RJ./. Riksåklagaren ang. grovt bedrägeri m.m.

Transkript

1 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 1 (6) Byråchefen Stefan Johansson Ert ÅM 2006/6483 Er beteckning B Högsta domstolen Box STOCKHOLM RJ./. Riksåklagaren ang. grovt bedrägeri m.m. Förelagd att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse får jag härmed anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd. Överklagandet RJ dömdes av Göta hovrätt den 18 oktober 2006 för grovt bedrägeri och bokföringsbrott till fängelse ett år sex månader. RJ har överklagat domen i påföljdsdelen och yrkat att Högsta domstolen dömer honom till villkorlig dom med samhällstjänst. Han har som grund för överklagandet anfört att han begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han därför i enlighet med 30 kap. 6 brottsbalken inte får dömas till fängelse. Han har som skäl för prövningstillstånd åberopat att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar dels frågan om hans psykiska hälsotillstånd skall omfattas av lagens begrepp allvarlig psykisk störning, dels vilket medicinskt underlag det åligger domstolarna att införskaffa för prövning av frågan om fängelseförbud. I andra hand har han åberopat att det föreligger synnerliga skäl för prövning i Högsta domstolen eftersom målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag i det att hovrätten inte har införskaffat erforderligt medicinskt underlag för bedömningen av frågan om fängelseförbud. Skälen för min inställning Enligt 30 kap. 6 brottsbalken får den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Av bestämmelsen framgår alltså att tre förutsättningar skall vara uppfyllda. För det första måste det föreligga ett brott, vilket innebär att alla subjektiva och objektiva rekvisit för ett straffbud skall vara uppfyllda. För det andra måste gärningsmannen vid brottstillfället ha lidit av en allvarlig psykisk störning. För det tredje skall brottet ha Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr STOCKHOLM

2 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 2 (6) begåtts under påverkan av den allvarliga psykiska störningen, dvs. det måste råda ett kausalsamband mellan den brottsliga gärningen och gärningsmannens psykiska tillstånd. Det råder i det nu aktuella målet inte tveksamhet om att såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten avseende bedrägeri och bokföringsbrott är uppfyllda. Frågan är således om RJ vid brottstillfällena led av en allvarlig psykisk störning och om han begått brotten under påverkan av den allvarliga psykiska störningen. Begreppet allvarlig psykisk störning Enligt förarbetena skall till allvarlig psykisk störning räknas i första hand tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomma. Till allvarlig psykisk störning bör också bl.a. räknas allvarligare depressioner med självmordstankar samt svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar). Frågan om en psykisk störning är allvarlig skall ske utifrån både störningens art och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska störningar, t.ex. schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art, men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Andra psykiska störningar såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen (se prop. 1990/91:58 s ). Begreppet allvarlig psykisk störning skall emellertid i straffrättsliga sammanhang uppfattas som en rättslig reglering och det är domstolen som i det enskilda fallet har att fatta det slutgiltiga avgörandet vid tillämpningen (a. prop. s. 452 ff.). Domstolen skall däremot inte självständigt göra någon medicinsk bedömning och åsätta en diagnos, och den måste vara mycket försiktig med att låta den tilltalades eget uppträdande inför rätta inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade. Vad domstolen har att göra är alltså att pröva den utredning som framlagts och söka bilda sig en egen uppfattning på grundval av detta material. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden behandlat domstolens prövning av begreppet allvarlig psykisk störning, se särskilt NJA 1995 s. 48, 1998 s. 162 och 2004 s. 702.

3 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 3 (6) Kausalsambandet Bedömningen av om kausalsamband föreligger eller inte kan ge upphov till svårigheter. Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 702 angett, att det ligger i sakens natur att den bedömning som domstolen skall göra oftast blir enklare när det gäller situationen vid målets avgörande än när man skall avgöra hur det psykiska tillståndet var vid brottets begående och hur detta tillstånd kan ha påverkat gärningen. Vid bedömningen av det psykiska tillståndet när brottet begicks kan de yttre omständigheterna vid brottstillfället, t.ex. hur gärningsmannen uppträtt, ha betydelse vid sidan av utredningen om det inre tillståndet hos gärningsmannen. I förarbetena anges att om gärningsmannen var allvarligt psykiskt störd när brottet begicks torde det ofta vara uppenbart att brottet begicks under påverkan av störningen. Samtidigt framhålls emellertid att kravet på orsakssamband inte kan anses uppfyllt, om den psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande inflytande på gärningsmannens handlingssätt. I författningskommentaren betonas dessutom, att vilket samband mellan störning och brott som skall krävas ytterst är fråga om en bedömning från domstolens sida med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I de fall då kravet inte kan anses var uppfyllt trots att störningen förelegat vid gärningstillfället är fängelse inte utesluten som påföljd (a. prop. s. 458 och 531). Kravet på utredning Domstolen är skyldig att se till att paragrafens förbud mot fängelsestraff iakttas. Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 702 angett, att vad domstolen måste göra är att pröva utredningen och komma fram till om den anser att övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning som är allvarlig. Det är alltså fråga om en överviktsprincip som skall tillämpas. Högsta domstolen framhåller, att domstolen måste vara försiktig med att ådöma fängelse där det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning. Det åligger alltså domstolen, där det finns anledning till sådan misstanke, att föranstalta om den utredning som bedöms nödvändig för att klargöra om misstanken är grundad. Betänkligheterna mot att ådöma brottspåföljd trots ovisshet om den tilltalades psykiska tillstånd är större eller mindre beroende på påföljdens beskaffenhet och på den misstänkta störningens beskaffenhet (jfr. Brottsbalkskommentaren avseende 30 kap. 6, elektroniska versionen, utskrift s. 9-10). Enligt 1 lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning kan ett av syftena med en rättspsykiatrisk undersökning vara att rätten skall kunna bedöma om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Ett vanligt förfaringssätt är emellertid att domstolen, innan den tar ställning till frågan om behovet

4 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 4 (6) av rättspsykiatrisk undersökning, förordnar läkare att avge s.k. 7- intyg enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Den undersökning som läkaren utför visar många gånger att det inte finns anledning att föranstalta om den mer ingående undersökning som en rättspsykiatrisk undersökning innebär (jfr. Brottsbalkskommentaren avseende 30 kap. 6, elektroniska versionen, utskrift s. 6-7). Har RJ begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning? Det är klarlagt att V fick likviditetsproblem under 2002 och att RJ 2003 anställde en revisor som skulle ha det ekonomiska ansvaret för V, medan RJ i stort sett på heltid skulle arbeta med att försöka sälja bolaget. Han förde under hösten/vintern 2003 och vintern/tidig vår 2004 omfattande förhandlingar med tre olika intressenter angående försäljning av olika delar av V. Dessa förhandlingar strandade i februari 2004, men redan i mars 2004 inledde RJ de förhandlingar med G som resulterade i en principöverenskommelse den 17 maj RJ sköt själv in kr i bolaget under hösten Utredningen i målet, inte minst RJs egna uppgifter, visar att han sedan 2002 befunnit sig i en besvärlig ekonomisk situation som blev sämre allt eftersom tiden gick. Av vad han själv berättat framgår att han redan 2003 började använda sig av förfarandet med att belåna oriktiga kundfakturor och att hans psykiska tillstånd försämrade i takt med att de ekonomiska problemen förvärrades. När det gäller de enligt åtalet åberopade oriktiga fakturorna framgår att det absoluta flertalet av dem är utfärdade i februari, mars och april 2004 och endast ett mindre antal under maj och början av juni samma år då RJ kom i kontakt med Psykiatriska kliniken. RJ har uppgett att han såg förfarandet med de oriktiga fakturorna som ett sätt att tillfälligt låna pengar av banken och att allt skulle ordna sig bara försäljningen av Vkom till stånd. Han har också under den i målet aktuella tiden fört omfattande och komplicerade förhandlingar med sammanlagt fyra intressenter och lyckades också i maj 2004 nå en principöverenskommelse med en av dem. Enligt min uppfattning visar utredningen i målet att RJ varit fullt medveten om sina handlingar, men att hans omdöme gradvis försämrats i takt med hans psykiska ohälsa. Det har emellertid inte rört sig om en eller ett fåtal gärningar i ett desperat ögonblick utan om ett långdraget förfarande som pågått under ansenlig tid och som har eskalerat under vinter/tidig vår Jag menar vidare att utredningen, inte minst RJs egna uppgifter och vad som framgår av 7-intyget, visar att depressionen var en följd av de ekonomiska problemen, den hotande konkursen och den situation han försatt sig i

5 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 5 (6) genom att belåna oriktiga fakturor samt att depressionen förvärrades i takt med de ekonomiska problemen och antalet oriktigt belånade fakturor. FJ, som är chefsöverläkare och specialist i allmän psykiatri, har, såvitt framkommit, inte gett uttryck för någon annan uppfattning än undersökningsläkaren MB, som är överläkare och specialist i rättspsykiatri, vad gäller orsakerna till och utvecklingen av RJs depression. Däremot menar FJ att RJ i maj/juni 2004, i samband med att denne sökte vård, led av en allvarlig psykisk störning. Vidare ger FJ i sitt utlåtande till Högsta domstolen uttryck för att det för att kunna konstatera att det föreligger en allvarlig psykisk störning är tillräckligt att en person är deprimerad och löper fara för att ta sitt eget liv. Han hänvisar därvid till att depressionens djup överhuvudtaget inte nämns i Socialstyrelsens råd (se 3 kap. SOSFS 2001:12). Som jag redogjort för ovan skall emellertid frågan om en psykisk störning är allvarlig ske utifrån både störningens art och dess grad och det anges uttryckligen i förarbetena att depressioner inte alltid är av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning måste alltså göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen (se prop. 1990/91:58 s ). Jag vill i detta sammanhang också framhålla att FJ enbart uttalat sig om RJ led av en allvarlig psykisk störning och således inte huruvida de brottsliga gärningarna begåtts under påverkan av den psykiska störningen. Enligt min uppfattning framgår det med all önskvärd tydlighet att MB, som är specialist i just rättspsykiatri, till skillnad från FJ har gjort den sammanvägning av arten och graden av störningen som krävs i varje enskilt fall. Dessutom har MB uttryckligen uttalat sig om huruvida brotten begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och då funnit att så inte varit fallet. Jag menar att utredningen i målet och 7-intyget tydligt visar att depressionen var en följd av de ekonomiska problemen och de åtgärder RJ vidtog för att avvärja en hotande konkurs och att hans psykiska tillstånd förvärrades allt eftersom den ekonomiska krisen fördjupades och förfarandet med belåning av oriktiga fakturor eskalerade. Depressionen och dess gradvisa försämring är således till stor del en effekt av hans eget medvetna handlande. Mot denna bakgrund menar jag att kravet på orsakssamband mellan den psykiska störningen, oavsett om den är allvarlig eller inte, och gärningarna under alla förhållanden inte kan anses uppfyllt, eftersom den psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande inflytande på RJs handlingssätt avseende de brott han begått under den i målet aktuella tiden (jfr prop.1990/91:58 s. 458).

6 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 6 (6) Sammanfattningsvis anser jag att tingsrätten och hovrätten tagit in det underlag som varit erforderligt för att kunna avgöra om RJ begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning samt att de har gjort en riktig bedömning då de funnit att så inte varit fallet. Hovrättens dom bör således stå fast. Prövningstillstånd Högsta domstolen i flera avgöranden uttalat sig om dels domstolens prövning av begreppet allvarlig psykisk störning och det samband mellan störningen och brottet som måste föreligga för att fängelseförbudet skall vara tillämpligt, dels kravet på den utredning domstolen skall infordra. I målet har inhämtats ett utvidgat 7-intyg. Den undersökande läkaren har gjort en noggrann bedömning och därvid funnit att gärningarna inte har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Intyget lämnades två år efter det att de första gärningarna hade begåtts. Det framstår därför inte som troligt att ytterligare utredning, varken vid tidpunkten för underinstansernas avgörande eller vid en eventuell prövning i Högsta domstolen, skulle kunna tillföra målet något av värde. Jag anser därför att det saknas anledning att förordna om en rättspsykiatrisk undersökning och att underinstanserna tagit in det material som varit erforderligt för att avgöra om det i enlighet med 30 kap. 6 brottsbalken förelåg hinder mot att döma RJ till fängelse. Mot denna bakgrund och då en prövning av Högsta domstolen inte kan förväntas ha något egentligt intresse utanför det nu aktuella målet är det inte av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet. Det föreligger inte heller synnerliga skäl för en sådan prövning. Bevisning Jag hemställer om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Guntra Åhlund Stefan Johansson Kopia till - Åklagarkammaren i Jönköping (C ) - Utvecklingscentrum Stockholm