTER 1. Hur skijer sig, enigt Nussbaum, den antika dygdetiken fördeaktigt från kantianism och utiitarism? 2. Nussbaum skriver att den som strävar efter dygden troigen kommer i konfikt med sin omgivning. stämmer det? Läs Peter Singers exempe på dygdetik i praktiken (text 4 7} och diskutera! 3. Nussbaum taar om fiosofi som ett sags "terapi" med vars hjäp man kan förändra även sina känsor. Vad anser du? 31. Döden.kommer oss inte vid -ivet är stia.. njutning Epikuros {34I-270 fkr.) formuerade den så kaade hedonismen, tanken att det goda är njutning. Det innebar dock inte viket sags njutning som hest. Den gädjefyda njutningen är begynnese och må för ett yckigt iv. Det är det primärt goda och befryndat med vår natur, och det är med utgåtigspunkt från den som vi väjer eer undvi~~r ating. Vi använder den som ett rättesnöre vid varje bedömning av något gott. Vi väjer inte varje njutning, utan åter m~ga njutningar vara, därför att vi vet att de åtföjs av onda verkningar. Ja, vi anser vissa smärtfyda uppeveser bättre än njutningen, därför att de ti sist ändå medför njutning. Varje njutning är visserigen något gott, därför att den är ett med vår natur, men inte varje njutning är sådan att vi bör väja den. När jag säger, att den gädjefyda njutningen är ivets må, åsyftar jag inte utsvävningar och rika måtider, såsom somiga menar antingen av okunnighet om min ära eer därför att de inte giar den eer har fått oriktigt besked om den. Med njutning menar jag det väbehag som föjer av att man är fri från kroppsigt ont och från a ängsan. Dryckesag och upptåg, sexuea utsvävningar eer festande på god mat ger ingen grund för ett gott iv. Det når man däremot genom nykter eftertanke, genom att noga överväga skäen för att väja eer undvika något' och genom att göra sig av med de gängse åsikter som våar den största ängsan. - - - ' J ~ '. J ', f. ; i j. '! I : '! 1 j : i i 1~1 i :1 ' ' / IJ, :r,..' 1 95
Gör dig förtrogen med tanken att döden inte kommer oss vid. Gott och ont finns endast i våra förnimmeser, och döden är frånvaro av förnimmese. Den rätta insikten härom gör att vi kan njuta av vårt förgängiga iv, inte så att vi går och hoppas på evigt iv, utan så att insikten frigör oss från ängtan efter odödighet. Ingenting är värt att frukta i ivet för dem som har insett att det inte finns något att frukta i döden. Den taar dumt som säger att han fruktar döden inte därför att det skue våa honom smärta att dö, utan därför att det smärtar honom att han en gång måste dö. Döden, det som för aa människor ter sig som det mest skrämmande, är ingenting som träffar oss, ty när vi finns, finns inte döden, och när döden är för handen, finns inte vi. Inte heer är den något för de bortgångna, ty när de är döda, är de ej mer. (Epikuros i Marc-Wogau: Fiosofin genom tiderna 1970.),, UPPGIFTER 1. Varför bör vi inte väja varje njutning - a njutning är ju något gott, enigt Epikuros? Instämmer du i hans resonemang? 2. Dear du Epikuros instäning ti döden? Dear du hans argument? Finns det argument.som taar för att döden är värd att frukta? Vad säger ti exempe Hamet i sin stora monoog? 32. Sinnesintryckens juvighet En av antikens märkigaste skrifter är "Om tingens natur" av romaren Lucretius (ca. 97--55 fkr.). Det är en vädig ärodikt på hexameter om värdens skapese, Livet och döden - och ftamfor at om atomteorins grunder. Lucretius gör upp med vidskepese och gudatro, het enigt ärofadern Epikuros. Han predikar också, Liksom denne, en enke Lustfinsofi som en väg ti sinnesro. Föijande avsnitt är en prosaöversättning av ett omdiskuterat stycke i Bok 2 : Ljuvt är det att från and betrakta någon annans nöd när vindarna rört upp vågor på det vädiga havet! Inte därför att det är en skön njutning att någon pågas, men det är juvt att se vika oyckor man sjäv undgår. Ljuvt är det också att åse krigets vådsamma drabbningar utkämpas på :;.,: