YTTRANDE 1 (10) Socialdepartementet 103 30 Stockholm Betänkande av Psykiatrilagsutredningen, Psykiatrin och lagen tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) S2012/2766/FS Sammanfattning Hovrätten tillstyrker att ett tillräknelighetsrekvisit införs och att fängelseförbudet helt avskaffas. Hovrätten anser dock att en annan utformning av den föreslagna regeln bör övervägas. Hovrätten tillstyrker förslaget att införa en ny form av verkställighet av fängelse för vissa personer med psykiska funktionshinder m.fl. Hovrätten tillstyrker i och för sig att det införs en ordning med åtgärder till skydd för risk för fortsatt allvarlig brottslighet avseende vissa gärningsmän. Hovrätten anser dock att det bör övervägas om åtgärden istället ska genomföras på det sätt som Psykansvarskommittén föreslog. Såvitt avser förslaget i processuella delar finns det enligt hovrätten skäl att närmare analysera införandet av en obligatorisk fastställelsedom i brottmål och vilka konsekvenser som kan följa av en sådan dom. Hovrätten menar vidare att det R2B Box 2290, 103 17 Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: 08-561 670 00 Fax: 08-21 93 27 svea.hovratt@dom.se www.svea.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00
YTTRANDE 2 (10) inte bör ankomma på allmän domstol att besluta i frågor om i vilken form ett fängelsestraff ska verkställas. Hovrätten avstyrker förslaget om ändring av reglerna angående barns straffrättsliga ansvar. Hovrätten lämnar förslaget i övrigt utan erinran. I vissa delar framför dock hovrätten synpunkter rörande förslagens praktiska konsekvenser. Allmänna synpunkter Betänkandet är omfattande och reser frågor av många olika slag. Hovrätten inriktar sitt remissvar främst på vissa huvudfrågor av straffrättslig karaktär och frågor som rör de allmänna domstolarnas verksamhet. Betänkandet innebär en omfattande förändring av det straffrättsliga systemet för psykiskt störda lagöverträdare. Det avser inte endast att ändra synen på straffrättsligt ansvar för vissa psykiskt störda, utan innebär även ett nytt synsätt på hur de psykiskt störda som är tillräkneliga ska ställas till ansvar för brott. Vidare innebär förslaget om skydd mot fortsatta angrepp mot människors liv och hälsa en betydande förändring av systemet för grunderna för frihetsberövanden. För förslagen som avser psykiskt störda personers straffansvar och samhällsskydd har, enligt betänkandet, Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3) legat till grund. Hovrättens remisyttrande över det betänkandet och de synpunkter som framfördes där svarar alltjämt mot hovrättens allmänna inställning till de aktuella frågorna. Mot bakgrund av de förändringar av föreslagna åtgärder som presenteras i Psykiatrilagsutredningens betänkande kommer hovrättens svar att inriktas på skillnaderna mellan de båda förslagen. Hovrättens tidigare yttrande bifogas, bilaga 1.
YTTRANDE 3 (10) Som hovrätten redan tidigare påpekat är uppgiften att skapa ett perfekt påföljdssystem för psykiskt störda lagöverträdare svår och en strävan måste vara att skapa flexibla men ändå robusta lösningar. Införande av ett tillräknelighetsrekvisit (avsnitt 9.5) I betänkandet föreslås, liksom i Psykansvarskommitténs betänkande, att tillräknelighet ska vara en förutsättning för straffansvar och att fängelseförbudet helt ska upphävas. Hovrätten hänvisar till sitt tidigare remisyttrande och tillstyrker att ett sådant rekvisit införs och att fängelseförbudet helt avskaffas. Psykiatrilagsutredningens förslag till ändring av brottsbalken i det här avseendet skiljer sig dock i vissa delar från Psykansvarskommitténs. Det gäller bl.a. att en straffbelagd gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon som uppfyller något av de uppräknade kriterierna (förslaget till ny 1 kap. 2 a brottsbalken). Psykansvarskommitténs förslag innebar att en gärning inte skulle medföra ansvar om den begåtts av någon som uppfyllde något av de uppräknade kriterierna. Att införa en ordning som innebär att en straffbelagd gärning inte ska utgöra ett brott kommer enligt hovrätten att innebära att det uppstår en begreppsmässig konflikt med den grundläggande definitionen av ett brott (1 kap. 1 och 2 brottsbalken). Frågan om tillräknelighet torde normalt prövas innan frågan om subjektiv täckning föreligger. Det finns därför skäl att överväga om inte Psykansvarskommitténs förslag till lagtext i den delen bör tas som utgångspunkt vid en så ingripande förändring av de straffrättliga bestämmelserna. Hovrätten anser vidare att vad som anges i lagtexten i den situation i vilken han eller hon befann sig och i anslutning till gärningen tynger lagtexten och kan undvaras.
YTTRANDE 4 (10) Påföljder m.m. (avsnitten 9.6 9.8) Konsekvensen av förslaget för den som anses straffrättsligt ansvarig blir att alla påföljder blir tillgängliga på ett adekvat sätt. Förslaget i dessa delar harmonierar väl med de förslag som Påföljdsutredningen (SOU 2012:34) lämnat. Eftersom rättspsykiatrisk vård enligt förslaget ska avskaffas som påföljd kommer behovet av vård för en psykiatrisk störning att bli en fråga inom ramen för verkställighet av fängelsestraff, i de fall annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Personer med allvarlig utvecklingsstörning m.m. ska kunna verkställa straffet i en sluten stödenhet, och personer med allvarlig psykisk störning och i behov av tvångsvård ska kunna verkställa straffet eller del därav genom att undergå den psykiatriska tvångsvård som de är i behov av. Hovrätten ställer sig bakom att en sådan ordning införs. Emellertid kommer en följd av förslaget bli att en allvarligt psykiskt störd person som inte uppfyller kriterierna för tvångsvård visserligen döms till ett fängelsestraff men där behovet av vård kommer att behöva lösas av kriminalvården och den allmänna öppna psykiatriska vården. Det finns enligt hovrätten en risk för att en sådan ordning kan leda till komplikationer i ansvarsfördelningen och vill betona vikten av att frågan övervägs noggrant så att ingen som är allvarligt psykiskt störd förvägras adekvat vård. Särskilda skyddsåtgärder (avsnitt 10) Allmänt om systemet Som anförts ovan ställer sig hovrätten bakom införandet av en princip att den som är straffrättsligt otillräknelig inte heller ska dömas för brottet. En sådan ordning är teoretiskt oproblematisk men för samtidigt med sig vissa dilemman i praktiken. Det är knappast acceptabelt att en person inte skulle bli föremål för några åtgärder från statens sida om denne begått en allvarlig gärning och bedömts otillräknelig men samtidigt ansetts farlig för andra människors liv eller hälsa. Med rådande ordning skulle en sådan gärningsman dömas till rättspsykia-
YTTRANDE 5 (10) trisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det finns dock, som utredningen också påpekar, vissa etiska konflikter med systemet med särskild utskrivningsprövning i förhållandet mellan avslutad rättspsykiatrisk vård och behovet av samhällsskydd. Ur det perspektivet framstår det som befogat att en förutsättning för upphävandet av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är införandet av de särskilda åtgärder som föreslås i det nu aktuella betänkandet liksom i Psykansvarskommitténs betänkande. Psykansvarskommittén föreslog att samhällskyddsåtgärderna för farliga gärningsmän skulle inordnas i det straffrättsliga systemet. Psykiatrilagsutredningen föreslår däremot att de särskilda skyddsåtgärderna inte ska utgöra en påföljd utan vara fristående både från behovet av vård och från ett straffrättsligt ansvar. Hovrätten finner att det senare förslaget för med sig ett pedagogiskt problem genom att det är ett uttalat syfte att frihetsberövandet är baserat på kravet på samhällskydd, dvs. att en gärningsman måste hållas skild från samhället i ett rent preventivt syfte. Frihetsberövandet är varken är grundat på personens behov av vård eller som en direkt konsekvens av gärningen. Emellertid är det utförandet av den otillåtna gärningen som utgör laga grund för ett frihetsberövande, utan att för den skull utgöra en påföljd. Psykansvarskommitténs förslag innebar, enligt hovrätten, ett mer naturligt ställningstagande i frågan om frihetsberövande genom att samhällskyddsåtgärderna infogats i brottsbalken och därav pedagogiskt kunde ses som en påföljd för en straffbelagd gärning. Hovrätten är dock medveten om svårigheten att konstruera ett invändningsfritt system och att lösningen blir en kompromiss mellan olika intressen. Vem kan bli föremål för åtgärderna? Som hovrätten påpekade i sitt yttrande över Psykansvarskommitténs betänkande kan det ifrågasättas varför skyddsåtgärderna är förbehållna gärningsmän som begått gärningar under allvarlig psykisk störning. Psykiatrilagsutredningen framför
YTTRANDE 6 (10) att de enda som kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder idag (rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning) är psykiskt störda lagöverträdare. Mot bakgrund därav och då det är angeläget att bruket av frihetsberövanden hålls tillbaka så långt som möjligt inriktar man förslaget endast på denna krets av personer. I ljuset av vad hovrätten tidigare påpekat och det faktum att den psykiska störningen i sig inte utgör grund för frihetsberövandet vidhåller hovrätten att frågan bör övervägas ytterligare. Verkställighet av skyddsåtgärderna Ytterligare en skillnad mellan de båda förslagen om åtgärder för samhällsskydd för tillräkneliga gärningsmän är att Psykansvarskommittén föreslog att åtgärden skulle utdömas som enda påföljd och verkställas på motsvarande sätt som övriga föreslagna former för verkställighet av fängelse. Psykiatrilagsutredningens förslag innebär att allmän domstol utdömer ett fängelsestraff som verkställs enligt de regler som gäller för den påföljden varefter allmän förvaltningsdomstol först därefter ska besluta att personen i fråga ska övergå till verkställighet av särskilda skyddsåtgärder. Verkställigheten av åtgärder för samhällsskydd skiljer sig åt i de två förslagen. Enligt Psykansvarskommitténs förslag skulle samhällsskyddsåtgärderna, som då i och för sig utgjorde en påföljd, verkställas på samma sätt som ett utdömt fängelsestraff. Enligt Psykiatrilagsutredingen kan särskilda skyddsåtgärder ske både i sluten och i öppen form. Verkställighet i sluten form innebär enligt förslaget intagning i särskild skyddsenhet som staten ska ansvara för. Någon närmare förklaring till hur den verksamheten föreslås vara organiserad eller hur den ska genomföras ges inte förutom att verksamheten ska präglas av målsättningen att stödja gärningsmannen anpassning till samhället och stärka dennes sociala och personliga situation. Syftet med de slutna åtgärderna är att gärningsmannen så snart som möjligt ska föras över till åtgärder i öppen form. Förslaget om särskilda skyddsåtgärder bärs fram av en behandlingstanke där målet är att anpassa gärningsmannen till samhället med hjälp av olika insatser. Ur det
YTTRANDE 7 (10) perspektivet framstår Psykiatrilagsutredningens förslag som både välgrundat och välmotiverat. Emellertid är frågan om vilken myndighet som ska vara huvudman för åtgärderna inte löst och frågan hur verkställigheten ska genomföras har i viss mån lämnats öppen. Hovrätten utgår från att dessa frågor kommer att tas upp inom ramen för den fortsatta beredningen i regeringskansliet. Processuella frågor (bl.a. avsnitt 12.4) Fastställelsedom i brottmål Utredningen föreslår att det införs en obligatorisk regel att åklagaren ska väcka åtal för brott även om det finns skäl som talar för att gärningsmannen är otillräknelig. Rätten får då i en fastställelsedom pröva om gärningsmannen begått en otillåten gärning. Psykansvarskommittén förslog att en sådan prövning skulle ske, om det begärdes av någon. Det finns, som hovrätten även gjorde i remisyttrandet från år 2002, skäl att lyfta fram vissa frågor i anslutning till den närmare prövning som domstolen ska göra i dessa fall. Denna prövning är inte helt enkel. Psykiatrilagsutredningen föreslår att domstolens prövning av uppsåtet som huvudregel inte ska ske när den tilltalade har bedömts vara otillräknelig. Att bedöma en gärning som otillåten torde dock kräva någon form av subjektiv täckning. En prövning av uppsåtet hos en otillräknelig person ska dock i vissa fall ske för att, vid bedömningen av förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder, pröva frågan om risk för allvarlig fortsatt brottslighet. Hovrätten menar att det är angeläget att omfattningen av domstolens prövning i dessa fall övervägs ytterligare. Verkställighet av fängelsestraff Utredningen föreslår nya bestämmelser i 26 kap. 4 brottsbalken och 30 kap. 3 c rättegångsbalken som innebär att allmän domstol i brottmålsdom ska besluta att verkställigheten av ett fängelsestraff ska inledas i sluten stödenhet, respektive upplysa om att verkställighet av fängelsestraff ska ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård. Hovrätten anser det främmande att allmän domstol ska besluta om hur verkställighet av ett fängelsestraff ska ske. Den frågan bör ligga
YTTRANDE 8 (10) inom kriminalvårdens ansvarsområde. Enligt förslaget ska förutsättningar eller behov av ändrad verkställighetsform uppmärksammas och beslutas av kriminalvården. Hovrätten anser mot den bakgrunden att det bör åligga kriminalvården att vid inledningen av verkställigheten besluta om hur denna ska genomföras, med möjlighet till överprövning i allmän förvaltningsdomstol. Hovrätten menar även att det finns skäl att vidare överväga vilka konsekvenser en fastställelsedom i brottmål kommer att få, exempelvis när det gäller domens rättskraft och möjligheterna att angripa domen genom extraordinära rättsmedel m.m. En dom enligt föreslagen ordning kommer enligt betänkandet att i vissa fall betraktas som en friande dom och i andra fall som en fällande dom. Enligt hovrätten finns det skäl att närmare belysa vilka konsekvenser en sådan dubbeltydighet skulle kunna få i processuellt hänseende. Särskilda skyddsåtgärder för tillräkneliga gärningsmän I frågan om hur särskilda skyddsåtgärder ska beslutas för tillräkneliga gärningsmän innebar Psykansvarskommitténs förslag att allmän domstol i brottmålsdomen, om intresset av samhällsskydd inte tillräckligt kunde tillgodoses genom längden av frihetsberövande som annars skulle ha dömts ut, skulle besluta att samhällskyddsåtgärder skulle utgöra påföljd för brottet (förslaget till 32 kap. 4 brottsbalken). Psykiatrilagsutredningens förslag innebär att det är en förutsättning för att allmän förvaltningsdomstol ska kunna pröva om den dömde uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder, att allmän domstol i brottmålsdomen fastställt att gärningsmannen som dömts till fängelse uppfyller kraven för åtgärderna (förslaget till 30 kap. 3 b rättegångsbalken).
YTTRANDE 9 (10) Hovrätten ställer sig tveksam till införandet av en processordning som innebär att allmän domstols beslut om att det föreligger förutsättningar för en viss åtgärd i sig ska vara en förutsättning för att allmän förvaltningsdomstol ska fatta beslut om genomförandet av samma åtgärd. Rättspsykiatriskt utlåtande (avsnitt 13) Det är i sammanhanget lämpligt att även ta upp frågan om den begräsning i möjligheterna för rätten att inhämta ett rättspsykiatriskt utlåtande i mål avseende bötesbrott som finns idag (2 första stycket, lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning). Någon sådan begränsning föreslås inte i betänkandet. Av förslaget synes följa en skyldighet för domstol att i samtliga fall, oavsett straffskalan för den otillåtna gärningen, inhämta ett rättspsykiatriskt utlåtande över den tilltalades tillräknelighet. Hovrätten konstaterar att det av rättssäkerhetsskäl inte kan bli fråga att döma otillräkneliga gärningsmän bara för att den otillåtna gärningen är av mer ringa art. Förslaget kommer dock att ta omfattande resurser i anspråk, både hos utredningsinstanserna och hos de allmänna domstolarna, om rättspsykiatriska utlåtanden över tillräknelighet skulle inhämtas även i fall av ringa brott. Därför finns det anledning att överväga frågan ytterligare. Registerfrågor (avsnitt 14) Såväl Psykiatrilagsutredningen som Psykansvarskommittén föreslår att en fastställelsedom i brottmål ska registreras i belastningsregistret. Likaså ska ett beslut om att någon blir föremål för särskilda skyddsåtgärder registreras. Utredningarna grundar förslaget på en jämförelse med rådande bestämmelser om att en dom enligt vilken någon enligt 30 kap. 6 brottsbalken ska vara fri från påföljd ska registreras. Mot bakgrund av vad hovrätten anfört ovan om tveksamheter i fråga om vilka rättsverkningar en fastställelsedom i brottmål kommer att få finns det enligt hovrätten, av rättssäkerhetsskäl, behov av att överväga om även ansvarsfrihet ska registreras i belastningsregistret. En sådan ordning skulle innebära att
YTTRANDE 10 (10) man likställer den situationen med att personen endast skulle vara fri från påföljd. Barns straffrättsliga ansvar (avsnitt 15) I den här delen föreslår Psykiatrilagsutredningen att en gärning som någon begår innan han eller hon fyllt femton år inte ska utgöra brott. Psykansvarskommittén förslog att en sådan gärning inte skulle föranleda ansvar. Av Psykiatrilagsutredningens betänkande framgår att ett antal remissinstanser ifrågasatt lämpligheten av den ordning Psykansvarskommittén föreslagit. Anledningen var att de överväganden som ligger till grund för barns straffrättsliga ansvar är helt andra än de som gäller för tillräknelighet hos vuxna. Enbart systematiska skäl borde därför inte föranleda en ändring utan vidare utredning. Vidare kunde det finnas ett pedagogiskt värde att tala om för ett barn att vad denne har gjort, utgör ett brott. Hovrätten ansluter sig till de åsikter som framförts från dessa remissinstanser och anser inte att skälen för att införa en sådan ansvarsfrihet för barn överväger. Den ordning med påföljdsförbud som gäller idag synes vara välgrundad och väl fungerande. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Joakim Zetterstedt och tf. hovrättsassessorn David Harrby, föredragande. Fredrik Wersäll David Harrby